Habemus papam (lat. Vi har påven), De berömda orden ordföranden för kardinalkollegiet uttalar från Peterskyrkans utvändiga loggia, när en påve blivit vald. Proklamationen börjar alltså: Annuntio vobis gaudem magnam (se: Påveval).
Hagiografi (grek. hagios= helig, grafein= att teckna). Skildringar av helgonens liv.
Hagiologi (grek. hagios= helig, logos= ord). Läran om helgonen.
Halleluja (hebr. lovprisa Jahve). Ett uttryck från böner i GT, särskilt från psalmerna t.ex. Ps 105-107, 111-118) Övertogs av den kristna liturgin, där det särskilt förekommer under påsktiden och i en liturgisk text (halleluja-vers), som sjungs i mässan omdelbart före evangeliet, med undantag av advents- och fastetiden.
Handpåläggning. I hela Bibeln en religiös handling med syfte att välsigna, helbrägda eller meddela andlig kraft till en person. Efter Pingstdagen särskilt meddelande av den Helige Ande, t.ex. vid konfirmations- , diakon- och biskopsvigning.
Handtvagning. Kort ceremoni t.ex. före den eukaristiska bönen i mässan, där prästen tvättar sina fingrar (som han snart skall beröra Kristi kropp med), under det han ber bönen: "Två mig Herre, från min missgärning, och rena mig från min synd".
Hans helighet. Formellt sätt att tala om påven.
Hapax(grek. endast en gång). Dvs. ett ord i GT eller NT, vilket endast förekommer denna enda gång.
Hedning. En gammal teknisk beteckning på en odöpt person, som inte tror på uppenbarelsens Gud.
Helbrägdagörelse (mirakulös). Här avses en befrielse från kroppslig sjukdom eller handikapp, som inte kan förklaras utifrån läkarvetenskapen. Enligt GT skall Gudsrikets framträdande åtföljas av helbrägdagörelser, jfr Jes 35:5-6. Evangelierna berättar om Jesu många helbrägdagörelser av sjuka och handikappade (t.ex. Matt 4:23; Mark 3:10; Luk 7:21), vilket både är tecken på hans medlidande (Matt 14:14) och tecken på, att han är Messias (Matt 11:2f). Guds rike har redan brutit igenom (jfr Matt 12:22f). Helbrägdagörelse är också möjlig efter Kristi död och uppståndelse, se t.ex. Apg 3:1f, då apostlarna fick makt till detta (Mark 6:13). Under loppet av hela Kyrkans historia har det ägt rum helbrägdagörelser, ofta efter förbön.
Helgerån. Vanhelgande av invigda personer, ting eller platser.
Helgon. En kristen som på ett framstående, ja heroiskt sätt har levt enligt sitt dopförbund i tro, hopp och kärlek och således blivit ett vittne om Kristi helighet i Kyrkan. Kyrkan erkänner detta efter det att en s.k. helgonförklaringsprocess har givit ett positivt resultat och det har skett en helgonförklaring, och Kyrkan anbefaller därmed helgonet som förebild och förebedjare i himlen för de troende. I apostlakyrkan kallades alla troende i församlingen "de heliga" (Kol 1.2), eftersom de hade mottagit dopets nåd och blivit den "helige Andes tempel" (1 Kor 6:19). Dopet förpliktade emellertid till en tillväxt i heliggörelse: Helgade i Kristus Jesus i dopet är de döpta kallade att vara heliga (1 Kor 1:2) dvs. de dör bort från sig själva och vandrar med Kristus i ett helt nytt liv (Rom 6:4). Martyrtiden gjorde det uppenbart, att inte alla var beredda till detta. De trofasta bad dock i förbön för de trolösa hos Gud och Kyrkan, och således mognade erkännandet av de heligas samfund och den inbördes solidariteten i Kyrkans kropp. Under kyrkofädernas tid uppstod en helt ny typ av "heliga": Eremiterna, som fick lärjungar och små basgrupper av kristna, vilka mitt i en hednisk värld ville fullt ut realisera livet i Kristus. De blev förelöpare till medeltidens broderskap och munkväsen. Från flera kloster utgick senare andliga rörelser (spiritualer), som verkade som surdeg i Kyrka och samhälle, och Kyrkan erkände framstående representanter därpå som helgon och lysande exempel. Men även familjerna, hela släkter, skapade miljöer, som fostrade stora helgon: På kyrkofädernas tid (300-talet) t.ex. Basilius den store, Gregorius av Nazians, under medeltiden, särskilt 600-talet en rad heliga abbedissor och år 1000: Europas kungliga grundare, utgångna av helgonföräldrar, gifta med helgon, själv ärade som helgon och upphov till barn som blev detta: S:t Vladimir av Ryssland, S:t Stephan av Ungern, S:t Henrik av Tyskland, S:t Edvard av England, S:t Knut av Danmark, S:t Olav av Norge…Helgon som bröt upp från familjen och kom till en vänkrets av lärjungar, som skapade ordenssamfund: Benedikt av Nursia, Franciskus av Assisi, Dominikus, Ignatius av Loyola. Helighet i familjen, även i strid med familjen (1300-talet): Katarina av Siena, Birgitta av Sverige. Samtidigt fortsatte ordenssamfunden som alternativ till det världsliga samhället som surdeg i Kyrkans traditionella församlingsstuktur. Idag har 2:a Vatikankonciliet klart förnyat erkännandet, att alla är kallade till helighet (Lumen gentium 5): Prästerskap och lekfolk, de åt Gud vigda, sådana som är vigda till äktenskap och ensamstående. Och förnyelsen dyker upp både här och där: I ordenssamfund och lekmannakollektiv, bland celibatärer, som lever ute i samhället efter de evangeliska råden och i kristna familjer, som engagerar sig i både samhälle och Kyrka.
