Baldakin. En "tronhimmel", i några kyrkor placerad över ett altare och i domkyrkor över biskopens tron. En transportabel baldakin kan användas i sakramentsprocessioner. Baldakinen är ett gammalt tecken på kungavärdighet.
Bannlysning. Se exkommunicering.
Baptisterium. Grek. Dopkapell. De tidiga kristna baptisterierna är ofta åttakantiga och har i mitten en bassäng för vuxendop.
Barett (av lat. birrus= kappa med huva). Prästerlig huvudbonad. Färgen för präster är svart, violett för biskopar och röd för kardinaler.
Barmhärtighet (lat. misericordia). Uppfattas i Gamla testamentet först ochfrämst som en egenskap hos Gud gentemot Israel ( t.ex. 2 Mos 34:6), en hållning präglad av mildhet och medlidande, där den starkare skonar den svagare. I Nya testamentet uppenbaras Gud, som är rik på barmhärtighet (Ef 2:4-5) hos Jesus Kristus: Gud är barmhärtighetens Fader (2 Kor 1:3). Guds barmhärtighet "varar från släkte till släkte över dem som fruktar honom" (Luk 1:50). Kyrkan bekänner och förkunnar denna barmhärtighet, jfr saligprisningarna (Matt 5:7): "Saliga är de barmhärtiga, ty de skall bevisas barmhärtighet." Jfr påven Johannes Paulus II:s rundskrift om barmhärtighet: Dives in misericorsia (1980).
Barmhärtighetsgärningar, kroppsliga. De sju former för kristen omsorg om nästan, vilka nämns i Bergspredikan (matt 5:3-10) och i berättelsen om yttersta domen (Matt 25:35-36): mätta de hungriga (cibo), ge de törstiga att dricka (poto), kläda de nakna (vestio), härbärgera de hemlösa (tego eller tectum do), besöka och sköta om de sjuka (visito), besöka eller friköpa fångar (redimo eller solvo) och begrava de döda (condo eller tumbo), jfr Tob 1.19). Se även: andliga barmhärtighetsgärningar.
Barmhärtighetsgärningar, andliga: De traditionella sju formerna för kristen omsorg om nästans andliga liv: Omvända syndaren (carpo ), undervisa den okunnige (doceo), ge råd åt den tvivlande (consulo), trösta den bedrövade (solor), förlåta hädaren (remitto), tålmodigt bära förorättning (fero) och be för de levande och döda (oro). Har uppstått i analogi med de kroppsliga barmhärtighetsgärningarna men har härletts från Kristi lära och Kyrkans praxis sedan den apostoliska tiden.
Barn. 1. I förhållandet till Gud används beteckningen barn många gånger i Bibeln om människorna.De krist na är Guds barn (Rom 8-9), Abrahams barn (Gal 3:7) och ljusets barn (Joh 12:36), som skall ha barnaskap hos Gud (Rom 8:15). Se även: Abba, far. 2 Barn som mänsklig avkomma: Kyrkan har alltid framhävt barn som Guds gåva och - tillsammans med äkta makarnas ömsesidiga kärlek - äktenskapets viktigaste syfte. De äkta makarna skall alltid vara beredda att ta emot de barn Gud skänker dem och således medverka i Guds skapelseverk (jfr 1 Mos 1:28). Se även: Den pastorala konstitutionen om Kyrkan i världen av i dag (Gaudium et spes) 48,50); Humanae Vitae.
Barn. 2. I förhållande till Gud används beteckningen barn många gånger i Bibeln om människorna. De kristn a är Guds barn (Rom 8-9), Abrahams barn (Gal 3:7) och ljusets barn (Joh 12:36) som skall ha barnaskap hos Gud (Rom 8:15). Se även: Abba, Fader. 2. Barn som mänsklig avkomma: Kyrkan har alltid framhävt barn som Guds gåva och - tillsammans med de äkta makarnas ömsesidiga kärlek - äktenskapets viktigaste syfte. De äkta makarna skall alltid vara bereda att ta emot de barn Gud ger dem och således medverka i Guds skapelseverk (jfr 1 Mos 1:28). Se även: Den pastorala konstitutionen om Kyrkan i världen av idag 48. 50(Gaudium et spes); Humanae Vitae.
Barndop. Dop av små barn har varit kyrklig praxis, både i Öst och Väst, sedan fornkyrkan. Koncililet i Khartago 418 fördömer den "som säger att de nyfödda barnen inte behöver bli döpta", och Konciliet i Trient på 1500-talet upprepar det. Även påven Paulus VI har i sin trosbekännelse 1968 högtidligt påmint om denna sekelgamla lära.
