Sensus fidelium (lat. de troendes mening). Uttryck för de troendes överensstämmande mening eller tro.
Sentire cum Ecclesia (lat. erfara tillsammans med Kyrkan). Känna sig fram tillsammans med Kyrkan; vara på våglängd med den i sina tankar och värderingar. Uttrycket härstammar från Ignatius’ Andliga övningar.
Separation (lat särskiljning). Kyrkan tillåter fysisk separation mellan äkta makar, om omständigheterna kräver det (t.ex. i händelse av grovt våld eller kriminalitet). Det sakramentala bandet mellan de äkta makarna består dock ständigt, och de kan inte ingå nytt äktenskap, innan döden skiljer dem åt.
Septuagesima (lat. den sjuttionde (dagen) ). Gammal beteckning på den 3:e söndagen innan fastetidens börjar.
Septuaginta (lat. den sjuttionde). Beteckning på den äldsta och viktigaste översättningen av GT till grekiska, som avslutades c:a 150 f.Kr för att användas av de grekisktalande judarna i diasporan. Enligt traditionen stod 70 lärda i Alexandria för denna översättning.
Sepulcrum (lat. grav (plats) ). Se: helgongrav.
Serafer (hebr. saraf= brinnande). Ljus-änglar. I Jes 6:2-3 deltager de i den himmelska liturgin, jfr Upp 4:8 och flera prefationers avslutning i mässan. Se även: Ängel.
Servus Servorum Dei. Vanligen självbeteckning brukad av påven i skrivelser. Se: Guds tjänare.
Sexagesima (lat. den sextionde). Gammal beteckning på 2:a söndagen innan fastetidens början.
Sext (lat. sextus= den sjätte). Den tidebön som beds vid den sjätte timmen (mitt på dagen) i det monastiska breviariet, men som nu efter 2:a Vatikankonciliets liturgireform i det romerska breviariet kan ersättas av middagens tidebön, liksom ters och non.
Sexualitet. Den kroppsliga förmedlingen av kärleken mellan man och kvinna. Ordet finns inte i Bibeln, men könsskillnaden nämns ofta för att belysa förhållandet mellan man och kvinna. ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27). Människan består av man + kvinna, och tillsammans är de en avbild av Gud, dvs. av hans fruktsamhet och herradöme över jorden (1 Mos 1:28). Därför längtar de efter varandra för att bli fulländade som människor, så att de kan utveckla sin mänsklighet i likhet med Gud. Därför är det inte heller gott för människan att vara ensam (1 Mos 2:18). Ensamhetskänslan har sin grund inte endast i den subjektiva människans situation, utan objektivt i hennes natur. Människan är skapad som ett socialt väsen. Hon längtar efter andra människor för att göra sitt liv fullständigt och förverkliga det.
Eftersom mannen och kvinnan är skapade olika, har de särskilt mycket att ge varandra, både kroppsligt och själsligt. Möjligheten till ett djupgående supplement framkallar kärleken mellan två likvärdiga personer, som endast tillsammans känner sig som en hel människa. Det är en oskuldsfull kärlek utan baktankar – de första människorna är nakna men skäms inte för varandra (1 Mos 2:25). Med syndafallet får sexualiteten däremot en tvetydig karaktär. Nu har samhörigheten mellan man och kvinna brutits, eftersom de inte längre upplever sig som utgångna från Gud, bestämda till att tillsammans leva ett liv, som liknar hans. Nu tänker var och en endast på sig själv. Sexualdriften, som skulle driva dem ut ur sig själva in i varandra, fördärvas av en motgående rörelse, som vill bruka den andra för att tillfredsställa sig själv. Dvs. sexuallivet töms på kärlek och fylls av begär och tyranni (jfr 1 Mos 3:16).
Men Gud förbarmar sig och träder in med en långsiktig uppfostringsgärning. Trots fall och frestelser skall det mänskliga paret åter lära sig att underordna sitt sexualliv under Gud. Den födande kvinnan skall veta, att hon deltar i hans fortsatta skapelse av det mänskliga släktet: ”Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp” (1 Mos 4:1). Mannen skall avhålla sig från främmande kvinnor och glädja sig över sin ungdoms hustru (Ords 5:15-23). För trohet är en kvalitet genom kärleken; den slår vakt om det personliga och ömsesidiga i förhållandet mellan de två. Omskärelsen blir ett synligt tecken på, att livets fortplantning skall ske i förbund med Gud (1 Mos 17:9-14). Barnen är hans, innan de är föräldrarnas
(jfr 1 Mos 22:16-18).
Många andra lagar och riter i GT skall beskydda sexuallivet hos Guds folk mot oanständighet och åtrå, blodskam och homosexualitet, könsumgänge med djur osv. (jfr 3 Mos 20:10-21). Kort sagt mot allt det som var sed och bruk hos de hedniska grannfolken. Det hade ingen likhet med Gud. Därför vämjdes han vid dem, drev ut dem ur deras land och gav det åt sitt utvalda folk. Mitt i syndafallets värld skulle israeliterna leva det liv han från skapelsens morgon hade bestämt för alla människor: ”Ni skall vara helgade åt mig, ty jag, Herren, är helig, och jag har avskilt er från andra folk för att ni skall tillhöra mig” (3 Mos 20:26). Guds helighet skall genomtränga dem till själ och kropp, så att även sexualdriften reserveras för en skapande och trofast kärlek, dvs. den skall användas personligt.
Israel upplevde här ett motsatsförhållande till den hedniska världen, liksom även de kristna i dag. Uppenbarelsens Gud är kärlek (1 Joh 4:16). Han har skapat människan med två kön och med en sexualitet, som ställer dem i relation till varandra; men själv är han utan kön och sexualitet. För Gud är ande. Men då, liksom nu, satte ett perverterat sexualliv sin prägel på folkens liv – i en sådan grad att det även trängde in i deras religiösa föreställningsvärld. Även gudarna hade sina sexuella äventyr, som de fördrev tiden med. Och de dyrkades sedan med sakral prostitution på kultplatserna (jfr 1 Kung 14:23-24). Syndafallets människor gör Gud till sin egen avbild i stället för att låta sig formas till hans avbild.
