Prästvigningen (lat. sacramentum ordinis= Ordinationens sakrament). Det är detta sakrament som konstituerar Kyrkans hierarki. Det mottages till sin fullhet av biskoparna och i underordnad grad av prästerna, som är det biskopliga ståndets medarbetare. Slutligen mottar diakonerna en första delaktighet till sin tjänst i prästvigningen. Det handlar om en redan omkring år 100 fullt utvecklad struktur (jfr t.ex. Ignatius av Antiokias brev c: 107), som har sina rötter i apostlakyrkan, där den så småningom utformades.
Jesus kallade de tolv till att ha ansvar för sin Kyrka. Han förberedde dem till Ordets tjänst, överlämnade åt dem några av sina fullmakter (Matt 10:8, 40; 18:18) och anförtrodde dem Eukaristin: ”Gör detta till min åminnelse” (Luk 22:19; se: Sista nattvarden). Som uppstånden visade han sig för dem under 40 dagar och gav dem sina sista instruktioner om, vad som hör till Guds rike. Han förberedde dem på Pingstens händelse: att de skulle döpas med Helig Ande och därigenom få kraft till att vara hans vittnen till jordens slut (Apg 1:3, 8).
Även aposteln Paulus talar om den nåd Gud har givit honom att vara en ”Jesu Kristi tempelpräst och i helig tjänst förvalta Guds evangelium” (Rom 15:15-16; jfr 1:9). Efter det att apostlarna hade grundat de första församlingarna, började de att insätta medarbetare att styra dem, de så kallade ”äldste” (grek. presbyteroi, jfr Apg 14:23). Paulus betecknar dem som ”förvaltare av Guds hemligheter” (1 Kor 4:1f), som ”tjänare åt ett nytt förbund” (2 Kor 3.6). Snart kallades några, förmodligen bland de äldste till att vara ”tillsyningsmän” (grek. episcopoi), en i varje församling (1 Tim 3:1-7). I Apg 20:17, 28 används de två beteckningarna fortfarande.
I NT är prästtiteln (grek. hiereus) fortfarande exklusivt reserverad åt översteprästen Kristus (se: Prästadöme). Men de män som blev utvalda och insatta av apostlarna (2 Tim 1:6) fick därmed en fullmakt från Gud. De hade karismatisk karaktär (Ef 4:1), som de även gav vidare under handpåläggning till sina medarbetare (Tit 1:5-9; jfr 1 Tim 5:17-22). Vi har begynnelsen till våra präster och biskopar, assisterade av församlingstjänare eller diakoner (Fil 1:1; 1 Tim 3:8-10; jfr Apg 6:1-6). De kallas till att i lydnad mot apostlarna, Kristi utvalda vittnen och befullmäktigade ombud, vara Kristi hand, mun och fot i det fortsatta utövandet av det särskilda prästadömet i Kyrkan.
Prästhierarkin skall vara ett redskap för Kyrkans Herre och en tjänst i Kyrkan till att samla och uppbygga de prästerliga funktionerna, kallelserna och karismerna i hela Guds folk. Därför förmanar aposteln de troende: När ni kommer till honom, den levande stenen…..då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga gåvor som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus” (1 Pet 2:4-5).
Vid diakonvigningen påtar sig kandidaten, i den latinska delen av den Katolska Kyrkan, förpliktelsen till livslångt celibat som uttryck för sin totala överlåtelse till Gud och människor i kärlek. I önskan att vara bärare av ett nytt liv lovar han även att ha omsorg om de nödlidande och att vara lydig mot sina överordnade i diakontjänsten. Prästlöftena tillfogar till detta löften om trohet mot evangeliet och Kyrkans Tradition och förvaltningen av sakramenten i trohet och enligt Kyrkans tradition. Dessutom upprepar prästkandidaten lydnadslöftet till sin överordnade. Han lägger sina händer i biskopens, som tar emot hans löften, som är för hela livet.
Därefter följer själva vigningen under handpåläggning: Biskopen ber om den Helige Andes välsignelse och prästadömets nåd över honom. De närvarande prästerna gör detsamma. Så blir den nyvigde prästen iförd stola och mässhake som ett synliggörande av det som skett, och biskopen smörjer hans händer med katekumenolja till det särskilda prästämbetet. Därefter överräcker han till honom församlingens offergåvor: patenen med bröd och kalken med vin, så att han kan bära fram dem på de troendes vägnar på altaret till Gud: ”Inse vad du gör, efterlev det du förvaltar och utforma ditt liv i överensstämmelse med korsets mysterium”. Slutligen mottar den nyvigde fridskyssen av biskopen samt av de koncelebrerande prästerna som tecken på deras gemenskap kring prästen.
