Station. En av de 14 stationerna på korsvägen.
Stationskyrka. Kyrka, särskilt i Rom, där man har förlagt en bestämd liturgisk fest på en bestämd dag, särskilt under fastetiden. Denna tradition var redan välutvecklad på 300-talet, kom i någon mån ur bruk vid medeltidens slut, men har delvis återupplivats i våra dagar.
Stato della Città del Vaticano. Se: Vatikanstaten.
Statssekreterare. Påvens närmaste medarbetare. Ämbetet upprättades av påven Innocentius XII år 1692 och ändrades av Paulus VI år 1967. Statssekreteraren skall bl.a. koordinera de olika kongregationernas och kommissionernas arbete.
Statyer Se: Bilddyrkan.
Stella Matutina (lat. Morgonstjärnan). Bild på Maria, övertagen från Uppenbarelsebokens Kristussymbolik, jfr Upp 22:16.
Sterilisering (lat. sterilis= ofruktbar). Se: Fruktbarhet.
Stigmata (grek. stigma= brännmärke, flertal: stigmata). Sår på ett eller flera av de ställen på kroppen, där Jesus blev sårad i samband med korsfästelsen (händer och fötter efter spikarna, Jesu sida efter spjutet och pannan efter törnekronan). Sådana sår kan framkomma spontant hos vissa personer, utan annat påvisbart skäl än en stark koncentration på Jesu lidande, antingen rent psykologiskt eller på trons plan; de sägs i så fall vara stigmatiserade.
Ofta flyter det blod från såren, vilka inte botas ens efter medicinsk behandling, och det finns smärtor särskilt på fredagen och på andra dagar som har samband med Jesu lidande. Sedan Franciskus av Assisi mottagit Jesu sårmärken år 1224 känner man till mer än 300 äkta fall, t.ex. kapucinern pater Pio (1968).
Stigmatisering. Se: Stigmata.
Stilla veckan, Den. Veckan som börjar med Palmsöndagen och varar till påsk. Under denna vecka är liturgin dämpad, under det att Jesu lidande står i centrum.
Stillhet. Tillstånd av fysisk ro, som är förutsättning för djupare bön och meditation. I vissa kloster skall det vara stillhet på bestämda tider för att ge tillfälle till inre fördjupning. Se även: Stillhetens bön.
Stillhetens bön. Den inre samling i bönen, som har beskrivits av Teresa av Avila (1515-82) i hennes bok ”Den inre borgen”, där själen befinner sig i passiv ro och har en märkbar förnimmelse av Guds närvaro.
Stipendium (lat. stips= litet mynt, pendere= betala). Utöver den allmänna betydelsen tidigare även grundval för prästernas underhåll, t.ex. i form av räntor eller gåvor.
Se även: Mässtipendium.
Stola (lat. lång rock). Ett liturgiskt klädesplagg, som är det egentliga tecknet på diakoners, prästers och biskopars vigning. Består av ett långt band av tyg, vilket av diakonen bärs som ett band över vänster axel, medan det bärs över båda axlarna och hänger ned framtill hos präster och biskopar. Stolor kan vara rikt utsmyckade och finns i de liturgiska färgerna.
Storpenitentiaren. Ledaren av Penitentiariatet.
Straff. Se: Guds straff.
Stridande Kyrkan, Den (lat. Ecclesia militans). De troende under deras jordiska tillvaro. Se: De Heligas samfund,.
Ställföreträdande lidande. Jesu lidande på korset på mänsklighetens vägnar.
Se: Offer.
Sub anulo piscatoris (Under fiskarens ring, dvs. med fiskarringens sigill. Slutanmärkning i vissa påvliga dokument. Fiskarnas ring bär det påvliga sigillet med en bild av Petrus, som fiskar, samt påvens namn.
Sub conditione (lat. ”under villkor”), villkorlig, särskilt om sakramentala handlingar enligt katolsk kyrkorätt. Om t.ex. någon begär dopet, men det är möjligt att vederbörande redan är (giltigt) döpt, skall dopet ske sub conditione, dvs. med förbehållet att det endast gäller, om personen är odöpt.