I GT berättas det, hur Gud inte funderar på att utrota dessa folk, utan en nyskapelse av människan skall äga rum i Guds utvalda folk. Och Jesus fullbordar denna nyskapelse genom att på hela människosläktets vägnar lägga sitt eget mänskliga liv totalt in under Gud och kalla alla att i tanke, ord och gärning göra detsamma (jfr Matt 5:28; 15:19; Mark 10:5-9). I tidens fullbordan gör man sålunda en skillnad mellan livet utan Gud och livet med Gud (1 Kor 6:9-10; jfr Rom 1:24-27). Nu får människorna välja, om var och en vill gå sin egen väg och endast utnyttja varandra: man och kvinna, slav och fri – eller om de vill vara ett i Kristus (Gal 3:28).
Nu är det inte längre tal om endast moraliska föreskrifter för ett tvetydigt sexualliv, så att det inte spårar ur. För nu har människan fått en helt ny källa till sitt liv i Kristi kärlek till ”bröderna”, dvs. Kyrkan (jfr 1 Joh 3:16). Därför väljer några att ge avkall på ett sexuellt förhållande med en annan människa för att leva i celibat, i en universell kärlek till hela Kyrkan och alla människor (jfr Matt 19:12). Människan tar varken skada till kropp eller själ genom att ge avkall på sexuell aktivitet, men sexualiteten kan inte utan skada för människan undvara kärleken. Därför måste även sexuallivet mellan man och kvinna nu definitivt ansluta sig till Kristus - Kyrkan (jfr Ef 5:25-32), för att de inte skall låsa in sig själva (jfr 1 Thes 4:2-5).
Paulus tvekar inte att uppmana de kristna att bryta förbindelsen med osedliga medkristna, så att församlingen inte skall mista sin identitet: ty ”Jag lät er tvättas rena. Ni har blivit heliga och rättfärdiga genom vår Herre Jesu Kristi namn, genom Anden från vår Gud” (jfr 1 Kor 5:9-13; 6:9-11).
Se även: Kärlek; äktenskapets sakrament; homosexualitet.
Sheol. Hebr. dödsriket. Se: Helvete.
Sic transit gloria mundi (lat. på det sättet förgår världens prakt). Denna sats sades tidigare tre gånger till de nyvalda påvarna vid påvekröningar under intåget i Peterskyrkan.
Sidoaltare. Ett altare som inte är högaltare i en kyrka. Det kan vara invigt t.ex. till ett helgon.
Sista nattvarden. ”Herrens nattvard” (1 Kor 11:20), dvs. den påskmåltid Jesus intog med sina lärjungar innan sitt lidande (jfr Matt 26:26-29; Mark 14:22-25; Luk 22:15-20; 1 Kor 11:23 ff). Den sista nattvarden har sannolikt ägt rum aftonen före judarnas officiella påsk, som inleddes fredagen efter solnedgången. Jesus förefaller följa det judiska påskritualet (Mark 14:12-16:22-26), men han infogar sitt instiftande av eukaristin i de rituella välsignelserna av bröd och vin: ”Tag och ät, detta är min kropp….Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse…” (Matt 26:26-30). Han vill ändra judarnas påskmåltid från en hågkomst av deras befrielse ur slaveriet i Egypten till en befrielse av slaveriet under synden, dvs. från yttre till inre frihet. På så sätt vill han försona det fallna människosläktet med Gud och med varandra i en varaktig fred.
Medan judarna slaktade sitt påskalamm uppe i templet, offrar Jesus sig på korset som det sanna påskalammet i fullkomlig lydnad mot Gud (Joh 19:14, 36). Han är även ”livets bröd”, först genom sitt Ord, som öppnar Guds rike för dem, som tror (Joh 6:26-51a); så genom sitt kött och blod, som offras oblodigt i den sista nattvarden till att ätas och drickas, så att de kan ha hans liv i sig (Joh 6:51b-58). Gentemot denna realism bleknar GT:s symboler och förebilder: djur- och skördeoffer, ökenvandringens manna, Moses som slog vatten ur klippan…det gamla Israel åt av offerdjurens kött för att förena sig med offergåvan och Gud, som tog emot den; men det skedde genom intentionen, liksom genom Döparens dop till bot i Jordan. I nattvardssalen och på korset blev det verklighet.
Jesus infriar sitt dop, under det han dör från det syndiga tillstånd, som människosläktet befinner sig i, för att överlämna sig och detta till Gud (Heb 10:8-9). Som Herrens lidande tjänare var han ”beredd att dö…när han bar de mångas skuld” (Jes 53:12). Hans frälsningsvilja är så strak, att han går in i de offergåvor, varmed han vill uttrycka den, bröd och vin – varvid de ändrar sitt väsen och förvandlas till honom själv. Förvandlingen är metafysisk, icke fysisk. Brödets och vinets fysiska gestalter (smak, lukt, utseende) bevaras som en lättillgänglig form, i vilken han kan vara livgivande föda för dem som tror. Förenad med honom, kött av hans kött och blod av hans blod, dras den fallna människan in i hans överlåtelse åt Gud och livet i hans rike (Luk 22:15f; Mark 14:25).
Sålunda har Människosonen ”inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv som lösen för många” (Mark 10:45). Det nya förbund, som profeterna hade utlovat (Jer 31:33), och som Jesus beseglar med sitt blod på korset, fullbordar och ersätter det gamla förbundet med dess djur- och skördeoffer och gör människan fri att leva efter Kristi ande och exempel (Joh 13:15-17). Genom att äta hans kropp och dricka hans blod får Jesu lärjungar del i hans fullkomliga kärlek, så att de kan älska varandra, så som han har älskat dem (Joh 15:12). Och Jesus ger apostlarna befallning att upprepa den oblodiga offerhandlingen i nattvardssalen ”till hans åminnelse”, under det de upprepar hans ord över brödet och vinet; så ofta de gör det, har de hans auktoritet att åstadkomma en förändring. Han ger dem härmed delaktighet i sitt prästadöme, för att de och deras efterföljare skall kunna frambära ett åminnelseoffer ”till dess han kommer” (1 Kor 11:25-26), dvs. för att de i alla tider skall kunna åberopa hans försoningsgärning inför Gud och nedkalla hans nåd ”över oss syndare” (jfr Luk 22:19).
På så sätt instiftas och föreskrivs eukaristin som Kristi kärleks sakrament, varvid den uppståndne Kristus förenar de troende med sig och genom sig med Gud Fader och med varandra i sin (Kyrka) kropp (1 Kor 10:16-17). Eukaristin skapar Kyrkan. Efter att en gång för alla ha framburit sitt offer för synder har Jesus nu för beständigt tagit platsen på Guds högra sida som vår överstepräst (Heb 10:12). Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid lever, och hans prästadöme fortsätter att bestå i himlen och i Kyrkan (jfr Heb 7:24-25; 12:22-13:21).