Biskopen har i sin prästvigning mottagit hela fullheten av ordinationens sakrament, dvs. den helige Andes nåd och det sakramentala insegel, som på ett utomordentligt och synligt sätt gör honom till representant för Kristus som lärare, herde och präst, och som även inpräglas hos hans medarbetare prästerna och hos diakonerna, var och en på sin nivå, till likformighet med översteprästen Kristus. Biskopsvigningen är den kyrkliga tjänstens högsta uttryck. Härefter handlar biskopen på Kristi vägnar (jfr Lumen gentium 21) i hierarkisk gemenskap med biskopskollegiets huvud och lemmar, dvs. påven och hela världens episkopat (se: kollegialitet). Se även: Prästadöme; Celibat
Praeternaturella gåvor (lat. praeter= utöver, i särskild grad). Den personliga integriteten, kroppslig odödlighet och oemottaglighet för lidande, som Skaparen har skänkt det första människoparet som tilläggsgåvor, men som de har förstört på hela människosläktets vägnar i syndafallet. Se även: fallen natur; syndafallet.
Psaltaren (Lat. Vulgata: psalterium; grek. psalterion) 1. Ett musik- stränginstrument= en mindre harpa, jfr Ps 57:9; 108:3; 150:3. 2. Davids psalmers bok i GT.
Pseudoepigrafer (grek. med falsk påskrift). Pseudoepigrafi är ett gammalt medel att ge en skrift större auktoritet genom att sammanföra den med en ansedd person. T. ex .sammanförs Vishetens bok i GT (skriven c:a 50 f.Kr. ) med Salomo (c:a 900 f.Kr.). Kanske är det även tal om att vissa av de brev som tillskrivs Paulus är skrivna av andra men i hans anda. Härmed har man inte fällt något värdeomdöme; även dessa skrifter är inspirerade och innehåller - liksom de övriga delarna av Bibeln - Guds uppenbarelse. Se även: Apokryfa skrifter.
Purgatorium (lat. reningsplats). Se: Skärselden.
Purificatorium (Lat. purifico= rensare). Den lilla linneduk, som prästen använder efter kommunionen för att torka av kalken med.
Pyxis (grek., lat.= ask.) kärl för förvaring av hostior
Påfågel Ofta förekommande element i fornkyrklig konst. t.ex. i katakomberna. Tolkas som symbol för uppståndelsen. (Varje år lägger den av sin fjäderprakt och får den på nytt på våren.
Påsk. Kristi uppståndelses fest. Redan den judiska festen var årets största fest. Man firade israeliternas befrielsen från slaveriet i Egypten med vallfärd upp till templet i Jerusalem. Det var en Herrens Påsk (2 Mos 12:11; se: Pascha). Till denna fest hade man även knutit det osyrade brödets fest (2 Mos 12:15-20). I samband med påskmåltiden och ätandet av påsklammet blev det osyrade brödet en påminnelse om den snabbhet, varmed israeliterna hade tvingats bryta upp från Egypten: de måste ta med sig sin deg, ty den var syrad och jäst (2 Mos 12:34, 39). Sedan blev det osyrade brödet tecken på en andlig rening och förnyelse: man ville rensa bort den gamla surdegen från sitt liv.
Det är denna judiska påskmåltid Jesus intar med de tolv vid den sista nattvarden. Men han förvandlar den, då han uttalar instiftelseorden och gör bröd och vin till sin kropp och sitt blod (Mark 14:22-24). Nu är han det sanna påsklammet (1 Kor 5:7; jfr Joh 1:29, 36), offerlammet som befriar människorna från syndens och dödens slaveri. Det är hans Påsk, dvs. övergång från döden till livet de kristna firar. Jesu blev korsfäst på förberedelsedagen, dvs. dagen före sabbaten (Mark 15:42), och han uppstod på den tredje dagen, dvs. dagen efter den judiska sabbaten, nämligen söndagen (Mark 16:2). Därför avlöste söndagen sabbaten som ”Herrens dag” (Upp 1:10). Alltså blev det på denna veckas första dag de kristna samlades till brödsbrytelsen (Apg 20:7; 1 Kor 16:2). Och sedan har varje söndag för de kristna varit ”en Herrens Påsk”.
