Humanae Vitae (lat. Människans liv). Encyklika av påven Paulus VI, 1968 om samlivet i äktenskapet. Här framhävs, att det äktenskapliga samlivet enligt den gudomliga lagen skall vara öppet för att ge livet vidare samt att den enda moraliskt försvarbara metoden att reglera barnens antal är att iaktta kvinnans ofruktbara perioder (naturlig födelsekontroll). Se även Födelsekontroll
Humani Generis (lat. Mänskligheten). Encyklika från påven Pius XII, 1950, om aktuella filosofiska och teologiska villfarelser: bl.a. utvecklingslära, existentialism, irenism, historicism och dialektisk materialism. Uppmanar till fortsatt vetenskapligt arbete med ifrågavarande ämnen.
Humanism (lat. humanus= mänsklig). Livsåskådning som endast bygger på människan, under det den avvisar alla andra förutsättningar. Är en form av agnosticism, förhåller sig starkt kritisk till alla auktoriteter och har en utpräglad tro på förnuftet (kultturoptimism). Uppstod under slutet av medeltiden och sökte sina rötter tillbaka till den grekisk-romerska forntiden. Det finns även en kristen humanism, som inte förkastar uppenbarelsen och som söker att integrera vissa humana idéer i kristendomen. (Dante, Erasmus av Rotterdam, Thomas More m.fl). Se även: Gaudium et spes 7; 55; 56.
Humerale (lat. humerus= skulder). En avlångt klädstycke, ofta rikt ornamenterat, vilket prästen bär över skuldrorna och höljer över händerna med, när han meddelar den sakramentala välsignelsen eller när han bär sakramentet.
Huskyrka. Den kristna familjen som andlig gemenskap. "Universums skapare har gjort äktenskapet till det mänskliga samhällets upphov och grundval". Därför är familjen "samhällets primära livsviktiga cell" (Dekretet om lekmanna-apostolatet 11; Lumen gentium 11). Som den "lilla Kyrkan" är den kristna familjen liksom "den stora Kyrkan" kallad att vara enhetens tecken för världen och att utöva sitt profetiska ämbete, under det att den vittnar om Kristi rike och hans frid, som hela världen är på väg till" (Johannes Paulus II:s encyklika från 1981). Familjen som huskyrka har som förebild de urkyrklig husförsamlingarna (se t.ex. 1 Kor 16:19; Kol 4:15; Filemon 2). Se även: Familj.
Husvälsignelse. Vid inflyttning av en lägenhet eller ett hus är det katolsk sed att prästen anmodas välsigna bostaden, varvid han bestänker den med vigvatten och ber för hemmet och dem som bor där, att de må bli välsignade och leva sitt liv i förbund med Gud. Se även:Heliga tre kungars välsignelse.
Huvudcelebrant. Se: Koncelebration.
Huvudsynder. De synder som psykologiskt sett banar väg för många andra synder, jfr "Sysslolöshet är roten till allt ont". Man talar om några huvudtendenser till synd: den klassiska förteckningen, som härstammar från Gregorius den store innehåller sju: Högmod (superbia), som är roten till alla andra synder: girighet (avaritia), orenhet (luxuria), avundsjuka (invidia), glupskhet (intemperantia), vrede (ira) och lättja eller leda (acedia). De sju kan leda till många andra synder: Vantro (infidelitas), förtvivlan (desperatio), dårskap (stultitia), orättfärdighet (injustitia), trots (contumacia), vankelmod (inconstantia), oenighet (discordia) osv. En synd kan bli så ingrodd, att den utvecklas till en last.
Hyckleri (grek. hypokrites= skådespelare). Är en "lastens hyllning till dygden", dvs. en form av lögn, där en person låtsas äga dygder eller moraliska kvaliteter som han inte har. Jesus går till rätta med hyckleri (t.ex. Matt 6: 2, 5; 7:5).
Hyleomorfism (grek. hyle= ämne, morfe= form). Grundläggande begrepp i den skolastiska filosofin, enligt vilken alla föremål och levande väsen består av (formlöst) ämne och en form som ger materialet dess speciella egenskaper. Användes i den klassiska sakramentsteologin t.ex. för att förklara, vad som sker vid förvandlingen i mässan (se: Transsubstantiation).
Hymn (lat. hymnus= lovsång). En religiös sång, som vänder sig till Gud eller helgonen. De hymner som är godkända för liturgiskt bruk bygger på den heliga skrift eller ett trosmysterium.
Hypostas (grek. hypostasis= underlag). Person. Se: Hypostatisk förening.
Hypostatisk förening (grek. hypostasis= underlag). Föreningen av Kristi gudomliga och mänskliga natur i hans person, som är en och den andra personen i gudomen. Definierades som dogm på konciliet i Chalcedon 451. Föreningen sker helt på personens plan; de två naturerna lever utan sammanblandning men också utan att skiljas från varandra, tack vare 2:a personen. Skillnaden mellan de två naturerna upphävdes inte genom föreningen; tvärtom bevarades det egendomliga i båda naturerna, under det att båda "kommer samman" (concurrente) i en person (hypostas). Se även: Person.