Se även: Eukaristi; mässa; förvandlingen; kommunion.
Sista smörjelsen. Se: De sjukas smörjelse.
Sista tiderna. De sista tiderna har börjat med Kristi död och uppståndelse. I honom är Guds frälsningsplan fullbordad, och denna världens dagar är nu räknade (jfr Apg 2:17; 1 Kor 10:11; 1 Tim 4:1; Jak 5:3; 1 Pet 1:5, 20; Jud 18; 1 Joh 2:18). Hur lång fristen skall vara kan Jesus inte säga något om (Mark 13:32). Att ”dagen är nära” (Rom 13:11) uppfattades sannolikt bokstavligt av de första kristna (jfr 1 Thes 4:15; 5:1-2; 2 Thes 2:2-3; 1 Kor 7:29; 1 Pet 4:7). Guds rike är redan verksamt i Kyrkan, men det slutliga genombrottet återstår ännu. Det är emellertid en huvudsak i det kristna hoppet (jfr Luk 21:30-31).
I de apostoliska breven är uppblomstringen av omoral och irrlära ett säkert tecken på, att den sista tiden är inne (jfr 1 Tim 4:1; 2 Tim 3:1ff; 2 Pet 2:1-3; 3:3). Av det grekiska ordet för ”sista”: eskhaton har man skapat ordet eskatologi, dvs. läran om de sista tingen och världens slut. Jfr Lumen gentium 7.
Se även: Tidens tecken.
Sista tingen, De. (fyra) Gammal beteckning för döden, domen, himlen och helvetet, som traditionellt behandlas sammanhängande i katekeser och andra framställningar av den enskilda människans och mänsklighetens förhållande till livet före och efter döden.
Signum crucis. Lat. korsets tecken. Se: Korstecken.
Simoni. Förvärv eller försök att förvärva andliga fördelar eller kyrkliga ämbeten genom betalning. Något sådant är enligt kyrkorätten strängt förbjudet och innebär ett ogiltigförklarande av de därvid ingångna kontrakten eller ämbetena. De genom simoni mottagna vigningarna i kyrkan får inte utövas (Codex Iuris Canonici 1380). De är giltiga men olagliga. Beteckningen härstammar från det första kända försöket till detta i Apg 8:18-24.
Simplex (lat. enstaka). Se: Fester.
Sindonologi (grek. lat. sindon= fint linne). Ett vetenskapligt studieområde, vars föremål är Kristi svepeduk, som befinner sig i domkyrkan i Turin.
Situationsetik. Moralsystem som vill reglera hållningen efter den konkreta situationen och inte utifrån generella principer. En reaktion på en abstrakt moral, som kan glömma den klokhet, varmed principer skall användas i praktiken. En reaktion på en abstrakt moral, som kan glömma den klokhet, varmed principer skall användas i praktiken. Den är dock en överdrift, som kan leda till att moralen helt undergrävs, och den fördömdes därför av Kyrkan.
Sixtinska kapellet. Påvarnas privatkapell i Vatikanen omedelbart norr om Peterskyrkan. Det är känt för Michelangelos berömda vägg- och takmålningar (ena väggen: domedagen, taket: scener från GT). Här har konklaverna och påvevalen ägt rum oavbrutet sedan 1846. Kapellet är byggt 1475-82 efter order från påven Sixtus IV (därav namnet).
S.J. Societas Jesu. Lat. Jesu sällskap.
Sjukas olja, De (lat. Oleum infirmorum). Den olja, som används vid de sjuka smörjelse. Den invigs normalt under oljevigningsmässan.
Sjukas smörjelse, De. Det sakrament, som ger sjuka och döende del i Kristi Andes kraft över lidande och död och bereder dem till delaktighet i hans uppståndelse. Liksom Jesu eget dop var en invigning till hans död från syndens värld och uppståndelse till ett evigt liv hos Gud (jfr Luk 12:50), så bereder de sjukas smörjelse även de kristna till uppfyllelsen av sitt dopförbund: den fullkomliga föreningen med Kristus i hans död och uppståndelse (jfr Rom 6; Denzinger 1694).
Det försvagade tillstånd, som en svår sjukdom leder patienten in i, kan betyda en kris, eftersom lidandet angriper människans naturliga lust att leva och trivas. Men samtidigt är det en kallelse att följa Kristus efter på korsvägen. Det är detta evangelium om att dö från sig själv för att leva för Gud Kyrkan här träder in med – i tron på att Guds kraft fullkomnas i människans skröplighet (jfr 2 Kor 12:9).
Lidande, sjukdom och död är en följd av syndafallet och det fallna tillstånd, som den mänskliga naturen även hos den döpte befinner sig i. Jesus avskaffade inte dessa följder för sitt eget vidkommande, men han bar dem i lydnad och tillit till Gud för att föra in den upproriska mänskliga naturen under hans herradöme igen. Sålunda övervann han syndens udd, uppenbarade kärlekens övermakt över lidande och död och öppnade den fallna människonaturen för den Helige Andes kraft för att uppstå från de döda.
Det är denna Kristi Andes kraft de kristna får del av i de sjukas smörjelse, så att de kan sona upproret i sitt eget kött och överlåta sig med själ och kropp till Kristus (jfr Apg 7:59). Botens sakrament har givit de botfärdiga tillbaka den dopnåd, som de genom sina synder har kränkt eller till och med förstört. De sjukas smörjelse fullbordar detta Kristi frälsningsverk hos den sjuke, som befinner sig på hans korsväg genom att genomsyra själva det fallna tillstånd, som har varit källan till människans synder, med hans Andes kraft och sålunda bereda honom för uppståndelsen.
Det sker genom att prästen smörjer honom med olja på panna och händer (den tänkande och handlande människan) i Herrens namn och ber: ”Må Herren genom denna heliga smörjelse och sin stora godhet och barmhärtighet komma dig till hjälp med den helige Andes nåd. Amen. Så att du befrias från all synd och frälst får stå upp igen. Amen.” ”Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse” (Jak 5:14).
