Tabernakel ((lat.) tält). Det låsbara skåpet i kyrkans kor eller i ett speciellt kapell, där de konsekrerade hostiorna bevaras i en stängd behållare, ciboriet.
Beteckningen tabernakel härstammar från GT, där det var ett tält, som förbundets ark förvarades i under israeliternas vandring i öknen.
I närheten av tabernaklet brinner den eviga lampan som tecken på Kristi närvaro i altarets sakrament.
Talar (lat. talaris ornatus= klädnad som når ända ner till anklarna). Prästens klädnad, som används utanför mässan. Kallas även sutan.
Tametsi (till tros mot). Begynnelseordet i det berömda dekretet (Denzinger 990) från Tridentinska konciliet (1563), som föreskriver, att varje äktenskap som inte ingås inför en bemyndigad präst och två vittnen är ogiltigt - med undantag av fall då man under en längre tid inte kan förvänta sig att en präst kan närvara. Denna regel har bibehållits i våra dagars äktenskapslaggivning. Dock har man öppnat vida möjligheter för dispens.
Tantum ergo (lat. Därför så mycket mera). Inledningsorden till den näst sista versen i Thomas av Aquinos hymn till Altarets sakrament, Pange, lingua. De två sista verserna används i samband med sakramental välsignelse. Latinsk och svensk text Cecila 501.
Tau-kors. Se: Kors
Te Deum (lat. Dig, o Gud). Begynnelseorden av den berömda hymn, som enligt traditionen är författad av Ambrosius (340-397). Latinsk och svensk text, se Cecilia 433 och 434.
Tecken. Se: Symbol; sakrament.
Tenebrae (lat. mörker). Så kallades före liturgireformen efter 2:a Vatikankonciliet tidebönerna matutin och laudes på Skärtorsdagen, Långfredagen och Påskaftonen. Man släckte ljusen i koret, ett efter ett, och slutade korbönen i mörker för att på så sätt symboliskt uttrycka, hur Jesus under lidandet blev övergiven av sina lärjungar och omsluten av mörkrets makter.
Teocentrisk (grek. gudscentrerad). En utgångspunkt för uppfattning och bedömning, där allt relateras till Gud, och inte till något annat, t.ex. människor eller den fysiska världen.
Teodicé (grek, fra. Guds rättfärdighet). Den del av metafysiken, som med förnuftets argument behandlar människans frihet och ursprunget till det onda.
Se även: Teologi.
Teofani (grek. Guds framträdande). Guds personliga framträdande, vare sig han manifesterar sin härlighet genom extraordinära naturfenomen eller kommer i en ängels eller en människas gestalt. I GT visar sig Gud sällan i en människas gestalt. Han är den höghelige: ”Ingen människa kan se mig och leva” (2 Mos 33:20). Han skildras dock i förtroligt umgänge med Adam och Eva i paradisets trädgård. Han visar sig för Abraham i människogestalt, när denne ber för Sodom (1 Mos 18:22-23) och för patriarken Jakob i hans kamp med Gud i en ängels gestalt, vilken beskrivs som en man (1 Mos 32:24-28).
Oftare uppenbarar Gud sig i extraordinära naturfenomen: i den brinnande törnbusken för Mose, som döljer sitt ansikte för att inte se Gud (2 Mos 3:2-6). Eller han ser blott Jahve från ryggen (2 Mos.33:20-23). På Sinai stiger Jahve ned i ett skräckinjagande oväder, och folket ser endast detta (2 Mos 19:16; 24:15-18). Dock förefaller de höra de ord som Jahve talar (5 Mos 4:12-15; 5:4). Mose har haft ett särskilt tillträde till Gud, med honom talar Gud ”ansikte mot ansikte” som med en vän (2 Mos 33:11; jfr 4 Mos 12:7-8).
För folket visar Gud sig som en molnpelare om dagen och som en eldpelare om natten. Eller döljer han sig i ett moln, varifrån han också manifesterar sig - ibland i ett lysande moln, som fyller tabernaklet i helgedomen (2 Mos 40:34f), senare Salomos tempel (1 Kung 8:10f; jfr 2 Mack 2:7-8).
Alla dessa teofanier i GT visar hän mot den avgörande teofanin i tidens fullbordan, då Gud uppenbarar sig definitivt i en människas gestalt i sin Son.
Se även: Framträdande, Kristi; förklaringen.
Teokrati (grek. Theos= Gud och kratein= härska). En statsförfattning, där Gud betraktas som den högste ledaren.
Teologala dygderna, De. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” (1 Kor 13:13). Tro, hopp och kärlek. Så kallas de, eftersom de är övernaturliga andliga gåvor, skapade in i själen av Gud i dopet och omedelbart riktade mot förhållandet till honom.
I bruket av dem är både Gud och människan subjekt. I tron är människan fäst vid Gud som den uppenbarade sanningen; i hoppet ser hon efter hans hjälp och uppfyllelsen av hans löften och vår frälsning; i kärleken förenas människan med Gud.
De teologala dygderna är syftet med de moraliska dygderna och den helige Andes gåvor. De gör det möjligt för människan att med Guds nåd aktivt deltaga i den treenige Gudens liv.
Teologi (av gr ek. Theos = Gud, logos = ord, vetande). Vetenskap om Gud. En tankemässig undersökning av trons innehåll med hjälp av förnuftet, upplyst av tron (fides quarens intellectum) för att komma till en djupare kunskap om uppenbarelsen (Thomas av Aquino 1225-74).
Teologi bestod i Fornkyrkan av flera ting: Kunskap om de gudomliga tingen; kunskap om den sanne Guden, den gudomliga uppenbarelsen i Bibeln, lovprisningen av Gud under Guds egen inspiration; den högsta graden av andligt liv och bön näst efter meditation och kristen praxis.
Inom det teologiska studiet: Det som berör studiet av Gud själv (theo-logi) i motsats till studiet av hans frälsningsplan.
I Kyrkan i Väst kom från 1100 -1200 talen teologin att betyda en vetenskap om Gud, som strävar efter att samla alla element i den kristna tron till en organisk helhet för att kunna bemöta människans kunskapstörst i ljuset av uppenbarelsen och rotfästa tron i människans ande; även för att kunna svara på de invändningar, som reses mot tron och på så sätt kunna mildra dem och slutligen göra den mer fruktbar genom att integrera den i det dagliga livet och förhållandet mellan människor.
