Gallikanism. En lära som uppstod i Frankrike år 1682 om "Den gallikanska Kyrkans frihet", dvs. relativ oavhängighet av Rom. Läran sträckte sig in på 1700-talet. Den accepterades inte av påvestolen. Man skiljer mellan en gallikanism i kyrkorättslig regi, representerad av universitetet La Sorbonne i Paris, och den franska kungens politiska utnyttjande av den. Se även: Josefinism
Gamla förbundet, det. Se: Förbund ; Gamla testamentet
Gamla testamentet, det. 1. De bibliska skrifter som handlar om världens skapelse och Israels historia före Kristus. -2. Det gamla förbundet mellan Gud och det utvalda folket (jfr 2 Kor 3:14). I GT:s frälsningshistoria uppenbarar Gud sig i historien och ger Israels folk tron på den ende sanne Guden (monoteismen). På grund av förbundet i Sinai, jfr 2 Mos 19:3-6) söker Gud genom Lagen att uppfostra sitt folk till trofasthet och lydnad. Även om Israel gång på gång bryter förbundet, sviker Gud aldrig. GT pekar fram på världens frälsare, Jesus Kristus (jfr Luk 24:44) och det messianska rikets ankomst. Se: Förbund; Bibeln; Nya testamentet; 2:a Vat. Gudomlig uppenbarelse 14-16.
Gammalkatoliker. Beteckning på katoliker som har brutit sig ut ur gemenskapen med den Katolska Kyrkan på grund av dogmen om påvens ofelbarhet från 1:a Vatikankonciliet 1870.
I Västeuropa fortsätter de som självständiga biskopsdömen men förenade i Utrechtunionen 1889, som har den apostoliska successionen. I Polen utgör de en enhet för sig själva.
Gaudete-söndagen (lat. Gläd er). Gammal beteckning på 3:e söndagen i Advent efter det första ordet i ingångsversen till denna dags mässa: "Gläd er alltid i Herren" (Fil 4:4). Förväntan på den nära förestående julglädjen mildrar adventstidens botstämning. Se även: Lætaresöndagen.
Gaudium et spes (Glädje och hopp). 2:a Vatikankonciliets pastorala konstitution om Kyrkan i världen av idag (1965). Se ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Gehenna. (hebr. g-hinnom). Hinnoms (barns) dal, söder om Jerusalem, där barn en tid blev brända till avguden Moloks ära, jfr 2 Krön 16:3. Senare brändes där avfall, en ständigt brinnande eld, som blev symbol för helvetet. Jfr Mark 9:47-48.
Generalabsolution. Sakramental förlåtelse av synder till ett stort antal människor samtidigt. Om det föreligger en allvarlig nödsituation (krig, katastrofer) eller om det inte är möjligt för de närvarande prästerna att höra en individuell bikt, kan prästen - sedan han uppmanat till samvetsrannsakan och uppväckande av ånger - gemensamt meddela syndernas förlåtelse. Se även: Absolution.
Generalaudiens. Se påveaudiens.
Generalbikt. En omfattande bikt där även tidigare avsnitt av livet (ev. hela livets) bikt upprepas och görs till föremål för ånger och bot.
Generalsekreterare. Överordnad ställning vid biskopens kontor.
Generalvikarie. En präst som är biskopens vikarie i biskopsdömet. Han uppträder på biskopens vägnar med de befogenheter som inte förutsätter någon biskopsvigning. Om det i biskopsmöte finns en hjälpbiskop kan han vara generalvikarie.
Generatianism (lat. genus= födelse, ursprung). Läran att föräldrarna av obesjälat material både frambringar barnets kropp och själ. Läran framfördes av några teologer från Fornkyrkan, t.ex. Tertullianus (c:a 160-220). Läran fördömdes flera gånger av Kyrkans läroämbete (Denzinger 170, 533, 1910). En ytterligare form av generatianismen är traducianismen. Kyrkans lära finns uttryckt i kreationismen.
Genesis. (lat. skapelse). Första Moseboken som handlar om skapelsen, syndafallet och patriarkerna Abrahams, Isaks och Jakobs historia.
Germanicum. Se: Pontificium Collegium Germanicum-Hungaricum
Giltighet. Begrepp från kyrkorätten. För att sakramenten skall förvaltas giltigt krävs en laglig sakramentsförvaltare, som har den rätta intentionen (att förvalta sakramentet i överensstämmelse med Kyrkans lära) och eventuellt de därtill hörande materiella förutsättningarna (bröd, vin, vatten, olja).
Girighet. En av huvudsynderna.
Gloria in excelsis Deo (Lat. Ära vare Gud i höjden). En lovprisningsbön, som är en utvidgning av änglarnas sång på julnatten (Luk 2:14). Den används i mässan mellan Kyrie och dagens bön på söndagar (undantag i advents- och fastetiden) och alla dagar, som är "fest".
Gloria Patri (Ära vare Fadern). De latinska begynnelseorden till lovprisningsbönen (doxologin) "Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall var från evighet till evighet. Amen." Den används liturgiskt bl.a. vid avslutningen av varje psalm i Psaltaren i tidebönerna.
Gloria. Se: Helgongloria
Glossa (Grek. glossa=tunga eller språk). En glossa är en förklaring av svåra ord tillfogade mellan linjerna eller i marginalen i en medeltida handskrift; utvecklades efter hand till en bredare kommentar till densamma eller till Bibeln.
Glossologi (att tala i främmande språk). Tungotal.
Glädje. En gåva från Gud (Pred 3:13), en frukt av hans Ande (Gal 5:22). " Njut livet med den kvinna du älskar" (Pred 9:9; Ords 5:18-19), "glädjen i arbetet" (Pred 3:22), genom att föda barn till världen (1 Sam 2:1; Joh 16:21), hålla fest (1 Kung 1:40) äta och dricka, ha det bra - det kommer allt från Skaparens hand (Pred 3:12-13). "Glatt hjärta ger god hälsa" (Ords 17:22), ett vänligt ord och milda blickar bidrar till detta (Ords 12:25; 15:30). Det är endast glädjen att göra ont och skadeglädjen Gud fördömer (Ords 2:14). Den djupa och varaktiga glädjen ligger på gudsförhållandets plan: Lovprisningen av Gud, speciellt vid högtiderna (Ps 42:5, glädjen över gemenskapen i hans folk (Ps 133), uppfyllelsen av hans Ord (Jer 15:16), tryggheten över att vara i hans hand (Ps 91): "Man mättas av glädje inför din åsyn!" (Ps 16:9-11). Jesu bebådelse och födelse får de rättfärdiga att skälva och jubla av glädje: Döparen redan som foster i sin moders liv (Luk 1:41, 44), Maria i sitt Magnificat (Luk 1:46-55), änglarna och herdarna i julnatten, Symeon och Hanna i templet (Luk 2). Glädjen över att vara tillsammans med Jesus fördriver fastan hos hans lärjungar (Matt 9:15) och behärskar också lidande och förföljelse för hans skull (Matt 5:10-12). Den är den mänskliga andens fröjd genom Andens liv, även då den uppståndne Jesus lämnar dem i sin jordiska gestalt för att upptagas i himlen (Luk 24:52f). Tack vare tron, dopet, eukaristin och gemenskapen gläder sig församlingen i tacksam, offervillig kärlek (Apg 2:46). Glädjen är således en frukt av Anden (Gal 5:22) och det glada budskapet om frälsningen och tillträdet till apostlarnas gemenskap med Kristus och hans Fader ( 1 Joh 1:2-4), ett kännetecken på Guds rike. Inte endast en övergående glädje, utan en djup, varaktig underström under alla prövningar, eftersom den innebär förbund, förening med Kristus. Den kommer till uttryck i hoppet (Rom 12:12). Det är korsets glädje, luttrad och förädlad i motgång (Fil 2:17f) - en försmak av uppståndelsen och den fullkomliga glädjen i himmelen (Upp 19:7f).
Glädjerika mysterierna. Se: Rosenkransen.
