S. Förkortning för Santus
Sabellianism. är en teologisk lära som uppkallats efter teologen Sabellius, som undervisade i Rom under 200-talet. Sabellius och hans anhängare hävdade att Gud Fader blev människa i Jesus Kristus och dog för att frälsa världen. Senare modifierades detta till att Gud är en person men har tre sätt att uppenbara sig på: som skapare, frälsare och härliggörare.
Denna lära, även känd som modalism, fördömdes som kätteri av påven Callixtus I (217-222). Sabellianismen avvisades av den katolska kyrkan och andra kristna samfund.
Sacerdos. Lat. Präst.
Sacerdotalis Caelibatus (lat. Prästerna celibat). Encyklika av påven Paulus VI, 1967, om prästernas plikt att leva i celibat i den latinska kyrkan.
Sacramenta minora (lat. de små sakramenten). Se: Sakramentalier.
Sacrarium (av lat. Sacer= helig). En på en invigd plats (kyrka eller kyrkogård) anlagd öppning på golvet eller i jorden till deponering av överblivet vig- och dopvatten samt till aska av brända invigda föremål. Se även: Piscina.
Sacrificium. Lat. offer. Se: Offer.
Sacrosanctum Concilium (lat. Det heliga konciliet). 2:a Vatikankonciliets konstitution om den heliga liturgin (1963). Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Sacrum Chrisma (lat. helig smörjelse). Se: Krisma.
Sakarias’ lovsång. Se: Benedictus.
Sakral (av lat. sacer= helig. Det som angår det heliga.
Sakrament. Lat. sacramentum: (hos romarna), ed, soldated: (i Fornkyrkan) mysterium; (nu) nådemedel; helig handling instiftad av Kristus till vår rättfärdiggörelse (jfr Denzinger 1601; 1604). Jesus skänkte sitt liv till människorna i ord och gärning, för att de skulle komma till insikt om sitt eget livs mysterium och ta emot hans liv som Guds barn (jfr Ef 1:4-5). Efter sin uppståndelse fortsätter han att utföra sina kraftiga gärningar i Kyrkan under sakramentala tecken (t.ex. dopvattnet och eukaristins bröd och vin med de åtföljande orden...). De sakramentala tecknen åskådliggör i handling de nådegåvor som de verkar (den andliga reningen, livets bröd...). Sakramenten är sålunda den kyrkliga form under vilken den uppståndne Kristus fortsätter att ha omsorg om var och en som tror på honom.
Här träder han in i de avgörande situationerna i en människas liv: födelse- dop; mognad - konfirmation; måltid - eukaristi; synd och kris - boten, kallelse - äktenskapets sakrament och prästvigningen; sjukdom och död - de sjukas smörjelse. Han återföder, utvecklar, ger näring, återupprättar, inviger, botar och styrker människan på hennes livsväg från vaggan till graven. I sakramenten blir det sålunda klart, att nåden förutsätter och fulländar naturen. Människan har aldrig varit avsedd att leva endast enligt sin natur. Sedan hon fallit ur nådens ordning kommer hon till korta gentemot livet. Men sedan hon upplysts av Guds Ord, kan hon komma till kunskap om detta sammanhang och vända om till ett nytt förbund med Gud. Endast han kan bota syndens sår och lyfta den ångerfulle troende och längtansfulla människan in i livsgemenskapen med sig och Fadern (jfr Apg 2:36-42).
Att vara rättfärdiggjord genom tron i dopet innebär därför att i tro på Kristus låta sig nyskapas av honom för att nu leva i hans rättfärdiga liv som Guds barn (se: Rättfärdiggörelse). Hans Ord är livets ord, och sakramenten är som floder som strömmar ut från den korsfäste och uppståndne Herren med detta nya liv (jfr Joh 19:34; 1 Joh 5:6), så att syndafallets människor kan återfödas av vatten och Ande (jfr Joh 3:5) och bära frukt i kärlek (jfr Fil 1:11; Gal 5:6).
Dop och eukaristi är de två största sakramenten. I dopet upptar Kristus dem som omvänder sig och kommer till tro på honom i sin familj på jorden, som sina bröder och systrar och tillsammans med honom Guds barn. I eukaristin ger han ut sig själv med själ och kropp för var och en av dem och lockar dem att besvara hängivelsen och följa honom. Eukaristin är vandringsbrödet på heliggörelsens väg.
Utöver dessa två stora sakrament utgör fem andra en organisk enhet svarande mot Kyrkans liv och den enskilde kristnes behov: konfirmationen skänker ny mognad i den Helige Ande att deltaga i Kristi liv och sändning; boten skänker förlåtelse för synden, dvs. återinsätter den ångerfulle i det ursprungligen goda förhållandet till Gud och Kyrkans gemenskap och styrker den botfärdige att göra det förbrutna gott igen: äktenskapets sakrament och prästvigningen utrustar de därtill kallade till ett fruktbart liv i kärlek, var och en på sitt område, så att Guds familj kan förökas och heliggöras; och de sjukas smörjelse skänker delaktighet i Kristi Andes kraft över sjukdom, synd och död och bereder sålunda människan till det slutliga inträdandet i Guds rike.