Inte sällan har sakramentet den verkan, att det ofta åstadkommer en plötslig helbrägdagörelse av kroppen, ett föregripande av köttets uppståndelse. På så sätt var Jesu helbrägdagörelser av sjuka i samband med syndernas förlåtelse redan eskatologiskt tecken på den kommande varaktiga segern över allt lidande, död och förgänglighet, och han gav apostlarna och därmed Kyrkan makt till det samma (jfr Mark 6:12-13). Dessa mäktiga gärningar gör den uppståndne Kristus därför även från tid till tid genom prästerna, när de meddelar de sjukas smörjelse.
Det 2:a Vatikankonciliet har bekräftat förnyelsen av denna sakramentspraxis, så att den inte endast kommer de döende till hjälp med ”den sista oljan”, utan även dem, som har drabbats av svår sjukdom och behöver andlig och kanske kroppslig kraft att kunna bära den. Därför kan detta sakrament även upprepas, om mottagaren åter skulle behöva det. Om den sjukes tillstånd tillåter det, meddelas det bäst i samband med en mässa, strax efter evangeliet och predikan.
Det egentliga sakramentet ansikte mot ansikte med döden är inte de sjukas smörjelse utan den heliga kommunionen, som är vandringsbrödet och panten på uppståndelsen (jfr Joh 6:54). Så har det varit sed sedan Fornkyrkans dagar; jfr det 1:a konciliet i Nicæa 325 (Denzinger). Den döende och de närvarande mottager den heliga kommunionen under båda gestalterna, den döende, dock, om nödvändigt, endast under vinets gestalt. Före den heliga kommunionen skall den döende förnya sitt dopförbund och efter syndabekännelsen mottaga fullkomlig avlat. Allt detta förutsätter naturligtvis, att man inte väntar till sista ögonblicket med vandringsbrödet, så att den döende kan vara vid fullt medvetande och i tro och hopp sluta sig till Herrens död och uppståndelse.
Sjukdom. Se: Sjukas smörjelse, de; sjukkommunion.
Sjukkommunion. En sjuk persons mottagande av Altarets sakrament i hemmet eller på sjukhuset. Sker i samband med en kort gudstjänst. De nya reglerna tillåter att även lekfolk, som är utnämnda till det av biskopen, kan ge sakramentet till sjuka. Se även: Kommunionen, Den heliga.
Själ (hebr. nephes, grek. psyche, lat. anima). Själen är kroppens liv, och kroppen är själens uttrycksform. Själen är med andra ord kroppens livs- och formprincip. Bibeln skiljer inte mellan kropp och själ: utan kropp ingen människa, utan själ ingen människa. Hela människan är närvarande både i själ och kropp. Men Bibeln skiljer mellan olika krafter i människan, vilka är hierarkiskt ordnade i förhållande till varandra och till Gud.
Människan är ”kött”, så tillvida som hon är ett skröpligt, jordiskt väsen. ”Jord är du, och jord skall du åter bli”, säger Gud till syndafallets människor (1 Mos 3:19b; jfr 6:3, 12-13). Kyrkan upprepar det på askonsdagen, när vi tar emot korset av aska på pannan. Människan är själ, så vitt hon är ett levande väsen. Den själsliga eller psykiska människan är även ”kött” (3 Mos 17:14), dvs. skröplig, jordisk, ty själen är inte källan till sitt eget liv; men den har egenskapen att den kan öppna sig för källan, dvs. för Gud, som genom sin Ande är själva livets källa (1 Mos 2:7).
Gud å sin sida måste hela tiden blåsa sin livsande i sin skapelse för att hålla den vid liv: ”Du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny” (Ps 104:29-30). Gud ”ger alla människor liv och ande” (4 Mos 27:16; 16:22). Så länge Guds livsande blir kvar i människan, tillhör den människan, och människan kan fritt disponera över den: Gud utplånar inte människans person. Han kallar fram den. Inte för att den skall tillhöra sig själv, utan för att den fritt skall skänka sig själv till honom. ”I din hand befaller jag min ande” (Ps 31:6).
Människans ande är sätet för själens medvetna liv: hennes känslor, förnuft, vilja, karaktär, hållning – allt det som hon har på hjärtat och utgår därifrån som en kraft och driver henne i en bestämd riktning till handling. Men den är även, framför allt, sätet för en medveten längtan efter Gud (desideriuim naturale in visionem Dei), en latent längtan som kommer till genombrott i tro och hopp om att bli förvandlad till ständigt mer likhet med honom, till vars bild vi är skapade: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne” (Ps 51:12).
Hela GT är genomträngt av en tilltagande längtan efter Gud, inte minst Psaltaren: ”Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud…” (Ps 42). Denna längtan i människan efter Gud är signaturen på hans skapelseverk: ”Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, tills det finner vila i dig”, säger kyrkofadern Augustinus. Därför kan det både i GT och NT vara svårt att skilja mellan, när den bibliske författaren menar Guds Ande (hebr. ruah, grek. pneuma, lat. Spiritus), och när han menar människans ande.
Människans ande är ett anlag, en mottaglighet för Guds Ande (jfr Pred 12:7), och detta är människans kännetecken till skillnad från djuren (jfr Job 35:11). Djuret har en animalisk eller sensitiv själ; människan har en andlig själ: Människans ande kan befruktas av Guds Ande och på så sätt leda henne från ”det som är människans tankar” till ”det som är Guds tankar” (Matt 16:23).
Paulus talar om en gradvis förvandling av människan från ”en levande själ” till ”en levandegörande ande”, från det själsliga till det andliga, från ”den jordiske Adams barn” till ”den himmelske Adams (dvs. Kristi) söner”. ”Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska” (1 Kor 15:45-49). På grund av syndafallet är denna framåtskridande förvandling ”från härlighet till härlighet” (2 Kor 3:18) förknippad med ”födslovåndor” (Hos 13:13; Rom 8:22) och ett mödosamt medarbete på vår frälsning (Fil 2:12), på ”vår kropps förlossning” (Rom 8:23).
Även i detta arbete med oss själva är Gud första orsak: ”den som verkar i er så att ni i både vilja och gärning förverkligar hans syfte” (Fil 2:13). Det har levandegjorts och inspirerats av Guds Ande, att människan arbetar på sitt eget fortsatta skapelseverk – på andligt vis, i ett organiskt samspel mellan dess krafter. Den korporativa gemenskapen är en gjutform för denna organiska människosyn. Som människorna skall lära sig att vara fästa vid Gud och varandra utåt i inbördes solidaritet, så skall de även vara fästa vid varandra inåt, var och en i sin ande- själ- kropp (1 Thes 5:23), så de kan bli ett hjärta och en själ i Kristus (jfr Apg 4:32)
Själamässa. Se: rekviemmässa.
