O crux, ave, spes unica (lat. Var hälsat kors, mitt enda hopp). En rad från långfredagshymnen "Vexilla regis prodeunt" av Venantius Fortunatus (500-talet). Orden står som inskrift på August Strindbergs gravvård.
O salutaris hostia (lat. O frälsande offergåva). Begynnelseorden i Thomas av Aquinos hymn till altarets sakrament. Hymn på Kristi Kropps och Blods högtid.
Obediens (lat. obedientia= lydnad). Ursprungligen den underordnades lydnad gentemot den överordnade. Idag varje uppgift eller tjänst som en ordensperson påläggs av sin överordnade: Se även: Evangeliska råd; lydnad.
Oblat (lat. oblatio= offer). Ursprungligen beteckning på medeltidens "åt klostret givna barn", jfr Benedikts regel 59. Senare (och fram till idag) lekfolk som lever i klostret sedan de avlagt enkla löften. Vissa ordenssamfund betecknar sig även som oblater (t.ex. oblatfäderna). Slutligen används uttrycket i samband med lekfolkets anknytning till ett benediktinskt kloster (se: Benediktinoblat; cistercienseroblat).
Oblatfäderna -Congregatio Oblatorum Beatae Mariae Virginis (O.M.I). Stiftades av den salige prästen, senare biskopen Charles de Mazenod år 1816 i Frankrike med syfte att missionera. Kongregationen är även utbredd i USA och Canada och räknar c:a 5.700 medlemmar, präster och bröder.
Oblation (lat. oblatum= framburen, offrad). Den högtidliga förpliktelse som klaustraloblater och oblater som lever i världen (se: Oblat) åtar sig, under det att de "ger sig själva" till tjänst åt Gud och ett bestämt benediktinskt kloster.
Observans (Lat. iakttagande). Samlande beteckning för ett klosters sätt att leva det religiösa livet på, t.ex. det stränga eller mindre stränga sätt ordensregeln utläggs och efterlevs.
Oblatus Ordinis Sancti Benedicti. Se: Benediktinoblat.
Observanter. Se: Franciskanerorden.
O.C.(1) -Oleum Catechumenorum. Lat. Katekumenolja
O.C.(2) -Ordo Fratrum Beatae Mariae Virginis de Monte Carmelo. Se: Karmelitorden.
O.Carm- Ordo Fratrum Beateae Mariae Virginis de Monte Carmelo (de skodda karmeliterna). Se: Karmelitorden.
O.Cart. - Ordo Cartusiensis.Se: Kartusianorden.
O.C.D. - Ordo Fratrum Discalceatorum Beatae Mariae Virginis de Monte Carmelo (de oskodda karmeliterna). Se: Karmelitorden.
O.Cist. - Ordo Cisterciensium. Se: Cistercienserorden.
O.C.S.O. -Ordo Cisterciensium Strictioris Observantiae. Cistercienser av den stränga observansen, även kallade trappister. Se: Trappistorden.
Ockultism (lat. occulere= gömma, dölja). Hemliga skenvetenskaper om fenomen, som beror på okända krafter. Den hänför allt till "högre väsens" makt och prövar att komma i besittning av dessa dolda krafter. Man söker åstadkomma dessa med hjälp av hemliga formler och riter i magin (som vill stå sig väl med dessa andar och få del i deras krafter) och häxeriet (som skall använda dem till att förhäxa med).
Oculi (lat. ögon). Gammal beteckning på 3:e söndagen i Fastan, efter begynnelseordet i ingångsversen till denna dags mässa: "Mina ögon är ständigt vända mot Herren" (Ps 25:15-16).
Odödlighet. En andlig själ (änglar, människor) kan inte utplånas utan fortsätter att leva sitt liv utan att upphöra. Människosjälens åtskillnad från kroppen i den lekamliga döden är en följd av syndafallet (se: praeternaturala gåvor). Döden har övervunnits av Kristus i hans kroppsliga uppståndelse, som skall fullbordas för hela mänskligheten i köttets uppståndelse på den yttersta dagen - för de frälsta till evigt liv hos Gud, för de förtappade till ett evigt liv borta från Gud. Se även: Köttets uppståndelse; evighet.