Och alla dessa sakrament träder i kraft, när Kyrkan företar de sakramentala handlingar som Kristus har instiftat och förordnat genom apostlarna (jfr Matt 28:19-20; Apg 1:2-3). Även om Jesu instiftelser inte finns bevittnade i evangelierna för alla sju sakramentens vidkommande, som t.ex. instiftandet av eukaristin före hans död och av dopet efter hans uppståndelse, så finns det dock vittnesbörd i NT om apostlakyrkans förvaltning av dem. Och det är med apostolisk auktoritet Kyrkan sedan 1100-talet (liksom de ortodoxa kyrkorna) har framhävt just dessa sju sakrament som Kristi särskilda nådemedel och som nödvändiga för vår frälsning (jfr Denzinger 860; 1310; 1601; 1604).
Härav följer, att Kyrkan inte har myndighet att ändra sakramentens väsen utan endast den liturgiska form, varunder de meddelas, för att de skall kunna förstås av varje tids människor. Sakramenten är sålunda synliga och verkningsfulla tecken på de nådegåvor som Kristus vill verka genom dem. I den sakramentala handlingen skiljer skolastisk teologi mellan den mänskliga förberedelsen: sakramentets ”materia” - och den gudomliga fullbordan: sakramentets ”form” = bestämmelse. I den mänskliga förberedelsen ingår en handling, eventuellt med användning av erforderliga ting (neddoppning i vatten, smörjelse med olja, frambärande av bröd och vin...) och åtföljande ord (syndabekännelsen i biktstolen, brudparets ja-ord framför altaret, en bön...). I Kristi fullbordan av den sakramentala handlingen uttalar Kyrkan de ord, som uttrycker hans avsikt och utlöser handlingen.
Sålunda är konsekrationsorden i mässan: Detta är min kropp...”en actio Christi”, dvs. Kristi egen offerhandling (Pius XII i tal till 400 biskopar vid Pius X:s kanonisation. På liknande sätt dopformuleringen: ”Jag döper dig...”, prästens absolution i biktstolen: Jag löser dig från dina synder...”, bönen i förbindelse med biskopens handpåläggning: ”...Giv dessa dina tjänare prästadömets värdighet” osv. Fullbordan sker ”ex opere operato” i kraft av den utförda handlingen. Dvs. Kristus utverkar ofelbart genom Kyrkan den nådegåva som sakramentet är ett tecken på, helt oavsett om de troende är värdiga eller ovärdiga därtill. Bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod, inte därför att prästen är from och kommunikanten tror det, utan för att Kristus vill det. Men de nya övernaturliga krafterna skall naturligtvis mottagas, tillägnas, brukas i ett helt nytt liv (jfr Rom 6:3-11). De bär endast frukt i förhållande till mottagarens tro och trohet (ex opere operantis). Ett ovärdigt mottaget sakrament verkar inte frälsning utan dom (jfr 1 Kor 11:27-29).
Således är människan inte endast passivt mottagande utan aktivt indragen i hela det sakramentala handlingsförloppet - vigd och utrustad som hon är att deltaga i Kristi eget prästadöme. Denna invigning sker i dopet och konfirmationen till en allmännelig, dvs. universell prästgärning i hela världen (jfr 1 Pet 2:5), och i prästvigningens sakrament till en särskild tjänst i Kyrkan (se: Prästadömet) - och den sker för dessa tre sakraments vidkommande en gång för alla, ty de präglar mottagaren med en sakramental karaktär (jfr Denzinger 1313; 1609), som han väl kan försumma och försynda sig mot, men den kan inte utplånas. Därför kan dop, konfirmation och prästvigning inte upprepas.
Men delaktighet i Kristi prästadöme förutsätter delaktighet i hans liv, om den kristne skall vara användbar och trovärdig. Här kommer de övriga sakramenten till hjälp. En ständig fördjupning i Guds Ord och ett regelbundet mottagande av botens och altarets sakrament hör med till katolsk praxis. Sålunda kallas de kristna till aktiv beredskap både till personlig rening och heliggörelse: ”Se, vad du är - bliv vad du mottager!” - och till apostolat: ”Du har fått det gratis - giv det vidare gratis!” Därför är även Kyrkan i sitt särskilda prästadöme medförkunnare av evangeliet och medförvaltare av sakramenten. I utövningen av detta kall är prästerna Kristi hand och mun och fot.
Endast i äktenskapets sakrament är det enligt sakens natur de äkta makarna själva som genom sitt ja-ord i Kyrkan till sitt samliv offentligt meddelar sakramentet till varandra, samt i nöddop var och en som kan och vill meddela dopet i Kyrkans intention och efter dess föreskrifter. Sakramenten är, lika litet som gudsförhållandet på det hela taget, endast något privat. Det personliga och det gemensamma går upp i en högre enhet i Kyrkans gemenskap (se: Korporativ person). Det framgår även av den gudstjänst, som normalt omger dem. Liturgin är den gudomliga miljö, där Kristus utvecklar hela sitt prästadöme i och genom sitt folk. Härifrån utgår det frälsning till Kyrkan och genom Kyrkan till hela världen (se: Konstitutionen om den heliga liturgin 10).
