Fratres Maristi Scolarum. Se: Maristbröder.
Fred. Frälsningens uppfyllelse. Inte endast frånvaro av krig eller politisk fred. Enligt profeterna i GT är även den politiska freden en Guds gåva, med den är endast en delaspekt av det bibliska begreppet fred. Kristus är vår fred. Han har dödat fiendskapen genom sitt offer på korset och försonat Gud och människor med varandra i sin person (jfr Ef 2:14-18). Det är denna fred den Uppståndne tillönskar apostlarna, då han skänker dem den Helige Ande, och det är i kraft av denna Ande han ger dem full makt att förlåta synder (jfr Joh 20:19-23), dvs. döda fiendskapen i Kristi namn. Kristi fred är källan till all sann, varaktig fred.
Fredag. Den sjätte dagen i veckan, som från Fornkyrkans tid har varit präglad av åminnelsen av Kristi lidande och död. Därför är varje fredag Kyrkans särskilda botdag, då man kan göra bot på olika sätt, t.ex. genom att avhålla sig från köttmat, alkohol, tobak och andra njutningsmedel. Man kan även ge pengar till nödlidande människor eller välgörande institutioner. Viktigast är dock att rannsaka sin egen livshållning i förhållande till budet om att älska Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv och att reservera nödvändig tid för bön. se även: Abstinens; Första fredag.
Fredag, Första. Se: Första fredag .
Fredagsabstinens. Avhållande från att äta kött på fredagen, som är Kyrkans befallda botdag. Denna botform kan om det är nödvändigt ersättas av andra botformer, med undantag av långfredagen och askonsdagen, då abstinensen är påbjuden.
Fredshälsning. I mässan, före kommunionen ger prästen fredshälsning och uppmanar de troende att göra detsamma, eventuellt med ett synligt tecken härpå i form av en handtryckning eller en symbolisk omfamning. Det är Kristi fred de kristna härmed tillönskar varandra.
Frestelse till synd, dvs. att ta livet i egen hand med kortfristiga lösningsförsök (självförlossning) och till slut avfall från Gud. I Jesu frestelse i öknen (Matt 4:1-11) har vi de typiska frestelserna, som drabbade det gamla gudsfolket och som drabbar den fallna människan ännu idag (jfr 1 Joh 2:16): "köttets lust", dvs. de kroppsliga begären och bekymren, "ögonens lust", dvs. denna världens makt och ära, och högmodets djävul, frestar att sätta sig i Guds ställe. Den kristne, som lever i sitt dopförbund med Gud, är normalt beskyddad mot besatthet från den Ondes sida och berövande av sin frihet till att själv välja. Men inte heller de döpta är fritagna från frestelser från sin egen fallna natur, dess oförlösta behov att vila i sig själv, vara beroende av sig själv och sin egen vilja. Kristi svar på de kristnas vägnar är obetingad och tillitsfull lydnad mot Gud. I Fader vår har han lärt sina lärjungar bönen: "Inled oss icke i frestelse". På hebreiska betyder ordet främst: Sätta på prov (1 Mos 22:1; 2 Mos 15:25), vidare fresta till synd. "Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs" (Jak 1:13-14). Gud prövar människan för att rena och stärka hennes tro (Jak 1:2-4), rannsaka hennes hjärta (5 Mos 8:2) och skänka henne livet (Jak 1:12). Men människan kan vika av under prövningen och låta sig förföras av Frestaren (se: Satan), respektive sitt eget onda begär, till otrohet, avfall, som leder till döden (1 Mos 3; Rom 7:11). I Fader vår ber vi om, att Gud måtte beskydda oss under prövningarna, så att vi inte dukar under i anfäktelsen, utan räddas från det onda och den Onde. Se även: Satan.
Frihet. Frihet från synd, dvs. varje kränkning av kärleken till Gud och människor och frihet till att göra sanningen (Joh 3:21), så att man blir fri från sin fallna natur till att följa Kristus (Joh 8:32). Se även: Religionsfrihet.