Gnosis (grek gnosis=vetande). Det erkännande som Paulus tillskriver den andliga människan, som i tron mer och mer fattar Guds kärlek, sådan den har blivit uppenbarad i Jesu korsoffer. Den är dold och hemlig, eftersom den inte härstammar från denna världen (jfr 1 Kor 2:6-16). Se även: Gnosticism.
Gnosticism (grek. gnosis= vetande). En religiös rörelse under Kyrkans första århundraden med rötter i panteismen, östliga mysteriereligioner och Platons filosofi. Dess anhängare hävdade att sitta inne med en hemlig kunskap om universums mysterier, som de värderade högre än uppenbarelsen. Rörelsen frambringade egna "evangelier" och var starkt dualistisk. Alla senare kätterska rörelser innehåller gnostiska beståndsdelar i och med att subjektiva upplevelser föredras framför uppenbarelsen och Kyrkans läroämbete. Se även: Gnosis.
God tro. Begrepp från moralteologin. Om en moraliskt felaktig handling utförs i god tro, har det positiva konsekvenser för värderingen av handlingen.
Godhet. Rättfärdighet, barmhärtighet, uppoffrande kärlek. Människans godhet är en nådegåva och delaktighet i Guds godhet. "Ingen är god utom Gud!" (Mark 10:18). Som uppoffrande kärlek ända till döden är det ett nytt bud, som Jesus befaller sina lärjungar (Joh 13:34). Se: Kärleksbudet.
Gott och ont. Upplevs av den subjektiva människan som det som omedelbart befrämjar eller hämmar hennes trivsel och lycka, fysiskt och psykiskt: en god middag, en elakartad sjukdom, medgång eller motgång under alla former. Men finns det en gemensam objektiv norm för det som är gott och ont för alla människor i alla tider och på alla nivåer? Bibelns svar är ja: i förhållande till Gud och endast hos honom. Som åskådlig bild finns det två träd i paradisets trädgård: livets träd och kunskapens träd på gott och ont (1 Mos 2:9). Livets träd är symbol för den levande kontakten med Gud, som är livets skapare och uppehållare. Kunskapens träd på gott och ont är trädet för att lära känna gott och ont, att känna Gud genom sina egna bittra erfarenheter. Gud förbjuder människan att äta av detta träd. Människan överträder förbudet och gör det ändå (se: Arvsynden). Hon vill själv vara herre över sin tillvaro och således själv lära känna gott och ont för att kunna välja och vraka, respektive gardera sig mot det onda för att tillförsäkra sig själv det som är subjektivt gott. Men detta är både ett syndafall och en illusion, ty nyckeln till det goda ligger inte i det onda utan i Gud: "Att frukta Herren, det är vishet, att sky det onda är insikt" (jfr Job 28:12-28). Det onda avtrubbar och gör människan blind, "Kunskapens hemort" finns i Guds vishet. Förbudet att äta av kunskapens träd på gott och ont är således inte ett förbud mot kunskap men att söka den på egen hand, gå vilse i den i den självklokhet, som ormen frestar till (1 Mos 3:5). Det onda kan inte upplysa om det goda, endast förmörka det. Syndafallsberättelsen går ett steg vidare. Det onda är inte endast andligt mörker utan en hemort för den Onde: "Ormen lurade mig" (1 Mos 3:13). Under det att människan missbrukar sin frihet till att slita sig lös från Gud, förlorar hon den och blir förförd av den Onde. Det onda utgår nu från människans eget hjärta (1 Mos 6:5) i form av "onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal" (Matt 15:19). Syndaren är ofri: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag...Jag har alltså upptäckt, att eftersom det onda finns hos mig, så är lagen något gott för mig, som vill göra det goda." (Rom 7:19, 21). Människan har blivit en slav under synden (Rom 6:17). Även hennes förstånd angrips. "Ve dem som kallar ont för gott och gott för ont, som gör mörker till ljus och ljuset till mörker, surt till sött och sött till surt!" (Jes 5:20-21; jfr Rom 1:21-25). Således blir allt "idel tomhet" (Pred 1:2); "Hela världen ligger i den Ondes våld" (1 Joh 5:19) och "dess gärningar är onda" (Joh 7:7). Det kan leda till en identifikation med Satan, och detta är förtappelsen. Det onda är alltså inte endast frånvaro av det goda eller något omoraliskt utan en ond makt eller ande som slavbinder människan och ödelägger skapelseverket (1 Mos 3:17), som Gud hade skapat "mycket gott" (1 Mos 1:31). Ett krig hade brutit ut mellan Gud och Satan, och slagfältet är Guds folk (1 Krön 21:1; Hes 38-39). Människan skall nu själv välja sida, vem hon vill tillhöra: "Jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva" (5 Mos 30:19). Under denna kamp manifesterar Gud sin godhet genom att ge det ena frälsningsalternativet efter det andra och förlåta, så ofta den fallna människan ber om det. Han griper in i historien och den enskilda människans liv, befriar henne från faror och olyckor, kommer henne nära i lidandet och uppfyller dem som är fattiga i anden med glädje och frid (Matt 5:3; Gal 5:22). I trofasthet mot sitt förbund med det trolösa folket visar Gud, att "ingen är god utom Gud" (Mark 10:18). Det helt avgörande frälsningsalternativet kommer, när Gud offrar sin Son "för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv" (Joh 3:16-17). Under den fallna människans livsvillkor bryter Jesus det ondas makt och lever sitt mänskliga liv från vaggan till graven i fullkomlig lydnad mot Gud. Därmed sonar han syndafallet och får av Gud makten att åter låta dem som omvänder sig äta av livets träd (Upp 2:7). Fastän Guds Son sålunda har segrat över Satan, fortsätter dock denne att "strida.. mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd" (Upp 2:7). Men när de kristna i Fader vår ber "Fräls oss ifrån ondo", så bönhör Gud genom att dra dem med in i Jesu lydnad intill döden (Fil 2:8), så att även de i kraft av hans Ande kan ha "Kristi sinnelag" (Fil 2:5), dvs. bli förlossade och få del av Guds godhet. Således skall de även kunna övervinna det onda med det goda (Rom 12:21). Men även om det onda moraliskt sett övervinns, så vill dock de fysiska och psykiska följderna därav att sätta sina spår i forma av lidanden och trångmål i denna värld. Men "i denna tid betyder de ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår" (Rom 8:18). Se även: Satan.
Golgata (Golgota) (grek. Isse, hebr. Gulgoleth, lat. calvaria), "Huvudskalleplats" (Joh 19:17)). Avrättningsplatsen på den lilla kullen utanför Jerusalem, där Jesus blev korsfäst. Se: Kalvarieberget.
Graduale (lat. gradus= grad, nivå). Gradvis framåtskridande, etappvis. Det gradvisa införandet i mässans första del, som inleds med ingångsversen (introitus). Åskådliggjordes före Andra Vatikankonciliet genom att prästen fortfarande under gradualet (växelsången) stod på trappstegen till altaret eller läspulpeten. Graduale betecknar: 1 Växelsång, dvs. det avsnitt av Skriften (Davids psalmer) som sjungs eller reciteras växelvis (solopartier med omkväden av församlingen) mellan mässans första läsning och evangeliet. 2 Bok med noter, som innehåller detta och samtliga avsnitt i mässan vilka sjungs.
Gratia. Latin nåd.
Gratia actualis. Latin den aktuella nåden. Se: Hjälpande nåd.
Gratia habitualis. Latin. Tillstånd av nåd. Se: heliggörande nåd.
Gravissimum educationis (Latin bildningens avgörande betydelse). 2:a Vatikankonciliets förklaring om den kristna bildningen (1965). Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Gregoriansk kalender. Den julianska kalendern (benämnd efter Julius Cæsar) blev 1582 förbättrad på tillskyndan av påven Gregorius XIII (1572-1585) och trängde igenom under loppet av ett århundrade även i den icke-katolska världen, så att kalendern kom att stämma bättre överens med det astronomiska året.
Gregoriansk koral. Den enstämmiga liturgiska sång som är uppkallad efter påven Gregorius I (590-604), som reformerade kyrkomusiken. Ända sedan dess har den gregorianska koralen varit förebild och norm för den liturgiska sången.