Men alla årets söndagar kulminerar i den årliga påskfesten, som firas sedan de kristna har använt fastetiden till att rensa ut den gamla surdegen (1 Kor 5:7-8), så att de kan ta emot det nya livet av den uppståndne Kristus (Rom 6:3-11). Kristi död och uppståndelse är den nya surdeg, som för varje år skall genomsyra de döpta, dvs. dem som är invigda till det i sitt dop. Liksom det gamla Israel var på vandring från slaveriet i Egypten till det förlovade landet är det nya gudsfolket på vandring från syndens slaveri, med Kristi kropp och blod som vandringsbröd hän mot det eviga livet. ”Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden….Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud” (Rom 6; 6, 11).
Påskkommunion. Ett av Kyrkans bud pålägger sedan det fjärde Laterankonciliet 1215 katolikerna att mottaga kommunionen minst en gång om året, nämligen under påsktiden.
Påsklammet. Det lamm som ingick i judarnas påskmåltid. Kristus är ”Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29); ”…vårt påsklamm; Kristus, är slaktat” (1 Kor 5:7). Se även: Guds Lamm.
Påskljuset. Ett stort ljus som används i påsknattens liturgi som symbol på den uppståndne Kristus. Det tänds vid den nya elden och bärs av diakonen eller prästen fram i den ännu mörka kyrkans mittgång, medan han tre gånger sjunger: Kristi ljus (Lumen Christi) (jfr Joh 8:12; 9:5; 12:46). Församlingen svarar: Gud, vi tackar dig (Deo gratias). Det placeras i en ljusstake i koret och symboliserar den uppståndne Frälsaren. Alla närvarandes ljus tänds med eld från påskljuset. Det är tänt under påsktidens gudstjänster samt vid dop. Påskljuset är- förutom ett kors – försett med årtalet, de grekiska bokstäverna alfa och omega (Kristus- begynnelsen och slutet, jfr Upp 21:6) samt 5 rökelsekorn (Kristi sårmärken).
Påsklovsången. Hymn från påsknattens liturgi. Den sjungs av diakonen, sedan man burit fram påskljuset i kyrkan, sedan man tänt alla ljus. Texten, som härstammar från fornkyrkan, handlar om uppståndelsens mysterium. Den benämns även Exultet, efter det latinska inledningsordet.
Påsklördag. Denna dag firas ingen mässa, men på natten (kvällen) firas festen för Kristi uppståndelse: påskvigilian.
Påskmåltid. Det gamla förbundets åminnelsemåltid för judarnas befrielse från Egypten (jfr 2 Mos 12:1-28). Mot bakgrund härav instiftar Jesus det nya förbundets heliga måltid. Se: Sista nattvarden.
Påskplikt. Plikten att emot påskkommunionen.
Påsktiden. Tiden från påsknatten till och med Pingstdagen, då påskmysteriet uppfylls med den Helige Andes sändning.
Påskvigilian (lat. vigilare= att vaka). Kristi uppståndelse- liturgi, som firas påsknatten (påsklördagens kväll). Den nya elden tänds (symbol på det nya livet) och påskljuset tänds vid den. Påskljuset bärs genom det ännu mörka rummet och placeras i koret, varefter Exultet (påsklovsången) sjungs. Därefter följer upp till sju bibelläsningar, som innehåller de viktigaste händelserna från världens skapelse, över judarnas befrielse från Egypten till Kristi uppståndelse. Så följer Gloria, varunder man ringer med kyrkans klockor. Efter evangeliet och predikan invigs dopvattnet, doplöftena förnyas, och det sker eventuellt dop (Praxis från Fornkyrkan). Den högtidliga mässan slutar med kommunionen och välsignelsen.
Påve (grek. pappas= far, lat. papa). Den Katolska Kyrkans synliga överhuvud, biskopen av Rom, aposteln Petrus’ efterföljare. Påven väljs av kardinalerna (se: Påveval) och residerar i Vatikanen, som han är statsöverhuvud för. Påvens ämbete är Petrusämbetet, i kraft av vilket han ofelbart kan fälla avgöranden inom tro och moral (se: Ofelbarhet). Han utnämner biskopar och leder Kyrkans centrala administration.
