Namn. Vid namngivning av barn, som skall döpas, är det gammal kyrklig sed att ge helgonnamn; därvid väljer man ett särskilt skyddshelgon för den som döps (se: dopnamn).
I Bibeln har namnet en mer omfattande och djupare betydelse än hos oss, något som även avspeglar sig i Kyrkans liv. Det betecknat den roll ett väsen har i universum: Skaparen betecknar sina verk dag, natt, himmel, jord, hav (1 Mos 1:3-10); han kallar varje enskild stjärna vid namn (Jes 40:26) och ger i uppdrag åt Adam att ge namn åt djuren, varvid de efter hebreisk mentalitet får sig anvisade sitt väsen och sin plats i helheten (1 Mos 2:20). Städer med viktiga händelser betecknas med därtill svarande namn: Babel= förvirringens plats
(1 Mos 11:9), Betel= Guds hus (1 Mos 28:19).
Även människorna får betydelsefulla namn: Eva= Allt levandes mor (1 Mos 3:20). Namnet står nu för personen och dess mission. Ändras namnet, ändras personligheten och kallelsen: Gud ändrar Abrams namn till Abraham (= far till många folkslag), Jakobs till Israel, "ty du har kämpat med Gud och människor och segrat" (1 Mos 32:28).
Sitt eget namn uppenbarar Gud för Mose: Jahve= Jag är den jag är (2 Mos 3:13-16; se även: Herren). Jesus kallar Gud för Fader (Joh 17:1, 6, 26) och betecknar därmed det djupaste i sitt väsen. Han är Jesu fader och vår fader (Joh 20:17), som de kristna skall be till i Jesu namn, dvs. i hans intention (Joh 15:16). Namnet Jesus betyder: Jahve frälser (Matt 1:21). I Jesu namn, dvs. med hans makt och myndighet, skall lärjungarna bota sjuka (Apg 3:6) och driva ut onda andar (Mark 9:39-39). I uppståndelsen skänker Gud sin Son "det namn som står över alla andra namn: Jesus Kristus är Herre" (Fil 2:9-11). Var och som härefter åkallar Herrens namn skall bi frälst (Rom 10:13).
Dopet meddelas "i Herren Jesu namn" (Apg 8:16) och i "Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" (Matt 28:19). Det förpliktar de döpta att hålla allt vad Jesus har befallt, ja våga sina liv för vår Herre Jesus Kristi namn (Apg 15:26).
Jesu ändrar Simons namn till Petrus (arameiska: Kefas= klippa) och betecknar därmed hans kallelse att vara den klippa, på vilken Jesus skall bygga sin Kyrka (Matt 16:18). Kyrkan består av dem, som åkallar vår Herres Jesu Kristi namn (1 Kor 1:2), och Kyrkans Herre känner var och en av de sina vid namn (Joh 10:3).
De utvaldas namn är inskrivna i himlen (Luk 10:20). När de träder in här skall de få ett nytt namn (Upp 2:17): "Jag skall göra honom till en pelare i mitt Guds tempel....på honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på Guds stad, det nya Jerusalem….och mitt nya namn", säger den upphöjde Människosonen (Upp 3:12).
Nytt namn, ny adress, svarande mot det nya liv, som nu ständigt fyller och bär personen. Se även: Person; hjärta.
Namnsdag. Den dag i kalendern, vilken är minnesdag för det helgon en person är uppkallad efter. I katolska länder firas den årliga namnsdagen i högre grad än födelsedagen. Ofta sammanföll de två dagarna, varvid man fick namn efter det helgon, vars fest man föddes på.
Nattvard. Gammalt ord för aftonmåltid. Används särskilt om den eukaristiska måltiden (Den heliga kommunionen). Se även: Den sista nattvarden.
Nattvardsbön. Se: Eukaristisk bön.
Nattvardsgemenskap. Se: Interkommunion.
Natur (människans). I grekisk filosofi spelar strävandena att förstå naturen och universum en avgörande roll: Det som är naturens ursprungliga element, de skapande orsakerna, krafterna, principerna osv. Viktigt är här det aristoteliska framhävandet av naturen som enskildheter med inneboende lagenligheter och krafter, som leder fram till en full utveckling av konkreta exemplar av den ifrågavarande arten, ett ollon till ett ekträd osv.