Frikyrkor. 1. Beteckning på de kristna samfund, som står utanför folkkyrkan eller en statskyrka. 2. I snävare mening: ett trossamfund av väckelsekaraktär med vikt på den inre friheten och den enskildes avgörelse (pingstförsamlingar, baptister, adventister m.fl.). I denna betydelse betraktas den Katolska Kyrkan inte som någon frikyrka. Bruket av adjektivet "frikyrklig" gäller den andra betydelsen.
Frimurare. Hemlig förening, som i några länder har visat våldsam aggressivitet mot Kyrkan. Det är förbjudet för katoliker att vara medlemmar av hemliga sällskap.
Fritänkare. Människor som kräver sin frihet att själva ensamma bestämma sin intellektuella och praktiska hållning, antingen de accepterar tanken på Guds existens, som inte sysselsätter sig med denna världen utan låter den ha sin frihet (deism) eller de förnekar Guds existens (ateism).
Fromhet. En hållning gentemot Gud, vilken innebär barnslig tillit, hängivenhet och kärlek. En av dess uttrycksformer är bön. Den räknas till dygderna och är en av den Helige Andes sju gåvor.
Fruktbarhet. "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er" (1 Mos 1:28). På så sätt löd kallelsen till det första människoparet. Som Guds förvaltare på jorden skulle de uppfylla den och taga den i besittning. Men just detta förvaltarförhållande blev brutet i syndafallet, och därför blev både makten över jorden och fruktbarheten på den ett problem. Emellertid står Guds skaparord fast, och hans frälsningsord består av att göra det möjligt för människan att vända tillbaka till den och uppfylla den. Detta är den bibliska grundlagen för den Katolska Kyrkans hållning till fruktbarhet i äktenskapet, också idag, ansikte mot ansikte mot den moderna världens överbefolkning, undernäring m.m. Det hör med till kärlekens väsen, att den bär frukt, dvs. att kärleken mellan två inte förfaller till ett slutet förhållande, en ömsesidig egoism, men är öppen och livgivande i förhållande till det övriga människosläktet. Därför motsätter sig Kyrkan den "anti-life mentality", som präglar den västliga världen. Den tar avstånd från dess pessimism och egoism. Den förkastar även konstgjorda preventivmedel, sterilisering och framkallad abort, eftersom det endast är den fallna människans fuskverk på ett fortsatt liv i syndafallets värld. Kyrkan tar kort sagt parti för världen och en nödvändig omvändelse tillett förnyat förhållande med Gud. Sexualdriften skall åter in under kärlekens kontroll, och människan skall in under Guds. Det gäller inte att föda flest möjliga barn utan att föda de barn man känner sig kallad till av Gud. Människan är inte herre, varken över sitt eget eller andras liv. Skapandet av nytt liv sker alltid av Gud innan det sker av människan. Därför är hans familjeplanering normgivande för de äkta makarnas födelsekontroll. Jfr påven Johannes Paulus' rundskrivelse "Gemenskap i familjen". Se även: Humanae Vitae.
Frälsa. Befrielse genom Kristus av synden och des följder till "Guds barns härliga frihet" (Rom 8:21). Se även: Förlossning.
Frälsningens kalk. Se: Sista nattvarden: Kommunionen, Den heliga.
Frälsare. "Fadern har sänt sin Son som frälsare för världen" (Joh 4:14). "Hos ingen annan finns frälsningen" (Apg 4:12).
Frälsningshistoria. Den gradvisa utvecklingen av Guds frälsningsplan, från Abrahams kallelse (1 Mos 12:1-3) till uppfyllelsen i Jesus Kristi död och uppståndelse och uppfyllelsen härav i Kyrkans historia (jfr Ef 1.10).