Påveaudiens. Påvens mottagning av personer som har ett ärende hos honom. Det finns flera olika former, alltifrån privataudiens, där den audienssökande talar ensam med påven, över specialaudienser, där grupper möter påven, till den allmänna, varje vecka återkommande audiensen, som äger rum varje onsdag, dit alla kan komma. Privat- och specialaudienser äger rum i Vatikanen, medan generalaudienser äger rum i Audienshallen (vid sidan av Peterskyrkan), på Petersplatsen (under sommarhalvåret), i Peterskyrkan eller på påvens sommarresidens, Castel Gandolfo.
Påvekors. Se: Kors
Påvelängden. Listan över påvar från Petrus till den nuvarande påven (Johannes Paulus II, som är nr 264 i längden). Bortsett från osäkerhet om årtalen för några av de tidigaste påvarna anses längden vara historiskt korrekt.
Påvestaten. Se: Vatikanstaten.
Påveval. Påven har som Roms biskop blivit vald på olika sätt under tidens lopp; sedan 1179 har det varit kardinalernas privilegium att välja påven. De nu gällande reglerna har fastställts av Paulus VI år 1975 (Romano Pontifici Eligendo): Kardinalerna (som inte får ha fyllt 80 år, som är åldersgränsen för rösträtten och vars antal inte får överstiga 120) väljer i isolering från omvärlden (konklaven) den nye påven. Valbar är emellertid varje manlig katolik, som nått förnuftets ålder. Sedan slutet av 1300-talet är det dock alltid en kardinal, som har valts.
Valet försiggår som regel i det Sixtinska kapellet i Vatikanen. Det meddelas allmänheten genom att det kommer vit rök från skorstenen, när man bränner de använda valsedlarna. Härefter presenteras den nye påven på Peterskyrkans loggia av den äldste kardinalen med de traditionella orden: Annuntio vobis gaudeum magnum: Habemus papam. Eminentissimum ac reverndissimum dominum, dominum (Carolum), Sanctae Romanae Ecclesiae cardinalum (Wojtyla), qui sibi nomen imposuit (Ioannes Pauli Secundo) = Jag meddelar en stor glädje: Vi har en påve. Det är hans eminens, den ärevördige herren (Karl), kardinal i den heliga romerska Kyrkan (Wojtyla), som har antagit namnet (Johannes Paulus II).
Påvevalet är på livstid; påven kan dock välja att abdikera.
Påvlig kammarherre. Hedersuppdrag, som tilldelas en lekman, med rätt att göra tjänst vid den heliga stolen i samband med audienserna.
Påvlig legat. Vid olika tillfällen, när påven inte själv kan vara närvarande, sänder han sin representant, legaten, som oftast är en kardinal. Se även: Apostolisk delegat.
Påvlig välsignelse. En särskild, högtidlig form för välsignelse, som påven kan meddela till enskilda personer eller församlingar. Under det påven uttalar (eller sjunger) välsignelsen, gör han tre korstecken. Se även: Välsignelse; Urbi et Orbi
Påvliga bibelkommissionen, Den. Etablerades 1902 för att främja bibelstudier. Är bemyndigad att tilldela grader, som är likställda med de romerska universitetsgraderna: baccalaureat, licentiat, doktor.
Påvliga dokument. Påven utövar sitt läroämbete (se: Petrusämbetet) genom att bl.a. utarbeta skrivelser av olika karaktär. Dessa skrivelser kan enligt den apostoliska konstitutionen ”Regimini Ecclesiae Universalis” (15/8 1967) klassificeras efter sin angelägenhet på olika sätt:
1. Encyklikor (grek kyklos = krets), rundskrivelser. Är uttryck för påvens ordinarie, universella läroämbete och vänder sig till biskoparna och alla troende, dvs. hela Kyrkan. Innehållet är av högsta auktoritet, dock utan att vara uttryck för den påvliga ofelbarheten.
2. Encykliska brev. Vänder sig till närmare bestämda delar av Kyrkan. Är mycket sällsynta.
3. Apostoliska epistlar (vänder sig till ett bestämt lands biskopar, präster och troende) och apostoliska skrivelser. Egentligen ”apostoliska exhortationer” (lat. exhortation = uppmuntrande tilltal); vänder sig till hela Kyrkan men har skrivits med en bestämd anledning.