Naturens helhet strävar fram mot sitt mål (är teleologisk dvs. ändamålsenligt bestämd. För människans natur är målet hos grekerna den högsta utvecklingen av dess intellektuella möjligheter. I stoisk filosofi framhävs hela universums ändamålsenliga uppbyggnad, och det är människans etiska mål att leva i överensstämmelse med den omgivande naturen
Därvid blir människan ett med naturen, som anses vara identisk med gudomen (den så kallade panteismen).
- Den judisk-kristna skapelsetron bryter identifikationen mellan Gud och naturen och mellan människans person och hennes natur.
Enligt Bibeln är naturen och universum skapade av Gud och har av Gud anförtrotts människan att förvalta. Därmed blir det en avgörande skillnad mellan Gud och världen, och människan är inte identisk med naturen och inte heller med sin egen natur men är av Gud kallad som person till en uppgift i förhållande till naturen, både till sin egen natur och till den omgivande naturen.
Lagenligheten och ändamålsenligheten i naturen är reell nog, ty de är just uttryck för Guds visdom i skapelseverket. Dessa skall därför respekteras av människan i hennes förvaltning. För människans vidkommande består hennes natur av de själsligt- kroppsliga krafter, som hon är skapad med från sin avlelse, inklusive hennes själsförmögenheter: förstånd och vilja.
Denna mänskliga natur är skapad till Guds avbild
(1 Mos 1:27) med hänsyn till en personlig livsgemenskap med honom. Den finns därför inte i ett "rent" tillstånd (lat. natura pura) utan endast som antingen benådad eller fallen natur (jfr1 Mos 2:9, 17; 3:11).
Gud har skapat människan med en gemensam mänsklig natur (något som framhävs av t.ex. Gregorios av Nyssa), och syndafallet drabbar därför alla människor (något som framhävs av Augustinus).
Men Kristus har tagit på sig den fallna, syndiga mänskliga naturen och fört den tillbaka till Gud. Därför har ett helande av människosläktet påbörjats, vilket skall leda fram till härliggörelse i Gud. Se även: Person; fallen natur.
Natur och nåd. Nåden, som människan i grunden tar emot i dopet, förutsätter och fulländar den natur, som människan är skapad med (jfr Thomas av Aquino).
Naturalism. Åskådning att naturen är den enda existerande verkligheten. Omfattar således både panteistiska och materialistiska idéer.
Naturlig familjeplanering. Se: Födelsekontroll.
Naturlig gudskunskap. Människans förmåga att få kunskap om Gud med säkerhet på förnuftets väg, även om hon inte känner uppenbarelsen: "Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken" (Vish 13:5). NT bekräftar denna lära: "Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga" (Rom 1:20).
Den naturliga gudskunskapen har formulerats som dogm på 1:a Vatikankonciliet. Emellertid har det behagat Gud att uppenbara sig och sin eviga viljas råd även på ett annat sätt, nämligen det övernaturliga, ty "många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son" (Heb 1:1f, jfr Denzinger 3003). Se även: Uppenbarelsen, Den officiella.
Naturlagen (dvs. den mänskliga morallagen). Se: Lex naturalis.
Naturrätten. Se: Jus naturale.
Neddoppning. Dopet kan antingen meddelas genom neddoppning (dvs. dopkandidaten doppas helt ned i dopvattnet, medan de sakramentala orden uttalas) eller genom vattenbegjutning.
Nekrolog (grek. nekros= död, logos= ord). Bok som innehåller listan på de döda, som anbefalls till förbön i ett kloster, ett kapitel eller en församling.
Neofyt (grek. neophutos= planterad helt nyligen). Nydöpt vuxen. En beteckning som härstammar från Fornkyrkan.
Neokatekumenatet. Församlingsarbete för lekfolk. Startade i Spanien 1969. C:a ½ miljon medlemmar i hela världen. Sedan man haft vuxenkatekesundervisning (under advents- och fastetiden) söker man skapa en kommunitet tillsammans med församlingsprästen. Syfte: deltagarnas fortsatta omvändelse med hänsyn till uppfyllelsen av dopförbundet.
Neoskolastik. Detsamma som nyskolastik.
Nepotism (lat. nepos= bror- eller systerson). Favorisering av familjemedlemmar (t.ex. bror- eller systersöner) vid besättande av kyrkliga ämbeten.
Praktiseras av påvar och biskopar särskilt i renässansen.
Speciellt efter konciliet i Trient lagstiftade man mot nepotismen.