Helgondyrkan. Erkännandet av ett helgons helighet, bön om förbön hos Gud och önskan om att låta sig inspireras av helgonens kärlek till Gud och människor. Man talar om vördnad (veneration), inte tillbedjan (adoratio), som endast tillkommer Gud.
Helgonförklaring. Kanonisering, dvs. den högtidliga proklamationen genom påven, att en död person räknas bland Kyrkans helgon. Se även: Helgonförklaringsprocess.
Helgonförklaringsprocess. Den undersökning som äger rum för att avgöra om en död person officiellt kan räknas bland Kyrkans helgon. Normalt skall en person helgonförklaras (se: Saligförklaring) innan en helgonförklaring kan komma på tal, men det kan ske samtidigt. En undersökningsdomstol i Vatikanen (kongregation) inkallar alla skriftliga och muntliga vittnesbörd om den ifrågavarande och verkställer en oavhängig värdering av läkare av påstådda mirakler, varav ett av dem skall godkännas. Om en sådan undersökning, som kan vara från ett till ett flertal år, slutar med ett positivt resultat, lämnas ärendet till påven för att man skall företa en helgonförklaring (kanonisering), varvid personen inskrivs bland Kyrkans erkända helgon, och nu kan vara föremål för offentlig dyrkan överallt i Kyrkan (Se: Helgondyrkan). Se även: Helgon; saligförklaring.
Helgongloria. Tecken på helgonvärdighet i form av en cirkel omkring ett avbildat helgons huvud. Cirkeln är symbol på det fullkomliga, jfr korsglorian som är reserverad för Kristus.
Helgongrav. Var ursprungligen beteckning på det lilla rum i altaret, där relikerna gömdes. Kallas även sepulcrum (lat gravställe). Se: Altarsten.
Helgonlegender. Se: Legender.
Heliga tre kungars välsignelse. En folklig välsignelse av bostaden, vilken särskilt i katolska områden i Tyskland används den 6 januari (Heliga tre kungar), varvid prästen eller husfadern med invigd krita skriver heliga tre kungars begynnelsebokstäver (Caspar, Melchior, Balthasar) och årtalet på eller vid husets huvuddörr: 20+C+M+B+02. Begynnelsebokstäverna får innebörden Christus Mansionem Benedicat (lat. Må Kristus välsigna huset). Se även:Husvälsignelse.
Helige Ande. Den tredje personen i gudomen, av samma väsen som Fadern och Sonen. Se Gud Helige Ande.
(Den) Helige Andes sju gåvor. Uttrycket härstammar från Jes 11:2: "Han är fylld av Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande" I den latinska Vulgata- översättningen har man infört fromhet (pietas) och får således: Vishet (sapientia), förstånd (intellectus), råd (concilium), styrka (foritudo), insikt (scientia), fromhet (pietas) och Gudsfruktan (timor Domini). Se: Konfirmation
Helig dag. Dag som är helgad för att fira en religiös fest, till skillnad från vardagen. Antalet förpliktade heliga dagar är lite olika från land till land.
Helige Fadern, den. Påven, vars ämbete är heligt.
Heliga familjen, den. Josef, Maria och Jesus. Ofta nämnd som förebild för kristna familjer och har genom tiderna varit föremål för andakt. Kyrkor har invigts till den heliga familjens ära.
Heliga livklädnaden, den. Jesu klädnad som soldaterna vid korsfästelsen drog lott om, då den var vävd i ett stycke, och de inte ville skära den i stycken (Joh 19:23-24). Enligt traditionen bevaras denna livklädnad i domkyrkan i Trier, där den är föremål för de troendes andakt. I våra dagar anses den särskilt vara en symbol för de kristnas enhet (den odelade livklädnaden). Vetenskapliga undersökningar har visat, att tyget kan härstamma från Israel på Jesu tid.
Heliga kommunionen, den. Se: Kommunion.
Heliga officiet, det. En romersk kongregation grundad år 1542 med syfte att vaka över den katolska tros- och moralläran. Den utövade censur på böcker som angrep Kyrkan och sökte att identifiera kätterier på ett så tidigt stadium som möjligt. Spelade en mycket viktig roll under motreformationen. Förändrades 1965 till Kongregationen för Troslära.
Heliga oljorna, de. Skärtorsdag eller annan närliggande dag inviger biskopen vid en särskild Oljemässa olja till tre skilda ändamål: Katekumenolja (som bl.a. används vid dopceremonins början), krisma ( som bl.a. används efter dopet, vid konfirmation, präst- och biskopsvigning, samt vid konsekration av kyrkor och altare,) och de sjukas olja (som används vid de sjukas smörjelse). Oljorna sänds i små behållare till alla församlingskyrkorna.
Heligas samfund, de. (grek koinonia; jfr den apostoliska trosbekännelsen): De troendes gemenskap med Gud uppenbarad i Kristus och med varandra: "Det eviga liv som var hos Fadern och blev uppenbarat för oss … det förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss, och vår gemenskap är med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus" (1 Joh 1:2-3). Som en kropp i Kristus (Rom 12.5) finns det en samhörighet och inbördes solidaritet mellan alla Kyrkans medlemmar, vare sig de är pilgrimer på jorden (den stridande Kyrkan), renas i skärselden (den lidande Kyrkan) eller helgonen i himlen (den triumferande Kyrkan). På jorden kommer enheten och solidariteten till uttryck i bekännelsen till en och samma tro, dop och eukaristi, i lydnad mot en och samma auktoritet och i bön och omsorg om varandra (jfr Apg 2:41-44); i samfundet med helgonen och änglarna i himlen i form av bön och förbön och betraktande av deras liv och exempel; och i samfundet med själarna i skärselden genom att ha förbön för dem. Se även: Kommunion.