Ofelbarhet. Bibeln är ofelbar enligt Kyrkans tro, eftersom den är Guds Ord (jfr t.ex. Joh 10:35; Matt 4.4; 22:29). Det betyder inte, att allt som står i Bibeln är utan fel. Också de bibliska författarna var barn av sin tid (t.ex. i fråga om världsbilden, i förhållande till det historiska stoffet osv.
Ofelbarheten gäller den uppenbarelsen, den religiösa kunskap, som Gud genom de inspirerade författarna vill ge oss, om sig och sin frälsningsplan. Även Kyrkan är ofelbar, när den, med den Helige Andes bistånd, traderar och framställer den uppenbarade sanningen, vare sig den gör det som Kristi Kyrka, hela Guds folk eller genom en av sina lagliga och universella representanter, antingen påven ensam (ex cathedra) eller tillsammans med hela biskopskollegiet på ett ekumeniskt koncilium eller genom det ordinarie läroämbetet.
Se även: Läroämbete.
Offentligt konsistorium. Se: Konsistorium.
Offer. Att offra är i biblisk mening att ge Gud en gåva, av hjärtats överflöd, på egen bekostnad, för att ära honom.
Ett offer har sitt pris, som den offrande gärna betalar för att därmed ge något av sig själv, hänge sig. Religiösa offer har varit kända och praktiserats i alla tider i folkens historia som ett kommunikationsmedel, ett språk i förhållandet till gudarna eller Gud.
Från första början vittnar även Israels historia om detta, och föräldrarna har för sina barn förklarat innebörden av detta offerspråk (2 Mos 12:26-27). Offren kunde vara oblodiga eller blodiga.
Kain och Abel gav Gud offergåvor av respektive markens gröda och boskapens förstfödda för att ära och tacka Skaparen för sitt arbete, som hade burit frukt (1 Mos 4:3-4). Noa brände några djur på ett altare som tecken på, att han gav dem ifrån sig som en gåva till Gud (1 Mos 8:20).
Salems prästkonung Melkisedek bar fram bröd och vin som tackoffer för Abrahams seger över deras gemensamma fiender, en sakral måltid förmodligen mellan de två inför den Allrahögstes åsyn (1 Mos 14:18-20).
Det offer i det gamla förbundet, som blivit mest ihågkommet, är emellertid Abrahams offer av sin son Isak. Förledd till detta av de hedniska barnoffren i Kanaans land ville Abraham offra Isak, arvingen till löftet, för att överlämna sig och sin framtid totalt till den ende sanne Guden. I sista ögonblick förhindrades han dock i det av en Herrens ängel: Gud ville inte dyrkas med människooffer, mord (5 Mos 12:31, jfr Jer 7:30-32), men intentionen med offret - att hänge sig och sitt eget åt Gud - blir mottaget och välsignat (1 Mos 22:15-18). På så sätt utvecklas och nyanseras både offrens form och innehåll i takt med gudsförhållandet.
Brännoffren kan vara heloffer, där hela offren brändes till Guds ära eller även ha form av sakrala måltider, där djurens blod stänktes på altaret som ett offer åt Herren (blodet var livets säte enligt hebreiskt tankesätt, jfr 3 Mos 17:11), och folket självt åt av köttet inför Herrens åsyn som ett tecken på gemenskapen med honom (5 Mos 12:18).
Det är på det sättet Moses på hela Israels vägnar beseglar förbundet på Sinai: Han bar fram brännoffer av unga djur och stänkte förbundsblodet på folket som tecken på livsgemenskapen med Gud (2 Mos 24:4-8).
Slaktoffer och skördeoffer frambars även som försoningsoffer (1 Sam 3:14), dvs. offergåvor, som kostade den botfärdige något ,och han visade på så sätt, att han tog det allvarligt med sin ånger och sin önskan att återupprätta förhållandet till Gud (2 Sam 24:24-25). 3:e Moseboken sammanfattar och lagstiftar detaljerat för alla dessa former av offer (kap 1-7; 22:17-30); och intentionen med dem fördjupas efter hand som folket mognar i umgängelsen med Gud: Känslan för Guds helighet växer, och de bittra erfarenheterna om syndens makt förstärker längtan efter rening för att komma närmare Gud.