Fullmakt(lat. exusia). Jesu fullmakt till sin frälsningsgärning är från Fadern (Joh 10:18). De kyrkliga fullmakterna är från Kristus och apostlarna och normgivande för de rättigheter som kyrkliga ämbetsinnehavare är utrustade med. Sålunda mottar församlingspräster sin jurisdiktion från sin biskop. En biskopsvigning kan endast företagas om det finns ett apostoliskt mandat (en tillåtelse från påven). Allt lagligt utövande av kyrklig myndighet (särskilt rörande sakramentsförvaltning) är baserat på att utövaren besitter de rätta fullmakterna.
Fundamentalism (lat. fundare= lägga grund). Bokstavstro; att Guds ord uppfattas som en diktamen till den bibliska författaren och antas som sådan utan att man aktar på sammanhanget med uppenbarelsen som helhet och den mänskliga författarens egen bakgrund.
Funt (lat. fons= källa). Se dopfunt.
Fullbordan. Bibeln vittnar från början till slut om fullbordan av Guds planer: Det ord som utgår ur hans mun vänder inte fruktlöst tillbaka "utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag" (Jes 55:11). Guds ord går i uppfyllelse, när tiden är inne (Luk 1:20), framför allt i tidens fullbordan, då Jesus kom till världen (Gal 4:4). "För att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten…" upprepas således i evangeliet tio gånger i Matteus evangelium i samband med viktiga händelser i Jesu liv, som är etapper på vägen till fullbordan: Jesu offerdöd på korset. "Allt var nu fullbordat för att Skriften skulle uppfyllas" (Joh 19:28, 30). Det rör sig inte endast om en fullbordan av det som var förutsett utan om ett genomförande av det till fullbordan (jfr Matt 5:17). Något nytt och hittills okänt har brutit in i mänsklighetens historia. Jesus har på korset blivit upphov till evig frälsning för alla, som lyder honom (Heb 10:14). Härefter skänks nåden så att ni kan "stå rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesus Kristi verk" (Fil 1:10). Det är genom de rättfärdiga gärningarna tron når sin fullbordan hos de troende (Jak 2:22); hos den som bevarar hans ord har Guds kärlek i sanning nått sin fullbordan (1 Joh 2:5).
Fulkomlig avlat. Se: Avlat.
Fullkomlig ånger. Se: Ånger.
Fullkomlighet. Den universella kärlek till alla, goda och onda, som de kristna är kallade att få del av hos Gud och att ge vidare till alla. Bergspredikan jämför den med sol och regn, dvs. en skapande, barmhärtig, livgivande, allomfattande kärlek i likhet med Guds. "Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig" (Matt 5:44-48). I GT lyder uppmaningen: "Ni skall vara heliga, ty jag är helig", säger Herren er Gud (3 Mos 11:45). Helig vill säga vigd till Gud, att hålla honom helig i sin kropp, sin moral och i sin tro. Det rör sig om Guds närvaro och makt i människans liv: "Håll dig alltid till mig och var oförvitlig" (1 Mos 17:1). I kontakten med Gud föll judendomen undan och förskansade sig en moralisk perfektionism (lagens iakttagande). Jesus insisterar på kontakten mellan Gud Fader och hans barn (jfr t.ex. Fader vår), det livssammanhang varigenom hans kärlek skall strömma till dem och genom dem ut i hela världen. Härav följer strävan efter en moralisk och fysisk beredskap, så att människan kan ha alla sina källor i Gud (Ps 87:7, jfr Ps 36:6. Härav följer även kallelsen att växa i kunskap och insikt att skilja de verkliga värdena, så att kärleken kan bli stadigt rikare, ren och fläckfri, "fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk" (Fil 1:9-11). Således skall hela Kyrkans kropp, "Låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden, så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus…blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet" (Ef 4:15, 13).
Furstbiskop. I några områden av det tyskromerska riket (800- 1806) var den lokale biskopen samtidigt regerande världslig furste.