Själens natt. Uttryck från den mystiska teologin, särskilt hos Johannes av Korset, för visa prövningar i det andliga livet. Det rör sig om den så kallade passiva luttring, som Gud tar initiativet till, och som människan endast kan genomgå i tro och uthållighet. Hennes känsloliv skall underställas Andens herravälde, vilket medför en torrhet i bönen och sviktande förmåga till aktiv meditation. Bönen blir affektiv, kontemplativ, en ”stillhetens bön”. Efter känslornas natt följer hos Johannes av Korset andens natt. Här blir människan berövad även den andliga trösten, eftersom hon nu skall luttras från varje fixering av sin egen ande, så att hon kan överlåta den åt Gud, Se även: Via purgativa etc.
Självförnekelse: En inre hållning, som får människan att ge avkall på sin egoism i allting, även sina personliga önskningar, böjelser, intressen – varmed hon glömmer sig själv och offrar sig för Gud, för de andra eller för en sak, som är viktigare än den egna fördelen, sinnesfriden, till och med livet. Även om man inte kan ge avkall på det man verkligen är eller på sitt livs mål, kan människan dock i praktiken ge avkall på sitt sätt att sätta sig själv i centrum för att underordna sig under Gud, under de andra, under de intressen, som räcker längre. Jfr Matt 16:24: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig”.
Självkännedom. Syndarens kännedom om sin fattigdom inför Gud, sitt hjärtas sanna tillstånd. Katharina av Siena och andra lärare i det andliga livet tillmäter denna självkännedom en fundamental betydelse. De menar, att det finns ett samband mellan framsteget i självkännedomen och framgången i kunskapen om Gud. Se även: Saligprisningarna; ödmjukhet.
Självmord. Det fullt medvetna och avsiktliga berövandet av sitt eget liv. Moraliskt sett är detta under inga omständigheter tillåtet. Endast Gud är Herren över människans liv och har sin plan med det. Katolska Kyrkans Katekes nr 2280-2283.
Skapelse. ”Jag tror på en Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är”. Enligt dessa första ord i den nicenska trosbekännelsen och även i den apostoliska är det 1:a personen i gudomen, Gud Fader, som är universums Skapare, även om de två andra personerna har varit medverkande: Sonen som modell (jfr Kol 1:15-16) och den helige Ande som Skaparanden och livgivaren (1 Mos 1:2). Till ”himmel och jord”, dvs. det fysiska rummet (se: Himlen) tillfogas ”allt vad synligt och osynligt är”. Med de osynliga tingen menas andevärlden. Att Gud även har skapat den, är en viktig upplysning i en hednisk tid, som antingen föreställer sig en andevärld i nivå med Gud själv, i kamp med honom om makten, när världen blev till (sålunda liksom de hedniska grannfolken på det gamla Israels tid) – eller mystiska krafter i kosmos, vilka har en kunskap om gott och ont, som människorna skall söka få del av för att stärka sin egen position (jfr de många esoteriska rörelserna idag).
Den bibliska skapelsetron gör upp med dessa hedniska föreställningar. Gud är en personlig Gud, som skapar allt genom sitt ord, jfr det ständigt återkommande ”Gud sade…” i den 1:a skapelseberättelsen (1 Mos 1:1-2:4a): ”Gud sade: det blev ljus…” osv. Och NT bekräftar det: ”I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud, och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt” (Heb 11:3). Gud är alltså Ande, och hans Ande härskar över kaos för att åstadkomma ordning i den (1 Mos 1:2). I verkligheten har han skapat allt av ingenting (lat. creatio ex nihilo), både tid och rum (2 Mack 7:28; jfr Rom 4:17). Han allena är Gud (2 Mack 7:38), högt upphöjd över sin skapelse, gåtfull och allsmäktig i sin gudomskraft. ”Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken” (Vish 13:5). Därför har hedningarna ingen ursäkt för sin avgudadyrkan, ty ”alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga” (Rom 1:20).
Men Skaparen har inte endast önskat vara det dolda föremålet för sina skapade varelsers andliga strävan och spekulationer (se: Naturlig gudskunskap). Han har själv överskridit tröskeln från sin värld till vår och uppenbarat sig som den allsmäktige Fadern för sitt folk (se: Guds ord). I den 2:a skapelseberättelsen (1 Mos 2:4b-25) om paradiset hade han förtroligt umgänge med både andar och människor och ville hålla fast dem i levande gemenskap med sig; livets träd är en symbol på detta (2:9). Gud vill utveckla sin Andes kraft i dem och betjäna sig av dem i sin styrelse av världen (2:15; 3:24). Att söka kunskap om gott och ont utanför Gud, i andarnas värld, för att göra Guds rang diskutabel (”ni blir som gudar…1 Mos 3:1-5) är därför även idag ett syndafall. I den bibliska världsbilden är det livsgemenskapen med Gud som är ”paradiset”. Hans verk är gott, ja mycket gott. Det sistnämnda upprepas i den 1:a skapelseberättelsen som ett omkväde i lovprisning av Skaparen (1 Mos 3, 21, 25, 31).
Av de två skapelseberättelserna är paradisberättelsen den äldsta och har i sin litterära form gemensamma drag med hedniska skapelseberättelser från samma tid, men budskapet i båda berättelserna är ursprungligt. Det rör sig varken om vetenskapliga eller filosofiska upplysningar till den kunskapstörstiga människan, utan om en uppenbarelse av Skaparens plan med det hela. Den 1:a skapelseberättelsen är satt som ett credo först i Bibeln, ty den skapar grunden för förståelse av allt det övriga i den heliga Skrift. Gud har skapat det mänskliga paret till sin avbild, dvs. som andliga väsen (1 Mos 1:27) för att sätta dem i stånd att härska med honom över jorden och tillsammans fortsätta det mänskliga släktet i förbund med honom (1:28). Den arbetsvecka i Guds verkstad, vilken vi här i poetisk-dramatisk form får oss presenterad och som på passande sätt avslutas med vilodagen, som Gud helgar för att vi skall betrakta hans verk – det är i verkligheten endast den första i den långa raden av arbetsveckor, som människosläktet har gått in i med Gud, allas Skapare och Fader.
