Jahve (hebr. Yahweh= "Jag är" 2 Mos 3:14). Det namn under vilket Abrahams, Isaks och Jakobs Gud uppenbarar sig för Moses. Namnet antyder både Guds mysterium och hans osedvanliga, aktiva närvaro i människans värld. Se även: Herren.
Jansenism. Några uppfattningar av nåden och den fria viljan formulerade av teologen och biskopen Cornelius Jansen (1585-1638). En puritansk människosyn, enligt vilken människan med sin fria vilja inte är i stånd att göra något moraliskt gott; endast de som är förutbestämda till nåden kan frälsas. Läran fördömdes flera gånger som heretisk. Rörelsen finns stadigvarande bl.a. i Holland.
Jasna Gora (polska: Det lysande berget). Kloster i södra Polen, där den berömda Mariabilden Den svarta Madonnan finns. Som vallfartsort för dyrkan av Maria av Czestochowa är det Polens nationalhelgedom.
Jehova. Se: Herren.
Jerusalem. Det judiska folkets religiösa och politiska centrum med templet och det gamla förbundets offerkult. Platsen för Jesu Kristi lidande, död på korset och uppståndelse. Härifrån utgick Kyrkan; aposteln Jakob var stadens förste biskop. Det finns många viktiga kristna helgedomar och minnesmärken i staden, t.ex. den heliga Gravkyrkan och Via Dolorosa. Se även: Himmelska Jerusalem, det.
Jerusalembibeln. Den heliga skrift, översatt till franska och kommenterad av franska och belgiska experter på 1940- och 1950-talen, under redaktion av Bibelskolan i Jerusalem. Detta verk blev mycket utbrett och översatt till flera språk.
Jerusalemskors. Se: Kors.
Jesu Hjärtas-dyrkan. Hjärtat är i bibliskt språkbruk synonym till person. Kyrkan ärar Jesu Hjärta, som öppnades av den romerske soldatens lans (Joh 19:34-36), som ett tecken på kärleken som offrar sig ända till döden, jfr Hos 11:8: "Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks" (jfr Joh 3:16).
Jesu Hjärtas-dyrkan fick ny inspiration av den heliga Margareta-Maria Alacoque och hennes visioner (d. 1690. Jesu Hjärtas- högtiden förordnades för hela Kyrkan 1856, 2:a fredagen efter Treenighetsfesten och på första fredagen i varje månad.
Jesu Hjärtas-präster- Congregatio Sacerdotum a Sacro Corde Jesu (S.C.J.) Orden stiftades 1877 i Frankrike och har till syfte att bedriva undervisning och mission. Den har c:a 3.000 medlemmar.
Jesu Små Bröder - Petits Frères de Jésus. Kongregationen stiftades 1933 av René Voillaume, som följde Charles de Foucaulds exempel. Dess manliga medlemmar lever i små kommuniteter, som utför manuellt arbete i arbetskvarter samt i missionsländer. Endast ett fåtal blir präster. Se även: Jesu Små Systrar.
Jesu Små Systrar - La Fraternité des Petites Soeurs de Jésus (du Frère Charles de Jésus). Kongregationen stiftades 1939 i Sahara av Petite Soeur Magdeleine de Jésus, som följde Charles de Foucaulds exempel. Se även: Jesu Små Bröder.
Jesu sällskap- Societas Jesu (S.J.). Stiftades av Ignatius av Loyola (1491-1556) och godkändes av påven Paulus III år 1540. Ordens stiftelsedokument Formula Instituti från 1539 ingår i påven Paulus III:s bulla Regimini militantis Ecclesiae (1540) och fick sin definitiva form i påven Julius III:s Exposcit Debitum (1550). Här formulerades ordensmedlemmarnas uppgifter, som är att "hjälpa människorna att göra framsteg i det kristna troslivet och att arbeta för trons utbredning genom offentliga predikningar, föredrag och möjliga former för förmedlande av Guds Ord, genom att vägleda i De andliga övningarna, undervisa barn och dem som saknar kunskap om den kristna tron och utöva kärleksgärningar, varvid de genom att höra bikt och förvalta de andra sakramenten söker förmedla andlig tröst". Som målgrupper nämns "inte endast muslimer, andra icke-troende, invånarna i Indien, kättare, schismatiker, utan även troende" (dvs. katoliker).
