Vakans (lat. vacare= vara ledig). Efter en påves död eller lagliga frånträdande är det ifrågavarande ämbetet vakant (”sede vacante” =”det lediga sätet), till dess att det kan besättas av den nyvalde efterföljaren. I vakansperioden leds biskopsdömet genom en av biskopsrådet vald administratör. I enskilda fall kan påvestolen utnämna en administratör. I händelse av att påvestolen är vakant, leds Kyrkan av kardinalkollegiet.
Valdensare. En rörelse grundad av Peter Valdes från Lyon (1217). De protesterade ursprungligen mot kyrkligt missbruk av makt och rikedom men avvisade även senare Kyrkans hierarkiska struktur och sakramenten. Anhängarna exkommunicerades år 1184. Försök gjordes av världsliga härskare att undertrycka rörelsen, då den uppfattades som ett hot mot offentliga lugnet och ordningen.
Vallfärd (ty. wallen= bölja, strömma, vandra; Fahrt= resa). En vandring ensam eller i gemenskap till en helig plats, där Gud har markerat sin särskilda närvaro, för att möta honom där och uppnå hans förlåtelse och välsignelse. Vallfärder går som en röd tråd genom hela Israels och Kyrkans historia fram till den dag som idag är. De gamla patriarkerna fick sina nomadvandringar förvandlade till trosvandringar, som skulle uppöva dem i tillit till Gud och trons lydnad.
Israels vandring med Mose i öknen under 40 år hade samma syfte: att uppfostra det gamla Gudsfolket till ett liv i totalt beroende av Gud, både andligt och materiellt. Judarnas årliga vallfärder upp till templet i Jerusalem för att fira Påsken, Pingsten eller Lövhyddohögtiden hade alltid även till syfte att möta Gud, där han hade stadfäst sitt namn och att förnya förbundet dvs. livsgemenskapen med honom i form av försonings- och tackoffer.
Jesus följde judarnas sed: jfr hans påskvallfärd till templet som 12-åring (Luk 2:41f); till lövhyddohögtiden, där han uppfyller judarnas förväntningar och uppenbarar sig som den utlovade Messias (Joh 7-8); och hans sista påskvallfärd till Jerusalem för att lida döden på korset (Joh 12ff).
Liksom tiden efter biblisk tankegång inte endast är kronologisk tid utan en kvalificerad tid, bestämd till sitt innehåll (”kairos” - se: Tid), så är vallfärden inte endast en rastlös vandring från plats till plats utan en trosvandring, där man bryter upp från sig själv och i lydnad och längtan vänder sig till Gud. Kroppen företar sig det som beveker anden, och anden låter sin intention bli kött och blod genom att man engagerar sin kropp.
Under tiden efter folkvandringarna, 400 - 600-talen upplevde Kyrkan en ombildning av samfundsstrukturerna, motsvarande den som står bakom våra strömmar av flyktingar och främlingar från Asien och Afrika idag. För de andligt vakna blev flykten en vallfärd. Hela livet är en vallfärd. De hörde Guds röst i händelserna. De hade ”bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden” (Heb 11:13).
Det var också den gången en risk, som kostade många livet, men även en chans: ”Timor Christi et amor peregrinationis”, dvs. vördnad för och kärlek till vallfärd – kämpade i dem för att få övertaget. Självövervinnelsen, uppbrottet, uthålligheten under resans faror och besvär, överfall, utmattning, fasta och sömnlösa nätter var den askes som skulle göra själen fri från jordiska band. Några blev martyrer, andra missionärer – Guds vagabonder, med Jerusalem eller Rom som mål.
Vid vallfärdens mål bekräftade de sin samhörighet med alla andra kristna i förfluten tid, nutid och framtiden – Guds folk. Och sålunda fick det himmelska fäderneslandet jordisk gestalt och trädde dem mänskligt nära. De blev världsmedborgare med Kristus och hade dock kommit i hamn.