Ja, Kyrkan själv, Kristi mystiska kropp, är som hans ursakrament till världen. Därför är sakramenten även Kyrkans livsyttringar, organ för det liv, man oavbrutet mottager och ger vidare. Därför kan inte heller vem som helst vara sakramentsförvaltare, utan endast de som Kyrkan smörjer och sänder. Inte ens Kristus har givit sig själv värdigheten att vara överstepräst utan Gud som har kallat och insatt honom: ”Du är präst till evig tid!” (Heb 5:6). Därför förutsätter giltiga sakrament giltiga sakramentsförvaltare, och giltiga sakrament förutsätter en lydig Kyrka, trohet mot instiftelser och befallningar (jfr Matt 28:18-20).
Se även: Sakramentalier.
Sakramental karaktär. En outplånlig prägel i den själ som har mottagit en sakramental delaktighet i Kristi prästadöme och sålunda är avsedd att utöva Kyrkans kult och apostolat. Det rör sig om tre sakrament, vart och ett med sin särskilda karaktär: dop, konfirmation (delaktighet i det allmänna prästadömet) och vigningens sakrament. Eftersom dessa tre sakrament präglar ett outplånligt insegel hos mottagaren, kan de inte upprepas.
Sakramental välsignelse. En välsignelse som meddelas av prästen med en monstrans som innehåller en konsekrerad hostia, varvid han gör ett korstecken över de troende med monstransen. I anslutning härtill sjunger man hymnen Tantum Ergo.
Sakramentalier (lat. sakramentsliknande). Välsignelser och religiösa föremål (devotionalier) välsignade av Kyrkan till att vara synliga tecken på hennes förbön och välsignelse, när man använder dem i rätt intention. De skall hänvisa de troende till sakramenten och följa upp frukten av sakramenten i de troendes dagliga liv.
Sålunda skall bruket av t.ex. vigvatten i förening med korstecknet, som är den egentliga välsignelsen, påminna den troende om hans dopförbund och omsluta och stödja hans bön genom bönen och solidariteten i de heligas samfund. Det sker t.ex. då man träder in i kyrkan eller i samband med morgon- och aftonbönen hemma, där även bruket av välsignade ljus har sin plats. Vigvattnet används även till välsignelse av kyrkobyggnader, kyrkogårdar, altaren och altarljus (kyndelsmässa) och olika andra liturgiska föremål: kalk, rökelse, aska (Askonsdagen), palmkvistar (Palmsöndagen), påskljus (Påsknatten; se: Eld) osv.
På samma sätt används vigvatten till husvälsignelse för att även hemmet skall vara en helig boning, där familjen, i fest och vardag kan bli helgad i en sann hemmets liturgi. Till detta hör bordsbönen, att Gud måtte välsigna maten; även välsignat bröd på bordet vid särskilda tillfällen (som husmodern kan korsmärka vid bakningen); dessutom användande av välsignade krucifix, rosenkransar, medaljonger. Föräldrarna kan välsigna sina barn med ett kors på pannan i samband med aftonbönen.
Det finns en särskild välsignelse vid resor; välsignelse av bilen äger också rum (chauffören vid ratten kan även korsa sig i en kort bön om en god resa). På kvatemberdagar, t.ex. vid vårens ankomst, finns i Kyrkan en sed att bestänka trädgårdar och åkrar i bön om bra väder och god gröda. I Blasius-välsignelsen och andra former av välsignelse för de sjuka gäller förbönen helande men även den anda i vilken sjukdomen skall bäras.
Sålunda bestänker och korsmärker Kyrkan, prästen och varje katolik de ting, situationer och personer som kallar på Guds hjälp att fördriva onda andar och bedja om änglavakt för familjen och dess liv. Ett inhägnat områdde (se: Paradis), en välsignad plats skall omge Guds barn på jorden, så att de hålls kvar i sitt gudsförhållande, brukar allt till Guds ära och välsignas med hans försyn och beskydd.
Sakramentalierna verkar alltså inte magiskt, i kraft av sig själva, inte heller som sakramenten i kraft av den i lydnad utförda handlingen, utan endast som gemensamt synligt tecken på Kyrkans och den troendes bön. Välsignelsen utförs av en präst; användningen av dem på användarens eget initiativ. De är en pant på Kyrkans förbön, så den kristne ber inte ensam utan som medlem av Guds stora familj. Därvid får bönen en gemenskapens dimension, som är av särskilt värde hos Gud: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20).
Att bön och välsignelser kommer till uttryck, inte endast i ord utan även i gester och användning av religiösa föremål, hänger samman med människans natur som själsligt-kroppsligt väsen och med den kristna tron, att ordet skall bli kött även i människorna. Jfr de gåvor och blomster de utväxlar med varandra: de åtföljande orden förklarar innebörden av dem, och gåvorna själva ger värde åt orden.
Se även: Sakrament.
Sakramentsprocession. En religiös procession, där en präst eller biskop bär altarets sakrament i en monstrans. Under processionen, som kan äga rum i en kyrka, mellan två kyrkor eller helt utomhus, sjunger man passande hymner. Syftet är att illustrera de troende som pilgrimer tillsammans med Jesus Kristus. Sakramentsprocession sker t.ex. på Kristi Kropps och Blods högtid. se även: procession.