Ordens medlemmar, som kan vara bröder eller präster, har sedan sökt att uppfylla detta genom att bedriva undervisningsverksamhet och att i väsentlig grad bidraga till Kyrkans världsomfattande missionsverksamhet. Förutom de sedvanliga löftena om fattigdom, lydnad och kyskhet avlägger de även löfte att resa överallt dit påven sänder dem för att verka till Guds större ära. Jesu sällskap utbredde sig snabbt, och under motreformationen deltog dess medlemmar i Kyrkans försök att återvinna det som hade gått förlorat vid reformationen. Präster av Jesu Sällskap har särskilt blivit kända för sin pedagogiska insats, sin verksamhet som biktfäder, vägledare för Mariakongregationer (officiellt namn sedan 1990: CVC-grupperna) och sitt ledande av reträtter (De andliga övningarna) efter sin stiftare Ignatius' anvisningar (Exercitieboken).Jesu Sällskaps motto är Ad Maiorem Dei Gloriam (lat. Till Guds större ära), vilket ofta förkortas A.M.D.G. Orden som har c:a 25.000 medlemmar, leds av en generalföreståndare (lat praepositus generalis), som är vald på livstid. De enskilda ordenshusen leds av en superior, utnämnd på ett antal år.
Jesu uppståndelse. Jesus sade till Maria: "Din bror skall uppstå". Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen". Jesus sade till henne: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. Tror du detta?" (Joh 11:23-26). Bland det judiska folket fanns det en tro på en uppståndelse "på den yttersta dagen", som själarna väntade på i dödsriket. I motsats till grekiska föreställningar om själens befrielse från kroppen i döden, kände hebréerna endast till en tillfällig åtskillnad av själ och kropp (se: Kött), eftersom det var två sidor av samma sak: "Ty du lämnar mig inte åt dödsriket, du låter inte din trogne se graven" (Ps 16:10; jfr Apg 13:35-37).
Under mackabéertiden, under Antiokus Epifanes' förföljelse (167-166 f.Kr), kommer denna uppståndelsetro till ett första genombrott: "Detta har jag fått som en gåva av himlen", säger en av mackabéerbröderna före sitt martyrium, " för hans lagars skull avstår jag det gärna, och av honom hoppas jag få det tillbaka igen" (2 Mack 7:11; jfr v 9, 14, 29, 36). Från samma tid härstammar även detta uttalande: "Många av dem som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till skam och evig fasa. De som nått insikt skall lysa som det ljusa himlavalvet..." (Dan 12:2-3; jfr v.13). Fariséerna anslöt sig till detta spirande erkännande hos det gamla gudsfolket av uppståndelsen "på den yttersta dagen", medan sadducéerna inte trodde på någon uppståndelse. Jesu uppväckande av döda, inte minst av Lasaros förbereder Marta och de övriga lärjungarna på hans egen uppståndelse från de döda (Joh 11:36-44; jfr Jairi dotter, Mark 5:21-42; änkans son i Nain; Luk 7:11-17). Men även om det var en uppståndelsetro som Jesus kunde anknyta till, så överraskade det lärjungarna helt, att han själv skulle uppstå i sin kropp redan på tredje dagen efter sin död. Jesus förutsäger det upprepade gånger: "Människosonen skall dödas och uppstå efter tre dagar" (Mark 8:31), "men lärjungarna förstod inte vad han menade och vågade inte fråga honom" (Mark 9:32; jfr Joh 2:19; Mark 12:40)."De undrade sinsemellan, vad som menades med att uppstå från de döda" (Mark 9:10). Påskdagen efter Jesu död och begravning är de på förtvivlans rand: här slutade alltså Jesu förlossningsgärning (jfr Luk 24:21-34:37; Mark 16:14). Den tomma graven kan inte överbevisa dem; liket kunde ju ha burits bort (Luk 24:11f; Joh 20:2); endast aposteln Johannes, som hade varit vittne till Jesu död på korset (Joh 19:26), tror genast (Joh 20:8).