Gregoriansk mässa. En sjungen mässa, där man sjunger gregoriansk koraler av präst och församling/kör.
Gregoriansk sång. Se: Gregoriansk koral.
Grekisk-katolska kristna. Är förenade med Rom i motsats till de grekisk-ortodoxa, som inte är det
.Grekiskt kors. Se: Kors.
Grekisk-ortodoxa kristna. Se: Ortodoxa kyrkor.
Grekisk-ryskt kors. Se: Kors.
Gråbröder. Se franciskanerorden.
GT. Se : Gamla testamentet, det.
Guardian (latin väktare). Föreståndare för ett franciskanerkloster.
Gud. De kristnas Gud är uppenbarelsens Gud, den Gud som har talat "till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom" (Heb 1:1-2). De kristnas Gud är alltså "Vår Herres Jesu Kristi Fader" (Ef 1:3) och världens Skapare och Herre: "Jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning" (Jes 43:11). Israels monoteism är inte en frukt av människors filosofiska spekulationer, politiska intressen eller en eller annan religionsstiftare, utan ett gudomligt initiativ, som endast kan tas emot i tro till trons lydnad (jfr 1 Mos 12:1f; Rom 1:1-5). Ett par tusen år före Kristus var Gud känd och dyrkad under namnet El i hela den semitiska världen, således hos Melkisedek, kung och präst i Salem, det senare Jerusalem. Denna gudsdyrkan tycks efter hand ha förfallit till polyteism, men hos Abraham tas den upp i Uppenbarelsen (jfr 1 Mos 14:18-22; 16:13; 35:7). Gud uppenbarar sig för patriarkerna som den ende sanne Guden och inviger Abraham i sin frälsningsplan: I hans säd skall alla jordens folk bli välsignade (1 Mos 12:1-3). På Sinai (c:a 1280 f.Kr.) uppenbarar sig Abrahams, Isaks och Jakobs Gud under namnet Jahve, dvs. Jag är den jag är- men samtidigt : Den som gör att något (annat) finns till (2 Mos 3:14). Jahve är den högt upphöjde Guden, som helt vilar i sig själv, men också den högst närvarande Guden, Herren över historiens händelser och naturens krafter, vilken har stigit ner för att befria sitt folk från slaveriet och leda det till det utlovade landet (2 Mos 3:8). Denna spänning i Guds uppenbarelse som det outgrundliga mysteriet och Gud som folkets Herre och Herde växer i styrka och intensitet hos profeterna: Gud är helig - folket vanhelgat, Gud är allsmäktig - folket vanmäktigt. Dess slaveri under de omkringliggande stormakterna är en följd av deras slaveri under synden. Gud älskar och tuktar sitt folk genom de prövningar som följer på detta, och han lovar att ge dem ett nytt hjärta och att inge dem en nu ande vid tidens fullbordan (Hes 11:19). I Jesus Kristus utlöses spänningen: Havande genom den Helige Ande förenar Sonen människan med Gud i sin person. Den som ser Jesus, ser Fadern (Joh 14:9). I honom har Gudsriket kommit nära, och i den Helige Andes kraft utsträcks det nu till vem han vill, så många som omvänder sig och tror på Evangeliet (Mark 1:15). Härefter är människan Kristus Jesus "den ende medlaren mellan Gud och människor" (1 Tim 2:5). Se även : Treenigheten; Uppenbarelsen, den officiella.
Gud Fader. Den 1:a personen i gudomen, den allsmäktige Skaparen av himmel och jord, Jesu Kristi Gud och Fader och de kristnas Gud och Fader (Joh 20:17). Han har från första stund givit människosläktet del av sitt liv, ett paradisiskt liv, men när människorna bröt livsförbindelsen med honom, vändes hans kärlek till medlidande. Skaparen uppenbarar sig nu för sina utvalda som den frälsande Guden, barmhärtig och nådig, långmodig och rik på kärlek och trofasthet (2 Mos 34:6). Profeterna i det gamla förbundet vittnar om Guds dramatiska historia med sitt folk: Han är Israels brudgum, lidelsefull och svartsjuk i sitt krav på kärlek och gränslös i sin medömkan med den trolösa människan. Det som gör människan älskansvärd i hans ögon är inte hennes medelmåttighet utan den härlighet han själv till följd av sin egen viljas beslut har förutbestämt henne till att vara helig och fläckfri inför hans åsyn, skapad och välsignad som hon är i Kristus till barnaskap hos Gud (Ef 1:4-5; Kol 1:16). För att fullborda detta beslut med människan offrade Fadern sin Son: "Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skulle han inte skänka oss allt med honom?" (Rom 8:32). Således uppenbarar Fadern, som ingen har sett, genom sin enfödde Son, som själv är Gud, och som är i Faderns famn (Joh 1:18), att han också är vår Fader, och att han är kärlek (1 Joh 4:8, 16). Jfr påven Johannes Paulus II:s rundskrivelse: Rik på barmhärtighet (1980). Se även: Gud; skapelse.
Gud, den Helige Ande. Den 3:e personen i gudomen. Sanningens Ande, som den uppståndne Kristus under den första Pingsten (Apg 2) sänder från Fadern över apostlarna, Maria och de troende, som var församlade tillsammans med dem (Apg 1:13-14) - varvid Kyrkan föddes till världen. Den Helige Ande har ganska säkert verkat i världen innan Kristus förhärligades: Som Skaparanden, varvid Gud skapade himmel och jord (hebr. ruah= vind, ande: 1 Mos 1:2), som en gudomlig kraft, som grep Israels domare (Dom 3:10), smorde deras kungar (1 Sam 16:13) och förvandlade dess profeter till att göra stora ting för Gud (Jes 8:11; Jer 1:9; Hes 3:14) -fram till den som förebådats stiger ner över Maria i hela sin rikedom, varvid hon blir havande och skall föda Guds Son. Härmed inleds den nya skapelsen av syndafallets värld. Medan Anden i det gamla förbundet uppenbarades som en gudomlig kraft som skulle bana väg för Messias, uppenbarades den i det nya förbundet som en person. Anden stiger ner över Jesus vid dopet i Jordan (Joh 1:32) och förblir över honom i hans offentliga gärning (Luk 4:18, jfr Apg 10:38); och sänd av den uppståndne Kristus stiger den ned över Kyrkan på Pingstdagen för att ständigt förbliva över den (jfr Joh 14:16). "Därmed trädde Kyrkan fram i all offentlighet för massorna, och evangeliets utbredning bland hedningarna tog sin början" (Kyrkans Missionsverksamhet 4). Kyrkan är en nyskapelse, det nya Gudsfolket (1 Pet 2:9-10). Kyrkan och den Helige Ande är oskiljaktiga, liksom en Helige Ande och Kristus. I Kristi Andes kraft kan apostlarnas gärningar därför nu börja. Det är i lydnad mot Anden apostlarna förkunnar evangeliet om den uppståndne Kristus (Apg 1:8; 2:32-33), döper med den helige Ande i Jesu Kristi namn (Apg 2:38), bryter brödet till hans åminnelse (Apg 2:42; 20:7), leder bön i Jesu namn (Joh 14:14-17; Apg 4;23-33), leder gemenskapen (1 Joh 1:3; Apg 6:1-7; 15:28), botar sjuka och uppväcker döda (Apg 3:16; 9:34, 40) och beger sig iväg på mission (Apg 10:19-20:44; 13:2, 4; 16:6f). Jesus kallar Sanningens Ande för "den andra förespråkaren" (grek parakletos, jfr Joh 14:16), ty han själv är människans förste förespråkare hos Fadern (1 Joh 2:1). Förespråkare betyder tröstare och försvarare av den skröpliga människan hos Gud. Den helige Ande vill vittna om Kristus (Joh 15:26), fortsätta hans frälsningsverk (Ef 1:13-14) och heliggöra, dvs. likforma de kristna med Kristus (Rom 8.26-29). Anden vill föra samman alla döpta till en kropp i honom (1 Kor 12:13), "Andens enhet genom fridens band" (Ef 4:3) och således förena dem med Fadern (Ef 2:18). Anden är också den person i Treenigheten, som förenar Fadern och Sonen till ett i Gud. Den Helige Ande är således både sanningens och kärlekens Ande samt "Herren och Livgivaren" (jfr konciliet i Konstantinopel 381), som försäkrar att Kyrkan inte avviker från sanningens väg utan stadigt förs djupare in i Treenighetens mysterium (Joh 16:13-15). "Att tillbedja Gud i ande och sanning" (Joh 4:23) är alltså att låta sig föras in i delaktighet av själva den treenige Gudens eget inre liv (Joh 17:26; 1 Kor 2:10), "ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande" (Rom 5:5). Jfr påven Johannes Paulus rundskrivelse: Dominum et vivificantem (1986). Se även: Synd mot den Helige Ande, Helige Andes gåvor .