4. Dekret. Beskriver en persons liv och dygder med hänsyn till saligförklaring och helgonförklaring.
5. Apostoliska konstitutioner. Kallar till firande av en särskild fest (t.ex. ett heligt år), fastställer administrativa ändringar, meddelar beslut om upprättande av ett nytt biskopsdöme eller utnämning av en biskop.
6. Apostoliska brev. Utsänds ”sub anulo piscatoris” (lat. under fiskarens ring) och handlar bl.a. om saligförklaring, upprättande av apostolisk nuntiatur samt vissa utnämningar, t.ex. av en apostolisk nuntie.
7. Apostoliska brev, utsända ”motu proprio” (lat. på eget initiativ). I dessa meddelas vissa riktlinjer, upprättande av kyrkliga institutioner mm.
8. Brev till furstar. Fullmakter som en påvlig nuntie överlämnar till ett statshuvud.
9. Latinska brev. I dessa minns man någon särskild tilldragelse, t.ex. ett biskopsjubileum.
10. Chirograf (grek. handskrift). Brev från påven till en bestämd person, vilket behandlar någon aktuell tilldragelse.
Utöver detta tillkommer lyckönsknings- och kondoleanstelegram och andra mindre meddelanden.
Påvliga råd. 12 avdelningar inom den romerska kurian. Efter reformen som trädde i kraft 1989 finns det 12 påvliga råd, som normalt leds av en kardinal.
Påvliga rådet för lekmän – Lekmannarådet (Pontificium Consilium pro Laicis) har som arbetsområde lekmännens apostolat (se: Lekmanna- apostolat) och deltagande i Kyrkans liv och mission. De flesta medlemmarna av rådet är lekfolk.
Påvliga rådet för främjande av de kristnas enhet (Pontificium Consilium ad Unitatem Christianorum fovendam) sysslar med Kyrkans relationer till andra kristna kyrkliga samfund, ekumeniska strävanden, kontakt med judendomen mm. Hette tidigare Sekretariatet för de Kristnas Enhet.
Påvliga rådet för familjen (Pontificium Consilium pro Familia) arbetar med att främja den pastorala omsorgen för familjerna. Medlemmarna är äkta par.
Påvliga rådet för rättvisa och fred (Pontificium Consilium de Iustitia et Pace) har till uppgift at främja rättvisa och fred i överensstämmelse med Evangeliet och Kyrkans sociallära.
Påvliga rådet ”Cor Unum” (Pontificium Consilium ”Cor Unum”) arbetar med koordinering av katolskt hjälparbete.
Påvliga rådet för den pastorala omsorgen om immigranter och resande (Pontificium Consilium de Spiritali Migrantium atque Itinerantium Cura) sysselsätter sig med den pastorala hjälpen till immigranter, nomader, turister och flyresenärer.
Påvliga rådet för pastoral hjälp till medarbetare i hälsosektorn (Pontificium Consilium de Apostolatu pro valetudinis Administris) har till uppgift att stödja de olika katolska organisationerna på hälsans område.
Påvliga rådet för uttolkning av lagtexter (Pontificium Consilium de Legum Textibus interpretandis) sysselsätter sig med uttolkningen av kyrkorätten.
Påvliga rådet för Dialogen mellan religionerna (Pontificium Consilium pro Dialogo inter Religiones) har till uppgift att främja den ömsesidiga förståelsen och respekten mellan kristna och icke-kristna. Hette tidigare Sekretariatet för de icke-kristna.
Påvliga rådet för Dialogen med icke-troende (Pontificium Consililum pro Dialogo cum non credentibus) sysselsätter sig med ateismens bakgrund och filosofi samt söker att komma i dialog med icke-troende. Hette tidigare Sekretariatet för de icke-troende.
Påvliga rådet för Kultur (Pontificio Consilium de Cultura) arbetar med att främja kontakten mellan Evangeliet och de många kulturerna.
Påvliga rådet för social kommunikation (Pontificiuim Consilium de Communicationibus Socialibus) sysselsätter sig med att främja den social kommunikationen till gagn för budskapet om frälsningen och att göra budskapet tillgängligt t.ex. genom satellit-TV.