Nestorianism. Förnekande av den verkliga enheten mellan den gudomliga och mänskliga naturen i Kristi enda person, framförd av Nestorius, patriark av Konstantinopel under 400-talet. Hävdade att Kristus hade två personer, som endast var förenade genom att Kristi två viljor harmonierade. Man gjorde skarp skillnad mellan den gudomliga och mänskliga naturen i Kristus.
Man avvisade följaktligen Maria som Guds Moder. Nestorianismen förnekar alltså Guds Sons födelse, korsfästelse och död - det var endast människan Jesus som föddes, korsfästes och dog. Denna lära fördömdes som kätteri på koncilierna i Efesus 431 och Chalcedon 451.
Neuner-Roos. Beteckning på en samling av de viktigaste formuleringarna av den katolska tron och läran på tyska, utgiven av Josef Neuner SJ och Heinrich Ross SJ: Der Glaube der Kirche in den Urkunden der Lehrverkündigung. (1.a utgåvan 1938). 2:a utgåvan av Karl Rahner SJ 1948. Inte helt så omfattande som Denzinger.
New Age. Se: Reinkarnation.
Nicæa I, II. Se: Ekumeniska koncilier.
Nicæno- konstantinopolitanska trosbekännelsen. Mer noggrann beteckning på den nicenska trosbekännelsen.
Nicenska trosbekännelsen (eller mer exakt den Nicæno- konstantinopolitanska trosbekännelsen). Mässans officiella trosbekännelse; härstammar från koncilierna i Nicæa (325) och Konstantinopel (381) och är idag gemensam för de flesta kristna.
Nihil obstat (lat. intet står i vägen). Den kyrkliga censorns godkännande av ett manuskript, som berör tro eller moral. Härefter kan biskopen meddela imprimatur.
Nihilism (lat. nihil= intet). Primärt en politisk rörelse, särskilt i Ryssland på 1800-talet, för förnekande av varje auktoritet i politik och moral. Utvidgades därefter till olika filosofiska teorier, vars huvudteser är, att inte verkligt existerar med undantag av tanken. Ingenting är till nytta för något, och tillvaron är absurd. En konsekvent förnekelse av alla värden i tro och moral.
Nikolausfest. Folklig katolsk fest den 6 december för att komma ihåg biskop Nikolaus, som var biskop i Myra i Mindre Asien på 300-talet.
Nimbus (lat. regnsky). Det strålljus eller den gloria, som omger Kristus och helgonen på bilder. I Fornkyrkan även använd på bilder av personer man särskilt ville hedra, t.ex. ett kejsarpar. Korsglorian är reserverad för Kristus.
Nobelgardet. Garde av romerska adelsmän, som hade olika ceremoniella uppgifter i påvens tjänst. Avskaffades 1970.
Nominalism (lat. nominalis= hörande till ett namn). En filosofisk teori, som hävdar, att allmänna begrepp (som t.ex. godhet och sanning) endast är namn på en individuell verklighet. Teorin framfördes av William av Ockham (c:a 1270-11349), men har rötter hos Duns Scotus (1264-1308). Konsekvenser av teorin är, att det endast finns individuella ting och icke några gemensamma begrepp för dessa ting. Människans vetande är subjektivt, ty det kan inte härledas från någon objektiv realitet. Härmed är även Gud absolut otillgänglig för människans förnuft och erfarenhet. Förbindelsen mellan tro och vetande bryts principiellt - det sker en uppspaltning på kunskapens område. Detta är en väsentlig del av bakgrunden till Luthers brytning med katolskt tänkande och teologi. Motsättningen till nominalism är realism.
Non (lat. nona (hora)= den nionde timmen). Den av Kyrkans tideböner, som beds mitt på eftermiddagen i det monastiska breviariet, men som nu efter liturgireformen i det romerska breviariet har ersatts av midagens tidebön, liksom ters och sext.
Non possumus (lat. Vi kan inte). Berömt citat från Apg 4:20: "Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört", som är det svar Petrus och Johannes gav översteprästerna och Rådet, då man ville förbjuda dem att predika evangeliet. Påven Clemens VII gav den engelske kungen Henrik VIII samma svar, när han hos påven sökte tillstånd att låta skilja sig från sin hustru - det klassiska svaret från de kyrkliga myndigheterna, som avvisar att man skulle gå in på världsliga makters krav och villkor.