Guds Son. Den andra personen i gudomen, "sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern" (den nicænska trosbekännelsen, år 325). Att Fadern föder Sonen, uttömmer sitt liv i en likvärdig person och återfinner och omfamnar honom som sitt andra jag (jfr 2 Kor 4:6) - och att Sonen återgäldar förhållandet och "som en flod springer tillbaka mot sin källa" i samma Helige Andes kärlek - det är Guds väsen. En evig kärlek, uppfylls av den eviga sanningen om Gud. Hur "osjälvisk" Guds kärlek är, uppenbarar Sonen på ett sätt som ingen människa hade drömt om (1 Kor 2:9): Han utblottar sig på sina gudomliga privilegier: sitt allvetande, sin allmakt, sitt allestädes närvarande - och stiger ner i den fallna människonaturen, som Fadern hade skapat till sin avbild för att restaurera denna ödelagda bild i människan med sitt eget liv och dra den med sig in i sitt förhållande till Fadern (jfr Fil 2:5f.). Således har "Guds Son vid sin inkarnation på ett visst sätt förenat sig med varje människa", säger 2:a Vatikankonciliet. Han har solidariserat sig med henne som hennes bror och banat vägen för henne från vaggan till graven, genom att själv gå vägen som människa, frestad i allt som vi, men i fullkomlig lydnad mot Gud (Heb 4:15). "Han arbetade med människohänder, tänkte på mänskligt sätt, handlade utifrån en människas vilja, älskade med ett människohjärta. Då han föddes av Jungfru Maria, blev han verkligen en av oss, lik oss i allt men utan synd". Kristus är den nya människan, den andre Adam, som de kristna och alla av god vilja skall låta sig formas efter för att själva finna sin identitet och fulländas som människor. Kristus är ju död och uppstånden för alla. "Därför ger den Helige Ande alla möjlighet att ta del av påskens mysterium på ett sätt, som Gud vet om (Gaudium et spes 22). Jfr Påven Paulus II: Människans Förlossare (1979).
Gudomlig (lat. divinus). I absolut mening kan gudomlighet endast tillskrivas Gud. Han har dock gett skilda skapade varelser del av sin gudomlighet; således skall människan få del av "gudomlig natur" (1 Pet 1:4), "del av hans helighet" (Heb 12:10).
Gudomliggörelse. Uttryck i Östkyrkan för kristen fullkomlighet, dvs. den heliggörande nåden i sin fulla utveckling i den mänskliga själen: "Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss, när vi får heta Guds barn. Det är vi....Men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock, att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är" (1 Joh 3:1-2). Se även: Gudomlig.
Gudföräldrar. Se: Fadder.
Guds barn. Denna beteckning sammanfattar tron på förlossningen genom Jesus Kristus, som genom människoblivandet, i sitt liv, sin död och uppståndelse, har blivit människans bror. Därmed har han gjort alla människor till sina bröder och systrar, så att de kan kalla Gud "Fader", jfr t.ex. Matt 6:9; Joh 20:17; Rom 8:15-16.
Guds folk. Israel i GT, "Guds Kyrka" (Neh 13:1); Kristi Kyrka i NT (Matt 16:18). "Det har behagat Gud att heliggöra och frälsa människorna, inte som enskilda individer och oavhängiga av varandra, men genom att samla dem till ett folk som skulle erkänna honom i sanning och tjäna honom i helighet" (Lumen gentium 9). Därför valde han Israel till sitt eget folk, inte på grund av dess förtjänster men av kärlek (5 Mos 7:6-8). Det skapades, leddes och styrdes av Gud: "Israels skapare är er konung" (Jes 43:15); "Jag skall vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk" (3 Mos 26:12). Löftet härom gavs till Israels stamfäder: Abraham (1 Mos 12:3), Isak, Jakob, hans 12 söner och deras stammar. Ett ras- och stamförbund tjänar som etnisk bas för det gamla Gudsfolket (2 Mos 24:4; Jos 24), dock med plats för proselyter. I förbundet på Sinai c:a 1280 f.Kr. stadfästes förhållandet som ett enastående förhållande mellan Gud och ett mänskligt samhälle, som skall fungera socialt och politiskt i totalt beroende av honom (5 Mos 29:12-13; Hes 11:20) i det land han skänker dem (2 Mos 3:8). Som Guds folk skall Israel vara ett vittnesbörd för folkslagen, en medlare mellan Gud och hela mänskligheten (Jes 45:14). Förbundet och lagen, stammedvetandet och kulten träder tydligare fram, när Israel efter landsflykten i Babylon har mist sin politiska självständighet (Hes 48). Men de politiska och sociala erfarenheterna har haft desto större betydelse. Gud har inte velat föra sitt folk fram till frälsning genom att avsöndra det från världen utan genom att fasthålla det i spänningen mellan världen och Honom. Guds folk skall vara ett förbund med Guds folk, ett ljus för hedningarna" (Jes 42:6), men judendomen lever inte upp till Guds frälsningsplan. Den sluter in sig själv i judiskt självmedvetande, i politisk Messias-dröm, i en lagbunden, moralistisk, människocentrerad religiositet, som Jesus radikalt bryter med. Han sluter ett nytt förbund i sitt blod (jfr 1 Kor 11:25) och skapar åt sig ett nytt Guds folk, Kyrkan: "Han kallade fram en mängd bland judarna och hedningarna, som skulle växa samman, inte genom köttsliga band men i Anden, och de skulle vara Guds folk. De som tror på Kristus, de som ha fötts på nytt...genom det levande Guds Ord (jfr 1 Pet 1:23), inte av kött utan genom vatten och den Helige Ande (jfr Joh 3:5-6), dessa utgör slutligen "ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, som Gud har gjort till sitt... "Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk" (1 Pet 2:9-10; Lumen gentium 9). Kristus är Kyrkans huvud, folket hans bröder och systrar, Guds barn, kallade och utrustade att leva i kraft av Anden och vandra i de goda gärningarna, som Gud i förväg har berett (Ef 2:10). Kristi rike är inte av denna världen (Joh 18:36). Det nya Jerusalem är däruppe (Gal 4:26) och skall vid tidens slut komma ned från himlen som en gåva från Gud (Upp 21:1f). Kyrkan är ett frö till Guds rike och skall därför leva i världen som Guds folk (Joh 17:15-18) och utveckla sin efterföljelse av Kristus under det jordiska livets villkor. Liksom det gamla Guds folk skall det kämpa med trolösa människor (Heb 3:8), lida förföljelse från jordiska stormakter (Upp 13:1-7), fly bort från lastens boningar, från demoner och all slags orenlighet (Upp 18:2-4). På det jordiska planet återupprepar sig människornas historia på gott och ont, men Guds frälsningsplan skrider fram med målmedvetenhet med avseende på det nya och eviga förbundet, och den uppståndne Kristus är med sitt folk tills världens slut (Matt 28:20) för att samla Guds spridda barn till ett. (Joh 11:52). Och när allt har blivit honom underlagt, då skall också Sonen själv underlägga sig honom, som ha lagt allt under honom, för att Gud skal bli allt i alla" (! Kor 15:28). Det är Guds rikes slutliga genombrott (Upp 21). se även Förbund
Guds hand (lat. manus). I Bibeln en bild på Guds suveräna makt över elementen (Ps 95:4-5, Job 27:11) och människorna (5 Mos 32:39; Joh 10:29).