Fyra timmars tillbedjan. Särskilda böner, andakter och tillfälle till fördjupning i stillhet framför det utställda sakramentet efter ett program som varar 40 timmar. Man kan deltaga under en större eller mindre del av tiden. Denna andaktsform härstammar från Milano under den helige ärkebiskopen Karl Borromæus (1538-84).
Fågel Fenix.Legendarisk fågel som levde under 500 år, lät sig brännas i Heliopolis (det nuvarande Kairo), men reste sig ur askan efter 3 dagar och levde igen under 500 år. Kyrkofäderna brukade den som symbol på Kristi död och uppståndelse. Finns på kristna gravar som tecken på tron på uppståndelsen.
Får. Används ofta i Bibeln som element i t.ex. berättelse eller liknelse. "Herren är min herde, ingenting skall fattas mig" (Ps 32:1). Kristus framställer sig själv som den gode herden för sina får och sätter sitt liv på spel för dem (Joh 10:11). Hans får hör hans röst och följer honom (Joh 10:27), och han ger dem evigt liv. Används mycket i den kyrkliga konsten från Fornkyrkan fram till våra dagar.
Färger. Se: liturgiska färger.
Födelsekontroll. Föräldrarnas planering av det antal barn de kan och vill sätta till världen och i samband med detta även använda metoder att slippa oönskad graviditet. Kyrkan erkänner endast en naturlig födelsereglering som moraliskt försvarbar, dvs. iakttagandet av kvinnans ofruktbara perioder. Se även : Humanae Vitae.
Förargelse (hebr. miksjol= det man snubblar över, se t.ex. 3 Mos 19:14; Jes 57:14 grek. skandalon= fälla, anstöt). En handling, hållning eller ett uttalande säges vara förargligt, när det blir orsak till trostvivel, synd eller avfall (Matt 18:6-9, jfr Matt 5:29-30; 11:6; 24:10; 26:31-33).
Förbannelse. Motsats till välsignelse. Se även: anathema.
Förbund. Gud sluter förbund med människorna för att de skall leva i livsgemenskap med honom. Man skiljer i Bibeln mellan det gamla förbundet och det nya förbundet. Den gemensamma utgångspunkten för alla människor är Guds skapelseord och människans syndafall. Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård för att odla och vakta den och förbjöd henne att äta av kunskapens träd på gott och ont (1 Mos 2:15-17). Människan fick sig anvisad sin plats och funktion i ett lyckligt förhållande till sin Skapare och en fruktbar förvaltargärning i hans värld (jfr "Livets träd" 2:9 och 1 Mos 1:27-28). Hon skulle bruka sin frihet och kreativitet till att erkänna och dyrka Gud i detta förhållande och således själv komma till sin rätt som människa. Men Adam missbrukade sin frihet till olydnad mot Gud för att själv bli herre över sitt liv och sitt arbete. På tröskeln ut till syndafallets värld förutsäger Gud emellertid en frälsningsplan (det så kallade protoevangeliet): "Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen" (1 Mos 3:15). I. Det gamla förbundet. Det kommer nu en fortskridande rörelse, en målmedveten stegring i de förbund Gud under tidens lopp sluter med människor i "kvinnans säd". De förpliktas till ömsesidig trohet men naturligtvis på Guds villkor. Det är han som åter vill lyfta den fallna människan upp till sig. Samtidigt går det en dom över "ormens säd": Kain (1 Mos 4:9-12), syndafloden (1 Mos 6:17), Babelstornet (1 Mos 11:1-9) tecknar syndens linje i människosläktets förtidshistoria (se: Arvsynden). Människorna berusar sig i sin makt och sitt begär och avslöjar ett ont hjärta. De sätter sig i Guds ställe. Gud ångrar, att han har skapat dem, fäller dom över dem (1 Mos 6:5-7) men sluter förbund med de utvalda i kvinnans säd: 1. Efter syndafloden med Noa och hans släkt (1 Mos 9:9); ett förbund som angick hela människosläktet med regnbågen som