Hädelse (grek. blasfemi). Det medvetet föraktande, hånfulla eller grova omnämnande av Gud. Kan även vara indirekt, om personer eller ting, invigda till Gud, bespottas. Mose lag föreskrev dödsstraff för detta (3 Mos 24:14f). I NT ingår hädelse bland andra synder (Matt 15:9) och uppfattas som försök att frånta Gud makten och äran (jfr Upp 13:5f).
Härlighet. Det hebr. ordet kabôd antyder mer än vårt begrepp att det är fråga om ära och anseende, nämligen inflytande, betydelse och den respekt som den betydelsefulla människan ingjuter hos andra. -1. Människans härlighet kan orsakas av många ting: Rikedom, social position och den auktoritet det ger (jfr 1 Mos 45:13), en makt och prakt som kan ingjuta fruktan men även locka genom sin skönhet (jfr Matt 6:29). Gud har krönt människan med ära och härlighet (Ps 8:6), men hos den fallna människan är denna tvetydig - om hon inte åter tar sin tillflykt till Gud, ty han allena är människans hjälp och ära (Ps 62:66-8). Just denna hållning intar Jesus gentemot frestaren i öknen och bjuder Jesus "alla världens riken och deras härlighet": "Herren din Gud skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka" (Matt 4:8-10). - 2. Guds härlighet är hans gudomskraft, i all dess majestät och helighet. "Låt mig få se din härlighet", ber Mose, men han får veta, att ingen kan se Gud och leva (2 Mos 33:18-20), De stora frälsningshändelserna och teofanierna ger dock starka intryck av Guds härlighet; på ett paradoxalt sätt även Herrens lidande tjänare, som även om hans yttre var vanställt fick många folk att häpna (Jes 52:14; 49:3). - 3. Kristi härlighet är "utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen (Heb 1.3), "Guds härlighet, som strålar från Kristi ansikte (2 Kor 4:6). Guds härlighet omstrålar hela Jesu liv: Från bebådelsen, födelsen, dopet i Jordan, hans under och förkunnelse med makt och myndighet, till förklaringsberget, där hans kropp förvandlades och "hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder" (Mark 9:2-3). "Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin Fader" vittnar aposteln senare (2 Pet 1:17); de "såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av sin Fader, och han var full av nåd och sanning" (Joh 1:14). De förbereddes således för det slutliga genombrottet av Guds härlighet i Jesu död och uppståndelse. Kristus är härlighetens Herre (1 Kor 2:8). -4. Guds barns härlighet är "Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett" (Joh 17:22). Jesus vill förhärligas i sina lärjungar (Joh 17:10), och hela skapelsen väntar i innerlog längtan på att det skall ske (Rom 8:19-21). De skall "förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden" (2 Kor 3:18). Även i lidande och förnedring skall härlighetens ande vila över de kristna (1 Pet 4:14). Det är i detta perspektiv 2:a Vatikankonciliet talar om "Kristi härlighets glans sådan den återspeglas vid åsynen av Kyrkan". Kyrkan har en brinnande önskan att förkunna evangeliet, för att samma glans må upplysa alla människor. (Lumen gentium 1).
Högaltare. Det centrala altaret i varje kyrka, i motsats till sidoaltare.
Högmod. En av huvudsynderna.
Högre vigning. Gammal beteckning för subdiakon-, präst- och biskopsvigning. Subdiakonvigningen avskaffades tillsammans med de lägre vigningarna 1973 till följd av reformerna på 2:a Vatikankonciliet. De som hade mottagit högre vigningarna kallades tidigare leviter i motsats till klerkerna, som endast hade tagit emot lägre vigningar, och lekfolk. De högre vigningarna (med undantag av subdiakonvigningen) betraktades alltid som sakramentala vigningar, som endast en biskop kunde meddela och som endast en manlig person kunde ta emot. Det är endast tal om ett och samma sakrament: Ordinationens sakrament, men med tre steg: biskops-, präst- och diakonvigningen. Se: Ordinationens sakrament. Se även: Klerus.
Högkyrklig. Tendens (eller rörelse) inom vissa protestantiska riktningar för att framhäva sambandet med den förreformatoriska tron och liturgin.
Högmässa. Söndagens och andra festdagars huvudmässa, som om möjligt skall samla hela församlingen. Det brukar förekomma orgelmusik, församlings- och körsång.
Högtidliga löften. Avlades i de klassiska ordnarna och av nunnor i klausur. De medförde, att de handlingar, som gick emot löftet, av Kyrkan inte endast förklarades som olovliga utan även som ogiltiga (t.ex. sakramentsförvaltningen). Efter 1983 skiljer man inte längre mellan högtidliga och enkla löften; i några ordnar har man dock behållit denna skillnad. Se även: Löfte.
.