Guds hus (hebr. bêt El). 1. Det vandrade med Gud hos patriarkerna, jfr Jakobs dröm i Betel om stegen till himlen: "Det måste vara Guds boning, här är himlens port" (1 Mos 28:17, jfr Joh 1:51). -2. Mötestältet där Gud talat till Mose, ansikte mot ansikte (2 Mos 33:7-11). - 3. Templet i Jerusalem (1 Kung 8:19f). På profeten Hesekiels tid lämnade Guds härlighet det profanerade templet (Hes 10:18) för att utgjuta sin Ande över Israels hus, dvs. ett omvänt Israel. Jesus bryter definitivt med templet på Sionsklippan som Guds hus (Matt 21:13; 24:2) och förkunnar "sin kropps tempel" (Joh 2:21). -4. Kyrkan är Kristi kropp (1 Kor 10:17), och de kristna är lemmar på denna kropp (1 Kor 12:12). Varje människa blir därför "Guds boning i Anden", om hon är förenad med sina bröder i Kristus (Ef 2:21-22). Det himmelska Jerusalem har inget tempel, för "nu är Guds boning hos människorna...och Gud själv skall bo ibland dem" (Upp 21:3). -5. Kyrkan som byggnad, ty den är invigd och boning för Kristi närvaro i altarets sakrament.
Guds Lamm. I mässan ber man vid brödsbrytelsen: "Guds lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss". Det är som Guds lamm Johannes Döparen utpekar Jesus för sina lärjungar efter dopet i Jordan. Lammet är hos profeterna en bild på saktmodigt lidande, använt om Herrens lidande tjänare: "Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst, när hon klipps, han öppnade inte sin mun" (Jes 53:7, jfr Jer 11:19). Diakonen Filippus använder detta om den lidande Kristus (Apg 8:31-35), och evangelierna understryker, att Kristus teg inför dem som anklagade honom i Synedriet och inför Pilatus (Matt 26:63; Joh 19:9), då han dömdes till döden. Det var på beredelsedagen före Påsken, då man enligt lagen slaktade påsklammen uppe i templet (Joh 19:14). Som påsklammet för det gammaltestamentliga Israel hade varit ett tecken på Guds befrielse av sitt folk från slaveriet i Egypten, blev det för de kristna symbolen för Kristi befrielse av sitt folk från synden i dopet (1 Pet 1:19). Han är det sanna påsklammet (1 Kor 5:7). I himlen tronar han som Lammet vid Faderns högra sida (Upp 22:1-39), tillbeds av de himmelska väsendena (Upp 5:8) och leder den eskatologiska uppgörelsen med ondskans makter (Upp 17:14). Segern firas med Lammets bröllopsfest med det himmelska Jerusalem, dvs. Kyrkan (Upp 19: 7, 9; 21:9). Och Lammet leder de trofasta till källorna med livets vatten i saligheten (Upp 7:17). - Redan i Fornkyrkan används lammet som en konstnärlig framställning av Kristus.
Guds Moder (Theotokos). Uttrycket härstammar från konciliet i Efesus 431 och skall försvara Marias gudomliga moderskap mot Nestorius, som hävdade, att Maria endast var mor till människan Jesus Kristus. Efesuskoncililet förberedde därmed konciliet i Chalcedon 20 år senare, som definierade dogmen om de två naturerna i Kristus, den gudomliga naturen och den mänskliga naturen, vilka lever utan sammanblandning men icke åtskilda i honom, eftersom de är förenade i hans enda person, som är 2:a personen i gudomen. Maria är Guds Moder, ty hon har blivit havande och fött Jesus av Nasaret, vilken personligen är Gud. Se även: Jungfru Maria; nestorianism; hypostatisk förening.
Guds Ord. (grek. logos, lat. verbum). Gud har talat många gånger och på många sätt genom profeterna och i tidens fullbordan genom sin Son (Heb 1:1). Guds Son är Guds Ord i egen person; och Ordet har blivit kött i Jesus och har tagit sin boning bland oss (Joh 1:1, 14; se människoblivande). I honom har Guds Ord dvs. Guds uppenbarelse därför kommit till slutligt genombrott i världen. Att det finns en avgörande skillnad på uppenbarelsens Gud, som talar till sitt folk, och alla andra gudar, blev efter hand klart för det gamla Israel. Ty bakom de avgudabilder de hade för ögonen fanns det ingen verklighet: De talar inte, ser och hör inte, känner inte...(Ps 115:4-7). Den ende sanne Guden däremot får inte avbildas. Han är osynlig, men han låter höra ifrån sig. Tron på detta är inte frukt av människors filosofi utan av deras erfarenhet: "Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig" (Ps 119:105). Initiativet kommer alltså från Gud själv, den troende erfar verkan. Därför är Bibeln, som är nedskrivning av Guds Ord, inte heller primärt en visdomsbok som andra religioners heliga skrifter utan en historiebok: Guds Ord till sitt folk genom 2000 år. Guds Ord uppenbarar Guds mysterium och hans frälsningsplan, och det skapar - i motsats till så många onyttiga mänskliga ord (Matt 12:36), som blott är "läpparnas ord" (2 Kung 18:20)- vad det utsäger. - Det rör sig därför om Guds handlingar i mänsklighetens historia i kraft av hans ord (jfr Vish 18:14-16). Till detta kommer så visdomsord, dvs. profeternas reflektion över Guds handlingar, som Gud också ger inspiration till för att vägleda människorna och hjälpa dem att förstå det som sker (Ords 8:1-21, 32-36; Vish 7-8) och ge dem en djupare insikt i det (Dan 5:11f; 1 Mos 41:39). Först därefter kan man fråga: När och hur har Gud talat? Och hur har människorna kunnat uppfatta det? Enligt Heb 1:1 har Gud talat många gånger och på många sätt, redan genom de gamla profeterna. det skedde i syner och drömmar (4 Mos 12:6; jfr 1 Kung 22:13-17) genom en inre röst (Jer 1:4), en oförklarlig inspiration (2 Kung 3:15f). Till Mose talade Gud inte i syner och gåtor utan ansikte mot ansikte (4 Mos 12:8). För det mesta preciseras det inte närmare.
De bibliska författarna har inte den moderna människans intresse av, hur det "rent tekniskt" gick till; de frågar efter meningen: vad betyder det? och hur skall vi förhålla oss? I alla händelser kom Ordet utifrån, uppifrån som en blixt från en klar himmel, en plötslig kallelse (1 Mos 21), en klarsyn (Jes 6:1-5), som inte föddes av profetens kött och blod. Tvärtom överväldigades han av sin vanmakt och ber sig fri: ""Herre jag ber dig, sänd bud med någon annan" (2 Mos 4:13, jfr Hes 2:7-8). Men Gud renar och utrustar honom: "Din skuld är borttagen och din synd sonad... Gå och säg till detta folk..." (Jes 6:6-9). Att det är Gud Herren, som talar genom honom, visste profeten därför med säkerhet. Han visste också ,att budskapet inte var privat utan genom honom bestämt för hela folket. Uppenbarelsen är inte en esoterisk religion för de invigda utan en manifestation för alla av den Gud som styr sitt folk genom historien genom sitt profetiska ord. Och när profeten böjer sig under budskapet: "De förbannar mig alla" (Jer 15:10), ty det är en uppgörelse med det syndiga folket, får han till svar: "Om du vänder tillbaka skall jag låta dig komma tillbaka och bli min tjänare. Om ditt tal är lödigt och utan slagg skall du få bli min mun" (Jer 15:19). Profeten är Guds språkrör, ingenting annat. Det är han som skriver både hans och folkets dagordning. De tio buden är sålunda Guds bud, mer än de är "Mose lag". De har därför apodiktisk karaktär, dvs. budform: Du skall...och du skall icke..(2 Mos 20). Folket knorrade under deras tyngd men erkände, att profeten talade sanning, inte på grund av hans visioner (som det fanns gott om i Främre Orienten) men på grund av hans trohet mot förbundet, kvalitén i hans gudsförhållande och de Guds Ord han uttalade och som Gud själv bekräftade med utomordentliga tilldragelser i historien och naturen. De gick kort sagt i uppfyllelse. Den sanne profeten var på våglängd med Gud och kunde tyda tidens tecken. Sålunda fick befrielsen från slaveriet i Egypten en teckenkaraktär, som profeten gång på gång vände tillbaka till. Inspirerade av Gud mottar de ett växande erkännande av att alla tilldragelser i det historiska förloppet och i naturens värld är ord från Guds mun, och att allt därför upprätthålls och styrs av honom som har skapat detta (jfr t.ex. Jes 55:10-11; Job 37:5-13; 34:13-15; Vish 16:24-26; Ps 139).