Från 1500-talet förgrenar sig teologin i en rad specialområden: Först och främst bibelteologin, som försöker att åtskilja de viktigaste teman i uppenbarelsehistoriens olika etapper, eller i varje enskilt tema det viktigaste, mest framträdande draget. Bibelteologin ligger till grund för alla de följande teologiska disciplinerna: Den positiva teologin försöker härleda trossanningarna från dess olika källor: Bibeln, kyrkofäderna, liturgin osv. Den fundamentalistiska teologin försvarar tron och påvisar dess berättigande, studerar även Guds ord och människans mottagande av det. Spekulativ teologi vill ge trossanningarna i proportion till de filosofiska insikterna och härleda de rationella och mänskliga konsekvenserna av dem. Den asketisk-mystiska teologin sysselsätter sig med det andliga livet. Den naturliga teologin är förståndets spekulation över Gud utan stöd i uppenbarelsen.
I vår tid har det ytterligare, jämställt med moralteologin, utvecklat sig en arbetets teologi, en kvinnlig teologi, missionsteologi, pastoralteologi osv. Avgörande för alla dessa förgreningar är, att de bevarar den organiska förbindelsen med teologin som helhet, särskilt dogmatik och bibelteologi.
Se även: Apologetik; dogmatik; metafysik.
Terna (Lat. terni= tre åt gången). Förteckning över tre möjliga biskopskandidater. Varje residerande biskop inlämnar med regelbundna mellanrum en lista till påven med namn på tre möjliga efterföljare. Det samma gör biskopskonferensen och inte minst den påvlige nuntien, som leder undersökningen, när något ämbete blir ledigt.
Territoriell prelatur. Se: Prelatur.
Ters. (lat. tertius). Den tidebön som beds vid den 3:e timmen, dvs. c:a kl.9 på förmiddagen i det monastiska breviariet. Efter det andra Vatikankonciliets liturgireform kan den nu i det romerska breviariet ersättas av middagens tidebön liksom sext och non.
Tertiariorum saecularium Sodalitas Ordinis Eremitarum Sancti Augustini.
Se: Augustinertertiärer.
Tertius Ordo saecularis Fratrum Praedicatorum.
Se: Sankt Dominikus’ Lekmannaorden.
Tertiär (lat. tertius= tredje). En medlem av en tredje orden.
Testamente (lat. vittnesbörd, förbund). Se: Gamla testamentet; Nya testamente; förbund.
Theotokos. Grek. Guds Moder. Titel för jungfru Maria, känd i Egypten c:a 300. Att Maria är Theotokos fastställdes gentemot Nestorios vid koncililet i Efesos 431 och har blivit en av de vanligaste titlarna för Maria i den österländska kyrkan.
Thomaskristna. De äldsta kristna kyrkorna i Sydindien, särskilt Kerala på Malabarkusten, som sägs vara grundade av aposteln Thomas. Det finns två grupper: Malabar och Malankar. De allra flesta Malabarkristna är förenade med Rom (c:a 1 miljon) samt en betydlig minoritet av Malankarkristna. De har ett slags kaldeisk rit på syriska; de med Rom unierade har den nu på indiska.
Thomism. Det filosofiskt/teologiska lärosystem, som utvecklades av Thomas av Aquino (1225-1274). I motsats till den övriga skolastiken använder thomismen Aristoteles’ filosofi som ancilla theologiae (lat. teologins tjänarinna).
Thomismen kan sägas vara den mest utbredda formen av skolastik och har i särskild grad blivit auktoriserad av Kyrkans läromyndighet som norm för undervisning på katolska läroanstalter, bland dessa prästutbildningen (Dekretet om prästutbildningen 16; Förklaringen om den kristna uppfostran 10).
Se även: Nyskolastik.
Tiara. Den tredubbla krona, som påvarna fram till 1963 kröntes med och bar vid vissa liturgiska tillfällen. Den kom att stå som ett tecken på Kyrkans timliga prakt och avskaffades därför av Paulus VI. Påvens huvudbonad är mitran.
Tid. Tiden kan skildras efter sitt kronologiska förlopp (grek. kronos) men även efter sitt innehåll och sitt tillstånd, tidsandan (grek. kairos). Jesus använder båda uttrycken: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt” (Apg 1:7).
Om tiden som kairos skriver Søren Kierkegaard i ”Fruktan och bävan” om trons fader Abraham, att han hade kämpat mot den påhittiga makt som uppfinner allt, med den klarvakna fiende, som aldrig blundar, med den gamla man, som överlever allt- han hade kämpat mot tiden och bevarat tron”.
Tiden i betydelsen ”kairos” är t.ex. kyrkoåret med dess liturgiska tider, som aktualiserar mysterierna i Kristi liv: adventstiden, fastetiden, påsktiden osv.
Se även: Sista tiderna: Tidens fullbordan; fastetiden; tideböner.
Tideböner. Samlingen (i ett breviarium) av bibliska psalmer, böner, hymner och läsningar, som är ett led i Kyrkans ständiga gudsdyrkan. Jag lovar dig sju gånger om dagen (Ps 119:164).
De klassiska tidebönerna är: matutin, som är nattens tidebön, morgonbönen laudes, prim vid dagens första timme, ters vid den tredje timmen, sext vid den sjätte timmen, non vid den nionde timmen, vesper vid mörkrets inbrott och completorium vid dagens slut.
Som följd av 2:a Vatikankonciliets liturgireform har det skett följande ändringar: Primen har avskaffats, och de övriga kan fördelas på följande sätt: Läsningsgudstjänsten (nytt namn på matutin) kan bedjas när som helst; Morgonbönen (laudes); Middagsbönen (ters, sext, non) kan bedjas under dagens lopp; sist på dagen: Vesper och bön före natten (completorium).
Denna officiella Kyrkans bön är särskilt anförtrodd alla präster från och med diakonvigningen samt ordensfolk, som dock inte använder helt samma texter (se: Breviarium) och inte heller ber tidebönerna på samma sätt (individuellt eller gemensamt, reciterat eller sjunget som korbön). Även lekfolk ber tidebönerna, eventuellt i förkortad utgåva.
Tidebönsbok. Se: Breviarium.
Tidens fullbordan. Betyder inte endast avslutning på ett kronologiskt förlopp (grek. kronos) utan fullbordan av en period/epok (grek. kairos), likt ett kar som fylls och flödar över.
Tidens fullbordan förverkligas i två etapper i Guds frälsningsplan och av honom själv och beror alltså inte på om människorna är mogna för det:
1. Med Kristi ankomst till världen, ty ”tiden är inne, Guds rike är nära” (Mark 1:15; jfr Gal 4:4-5).
2. Med gudsrikets slutliga genombrott på den yttersta dagen, ”det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden” (Ef 1:10).