Heliga stolen, den. Ämbetet som överhuvud för Vatikanstaten ( i statsrättslig mening). Ofta avses helt enkelt "påven" (påvestolen).
Heliga svepeduken, den. Se: Svepeduken från Turin.
Heliga trappan, den. (Scala Sancta). En trappa bestående av 28 marmortrappsteg, som befinner sig i en byggnad vid sidan av Laterankyrkan i Rom. Trappan är enligt traditionen den trappa, som ledde upp till Pontius Pilatus´ palats i Jerusalem och som Jesus kan ha gått uppför, när han fördes till förhör. Trappan fördes till Rom på 300-talet av kejsarinnan Helena. Den får endast bestigas på knä, och många katoliker mediterar över Kristi lidande, medan de bestiger den.
Heliggörelse. "Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig" (3 Mos 19:2; 1 Pet 1:16) För att bli värdig delaktighet i Guds helighet skall människan från sin sida bereda sig själv och andra till detta med de Andens gåvor och karismer de har fått. "Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare. De skall göra de heliga mer fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet" (Ef 4:11-13). Kristus har således sänt olika kallelser och karismer över Kyrkan för att föra in henne i heliggörelsens verk (jfr Pius XII:s rundskrivelse: Kristi mystiska kropp, nr 43), så att hon kan hjälpa de döpta att växa i deras dopnåd. Det är en hjälp till självhjälp, om de skall bära frukt. Människorna skall själva arbeta med fruktan och bävan på sin frälsning (Fil 2:12), dvs. bryta med synden, tillbedja Gud i ande och sanning (Joh 4:23), lyda hans bud: "Lagen är alltså helig och budordet heligt" (Rom 7:12) - kort sagt vandra på hans vägar i ett helt nytt liv (Rom 6:4). "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra", säger Jesus (Joh 13:34). Kyrkan sammanfattar hela detta arbete som människan skall göra med sig själv under begreppet askes.
Heliggörande nåd. (lat. gratia habitualis= tillstånd av nåd). Teologiskt uttryck för den delaktighet i Jesu övernaturliga liv han skänker i dopet och som sätter den döpte i stånd att delta i hans liv. Östkyrkan talar om en gudomliggörelse av människan (jfr 2 Pet 1:4). Västkyrkan lallar det "nådens tillstånd" eftersom det rör sig om ett övernaturligt tillstånd man kan mista genom dödssynd, dvs. genom en brott mot vänskapen med Gud. Om omvändelse äger rum kan den heliggörande nåden mottagas igen i botens sakrament. Se även: Nåd, hjälpande nåd.
Helighet. "Ingen är helig som Herren" (1 Sam 2:2), "Heligt är hans namn" (Luk 1.49). 1. Guds helighet sammanfattar och karakteriserar hans väsen med allt vad det rymmer av livskraft, allmakt och godhet. Han är den helige (Hos 11.9) och som sådan endast tillgänglig för människan, när han uppenbarar sig, manifesterar sin helighet i de stora frälsningshändelserna (teofanier) och av ren och skär nåd heliggör personer och heliga platser, föremål och riter i umgänget med honom. Som förbundets Gud (2 Mos 19-20) och som Världshärskaren (Pantokrator) över Kyrkorna och folkslagen (Dan 7; Upp 5-8) ingjuter han vördnad och lydnad; som Försyn, Frälsare och Försonare, syndabekännelse och tillbedjan (2 Mos 34:29; Jes 6:1-8; Luk 5:4-10; 2 Kor 12:1-9). 2. Kristus allena är helig (Upp 15:4; jfr Mässans Gloria) som sin "helige Fader" (Joh 17:11). Han helgar sig för att även hans lärjungar skall vara heliga (Joh 17:19-24). Det gör han genom att hänge sig åt dem och överösa dem med den Helige Ande på Pingstdagen. 3. Besjälad av Kristi Ande blir Kyrkan Kristi kropp, och som sådan är också Kyrkan helig, och alla i Kyrkan kallade till helighet ( 1 Thes 4:3; jfr Lumen gentium 39). Det är den uppståndne Kristus, som i Kyrkans liturgi dyrkar Gud på ett sätt som svarar mot honom; men även Kyrkans kropp deltar, stödd och utrustad därtill med hjälp av invigda platser (kyrkor) och föremål, tider (söndagar och heliga dagar) och ritual, som kan skilja människan från det profana, ställa in henne på den helige Guden, öppna henne för hans väsen och mottaga hans rening, rättfärdiggörelse och heliggörelse i Ord och Sakrament, särskilt dopet, konfirmationen och den heliga eukaristin. Döpta med den Helige Ande är de kristna, "ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk" (1 Pet 2:9), invigda till livslång heliggörelse för att arbeta på sin frälsning, "Ty det är Gud som verkar i er, så att ni i både vilja och gärning förverkligar hans syfte" (Fil 2:12-13).
Helig källa. En källa, vars vatten (efter förbön härom) verkar (eller har verkat) helbrägdagörelse på sjukdomar, utan att helbrägdagörelsen har kunnat förklaras medicinskt. Det finns många sådana heliga källor. Den mest kända är den i Lourdes. Se även: Mirakel.