Subdelegation (lat. sub= under; delegare= överlåta). Överlåtelse av en kyrklig myndighet, som har delegerats åt en tredje part. Se: delegation.
Subdiakon (lat. sub= under, grek. diakonos= tjänare). Tidigare en av de högre vigningarna. Subdiakonen assisterade diakonen i liturgin, och subdiakonatet var endast ett steg på väg till prästvigningen. Med vigningen till subdiakon inträdde dock även förpliktelsen att leva i celibat. Avskaffades i den latinska Kyrkan 1972.
Subjektivism (lat. subjectum= det underkastade). Varje åskådning, som förnekar existensen av en objektiv verklighet. I filosofin hävdas, att ingen människa kan ha säker kunskap om världen utanför medvetandet.
I teologin hävdas, att tron är den enskildes egen upplevelse, oberoende av uppenbarelsen. Moraliskt sett tillåter subjektivismen den enskilde att själv formulera sina beteendenormer, som anses vara identiska med samvetet.
Subprior. Priorns ställföreträdare.
Subsidiaritetsprincipen (lat. subsidium= hjälp). Det som en mindre enhet kan klara, skall den större enheten inte ta sig an. Pius XI säger härom i sin rundskrivelse Quadragesimo Anno från 1931:
”Det är ganska säkert riktigt och bevittnat av historien, att på grund av ändrade förhållanden kan mångt och mycket, som tidigare kunde handhavas av mindre organisationer, nu endast genomföras av de stora. Likväl kan man obetingat hävda den viktiga sociala och filosofiska grundsatsen: liksom man inte kan fråntaga den enskilde de uppgifter, som hans initiativ och krafter förmår, och lägga över dem på samhället, så skall man inte heller fråntaga mindre och underordnade organisationer uppgifter, som de kan förmå, och lägga över dem på en större organisation. Det är inte endast orätt, utan det är till stor skada och förstör lugn och ro. Varje organisation skall ju enligt sin natur gagna sina medlemmar och inte tillintetgöra och förtära dem.
Samhällets makt skall alltså låta de underordnade organisationerna lösa uppgifter av underordnad betydelse, så att det inte kommer att försumma sin egen egentliga uppgift… att ge riktningslinjer, utöva tillsyn, uppmuntra och hålla disciplin – allt efter behov…Ju bättre allt sätts på sin rätta plats, så att det skapas en naturlig rangordning av under- och överordnade organisationer, desto starkare kommer samhällets auktoritet att vara och desto verksammare dess insats till gagn och välsignelse för staten själv” (nr 21).
Principen kan användas på Kyrkan under förutsättning att den inte skadar den hierarkiska strukturen (Pius XII i tal till kardinalerna, 20 febr 1946) eller påvens primat (jfr 1:a Vatikankonciliet, Denzinger 3060-3064).
Subsidier (lat. subsidium= hjälp). Den ekonomiska grundvalen för några av ett biskopsdömes aktiviteter. T.ex. har en biskop rätt att förelägga församlingarna i biskopsdömet att bidraga till prästseminarium och domkyrka (cathedraticum).
Subsistens (lat. subsistere= att stå under). En självständig och odelad substans eller tings existens. – detta begrepp användes i en mycket central text från det 2:a Vatikankonciliet (Lumen gentium 8): ”Haec Ecclesia (Christi)…subsistit in Ecclesis catholica…” (”Denna (Kristis) Kyrka …finns i den katolska Kyrkan….”). Här kan ”subsistit in” även översättas med ”har sin konkreta existensform i ”. Se även: Den Katolska Kyrkan.
Substans (lat. substantia av sub-stare= vara under, existera). Väsen (se: Förvandling). Se även: Accidens; person.
Sub tuum præsidium (lat. Under ditt beskydd). Mycket gammal bön till Maria (finns på papyrus från tiden före år 300). ( Svensk text: Kyrkans Dagliga Bön II sid 775).