Själva uppståndelsen på påskmorgonen blev inte bevittnad. De romerska vaktsoldaterna greps av skräck och blev "som döda", och kvinnorna vid graven tar emot budskapet av en ängel (Matt 28:2-6). Men så börjar den Uppståndnes konkreta uppenbarelser under 40 dagar fram till himmelsfärden (Apg 1:3, 9), inte för världen (Joh 14:22) men för utvalda vittnen (1 Kor 15:5f; Apg 2:32; 10:41; 11:31). Plötsligt står han mitt ibland dem, talar till dem, uppmanar dem att följa honom, så att de kan förvissa sig om, att han inte är någon ande (Luk 24:37-40; Matt 28:9) utan verkligen uppstånden med samma kropp som hängde på korset: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" (Joh 20:25-27). Han äter också med dem (Luk 24:30, 41-43; Joh 21:9-13; Apg 10:41) och öppnar skrifterna för dem, så att de förstår, att på så sätt borde Kristus lida och gå in i sin härlighet (Luk 24:25-27). Det kronologiska förloppet i Påskens händelser är inte ett och detsamma i de olika evangelisternas berättelser, men deras vittnesbörd är entydigt och höjt över allt tvivel: Jesus har uppstått i sin kropp på den 3.e dagen i ett nytt andligt tillstånd, som undandrar sig de allmänna jordiska villkoren (Joh 20:19, 17), även om det inte hindrar honom att tala och äta med lärjungarna och att manifestera sig som en konkret människa. Från Pingsten blev Jesu uppståndelse centrum i den apostoliska förkunnelsen (Apg 2:22-35; 13:32-39; 17:31; 23:6f). Som ögon- och öronvittnen hänvisar de till det faktum, de själva har upplevt (Apg 3:15) men även har lärt av den uppståndne själv, till Skrifterna som härmed har gått i uppfyllelse (1 Kor 15:3f; Apg 2:34-35; 13:32f). Han är den förstfödde bland de döda (Apg 26:23: Kol 1:18; Upp 1:5, den första människa som har trätt in i den nya återlösta världen. Och som "härlighetens Herre" (1 Kor 2:8; jfr Jak 2:1; Fil 2:11) är han nu upphov till evig frälsning för människorna (Apg 3:6). Han skapar åt sig ett heligt folk (1 Pet 2:9f), som han drar med sig i sitt kölvatten. Se även: Köttets uppståndelse; Påsken, återkomst, Kristi.
Jesuit. En medlem av Jesu Sällskap.
Jesus. Den latinska formen av det grekiska Iesous, som kommer av det hebreiska Jeshua eller Joshua= Jahve är frälsning. Det namn Guds Son bar som människa bland sina landsmän. Jfr Luk 1:31; 2:21: Se: Guds Son.
Jesusbönen. En utbredd böneform hos de ortodoxa kristna, där bönen "Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig syndare" upprepas med regelbundna mellanrum och skapar grund för meditation. Se även: Hesychasm.
Jesus Hominum Salvator (lat. Jesus, människornas frälsare). I.H.S. Jesu monogram har uppstått som förkortning av Jesu namn på grekiska. Sedan har det latiniserats och blivit föremål för många nya tolkningar, t.ex. In Hoc Signo.
Jesus Nazarenus Rex Judaeorum (lat. Jesus från Nasaret, judarnas konung). Den latinska inskriptionen på korset, jfr Joh 19:19. Förkortas I.N.R.I.
Johannes Chrysostomos' liturgi. Den mest utbredda bysantinska riten, uppkallad efter den liturgiske reformatorn, kyrkofadern Johannes Chrysostomos (347-407), som var patriark av Konstantinopel. Används i de flesta orientaliska kyrkosamfunden av bysantinsk rit.