Heligt år. Enligt Mose lag (3 Mos 25:8-55) skulle vart 50:e år vara heligt år, vigt åt Herren. Avsikten var att återupprätta den sociala ordning, som Gud hade gett i Mose lag, för att värna om de svaga i samhället. Varje israelit som var träl eller slav skulle åter bli fri man på fri jord, eftersom landet och folket tillhör Gud, och människorna endast är hans förvaltare. Gud kan därför när som helst upphäva kontrakten och bindningarna och ge alla en ny början. Alla kallas i det heliga året att visa hans sinnelag mot varandra och att dra de praktiska konsekvenserna av det, så att alla får en ny chans som människor och Guds barn. Gud å sin sida ger tillsägelse om, att han i jubelåret vill skänka sin fria nåd givmilt och med stor barmhärtighet (jfr Jes 61:1f). Jesus knyter an till detta, när han förkunnar "ett nådens år från Herren" i synagogan i Nasaret. Han tillämpar Jesajas profetia på sig själv. I honom har den gått i uppfyllelse (Luk 4:17-21). Det heliga året blir ett förebud om Gudsrikets fulkomliga genombrott vid tidens slut. De upprepade jubelåren, såväl i det gamla Israel som i Kyrkan, är etapper på vägen, successiva genombrott av Guds herravälde hos ett botfärdigt Guds folk. Det 1:a jubelåret i kyrkohistorien var 1.300, då påven Bonifacius VIII i en bulla satte hela kristenheten i rörelse mot apostlarnas grav i Rom, vilken besöktes av 2 miljoner pilgrimer. Härefter skulle vart hundrade år vara ett jubelår. Men från och med 1350 blev det vart 50:e år, och från och med 1475 blev det vart 25:e år. Det senaste jubelåret var år 2000.
Hell dig, Maria. Kyrkans viktigaste bön till Maria. Denna bön ingår bl.a. i rosenkransbönen och angelusbönen. Bönen består av tre delar: 1. Ängeln Gabriels hälsning till Maria vid bebådelsen: "Hell dig, Maria, full av nåd, Herren är med dig." (Luk 1:28). 2. Elisabets hälsning, då Maria besöker henne: "Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt". (Luk 1:42). Sammanfogningen av de två hälsningarna kan spåras tillbaka till en syrisk dopliturgi på 500-talet och finns också i en grekisk inskrift från år 650 i kyrkan i Santa Maria Antiqua i Rom. Några år tidigare, under påven Gregorius den store (590-604) användes den som antifon på 4:e adventssöndagen.. Från liturgin tränger bönen in i fromhetslivet. Dess 3:e del är Kyrkans senare tillägg från medeltiden: "Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund. Amen."
Hellenism. Samlande beteckning på det inflytande av grekisk kultur i orientalisk miljö (Alexander den stores rike), som präglade medelhavsländerna även under de första århundradena efter Kristus. Har i någon mån (vid den judiska bakgrunden) påverkat utformningen av de bibliska skrifter i GT och NT, som är skrivna på grekiska.
Helvete (hebr. sheol= dödsrike). Förtappelsens ställe, dvs. det tillstånd efter döden, som väntar dem som har sagt nej till Gud och kärlekens liv i Kristus och gjort det definitivt. Enligt Bibeln "den plats där allt levande samlas" (Job 30:23), där de döda samlas med fäderna (1 Mos 25:8). Här kan de inte längre prisa och tacka Gud för hans under eller hoppas på hans nåd och trohet; det är glömskans land, den totala gudsförgätenheten (Ps 88). Detta dödsrike är en följd av synden. Det kan få tag i sitt byte i människans bästa år (Jes 38:10), gripa syndare på bar gärning (4 Mos 16:32f), ja slå hela städer som Sodom och Gomorra med undergång (1 Mos 19:24f). Som en evig eld som inte utsläcks (Jes 66:24), ett förtappelsens ställe, som omges av Guds vrede (Jes 30: 27-28). I dödsriket skall det därför ske en åtskillnad mellan de orättfärdiga och de rättfärdiga. Den rike mannen pinas, men den fattige Lasarus är långt ifrån honom i Abrahams sköte (Luk 16:22-26). Åtskillnaden är en rättfärdig dom. "Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall rensa hans rike från alla som förleder människorna och bryter mot lagen, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Och då skall de rättfärdiga lysa som solen i sin faders rike" (Matt 13:41-43; jfr kap 25). Jesu nedstigande till dödsriket (1 Pet 3:18-19; jfr den apostoliska trosbekännelsen) visar att Jesus som människa har gått genom döden som alla andra, men också att han har besegrat döden. Han "har stigit ner i underjorden", men han är "också den som steg högt upp över alla himlar för att uppfylla allting" (Ef 4:9-10). "Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp" (Apg 2:24). "Han lämnade inte dödsriket och hans kropp mötte inte förgängelsen" (Apg 2:31). Döden är den sista fiende Kristus övervinner (1 Kor 15:26). Fram till Jesu död var dödsriket hemmet för alla döda. "Men nu har Kristus uppstått från de döda som den förste av de avlidna… liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus." (1 Kor 15:20-22). Dock "de som inte lyssnar till evangeliet om vår Herre Jesus, deras straff blir evigt fördärv, fjärran från Herrens ansikte" (2 Thes 1:8-9). Detta är den andra döden, den brinnande sjön (Upp 20:14), dvs. förtappelsen. Se även: Dödsriket; skärselden; Satan.
Hemligt konsistorium. Se: Konsistorium.
Heraldik, kyrklig. Läran om kyrkligt bruk av vapensköldar. Påven, kardinaler, biskopar och andra av det andliga ståndet kan ha en kyrklig vapensköld med ett valsspråk.