Sakrilegium. (lat. stöld av heliga föremål, tempelrov). Se: Helgerån.
Sakristan (lat. sacristanus, av sacra= heliga ting). En person, vars tjänst ligger i att sköta och göra i ordning de liturgiska dräkter och föremål, som är nödvändiga till de kyrkliga handlingarna och ceremonierna. En sakristans verksamhetsområde omfattar sakristian och kyrkan.
Sakristia (lat., av sacra= heliga ting). Ett rum i förbindelse med kyrkan (ofta omedelbart vid sidan av koret), där de liturgiska föremålen ( kalk, patén, bröd, vin, ljus mm) förvaras. Här byter präst och ministranter dräkt före och efter de religiösa handlingarna. Den ansvarige för sakristian är sakristanen.
Salighet. De frälstas omedelbara skådande av Gud i himlen.
Saligförklaring (lat. beatificatio). Påven ger en person som är död, ansedd som helig, titeln salig och tillåter en offentlig dyrkan av vederbörande, dock begränsad till bestämda platser.
En första undersökning av personens livsföring och eventuella skrifter och mirakulösa bönhörelser inleds som regel av den lokale biskopen och överlämnas därefter till Kongregationen för salig- och helgonförklaringsprocesser i Rom.
En saligförklaring kan sedan följas av en helgonförklaringsprocess i Rom, varvid man inleder tillåtelse för offentlig dyrkan av helgonet i hela Kyrkan. Se även: Helgon; helgonförklaring.
Saligprisningarna. Jesu högtidliga saligprisningar av de fattiga, de som saknar tröst, de hängivna för Gud, de nödlidande, de försonliga, de rättsinniga, de fridsamma, de undertryckta - alla dem, som på ena eller andra sättet har det svårt i den jordiska tillvaron - om de under sina trångmål håller sig till Gud. För det är de som har medborgarrätt i Guds rike.
Saligprisningarna har sin grund i den kärlek som Gud genom den Helige Ande vill utgjuta i deras hjärtan redan i detta livet, och som kommer att visa sig i dem i evigheten (jfr 1 Kor 13). De utgör upptakten till bergspredikan i Matteusevangeliet (5:3-11), och de finns även i en kortare form i den så kallade slättpredikan i Lukasevangeliet (6:20-22).
Salt. Kan användas 1. i samband med dopet som ett tecken på vishet. Visheten avlägsnar syndens smaklöshet och ger smak för Gud. -2 vid välsignelse av vigvatten: det renande saltet (jfr Matt 5:13 ”Ni är jordens salt”).
Salus infirmorum (lat. de sjukas räddning). Se: Maria med skyddsmanteln.
Salve Regina (lat. Hell dig, drottning). De latinska begynnelseorden till en av de äldsta Maria-antifonerna, kanske författad av Hermannus Contractus (d. 1054). Används liturgiskt bl.a. i tidebönen Kompletorium.
Salvifici Doloris (lat. den frälsningsbringande smärtan). Apostoliskt brev av påven Johannes Paulus II, 1984, om den kristna betydelsen av människans lidande.
Se även: Lidande.
Samhälle. ”Människan är ett socialt väsen och bygger sin tillvaro i en rad särskilda grupper, som för att kunna uppfylla sina syften och som ett nödvändigt villkor för sin utveckling har behov av att vara en del av ett större samhälle och genom detta arbeta för det gemensammas bästa” (Paulus VI: Aktuella samhällsproblem 1971, nr 24).
Samhällsordningen och dess utveckling skall tjäna de enskilda människornas väl, och de enskilda medborgarna skall tjäna det allmännas väl - idag mer än någonsin, ty det inbördes beroendet blir ständigt större och utbreder sig gradvis till hela världen, samtidigt som den enskilda människans medvetande om sitt eget värde, sina egna universella rättigheter och plikter växer. Därför skall samhällsordningen i sin ständiga utveckling grundas på sanning, byggas upp i rättfärdighet och besjälas av kärlek. Och därför är uppfostran för livet i samhället viktig.
I denna process verkar evangeliet som en surdeg i människornas hjärtan, jfr Kyrkan i världen 26. Även Kyrkan verkar som en surdeg. Den är instiftad av Kristus och ordnad i denna världen som ett samfund. Den vandrar tillsammans med mänskligheten och delar världens jordiska villkor. Den är som själen i det mänskliga samhället, som självt skall förnyas i Kristus och förvandlas till Guds familj. (Kyrkan i världen, Gaudium et spes 40).
Samvete (grek. syneidis, lat. conscientia = medvetande, samvete; egentligen samvete, medvetande). Samvetsfostran beror på ett medfött anlag, som utvecklas genom miljön och den personliga hållningen. En kännedom riktad mot de egna handlingarna för att bedöma dem (Thomas av Aquino). Det är ett eko av Guds röst i människans inre. Det rör sig om en intuitiv förmåga att bedöma en handling; en moralisk värdering av det som för mig syns vara gott eller ont, i medvetande om att jag för detta ställs till ansvar för en absolut auktoritet, nämligen Gud.