Johannesdopet. se: Dop.
Johanniterorden. Den äldsta andliga riddarorden, som ännu finns. Grundades som sjukvårdsorden under korstågstiden men övertog även beskyddandet av pilgrimerna i eller på väg till det heliga landet. Stadfästes år 1113 men fanns redan under 900-talet vid S:t Johannes Hospital i Jerusalem. Ordens sjukvård har skapat förebild för hela medeltidens sjukhusväsen. Efter islams erövring av det heliga landet fördes kampen från Rhodos (1309-1522) och därefter från Malta (1530-1798). Härav ordens andra namn: Malteserorden. Sedan har ordens huvudkvarter varit i Rom. Ordensmedlemmarna organiserar och utför ett stort hjälparbete i de flesta katolska länderna. Ordens flagga är röd med ett vitt kors.
Josefinism. Den världsliga statens försök att dominera Kyrkan, uppkallad efter den österrikiske kejsaren Josef II (1741-1790).
Josefssystrar. Se: Sankt Josefssystrarnas Ordenssamfund.
Jubelår. (hebr. jobhel= väderhorn). I det gamla Israel skulle vart 50:e år hållas heligt för att påminna om, att folket inte ägde landet, men förvaltade det. Det kallades så, eftersom det blåstes in över hela landet med väderhorn, som herdar använde som signalhorn (jfr 3 Mos 25:8-55). Se även: Heligt år.
Jubileum. Se: Heligt år.
Jubileumsavlat. Fullkomlig avlat som påven skänker under jubelåret (se: heligt år) och vid andra jubileer.
Judar. Medlemmar av Israels folk, Guds utvalda folk. Jude är den som är född av en judisk mor; härtill kommer ett ringa antal konvertiter. Bekännelsen till den ende Guden som uppenbarar sig i historien och hoppet om det kommande Gudsriket har judar och kristna gemensamt. Från dessa rötter i det gamla förbundet kan kristendomen inte skiljas ut, eftersom Jesus Kristus har levt ut ifrån dessa förutsättningar. Jesus förbinder judar och kristna, medan tron på Jesus skiljer dem åt. Korset, som den tidens judiska ledare utlämnade Jesus till, är för de kristna ett frälsningens tecken, ett tecken på Guds universella kärlek. Därför är det felaktigt att betrakta judarna som ett folk, som har gjorts utan arv, jfr Rom 11:1-2. Gud älskar trofast sitt folk (Rom 11:28-29), även om de har svikit förbundet många gånger. Jfr: Icke kristna religioner; antisemitism.
Judica (lat. Döm, skaffa rätt). Gammal beteckning på 5:e söndagen i Fastan (= Passionssöndagen), efter begynnelseorden i ingångsversen till dagens mässa: "Skaffa mig rätt, o Gud, ta dig an min sak! Rädda mig från ett trolöst folk" (Ps 43:1-2).
Julfesten. Festen för Jesu födelse, den 25 december. Mycket tidigt blev denna fest firad den 6 januari (Epifania), såsom det fortfarande sker i de orientaliska kyrkorna. Liturgiskt inleddes Kristi födelses fest med en midnattsmässa och fortsattes med högtidliga mässor julmorgonen och juldagen.
Julkrubba. Et arrangemang av ett stall, en krubba, Jesusbarnet, jungfru Maria, Josef, herdar, de tre vise männen och djur som figurer, som skall illustrera situationen vid Jesu födelse i Betlehem. Härstammar enligt traditionen från Franciskus av Assisi (början av 1200-talet). Är mycket utbredd bland katoliker och i kyrkorna vid jultiden som andaktsfrämjande religiöst sceneri.
Jungfru Maria. Jesu Kristi mor, Sions dotter och Kyrkans mor Sions dvs. Jerusalems /Israels dotter (jfr Sef 3:14), inte endast som laglydig judinna, utan som personifikation av det gamla gudsfolket (se: Korporativ person). I henne har Gud tagit sig an Israel och förbarmat sig över dess stamfader "Abraham och hans barn, till evig tid" (Luk 1:54-55).