Herdabrev. En högtidlig skrivelse från en biskop till katolikerna i stiftet. Ett herdabrev läses gärna upp från predikstolen på samma söndag i alla kyrkor. Ett herdabrev från påven kallas encyklika.
Herde (grek. pastor). Föreställningen om Gud som folkets herde var utbredd i GT (jfr t.ex. Ps 23: "Herren är min herde.."; Jes 40:11: "Han vaktar sin hjord som en herde"). Kungen får sig anförtrodd uppgiften som herde av Gud (om David: Ps 78:70-72), jfr även Heb 13:20. I 1 Pet 2:25: "Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare" - tydliggörs sambandet mellan herdeuppgiften och det kyrkliga ämbetet, vars innehavare betecknas som "herdar för Guds hjord" (1 Pet 5:2), medan Kristus är "överherden" (5:4). Detta understryks ytterligare i Ef 4:11 ("Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller herdar och lärare…") och i den uppståndne Jesu Kristi ord till Petrus: "Var herde för mina får""(Joh 21:16). Det kyrkliga herdeämbetet har sedan dess utövats av diakoner, präster och biskopar med biskopen i Rom, påven som den högste herden för Kyrkan.
Herdeämbete (grek. pastor). Det ämbete som är instiftat av Kristus för att de troende (hjorden) kan bli ledd. Se: Herde. Se även: Läroämbete.
Heresi (kätteri). En formell och hårdnackad förnekelse av (eller uttryckligt tvivel om) om uppenbarade trossanningar, uttalade av en döpt person, som bekänner sig som kristen. Medför alltid exkommunikation. Detta gäller alla troende, men sanktionerna är strängare, när det rör sig om personer av det andliga ståndet, jfr 2 Pet 2:1-2: "Men det fanns också falska profeter i Israels folk, liksom det även bland er kommer att finnas falska lärare som smugglar in fördärvbringande kätterier; de kommer till och med att förneka den herre som har friköpt dem och störtar sig därmed i fördärvet. Många skall följa dem i deras utsvävningar och dra skam över sanningens väg". Heresi är att slita sig lös från den kyrkliga enheten i tron. Heretiker är enligt katolsk uppfattning inte den som är född utanför den Katolska Kyrkan, men den som medvetet har skilt sig från Jesu Kristi Kyrkas tro och lära. Framkomsten av heresier har till följd, att Kyrkans läroämbete måste klarlägga, vad Kyrkans lära är inom området. Se t.ex. gnosticism, marcionism, ikonoklasm, valdensare, albigenser och katharer. Se även: Apostasi, schism.
Heretiker (kättare). En döpt person, som frivilligt och medvetet understöder åsikter, som på centrala områden inte stämmer överens med Kyrkans lära. Se även: Heresi, apostat, schismatiker.
Hermeneutik. (grek. hermeneus= tolkare) Den teologiska disciplin som talar om utläggning av Bibeln. Förutsättning är bl.a. att behärska de bibliska språken, samt kunskap om de enskilda skrifternas tillblivelse, deras samtid och litterära genre.
Heroisk dygd. Att en person har praktiserat heroiska dygder vill säga, att hon praktiserat dygderna långt mer kompromisslöst och självuppoffrande än man normalt förväntar sig. Detta är det första krav som skall uppfyllas i en salig- och helgonförklaringsprocess. Finns det möjlighet ges den döde beteckningen "ärevördig" (venerabel) och kan kallas "Guds tjänare".
Herren (Adonai i GT; grek. Kyrios). Adonai är senjudendomens andra namn för Gud Jahve, jfr 2 Mos 3:14, som de inte längre vågade uttala (jfr 2 Mos 20:7). Jehova är en senare judisk omskrivning; man tog konsonanterna från Jahve och vokalerna från Adonai. I NT används det grekiska ordet Kyrios om Kristus för att tillkännage hans gudomlighet (jfr Luk 7:13; Fil 2:9-11; 1 Kor 8:5-6).
Herrens bebådelse. Festen för att komma ihåg Gabriels budskap till Maria om att hon skulle bli havande och föda Guds Son (Luk 1:26-38). Datum för denna fest (25 mars) har troligen fastslagits i förhållande till datum för festen för Kristi födelse (25 dec.). Festen är känd sedan 400-talet och firas högtidligt. Före det 2:a Vatikankonciliets liturgireform kallades festen Marie Bebådelse.
Herrens dag. 1. Söndag (minnesdag för Kristi uppståndelse på den första dagen i veckan, jfr Apg 20:7). - 2. Domens dag.
Herrens (lidande) tjänare. Gestalt hos profeten Jesaja (kap 42:1-9; 49:1-9; 50:4-9 och 52:13-53:12), som uppfattas som den kommande Frälsaren, Jesus Kristus.
Herrens ängel. Se: Angelus.
Hesychasm (av grek. esychia= ett tillstånd av ro). Andlig rörelse som uppstod på 400-talet. Utbreddes hos de ortodoxa katolikerna på 1200- och 1300-talen. Deras anhängare söker uppnå kristen fullkomlighet genom att leva asketiskt (Se: Askes) och be på ett bestämt sätt (Jesusbönen). Se även: Philokalia.
Hexaëmeron (grek. de sex dagarna). Latinskt verk om skapelsen av Lunds ärkebiskop Anders Sunesøn, medeltida dansk skolastiker.
Hierarki (grek. hieros= sakral, arche= upprinnelse, princip). I den Katolska Kyrkan: 1. Rangordning av det andliga ståndet efter ämbete och värdighet (grundstruktur: diakon - präst - biskop - ärkebiskop - kardinal - påve). 2. Biskoparna som grupp i ett land.