Barndop är således i Kyrkan en tungt vägande förpliktelse, eftersom dopet är nödvändigt för frälsningen (Joh 3:5); det är Guds förekommande kärleks tecken och redskap, som befriar från arvsynden och skänker delaktighet i det gudomliga livet. Barnet döps på Kyrkans tro (Mark 16:15-16) representerad av församlingen, särskilt föräldrarna och faddrarna. Barnet skall därför föras in i och få lära känna denna tro och det kristna livet, så snart det är i stånd till det, för att sakramentets gåva skall kunna växa i det och nå fram till sin fulla sanning.
Finns inte garantin för detta allvarligt tillstädes, kan det vara ett skäl att uppskjuta dopet; finns den inte alls tillstädes skall man neka att meddela dopets sakrament. Bortsett från dödsfara tar den Katolska Kyrkan endast emot barn till dopet, när det sker med föräldrarnas samtycke, efter det att man har fått visshet om att det nydöpta barnet kommer att bli undervisat i den katolska tron. Dopet företas normalt under loppet av de första veckorna efter det att barnet har fötts. Men är barnet i livsfara, skall det meddelas utan något som helst uppskov (jfr Troslärokongregationens Instruktion om barndopet 1980).
Se även: dopet.
Barnmässa. En mässa som är särskilt tillrättalagd för barn, eventuellt i en bestämd åldersgrupp. Man kan använda barnpsalmer och det finns en viss frihet att förkunna evangeliet på ett sätt som barnen har lättare at förstå, medan de centrala delarna av mässan har bevarats, om än något förenklade.
Basel-Ferrara-Firenze. Se: ekumeniska koncilier.
Basilika (grek. kunglig hall). En kyrklig hall som ofta genom pelare är uppdelad i 3 eller 5 skepp, varvid det mellersta är högre än de övriga. I liturgisk betydelse en kyrka av hög värdighet, vilken enligt ett dekret från påvestolen har vissa närmare preciserade privilegier.
Basgrupper Finns i samfundet i form av kollektiv med mer eller mindre nära gemenskap: bostadskollektiv, ekonomiska kollektiv, totala kollektiv. De söker de primära relationerna mellan människor: från person till person och är tidens svar på ensamhet, bostadsnöd, brustna familjer eller bas för politisk-sociala gräsrotsrörelser och liknande.
Kristna basgrupper har existerat sedan fornkyrkan: små gemenskaper, som i tider av mer politisk oro, social nöd, kulturell och religiös omvälvning har sökt sig samman i ett djupare kristet liv. Stora kyrkofäder och biskopar har utgått härifrån. Efter det att kristendomen blivit statsreligion i romarriket år 380, verkade de som surdeg i de mer eller mindre outvecklade församlingarna och som förelöpare till medeltidens broderskap, tredje ordnar och tiggarmunkar.
Sedan har de stora ordenssamfunden verkat som sådana alternativ tvärt emot församlingsstrukturen, och ordensfolk har kallats till biskopar, församlingspräster eller ledare för apostoliska aktiviteter tvärs över församlingarna. I dag har vissa ordenshus åter sökt sig närmare gräsrötterna genom att dela upp sig i mindre kommuniteter. Härtill kommer att även lekfolk, familjer och ensamstående har slutit upp i stora skaror för att bilda sådana storfamiljer, kollektiv, basgrupper - tecken på en ny social ombrytningsprocess till följd av kulturutveckling och växande avkristning.
Kännetecknande för de kristna basgrupperna är deras dubbla engagemang i Gud och varandra, deras vilja att förverkliga en äkta kristen gemenskap med hjälp av Bibel, eukaristi, gemensam bön, samtal och inbördes solidaritet, både andligt och materiellt, liksom hos de första kristna (vita apostolica, jfr Apg 2:42-47; 4:32-35; Didakæ 4:2, 8).
Beata Maria Virgo. Lat. den saliga (heliga) jungfru Maria. Förkortas B.M.V.
Beatifikation. Lat. saligförklaring
Bebådelse, Herrens. Se. Herrens bebådelse.
Befrielseteologi. En rörelse bland katoliker, särskilt i Latinamerika, vilken vill befria de fattiga och förtryckta i sitt samhälle från de kapitalstarka och politiskt dominerande krafterna och deras orättfärdiga och tyranniska verksamhet. Dess principiella utgångspunkt är, att det normalt skall finnas ett minimum av materiell befrielse, för att det också skall kunna finnas en andlig befrielse.
Kyrkan stöder de biskopar, präster och lekfolk som arbetar för detta i evangeliets anda och med icke-vålds medel. Den tar avstånd från teologer, som vill skilja den materiella befrielsen från den andliga och först leda rörelsen in i en marxistiskt präglad klasskamp med revolutionärt våld. Den andliga befrielsen skall å andra sidan inte heller skiljas från den materiella (jfr Jak 2:14-16). Solidaritet med de nödlidande är en klart evangelisk plikt (jfr Matt 25:31-46).