Se även: Tid; sista tiderna; tidens tecken.
Tidens tecken. ”Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna” (Matt 16:3). Påven Johannes XXIII gjorde detta bibliska begrepp aktuellt i samband med det 2:a Vatikankonciliet: vox temporis - vox Dei: tidens röst - Guds röst. Att uppfatta Guds röst i tiden och lyda den blev uppgiften för Kyrkan, då det gällde att hålla sig ajour med det som hände; det blev så att säga Konciliets arbetsmetod (jfr Gaudium et spes 4; Dekretet om ekumeniken 4). Och påvarna: Paulus VI och Johannes Paulus har vidarefört denna hållning. Det rör sig om att finna Guds väg genom världen, i dag som på de gamla profeternas tid.
Förmågan att tyda tidens tecken är enligt det gamla evangeliet beroende av den nivå man vill tyda dem på. Står man fast vid händelsernas yttre sida: bekymmer för uppehället och bröd från himlen, sjukdom och botande...och det praktisk/politiska utnyttjandet av dessa förmåner utan att fråga Honom, som har gett dem, om det han vill säga med dem, så kommer man inte att vara i stånd att tyda tidens tecken. Det är tiden som ”kairos” dvs. tidens innehåll Jesus insisterar på (se: Tid). Därför avvisar han flera sådana tecken, som han redan har givit, och han ger i stället ett tecken utan materiell eller fysisk fördel: Jonastecknet (Luk 11:29-32).
Profeten Jona, sänd av Gud för att predika omvändelse och bot i den stora staden Nineve, skall söka få folkskaran och dess religiösa ledare till dem omvändelse de själva behöver. De måste bryta upp från sin egen position och söka Guds röst och hans rike. När de söker Guds rike skall de få dessa ting på köpet. Hedningarna kräver dessa ting av världen; Ni skall ta emot dem av Gud (jfr Luk 12:30-31).
Se på två aktuella händelser i Jerusalem: ett uppror av galileiskt motståndsfolk, vilket nedslogs av Pilatus med hård hand, och en skenbar olycka med tornet i Silo, som rasade och dödade 18 män, som fanns i det. Vad var Guds mening med det? Jesu svar är åter detsamma: De skall ställa in sig på en annan våglängd för att förstå. De frågar utifrån sina egna förväntningar om en politisk Messias, som kan lösa problemen för dem här och nu. Men de gör upp räkningen utan värden, så länge de inte har omvänt sig och låtit Gud bli Herre över sitt liv. ”Om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de” (Luk 13:1-5). De ser på det yttre, men de genomskådar inte sitt inre. De har sin skatt i sin egen makt över tillvaron, och där deras skatt är, där kommer även deras hjärta att vara.
Men inför dem står tidens tecken framför alla andra tecken: Guds Son sänd till världen för att för dem öppna tillträdet till Gud. Jesus gör den gamla historien om Jona, som var 3 dagar i fiskens buk (Jon 1-3) till ett tecken på den stora frälsningshändelse, som är nära förestående: hans egen död och uppståndelse på den 3:e dagen (jfr Matt 12:40). I frälsningsperspektivet är det nu tidens fullbordan, som skall ändra grundvillkoret för Guds världsstyrelse och mänsklighetens liv: ”Ni dårar; har inte han som har skapat det yttre också skapat det inre?” Allt vad Jesus sade och gjorde under sin offentliga verksamhet hade denna teckenkaraktär: förhållandena i världen kommer endast till sin rätt, när förhållandet till Gud har återupprättats (Luk 11:29-32; 39-41).
Efter Påsken och Pingsten börjar de sista tiderna och en ny serie tecken, som nu pekar fram mot tidernas slut och Gudsrikets slutliga genombrott. Den uppståndne Kristus skall sända ut apostlarna i världen och förkunna detta, och han skall bekräfta deras budskap med tecken och under för att markera Guds väg genom världen (jfr Mark 16:20, Rom 15:19). Det är en fråga om liv och död. Det apokalyptiska tecknet i Upp 12: Kvinnan i födslovåndor, klädd i solen, med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud, har påven Johannes Paulus kallat det viktigaste tecknet i vår tid (i sin rundskrift: Redemptoris Mater 1987). Hon är tecknet på Kyrkan, förföljd av Satan, under prövningar och kriser, men styrkt av Gud.
”Vad är tecknet på din ankomst och världens slut?” hade lärjungarna frågat Jesus innan lidandet började. Jesu svar var: Krig, hungersnöd och jordbävningar, falska profeter, som gör stora tecken och under för att vilseleda folk, laglöshet och en kärlek som kallnat hos de flesta, förföljelser av de kristna och förkunnelse av det glada budskapet om Riket i hela världen till ett vittnesbörd för folken. Då skall slutet komma. De stora världskatastroferna: Jerusalems ödeläggelse, romarrikets och andra stormakters fall är födslovärkarnas början, tidens tecken på den kommande undergången av hela världen och Kristi återkomst. ”När ni ser allt detta hända, skall ni veta, att han är nära, utanför dörren” (Matt 24:3-44).
Varje nyfikenhet att veta när det skall ske avvisas: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt” (Apg 1:7). ”Människosonen kommer, när ni minst väntar det” (Matt 24:44). Men Jesu hållning till sitt eget livs händelser: ”Min stund har inte kommit än” (Joh 2:4) - ”Nu har stunden kommit” (Joh 17:1) visar, att den som lever i ett tillitsfullt barnaskapsförhållande till Gud kommer att inifrån bli upplyst om vägen han skall gå - steg för steg, ”i Kristi fotspår” (1 Pet 2:21), ledd av den Helige Ande, liksom apostlakyrkan blev det (Apg 13:4; 16:6; 20:22-23). Kristus är Vägen (Joh 14:6), den Helige Ande är vägledaren. ”I Kristus är vi skapade till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till” (Ef 2:10).
Se även: Profet; Kristi återkomst.
Tidsbegränsade löften. För avgivande av de eviga löftena avger en ordensmedlem löften, som gäller för en kortare period (ett eller tre år). I denna period mognar kallelsen och det försiggår en upplärning och inövning i ordenslivet.
Tiggarordnar. Samlande beteckning för de ordnar som på grund av sitt totala avkall på egendom ursprungligen livnärde sig genom att tigga, dvs. kristen appell till andra människors välgörenhet. De uppstod under högmedeltiden och omfattade t.ex. dominikanorden, franciskanorden, karmelitorden och augustinerorden och flera andra.