Det var denna gamla pilgrimsanda, som påvarna återupplivade, då de år 1300, efter gammaltestamentlig tradition, började utropa särskilda jubelår, som satte hela kristenheten i rörelse mot apostlagravarna i Rom. De senaste jubelåren var 1975 och 2000. Även i lokalkyrkorna praktiseras årliga vallfärder till Maria-helgedomar och helgonskrin i eller utanför biskopsdömena (jfr t.ex. Fatima och Lourdes) för att uppnå förlåtelse, förbön, bönhörelse, kanske helbrägdagörelse från sjukdomar – och bekräfta gemenskapen och gå in i religiös förnyelse i Guds folk.
Vallfärd är Guds folk på vandring genom världen till Guds rike.
Vandringsbröd. Beteckning på den konsekrerade hostia, som räcks till en döende (lat. viaticum). Används även av kyrkofäderna om eukaristin som den andliga födan på hela vår pilgrimsfärd här på jorden. Se även: Sjukas smörjelse.
Vapenhus. Mindre rum i anslutning till en kyrkas ingång. Här skulle man tidigare lämna vapnen, innan man gick in i själva kyrkan.
Vatikanbiblioteket. Se: Bibliotheca Apostolica Vaticana.
Vatikanen. Ett större byggnadskomplex väster om Tibern på Mons Vaticanus. Det rymmer bl.a. påvens residens, en del av den katolska Kyrkans centrala administration och Vatikanmuséet. Se även: Vatikanstaten.
Vatikankoncilium I, II. Se: Ekumeniska koncilier.
Vatikanstaten (it. Stato della Città del Vaticano). Påvestolens område, som ligger som en stadsstat i Rom. Omfattar c:a en halv kvadratmeter. Här ligger Peterskyrkan med Petersplatsen, åtskilliga andra kyrkor, prästseminarier och andra kyrkliga läroanstalter, radiostation, muséer, bibliotek, arkiv, regeringskontor, kyrklig administration och påvens ämbetsbostad. Härtill kommer några stora kyrkor och andra byggnader i Rom samt påvens sommarresidens Castel Gandolfo. Vatikanstaten har sedan konkordatet med Italien 1929 varit en suverän, neutral stat med påven som statsöverhuvud.
Velum (lat. slöja). Beteckning på två slags liturgiska kläder: 1. Det kalkkläde som under mässan täcker kalken, när den inte används. –2. Ett axelkläde som prästen bär bl.a. vid sakramental välsignelse.
Venerabilis (lat. venerari= att betrakta med religiös vördnad).
Veni, Creator Spiritus (lat. Kom, Skaparande). Begynnelseorden av den berömda hymnen till den Helige Ande, vilken bl.a. används vid Pingst. Den är författad av Hrabanus Maurus OSB (776-856). Används bl.a. i breviariet samt vid präst- och biskopsvigningar. Latinsk och svensk text, se: Cecilia 449 och 450.
Veni, Sancte Spiritus (lat. Kom, Guds egen andedräkt). Begynnelseorden av den berömda Pingstsekvensen, troligen författad av ärkebiskop Stephen Langton (d. 1228). Svensk text, se: Cecilia 590.
Verbum. Lat. ord. Se: Guds Ord.
Verbum caro factum est (lat. Ordet har blivit kött). Det kända citatet från Joh 1:14, som uttrycker människoblivandets mysterium. Ingår även i Angelus-bönen.
Verbum Domini (lat. Så lyder det heliga evangeliet). Prästens eller diakonens avslutning på läsningen av dagens evangelium. Församlingen svarar: Laus tibi, Christe (lat. Lovad vare du Kristus (som här har talat till oss)).
Verbum Supernum Prodiens (Det Ord som i Guds hjärta bor). Hymn vid Laudes på Kristi kropps och blods högtid av Thomas av Aquino (1225-74). Särskilt de två sista verserna är kända (O salutaris Hostia, O bröd, från himlen sänkt ner).