Det är genom att fördjupa sig i hans styrande av dess egen historia, som Guds folk mottar sin identitet, dvs. dess kallelse och sitt förstående av sig självt (Jos 24). Guds herravälde på jorden blev en konkret faktor i dess liv och han styr det in i framtiden. Profeternas löften ger hopp om frälsning ut ur den gamla världen och från den gamle Adam in i en ny värld, det messianska riket (Jes 9:2-7). I tidens fullbordan tar Guds Ord gestalt i Jesus och får mun och röst. Nu talar Gud inte endast i syner och drömmar utan i mänskliga ord och gärningar. Och samtliga händelser omkring Jesu offentliga verksamhet får en osedvanlig karaktär av tecken, både här och nu, för den nära framtiden och för all framtid. Hans ord har makt: de botar sjuka (Matt 8:16), ger syndernas förlåtelse (Matt 9:1-7), ger lärjungarna makt att göra samma sak (Joh 20:23), förvandlar bröd och vin till hans kropp och blod (Matt 26:26-29). Hans ord uppenbarar Guds rikes mysterier i liknelser (Mark 4:11, 33). Han talar med myndighet (Mark 1:22), viss om att hans ord ingalunda skall förgås (Matt 24:35), ty han talar inte av sig själv (Joh 12:49). Det är Guds ord han talar (Joh 3:34), som Fadern har lärt honom (Joh 8:28). Därför är de ande och liv (Joh 6:63; jfr Heb 4:12-13). Därför får de även ett blandat mottagande bland åhörarna. Det går som i liknelsen om såningsmannen (Matt 13:18-23). De delar hans åhörare (Joh 10:19) i dem som tror (Joh 2:22; 4:39, 41, 50) och dem som har vantro; i dem som håller fast vid Ordet (Joh 8:51) och förblir i det (Joh 8:31) och därför har evigt liv (Joh 5:24) - och dem som är trolösa, som finner det för hårt (Joh 6:60), inte hör det (Joh 8:43), men förkastar det och därför skall dömas av det på den yttersta dagen (Joh 12:48). Jesu ord är nämligen Faderns Ord, och det är Sanning (Joh 17:14, 17). Men Jesus är inte blott Guds språkrör, sådan som hans förelöpare profeterna. Han är själva budskapet om människan som Guds barn. I hans mänskliga liv ser man, hur Ordet har blivit kött och tagit sin boning bland oss. Han som har varit med från begynnelsen och genom vilken allting är skapat (Joh 1:1-3; Kol 1:15-17; Heb 1:2) och allt har uppenbarats visar sig vara den uppståndne Herren. Han är ordet som kom från Gud, och som det människoblivna Ordet vänder han tillbaka till Gud. I honom har Guds ord förverkligats och fullbordats. Därför slutar uppenbarelsen med honom, men inte handlingskraften. Som Fadern har sänt Sonen, sänder Sonen nu sina apostlar ut i världen för att förkunna honom som "livets Ord". Genom apostlarnas gemenskap vill han fortsätta att bli kött i sin Kyrkas kropp (jfr Kol 1:18-20), så att det eviga livet kan tränga genom överallt. "Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus" (1 Joh 1:3). se: Profet; Uppenbarelsen, den officiella.
Guds rike (grek. basileia= kungadöme, herradöme). Tanken härom var i alla religioner i det gamla Orienten knuten till deras kungar som de jordiska representanterna. Men i Israel fick detta ett särskilt innehåll tack vare deras monoteism, deras uppfattning av den politiska makten och deras eskatologi. Israel var i det förlovade landet en teokrati: Jahve härskade direkt över sitt folk (Dom 8:23; 1 Sam 8:7). Han skulle dyrkas av sina undersåtar på jorden liksom av änglarna i himlen (Ps 24:7-10; Jes 6:1-5). Han härskar ständigt över det universum han har skapat (2 Mos 15:18; Ps 11:4; 103:19; 47:3; 93:1f; 95:3ff) och över alla jordens folk (Jer 10:7-10). Men Israel har han valt som sitt särskilda rike. Med dem har han slutit förbund och skapat åt sig ett kungarike av präster, ett heligt folk (2 Mos 19:6). I Jerusalem residerar han (Ps 48:3; Jer 8:19). Härifrån styr, beskyddar och samlar han dem som en herde sin hjord (Ps 80; jfr Hes 34). Eftersom Jahve, härskarnas Herre, härskar över världen och styr historiens gång, skall hans herradöme effektivt erkännas och hans lag hållas. Därvid får Guds styrande en moralisk karaktär, som bryter mot de hedniska föreställningarna om en politisk stormakt. - Israel får dock även en politisk struktur, som utvecklar sig till ett jordiskt kungadöme, men det måste inordna sig under förbundet med Gud. Här uppstår skarpa spänningar allt efter kungens trohet/ otrohet mot förbundet (jfr Saul: 1 Sam 10:24; David 16:12). Profeterna blir kungarnas dåliga samvete. det slutar med Davidsrikets fall, Jerusalems ödeläggelse och exilen i Babylon 587 f.Kr. Profeterna blickar nu bort mot den ursprungliga teokratin (2 Mos 19:6). De talar ständigt om en framtidskung av Davids hus, en kunglig Messias (2 Sam 7; 1 Kung 2:4). Men horisonten vidgar sig; Jahve vill själv vara Israels herde, samla och föra dem till sitt land (Mika 2:13; Hes 34:11; Jes 40:9ff): Din Gud härskar intill jordens ände. Från alla platser skall folken strömma till Jerusalem för att tillbedja kungen Jahve (Sak 14:9; Jes 24:23; 2:1-5). Psalmerna efter exilen prisar Guds eskatologiska rike: Det är universellt, proklamerat och erkänt i alla nationer, när han "dömer jorden med rättfärdighet och folken i sin trofasthet" (Ps 47: 96-99; 145:11ff).
Under Antiokus Epifanes förföljelse (175-164 f.Kr.) förnyas dessa profetiska löften högtidligt i Daniels apokalyps: Guds rike lyfts upp över denna världen; det är transcendent. Det kommer att manifestera sig på ruinerna av de politiska stormakter, som har byggt på sataniska krafter (symboliserade genom djuren; jfr Dan 2:44). En människoson, som kommer på himlens skyar, skall iklädas makt och ära och herravälde, och riket skall bli givet åt honom och den Högstes eviga folk för beständigt (Dan 7:14-27).- Efter århundraden av förberedelse levde det judiska folket nu i förväntan på detta rike (jfr deras icke-bibliska litteratur f.Kr), men längtan var tvetydig: Skall riket ta form av ett nytt Davidsrike med en religiös-politisk Messias i denna världen? Eller skall det bli ett rent andligt rike i lydnad mot lagen och med himmelrikets ok på sin nacke? - Det är här Johannes Döparen hugger tag: "Omvänd er, ty himmelriket är nära!". Det behövs en sinnesändring för att folket skall öppna sig för den väntade Messias (Matt 3).