Himlen. Guds boning. Bibeln skiljer klart mellan den fysiska himlen, astronomernas och austronaternas himmel, och Guds himmel, där Han samlar sina utvalda. Men Bibeln fasthåller, att Gud uppenbarar sin värld genom vår värld, och att människan genom att meditera över skapelsen kan få en bild av Skaparen (jfr Vish 13:1-5; Rom 1:19-20). De skiftande världsbilderna, inkl. det gamla Israels, är skilda tiders och kulturers försök att samordna sina iakttagelser av det fysiska rummet, av "himmel och jord". Men bakom dessa världsförklaringar, som oavbrutet korrigerar varandra, arbetar det mänskliga tänkesättet med ett helhetsintryck av en djupare natur. Himlens och jordens Skapare härskar suveränt över sitt verk: Han spänner ut himlen som ett tält, gör molnen till sin vagn, vindarna till sina sändebud, eldslågorna till sina tjänare (Ps 104:2-4); "Herrens röst är över vattnen! Ärans Gud dundrar…Allt i hans tempel ropar: Ära" " (Ps 29). Det är Guds mysterium psalmisten förnimmer genom naturintrycken, och profeten ser det: "Jag såg Herren sitta på sin tron, och hela den himmelska hären stod till höger och till vänster om honom" (1 Kung 22:19). Det är varken tal om primitiva föreställningar eller om ren poesi utan om djupa och sanna visioner. "Kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus" (1 Kung 8:27). Och dock anropar profeten honom på folkets vägnar: "Blicka ner från himlen, från din heliga och härliga boning…håll dig inte tillbaka, du som dock är vår Fader!" (Jes 63:15-16). Han har redan blivit bönhörd: Gud uppfyller jorden med sin härlighet och "hans blickar prövar människan" (Ps 11:4). Tvärs genom den fysiska himlen och jorden finns det en annan himmel, Herrens himmel, Guds boning: "Vår fader, du som är i himlen" (Matt 6:9). Flertalsformen understryker intrycket av ett överväldigande mysterium. Himmelriket blir liktydigt med Guds rike. Det är denna himmel den kristne refererar till i Fader vår: "Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden"; må Guds herradöme bli lika totalt i vår värld som det är i Hans. Hela Jesu gärning går ut på att förena de två världarna, så att Guds rike kan komma till genombrott i vår värld: "Ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen" (Joh 1:51). Ja ännu mer: "Himlen öppnade sig" vid Jesu dop i Jordan, "och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom." (Matt 3:16). Och Pingstdagen upplever de som var församlade kring apostlarna samma sak: "Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt…alla fylldes av helig Ande" (Apg 2:2-4). Jesus har öppnat Guds himmel för dem som tror på honom. I dopet mottar de hans Ande från himlen, och i den heliga eukaristin "det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv" (Joh 6:33). Genom sitt fullkomliga offer på jorden har han stigit upp i "själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak" (Heb 9:24). "Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig" (Fil 3:20-21). Ett nytt universum (Upp 21:5), "nya himlar och en ny jord" (2 Pet 3:13) håller sålunda på att förberedas.
Himmelsfärd. Kyrkan firar Kristi himmelsfärd 40 dagar efter Påsk. 1. Jesu uppståndelse och himmelsfärd är en historisk händelse, som enligt sakens natur inte kan bevisas men bevittnas, och det har den otvetydigt blivit av hans auktoriserade ögon- och öronvittnen, apostlarna: Jesus, Guds Son, har kommit ned från himlen för att ge världen liv (Joh 6:33) och stigit upp igen "där han var förut" (Joh 6:62 jfr 3:13). "Han som har stigit ner är också den som steg upp högt över alla himlar för att uppfylla allting "(Ef 4:10). "Gud har upphöjt honom över allt annat och gett honom ett namn som står över alla andra namn" (Fil 2:9). Det är möjligt, att Jesu himmelsfärd liksom hans uppståndelse sker på Påskdagen (jfr Luk 24:51), och att de två händelserna endast skildras separat i Apostlagärningarna 1: 3-11 för att markera avslutningen på hans uppenbarelser för lärjungarna under de 40 dagarna efter Påsken och den därpå följande förberedelsen till Pingsten, då den helige Ande skall inta Jesus plats hos lärjungarna på jorden. Det är i alla fall tydligt, att det är i sin förklarade (förhärligade) kropp han visar sig för dem efter Påskdagen. Apg 1:9 är den enda text i NT som beskriver - om än kortfattat - själva himmelsfärden. Skyn, som tar bort honom, och änglarnas åtföljande ord är fasta beståndsdelar i Bibelns teofanier. Här uppenbarar änglarna även Jesu återkomst då allt skall återställas, hans parusi på den yttersta dagen (Apg 3: 21). Då skall han "komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen" (Apg 1:11). Då skall även de utvalda "föras bort bland molnen…för att möta Herren i rymden" och vara tillsammans med honom alltid (1 Thes 4:16-17). -2. De dödas uppståndelse och himmelsfärd är åter igen ett mysterium, som aposteln kortfattas skildrar, dock men hänsyn tagen till den mänskliga förställningsförmågan. Den till himlen farne Kristus har gått bort för att bereda en plats för sina utvalda; och när det har skett "skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är" (Joh 14:2-3). Fram till denna återupprättelsens dag skall de Kyrkan och kristna förenas i tron och sakramenten med sin förhärligade Herre och höja upp världen till det förhärligande, som Gud kallar alla till. De skall "tänka på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv med Kristus hos Gud. Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom" (Kol 3:1-4).