Tillbedjan (lat. adoratio). Religiös tillbedjan är för den kristne reserverad åt Gud. Tillbedjan uttrycker med eller utan ord ett erkännande av människans absoluta beroende av honom, lovprisning av hans gudomsmajestät, vördnad för hans helighet, offervilja i önskan att följa efter Kristus.
Tillbedjan tillkommer däremot inte helgonen, fromma bilder, reliker och liknande. De kan endast vara föremål för något man värdesätter. Katoliker och ortodoxa tillber inte Maria och helgonen, men de ber om deras förbön.
Se även: Mariadyrkan.
Tillgift = Förlåtelse. ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro” (Matt 6:12; Luk 11:4). Den Katolska Kyrkan tror, att de synder man fått förlåtelse för är avlägsnade från själen och inte endast ”överklädda” med Kristi förtjänster (jfr Joh 20:23). Endast Gud kan förlåta synd, endast han kan återge syndaren dopnåden, om den har blivit förstörd genom svår synd. Men människorna kan endast öppna sig för Guds förlåtelse, om de förlåter varandra (jfr Fader vår). Guds förlåtelse av svår synd skänks normalt i dopet och i botens sakrament samt under vissa villkor även i de sjukas smörjelse. Om detta inte är möjligt, kan en fullkomlig ånger även uppnå Guds förlåtelse. Svaghetssynder kan man även få förlåtelse för genom att deltaga i mässan och den heliga kommunionen, genom bön och botfärdiga handlingar och framför allt genom att återställa den skada man vållat genom sin synd.
Den kristne vet sig accepterad av Gud som syndare och rättfärdiggjord av nåd (1 Kor 6:11). Varje försök att rättfärdiggöra sig själv har därmed övervunnits. De nödvändiga moraliska ansträngningarna (se. Moral) har i Kristus benådats med ett nytt liv, hans liv hos Gud. Att låta sig upptagas i det och bli engagerad (Matt 22:37) och leva i trons lydnad (Rom 7; 6:4) - det lyfter upp människan över de frestelser, spänningar och konflikter, som annars förleder till synd. Den troende mottar i sitt liv tillsammans med Gud en kärlekens förtjänst att övervinna det onda med det goda, både hos sig själv och andra (Rom 12:21), och denna övernaturliga andekraft känner inga gränser eller villkor (Luk 6:32-38).
Förlåtelse är således inte endast att själv bli rentvådd eller att glömma andras synd och skuld, utan förlåtelse är att bli återinsatt och vara med om att återinsätta andra i det grundförhållande till Gud och människor, vilket Kristus har skänkt i dopet (jfr Ef 4:1-6). I förlåtelsen av andra rör det sig inte endast om ett avlägsnande av konflikter utan om en solidaritet i det allmänmänskliga grundvillkoret: syndare och dock frälst (jfr Rom 8:22-23).
Förlåtelsen är ett erbjudande, som skall tagas emot. Syndaren skall erkänna sin synd, ge uttryck för sin ånger och sin önskan om gottgörelse. Enligt Matt 18:15-20 är detta en diskretionens och barmhärtighetens väg att gå i flera etapper, allt efter omständigheterna:
1. Om din bror försyndar sig (mot dig), så gå till honom och tala ut med honom och det på tu mans hand (Lukas tillägger: ”om han ångrar sig, så förlåt honom” (Luk 17:3).
2.
Lyckas det inte, så tag med ännu en eller två, som kan klarlägga saken (v.16a). Lyssnar han inte heller på dem, och rör det sig om en synd som berör Kyrkans gemenskap, så tala om det för Kyrkan (Matt 18: 17a).
3: Om han inte heller lyssnar på Kyrkan, skall han förklaras stå utanför Kyrkan (v 17bc), dvs. exkommuniceras (v 18; jfr 1 Kor 5). Men härmed är inte försoningens tjänst slut.
4. Nu sätter förbönen in i Jesu namn för den hårdnackade syndaren, att han skall få nåd och omvända sig, så att han kan återinlemmas i gemenskapen (v 19-20; jfr Apg 8:9-24; 2 Kor 5:17-20). Erbjudandet om förlåtelse skall fortfarande stå öppet.
5. Dock stannar det vid erbjudande, om inte syndaren upphör med det onda. Ty det är sanningen som förlöser, i en kärlek, som är diskret, tålmodig och gränslös (v 21-22; jfr 2 Kor 2:5-11).
Det är här tal om en försoningens tjänst i flera etapper, vilken med nödvändig anpassning kan återfinnas även i andra gemenskaper, så långt dessa räcker till i förhållande till Gud och människor. I liknelsen om den skuldsatte tjänaren följer man den oomvände syndaren på hans väg ut ur gemenskapen, ut i mörkret (v 23-35). Liknelsen insisterar på en omvändelse, om förlåtelsen skall vara till fyllest, liksom bönen i Fader vår. Men den visar även en Gud, som har innerligt medlidande, beredd att förlåta syndaren hans skuld (18:27). Gud börjar hela tiden på nytt med människan ”från begynnelser till begynnelser genom nya begynnelser ända till den slutliga begynnelsen” på det eviga livet, säger kyrkofäderna.
Se även: Synd; samvetsrannsakan; bikt; botens sakrament.
Tillit. Ordet används i GT särskilt om den känsla av trygghet människor upplever genom gemenskapen med Gud (jfr t.ex. Ps 71:5; Jer 17:17). I NT betecknar den även förhållandet mellan apostlarna och de troende (2 Kor 2:3; 8:22; Gal 5:10).
Tillrättavisning. Redan Mos lag har en bestämmelse om, att man skall tillrättavisa sin nästa, om det finns allvarligt skäl till det (3 Mos 19:17). Denna bestämmelse använder Jesus gentemot en medbroder, som försyndar sig, varvid han blir utesluten från församlingens gemenskap (Matt 18: 15-17) under apostelns auktoritet (18:18), jfr Tit 2.15.
Tio buden, De. (grek. dekalogos= tio-ordet). Vid slutandet av förbundet på Sinai (se: Förbund) gav Gud dessa bud till sitt utvalda folk Israel (jfr 2 Mos 20:1-17; 5 Mos 5: 6-18). Gud själv är Laggivaren och hans bud har apodiktisk form, dvs. budform. Jesus Kristus bekräftade vid flera tillfällen de tio budens bindande karaktär och skärpte dem (Matt 5:21-27; Mark 7:10; 10:19; Joh 7:19).