Jesus själv gör klart: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej Guds rike är inom er" (Luk 17:20-21. Jesus vill inte göras till konung i politisk mening, ty hans rike är inte av denna världen (Joh 6:15; jfr 18:33-37). Och dock är han en kung. Han har kommit för att vittna om Sanningen; och tack vare Anden är Gudsrikets krafter verksamma i honom här och nu: "Men om det är med Guds Ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er!" (Matt 12:28). Han bryter Satans, dödens och syndens makt. Hans under vittnar om det (Mark 6:2). Alltså är det genom att tro på honom människorna får tillgång till Riket och dess härlighet (1 Thes 2:12). Det uppenbaras inte för de visa och kloka, som är utanför och för vilka det är gåtfullt (Mark 4:11), men för de små och ödmjuka, som viger plats i sitt inte för honom och hans Ande (Matt11:25). Jes liknelser visar en framåtskridande process: Rikets krafter är verksamma i denna världen som ett sädeskorn, som börjar bildas, ett senapsfrö som växer, en surdeg som skall genomsyra hela degen. Och Jesus skall själv vid tidens slut sortera skörden, när han dömer (Matt 13). "Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne" (Matt 25:1-13). Hans intronisation i himlen sker vid hans uppståndelse (Apg 2:30-35; Upp 3:21). Gud upphöjer honom och ger honom "namnet över alla namn: Jesus Kristus är Herre!" (Fil 2:9-11; jfr Matt 28:18). Fadern insätter sin Son som "konungarnas Konung och herrarnas Herre" (Upp 19:16; 17:14; jfr 1:5) och utövar sitt herradöme över människorna genom Kristi herradöme till tidens slut. När då Kristus har övervunnit alla sina fiender, skall han överlämna sitt kungarike åt Gud, sin Fader (1 Kor 15:24). Då gäller: "Herradömet över världen tillhör nu vår Herre och hans smorde" (Upp 11:15; 12:10). Och de trogna skall få del i Kristi och Guds rike (Ef 5:5). Se även: Guds folk.
Guds straff. "Ännu har ni inte behövt sätta livet på spel i er kamp mot synden. Och ni har glömt den uppmaning som riktas till er som till söner: Min son var tacksam för Herrens tuktan och förlora inte modet när han straffar dig. Ty den Herren älskar, den tuktar han, och han agar var son som han har kär....han gör det för vårt bästa, för att vi skall få del av hans helighet" (Heb 12:4-6, 10b). Således sammanfattar Hebréerbrevet Guds motiv att straffa. Det är inte för att krossa människan utan för att rena henne från synd, så att hon kan få del av Guds nya liv. Knappast någon annan biblisk sanning är mer stötande idag än den om Guds straff. Men påven Johannes Paulus II har varnat den moderna humanismen för "frestelsernas frestelse i vår tid": att förneka Gud i sin egen mänsklighets namn (talet till de franska biskoparna 1980). Den bibliska människosynen har inte skapats av människor utan har sitt ursprung i Guds förutbestämmelse med människan: Skapad till Guds avbild till att likna hans Son skall hon stå helig och fläckfri inför hans åsyn (Ef 1:4). Synden är oförenlig med människans bestämmelse och leder icke till målet. De fallna människorna skall därför likformas med Kristus. Genom att lida med honom skall de också förhärligas med honom (Rom 8:29, 17). Hebreerbrevet fortsätter "För stunden tycks väl varje tuktan vara mer till sorg än till glädje, men för dem som har fostrats genom den är frukten till slut frid och rättfärdighet. Styrk därför era matta händer och svaga knän. Gör stigen rak för era fötter, så att det ben som haltar inte går ur led utan istället blir friskt igen (Heb 12:11-13). Man kan således tala om tre etapper i Guds straff: 1. Guds gåva till människan: livet och kallelsen att leva som Guds barn - och hans accepterande av den syndiga människans uppror mot detta.
2. Guds uppdrag till den fallna människan till omvändelse och att göras likformig med hans Son )jfr 1 Kor 11:32; Gal 3:24) - och följderna för människan om hon stannar kvar i sin synd (jfr Heb 12:25).
-3. Guds bestraffande handlingar, om synden urartar till förhärdelse: "Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert hus (Luk 13:34-35a). Det finns således två utgångar av Guds straff alltefter människohjärtats djupaste drift: omvändelse och uppfostran som hos den förlorade sonen, som bryter upp från svinstian och knackar på sin fars hus (Luk 15:14-20, jfr 1 Kor 5:5; 2 Kor 2:5-8) eller förhärdelse och dom: "Ni har djävulen till fader, och ni vill göra vad er fader önskar. Han har varit en mördare från första början, och han står utanför sanningen, därför att någon sanning inte fanns i honom...han är en lögnare och lögnens fader" (Joh 8:44, jfr Matt 23:33; Upp 12:9f; 2 Thes 2:1-12; Upp 18:20, 10). Dock kan även en dom här i tiden leda till ny omvändelse; så länge det finns liv, finns det hopp; jfr rövaren på korset (Luk 23:40-43). Det är sålunda inte straffet utan synden som skiljer från Gud. Synden kan vara självförvållad, en personlig kränkning av Gud och hans bud. Gud straffar syndaren först kanske genom simpelhet och genom att låta syndaren bära följden av fädernas synder, för att han skall komma till besinning och omvändelse. Därnäst kanske, i händelse av förhärdelse, genom straffande handlingar, som uttrycker hans vrede och förkastelse (jfr Apg 5:7-11). Men synden kan också vara kollektiv, en följd av fädernas synder, och straffen för detta är också kollektiva (2 Mos 34:7), en följd av det samhälles synder man lever i, jfr Sodom och Gomorra som moraliskt samhälle (1 Mos 19:24-25, jfr 6:13), judendomen som religiöst samhälle (Matt 21:43-45), staterna som politiskt samhälle (Jes 10). Under sådana gemensamma naturkatastrofer eller politiska olyckor följer dock Gud omsorgsfullt sitt folk med hänsyn till dess frälsning (Vish 12:10-22) och leder också varje enskild människa och hennes lott i förhållande till hennes egen kallelse eller egen hållning (Hes 18; Matt 24). Syndernas synd, den gemensamma arvsynden tvingar varje människa till ett personligt val. Den som brukar ge efter för den "har djävulen till far"; hans liv är oförenligt med Guds helighet och därför hemfallen till dom (Luk 19:41-44). Det är denna dom Kristus har tagit på sig genom att bära våra synder i sin kropp upp på korset "för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten" (1 Pet 2:24; jfr Heb 5:8-9). Detta har Kristus gjort, inte istället för oss, men på våra vägnar, för att bana botfärdighetens väg för oss tillbaka till Gud: "När nu Kristus har lidit med sin kropp skall också ni väpna er med hans sätt att tänka. Ty den som lider med sin kropp har slutat att synda, så att han resten av tiden här i sin kropp inte lever efter sina mänskliga begär utan efter Guds vilja" (1 Pet 4:1-2). Den kristne kallas således att bryta med synden i sitt eget liv (Kol 3:5-10) och låta sig uppfostras till Kristus (Gal 3:24) och följa honom efter i hans försoning för alla världens synder (Gal 2:20; 2 Kor 5:14-15). I denna Kristi efterföljelse likformas den fallna människan steg för steg med Guds Son, dvs. blir rättfärdiggjord och heliggjord med honom och uppfyller därmed sin bestämmelse (jfr Rom 8:13-30). Förkastar hon däremot i vantro Jesus och hans försoning på korset, gör hon sig medskyldig till hans död och hemfaller till Guds dom. Världens dom över Jesus betyder Guds dom över världen (Joh 12:31). Och rättsprocessen mot världens Frälsare, vilken började i Judéen, fortsätter genom mänsklighetens historia, ledsagad av Guds straffdomar (Joh 16:8-11), till dess allting fullbordas i den yttersta domen vid tidens slut (jfr Matt 24:15f; Heb 10:26-31). Men "för dem som tillhör Kristus blir det ingen fällande dom" (Rom 8:1).
Guds tjänare. Äretitel för döda personer, om vilka det har bevittnats, att de har praktiserat heroiska dygder.
Guds tjänares tjänare (lat. Servus Servorum Dei). Så kallar sig påven då och då i officiella dokument. Uttrycket användes först av påven Gregorius den store (590-604).
Gudsbevis. Ett bevis om Guds existens, vilket människans förnuft kan komma fram till. Detta är möjligt, jfr Rom 1:20 och 2 Vat. Gudomliga Uppenbarelsen 6. Det är inte tal om bevis i naturvetenskaplig mening, under det Guds existens inte kan målas eller vägas, utan snarare om vägar till att känna Gud, jfr Thomas av Aquinos 5 vägar, där Guds nödvändighet påvisas genom analys av begreppen bevekande, orsak/ verkan, existens, fullkomlighet och målinriktning.