Himmelska Jerusalem, det. Motsvarighet till det jordiska Jerusalem, dvs. Kyrkan som det nya Gudsfolket (Heb 12:22). Känd är även Johannes' syn av det nya Jerusalem (Upp 21), som kommer ner från himlen som en brud.
Hjälpbiskop. En biskop som är medhjälpare till den biskop som leder ett stift. Stora stift kan ha flera hjälpbiskopar. Se även : Coadjutor.
Hjälpande nåd (lat. gratia actualis= den aktuella nåden, dvs. handlingarnas nåd). Teologiskt uttryck för ett ögonblickligt övernaturligt ingripande från Gud för att upplysa eller stärka människan till att finna eller gå den väg, som Gud vill föra henne på. Se även: Heliggörande nåd. Hjärta. Bibliskt uttryck för person, dvs. för källan till en människas personlighet med hennes medvetna liv, förstånd och valfrihet - platsen för människans djupaste längtan, både i förhållande till Gud och människor, och inte endast som i det moderna språkbruket ett säte för känslorna. Gud har givit människorna "ett hjärta så att de kunde tänka" (Syr 17:6); "Ty där din skatt är, där kommer och ditt hjärta att vara" (Matt 6:21). Det rör sig om "hjärtats dolda människa" (1 Pet 3:4), "vår inre människa" (2 Kor 4:16). Jfr även Augustinus: "Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, tills det finner vila i dig" (Confess 1:1). Hjärtat är därför även platsen för Guds hemlighetsfulla kontakt med människan. Han "rannsakar hjärtan och njurar" (Jer 17:10); han dömer "hjärtats uppsåt och tankar" (Heb 4:12); han kallar människan att "söka honom av hela sitt hjärta" (5 Mos 4:29). Men människans hjärta är falskt (Hos 10:2). "Från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal. Det är detta som gör människan oren" (Matt 15:19-20, jfr Apg 8:21-22). Gud vill dock förbarma sig över "ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa" (Ps 51:19). Han tar bort stenhjärtat och ger människan ett hjärta av kött (Hes 36:26), så att hon "hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt" (Luk 8:15), "av uppriktigt hjärta förlåter sin broder" (Matt 18:35), "älskar Gud av hela sitt hjärta" (Matt 22:37). "De renhjärtade skall se Gud" (Matt 5:8). Jesus själv har "ett milt och ödmjukt hjärta" (Matt 11:29). Då den uppståndne talar till lärjungarna på vägen till Emmaus brann deras hjärtan i dem (Luk 24:32). Det är hjärtats tro som leder till ånger, omvändelse och frälsning (Rom 10:9). Kristus själv bor genom tron i våra hjärtan (Ef 3:17), och i våra hjärtan sänder Gud också sin Sons Ande, som ropar: Abba, Fader (Gal 4:6).
Hjärtats bön. "Dana vårt hjärta efter ditt hjärta" ber Kyrkan i litanian till Jesus allraheligaste hjärta. Hjärtats bön kan även beteckna en ordlös, oavbruten bön. "Jag sov, men mitt hjärta var vaket" (Höga visan 5:2).
Holistisk, holism (grek holos = hel. En helhetssyn som söker hela människans existens, där t.o.m. hela universum är indragen.
Holocaust (grek. heloffer). Dvs. ett offer, som bränns upp totalt. I överförd betydelse används ordet om varje form av total hängivelse inför Gud, t.ex. i form av eviga löften. I vår tid används ordet även om nazismens utrotande av judar under 2:a världskriget.
Homilitik (grek. homilein= hänvända sig till. Det teologiska fack som behandlar predikan.
Homilia (grek, homilein= hänvända sig till). Biblisk predikan
Hominisering (lat. homo= människa). Frågan om människans tillblivelse. Se: Kreationism.
Homo viator (lat. den vägfarande människan). Den kristne på väg mot det himmelska fäderneslandet, dvs. den kristne i denna världen.
Homoousios (grek. av samma väsen). Teologiskt uttryck som på konciliet i Nicæa (325) användes för att karakterisera förhållandet mellan Gud Fader och Gud Son. Jfr den nicænska trosbekännelsen.