Så länge Israel var ett nomadfolk, hade offren spontan och interimistisk karaktär: Altaren restes både här och där, där Gud hade mött sitt folk. Husfadern eller stamhövdingen, senare kungen, frambar de gemensamma offren, till dess att offertjänsten fick en fastare form med templet i Jerusalem, prästerskap och ritual. Häri ingick en form av trosbekännelse (5Mos 26:5-11) och syndabekännelse (1 Sam 7:6) och också psalmer (jfr Ps 22:23-30; 27:6; 54:8), som gav uttryck för meningen med offren, i Abrahams anda.
Institutionaliseringen av offertjänsten var ett kulturellt framsteg, men kunde lätt förfalla till ett etablerat samhälles vanereligiositet. Därför vakade profeterna över att själen följde med, att hjärtana renades och att de offrande utövade rättfärdighet, även socialt (Am 5:22-24; Jer 7:22f; Hos 6:6; Mika 6:6-8). Sinnelaget är det avgörande för offergåvornas värde (Ps 51:18-21); den rätta offertjänsten är att lyda Gud och visa givmildhet (Syr 35:1-10). I den lidande "Herrens tjänare" blir denna hållning ställföreträdande för hela det syndiga folket och tar gestalt i en profet, vars liv blir en enda offergåva till Gud: Han blev tillintetgjord för våra bröders skull och bar det stilla, som ett lamm som förs bort för att slaktas. Han utblottade sin själ till döden och räknades bland överträdarna; dock bar han de mångas synd, och han bad för överträdarna (Jes 53).
Vad denne profet satte igång genom sitt exempel och sin förbön, det uppfyllde Jesus med sitt eget offer på korset. Som Guds Son är han Herrens lidande tjänare framför någon annan (Mark 10:45; Luk 22:37) och det nya förbundets "Isak" (enligt kyrkofäderna), som Gud Fader offrar för oss syndare. Han är även det sanna påskalammet, som sonar folkets synd i sitt blod (Mark 14:24; Se: Guds Lamm) i ett nytt och evigt förbund med Gud: "Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig" (Heb 2:13).
Jesu blodiga offer på korset blir närvarande och verksamt i den sakrala måltiden i eukaristin. På korset och i nattvardssalen och mässoffret är det en och samma överstepräst och offergåva, nämligen Jesus Kristus själv, som offrar sig för oss till sin Fader; endast offerhandlingen är varje gång ny. Han har framburit sitt offer en gång för alla på korset (Heb 7:26-27), men han fortsätter att tid efter tid dra de många, som vill det, in i detta och han kallar dem på så sätt till ett samfund med sig och med varandra i en enda kropp (1 Kor 10:17).
Och utrustat i dop och konfirmation till att ta del i Kristi offerhandling i mässan, låter sig Guds folk byggas upp till "ett heligt prästerskap, som frambär andliga offer, som genom Kristus är välbehagliga för Gud" (1 Pet 2:5). På så sätt har Gud genom att stiga ner i sin Son, stigit ner i människans offertjänst, och han har genomträngt den med sin Ande och lyft den upp till sig. I Jesus Kristus har alla mänskliga offer blivit fullbordade och bönhörda.: "När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse...och frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp" (Heb 4:14-16).
Offerlamm. Se: Guds Lamm.
Offertorium. Den del av mässan, där bröd och vin bärs fram som en offergåva till Gud. Bröd och vin används därefter i mässans centrala del (den eukaristiska bönen), där instiftelseorden uttalas över dem.
Official (lat. officium= offentligt ämbete). En biskops vikarie som leder den kyrkliga domstolen.
Officium. Den samling av liturgiska texter som används i tidebönerna dag efter dag.
O.F.M. - Ordo Fratrum Minorum: Se Franciskanerorden.
O.F.M.Cap. - Ordo Fratrum Minorum Capuccinorum. Se: Kapucinerorden.
O.F.M.Conv. - Ordo Fratrum Minorum Conventualium. Se: Franciskanerorden.
O.F.S.- Ordo Franciscanus Saecularis. Se: Franciskanska Lekmannaorden, Den.
O.I. -Oleum Infirmorum. Lat. De sjukas olja.