I sina havandeskap deltar kvinnan i Guds fortsatta skapelseverk: ”Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp” (1 Mos 4:1). Och i arbetet på att uppodla jorden och administrera den indras även mannen i samarbetet med Gud. Det rör sig inte endast om familjeliv och kulturella framsteg (jfr 1 Mos 4:21-22). Det rör sig om hela världens förlopp och mänsklighetens historia. Gud skapar oavbrutet vidare på sitt verk, med människorna som sina trogna eller otrogna förvaltare. Även de historiska händelserna är det därför ord ur Guds mun, vilka tar getsalt i vår värld. ”Jag sätter orakelprästens tecken ur spel och gör spåmännen till narrar…Mina tjänares ord låter jag slå in, jag förverkligar det mina utsända förkunnat. Jag säger: Jerusalem skall bli bebott…staden skall jag resa ur ruinerna….Jag säger: Kyros är min herde, han skall förverkliga allt jag vill. Jerusalem skall byggas upp, templet få en fast grund” (Jes 44:24-28). Gud leder skapelseverket vidare genom de historiska händelserna. Men på grund av syndafallet har hans skapelseplan blivit till en frälsningsplan. De fortsatta skapelsen syftar nu till en nyskapelse av den fallna människan.
Jerusalems ödeläggelse (586 f.Kr.) och exilen i Babylon fick profeterna att reflektera över förbundet med Gud, vilket han hade slutit med Israel på Sinai, efter att ha befriat dem från slaveriet i Egypten (c:a 1250 f.Kr.). Denna gång uppenbarade han sig på ett avgörande sätt som historiens Herre, som också betjänade sig av naturens krafter för sina syften: ”Hela naturen rättar sig efter dig, som har skapat den, och den förökar sin kraft, när de orrättfärdiga skall straffas men dämpar den, när man skall visa välgärningar mot dem, som litar på dig,” säger Vishetens bok med tanke på de tio plågorna i Egypten och ökenvandringens manna. Redan då lade man grunden till ett personligt gudsförhållande i det utvalda folket, något som hedningarna inte hade drömt om: ”Du har sagt, att du känner mig vid namn, och att jag har funnit nåd för dina ögon. Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina vägar och lära känna dig” (2 Mos 33:12-13).
Tack vare uppenbarelsens Gud personifierades Israels livs- och världsuppfattning från första början. Jahve blev Israels Skapare och Fader. Han samlade dem omkring sig, talade till dem genom Mose och profeterna som till en person, slöt ett ömsesidigt förbund med dem och hade försorg om deras existens. Så ofta de kom i kris, politiskt och personligt på grund av sin otrohet mot Gud, lärde de bättre känna honom och sig själva i ljuset av honom: ”Mot dig bara har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina ögon…Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta” (Ps 51)
Profeterna lovade bönhörelse: ”Herren skapar något nytt på jorden” (Jer 31:22); och apostlarna förkunnade uppfyllelsen i tidens fullbordan: Gud som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret” har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus (2 Kor 4:6). Guds Son är ”den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden” (Kol 1:16). Och i honom blev människan också nyskapad i dopet (Gal. 6:15). Han är även den nye Adam, som har fått all makt i himlen och på jorden (Matt 28:18), och Fadern har insatt honom som arvinge till allting (Heb 1:2; 2:6-9).
Därför skall både andarna och människan sammanfatts i honom (Ef 1:10), och nyskapelsen skall utsträckas till hela universum. ”Skapade i Jesus Kristus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till” (Ef 2:10) sätts de kristna i stånd att samarbeta på denna fortsatta nyskapelse av världen. Det sker inte utan födslovåndor….Också vi suckar i hoppet om vår kropps förlossning (Rom 8:22-23). Alla ser fram mot Kristi återkomst och det slutliga genombrottet på den yttersta dagen mot ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Pet 3:13; jfr Upp 21:1-5).
Skapular (lat. scapulae= skulderbladen). En del av vissa munkars och nunnors ordensdräkt. Består av två långa, breda stycken tyg, som hänger ner från axlarna både framtill och baktill. Var tidigare arbetsförkläde men har i dag en symbolisk betydelse som det ok, som munken eller nunnan skall bära. I några tredje ordnar bär medlemmarna ett litet skapular under sina kläder.
Skilja mellan andar. En av de nådegåvor Paulus räknar upp (1 Kor 12:10). Den intar en viktig plats i t.ex. Ignatius av Loyolas Andliga övningar.
Skilsmässa. Upplösning av ett giltigt ingånget och fullbordat äktenskap kan endast äga rum genom den ena av de äkta makarnas död. Se även: Separation.
Skolastik (lat. schola= skola). Det omfattande filosofiska och teologiska system, som utformades under medeltiden. Den egentliga skolastiska perioden är c:a 1200-1350 (högmedeltiden). Skolastiken är en metod till analys och syntes av vetandet och utvecklades i flera traditioner; de två viktigaste är knutna till var sin framträdande person:
1. Thomas av Aquino (1225–74), som förutom Bibeln och kyrkofäderna särskilt byggde på Aristoteles.
2. Bonaventura (1217-74), som i motsats till Thomas särskilt byggde på Platon (427-347 f.Kr.) och Augustinus (354-430).
Efter en nedgångsperiod under 1500-talet blev skolastiken igen upptagen av bl.a. Francesco Suarez (1548-1617) och åter i slutet av 1800-talet i form av nyskolastiken. Thomas av Aquinos skolastiska tradition (även kallas thomism) skapar grunden för mycket stora delar av den högre katolska undervisningen, bl.a. på prästseminarier och teologiska fakulteter;
jfr Dekretet om prästutbildningen
Skotism. Ett filosofiskt system, utarbetat av den franciskanske filosofen Duns Scotus (1264-1308). Han lade kärleken och viljan till grund för sin filosofi och inte vetandet och förnuftet som Thomas av Aquino. Detta kan få en rad mindre lyckade konsekvenser för förhållandet mellan filosofi och teologi. Se även: Skolastik.
Skottbön. En kort spontan bön, t.ex. Herre, förbarma dig.
Skrift, Den heliga. Se: Bibeln.
Skriftens inspiration. Se: Inspiration, Skriftens.
Skriftermål: se: Bikt.