I bebådelsen kallar ängeln henne full av nåd (Luk 1:28). På gudsfolkets vägnar är hon kallad och utrustad att ta emot och ge sitt samtycke till frälsningens uppfyllelse - ett fritt ja till ett mysterium hon knappast själv förstår: "Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig..." På så sätt skall Gud utan att använda sig av någon mans säd skapa in i henne det foster, som skall vara mänsklig boning för sin Son (Luk 1:35).
Det är en ny skapelse i tidens fullbordan, vilken härmed inleds, motsvarande det första människoparets skapelse i tidens morgon (1 Mos 1:27), en uppfyllelse av den frälsningsplan Gud lovade Abraham (1 Mos 22:18). Liksom han kallades att lämna allt för att bli stamfader till Guds utvalda folk (1 Mos 12:1-2) kallas Maria som jungfru och mor att viga sig helt åt den utlovade Messias (Matt 1:18-23; Luk 1:26-38). Att det är som jungfru hon skall bli mor framgår också av hennes ord: "Jag vet inte av någon man" (Luk 1:34). Fastän hon var trolovad med Josef, hade de alltså ännu inte flyttat samman. Även under födelsen och efter den, då Josef hade fört hem henne som sin hustru (Matt 1:24), förblir hon jungfru (jfr 2:a konciliet i Konstantinopel 533, Laterankonciliet 649, Paulus IV:s konst. Cum Quorundam Hominum 1555), en uppenbarad sanning, där biologins lagar kommer till korta inför skaparanden, Herren och Livgivaren.
De Jesu bröder och systrar, som omtals i NT, omfattar i semitiskt språkbruk även släkt och vänner.
Marias jungfrulighet skall uttrycka det totala tillitsförhållandet till Gud i tro, hopp och kärlek, som profeterna hade kallat ett nyomvänt Israel till (se: Jungfrufödsel).
Maria mottar kallelsen, först i sitt hjärta: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" (Luk 1:38), sedan i sin kropp: Guds Ord blir kött i henne (Joh 1:14), och uppfylld av den Helige Ande hälsar hennes släkting Elisabet henne profetiskt som sin "Herres mor" (Luk 1:41-43). Maria svarar likaså profetiskt i sin lovsång Magnificat: "Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig" (Luk 1:48). I denna saligprisning av Jungfru Maria har Kyrkan, inte minst Östkyrkan, gått in, och i ljuset av evangelierna har hon fördjupat sig i hennes liv som Jesu mor, Jesu lärjunge och Jesu medhjälpare i frälsningsverket. Maria är som hela Guds folk en trons pilgrim. Hon har vuxit i erkännande av sin Sons sanna identitet som Davids son, Israels kung, Messias - Guds Son (jfr Luk 2:49-51). Hon har även som de övriga lärjungarna vuxit i erkännandet av frälsningens väg och sin egen kallelse: Från bröllopet i Kana (Joh 2:1-5), under Jesus offentliga gärning (Matt 12:46-50) till sin plats under korset (Joh 19:25-27) och bland Jesu lärjungar ända till Pingsten (Apg 1:14).