Homosexualitet. Den sexuella orienteringen mot en person av samma kön. Sexualiteten är enligt naturens ordning heterosexuell. Den söker sitt supplement i det motsatta könet, så att mannen och kvinnan kan förenas i kärlek och bli fruktbara tillsammans. Homosexualitet är en avvikelse härifrån och därför onormal, onaturlig. Man bör skilja mellan personen och hans/hennes homosexuella böjelse. Personen är skapad till Guds avbild till att leva och utveckla sig som Guds barn och har som sådant krav på samma respekt och omssorg som alla andra. Den homosexuella böjelsen förefaller vara en tidigt påförd miljöskada. Man har ännu inte bevisat, att den kan vara medfödd. Det har däremot kunnat konstateras, att den kan ha samband med vissa sociologiska mönster, som medför långvarigt åtskiljande av de två könen, t.ex. under krig, i fångläger eller när sporter av olika slag kräver det. Även den tekniska revolutionen av samfundsstrukturerna, arbetsmiljön och familjemönstret har medverkat till att människor kommit i identitetskriser, både i förhållande till sin omvärld och till sitt eget kön. Slutligen har psykiatriska undersökningar konstaterat djupt liggande psykiska orsaker till homosexuellt beteende, särskilt på grund av tidigt urspårat förhållande till föräldrarna, vars inbördes förhållande heller inte varit bra. Bibeln bekräftar denna erfarenhet om fädernas synder och leder den tillbaka till arvsynden. Homosexualitet är mot skapelseordningen: Gud skapade människan som man och kvinna och kallade dem att komplettera varandras liv, hänge sig år varandra i kärlek och sätta barn till världen (1 Mos 1:27-28; 2:18, 23). Syndafallet bringade oordning i detta förhållande, ty människan hade nu sig själv i centrum och tog andra människor till intäkt för sig själv. Kärlek och sex skildes från varandra, och sexualiteten degraderades till ett begär- och maktförhållande till det motsatta könet, respektive till onaturlig otukt i förhållande till samma kön eller till och med i umgänget med djur (jfr 3 Mos 18:22-23; 20:13). Sodom och Gomorra är det klasiska exemplet på detta i GT (1 Mos 19:1-11). I NT tar Paulus upp samma tråd: "Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män….får ärva Guds rike" (1 Kor 6:9). Kulturellt sett finns det ett språng från de avgudadyrkande kananéerna på patriarkernas tid till den grekisk-romerska hedniska världen på Kristi tid; moraliskt sett är språnget knappast så stort, inte heller till situationen idag. Och budskapet är detsamma. Uppenbarelsen bekräftar den naturliga moraliska lagen, kallar hedningarna till att ta ansvar utifrån det egna sunda förnuftet och den naturliga gudskunskapen (Rom 1:18-32) och de kristna till ansvar för sin kallelse att likformas med Kristus, som är den sanna människan och den sanna bilden av Gud. Men NT skiljer mellan den orenhet, som har påförts utifrån, här den sexuella böjelsen som sådan (jfr Matt 15:11, 19-20) och homosexuell aktivitet (1 Tim 1:10). Det sistnämnda är inte endast en onaturlig urspårning utan en synd mot Guds bud och Guds vishet i skapelseverket och en nedvärdering av den egna och andras person som Guds barn. Det är den fallna människans vanmäktiga försök att sträcka sig efter en kärlek som är steril och endast bjuder på en fattig tröst i form av självtillfredsställelse. Det utesluter inte, att homosexuella personer kan vara osjälviska i andra förhållanden, men det betyder, att de i sina intima liv kultiverar en självisk böjelse, som är skadlig och farlig i deras förhållande till Gud och människor. Aktiva homofilers kamp idag för erkännande och hemortsrätt, såväl i samhälle som i Kyrka, understöds av en hednisk, materialistisk livsuppfattning, som har mist känslan för det andliga livet. Alla är kallade till kyskhet, dvs. till ett sexualliv i kärlekens tjänst, om man lever i ett äktenskap eller gör avkall på ett sexuellt förhållande för att tjäna den universella kärleken till alla människor (se: Celibat). Den homosexuelle skall därför på varje sätt hjälpa till att bryta sin identifikation med sin onaturliga böjelse, bryta upp från den och som andra celibatärer leva ett andligt liv i den universella kärlekens tjänst. Det är i personens egen önskan härom den Katolska Kyrkan ger pastoral omsorg och vägledning under hänvisning till Guds hjälpande nåd, regelbunden bikt och mottagande av Guds och Kyrkans gränslösa förlåtelse i botens sakrament. Jfr Troslärokongregationens deklaration från den 29 december 1975 (Om några sexualetiska frågor) samt dess brev från 1 okt 1986 till de katolska biskoparna om den pastorala omsorgen om de homosexuella personerna. Se även: Sexualitet.
Hopp. " Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken" (1 Kor 13:13). Det kristna hoppet är ett av de tre så kallade teologala egenskaper, som människan tar emot i dopet. I hoppet sträcker de troende ut sig efter Guds kärlek. Hoppet är vänt mot framtiden; det karakteriserar de troende som pilgrimer på jorden: "Deras hopp står till ett bättre, nämligen det himmelska fäderneslandet" (Heb 11:16), det himmelska som har kommit ned med Jesus (Matt 4:17). Hoppet sätter sin tillit inte till människans krafter utan till Guds löften, som redan har uppfyllts med Kristi ankomst och den Helige Andes sändning på Pingstdagen. De döpta har därför redan nu del av det de tror på: Uppståndelsen och det eviga livet (jfr Rom 6:5) -åtminstone som en första gåva (Rom 8:23), som stimulerar hoppet, "höll ut vid hoppet, där allt hopp var ute", och driver dem fram mot målet: "Tro inte att jag redan nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp….jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris däruppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus " (Fil 3:12-14). Det är inte sin personliga lycka Paulus har gripits av; hans hopp söker inte det egna utan Kristus. Därför är det även öppet för andras frälsning (2 Tim 4:8), vare sig det rör sig om kristna (1 Thes 2:19; 2 Thes 1:4) eller hedningar. Paulus hopp gäller Kristi återkomst och hela Guds frälsningsplan: Maran ata" (1 Kor 16:22), "Kom, Herre Jesus" (Upp 22:20)
Hor. Se: Äktenskapsbrott.
Horae canonicae (Lat. kanoniska tider). Se: Tideböner.
Horoskop (grek. hora= årstid, skopein= se). En timvisare, en ödestydning. Se: Astrologi.
Hosianna (hebr. Ge oss frälsning). Ett uttryck från GT (t.ex. Ps 118:25), som användes som nödrop eller hyllningsrop till kungen. Judarna använde det, då de hälsade Jesus vid intåget i Jerusalem (Matt 21:1-11). Uttrycket förekommer i mässans fasta delar Sanctus och Benedictus.
Hospitalordnar. Manliga och kvinnliga ordnar, vars medlemmar sedan 1000-talet har vigt sina liv åt att i sina kloster passa de sjuka och hjälpa de resande, bl.a. pilgrimerna i hela Europa och det heliga landet.
Hostia (lat. offergåva). Altarbröd. Beteckning på det osyrade bröd, som konsekreras i mässan.