Suburbicarisk. Se: Titelkyrka.
Successio apostolica. Lat. apostolisk succession.
Suffraganbiskop. Biskop som står under ärkebiskop, ibland i betydelsen vignings- eller hjälpbiskop.
Summa (lat. summa, sammanfattning). Gemensam beteckning för de omfattande framställningar av särskilt teologi och filosofi, som skrevs under medeltiden. Mest berömd är Thomas av Aquinos Summa Theologica.
Summa Contra Gentiles (lat. Den samlande framställningen mot hedningarna). Berömt verk av Thomas av Aquino (1225-1274). Detta apologetiska verk är utformat på grundval av de trossanningar, som kan härledas med hjälp av det mänskliga förnuftet.
Summa Theologica (Den samlade framställningen av teologin). Thomas av Aquinos (1225-1274) mest berömda verk, som sedan har varit den katolska teologins mest använda syntes. Det använder den aristoteliska filosofin i den systematiska teologin. Se även: Thomism; skolastik.
Summus Pontifex (lat. Den högste brobyggaren). Latinsk beteckning för påven och hans ämbete. Se även: Pontifex Maximus.
Superbia (lat. högmod), en av de sju huvudsynderna.
Superior (lat. super= överordnad, högre). Den överordnade i vissa ordenshus, t.ex. hos Jesu Sällskap.
Superpellicium (lat. över pälsen). En knälång vit linneskjorta med vida ärmar, som prästen använder vid kyrkliga handlingar utanför mässan. Används även i mässan av ministranter. Användes ursprungligen vid korbön, som det yttersta plagget över pälsen, munkarna hade på sig, när det var mycket kallt.
Sursum corda (lat. låt oss upplyfta våra hjärtan). Prästens uppmaning till mässdeltagarna i upptakten till kanon om att öppna sig för Gud.
Suscipe (lat. Tag (emot) ). Inledningsordet till två kända böner:
1. Suscipe me, Domine, secundum eloquium tuum et vivam. Et non confundas me ab expectatione mea (Tag emot mig, Herre, efter ditt ord, och jag skall leva. Och låt mig inte komma på skam i mitt hopp). Denna bön föreskriver den helige Benedict (480-547) i sin Regel att användas vid löftesavläggelse (RB 58).
2. Suscipe, Domine, universam meam libertatem (Tag, o Herre, all min frihet) av Ignatius av Loyola (1491-1556).
Suspendering. (lat. suspendere= avsätta). Medeltida avsättning från ämbetet. Kyrkligt straff, som kan drabba präster och som helt eller delvis utestänger den suspenderade från utövning av gudstjänster och/ eller prästerlig myndighet.
Sutan ( fra, soutane, ital. sottana= underkläder). Fransk beteckning för den långa svarta präst prästdräkt, som även kallas talar.
Svaghetssynder. Se: Synd.
Svarta madonnan, Den. Den berömda Mariabild som finns i klostret Jasna Gora vid Czestochowa i södra Polen. Målet för många stora vallfärder och symbol för Polens smärtsamma historia. Det finns även svarta Mariabilder och –statyer i andra länder.
Svartbröder. Ett annat namn för dominikanerna under medeltiden på grund av deras svarta kåpa, jfr eng. Blackfriars. Se: Dominikanorden.
Svepeduken från Torino. Ett stycke tyg, c:a 4,3 x 1,2 m, som enligt traditionen är den livklädnad, som Kristus blev insvept i efter nedtagandet från korset, jfr Luk 23:53; 24:12. Det bär ett negativt avtryck av en mansperson, som har samma sår, som omtals beträffande Kristus.
Klädnaden, vars historia man kan följa i stora drag, har sedan 1578 bevarats i domkyrkan i Torino och är ständigt föremål för nya undersökningar utan att man har kunnat bevisa för dess påstådda ursprung.
Äkta eller icke äkta har den för Kyrkan blivit en ikon, som pekar ut över sig själv, mot Kristi lidande.