I bergspredikan fördjupade han dem och sammanfattade dem i det dubbla kärleksbudet till Gud och människor (Jfr Matt 12:29-31). Från Kyrkans begynnelse fram till idag har de tio buden varit centrala i varje form för dopundervisning och katekes.
Titelkyrka. En kyrka i eller utanför Rom, vilken en kardinal titulärt är anknuten till. Varje nyutnämnd kardinal får sig tilldelad en av Roms kyrkor som sin titelkyrka. De sju kardinalbiskoparna tilldelas sju förstadskyrkor i den romerska kyrkoprovinsen, bland dem även dekanen för kardinalkollegiet, som är titulärbiskop, vilken är titulärbiskop av Ostia. Denna sed går tillbaka till de första århundradena, då det bl.a. var några av Roms församlingspräster, som valde påven.
Titulärbiskop. En biskop eller ärkebiskop, som inte leder ett bestämt biskopsdöme, men som likväl enligt Kyrkans tradition är biskop för ett (inte längre existerande) biskopsdöme, det som man förr i tiden kallade ”in partibus infidelium” (lat. i de icke troendes område), dvs. ett biskopsdöme som tvingats upphöra (t.ex. i Mindre Asien eller Nordafrika). Titulärbiskoparna fungerar som hjälpbiskopar, apostoliska vikarier, i kurian och den påvliga diplomatin.
Titulärbiskopssäte. Ett biskopssäte, som bekläds av en titulärbiskop. Var ursprungligen biskopsdöme i områden, som erövrades av islam, men de finns nu över hela världen.
Tjänst. Att uppfylla en religiös plikt gentemot Gud eller människor. I NT är objektet för en tjänst Gud eller nästan, varvid tjänsten mot nästan alltid även är en tjänst mot Gud (jfr Matt 25:31f). Exemplet är här Jesus Kristus, som inte har kommit för att låta sig tjänas, utan för att själv tjäna och ge sitt liv som lösen för många (Matt 20:28). Hans människoblivande bestod i, att han antog en tjänares gestalt (Fil 2:6f) och offrade sig för människorna. Detta sinnelag demonstrerar han för lärjungarna bl.a. vid fottvagningen (Joh 13:1-15).
I urkyrkan talar man om bönens och ordets tjänst, dvs. missionsarbetet (jfr t.ex. Apg 20:24; 21:19; Rom 1:9; 11:13; 15:17) samt om tjänsten vid borden (Apg 6:2), dvs. omsorgen om de fattiga. Utifrån dessa funktioner utvecklades ämbetet som diakon. I vår tid finns det mer formellt instiftat några kyrkliga funktioner som tjänster (icke ämbeten), som kan utföras av därtill ägnat lekfolk, t.ex. kommunionsutdelare och gudstjänstledare.
Tolerans (tolerare= härda ut, tåla). ”Den frihet från tvång i religiösa frågor, som tillkommer enskilda personer, skall även tillförsäkras dem, när de handlar i gemenskap. Både människans och religionens sociala natur förutsätter nämligen religiöst samfund. Dessa samfund skall fritt - så långt den offentliga ordningens rättfärdiga krav inte kränks - ha rätt att styra sig själva efter sina egna lagar, tillerkännas offentlig gudsdyrkan, kunna hjälpa medlemmarna i det religiösa livet, tillåtas att undervisa och upprätta institutioner, där medlemmarna kan samarbeta för att leda sitt liv i överensstämmelse med sina egna religiösa principer” (Rel.fr. 4).
Se även: Religionsfrihet.
Tolv apostlarnas lära, de. Den äldsta kristna skriften efter NT (början av 100-talet). Innehåller regler för församlingslivet, beskriver gudstjänsten och innehåller eukaristiska böner.
Tonsur ((lat.) tonsura= en klippning). Avklippning av det översta av huvudhåret som symbol på försakelse av världslig prydnad. Kallas även corona clericalis (lat. den andliga kransen. Ägde rum vid männens upptagning i det andliga ståndet fram till 1972, då den avskaffades. Deras upptagning sker nu vid diakonvigningen.
Torah. Hebr. Lagen, dvs. de fem Moseböckerna.
Se: Mose lag.
Toties quoties ((lat.) så ofta som). Bestämmelserna om avlat tillät tidigare, att en fullständig avlat kunde erhållas flera gånger om dagen, om de därtill knutna villkoren uppfylldes; de nu gällande reglerna tillåter endast en fullständig avlat om dagen.
Tractus ((lat). det som fortsätter oavbrutet). En vers som i mässan ersätter halleluja-versen, när denna inte sjunges.
Tradition (lat. tradere= ge vidare, överlämna). Man bör skilja mellan den heliga Traditionen från apostlarna, som tillsammans med den heliga Skrift är troskälla och norm för hela Kyrkan för varje tid – och de kyrkliga traditioner, som infördes senare av biskoparna, svarade mot tidernas skiftande behov och kan därför åter utbytas.
Den heliga traditionen har kallats Kyrkans självmedvetande och hågkomst. Det rör sig om de ordningar i Kyrkan, vilka Kristus har skapat genom apostlarna (hierarki, sakrament…) och trons förståelse av dem. Härom lär det 2:a Vatikankonciliet, att Kristus i sig fullbordade hela Guds uppenbarelse, och han gav därför apostlarna befallning att förkunna hans evangelium för hela världen som källan till den frälsningsbringande sanningen och moraliska ordningen. Befallningen följdes trofast av apostlarna, som i sin muntliga förkunnelse, genom sina exempel och förordningar lämnade vidare det de själva hade tagit emot i sitt liv med Kristus eller genom den Helige Andes inspiration. Samma befallning följdes även trofast av de apostlar och apostlalärjungar, som skrev ned Guds uppenbarelse under samme Helige Andes inspiration (jfr 2 Thes 2:15).
Den heliga Traditionen och den heliga Skrift är därför två sätt, på vilka uppenbarelsen i Jesus Kristus ges vidare till oss. De belyser ömsesidigt varandra, som en människa och hennes identitetshandlingar eller ett folk och de dokument, som bekräftar dess existens, tillblivelse och mening med sitt liv. Skrift och Tradition utgör tillsammans Guds ord till Kyrkan. För att detta Guds ord skall bevaras oavkortat och levande har apostlarna insatt biskopar som sina efterföljare och åt dem gett vidare ”den plats de själva hade som lärare” (Ireneus). Detta läroämbete står inte över Guds ord, men det är dess tjänare och lär inte annat än det som har traderats. Det är från denna enda trons skatt läroämbetet med den Helige Andes bistånd hämtar allt den ställer fram som gudomligt uppenbarat och föremål för tro.