Veritatis Splendor (lat. Sanningens strålglans). Påven Johannes Paulus II:s 10:e encyklika, 1993, handlar om grundläggande frågor i Kyrkans morallära och framhäver att argumentationen i moraliska frågor bör bygga på objektiva principer. Genom föranledning av värdekrisen i världen har en ny situation uppstått, även i kristenheten, omkring Kyrkans morallära. Det rör sig om en global och systematisk diskussion, baserad på bestämda antropologiska och etiska uppfattningar, som har en tendens att skilja människans frihet från sanningen om den. Man betvivlar även läroämbetets rätt och plikt att gå emellan i moraliska frågor och forma samvetena i överensstämmelse med Guds bud, i evangeliets anda.
Veritatis Splendor tar fasta på grundhållningen, sanningsgrunden för människans frihet och trivsel i en allomfattande gemenskap med resten av mänskligheten. Den nödvändiga grunden för en varaktig världsordning.
Encyklikans första kapitel har som utgångspunkt den bibliska berättelsen om den rike unge mannen (Matt 19:16ff), som frågar Jesus: ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” I det andra kapitlet är huvudtemat förhållandet mellan frihet och sanning: ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria” är encyklikans grundtes. Sedan den totalitära marxismen fallit har det i den västliga världen utvecklat sig en falsk förståelse av frihet, som endast rör sig om den enskildes subjektiva frihet. Påven varnar för att en demokrati utan sanna värderingar lätt kan ändras till ett totalitärt styre, något som historien vittnar om.
Den naturliga lagen består, men människonaturen är sårad av synden. Den skall renas och förlösas av sanningen i Jesus Kristus. Han är Sanningen, till vars avbild människan är skapad och det är genom att likgestaltas med honom sanningen kan göra människan fri, nämligen från sin egen fallna natur, så att hon kan känna vägen och gå den. I detta förhållande mellan människan och Gud har läroämbetet användning av teologers och själasörjares bistånd, men det tillkommer läroämbetet allena att döma om Kyrkans tro och moral, sådan som den har traderats i Skrift och Tradition, jfr Lumen gentium 25.
Det tredje kapitlet framför den insikt, som har dragits fram i de två första kapitlen, i Kyrkans och samhällets kontext. Detta pastorala kapitel riktar sig särskilt till själasörjare. Här behandlas även frågan om förnyelse av det politiska och samhälleliga livet, biskoparnas och teologernas ansvar.
Se även: Moral; Lex naturalis.
Versikel (lat. liten vers). En kort sats, som inleder en annan sats i tidebönen eller mässan, t.ex. Herre, hör min bön/ Och låt mitt rop komma inför dig.
Versio Vulgata. Se: Biblia Vulgata.
Vesper (lat. afton). En av tidebönerna som beds, när mörkret faller på. Den innehåller förutom psaltarpalmer Marias lovsång Magnificat, bibelläsning, förböner och Fader vår.
Vetus Testamentum. Lat. Det Gamla Testamentet.
Vexilla Regis (lat. kungaflagga). Hymn av Venantius Fortunatus (530-609) till korsets ära. Har översatts till flera språk.
Via Dolorosa (lat. den smärtorika vägen). Jesu väg från Pilatus till Golgota. Denna väg har under mer än tusen år används av de troende till en vandring, då de kommer ihåg Jesu väg till korset, varvid de enskilda händelserna under vägen är markerade. Själva läget i Jerusalem är omstritt. Se även: Korsvägen.
Via purgativa, illuminativa, unitiva (lat. reningens väg, upplysningens väg och föreningens väg). Tre etapper i det andliga livet, som normalt genomlevs av dem som trofast svarar på nåden. I varje etapp finns många former och varianter, allt efter kallelse, temperament och Guds ledning av var och en. De avlöser inte rätt och slätt varandra men kommer normalt att fortsätta att göra sig gällande livet igenom, dock under olika förhållanden och med olika vikt allt efter själens växt.
1:a etappen: via purgativa, dvs. den renande fasen, där man till att börja med aktivt renar sin själ från synder och medvetna förbehåll, sonar det gångna livet, gör avkall på omedelbar självtillfredsställelse av varje art, kämpar mot det onda, avhåller sig från synd och från det som leder till synd.