Syllabus (grek. syllabos= förteckning). Uppräkning av satser, som påven fördömer. Används särskilt om Pius IX:s berömda Syllabus mot samtidens villfarelser: Quanta Cura 1864.
Symbol (grek symbolon=kännetecken (nämligen på något annat) ). T.ex..: kors, ankare, hjärta som kännetecken på tro, hopp och kärlek. Trosbekännelsen= symbolum fidei som kännetecken på tillhörigheten till Kyrkan eller en religion.
Synagoga. Septuaginta, den grekiska översättningen av GT använder det grekiska ordet: synagogê= inkallad församling. Först i kristen tid blev ordet reserverat för judarnas församling (hebr. kenèsèt) och deras möteslokal.
Ursprunget till denna institution går utan tvivel tillbaka till exilen i Babylon under det 6:e århundradet före Kristus men utsträcktes därefter till alla judar i diasporan och i Palestina.
Synagogan samlade den lokala judiska församlingen till en ordets gudstjänst på sabbaten och representerade den juridiskt. Den hade även kulturella aktiviteter och katekesundervisning.
Synd. Vad är synd? Paulus svarar konkret: ”otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag….de som gör sig skyldiga till sådant skall inte få del i Guds rike” (Gal 5:20-21). De ”föraktar Gud.….är kärlekslösa, hjärtlösa. De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden” (Rom 1:30-32). Och till Timotheos skriver han: ”Det skall du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår. Då kommer människorna att tänka bara på sig själva och på pengar; de blir skrytsamma, högmodiga, fräcka, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, ogudaktiga, kärlekslösa, oförsonliga, fulla av förtal, obehärskade, våldsamma, främmande för allt gott, svekfulla, hänsynslösa och inbilska. De älskar njutningar mer än Gud. De bär fromheten som en mask men vill inte veta av des kraft. Håll dig borta från dem.” (2 Tim 3:1-5).
Synd är alltså en medveten överträdelse av den rättsordning Gud har satt som Skapare och Frälsare. Denna rättsordning har fått ett pregnant uttryck i det gamla förbundets tio bud och sammanfattas av Jesus i de två stora buden om kärleken till Gud och nästan (Mark 12:30-31) - vartill han tillfogar sitt eget nya bud: ”Ni skall älska varandra så som jag har älskat er” (Joh 15:12; 13:34). Gud har skapat människorna till sin avbild för att de skulle likna honom och leva tillsammans som hans folk, i solidaritet och kärlek. Och Jesus har i sitt eget människoliv visat, att ”ingen har större kärlek än den, som ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:13). Därför är Jesu kärlek till det syndiga människosläktet den biktspegel, där var och en skall spegla sin synd.
Människan kan synda i tankar, ord och/eller gärningar. Synden drabbar både förhållandet till andra människor, människans förhållande till sig själv och hennes personliga förhållande till Gud. När syndaren bryter solidariteten med andra människor och kränker nästans egendom, ära och liv, så hävdar hon sin egen vilja mot Guds, och detta är synden. För Gud är närvarande i alla mänskliga förhållanden och har sin vilja med dem. Samtidigt skadar syndaren sig själv, eftersom varje synd bidrar till att bryta ner hans egen värdighet som människa och Guds barn och forma ett liv, som kan bli en karikatyr av Guds. Omedelbar synd mot själva gudsförhållandet kan t.ex. ske i form av likgiltighet, vantro, olydnad, hädelse, avfall.
Det är i detta grundförhållande till Gud själv som arvsynden har sin rot. Det är den syndiga människans hårdnackade vilja att vara sin egen herre, sin egen gud (jfr 1 Mos 3:5). Bibeln talar om synd till döds och menar det bokstavligt: ”Genom synden kom döden in i världen” (Rom 5:12). Livet ebbar ut och blir till stoft igen, när människan tar det från sin egen källa och inte från Guds. Hon har då inte längre hans liv i sig (jfr 1 Mos 3:19: 6:13ff. Se: Dödsriket): ”Gud skapade människan till odödlighet och gjorde henne till en bild av sitt eget väsen, men genom djävulens avund kom döden in i världen, och de som är hans egendom får erfara den” (Vish 2:23-24).