Skrupel (lat. scrupulus=liten, spets, störande sten). En orealistisk värdering av sina egna synder, på så sätt att deras omfång överdrivs. Är förbundet med stark ångest för rädslan att synda.
Skuld. Som teologiskt begrepp: Liktydigt med synd eller följderna av synd. Uppträder flera gånger i GT och NT, om än under olika beteckningar. Att ådraga sig skuld förutsätter en viljans frihet samt överträdelse av förbundet med Gud på det ena eller andra sättet. Den enskildes eller fleras (kollektiva skuld) kan endast sonas genom ånger, bön om förlåtelse, absolution och eventuellt offer. Våra dagars föreställningar om synd fokuseras mer på den upplevda skuldkänslan än på överträdelsen och dess soning.
Skyddshelgon. Ett helgon som man i särskild grad vänder sig till i bön för att just uppnå detta helgons förbön för sig själv och sina angelägenheter. Ett skyddshelgon kan vara identiskt med det helgon som har samma namn som man själv har, men det kan även vara ett helgon, vars personliga egenskaper och liv i särskild grad upplevs som meningsfulla.
Skyddsängel. ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte” (Matt 18:10, 6; jfr Apg 12:15). Det har alltid varit Kyrkans tro, att varje människa har sin skyddsängel, som vägleder och värnar om hennes liv. Som vägledare kommer ängeln med bud om Guds vilja till människans samvete, och som värn är den Guds redskap att beskydda hans barn mot det onda, dvs. mot synd och frestelser. Men ängeln beskyddar även mot fysiskt ont, särskilt sådant som kan hota själen med andlig skada. GT känner även till skyddsänglar för hela folkslag (jfr Dan 10:13). Minnesdagen för skyddsänglarna har firats i hela Kyrkan i oktober månad sedan 1600-talet. Firas idag den 2 oktober. Se även: Försyn; ängel.
Skärselden (lat. purgatorium= reningsplats eller – tillstånd).
Det mellantillstånd mellan döden och saligheten, vilket de själar befinner sig i som inte har dött i dödssyndens tillstånd utan i dopets förbund med Gud, men dock alltjämt med svaghetssynder, som de ännu inte har sonat. Att dö är också att dö från synden till den totala, definitiva omvändelsen till Guds kärlek. Därför måste de renas i skärselden, ty ”aldrig skall något orent komma in där” (Upp 21.27). Skärselden skall naturligtvis inte förstås som ett bål med lågor utan som ett uttryck för Guds helighet i den uppståndne och förhärligade Kristus. Han avslöjar allt det hos de döda, vilket under deras liv på jorden inte har renats och genomträngts av hans liv (jfr Matt 25:34-46). Jfr även Paulus: ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus….Elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld” (1 Kor 3:11-15).
Denna sista luttringsmöjlighet för de frälsta efter döden är en passiv luttring. De döda kan ”brinna” efter att kommit in i himlen men inte mer själva medverka till sin egen rening och heliggörelse, endast luttras genom smärta över allt det som ännu skiljer dem från Gud. Men de heliga samfund kan träda in som ett supplement för dem, här på jorden i form av en personlig bot och förbön, goda gärningar och framför allt genom att deltaga i den heliga eukaristin i de dödas intention (se: Själamässor). Sålunda kompletteras det som ännu fattas hos Kyrkan i Kristi lidande (Kol 1:24) dvs. i Kristi offers genomslagskraft i oss syndare ”för att hela Kyrkans enhet skall bli styrkt i Anden genom utövandet av kärleken mellan bröderna (jfr Ef 4:1-6) (Lumen gentium 50).
Förbön för de döda har bevittnats i GT under andra århundradet f.Kr. av Judas Mackabeus, som insamlar pengar bland sina soldater för att det skall kunna frambäras ett syndoffer eller försoningsoffer i templet i Jerusalem för deras döda kamrater, så att de kan bli befriade från sin synd; ”Om man inte hade väntat att de stupade skulle uppstå hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor” (2 Mack 12:43-46). Jesu ord om, att den som säger något mot Människosonen skall bli förlåten, men att den som säger något mot den helige Ande ”inte får förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande” (Matt 12:32) antyder också, att det fortfarande efter döden kan finnas förlåtelse.
Den egentliga grunden för läran om skärselden är dock Kyrkans bön- och botpraxis ända sedan begynnelsen, jfr de många inskrifterna i katakomberna i Rom. Reformatorerna förkastade denna lära, eftersom den ansågs vara ett angrepp på Kristi allena verksamma korsoffer. I detta uttryck finns det emellertid en tvetydighet. Kristi offer är naturligtvis det enda saliggörande offret, varifrån full frälsning kommer till alla av god vilja. Men den Katolska Kyrkan lär, att hans offer skall komma till verksamt genombrott i de troende, så att de bär frukt i ett helt nytt liv (jfr Rom 6:1-4; se: Dopet).
En annan anstöt för reformationen var den tidens populära, delvis vidskepliga föreställningar om skärselden. Det tridentinska konciliet tog år 1563 avstånd från missbruk men bekräftade, att det finns ett reningstillstånd, och att de själar, som befinner sig där, får en hjälp av de troendes förbön och framför allt i den heliga mässans försoningsoffer (Denzinger 1820: jfr Innocentius IV:s brev till biskopen av Tusculum år 1254; Denzinger 838). Det 2:a Vatikankonciliet har år 1964 bekräftat denna lära och Kyrkans bön- och botpraxis i detta sammanhang, och det påminner om, att de kristna här på jorden också ber om de dödas förbön, framför allt helgonens och martyrernas, men även från alla som har gjort intryck på oss ”genom en konsekvent livsföring och gudomliga nådegåvor” (Lumen gentium 50).
Skärtorsdag (skär= ren). Torsdagen före påsk, då Kyrkan ihågkommer den sista nattvarden men instiftandet av mässoffret – jfr Matt 26:17-75). Dagen firas liturgiskt med en högtidlig mässa vid kvällstid, då Altarets sakrament vid mässans avslutning bärs ut ur kyrkan och bevaras på någon annan plats till påsknattens mässa. I några länder har man fottvagning (jfr Joh 13:4-11). På förmiddagen eller en av de närmast föregående dagarna firas i domkyrkan den årliga oljevigningsmässan, då biskopen inviger de heliga oljorna.
Slavorum Apostoli (lat. slavernas apostel). Encyklika av påven Johannes Paulus II, 1985, till påminnelse om Östeuropas tidigare evangelisering genom Cyrillus och Methodius vid 1100—årsminnet av Methodius’ död.