2:a etappen: via illuminativa, dvs. den upplysande fasen, som för dem som kommit vidare och har kommit i en helhjärtad aktiv beredskap för Gud. I denna fas tar Gud ledningen starkare än tidigare, och själen samlar sig i troslydnad och kärlek för att följa efter Kristus, ”världens ljus” (Joh 8:12), genom moralisk insats, uthållighet och stilla (kontemplativ) bön och allt som kan övervinna den andliga trögheten och uppmuntra hänförelsen.
3:e etappen: via unitiva: föreningens väg, dvs. den fas, dit den renade och upplysta själen nu kan höja sig till och leva i denna intima förening med Gud.
Se även: Själens natt; meditation; kontemplation.
Viaticum. Lat. vandringsbröd (s.d.).
Vicarius Christi (lat. Kristi ställföreträdare). En av påvens titlar, (jfr. Matt 16,18-20; Joh 21,15-17). Se: Petrusämbetet.
Vicarius Generalis. Lat. generalvikarie (s.d.).
Victimae paschali laudes (lat. Lovsång till påskofferlammet). Påskhymn av Wipo (11 årh.). Svensk text, se Cecilia 579 Påsksekvensen.
Vidi Aquam (lat. Jag såg vatten). Begynnelseorden av den antifon, som i påsktiden kan sjungas i söndagshögmässans början i samband med församlingens bestänkning med vigvatten. Texten är inspirerad av Hes 47 och Ps 118,1. (Svensk översättning: Jag såg en ström av levande vatten välla fram från templets högra sida, halleluja; och den gav liv åt alla, halleluja, halleluja.)
Vienne. Se: Ekumeniska konciler.
Vigbiskop. Se: hjälpbiskop.
Vigilia (lat. vigila= nattvaka). Förberedelsen av en större liturgisk fest dagen (eller aftonen) i förväg. Kyrkan förbereder sålunda jul-, påsk- och pingstfesten med vigilia, som har egna liturgier. Ursprungligen fastade man och vakade hela natten i väntan på festdagens frambrott.
Vigvatten (lat. aqua benedicta). Vatten, som har välsignats för att kunna användas som tecken på rening (en av sakramentalierna - s.d.). Känt redan från 100-talet, mot bakgrund av de judiske reningsritualen. Används till många former av välsignelser (s.d.) och invigningar, t.ex. av föremål eller byggnader.
Det är mycket gammal katolsk sed att doppa fingerspetsarna i vigvatten, innan man gör korstecknet (s.d.). Vid ingången till kyrkorna finns vigvattenskål (s.d.), som används, när man går in i kyrkorna. Det är en gammal sed (från 700-talet), att prästen bestänker församlingen med vigvatten med hjälp av en vigvattenskvast vid högmässans början, som en påminnelse om dopet och ett syndabekännelsesritual. Också i hemmen använder många katoliker vigvatten.
Se också: vigvattenskål; sakramentalier.
Vigvattenkvast (lat. aspergillum). Liturgiskt redskap, som används till bestänkning med vigvatten. Består t.ex. av ett kort skaft, som i den ena änden har ett perforerat klot, som innehåller en svamp. Se även: Vigvattenskål.
Vigvattenskål. En mindre skål, som var avsedd att innehålla vigvatten. Finns särskilt vid ingången till kyrkorna och har övertagits från judarnas reningskult vid templet, där man tvättade sig innan man gick in. Även i de katolska hemmen finns vigvattenskål. Se även: Vigvattenkvast.
Vikariat. Se: Apostoliskt vikariat.
Vikarie (lat. vicarius= ställföreträdare). En präst som träder i stället för någon annan i utövandet av ett kyrkligt ämbete, handlar i hans namn och med hans auktoritet. Se t.ex..: Apostolisk vikarie; generalvikarie. Påven kallas Kristi ställföreträdare (Vicarius Christi), eftersom han är insatt av Kristus att leda Kyrkan på jorden (jfr Matt 16:18-20; Joh 21:15-17). Se även: Petrusämbetet.
Vincentsystrar - Filles de la Charité de Saint Vincent de Paul. Kongregationen stiftades 1663 av S:t Vincent de Paul och S:t Louise de Marillac.