Men befrielsen skall gälla det materiellt och andligt onda i ett sammanhang som från första början talar till hela människan och alla människor, om den inte skall spåra ur. Jfr Jesu hållning vid bespisningen av de femtusen (Joh 6:26-27). Vägen fram må följaktligen vara omvändelse och försoning med Gud, som ensam kan "befria oss från det onda" och förplikta oss att dela både tron och brödet med varandra (jfr Apg 2:44-46).
Befrielseteologin befinner sig i denna spänning mellan Kristi förlossning på Guds villkor och den ateistiska människans försök att förlossa sig själv på sina egna villkor, mellan Gudsriket som är på genombrott i Kyrkan och kommer att bli fullbordad i himlen, och ett jordiskt paradis, som är en politiskt-social myt och en illusion.
Påven Johannes Paulus II har på sina många besök i Latinamerika talat om detta, och Troslärokongregationen har med påvens samtycke utsänt två dokument om befrielseteologi: "Libertatis nuntius" (1984) och "Instruktion om den kristna friheten och befrielsen" (1986), som kompletterar varandra.
Se även: tidens tecken.
Begine-kloster. Rörelse från 1200-talet, härstammar från den fransktalande delen av Belgien (Vallonien) och utbreddes i Västeuropa. För kvinnor, som önskar leva i from gemenskap, var och en i sitt lilla hus, med gemensam kyrka. En övergångsform mellan ordensliv och liv i världen. Utdöd under slutet av medeltiden men har överlevt i Belgien.
Begravning. I begravningsritualet uttrycker den kristna församlingen sin tro på Påskmysteriet, dvs. deltagandet i Kristi död och uppståndelse. Ceremonin, under vilken den döde följes till graven under förbön och med de sista välsignelserna kan äga rum med eller utan mässa. Ett tidigare generellt förbud mot likbränning upphävdes 1983 (CIC, can. 1176, § 3). Kyrkan föredrar dock den traditionella jordfästningen av de döda, vilken också kom Jesus till del (jfr Ordo exsequiarum, Praenotanda 15). Likbränning förbjuds dock fortfarande, om den väljs av motiv, som strider mot den kristna läran. Om inte kyrkogården är katolsk och därför invigd, skall graven välsignas. En begravning kan ledas av en präst, en diakon eller en därtill bemyndigad lekman.
Bekännare. En person som har lidit för sin bekännelse till den kristna tron, om han än inte blivit ihjälslagen. Se även: confessor, martyr.
Bekännelse. En människas personliga svar och offentliga bekännelse av sin tro på Gud. T.ex. Petrus bekännelse (Matt 16:16). Alla kristna är förpliktade till detta, även med fara för sina liv, jfr Matt 10:32-33.
Benedicte (lat. lovpris). Begynnelseordet i den latinska utgåvan av Tobits lovsång (Tobit 13:10-15, 17-19). Den används liturgiskt i tidebönen Laudes.
Benedictionale (lat. bene dicere= säga väl, välsigna). Ritualbok som innehåller formler för välsignelser.
Benedictus (lat. lovprisad). Det första ordet i den latinska versionen av Sakarias lovsång i anslutning till Johannes Döparens födelse (Luk 1:68-79). Denna lovsång används liturgiskt t.ex. i tidebönen Laudes.
Benediktinsystrar - Ordo Sancti Benedicti (O.S.B.). Se: Benediktinorden. Se även: Lioba-systrar.
Benediktinsystrar av den heliga Lioba. Se: Lioba- systrar.
Benediktinoblat- Oblatus Ordinis Sancti Benedicti. (Lat. oblatus= den som har blivit ledd eller offrad). Beteckning på en person som har bundit sig till ett bestämt benediktinkloster genom att "ge sig" till tjänst för Gud och klostret utan att avlägga bindande löften som munkarna (klaustraloblater). Även lekfolk kan binda sig till ett benediktinkloster genom att "ge sig" till klostret, leva efter anden i S:t Benedikts regel och få del av det andligt goda i klostret och vägledning, medan de fortsätter att leva sitt liv utanför klostret.