förbundstecken på att Gud aldrig mer vill ödelägga jorden (9:12-17). Efter tornet i Babels förbistring slöts ett förbund med Abraham och hans avkomma, ett vittgående löfte med omskärelsen som förbundstecken på att hans efterkommande skall bära löftet vidare (1 Mos 17). Till detta förbund är knutet ett villkor, nämligen trons lydnad och en välsignelse: "Och alla folk på jorden skall önska dig den välsignelse som dina ättlingar har fått. Detta skall ske därför att du lydde mig" (1 Mos 22:18). Det syftade både på Israels folk som Abraham skulle bli stamfader till och på alla jordens folk, som skulle få del av välsignelsen till Israel. Några hundra år senare faller det åter en Guds dom, denna gång över avkomlingar i Abrahams släkt, Jakobssönerna, som hade sålt sin bror som slav till Egypten, och som nu själva genom hungersnöden förs till slaveri i över 400 år (jfr 1 Mos 15:13-14; 42:21-22). Men under 1200-talet företar Abrahams, Isaks och Jakobs Gud åter ett utväljande, nu av israeliten Mose vid den brinnande törnbusken i Sinai öken (2 Mos 3). Han skall befria Abrahams avkomlingar från slaveriet och föra israeliterna till Sinai berg, där Gud skall sluta förbund med dem och göra dem till sitt utvalda folk (2 Mos 19-20): "Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet" (1 Pet 2:10; jfr Hos 2:23. Sinaiförbundet med de tio buden är det grundläggande förbundet i det gamla Gudsfolket, det "gamla förbundet", som konstituerar Israel som Guds folk och förpliktar det till trohet och lydnad. Det är "Livets träd" i syndafallets värld före Kristus och ledmotivet i hela GT. Härefter sluter Gud inte fler förbund med det gamla Israel, men Sinaiförbundet bekräftas och förnyas så ofta Israel i en historisk krissituation står vid en skiljelinje och skall välja mellan "livet och döden, välsignelsen och förbannelsen" (5 Mos 30:11-20). Och för varje gång detta sker förs folket in i en stadigt djupare kännedom om vad en livsgemenskap med den ende sanne Guden betyder. Josua bekräftar Sinaiförbundet på folkets vägnar genom invandringen i det utlovade landet efter det att Gud hade fällt domen över deras fäders vandring i öknen: "Herren vår Gud vill vi tjäna och hans röst vill vi lyda" (Jos 24:1-28). Gud förnyar det, då Israel på 1000-talet har etablerat sig som kungarike - denna gång med den botfärdige kung David efter ett syndafall i hans liv. I Davids hus skall en kung uppstå, vars kungadöme skall befästas för evigt (2 Sam 7:8-16). Kung Salomo bekräftar förbundet, då templet i Jerusalem invigs på 900-talet (1 Kung 8:14-29, 52-61). Men redan i nästa släktled inträffar en katastrof. Schismen hos det utvalda folket och uppdelningen i ett Nord- och Sydrike 931. Trots reformprofeternas arbete leder det till Nordrikets undergång 722, och trots Josias religiösa reform (2 Kung 23:1f) och profeten Jeremias lidelsefulla gärning blir det även klart i Sydriket, att det trolösa folket har brutit förbundet med Gud (Jer 11:10; 22:9; 31:32). Gud låter dem dra konsekvensen av sin otrohet mot honom, sina sociala orättfärdigheter och politiska opportunism: Jerusalem ödeläggs 586, folket bortförs i exil till Babylon och judarna utsprids. Men trots denna dödsstöt mot Sinaiförbundet står Guds frälsningsplan orubbad fast (Jer 31:35f). Tack vare profeterna fördjupas och förinnerligas gudsförhållandet mellan Gud och hans folk, ett äkta förbund mellan den gudomlige brudgummen, en svartsjuk Gud som inte vill ge upp (Hes 16). Ett nytt förbund utlovas, vilket skall förvandla hjärtana och skänka dem en ny ande (Hes 36:26f) genom en Herrens lidande tjänare (Jes 52:13-53:12, jfr Matt 8:17; Joh 