Vishet (lat. sapienta; gr. sofia). ”All vishet kommer från Herren och finns hos honom för evigt” (Syr 1:1). I Bibeln är den sanna visheten inte endast en mänsklig egenskap utan en gåva från Gud; ett sätt varpå han uppenbarar sig i människans förståelse, reflektion, förståelse av tron: ”Ge mig visheten som delar tronen med dig, uteslut mig inte från dem som får tjäna dig” (Vish 9:4). Den vise mottar en andlig insikt, som ligger i förlängningen av profetian. Den behandlas i de så kallade vishetsskrifterna i GT, dvs. Predikaren, Jesus Syraks vishet, Ordspråksboken och Salomos vishet: ”Min son, om du...du lyssnar till visheten och öppnar ditt hjärta för insikten, om du ropar på klokheten...då skall du förstå vad gudsfruktan är och vinna kunskap om Gud” (Ords 2:2-5). Att frukta Herren är både begynnelsen till vishet och dess segerkrans (Syr 1:14-18). Visheten reflekterar över skapelseverket, den vittnar om Skaparen (jfr Ps 19:1; Syr 43); över historien, som ger kännedom om hans väg; över den heliga Skrift, som innehåller Guds ord i lagen och profeterna (Syr 39:1f). Den gudomliga visheten, som leder denna reflektion ”är ett utflöde från Guds makt, hon strömmar kristallklar fram ur allhärskarens härlighet. Därför kan ingenting orent komma henne nära. Hon är ett återsken av det eviga ljuset, en klar spegling av Guds verksamhet och en avbild av hans godhet” (Vish 7:25-26). Det ljus den skänker människorna är en övernaturlig kunskap, ja, en av den Helige Andes sju gåvor. Därför prisas den människa salig som lyssnar till hans lärdom och vakar vid hans dörr dag efter dag (Ords 8:34). Och det var det Maria gjorde, antingen Gud talade till henne genom händelserna och sina budbärare (herdarna vid krubban i Betlehem) eller genom Jesu mun (den 12-årige Jesus i templet): ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2:19, 51). Hos henne bor Visheten, hon är ”vishetens säte”, säger den Lauretanska litanian.
Vishetsdöttrarna –Filles de la Sagesse – Congregatio Filiarum a Sapentia. Kongregationen vars medlemmar även kallas Montfortanersystrarna stiftades av Louis Maria Grignon de Montfort år 1703.
Visio beatifica (lat. den saliggörande synen). Se: Gudsskådande.
Vision (lat. visio= syn). Guds bildspråk, som människan ser med sin yttre eller inre blick. Ledsagas i Bibeln ofta av auditioner, dvs. ord från Gud, vilka människan hör med sitt yttre eller inre öra. Jfr profeterna i GT (Jes 6; Jer 1:11-19; Hes 1-2) och apostlarna i NT (Apg 10:11-20; 16:9; Upp 1). Syner och uppenbarelser är, liksom i den bibliska historien, kända företeelser i Kyrkans liv, och inte endast hos helgonen. Jfr uppfyllelsen av profeten Joels profetia på Pingstdagen: "Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar…” (Apg 2:17). Sålunda ledsagar Gud genom sin Ande Kyrkan och de kristna, även i form av visioner och auditioner, på deras väg genom världen fram till Gudsrikets genombrott och den fullkomliga föreningen med honom.
Visitation, kanonisk. En officiell ”eftersyn”, företagen av kyrkligt överordnade (t.ex. biskop, abbot) innanför ett område eller en institution, vartill de har visitationsrätt och –plikt (t.ex. församlingskyrka, prästbostad, skola, sjukhus, ordenshus).
Vita apostolica (lat. det apostoliska livet). Apostelns liv som modell för de kristna.