Som Jesu lärjunge visar hon fullkomlig efterföljelse av Kristus (jfr Symeons profetia Luk 2:34-35). Även om hon gång på gång inte förstår, lyder hon i tro, gömmer orden och överväger dem i sitt hjärta (Luk 2:19, 49-51). Hennes troslydnad vittnar om, att hon är utan synd (jfr Tridentinska konciliet 1547), full av nåd, ja, att hon från sin avlelses första ögonblick genom ett särskilt privilegium på grund av Kristi kommande förtjänster har bevarats ren från varje arvsyndens fläck, som dogmen om hennes obefläckade avlelse säger. Detta sista erkännande hänger samman med den fornkyrkliga uppfattningen, att Maria är motstycket till den fallna Eva (1 Mos 3:13, jfr Upp 12:13-17, Guds nyskapande av kvinnan, vars säd skall krossa ormens huvud (1 Mos 3:15). Som den nya Eva, "de levandes mor", ser Kyrkan henne därför även som Jesu aktiva medhjälp i frälsningsverket, mor till lärjungen under korset (Joh 19:27), till de troende och alla människor (jfr Joh 2:1-11; Apg 1:14). Eftersom hon är undantagen från arvsynden och har mottagit och tjänat sitt kall "i sitt hjärta och i sin kropp", skall också hennes kropp ha fått del i hennes sons seger över synd och död, så att hon helt kunde följa honom i hans härliggörelse. Näst efter Kristus är hon den enda människa, som genast efter det att hon fullbordat sitt livslopp här på jorden, blev upptagen med kropp och själ till himlen (jfr dogmen härom i Pius XII:s apostoliska konstitution Munificentissimus Deus, 1950). Det passade sig, att den som skulle vara stammoder till den nya släkten av förlossade Guds barn, blev förenad med sin son, inte endast i hans offer på korset utan även i hans uppståndelse och himmelsfärd. Således har hon gjorts till ett tecken för Kyrkan och människorna på det typiska livsförloppet i Kristi efterföljelse, som alla är kallade till, ända fram till det eviga målet i köttets uppståndelse. Därför anropar de troende henne som vår mor i nådens värld, under det att de prisar henne salig och ber om hennes förbön (se: Mariadyrkan).
Gud allena åstadkommer nåden, och "det finns endast en förmedlare mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus, som gav sig själv till lösen för alla" (1 Tim 2:5-6). Men i utdelandet av nåden (oeconomia gratiae) är Maria verksam, enligt Pius X som halsen, som förbinder huvudet Kristus med hans kropp Kyrkan. Som Herrens tjänarinna och Kristi medhjälpare ger hon vidare det hon själv tar emot, och hon bidrager således också som vår mor till att föda och uppfostra Kristi bröder och systrar, Guds barn. Då 2:a Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan blev antagen den 21 november 1964, satte Paulus VI därför kronan på verket genom att förklara Maria för Kyrkans mor (jfr Lumen gentium kap 8 och Johannes Paulus II: Redemptoris Mater, 1987).
Jungfrufödsel. Den enastående kallelse som har kommit jungfru Maria till del, att bli havande med Guds Son som människa utan någon mans medverkan (Matt 1:18-23; Luk 1:26-38). Matteusevangeliet ser i detta en uppfyllelse av profeten Jesaja: "Se jungfrun skall bli havande och föda en son…" (Jes 7:14), ett citat från den grekiska översättningen av GT. I den ursprungliga hebreiska texten står det inte "jungfru" utan "ung kvinna" (alma). Profeten kan i första omgången ha tänkt på en medhustru i kung Akaz' harem; till honom är profetian given, i en krissituation, om en son, som Gud skall vara med (Immanuel). Det är en förnyelse av löftet till Davids hus om en framtida kung av Guds nåde. Först den historiska utvecklingen tvingar profeten att se längre in i framtiden: Jerusalem skulle bli som en jungfru, vigd åt Jahve, för att en Messias-kung skulle kunna framstå ur folkets sköte. Under andra århundradet tar den grekiska översättningen av GT (se: Septuaginta) konsekvensen av denna utveckling och översätter nu "alma" med "betula", dvs. jungfru: "Se jungfrun skall bli havande…". Tanken är nu på ett nyomvänt, jungfruligt Guds folk. Men att detta korporativt skull ta gestalt i jungfru Maria, att hon i tidens fullbordan skulle träda fram som exponent för det sanna Israel - det uppenbaras först i det nya förbundet, något som framgår av Matt 1:22-23. Se även: Jungfru Maria.