Bakom döden och dödssynden står alltså en ond makt, en frestare (se: Frestelse till synd; satan): ”Ni har djävulen till fader”, säger Jesus till sina fiender (Joh 8:44); de är helvetets barn och kommer inte in i himmelriket; de arbetar även på att hindra andra i det (Matt 23:15, 13). Synd föder synd i en oändlig kedja av orsak och verkan. Profeterna talade om ”fädernas synder”, som hade hopats, och de menade därmed det som moderna människor anser vara miljöskador. Men medan det idag finns en tendens att låta det vara en ursäkt för syndaren och sålunda befria henne från ansvaret, framhäver profeterna, att Gud inte straffar någon för fädernas synder, men att var och en skall se till att avhålla sig från dem och svara för sig själv (jfr Hes. 18:20; Matt 23:29-39).
Gentemot dödssynd, dvs. brott mot förbundet med Gud (se: förbund) förkunnade profeterna Guds straff och nödvändigheten av syndarens omvändelse, för så vitt han önskade, att ”det skulle gå honom väl och han skulle länge leva i landet” (jfr Ef 6:3). Och Jesu umgänge med syndare försvagar inte på något sätt profeternas hållning. Också han kräver omvändelse och förkunnar ett nytt liv (jfr Mark 1:15). Dock finns det en radikal skillnad: Jesus är mild emot den omoraliske, som kan vara offer för så många saker, men sträng i fråga om hjärtats hårdhet, synden mot den Helige Ande (Luk 12:10), ty det är här arvsynden har satt sig fast. Han överskrider gärna de borgerliga gränserna (jfr Luk 7:37; Joh 4) för att nå ut till de marginella, lagöverträdarna, till dem för vilka livets problem inte har gått upp. Men han förkastar de hårdhjärtade, som endast tänker på sig själva. Ty det är inifrån, från människans hjärta det onda kommer (Mark 7:21-23).
Alltså driver Jesus ut de onda andarna och kallar människan att öppna sitt hjärta för Guds rike och bli som barn igen (jfr Joh 3:3; Matt 18:3): ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt 6:33). En moralisk strävan hör naturligtvis med i fråga om att visa sin goda vilja i praktiken (se moral), men endast en är god – Gud (Mark 10:18).
Och viljan är endast god i den mån det är honom hon söker, medvetet eller omedvetet. Lagen skall vara en uppfostrare till Kristus (Gal 3:24). Endast han kan uppfylla den fullkomligt (Matt 5:17). Dock kan ett moraliskt fall även få en människa att mogna i Kristus, om hon inte låter sig infångas av det utan blir fattig i anden, varvid hon hungrar eller törstar efter Guds rättfärdighet (jfr Matt 5:3, 6).
Det avgörande är, om människan, moraliskt eller omoraliskt, har avspärrat sig själv eller hållit sig öppen för Den, som är större och absolut god. De självrättfärdiga fariséerna har avspärrat sig själva, och de syndmedvetna tulltjänstemännen och skökorna öppnade sig för Jesus och lät honom komma in. Samma hållning av stränghet i kravet på hjärtats omvändelse och mildhet gentemot den ångerfulle syndaren fortsätter hos apostlarna i deras ledning av församlingarna: Den som har begått dödssynd och i sitt hjärta har brutit med Kristus har satt sig utanför gemenskapen i Kyrkan. Detta bekräftar apostlarna (jfr 1 Kor 5:1-5; Matt 18:16-20). Men samtidigt ber Kyrkans gemenskap i förbön för honom i Jesu namn, att han oförtjänt måtte få ett nytt erbjudande från Gud, dvs. nåd att sluta med det onda och vända om, så att han åter kan upptagas i församlingen (jfr 2 Kor 2:5-11).