Vita söndagen. Gammal beteckning för söndagen efter Påsk (lat. Dominica in albis depositis= de avlagda vita klädernas söndag). I Fornkyrkan förlades dopet ofta till påsknatten, varefter de nydöpta bar sin vita dopklänning hela påskveckan och sedan lade av den på vita söndagen. Söndagen kallas även quasi modo efter de två första orden i mässans ingångsvers från 1 Pet 2:2: Som nyfödda barn…
Votivgåva (lat. votum= löfte). En gåva till Gud som tack för bönhörelse eller som uttryck för en händelse i samband med en böneintention. Den kan - allt efter givarens möjligheter och sakens omfång - ha form av t.ex. kyrklig utsmyckning, liturgiska föremål eller pengar till ett bestämt syfte. Se även: Ex voto.
Votivljus (lat. votum= löfte). Ett levande ljus, som ges för att brinna framför en staty eller en bild av vår Herre, Maria eller något annat helgon. Avsikten är att uttrycka och ledsaga givarens andakt, ofta i kombination med tackbön för bönhörelse eller bön i en bestämd intention. Se även: Votivgåva; ljus.
Votivmässa (lat. votum= löfte). En mässa som läses för att ära t.ex. ett trosmysterium eller ett helgon (på annan dag än detta helgons dag).
Vox populi, vox Dei (lat. Folkets röst är Guds röst). Mycket gammalt ordspråk. I denna form tillskrivs det den engelske teologen Alcuin (735-805), som emellertid varnar för tankegången i det. Det kan tolkas både demagogiskt och anarkistiskt. Den positiva innebörden är, att det, som man alltid och överallt trott i Kyrkan, är Guds röst.
Vrede. En av de sju dödssynderna.
Vrång lära. se: Kätteri.
Vredens dag. Se: Domens dag.
VT. Lat. Vetus Testamentum= Gamla Testamentet.
Vulgata. Se: Biblia Vulgata.
Vår Fru. Se: Jungfru Maria.
Vår Fru av den ständiga hjälpen. Ett av de många kända och utbredda nådabilderna av Jungfru Maria. Originalen finns i redemptoristerna huvudkyrka i Rom. Det har upptecknats talrika tillfällen med bönhörelser och helbrägdagörelser i samband med andakten vid denna bild eller en av de många kopior, som finns i kyrkor och på det hela taget.
Vår Fru av Karmels lekmannaorden. Dess syfte är att hjälpa medlemmarna att leva ett kontemplativt och apostoliskt liv i oavlåtlig bön och självförnekelse, såväl i Karmelitordens ande som under dess ledning. Regeln omfattar bl.a. en halv timmes inre bön varje dag och om möjligt dagligt deltagande i mässan. Tidebön, andlig läsning, rosenkransbön och regelbundet mottagande av botens sakrament är andra medel i den ständiga strävan att leva i Guds närvaro. Se även: Karmelitorden.
Välsignelse (lat. benedictio, av bene= gott, dicere= säga; säga gott om). Välsignelse är i Bibeln meddelande av liv från Gud, antingen den uttalas av honom själv: ”Jag svär vid mig själv, säger Herren, att eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika…” (1 Mos 22:16-18) – eller den beds ned av en människa över en annan, gärna ledsagad av tecken (vatten, olja, korstecken), varmed den person tecknas som välsignas, och av gåvor. Gud är välsignelsernas upphov; från honom strömmar de i fullhet, antingen de meddelar liv av naturens eller nådens överflöd: ”Gud den Väldige, han skall välsigna dig med välsignelser från himlen därovan, välsignelser från djupet som vilar därnedan, med välsignelser från bröst och sköte” (1 Mos 49:25). Den särskilda prästerliga välsignelsen i GT, den aronitiska välsignelsen, finns i 4 Mos 6:24-26: ”Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin frid.” Gud själv är upphöjd över all välsignelse; han är själva livets fullhet, och dock kan människan i tacksamhet också välsigna, dvs. lovprisa Gud: ”Må ditt ärofulla namn bli prisat, det är upphöjt över allt vad lovsång heter” (Neh 9:5). Välsignelsen är sålunda människans spontana reaktion på Guds översvallande nåd, som strömmar vidare även från människa till människa, jfr Sakarias lovsång ”Benedictus” (Luk 1:68-79) och Marias ”Magnificat” (Luk 1:46-55). Jesu sista handling här på jorden, innan himmelsfärden, är en välsignelse av de elva lärjungarna och därmed av Kyrkan, hans frälsningsverk: ”Han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem, lämnade han dem och fördes upp till himlen”. Och den Uppståndnes välsignelse framkallar hos apostlarna, och i Kyrkan efter dem, både tillbedjan och lovprisning av Gud (Luk 24: 50-53).