1:29). Efter hemkomsten fortsätter de judiska institutionerna i Sinaiförbundets namn. Helgedomen återuppbyggs. Prästen Esra sammankallar folket till botdag och den stora syndabekännelsen efter att ha läst hela lagen högt för dem, och de förnyar även skriftligt löftet om att hålla Mose lag (Neh 8-10). Det dagliga offret frambärs åter i helgedomen; men förbundsarken med lagens tavlor är borta, enligt 2 Mack. förd i säkerhet av Jeremia på berget Nebo, där den först skall finnas, "när Gud åter samlar sitt folk och visar sig nådig mot det" (2:4-8). Israel har upphört som själständig nation. Kvar finns en judisk församling, som söker sin säkerhet i de skriftlärdas kunskap och fariseismen. En liten rest av rättfärdiga och gudfruktiga håller dock ut i förbundstrohet, under det de väntar på "Israels tröst", "Jerusalems förlossning" (Luk 2:25, 38). Israels historia är nu helt vänd mot framtiden och hoppet om ett nytt och avgörande frälsningsinitiativ från Gud: den utlovade Messias, som skall utbreda Guds rike på jorden (Jes 11:1-10). II. Det nya förbundet bebådas, då ängeln förkunnar för Maria, att hon skall föda "den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt" (Luk 1:32-33). Bebådelsen följs upp av Döparens far, Sakarias' profetia: "Gud står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham.." (Luk 1:68-75). Och då barnet kom och blev framburet av sina föräldrar i templet, tog den gamle Simeon det i sina armar och prisade Gud: "Herre nu låter du din tjänare gå hem…Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk". Ett motsägelsens tecken skall detta barn bli, och många hjärtans tankar skall en dag komma till fall och upprättelse, och också ett svärd skall genomborra Marias själ (Luk 2:25-35). Jesu officiella insättning i Guds frälsningsverk sker genom en röst från himlen i samband med hans dop; den förkunnar, att "kvinnans säd" är Guds säd: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom" (Matt 17:5). Det var ungefär år 30 som en slutlig uppgörelse ägde rum mellan ormens säd och kvinnans säd. Jesus själv fäller den slutliga domen över ormen, som är satan: "Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas" (Joh 12:31; jfr 8:44; Matt 23). Han instiftar det nya och eviga förbundet i nattvardssalen i Jerusalem (1 Kor 11:23-25; se: Sista nattvarden). Ormen sårar honom i hälen, då han förs till korset men Jesus "krossar dess huvud", då han övervinner ont med gott och fullbordar det nya förbundet i sitt blod: Han ber för sina fiender och förvandlar sin död från ett straffmord till ett kärleksoffer för hela världen (se: Offer). Det nya förbundet är uppfyllelsen av det gamla Sinai-förbundet. Det förverkligar föreningen mellan Gud och människor i honom, som är både Guds Son och Människoson. Det fullbordas med Kyrkans Pingstdag, och det bekräftas och förnyas varje år i påskmässan av det nya gudsfolket, de kristna. Det står öppet för alla, som kommer till tro på Jesus Kristus, omvänder sig och låter sig döpas i hans namn till sina synders förlåtelse (Apg 2:38-39). Den som tror och blir döpt får den Helige Ande som gåva och därmed tecken på det nya och eviga livet (Ef 1:13-14; se: Dopet). Det nya förbundet gäller således inte endast ett utvalt folk utan genom detta alla människor (se: Utanför Kyrkan ingen frälsning). Det kan varken ersättas eller suppleras av andra förbund men är källan till frälsning för alla av god vilja till världens ände (jfr Rom 8:23-30). Det är därför grundlagen och ledtråden i Guds styrelse av världens, Kyrkans och de enskilda människornas liv. Se också: Guds folk; Gamla förbundet; Nya förbundet; Gamla testamentet.