Nordisk Arbetsgrupp för Katolsk Kyrkohistoria. Se: Älnoth
Nordiska Biskopskonferensen, Den - Conferentia Episcopalis Scandiae. Biskopskonferens som omfattar de katolska biskopsdömena i Norden (Köpenhamn, Helsingfors, Reykjavik, Stockholm, Oslo, Trondheim och Tromsö). Dessa 7 biskopar möts årligen och dryftar frågor av gemensamt intresse. Ordföranden väljs vart 4:e år. Dessutom väljs en representant, när det är biskopssynod i Rom.
Nostra aetate (lat. I vår tid). 2:a Vatikankonciliets förklaring om Kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna (1965). Se Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Nova Vulgata. Se: Biblia Vulgata.
Novatianism. Kättersk rörelse i mitten av 200-talet, utgången från den romerske prästen och motpåven Novatianus, som hävdade att personer, som avföll från Kyrkan under förföljelse eller som var skyldiga till mord eller äktenskapsbrott begångna efter dopet, inte kunde återförenas med Kyrkan. En synod i Rom 251 fördömde denna åskådning, som endast långsamt dog ut efter att ha varit utbredd i hela Orienten.
Novena (Lat. novem= nia). En bön eller andakt som äger rum i nio på varandra följande dagar. Denna sed har sitt ursprung i "Pingstnovenan" (mellan Kristi Himmelsfärd och Pingsten är det nio dagar): Apostlarna "höll ihop under ständig bön" (Apg 1:14). Novenan brukade fortsätta som uthållig bön för någon särskild angelägenhet, eventuellt under åkallan av ett helgons förbön.
Novis (lat novus= ny). En person som genomgår prövotiden på normalt ett år före det första löftesavläggandet i ett kloster.
Novisiat (lat. novus= ny). Prövotiden före upptagandet i ett kloster genom löftesavläggande. Varar normalt 1 år (skall vara minst 6 månader), då novisen genomgår en utbildning med avseende på klosterlivet. Vid novisiatets slut avläggs de första löftena. Förutsätter postulat. Novisiat kan även betyda den del av klostret, där noviserna bor och uppehåller sig.
Novum Testamentum. Lat. Det Nya Testamentet.
Nullitetsförklaring. Se: Ogiltighetsförklaring.
Numeri (lat antal). 4:e Moseboken som innehåller en folkräkning av Israel och skildrar ökenvandringen efter Sinai.
Nunc dimittis (lat. Nu låter du fara). De latinska begynnelseorden till Symeons lovsång (Luk 2:29-32). Denna text används i tidebönen Kompletorium.
Nunna (lat. nonna= barnspråk för mor). Idag en populär beteckning för en ordenssyster.
Nuntie. Se: Apostolisk nuntie.
Ny himmel och ny jord. En förvandlad värld, ett förvandlat liv, som skall komma till genombrott på den yttersta dagen med köttets uppståndelse, jfr Upp 21:1¸2 Pet 3:13.
Nya förbundet. Det nya och eviga förbund mellan Gud och människor, vilket är instiftat av Kristus genom hans blod (Luk 22:20; 1 Kor 11:25) och som fulländar och avlöser det gamla förbundet (se: Förbund), som Gud slöt med Mose på Sinai (2 Mos 24:8). En rättfärdig träder nu fram för Gud med ett nytt hjärta och offrar sig en gång för alla som soningsoffer för de många (Heb 10:12; 13:20). Det nya förbundet betyder rening från synd och tillträde till det eviga livet (jfr Heb 9:15). Det är ett nådefullt erbjudande om livsgemenskap med Kristus, vilket människan inlemmas i genom dopet och för sitt vidkommande firar och förnyar genom att deltaga i den heliga eukaristin. Det skänker människan en ny ande och ett nytt hjärta (Hes 36:26), så att hon kan bygga sitt liv på Kristi nya lära (Mark 1:27; Matt 5-7) och följa Kristi nya befallning: "Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra" (Joh 13:34). Se även: Förbund.
Nya Testamentet. Dvs. det nya förbundet. Bibelns 2:a del: Om Jesus och apostlarna, Kyrkan och de första kristna församlingarna. Dess 27 böcker omfattar: De 4 evangelierna, Apostlagärningarna, breven och Johannes Uppenbarelse.