"Välsignelsens kalk", som var en tacksägelsebägare efter de judiska, rituella måltiderna, blev av Jesus gjord till ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er” (Luk 22:20; jfr 1 Kor 10:16). Den heliga eukaristin är välsignelsens fullhet: Kristi liv utgivit för världen. Men han kan endast förena sig med dem som är av samma Ande som han: ”Men den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom” (Rom 8:9). Därför skänks den ”Helige Andes gåva” i dopet (jfr Apg 2:38). Det är välsignelsens Ande, som leder hjärtana i samklang, skänker glädjen och friden, storsinthet och godhet, liv och fruktbarhet i överflöd. – Kyrkan har i sitt ritual över 200 välsignelser, att användas vid olika tillfällen. Några är reserverade att användas av biskopen. De meddelas alltid i den treenige Gudens namn. Beträffande välsignelse av ting och platser se. Sakramentalier. Se även: Biskoplig välsignelse; påvlig välsignelse.
Välsignelsens kalk. Se: Välsignelse.
Världen. Har i Bibeln en dubbel betydelse: 1. Guds goda skaparverk: himmel och jord med allt det som lever och andas på den (1 Mos 1); och 2. Den fallna världen, som är jorden, fördärvad av en fallen mänsklighet och full av orätt (1 Mos 6:11-12). – Som Guds goda verk är världen föremål för hans kärlek: ”på jorden fred åt dem han har utvalt” (Luk 2:14) – och för hans frälsningsvilja: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Men därmed anspelas även på den andra grundläggande betydelsen av världen, nämligen som den motsats till Kristi rike, vilken är vigd till undergång: ”Mitt rike hör inte till denna världen” (Joh 18:36). Denna världens furste är Satan, men ”han har ingen makt över mig”, säger Jesus (Joh 14:30-31). – Jesus och hans lärjungar är sända till världen för att frälsa alla av god vilja, men de är inte av världen, de är ”födda av Gud” (Joh 1:13). Det är på grund av detta spänningsförhållande mellan de två betydelserna av världen - som Guds verk och världen som Satans verk - ”skapelsen ännu ropar som i födslovåndor – i otålig väntan på att Guds söner skall uppenbaras” (Rom 8:22, 19). Vid denna världens undergång skall Kristi rike komma till genombrott: ”Se, jag gör allting nytt” (Upp 21:5). Därefter skall det bli ”en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta” (Upp 21:1). – Det 2:a Vatikankonciliet sammanfattar denna bibliska lära om världen i inledningen till sin pastorala konstitution ”Kyrkan i världen av idag”: ”Konciliet ställer sig över världen, det vill säga över hela människosläktet med allt som angår det, den värld där mänsklighetens historia utspelas och som bär prägel av människornas talanger, nederlag och segrar, den värld som enligt kristen tro har grundlagts och upprätthållits av Skaparens kärlek och som har fallit under syndens tyranni, men som av den korsfäste och uppståndne Kristus, segerherren över det onda, blev frigjord, så att den kan förvandlas efter Guds plan och nå fram till fulländningen” (nr 2). Se även: Samhälle.
Världens ljus. I liturgin är påskljuset en symbol för Kristus, under det han offrade sig för världen, liksom ett ljus brinner ner, jfr Joh 8:12. (Påsknattens liturgi). Se även: Eld.
Världens ände. Se: Världen; tidens tecken; domedag.
Världslighet. Se: Världen.
Världsvida episkopatet. Hela världens församling av katolska biskopar. Se även. Biskop.
Vördnad. Hängiven respekt för Gud, vilken innebär att man ärar honom som sin Skapare och Frälsare och far och fruktar hans vrede och hans domar. Man ödmjukar sig därför för honom för att inte mista hans nåd och hans vänskap: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör” (Apg 10:34-35).