Tack vare Traditionen och Skriften fortsätter sålunda den apostolisk förkunnelsen, i lydnad mot Kristus, till alla släktled i Kyrkans lära, liv och sakrament – bevakad och betjänad av apostlarnas efterföljare i oavbruten succession. Det är alltså tydligt, att den heliga Traditionen, den heliga Skrift och Kyrkans läroämbete, enligt Guds plan, har spunnits samman i en tredubbel sträng, så att den ena inte kan bestå utan de andra, och att de tre tillsammans, var och en på sitt sätt, under samme Helige Andes verk, effektivt bidrar till själarnas frälsning.
I de kyrkosamfund som står i brutet förhållande till apostlakyrkan, med en ny utgångspunkt för sin tro och sitt liv, nämligen i ”Skriften allena” måste det därför uppstå en konflikt i förhållande till såväl den heliga Traditionen som till Kyrkans läroämbete. Denna konflikt står i dag i centrum av de ekumeniska samtalen med reformationens kyrkosamfund.
Jfr Den dogmatiska konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen, Dei Verbum 2.
Se även: Kanon.
Traditionalism (lat. traditio= ge vidare). Ett framhävande av Traditionen som den viktigaste faktorn i Kyrans liv, lära och utveckling. Emellertid kan traditionen inte stå allena, men den skall ständigt konfronteras med den heliga Skrift (se. Guds Ord) och Kyrkans läroämbete för att inte sluta i gyllene formalism.
Traducianism (lat. traductio= överföring). Läran om att barnets själ rent fysiskt (eventuellt i andlig form) överförs från föräldrarna (en form av generatianism). Även om arvsynden lätt skulle kunna förklaras utifrån denna teori avvisar Kyrkans läroämbete den likväl som helt otillräcklig (Denzinger 170), varvid kreationismen är uttryck för Kyrkans officiella lära.
Se även: Skapelse.
Transcendens (lat. transcendere= överstiga). Uttryck för den grad av delaktighet i det tillkommande livet, som kännetecknar människans möjligheter att frigöra sig från den fysiska bundenheten, t.ex. i bön och meditation, men även i frågan om uppståndelsen och det eviga livet. Endast Gud är i besittning av den högsta grad av transcendens.
Se även: Gud; köttets uppståndelse; evighet.
Translation (lat. translatio= överföring). Den högtidliga överföringen av helgonreliker från ett ställe till ett annat. Används särskilt i händelse av salig- eller helgonförklaring, där det (om det är möjligt) äger rum en överföring av den salig- eller helgonförklarades jordiska rester från den ursprungliga graven till en grav i en kyrka. Tidigare firade man dagen för de större helgonens translation.
Transsubstantiation (lat. väsensförvandling). Ett filosofiskt/teologiskt uttryck från medeltiden, vilket Kyrkan har tagit i bruk för att karakterisera den förvandling, som sker, när prästen i mässans centrala del uttalar instiftelseorden över brödet och vinet. Se: Förvandling.
Trappistorden Ordo Cisterciensium Strictioris Observantiae (O.C.S.O.). En reformert gren av Cistercienserorden, som har utgått från klostret La Trappe i Frankrike år 1664, men som först blev självständig orden år 1892. Ordens officiella namn är Cistercienserorden av den stränga observansen. Trappisterna önskade hålla fast vid ordens kontemplativa karaktär och de har alltså inga aktiviteter utåt. Klostret skall ligga på ett ensligt ställe, där bröderna eller systrarna lever ett enkelt liv i en stabil gemenskap och i personlig ensamhet. Livet bärs särskilt upp av korbön, privat bön och av manuellt arbete för livets uppehälle. Ett kloster leds av en vald abbot eller abbedissa. Sådant kloster finns på Bornholm.
Tredje orden. En godkänd sammanslutning av lekfolk och eventuellt präster som är stiftspräster. Den har tillkommit i överensstämmelse med en existerande orden och är formellt anknuten till denna. De första lekmannaordnarna uppstod under högmedeltiden med bakgrund i olika lekmannarörelser och hade anknytning till den tidens nya ordnar: Dominikaner – och Franciskanerorden. Uttrycket ”tredje orden” har sin bakgrund i stiftandet av först en orden för män, därnäst en gren för kvinnor (andra orden) och så en tredje orden (för lekfolk och eventuellt präster utan ordensanknytning).
Gemensamt för dem är arbetet med att förverkliga lekfolkets apostolat utifrån en bestämd ordens spiritualitet. Det finns åtskilliga tredje ordnar, den franciskanska lekmannarörelsen, Sankt Dominikus’ Lekmannaorden, augustinertertiärer, Vår Fru av Karmels Lekmannaorden.
Se även: Benediktineroblater; Cistercienseroblater; .
Treenigheten. Den kristna beteckningen för en Gud i tre personer, av samma värde och värdighet, olika och dock förenade i ett och samma gudomsväsen. Ett mysterium, som vi endast har kännedom om, eftersom Gud i frälsningshistorien har uppenbarat sig som en Gud, som talar och handlar med människorna på ett trefaldigt sätt (Ef 2:18): som Fadern, som skapar och styr världen efter sin frälsningsplan (Ef 1:10); som Sonen, till vars avbild mänskligheten har skapats och nyskapats för att utveckla hans liv i världen (Kol 1:16-20); och som den helige Ande, som levandegör och fullför förlossningen hos Guds barn (Rom 8:26f). Även om de tre personerna alltså handlar på olika sätt (jfr 1 Kor 12:4-6), handlar de dock alltid tillsammans, som en Gud.
De uttrycker relationerna i Guds väsen: den enfödde Sonen föddes av Fadern och är sålunda Guds uttryckliga bild (Heb 1:3; jfr Joh 14:9). Och kärleksförhållandet mellan Fadern och Sonen är så intimt och fullständigt (jfr Joh 17:21-26), att det i sig självt är en person, nämligen Gud Helige Ande, den Ande som ger söners rätt, Guds Ande, Kristi Ande (Rom 8:9, 15; jfr Mark 1:10-12).