Nya världen. "Världens återfödelse" (Matt 19:28). Hela den skapade världen är ännu i födslovåndor, underlagd förgängelsen, men med hopp om den nya värld, som Guds barn skall ha i härligheten, när förlossningen är fullbordad även i kroppen (Rom 8:20-23).
Nyckelmakten. Makten att "binda och lösa" i tro och moral och disciplin, som Kristus gav åt Petrus (Matt 16:19) och de andra apostlarna (Matt 18:18) i deras ledning av Kyrkan, och som historiskt sett har gått i arv till deras efterföljare "intill världens slut". Se även: Apostolisk succession.
Nyskapelse. Se: Skapelse.
Nyskolastik. Beteckning för modern filosofisk riktning, som bygger på medeltidens skolastik. Påven Leo XIII utsände 1879 encyklikan Aeterni Patris, som preciserade, att medeltidens filosofi, särskilt den av Thomas av Aquino (1225-1274), skulle utgöra den filosofiska grunden för all undervisning i katolska institutioner, däribland prästseminarier. Som följd härav uppstod ett förnyat intresse för skolastiken, och särskilt i Italien, Frankrike, Tyskland, England och USA sökte man återuppliva skolastiken och föra dess tankar vidare. Bland de nyskolastiska filosoferna må man först och främst nämna Jacques Maritain (1882-1973).
Nythomism. Nästan synonymt med nyskolastik; dock är utgångspunkten i nythomismen uteslutande Thomas av Aquinos filosofiska och teologiska verk. Se; Thomism.
Nåd (grek. charis, lat. gratia= ynnest, nåd). Guds gåva (gåvor), hans utstrålning över sin skapelse och människans återsken: "I ditt ljus ser vi ljus" (Ps 36:10b). Guds nåd är översvallande och har sin grund endast i hans väsen: "Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt" (Ps 36:8).
Nåden är inte en naturkraft som sol och regn, som faller likartat på jorden, utan en personlig kraft och kontakt: Mot den som är utan nåd är jag nådig och säger till den som inte är mitt folk "Du är mitt folk" och han skall svara: "Min Gud" (Hos 2:23). Den nådige guden är öm i sin omsorg, långsam till vrede, rik på barmhärtighet och trofasthet (2 Mos 34:6), liksom fadern i liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11-32).
Den benådade människan känner sig välsignad av livet från Gud: "Hos dig är livets källa" (Ps 36:10, jfr 4 Mos 6:24-26) och upplever det som sitt eget sanna liv: "Genom Guds nåd är jag vad jag är" (1 Kor 15:10).
Grunden till Guds välbehag i människorna är hans Son. Genom hans födelse i Betlehem sänkte sig Guds fred på jorden och hans välbehag i människorna (jfr Luk 2:10-14), och från Jesus kommer nåden nu människorna till mötes: "Vi har sett hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning" (Joh 1:14). Han är Guds stora nådegåva till människorna. Från honom skall den tränga in till alla som i dopet har invigts att fyllas med hans liv och de skall utbreda det till hela världen: "Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus" (Joh 1:16-17). I människan Jesus Kristus får varje människa sitt existensberättigande, och därför kan var och en söka sin identitet. Nåden är inte endast en mantel Gud kastar över en fallen och förkommen värld, utan en positiv hänvändelse, som väntar på ett personligt svar: "Hans nåd mot mig har inte varit förspilld.
Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig" (1 Kor 15:10).
Nåden är källan till "de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till" (Ef 2:10), trons gärningar (1 Thes 1:3; 2 Thes 1:11), "tro som är verksam i kärlek" (Gal 5:6).
Dopnåden är alltså en ny födelse till en ny existens (Joh 3:3). Den verkar en förvandling av människan och hennes handlingar i den grad människan samarbetar, person till person, i sitt förhållande till Gud och människor. Det är en förvandling som förlöser hennes sanna jag och heliggör henne (Rom 6:22). Och liksom Jesus blev smord med Helig Ande och kraft till att gå omkring och göra gott (Apg 10:38), så skall nu även de kristna, smorda med Helig Ande och kraft i dopet och konfirmationen lyda nåden, "inte av köttslig vishet utan av Guds nåd har vi styrts här i världen" (2 Kor 1:12).