Smorde, den (hebr. Mesjiah- Messias ; grek. Christos). Jesus Kristus, Guds Son.
Smärtans man. Framställning i kyrkokonsten av den lidande Kristus med törnekronan, eventuellt tillsammans med några av lidandesredskapen.
Smärtorika mysterierna, de. Se: Rosenkransen.
Smärtor, Marias sju. Se: Marias sju smärtor-
Smörjelse. Religiöst bruk av olja. I allmänhet hör smörjelse samman med glädje och välbefinnande; därför smörjs t.ex. även gäster (Ps 23:5; Luk 7:46). Kvinnan smörjer Jesu fötter som tecken på hyllning och tacksamhet (Luk 7:36f); den används som läkemedel (Mark 6:13; Luk 10:34); Jak 5:14f vittnar om den tidiga användningen av de sjukas smörjelse. I GT blev kungar (1 Sam10:1), präster (2 Mos 28:41) och profeter (1 Kung 19:16) smorda som tecken på, att Herrens Ande kom över den smorde. Jesus Kristus (=den Smorde) samlar dessa tre ämbeten: kung, präst, profet i sin person som förbundets förnyare. Idag används smörjelsen i förvaltningen av fyra sakrament: dop, konfirmation, prästvigning och de sjukas smörjelse. Se även: Krisma, katekumenolja; de sjukas olja.
S.M.M. Societas Mariae Missionarii- Montfortanere
Social rättfärdighet. Se: samhälle.
Societas Jesu. Se. Jesu sällskap.
Societas Mariae Missionarii. Se: Montfortanere.
Solidaritet (lat. solidus= fast, stark). Se: Solidaritetsprincipen.
Solidaritetsprincipen (lat. solidus= fast, stark). Ingen storhet är sig själv nog. Även gräsrotsrörelser och basgrupper skall finna varandra i en större gemenskap och efter förmåga bidraga till det gemensammas bästa, om de själva skall trivas och utvecklas. De små enheterna kommer alltid att möta uppgifter de inte kan behärska, där en större gemenskap måste träda in. Ordning är harmoniskt samspel av ett flertal (Thomas av Aquino). Den rätta sociala ordningen kräver, att samhällets olika delar sammanfogas till en enhet. Denna enhet kan varken grundas på klassmotsättningar eller på krafternas fria händer.
Eftersom det inbördes beroendet ständigt blir större och gradvis breder ut sig till hela världen, blir det så kallade allmännas bästa i våra dagar ständigt mer universellt. Det kommer därmed att omfatta rättigheter och förpliktelser, som angår hela mänskligheten, och dessa skall ha första prioritet, även i de små fack- och intressegrupperna. Men samtidigt växer människans medvetande om eget värde och allt som ett människovärdigt liv kräver. Här måste samhällsordningen och dess utveckling ständigt tjäna den enskilda människans bästa. Tingens ordning skall ju underordnas den ordning som knyter samman fria människor - inte omvänt. ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten” (Mark 2:27).
Syftet måste vara att i frihet finna en ständigt mer människovärdig jämvikt. Detta kräver både sinnenas förnyelse och ansenliga ändringar i samhället. För detta behövs evangeliet, som skall verka som en surdeg i människornas hjärtan, så att var och en enskild anser sin nästa, vem det än är, som ”ett annat jag” och tar hänsyn till hans liv och de medel han behöver för att leva en människovärdig tillvaro. Det rör sig idag mer än någonsin om att bli varje människas nästa helt och fullt. Se närmare: Gaudium et spes 26-27.
Tillämpad på Kyrkan är solidaritetsprincipen avgörande för dess övernaturliga struktur. Församlingen är en del av lokalkyrkan (biskopsdömet), som är Kristi Kyrka i lokal form. Därför måste en församling uppfatta sig själv som en eukaristisk gemenskap av kristna för vilken en präst är ansvarig gentemot biskopen, som leder sin lokalkyrka i gemenskap med världsepiskopatet och påven i Rom. Denna universella enhet är ett villkor för att den katolska Kyrkan skall realiseras lokalt.
Sollemnitas (lat. högtidlighet). Se: Fester.
Sollicitudo Rei Socialis (lat. bekymmer angående social angelägenheter). Encyklika av påven Johannes Paulus II, 1987: Skrevs 20 år efter påven Paulus VI:s encyklika ”Populorum Progressio”. Handlar om samhällets och regeringarnas plikt att främja det gemensammas bästa.
Solsången. Franciskus av Assisis (1181-1226) berömda hyllningsdikt Cantico delle Creature till Gud Skaparen 1225, diktad på en sjuksäng, då han hade drabbats av kortvarig blindhet. Översatt på många språk. Cecilia nr 23.
Son. Utöver den sedvanliga naturliga innebörden (manlig avkomma) även den övernaturliga innebörden, att Jesus Kristus är Guds Son - jfr Luk 3:22; Heb 1:1-2.
Sona. Se: Offra.
Sorores ab Assumptione in Coelum B.M.V. Se: Assumptionssystrar.
Sorores Beatissimi Cordis Mariae. Se:Mariasystrar.
Sorores Sanctae Liobae Virginis. Se: Lioba Systrar.
Soteriologi (grek. soter= frälsare). Den teologiska disciplinen frälsningslära.
Specialaudiens: Se: Påveaudiens.
Spiritualitet (lat. spiritus= ande). 1. Andlighet, framhävande av tillvarons andliga sida ( i motsats till den materiella). 2. Riktning eller rörelse inom bönelivet, t.ex. den benediktinska, franciskanska, dominikanska eller ignatianska.
Spiritus Paraclitus (lat. den hjälpande Anden, Förespråkaren, Tröstaren). Encyklika av Benedictus XV, 1920, om Skriftens inspiration.
Spiritus Sanctus. Lat. Helige Ande. Se. Gud Helig Ande.
S.R.E. –Sancta Romana Ecclesia eller Sanctae Romanae Ecclesiae.
Stabat Mater (lat. (Guds) Moder stod vid korset). Mariahymn (sekvens), författad av Jacopone da Todi (1230-1306). Översatt på många språk. Cecilia nr 469.
Stabilitas loci (lat. stannat kvar på platsen). Ett löfte, som medlemmar av Benediktinerorden avlägger om att förbli i ett bestämt kloster resten av livet.