Ogiltighetsförklaring. Ett avgörande från den kyrkliga domstolen om att ett konkret äktenskap alls inte har ingåtts, alltså från början varit ogiltigt. Detta kan bero på flera olika faktorer, t.ex. om äktenskapet har ingåtts under tvång eller under (allvarliga) falska förutsättningar. En ogiltighetsförklaring är inte en form av skilsmässa, då det inte varit tal om något äktenskap. Se även: Äktenskapets sakrament.
Oktav (lat. octavus= den åttonde). En fest firas med oktav, när den högtidlighålls till den 8:e dagen. Det gäller t.ex. Påskfesten.
Oleum Cathechumenorum (lat. Katekumenernas olja). Se: Katekumenolja.
Oleum Infirmorum (lat. de sjukas olja). Se: Sjukas olja, De.
Oljemässan. Den mässa på Skärtorsdagens förmiddag eller en av de närmast föregående dagarna, när biskopen inviger de heliga oljorna.
Olivkvist. Tecken på försoning mellan Gud och människor. Duvan, som blev utsänd av Noa, vände tillbaka med en olivkvist (jfr 1 Mos 8:11).
Omega. Den sista bokstaven i det grekiska alfabetet. Kristus talar om sig själv som "Alfa och Omega, början och slutet" (Upp 21:6; 1:8). Som hela skapelsens fulländning är han universums "Omega".
O.M.I. - Congregatio Oblatorum Beatae Mariae Virginis Immaculate. Se: Oblatfäderna.
Omskärelse. av mannens förhud, känd och använd av ökenfolk som en hygienisk åtgärd eller pubertetsrit. I GT anknyter man till detta, men som ett förbundstecken mellan Gud och Abraham, Israels stamfader. Förhuden var symbol för förstlingsskörden (3 Mos 19:23). I omskärelsen lägger Gud sin hand på människans avel och reserverar den för sig, och människan å sin sida förpliktar sig att föda barn, som skall tillhöra Gud (jfr 1 Mos 4: 1, 25)- Även Jesus blev omskuren med hänsyn till den judiska lagen, men apostlakollegiet i Jerusalem år 49 befriade de hednakristna från denna förpliktelse under hänvisning till tron på Kristus och dopet som enda villkor för frälsningen (Gal 5:5-6). "Omskärelse genom Kristus" kallar Paulus den (Kol 2:11-12).
Omvändelse från arvsynden och personlig skuld. Omvändelse är en process i flera etapper: Då aposteln Petrus på Pingstdagen skulle låta "hela Israels folk vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias", träffade det dem i hjärtat, och de frågade: Bröder, vad skall vi göra?". Petrus svarade: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den Helige Ande som en gåva". Han tillade: "Se till att ni blir räddade undan detta onda släkte". De som nu tog emot hans ord blev döpta. "Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna". (Apg 2:36-42).
Omvändelsen går sålunda från erkännande av synd och ånger till tro och dop och trohet mot ett nytt liv. Det är en hållningsförändring, både invärtes: "Det träffade dem i hjärtat", och utvärtes: i ett nytt sätt att leva på, en ny ande, där de delar med varandra efter nöd och brist, tillsammans dyrkar Gud och "har ynnest hos hela folket". Det kan vara tal om gemensam omvändelse från en gemensam skuld, antingen i familjen, i samhället eller i Kyrkan.
Detta erkänner Kyrkan genom sin gemensamma fastetid och - dagar, gemensamma syndabekännelse i mässan, botandakter och gemensam soning i form av fasta, bön och allmosa (Matt 6:1-18; se: Askes). I botens sakrament tar omvändelsen mer personlig form, både i syndabekännelsen och i mottagandet av Guds förlåtelse och Kristi Andes kraft för att övervinna synden: "Du visade dig ödmjuk och botfärdig inför Herren då du hörde de ord jag riktade mot denna plats och dess invånare...Därför har jag också lyssnat till dig, säger Herren" (2 Kung 22:19). Redan de gamla profeterna förstod, att det i omvändelsen behövs ett initiativ, både från Guds och människans sida: "För mig åter, så vänder jag åter" (Jer 31:18). Den botfärdige syndaren skall söka Guds åsyn (Ps 27:8), lära känna honom (Hos 6:6), bygga på honom och vandra på hans vägar (Hos 14:4, 10).