Nådegåvorna (karismerna) är olika, allt efter vars och ens kallelse och tjänst, men Anden är densamme och Herren är densamme (1 Kor 12-13). Nådens regim är den Helige Andes regim (Rom 7:6). Och Kristi Ande är en outtömlig källa till liv och aktivitet, som apostlarna vittnar om, då de var "överlämnade åt Guds nåd inför det uppdrag, som de nu hade fullgjort" (Apg 14:26).
Som Kristi medarvingar är de kristna även kallade att "dela hans lidande för att också få del av hans härlighet" (Rom 8:17). "Ty dem han i förväg har utvalt, har han också bestämt till att formas efter hans Sons bild…Dem han i förväg har utsett han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet" (Rom 8:29-30).
I den rättfärdiggjorda och förhärligade människan bryter Guds nåd igenom till fullkomlighet. Se även: Heliggörande nåd, hjälpande nåd.
Nådastol. En framställning i bild av Treenigheten från medeltiden: Gud Fader sitter på en tron och håller den korsfäste Kristus i armarna, medan den Helige Ande framställs i gestalt av en duva mellan de två.
Nådebild. En bild (eller en staty) av Kristus eller ett helgon (oftast Maria), som är känd för att det i samband med bön vid bilden skett tydliga bönhörelser t.ex. i form av helbrägdagörelser. Av kända nådebilder kan nämnas: Vår Fru av Czestochowa i Polen, Mariastatyn i Telgte vid Münster och Saulus Populi i Rom.
Nådens tillstånd. Se: Heliggörande nåd.
Närhetsprincipen. Se: Subsidiaritetsprincipen.
Nästankärlek. "Du skall älska din nästa som dig själv" (3 Mos 19:18).
Förhållandet till nästan begrundas i Guds förhållande till sitt folk: "Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet" (2 Mos 34:6). "Vi älskar därför att han först älskade oss" (1 Joh 4:19).
Således fortplantar sig Guds sinnelag till hans folk, så att de lär sig att behandla varandra som Guds egendom.
Det vill i första omgången säga: Inte kränka nästans liv, ära och egendom (jfr de 10 buden, 2 Mos 20:12-17), men värna om varandras möjligheter som människa i Guds folk (jfr 3 Mos 25:8-55; Jak 2:8-17). Endast på det sättet kan man visa Gud, att man älskar honom av hela sitt hjärta och alla sina krafter (5 Mos 6:5; 1 Joh 4:11).
Jesus fogar därför samman de två buden om kärlek till Gud och nästan (Mark 12:28-33). Guds kärlek ingjuter i människan tro och hängivenhet, en hängivenhet som skall omsluta hela hans värld och alla hans människor: Den som tar emot ett trons barn för mitt namns skull tar emot mig (Matt 18:5).
Denna nästankärlek är inte endast human utan total: Den omfattar hela människan och alla människor och sätter likhetstecken mellan människan och hennes nästa: Älska din nästa som dig själv. På detta svåra bud strandade det gamla gudsfolket, och här ställde de djupa, existentiella frågor till Jesus: Vem är min nästa? (Luk 10:29; hur ofta skall jag förlåta min bror? (Matt 18:21); hur mycket skall jag ge till de fattiga? (Luk 18:22)...Här kommer människans måttstock och förmåga principiellt till korta. Nästankärlek är därför till sitt väsen religiös.
Den måste referera till Guds kärlek, låta sig upplysas av den (1 Thes 4:9), inspireras och formas av den: "Ni skall likna Gud som har förlåtit er i Kristus. Ta alltså Gud till föredöme som hans älskade barn" (Ef 5:1).
Jesu svar i bergspredikan är både totalt: "Var fullkomliga" (Matt 5:48) och paradoxalt: "Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket...Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade" (Matt 5: 3, 6).
Detta löfte infriar Jesus själv i Påsken och Pingsten och i varje människas dop och konfirmation, när han offrar sig "för oss syndare" och utgjuter Guds kärlek i våra hjärtan genom den Helige Ande, som har blivit oss given (Rom 5:5).
Kärleken till nästan är därför en Andens frukt (Gal 5:22); och "de som tillhör Jesus Kristus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär" för att kunna leva i Anden och vandra i Anden (Gal 5:24-25).
Därför kan Jesus också tillfoga sitt nya bud om nästankärlek, som inte endast sätter likhetstecken mellan sig själv och sin nästa, utan tar av sitt eget för att ge åt den andre i uppoffrande kärlek: "Ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra" (Joh 13:34-35). Se även: Offer.