Benediktinorden. Ordo Sancti Benedicti (O.S.B.). Munkorden stiftad av den helige Benedikt av Nursia år 529 på Monte Cassino i Italien. De enskilda kloster, som lever efter Benedikts regel är självständiga och organiserade i ett antal kongregationer, som är samlade under en abbot - præses. De c:a 9.100 manliga och c:a 19.000 kvinnliga ordensmedlemmarnas viktigaste uppgift är den högtidliga gemensamma tidebönen och därnäst arbetet; detta uttrycks i det benediktinska mottot "Ora et labora" (lat. = Bed och arbeta). Under tidens lopp har orden särskilt gjort sig lovvärd inom mission, vetenskap och konst. Benedikts regel har inspirerat många andra ordnar och kongregationer, som har uppstått, t.ex. Cistercienserorden. Utöver de manliga och kvinnliga ordensmedlemmarna kan även lekfolk, som önskar att leva i ordens spiritualitet, vara medlemmar av ordensfamiljen (se: benediktinoblater). Ett benediktinkloster leds av en abbot eller abbedissa.(se även Abbot-primas eller Abbot-preses) Från c:a 1096 till reformationen har det funnits c:a 35 benediktinska munk- eller nunnekloster i Danmark samt två i Sverige (Jesu Moder Marias Kloster och Den helige Benedikts hus i Tomelilla och Heliga Hjärtas Kloster, Borghamn nära Vadstena).
Benediktion. Lat. välsignelse.
Benedikts regel. Den helige Benedikt av Nursias munkregel, som han själv kallar "en regel för nybörjare". Skrevs under första hälften av 500-talet för munkarna i det nystiftade klostret på Monte Cassino, 140 km söder om Rom. Regeln föreskriver i detalj klosterlivet som en väg till personlig heliggörelse. Den har under tidens lopp inte endast varit norm för alla benediktiner (manliga och kvinnliga) utan har också varit förebild för talrika andra ordnars regler.
Beneficium (lat. välgärning). En form av legatstiftelse, där syftet är att stödja ett bestämt kyrkligt ämbete (t.ex. en präst vid en större kyrka) eller att upprätthålla en särskild form av regelbundna gudstjänster. Intäkterna kommer huvudsakligen från arv eller bundna medel. Var särskilt från medeltiden till vår egen tid en mycket viktig del av Kyrkans ekonomi.
Benemerenti (lat. till en förtjänstfull person). Påvlig förtjänstmedalj.
Besatthet. Hel eller delvis, permanent eller tillfällig kontroll av en person, företagne av onda makter (Djävulen). På flera ställen i Nya testamentet finns det vittnesbörd om att Kristus driver ut onda andar (t.ex. Mark 5:1-20), och det var ett av tecknen på, att han var Messias (Mark 1.27, jfr Jes 53:4). Kyrkan har fått makt att driva ut onda andar (se: exorcism). Se även: Djävulsbesatthet, Demon, Satan.
Besökelse, Marias. Se: Marias besökelse.
Betingat (villkorligt) dop. I händelse av att det är ovisst om en person är (giltigt) döpt kan dopet ske under beting. De sakramentala orden lyder då: "Om du är döpt, döper jag dig icke. Om du icke är döpt, döper jag dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. ".Används sällan. Se även: dopet.
Betlehem (hebr. brödhuset). Staden där Jesus föddes; ligger 20 km sydost om Jerusalem. Över det ställe där Jesus enligt traditionen föddes byggde kejsar Konstantin Födelsekyrkan år 330. Betydelsen av stadens namn kan leda tanken till Jesus Kristus som livets bröd (jfr Joh 6:35).
Betraktelse. Se: meditation.
Bibeln (lat. biblia= bibel, franska böckerna; jfr grek. byblos= papyrus). Användes av de grekisktalande judarna om "Skrifterna" (Dan 9:2), dvs. Gamla testamentet, de "heliga skrifterna (Rom 1:2; 2 Tim 3:15), "Skriften" (Joh 10:35). Användes därefter på den samling skrifter, som Kyrkan har upptagit både i Gamla och Nya testamentets kanon. Bibeln är således enligt kristen tro den gudomligt inspirerade nedskrivningen av Uppenbarelsen, dvs. av Guds Ord, talad genom profeterna och fulländad i Jesus Kristus (Heb 1:1-2). Se även: inspiration; Guds Ord.
Bibelkonkordans (lat. concordare= att stämma överens). En alfabetisk förteckning över alla (viktigare) ords förekomst i Bibeln.
Bibelkritik. Det vetenskapliga studiet av Bibeln. Ordet uppfattas då och då som negativ och ödeläggande kritik, nämligen när Skrifterna behandlas blott som profana skrifter och inte som Guds Ord. Den Katolska Kyrkan använder gärna de teologiska hjälpvetenskaperna för en bättre förståelse av de bibliska skrifternas historisk- kulturella bakgrund, den litterära tillkomstprocessen, de bibliska författarnas skilda ärenden och sätt att uttrycka sig på. Men förnuftet är ancilla fidei, dvs. trons tjänarinna.
Bibelteologi. Studium och klarläggande av de teologiska sammanhangen i Bibeln. Är den viktigaste delen av exegesen.