Bibelns profeter, som manade till ansvar och omsorg för änkor och faderlösa, fattiga och främlingar, var själva de första att rannsaka sina egna samveten i en ständig dialog med Gud: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar”, säger profeten Jesaja till Gud, då han kallas att tukta sitt folk ”och jag bor bland ett folk med orena läppar”. Det är först när Gud har renat honom, hans skuld blir borttagen och hans synd sonad”, och han får mod att besvara kallelsen: ”Här är jag sänd mig” (Jes 6:5-8; jfr 1:16-17).
Det onda samvetet däremot inlåter sig inte på en sådan självrannsakan, än mindre på en dialog med Gud: en människa, som t.ex. överger sin egen säng för att begå äktenskapsbrott, tänker vid sig själv: ”Vem ser mig? Det är mörkt omkring mig och väggarna döljer mig; ingen ser mig; vad har jag att frukta?”. Han tror, att han är ensam, men där tar han fel; han fruktar endast människoögon, och därför är han blind: ”Men Herrens ögon känner han inte; de är oändligt klarare än solljuset, de ser varje steg som människor tar och blickar in i gömda vrår” (Syr 23:18-19). Jämför framställningar av Guds ögon över korvalvet i gamla kyrkor.
Människan är aldrig ensam, inte heller i sitt inre: ”Herre, du utrannsakar och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta, vet du vad jag tänker”, säger psalmisten till Gud; ”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd” (Ps 139:1-6). Samvetet är alltså inte autonomt, balanseras inte endast i sig självt, står inte endast till svars för sitt eget bättre jag: ”Du har skapat oss till dig”, säger den helige Augustinus till Gud, ”och vårt hjärta är oroligt till dess det vilar i dig”. ”Hjärta” är i Bibeln ett annat ord för samvete.
Gud är alltså medvetare, och en ständig dialog med honom hör därför med till en äkta utveckling av det samvetsanlag han har skapat alla med. Det samma gör dialogen med andra människor, särskilt dem som är omedelbart berörda av våra hållningar och handlingar. Dvs. samvetet är både personligt och socialt i sin struktur (se: Korporativ person) och kan utvecklas i umgängelsen med Gud och människor. Därför skall barnet vakna till personligt liv, dvs. till att möta andra i ett ömsesidigt jag- du - vi - förhållande. Det förmår det lilla barnet ännu inte. Det behöver för sitt samvete en äkta moralisk auktoritet, som kan säga, var livslinjen går, hur det skall förhålla sig i den ena eller den andra situationen, om det vill leva med i gemenskapen. Att vara sann, solidarisk och öppen är ett bidrag.
På så sätt utvecklas genom lydnadsförhållande till den far och mor, lärare eller präst, som vägleder dess samvete, ett mer personligt förhållande, som skall vara den öppna dörren in till ett ännu djupare, personligt förhållande till Gud. Bikten och den därtill hörande samvetsrannsakan är här en avgörande hjälp. Samvetet blir Guds ögon i barnets inre, Gud blir dess medvetare och Far. Han bor genom sin Ande i den döptes hjärta: ”Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan”, säger Herren, ”och jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk” (Jer 31:33). Dopet avlägsnar inte ”köttets orenhet” men gör det möjligt för den döpte i kraft av Jesus Kristi uppståndelse att ”med gott samvete vända sig till Gud” (1 Pet 3:21).
Med puberteten vaknar medvetandet om, att man har ett personligt ansvar för sina hållningar och handlingar. Därmed växer även behovet av en morallära, som kan skilja mellan värdeomdömena i en ständig dialog med Gud och andra människor. Och hela denna utvecklingsprocess från det omogna samvetet, som måste stödja sig på auktoriteten, till det mogna samvetet, som har fått lagen i hjärtat och därför frihet att själv administrera den (jfr 2 Kor 3:17) bygger naturligtvis på tre avgörande ting: att lagen är sann lag, som tjänar livet; att auktoriteten är en sann auktoritet, som vill främja barnets växt, och att barnet vill växa, dvs. ta lagen till sig, öppna sig för dess vishet, så att det fattar den inifrån och vill leva utifrån den: ”Jag viker inte från dina lagar, ty du ger mig undervisning...Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig” (Ps 119:102-105).
I samhället kan dessa förutsättningar svikta i sådan grad, att många intet anande låter sig föras med tidens ström utan att nå till ett moget samvete. Även Kyrkan består av syndiga, ofullkomliga människor, som kan föra falska lärdomar till torgs (jfr Apg 20:30), men apostlarna och deras efterföljare, dvs. biskoparna, förenade med påven, har Kristi löften att beskyddas mot villfarelser, när de med myndighet i Jesu namn lär att hålla allt det han har befallt dem (Matt 28:20; se: Läroämbete): Vad det kristne behöver är därför att tillägna sig Kyrkans tro och lära för att kunna sätta värde på och handla utifrån den.