Och omvändelsen skall bära frukt i gärning: "Tvätta er, rena er!...Sluta göra det onda och lär er att göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt" (Jes 1:16-17). Den siste store profeten talar samma språk: "Omvänd er. Himmelriket är nära" (Matt 3:2). Alla skall komma till syndakännedom och en ny moral, var och en i sitt kall och stånd (Luk 3:10-14).
Människan skall fälla dom över sitt eget syndiga liv för att undgå Guds dom. Det var meningen med Döparens budskap. Endast på så sätt kan hon öppna sig för Guds herradöme, som kom till genombrott i Jesu liv och gärning: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark 1:15). Men evangeliet stöter på motstånd hos de välbärgade och säkra, dem som bygger på pengar, position och på sig själva. Mot dem ser Jesus inte
med fingrarna utan varnar dem (Luk 11:32; 10, 13ff). De självsäkra är förhärdade; deras inre är fullt av ondska och begär och har inte plats för rätt och kärlek till Gud (Luk 11:42, 39).
Det rör sig om att bli som barn igen, lära sig att leva i oavbrutet inre och yttre beroende av Gud (Matt 18:3). Därför tar Jesus emot de offentliga syndarna, som är ödmjuka och anspråkslösa (Matt 9:10-13) och tacksamma för att få en ny chans (Luk 7:36-50; 19:5-9). En ny moral börjar med en ny ande, ett nytt hjärta, men eftersom den omvände vet, att endast Jesu Ande kan utverka detta i honom, skall han oavbrutet företa sig en spårskiftning inom sig själv. Han skall lära sig att leva livet inte nedifrån, utifrån sig själv, utan uppifrån, utifrån Gud (Joh 8:23).
Därför har han behov av att omvända sig åter och åter, "ty sju gånger kan den rättfärdige falla och resa sig igen" (Ords 24:16 ). Han kommer att vara som den förlorade sonen, som vände hem och nu skall lära sig att leva av sin fars barmhärtighet (Luk 15:11-32). Därför uppmanar både profeter och apostlar att man skall vänta på Herren: "Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom, han kommer att handla" (Ps 37:7, 5). Det är tal om en trons vandring i likhet med Abrahams (Rom 4), en Kristi efterföljelse "i hans spår" (1 Pet 2:21), livets och frälsningens väg.
På denna väg arbetar den uppståndne Kristus, historiens Herre, som leder folkslagen fram mot den kommande domen. De politiska och sociala katastroferna på vägen är tidens tecken, som skall tydas och leda till omvändelse, medan det ännu är tid (Upp 9:2f), ty "Gud vill inte att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig" (2 Pet 3:9).
Även de kristna skall förstå att omvända sig från "detta onda släkte" (Apg 2:40). Därför uppmanar den upphöjde Människosonen, Pantokrator, lokalkyrkorna att åter omvända sig (Upp 1:11f; 2:5, 16, 21f; 3:3, 19). Och de kristna skall vaka och bedja, ty ingen utom Gud känner dagen eller stunden, när Människosonen kommer i sin härlighet och skiljer fåren från getterna (Matt 24:30-36; 25:31-32).
Onani. Sexuell självtillfredsställelse. Kyrkan tar avstånd härifrån. Namnet har tagits från den bibliska gestalten Onan, som spillde sin säd på jorden för att inte få någon avkomma med sin brors änka (det så kallade svågeräktenskapet eller leviratäktenskapet i det gamla Israel), jfr 1 Mos 38:9.
Ond. Se: Gott och ont.
Onde, Den. Se: Satan.
Onda andar. Se: Satan; demoner; besatthet.
Onsdagsaudiens. Se: Påveaudiens.
O.P. -Ordo Fratrum Praedicatorum. Se: Dominikanerorden
O.Praem. - Ordo Praemonstratensis. Lat. Praemonstratenserorden.
Optatam totius (lat. önskan om hela...) 2:a Vatikankonciliets dekret om prästutbildningen (1965). Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankoncililet).