Uppenbarelsen av Gud som treenig är kristendomens djupaste mysterium, ofattligt för människor, men meningsfullt och dyrbart, eftersom det visar att Gud inte är en helt uppslukande, självupptagen Gud, utan helt i sitt innersta väsen ”relation” till andra, dvs. han skänker kärlek (jfr 2 Kor 13:13; 1 Joh 4:8, 16b). Någon egentlig treenighetsformulering i Bibel finns endast i den uppståndne Kristus’ dopbefallning till sina lärjungar: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” (Matt 28:19). Den sammanfattar Nya Testamentets tro på och bekännelse till Gud som treenig (jfr t.ex. Rom 1:4; 15: 16, 30; 1 Kor 6:11; Ef 4:4-6; Heb 9:14; 1 Pet 1:2; 1 Joh 4:2 osv.) och skapar grunden för en vidare reflektion över den, i kombination med Fornkyrkans dopkatekes och trosbekännelse.
Först under 300-talet är tiden mogen, under pressen från många heresier, till en läromässig formulering av tron på Treenigheten. Det skedde på Kyrkans första koncilier: Nicea 325 (Jesus är sann Gud, född av Fadern; jfr den nicenska trosbekännelsen) och Konstantinopel 381 (den Helige Ande är 3:e personen i gudomen, Herren och Levandegöraren - och fortsatte i en läromässig formulering även av kristologin: Efesus 431 (Maria är Guds dvs. Kristi mor) och Chalcedon 451 (Kristus är sann Gud och sann människa i en och samma person).
I verkligheten är det denna tro på Kristus och hans frälsningsverk, vilket har öppnat vägen för Kyrkans erkännande av Gud som treenig. Ty om Kristus inte var Guds Son, kunde han varken uppenbara Fadern eller föra det syndiga människosläktet tillbaka till Gud. Och om den Helige Ande inte är av samma väsen som Fadern och Sonen, hur skulle den då kunna fungera som livgivare och heliggörare av människorna? Bakom Kyrkans växande trosbekännelse om dessa sista och djupaste sammanhang låg naturligtvis även martyrernas och helgonens religiösa upplevelser och vittnesbörd. Tron på treenighetsmysteriet var inte den logiska avslutningen på en filosofisk spekulation utan ett erkännande av frälsningsmysteriet, verksamt mitt ibland dem - ett mysterium både beträffande Gud och människor, vilket påkallade tillbedjan och Kristi efterföljelse intill döden.
Se även: Gud; filioque.
Tridentinsk. Hörande till det tridentinska konciliet eller avlett därifrån, t.ex. den tridentinska mässan.
Tridentinska konciliet: Se ekumeniska koncilier.
Tridentinsk mässa. Mässa på latin efter det ritual, som blev godkänt av påven Pius V år 1570 mot bakgrund av den tridentinska konciliet. Den ersattes 1970 av det nya ritualet, men den kan fortfarande användas vid vissa tillfällen efter den lokale biskopens tillåtelse. Den första av de ”nya” eukaristiska bönerna är identisk med den tridentinska mässans eukaristiska bön.
Triduum (lat. tredagars). En period på tre dygn, präglad av bön för ett särskilt ändamål, t.ex. som förberedelse för en kyrklig fest eller ett annat ändamål. Symboliserar de tre dagar Kristus låg i graven. Sålunda mynnar den stilla veckan före Påsk ut i ett triduum från Skärtorsdagens vesper (eller kvällsmässa) till Påskdagens vesper.
Trient/Trento. Se: Ekumeniska koncilier.
Trinitarisk (lat. tredubbelt). Det som har med Treenigheten att göra, t.ex. att dopet har en trinitarisk betydelse, att det sker i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Trishagion (grek. tredubbelt helig). ”Helige Herre Gud, helige, starke Gud, helige, Odödlige” – ett anrop, som används i den latinska Kyrkan vid korsets hyllning på Långfredagen. Ett lån från de orientaliska liturgierna, som använder det under 1:a delen av sina eukaristiska gudstjänster.
Triumfalism (lat. triumphus= segerjubel). Synligt uttryck för att den Katolska Kyrkan sitter inne med de gudomligt instiftade nådemedlen i deras fullhet, samt den hållning, som härstammar härifrån. Uttrycket har idag blivit belastat, eftersom det inte kan upplevas som överensstämmande med Kyrkans prövningar, ödmjukhet, och tjänarsinne.
Triumferande Kyrkan, Den (lat. Ecclesia triumphans). De heliga i himlen. Se: Heligas samfund, de.
Tro. Människans svar på Guds tilltal. Källan till det kristna livet: ”Den rättfärdige skall leva av tro” (Gal 3:11). ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet, om det vi inte kan se” (Heb 11:1). Tron bryter inte mot förnuftet men överskrider (transcenderar) den mänskliga tankens begränsning och når fram till Guds verklighet, som ligger till grund för varje annan ”verklighet”. Det är en övernaturlig, intuitiv förmåga att uppfatta Guds uppenbarelse och ansluta sig till den. ”Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord” (Rom 10:17). Tron är alltså en gåva från Gud (jfr Apg 11:21f; 16:14; 1 Kor 12:3); det är Han som väcker tro och Han som med sin auktoritet står som garant för den (Denzinger 3008).
Men tron förutsätter en beredskap hos människan, ett ärligt sökande, en lyhördhet för Guds Ord, ett livsval, en personlig omvändelse och bekännelse ”omvändelsen från döda gärningar till tro på Gud” (Heb 6:1). Detta sökande föregrips och understöds av den Helige Ande, ”Sanningens Ande”, som visar på Guds Ord och uppenbarelse i Jesus Kristus (Joh 15:26). De som ”har blivit upplysta och smakat den himmelska gåvan, fått del av Helig Ande och smakat Guds goda ord” (Heb 6:4-5) - de kan inte mer avfalla från Kristus utan att svika både honom och sig själva. ”Om någon är säker på, att han tillhör Kristus, då bör han också göra klart för sig, att liksom han tillhör Kristus, gör också jag det” (2 Kor 10:7). Den mogne kristne erfar utifrån och inifrån, att Kristus är vägen, sanningen och livet i det egna livet (Joh 14:6); han vet, på vem han tror.
Det finns således i tron en kombination av erkännande och tillit, som pekar ut över människan själv till hennes Skapare och Frälsare och får henne att kasta ankare i honom. ”Jag lever i världen men strider inte med världsliga vapen. Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud, jag gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus och är beredd att straffa all olydnad” (2 Kor 10:3-5). Tro är alltså förståndets och viljans underkastelse under Guds Ord till trons rättfärdighet (Rom 4:13) och trons lydnad (Rom 16:26). Det betyder ett nytt centrum i människans liv, en ny utgångspunkt för hennes hållningar och handlingar. Jfr Aposteln Petrus’ bekännelse till Jesus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige” (Joh 6:68-69). I den levande tron uppnår människan personlig kontakt med Gud och erfar hans ingripande i sitt liv (jfr t.ex. 2 Sam 7; Matt 5:34; 15:28). Hon leds in på trons vandring i Kristi efterföljelse.