I motsatt fall sker det som Paulus varnar för: att ”människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna” (2 Tim 4:3-4). Människan är i varje tid förpliktad att följa sitt samvete, även om det objektivt sett skulle leda på villospår, men hon är samtidigt ansvarig för de lärare och lärdomar hon väljer att lyssna till och låta sig ledas av. Även icke kristna har plikt att vidareutveckla sitt samvete i ett ödmjukt, läraktigt och beslutsamt sökande efter det sanna och det goda. Ty även om hedningarna inte känner den uppenbarade lagen, har de dock anlag för samvete i sig och den naturliga morallagen, dvs. medvetandet om gott och ont i sina hjärtan, ”om det vittnar också deras samveten och deras tankar, när tankarna anklagar varandra och försvarar sig” (Rom 2:14-15).
Se även: Moral; lex naturalis.
Samvetsrannsakan. Den troendes svar på Jesu uppmaning till omvändelse och tro på evangeliet (Mark 1:15). Det kan t.ex. ske i samband med aftonbönen och komma till uttryck i Kyrkans gemenskap i mässans syndabekännelse - och mer personligt genom mottagandet av botens sakrament.
Rannsakan sker under bön till Gud, i ljuset av hans Ord och han vilja med vårt liv. Det gäller alla kränkningar av kärleken till Gud och nästan och särskilt avfall i grundhållningen, som är orsak till detta. Se även: Bikt; synd, partikularexamen.
Samvetsrannsakan är en del av förberedelsen för mottagandet av botens sakrament.
Sanatio in radice (botande vid roten). Se: Convalidatio.
Sancta Romana Ecclesia (lat. Den heliga romerska Kyrkan). Högtidligt uttryck för den Katolska Kyrkan. Förkortas S.R.E.
Sancta sanctorum (lat. plur. ”det allraheligaste”) 1 Det innersta rummet i Jerusalems tempel. 2. Påvarnas huskapell i Laateranen, känt för sina många reliker.
Sanctae Romanae Ecclesiae (lat. genitiv: (tillhörande) den heliga romerska Kyrkan. Uttrycket används i högtidligare sammanhang, t.ex. då man omnämner en kardinal. Förkortas S.R.E.
Sancti (lat. heliga). Samlingsnamn för helgonen. Se: helgon.
Sanctissimum. (lat. det allraheligaste). Det allraheligaste sakramentet, dvs. altarets sakrament: Kristi kropp och blod.
Sanctuariuim (lat. helig plats, helgedom). Den del av en kyrka, där altaret är placerat (koret). Om det i en kyrka finns flera altaren är sanctuariet, där högaltaret finns. Det är centrum för den liturgiska firningen.
Sanctus (lat. helig). 1. Helgon. 2. Ett av de fem fasta mässdelarna, som läses eller sjunges vid nattvardsbönens början. Texten härstammar från Jes 6:3.
Sanguis Christi. Lat. Kristi blod
Sankt (lat. sanctus= helig). Beteckning för helighet. Se även: helgon.
Sankt Augustinus tredje orden. Se: Augustinustertiärer.
Sankt Dominikus’ Lekmannaorden – Tertio Ordo saecularis Fratrum praedicatorum.
Syftet är lekmannadominikanernas personliga helgelse och strävan efter själens frälsning. Man har månatliga möten med föredrag, en årlig retträtt, gemensamma mässor, och medlemmarna ber tideböner och ber mediterande bön. Den första regeln är från 1285.
Sankt Dominikus’ tredje orden. Se: Sankt Dominikus´ Lekmannaorden.
Sankta Elisabeths Systrar. Se: Elisabethsystrar.
Sankt Franciskus´ 3:e orden. Se: Franciskanska Lekmannaorden, Den.
Sankt Hedvigs Systrar Congregation sororum Sanctae Hedvigis. Stiftades 1859 i Breslau av prelaten Robert Spiske.
Sankt Josefs Systrarnas Ordenssamfund – Congregatio Sancti Joseph (C.S.J.). Grundades 1646 i Frankrike och har sedan utvecklat sig till 47 självständiga S:t Josefs samfund med c:a 25.800 medlemmar i hela världen. I sitt apostoliska verk har S:t Josefs Systrarna tidens och Kyrkans behov för ögonen och söker stödja människor i materiell och andlig nöd.
Sankta Ursulas Orden – Ordo Sanctae Ursulae (O.S.U.). Grundades år 1535 av Angela Merici. Kallas även Ursuliner.
Sankt Vincentspräster - Congregation Missionis (C.M.). Stiftades 1625 av S:t Vincent de Paul i Frankrike. Denna kongregation av präster kallas även lazarister eller vincentianer. Deras uppgift är att utföra missionsarbete, prästutbildning och att leda reträtter.
Sankt Vincents systrar. Se: Vincentsystrar.
Sanning (hebr. èmèt, grek. a-lèthès= icke dold) är enligt biblisk tankegång inte endast en logisk eller spekulativ sanning, tankens och ordets överensstämmelse med den verklighet, som sysselsätter människans intellekt; utan det är redan i GT den sanning människan har fått tillgång till hos Gud genom att möta honom, ta emot hans uppenbarelse, tro på den.