Förbön. Kristi medlarverksamhet (se: Förmedling) genomtränger och engagerar alla väsen som har lagts under honom: Jungfru Maria är all nåds medlarinna, änglarna, de heliga i himlen, själarna i skärselden och lemmarna i hans Kyrkas kropp på jorden, var och en i förhållande till sitt kall och sin trohet, så att de kan delta i hans frälsningsgärning med sin förbön och på så sätt knytas till varandra i Kristus. Se också: Bön.
Förföljelse: Kristus förutsade flera gånger, att de som följde honom skulle bli förföljda för sin tros skull, liksom han själv blev det (Joh 15:20; jfr Matt 5:11; 13:21). Genom hela Kyrkans historia har de kristna blivit förföljda, både av de som tror på annat sätt och av världsliga myndigheter.
Förhärdelse.Göra sig hård gentemot Gud och hans röst i samvetet och låsa in sig själv. Jesus anklagar sina fiender för en tröghet, som kan leda till förhärdelse. Den förslöar dem, så att de blir döva och blinda för evangeliet och inte heller genomskådar sig själva (Matt 13:13-15). Den paradoxala utsagan i Bibeln om att det är Gud som förhärdar (Rom 9:18; jfr 2 Mos 4:21; 7:13), skall inte förstås på så sätt, att förhärdelsen skulle komma från honom, att han skulle ha förutbestämt några till förtappelse. Men den är hans dom över de människor som inte ångrar sig och som har ett "stenhjärta" (Hes 11:19) och som därför får ta följderna av sin synd. Det är endast genom hjärtats ånger och omvändelse en människa blir skickad för Guds rike. "Så står då Kyrkan nu mitt i självbevarelsedriftens och kampens och syndens värld och visar hän mot den fria tillgången till Gud….hans varma, levande hjärta. Det är värmen från blodet på Golgata. Hör hur det bankar, det trofasta, kära hjärtat, in mot ditt öra - dina synder blir dig förlåtna…." (Kaj Munk). Se även: Guds straff.
Förklaring. Jesu förklaring på berget (Matt 17:1-9). Om berget var Tabor i Galiléen, öster om Nasaret, vet man inte med säkerhet. En teofani, som skall styrka lärjungarna, så att de inte mister tron på Jesus under hans lidande. Gud uppenbarade sig för de tre ledande apostlarna, som även skulle bli vittnen i Getsemane till Jesu agoni, den härlighet som tillkommer hans Son. Den var dold under hans tjänargestalt (Fil 2:7) och ville bli det ännu mer under hans lidande. Därför mottar Petrus, Jakob och Johannes här en föraning om den härlighet som skall komma till genombrott i Kristi kroppsliga uppståndelse på Påskdagen, när hans "utgång", dvs. död är fullbordad i Jerusalem (Luk 9:31). Om detta talar Jesus med Mose och Elias, det gamla förbundets representanter och förelöpare för Messias, som själv har upplevt teofanier på Sinai/Horebs berg (2 Mos 24:15-18; 1 Kon 19:8-18). Jesus bjuder de tre apostlarna att inte omtala denna syn "innan Människosonen hade uppstått från de döda" (Mark 9:9). Då gjorde de det: "Jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät…" (2 Pet 1:16-18). På liknande sätt vill trons insikt för de kristna vara en "förklaring" av Kristi mysterium som Människoson och Guds Son samtidigt, så att deras delaktighet i Kristi lidanden inte heller skall anfäkta deras tro. Den kristne invigs tvärtom i dopet att dö med Kristus från synden för att uppstå med honom till ett helt nytt liv (Rom 6:4). Dopet är således ingången till en livslång "förklaring" av den fallna människan till ett växande genombrott av Guds Ande i deras liv "från den ena härligheten till den andra" (2 Kor 3:18), tills den förhärligade Kristus "förvandlar den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet" på den yttersta dagen (Fil 3:21). Se: Köttets uppståndelse.