Kyrkan behandlar dödssynd som ett brytande av dopförbundet med Gud och hans folk (se: Exkommunikation). Det medför förlust av dopnåden och därför en uteslutning från eukaristin och de övriga sakramenten. Men Kyrkan har även fått makt att förlåta, om syndaren omvänder sig, bekänner sin skuld för Gud och Kyrkan (representerad genom prästen) är beredd att göra bot. Denna makt utöver Kyrkan i botens sakrament, där hon i Jesu namn återinlemmar den botfärdige i Kyrkans gemenskap och återgivet honom hans dopnåd och därmed tillgången till den hela kommunionen och de övriga sakramenten.
Dödssynd bör normalt inte förekomma i en kristens liv. Svaghetssynder, som innebär att den fallna människan handlar mot sin natur, även om människan önskar tillhöra Gud, kan man få förlåtelse för på många sätt: framför allt i mässan och den heliga kommunionen, men även i privat bön till Gud: ”förlåt oss vår skuld...” genom att göra det förbrutna bra igen, eventuellt pålägga sig själv en särskild bot (fasta, bön, allmosa). Kyrkan anbefaller emellertid, att även svaghetssynder biktas i samband med mottagandet av botens sakrament, eftersom varje synd är ett svek mot Kyrkans gemenskap, och botens sakrament skänker syndaren ny andlig kraft att komma närmare Gud.
Slutligen bör även underlåtelsesynder nämnas, jfr mässans syndabekännelse: ” jag har syndat i tankar och ord, gärningar och underlåtelse” - och Ps 19:13: ”Vem känner sina fel? Fria mig från synder jag inte vet om”.
Synd mot den Helige Ande: Se: Synd.
Syndabekännelse. 1. En persons bekännelse av sina synder, t.ex. i bikten. 2. Den liturgiska text, som i mässans början beds av präst och församling som förberedelse att deltaga i de heliga mysterierna. Denna text inleds på latin med ordet confiteor (= jag bekänner).
Syndafallet. 1 Mos 3; Rom 5:12-19. Den förste Adams olydnad mot Gud, varvid han berövade sig själv och sin avkomma, dvs. hela människosläktet, det övernaturliga liv och den personliga oemottaglighet för lidande, de s.k. prenaturliga gåvor, som han och Eva hade skapats med. Det övernaturliga livet har åter skänkts den fallna människan i dopet men inte de prenaturliga gåvorna. Därmed har den kristne åter fått personlig tillgång till Guds vänskap, ja ändå mer: till barnaskap hos Gud, tack vare den andre Adam, som är Jesus Kristus (Rom 5:14).
Men människans natur befinner sig ständigt i sitt fallna tillstånd ända till döden. Dvs. hon har en inbyggd böjelse att söka sig undan det moraliska goda till det som moraliskt sett är felaktigt, den så kallade onda begärelsen. Hon är även utsatt för lidande och måste vandra i Kristi efterföljelse genom döden in till det eviga livet. Det försiggår därför en ständig kamp i den döpte mellan andens lag och köttets lag (Rom 7:22-25), som sätter honom på prov. Genom att gå in i trons uppbrott från köttet för att leva efter Kristi Ande (Rom 8) uppfyller den kristne sitt dopförbund (jfr Rom 6:3-10) och får därvid möjlighet att personligt visa Gud sin tro, sin lydnad och sin kärlek.
Den bibliska syndafallsberättelsen i 1:a Moseboken är enligt sakens natur inte någon historisk berättelse utan en uppenbarelse, nedskriven och överlämnad i en för den bibliske författarens kulturkrets typisk litterär form. Dvs. det är en gudomlig undervisning om begynnelsen till människosläktets liv med Gud. Jesus hänvisar till denna uppenbarelse och fullbordar den i sin förkunnelse och med sitt liv, då han på hela människosläktets vägnar sonar den förste Adams olydnad genom sin lydnad mot Gud intill döden. Och Paulus ger i sin kommentar till detta i Romarebrevet en gudomligt inspirerad undervisning om detta sammanhang i hela Guds frälsningsplan.