Gudsdyrkan. Religionsutövning med syfte att ära och tillbe Gud.
Gudsfruktan. Se vördnad.
Gudsfruktans ande. Se den Helige Andes sju gåvor.
Gudsskådande. I himlen skall Guds tjänare "se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna" (Upp 22:4). Gud har inte något ansikte i fysisk mening, men han har ett personligt förhållande till var och en särskild, och i Jesus Kristus har hans ansikte blivit synligt: "Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3)- Längtan efter att skåda Gud är en längtan efter den omedelbara och intima kontakten med honom: "Min själ törstar efter den levande Guden. När får jag komma, när får jag träda fram inför Gud?" (Ps 42:3). Gud ser allt och ser på alla, som bor på jorden och genomskådar alla deras verk (Ps 33:13-15). Också syndaren, som tänker vid sig själv: "Vem ser mig? - Ingen ser mig!" träffas av Herrens ögon, som är "oändligt klarare än solljuset, de ser varje steg som människor tar och blickar in i gömda vrår" (Syr 23:18-19). Men för den jordiska människan är Gud den dolde Guden (Jes 45:15). När Mose bad: "Låt mig få se din härlighet", fick han till svar: "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva" (2 Mos 33:18, 20). Redan de gamla profeterna hade syner, inte minst i templet, där Gud gett löfte om sin speciella närvaro (Hes 10-11), men visioner är ännu inte skådande av Gud; de är Guds bildrika språk, som människan uppfattar med sin yttre eller inre blick. Den fallna människan skall först omvändas och renas (Jes 6:1f) och få undervisning om Guds rike (jfr Matt 13:52), ty inget orent kan komma in i himlen (Upp 21:27). Människan kan genom den synliga världen få en uppfattning om det osynliga (Rom 1:20), lära känna Gud genom hans verk i naturen och genom händelserna i historien och sitt eget liv. Ty Gud är så nära människan, att psalmisten kan säga: "Herre du utrannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta, vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga ser du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand" (Ps 139: 1-5). Men även om tecknen på Guds närvaro och handlande alltså är tydliga nog, och Gud ännu mer har uppenbarat sig genom profeterna som sina särskilda språkrör, är människorna dock döva och blinda (Jes 42:18), ty deras hjärtan är vrånga och trotsiga (Jer 5:21-24). Därför prisar Jesus dem saliga, som ser och hör honom (Matt 13:16-17). Ty i Jesus Kristus har den osynlige Guden själv stigit ner på jorden och blivit synlig i en människas gestalt. "Den som har sett mig, har sett Fadern" (Joh 14:9). Som 2:a person i gudomen har Jesus själv haft gudsskådande, medan han vandrade här på jorden. Över honom är Guds himmel öppen (Joh 1:51), och "Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus" (2 Kor 4:6). Med Guds nedstigande till jorden i sin Son har Gud således gjort sitt yttersta för att återge den fallna människan förståelsen av honom och hans liv. "Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig", säger Jesus, men ni ville inte tro mig, så "tro åtminstone för gärningarnas skull" (Joh 14:11). Jesu liv och gärning är uppenbara för den som har hjärta att uppfatta det: Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår, att du är Guds helige". Jesu bekräftar det men tillägger: "Det finns några av er som inte tror" (Joh 6:68-69, 64). Och de som tror ser ännu dunkelt som i en spegel. Men när det fullkomliga kommer, skall vi se ansikte mot ansikte (1 Kor 13:10-12). Människosonen går bort för att bereda plats för sina lärjungar. När det har skett "skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är" (Joh 14:3). Då skall Guds barn se sig själva som de verkligen är, ty då är de förvandlade till likhet med Guds Son och skall se honom, sådan han är (1 Joh 3:2). I förvandlingen till likhet med Jesus Kristus, får människan tillmäta sin del i hans gudsskådande - dock aldrig sådan, att den kan uttömma Guds mysterium. Det kan endast Guds Son, ty han är av samma väsen som Fadern (jfr Luk 10:22; Joh 1:18).
Gudstjänst .1 Gemensam bön, sång och bibelläsning, eventuellt sakramententsfirande till Guds ära, ofta i fastställd form. Se även: Liturgi.
Gudstjänst ,2 Ordets. Se: Ordets gudstjänst.
Gudstjänstledare. En lekman, man eller kvinna, utnämnd av biskopen bemyndigad att leda Ordets gudstjänst. Har även tillåtelse att dela ut den heliga kommunionen.
Gästhem. Bostad för gäster vid ett kloster.
Gästpater. Präst i ett munkkloster, vars speciella uppgift är att personligt ta sig an gästerna (även individuell själavård, samtal, reträtter mm).
Gästfrihet. "Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster" (Heb 13:2). Gästfriheten är inte endast ett led i människans handlande och uppförande mot varandra, en fråga om ömsesidigt intresse och besvarande. Det är även och i synnerhet en tjänst åt Gud och människor: "När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning" (Luk 14:13-14), ty det finns alltid en hemlighetsfull gäst tillstädes. Måltiden är en mänsklig gemenskap, som helgas av bordsbönen. Liksom judarna håller även de kristna måltid "inför Herren, er Gud, och gläd er tillsammans med era familjer över allt vad era mödor gett, över Herrens, din Guds, välsignelse" (5 Mos 12.7; jfr Apg 2:42-47). Gästfriheten är en förvaltargärning: "Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former" (1 Pet 4:8-10). Och tjänsten skall var buren av "Kristi sinnelag" (Fil 2.5); jfr Jesu kommentar till den middag Simon gav honom (Luk 7:36-47), och framför allt till den sista nattvarden, där Jesus tvättar sina lärjungars fötter (Joh 13:1-20). Han ger dem därmed en förebild: värden skall betjäna sina gäster (jfr Luk 12:37). Men gästen kan även visa sig vara den egentliga värden: jfr Abraham i Mamres terebintlund, vilken får besök av Herren och två änglar. Han slaktar gödkalven (en viktig plikt gentemot de främmande bland oss, även på den tiden); men sedan de har tagit för sig av rätterna, byts rollerna plötsligt: den hemlighetsfulla Gästen skänker Abraham och Sara löftet om en son vid deras höga ålderdom (1 Mos 18:1-5). Även Jesu deltagande vid bröllopet i Kana visar, att han är den egentlige, dvs. hela Israels brudgum (Joh 2:1-11). Och hans besök i Betania hos vännerna Lasarus och hans två systrar avslöjar detsamma: Marta är den ivrigt sysselsatta värdinnan, Maria den lyssnande lärjungen; Jesus är gäst och dock den egentlige värden. Det var detta Maria förstod (Luk 10:38-42). Även hos tulltjänstemännen Matteus (Matt 9:10) och Sakaios (Luk 19:2-10) är Jesus både värd och gäst. Och i människans jäktade, självupptagna värld står han ständigt vid dörren och bultar på för att komma in och hålla måltid med den som bor där och "han med mig" (Upp 3:20). Nattvarden är uttryck för total livsgemenskap med Gud. Gästfriheten mellan människor har ännu inte denna totala karaktär. Den är en öppen dörr mellan dem, en inbördes solidaritet längs vägen, ty alla är "gäster och främlingar på jorden" (Heb 11:13); ingen har här någon stad som består men söker den stad som skall komma (Heb 13:14). Alltså en pilgrimsgemenskap på vägen och samtidigt en försmak av det som skall komma; Kristus "har kommit med fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära" (Ef 2:17). Och de som har tagit emot honom har redan "samma medborgarskap som de heliga och har ett hem hos Gud" (Ef 2:19) och har därför redan änglar till gäster (Heb 13:2). Ja inte endast änglar utan Jesus själv, ty "vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig" (Matt 25:35, 40). I Kyrkan fortsätter den uppståndne Herren att inbjuda alla av god vilja till sin Agape, sin kärleksgemenskap, som skall bereda alla att bli upptagna i de eviga boningarna som Guds barn (Joh 14:2-3).
Gärningar. Se: Rättfärdiggörelse.