Den bibliska synen på sanningen tillfogar det intellektuella begreppet en ny dimension, som omsluter och genomtränger hela människans existens. Det är den avgörande religiösa erfarenhet, som den troende och trofaste gör, att Gud är historiens och människans Skapare och Herre, och att hålla hans bud och följa hans vägar, det är att göra sanningen och vara förvissad om att nå sitt mål.
I NT fullbordas uppenbarelsen om sanningen i Jesus Kristus. Han är sanningen (Joh 14:6), människornas väg till Fadern, Guds liv till människorna, sanningen om människorna och deras inbördes förhållande, i fråga om deras kallelse och bestämmelse. Att vandra i sanningen är i NT liktydigt med att vandra i kärleken, ty sanningen om Gud är kärlek, och Kristus kallar människorna att älska varandra i sanning (2 Joh 1-6).
Därför sänder han ”Sanningens Ande” för att människorna inifrån skall bli i stånd att hålla hans bud, följa honom och älska varandra såsom han har älskat oss (Joh 13:34).
Sapientia Christiana (lat. Den kristna vissheten). Apostolisk konstitution av påven Johannes Paulus II, 1979. Handlar om de katolska universitetens ansvar och uppgifter.
Satan (hebr. motståndare, grek. diabolos= förtalare, anklagare). Fiende till Gud och hans rike. Ett personligt väsen, självt osynligt, men verksamt i andra väsens aktivitet (demoner, onda andar) och genom frestelser hos människor. Själv har han gjort uppror mot Gud i tidernas början och är, efter kampen med Mikael och hans änglar, tillsammans med andra onda andar nedstörtad till jorden (Upp 12:7-9).
Besegrad av Kristus får han ännu möjlighet att föra krig ”mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd” (Upp 12:17) till Kristi återkomst på domens dag (Upp 20:2; Jud 6; 2 Pet 2:4). Satan är sålunda verksam i mänsklighetens historia från begynnelsen till slutet. Bakom ormen i paradiset (1 Mos 3), som omedelbart kunde påminna det gamla Israel om den hedniska orm- och fruktbarhetskulten i Kanaan (jfr Jer 44:15), står i verkligheten ”Djävulen och Satan, han som förför hela världen” (Upp 12:9; Vish 2:24). Det är även han som utber sig Guds tillåtelse att fresta Job (Job 1:6-12).
Då han i tidens fullbordan till och med frestar Messias i öknen, kommer det till en konfrontation. Här avslöjar han sig som världens herre i egen person och kräver underkastelse under sig själv. ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig”. Men Jesus svarar: ”Gå din väg, Satan: Det står ju skrivet: Herren din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka. Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom” (Matt 4:8-11).
Konfrontationen fortsätter emellertid varje gång Jesus driver ut onda andar från sjuka och besatta (se: Demoner; besatthet); och den skärps, då folkets religiösa ledare planlägger mordet på Jesus: ”Ni har djävulen till fader…Han har varit en mördare från första början…Han är en lögnare och lögnens fader” (Joh 8:44). Vid den sista nattvarden far Satan också in i Judas, som strax går ut i natten för att förråda Jesus (Joh 13:27-30).
Men Jesus har redan förutsagt, vad som skall ske, både med honom själv och med Satan: ”Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas” (Joh 12:31). Medan Jesus överlämnar sig ”i människors händer” (Matt 17:22) och låter människorna få igenom deras egen vilja med hans kropp, segrar han över synden och döden genom sin lydnad mot Gud och tar därför emot uppståndelsen, även kroppens, till evigt liv. Därmed har han övervunnit den gamle ormens frestelse hos det första människoparet att vara sin egen lyckas smed; han har krossat ormens makt och fulbordat Guds frälsningsplan (jfr 1 Mos 3:15, det så kallade protoevangeliet).
Under de sista tiderna vill Satan ännu kunna fresta människorna till fall, och särskilt Antikrist (1 Joh 2:18), som blir hans redskap framför någon annan; men de som håller ut i trohet mot Kristus har redan nu del i hans seger över den Onde: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket” (Upp 1:18). Och döden och dödsriket gav de döda, som var i dem, tillbaka, och de dömdes efter sina gärningar…Och om någon inte fanns inskriven i livets bok, kastades han i eldsjön .. och djävulen som hade förfört dem kastades i eldsjön (Upp 20:13.15, 10).
Se även: Lucifer; syndafallet; gott och ont, förbund, helvete.
Satisfactio operis. Se: Ordo salutis.
S.C. –Sacrum Chrisma. Dessa två bokstäver står alltid på kannan med krisman, som används i liturgin.
Scala Sancta. Lat. Den heliga trappan. Trappa i Lateranen upp till Sancta sanctorum. Den uppges härröra från Pilatus’ palats i Jerusalem. Pilgrimer brukar krypa på knä uppför den.
Schism (grek. åtskillnad). Avfall från den kyrkliga enheten. Kan både gälla enskilda personer och grupper av troende. Det gamla Israel upplevde en schism, dvs. ett brott mot enheten i tron, trots gemensam tro, då de tio nordliga stammarna bröt med Davids hus i Jerusalem genom kung Salomos död 931 f.Kr.