Jungfrulighet. Betyder här varken sexuell oberördhet eller att vara ogift utan det förverkligade beslutet (för personer av båda könen) att varaktigt avhålla sig från sexuell aktivitet "för himmelrikets skull" (Matt 19:10f). Jungfrulighet har - med varierande styrka - anbefallts som ett verksamt medel att uppnå helighet: "Kyrkans helighet främjas också på ett särskilt sätt av de mångfaldiga råd, som Herren i evangeliet förelägger lärjungarna till efterföljelse. Första platsen bland dem intar den gudomliga nådens dyrbara gåva, som Fadern skänker den enskilda människan (jfr Matt 19:11; 1 Kor 7:7), nämligen jungfrufödseln eller celibatet, så att de lättare och mer helhjärtat kan ge sig åt Gud ensam (jfr 1 Kor 7:32-34). Kyrkan har alltid särskilt ärat denna fullständiga avhållsamhet för himmelrikets skull, har betraktat den som ett tecken på och en sporre till kärleken och som en utmärkt källa till andlig fruktbarhet i världen" (Lumen gentium 42). Därför krävs celibatet inte endast för ordensfolket utan även för präster som skall viga hela sitt liv och sin arbetskraft åt tjänsten åt Gud i Kyrkan. Kyrkan är deras familj. Se även: Evangeliska råd.
Jungfruvigning. En högtidlig kyrklig vigning, varvid en kvinna, som är jungfru, officiellt invigs av biskopen till ett liv i ett åt Gud vigt stånd, antingen som medlem av vissa ordenssamfund med sträng klausur (moniales) eller som lekman i Kyrkan. Kyrkan förutsätter, att "de kristna jungfrurna, i överensstämmelse med de nådegåvor de har fått, tillbringar sina liv med att göra bot, utöva barmhärtighetsgärningar, utföra apostoliskt arbete och leva ett bönens liv". En 'virgo consecrata' tillhör ordo virginum (CIC, canon 604). Detta jungfruliga stånd i Kyrkan är ett komplement till äktenskapet i brudförhållandet mellan Kristus och Kyrkan.
Juro divino. Lat. efter gudomlig rätt.
Juro humano. Lat. efter mänsklig rätt.
Jurisdiktion (lat. jus= rätt, dicere =att säga). Kyrkorättsligt begrepp: Rätten att utöva officiell myndighet i ett närmare definierat område. En biskops jurisdiktion gäller således normalt endast i hans biskopsdöme.
Jurisdiktionsprimat. (lat. jus= rätt, dicere= att säga, primus= den förste). Rätten att utöva den översta myndigheten. Används om påven som Kyrkans jordiska överhuvud, som är i besittning av det högsta läromässiga, laggivande och prästerliga ämbetet, jfr Matt 16:18 och Joh 21:15-17. Se även: Påven; Petrusämbetet.
Jus divinum (lat. gudomlig lag). Guds eviga lag angående universums styrande. Den omfattar både de fysiska och de moraliska lagarna. De fysiska lagarna uppfylls med nödvändighet i naturen, medan de moraliska lagarna (som uttrycks i de tio buden) uppfylls beroende på människans fria vilja. Gud har uppenbarat sin lag för människorna, både genom profeterna, men särskilt genom sin Son (Heb 1:1-2). Därför tillkommer det inte människan att ändra på eller ge dispens från denna lag. Jesus avskaffar inte Guds lag under det gamla förbundet men han ger ett nytt bud (Joh 13:34).
Jus gentium (lat. folkens lag). Samlande beteckning på de (eventuellt utskrivna) rättsföreskrifter, som gäller för nationernas förhållande till varandra. Dessa regler är inspirerade av de allmängiltiga reglerna i jus naturale.
Jus humanum (lat. människans lag). Den lag som är formulerad enbart från mänskliga förutsättningar.
Jus naturale (lat. naturrätten). Grundläget för samhällenas laggivning. Den principiella grundlagen för samhällenas positiva laggivning ligger i en moralisk ordning. Det är denna moraliska ordning, som fundamentalt sett uttrycks genom 'lex naturalis' =den naturliga morallagen.
Justitia et Pax (lat. Rättfärdighet och fred). Påvlig kommission, upprättad 1967 med syfte att studera problemen i världen beträffande rättfärdighet och fred samt att stärka medvetandet härom hos gudsfolket. Kommissionen finns också i de enskilda biskopsdömena.