Hinder för tron kan bero på flera ting:
1. Trossvårigheter eftersom miljön har försummat den undervisning i tron, som följer på dopet, och/eller det personliga vittnesbörd, som hör till (jfr Matt 9:36). De kan även vara självförvållade, om ifrågavarande person inte själv har sökt upplysning eller religions-undervisning och därför lever i syndig okunnighet. Människan har både rätt och plikt att söka sig fram till kunskap och personlig överbevisning, och hon är medansvarig för det, som hon finner och tar till sig.
2. Tvivel i tron inställer sig, när den troende frivilligt och mot bättre vetande (ond tro) utgår från sig själv som centrum för sitt liv. Den självcentrerade hållningen är en följd av syndafallet, en synd mot sanningen, dvs. mot det verkliga förhållandet till Gud och människor och mot det sinnelag, som finns hos Jesus Kristus (Fil 2:5); jfr Jesu ord till de tvivlande judarna: ”Ni tillhör denna världen, jag tillhör inte denna världen” (Joh 8:23). I den frivilliga misstron till Gud försvagar eller avbryter den troende kontakten med honom och förskansar sig i sig själv. I det frivilliga misstroendet till Gud försvagar eller avbryter den troende kontakten med Gud och förskansar sig i sig själv. Jesus ställer detta självförvållade tvivel i tron till ansvar.
3. Troskamp är i sig själv inte någon synd; den hör med i en andlig växt från barnatro till vuxen tro (jfr Heb 6:1). Jesus är ”trons upphovsman och fullkomnare” (Heb 12:2). Han vill föra människan från en liten tro till en stor och bärkraftig tro. Maria är exemplet på en syndfri växt i tro. De övriga lärjungarna måste göra upp med sig själva och omvända sig om och om igen för att växa i tron. Jfr Jesu upprepade vädjan till Petrus och de övriga lärjungarna, när de visar sig klentrogna (Matt 14:31; Luk 12:28; Mark 9:22-24).
Aposteln Petrus är i sin förnekelse, ånger och förlåtelse ett dramatiskt exempel på trons kamp (Luk 22:31f). Redan Abraham, trons fader (Rom 4:16), kände till kriser i sitt liv (1 Mos 12:10-19; 17:17f), som alla mynnade ut i en växande tro. Jfr även patriarken Jakobs kamp med ängeln: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig” (1 Mos 32:24-48). Och Jobs bok skildrar den rättskaffens människa, som genom lidanden luttras till en djupare tro. En troskamp kan dock även få ett negativt utfall: ”Också de onda andarna tror det, och darrar”; deras tro är en död tro, ty den är utan gärningar (Jak 2:19, 17). Den leder därför inte till frälsning.
Men de kristna, som har kommit till tro på den uppståndne Kristi seger över synden och döden och till dop, har fått tillträde till frälsningen (Mark 16:16) och kraft att kämpa mot synden med livet satt på spel (Heb 12:4). Denna uppståndelsetro är i aposteln Petrus’ person den klippa, varpå Kristus ville bygga sin Kyrka (Matt 16:18; Joh 21:18-19). ”Eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro” (1 Joh 5:4).
Troende, de (grek. pistoi). Allmän beteckning för de kristna som förebilder i NT, jfr t.ex. Apg 18:27; 2 Kor 6:15.
Trons mysterium. 1. Prästens proklamation i mässan omedelbart efter konsekrationen. Mässdeltagarna svarar (t.ex.): ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”.
-2. Encyklika av påven Paulus VI, 1965.
Se Mysterium Fidei.
Tron. Liturgisk sittplats, som används av påven, påvliga representanter, kardinaler, residerande biskopar och abbotar. Är antingen fast placerad i den kyrka användaren är knuten till (dom- eller klosterkyrka) eller uppställd för tillfället.
Troner och herravälden. Änglar och himmelska väsen, som omger Guds tron i himlen, jfr Kol 1:16.
Se även: Ängel.
Trosartikel. Trossanning. Det enskilda påstående, som skapar en helhet i en trosbekännelse.
Trosbekännelse (lat. credo). En formulering i ord av Kyrkans tro, godkänd av ett koncilium eller påven ensam, t.ex. den nicenska, den apostoliska, den atanasianska och den tridentinska trosbekännelsen.
Troskamp. Se: Tro.
Troskongregationen. Se: Kongregationen för Trosläran.
Troslära. Se: Dogmatik.
Tröstaren. Beteckning på den Helige Ande, som den som styrker de troende under frestelser och prövningar, så att de kan bära dem och stå kvar.
Se även: Gud, Helige Ande.
Tungotal (grek. glossolaia). Oartikulerade ljud, utanför förståndet, framförda av en person, som är i extatiskt tillstånd. Omtalas på några få ställen i NT, t.ex. 1 Kor 12:10, där det betecknas som en nådegåva, liksom gåvan att kunna uttyda tungotal. Inte alla har fått denna gåva (12:30). Paulus varnar i 1 Kor 14:18f för att man föredrar tungotal framför undervisning på förståeligt språk. Från kyrkohistorien känner man även till tillfällen, då tungotal används.
Tunicella (lat. liten kjol). Subdiakonens liturgiska dräkt.
Turris davidica (lat. Davids torn). Symboliskt uttryck för Maria som finns i Lauretanska litanian.
Typ (grek. typos= förebild). Grundform, förebild, tecken. I Bibeln är sålunda hela GT typologiskt för NT, dvs. en grundform, som pekar hän mot sin fulländning i NT. Paulus ser den förste Adam som typ för typ för Kristus, som han kallar den siste Adam (1 Kor 15:45). Hebréerbrevet drar slutsats från Melkisedeks prästadöme till Kristi prästadöme (kap 7). Och Jesus själv använder historien om Jonas som typ eller tecken på sin kommande död och uppståndelse (Matt 12:39-40). Det är endast i ljuset av uppenbarelsen detta typiska eller andliga sammanhang i Bibeln blir uppenbart.
Tystnadens kyrka. De kristna, som lever under politiska regimer, som söker förhindra deras gudsdyrkan.