Östkyrkans brytning med Kyrkans enhet år 1054 betecknas vanligtvis som en schism, inte en heresi, men efter dogmen om påvens ofelbarhet, kan man knappast tänka en schism, utan att den även innebär en heresi, dvs. ett avfall från en trossanning.
Se även: Apostasi.
Schismatiker (grek. schisma= oenighet, åtskillnad). Se även: Apostat; heretiker.
Schola cantorum (lat. sångarskola). 1. En institution, där man undervisar i liturgisk sång. Så vitt man vet inrättades den första av påven Hilarius (461-468). 2. Ett kyrkokor.
Schweiezergardet. En liten militärkår i Vatikanstaten, bestående av katolska schweiziska soldater under ledning av en överste. Infördes av påven Julius II år 1505 till beskydd av påvens person och de apostoliska palatsen.
Den kom i bruk år 1527: 147 soldater dräptes och endast 42 stycken kom i säkerhet med påven Clemens VII i Castel S. Angelo. Deras dräkt tillskrivs Michelangelo.
S.C.J. – Congregatio Sacerdotum a Sacro Corde Jesu – Jesu Hjärtas Präster.
Scriptorium (lat. skrivstuga). Rum i ett kloster (särskilt under medeltiden), där man utarbetade handsskrifter.
Sebaot (av hebr. sevao’th, härskaror). Herren (Jahve) Sebaot betyder ”härskarornas Gud” och syftar på änglarna som tänks omge Guds tron (jfr Jes 6:3).
Sede vacante (lat. medan sätet är ledigt). Perioden mellan en biskops död eller lagliga frånträdande och valet av hans efterträdare. Uttrycket används särskilt för perioden mellan två påvar.
Sedes Apostolica. Lat. Det apostoliska sätet, påvestolen. Se: Apostoliska stolen, Den
Sedia gestatoria (lat. bärstol). Den påvliga bärstol, som inte har använts sedan Johannes Paulus I:s död (1978). Genom användning av denna bärstol uppnådde man, att långt fler kunde se påven under in- och uttåget vid religiösa händelser med tiotusentals deltagare.
Sedilia (lat. liten sittbänk). Sittplatserna för prästen och hans medhjälpare i koret. Är ofta formade som taburetter. I medeltida kyrkor har sedilian vanligen tre säten: för präst, diakon och subdiakon.
Segnatura Apostolica (Supremum Tribunal Signaturae Apostolicae). Påvestolens högsta domstol, upprättad under påven Eugenius IV (1431-1447). Dess kompetens omfattar bl.a. konkordat, ärenden som berör ogiltighet av vigningar och stridigheter mellan olika kyrkliga instanser. Är appellinstans för Rota Romana.
Sekretariat. Tidigare underavdelning av den romerska kurian med liknande uppbyggnad och funktion som de romerska kongregationerna. Ändrades 1988 till Påvliga Rådet.
Sekt. (lat. secare= att avskära). Gemensam beteckning särskilt på mindre grupper av kristna, som genom sin avvikande tro har avskurit sig från bestämda beståndsdelar i den apostoliska tron och därmed även från den fundamentala gemenskapen med Kyrkan.
Sekularinstitut (lat. saeculum= släkt, tidsålder, ”världen”). Sammanslutning av personer, som lever ett gudsvigt liv som kristna i världen. Medlemmarna lever sitt apostolat i överensstämmelse med de evangeliska råden. Man skiljer mellan sekularinstitut för präster och ordensfolk samt lekfolk. Se även: Institut.
Sekularisering (lat. saeculum= släkt, tidsålder, ”världen”). Överföringen av något som tidigare var bestämt för religiöst ändamål till världsligt syfte eller tillstånd. T.ex. förvandlingen av en kyrka till en simhall eller utställningslokal, eller de världsliga myndigheternas övertagande av kyrklig egendom eller rättighet. Se även: Laicering.
Sekularism (lat. saeculum= släkt, tidsålder, ”världen”). Den naturalistiska uppfattningen att människans existens och mål kan förklaras utan användning av religiösa begrepp
Sekularpräster (lat. saeculum= släkt, tidsålder, ”världen”). De präster som inte är medlemmar av någon orden eller religiöst samfund. De kallas även stiftspräster.
Sekulär (lat. saeculum= släkt, tidsålder, ”världen”). Samlande begrepp för förvärldsligande och världslighet. Se även: Sekularisering; världen.
Sekvens (lat. en serie). En hymn, som på vissa festdagar används före evangeliet i mässan. Från medeltiden har fem sådana sekvenser överlevt: Victimae paschali laudes; Veni, Sancte Spiritus; Lauda Sion; Dies irae; Stabat Mater.
Semiarianism. Vissa teologers lära efter konciliet i Nicaea (325), där de sökte att göra en kompromiss mellan arianismen och dogmen om Kristi väsenslikhet med Fadern.
Semiduplex (lat. halvdubbelt). Se: Fester.
Semipelagianism. Se: Pelagianism.
Semper virgo (lat. ”alltid jungfru”), benämning på jungfru Maria. Maria förblev alltid jungfru, inte endast före Jesu födelse utan även efter den. Läran omfattas av katolska och ortodoxa kyrkan och bejakades även av Luther.