Opus Dei (lat. Guds arbete). Beteckning i benediktinorden för den liturgiska tjänsten i klostret (mässor, tideböner osv.). I Benedikts regel heter det, att munken "inte må föredraga något framför gudstjänsten". Nämns ofta tillsammans med Opus manuum, som "Bed och arbeta".
Opus Dei (lat. Guds verk). Katolsk organisation av präster och lekfolk, upprättad 1928 i Spanien, av prästen José Maria Escriva de Balaguer, saligförklarad 1992. Personlig prelatur år 1982. De utför apostoliskt arbete och söker härvid fullkomlighet genom att utöva sträng askes och disciplin. Verkar i 80 länder (bl.a. i Sverige ) och har c:a 75.000 medlemmar, härav c:a 1.400 präster.
Opus manuum (lat. händernas arbete). Beteckning i benediktinorden för det manuella arbete, som enligt Benedikts regel åvilar alla munkarna. Nämns ofta tillsammans med Opus Dei
Opus operantis. Se: Ex opere operantis.
Opus operatum. Se: Ex opere operantis.
Ora et labora (Lat. Bed och arbeta). Sammanfattningen i benediktinorden av de två områden, som enligt Benedikts regel skall uppfylla en ordensmedlems tillvaro, nämligen det liturgiska livet (se: Opus Dei) och det manuella arbetet (se: Opus manuum). Uttrycket kan sägas vara benediktinordens motto.
Ora pro nobis (lat. Bed för oss). Kort bön, som särskilt används efter en åkallan, t.ex. av helgonens förbön. Förekommer i Allhelgonalitanian och andra litanior, som beds som växelbön.
Orakel (lat. oraculum). I Bibeln en gåtfull utsaga från Gud till hans folk, vanligen genom en profet. Översätts vanligen till svenska: "Så säger Herren", jfr Jes 1:24
Orant (lat. orare= bedja). Framställning av en bedjande människa, i Fornkyrkan stående med lyfta armar, senare ofta knäfallande.
Orate, fratres (lat. Bed, bröder). De latinska inledningsorden av en uppmaning till de troende i mässans offertorium.
Oratio Dominica (lat. Herrens bön). Se: Fader vår.
Oration (lat. oratio= bön). En bön med en fast formulerad text. Oratio imperata. En "befalld" (dvs. obligatorisk) bön i liturgin, t.ex. kyrkobönen i mässan.
Oratorianer (lat. oratio= bön). Medlemmar av den italienska Oratoriekongregationen, grundad år 1564 av Filip Neri som ett broderskap av präster och bröder, vilket särskilt skall undervisa ungdomen. Eller av den franska, grundad 1611 av kardinal de Bérulle och P. de Condren; eller andra nationella oratoriekongregationer, t.ex. den engelska, som kardinal Newman tillhörde.
Oratorium (lat. oratio= bön). Ett kapell, som särskilt används till liturgisk bön.
Orden. Ett samfund eller en sammanslutning av män eller kvinnor, som är godkänt av de kyrkliga myndigheterna. Medlemmarna förpliktar sig normalt att försaka det världsliga och avlägger som regel löften om att följa de evangeliska råden (fattigdom, lydnad och celibat). Se även: Ordenskongregation.
Ordensgeneral. Den högste överordnade för vissa manliga ordnar, t.ex. Jesu sällskap.
Ordenskongregation. Religiös gemenskap (se: Institut) av män eller kvinnor, som vanligtvis inte har korbön. Ordenskongregationer började uppstå på 1600-talet och är normalt också mer utåtriktade i sina apostolat än munkordnarna. Se även: Kongregation.
Ordenslivets förnyelse, Dekretet om. se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Ordensprovins. En geografiskt avgränsad del av en orden.
Ordets gudstjänst. En gudstjänst, vars element är bön, läsning(ar) från Bibeln, psalmsång och eventuellt predikan eller annan utläggning av bibeltext. Hålls bl.a. när prästbrist medför, att mässa inte kan firas. Under en Ordets gudstjänst kan man utdela kommunionen. Den ansvarige benämns gudstjänstledare.
Ordinarium (lat, ordnad). Liturgisk bok, som innehåller riterna för meddelande av ordinationens sakrament.