Det rör sig alltså om grundläggande sanningar i den kristna tron, som vi endast kan veta något om, eftersom det är uppenbarat för oss. Se även: Adam; paradiset, satan; arvsynd; förbund; uppenbarelsen, den officiella.
Syndastraff. Se: Bot.
Syndernas förlåtelse. Lat. absolution.
Synedriet (= rådet), (hebr. Sanhedrin, grek. Synédrion= församling). Den judiska och världsliga högsta domstolen i Jerusalem på Jesu tid. Den bestod av 70 medlemmar och översteprästen. Jesus blev förhörd och dömd till döden av synedriet (Mark 14:55-65), som även senare skred in mot apostlarnas förkunnelse (jfr Apg 4:1-22; 5:17-42; 6:8-8:3).
Synkretism (grek. syn= samman, krasis= blandning). Religionsblandning. En hållning som filosofiskt och religiöst sammanblandar olika läror. Kan bl.a. göra sig gällande i önskan att främja enheten mellan de olika kristna och mellan kristna och icke kristna i hela världen. En hållning som både Kyrkornas Världsråd och Katolska Kyrkan tar avstånd från.
Synod (grek. sunodos=möte). I kyrklig mening officiell församling av präster, som möts för att med kyrklig auktoritet diskutera och avgöra frågor, som de har under sin jurisdiktion. I många fall synonymt med koncilium, men annars beteckning på en kyrklig församling på regionalt plan, t.ex. i ett biskopsdöme, med deltagande även av ordenssystrar och lekfolk.
Synops (grek. synopsis= samsyn). En översiktsutgåva av evangelierna texter i parallella spalter, så att samma händelser lättare kan studeras hos var och en av evangelisterna.
Synoptikerna (grek. synopsis= samsyn). Man kallar Matteus, Markus och Lukas synoptikerna, eftersom deras evangelier har mycket sammanfallande innehåll. Det blir tydligt i en synops, när man ställer upp texterna i spalter vid sidan av varandra.
Syriska kristna. Av syrisk rit. Ursprungligen monofysiter. En tredjedel (70. 000) är förenade med Rom; de finns särskilt i Libanon.
Två tredjedelar finns i hela främre Orienten (140.000). Denna syriks-ortodoxa Kyrka, som inte tillhör ortodoxins gemenskap och inte heller är unierad med Rom, har sedan 1984, som den enda orientaliska icke-katolska Kyrkan en officiell delvis förekommande interkommunion med Rom. De kallas även Syriska Jakobiter.
Syster. Utöver den välkända betydelsen även benämning på medlem av en kvinnlig ordenskongregation. Används även ofta om medlemmar av en kvinnlig orden.
Systrarna av det dyrbara blodet - Congregatio de pretioso Sanguine (C:P:P:S:). Kongregationen stiftades 1885 av trappistabboten Franz Pfanner med missionsarbete i Afrika som särskilt syfte. Systrarna arbetar med sjukvård, skola, barndaghem och annan undervisning.
Systrarna av Marias Heliga Hjärta. Se: Mariasystrar.
Sårmärken, Kristi fem. En särskild andaktsform, som koncentrerar sig på de fem sårmärken, som Kristus fick i samband med korsfästelsen (två i händerna, två i fötterna och ett i sidan). Många helgon har haft en särskild andaktsform i anslutning till detta. Se även: Stigmata.
Sändning. Se: Missionsbefallningen.
Säte. Se: Biskopssäte; den heliga stolen.
Söndag. Jesu uppståndelsedag - den första dagen i veckan (jfr 1 Kor 16:2; Apg 20:7). Från urkyrkan de kristnas egentliga vilodag eller heliga dag, lagstadgad av Konstantin den store 321. Katoliker är förpliktade att deltaga i söndagsmässan (såvida det inte föreligger stora svårigheter) samt att hålla dagen helig.
Söndagsplikten. Katolikers plikt att deltaga i söndagsmässan. Detta är ett av Kyrkans fem bud. Se även. Söndag.