Förkunnelse(nämligen av evangeliet om Jesus Kristus). Kristus fortsätter sitt profetiska ämbete i Kyrkan, så ofta evangeliet förkunnas. "Kristus förkunnar Kristus", jämför de ord varmed prästen slutar, när evangelietexten i mässan har lästs: Verbum Domini (Lat. Detta är Herrens ord) och församlingens svar: Laus tibi, Christi (lat. Lovad vare du Kristus (som här har talat till oss) ). Predikan har på ett särskilt sätt blivit anförtrodd åt biskoparna; "de är de autentiska lärarna, iförda Kristi myndighet, som predikar för hans folk den tro de skall ta emot och omsätta i livet". Som medarbetare och delaktiga i hans myndighet betjänar sig prästen av därtill vigda präster och diakoner. "Men även lekfolket har gjorts till hans vittnen, berikade med trons insikt och ordets nådegåva (jfr Apg 2:17-18; Upp 19:10) för att Evangeliets kraft skall uppenbaras i det dagliga livet i familje- och samhällslivet." (Lumen gentium 25 och 35, jfr Dekretet om lekmannaapostolatet 6).
Förlossning. Det fallna människosläktets befrielse från mörkrets makt och överförande till Guds Sons rike (Kol 1:13), makten att leva som Guds barn (jfr Joh 1:12; Rom 8:14; 2 Pet 1.4-7).
Förlåtetse(tillgivelse)
Förmedlare. "Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla" (1 Tim 2:5-6). Se även: Förbön.
Förmedlarinna. Maria benämns "nådens förmedlarinna", vilket kan ses under två aspekter: 1. Maria är mor till Jesus Kristus, Frälsaren, som är all nåds källa; hon kan därför sägas ha "förmedlat" nåden. 2. Efter sin upptagning till himlen ber hon i sin moderliga omsorg för sin sons bröder och systrar, som ännu befinner sig på pilgrimsvandringen. Härmed borttags eller tillfogas intet till Kristi värdighet som den ende medlaren mellan Gud och människor (Lumen gentium 62). Se. Förmedlare; Jungfru Maria.
Förnyelse. Endast Guds Ande kan skapa förnyelse, dvs. liv på en ny nivå, närmare honom. Människans ande kan endast skapa förändring på sin egen nivå. Den förnyelse som det 2:a Vatikankonciliet åsyftade kunde således endast ske i kraft av den Helige Ande, Guds ord och karismer. Paulus talar om förnyelse av vår inre människa dag för dag, dvs. de troendes framåtskridande heliggörelse (2 Kor 4:16).
Försakelse. 1. Askes. 2. Avståndstagande från det onda, t.ex. på högtidligt sätt i påsknattens liturgi före trossbekännelsen.
Försoning. "Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning" (2 Kor 5.19).
Första fredagen. Den första fredagen i månaden firar man gärna i kyrkorna en särskild mässa till Jesu Hjärtas ära med efterföljande tillbedjan av Altarets Sakrament. Har anbefallt av Kyrkan i över 300 år.
Första kommunion. Den händelsen att en person för förta gången tar emot den heliga kommunionen. För barnens vidkommande sker det normalt i 7-9 årsåldern föregången av undervisning och bikt.
Försyn. Skaparens omsorg om sina skapade varelser i de dagliga livsbehoven: "Du ger dem föda i rätt tid" (Ps 145:15f), i hans ledning av historiens händelser (Vish 14:3) och i den enskilda människans liv: "Du gav mig livet, du visade mig godhet, din omsorg bevarade mig vid liv (Job 10:12). Guds försyn i uppenbarelsehistorien har intet att göra med fatalism (ödestro) eller en eller annan magiskt verkande livsförsäkring. Gud ledsagar sitt folk på dess vandringar genom världen (1 Mos 45:8; 50:20; 2 Mos 16:15-30). Han härskar över lycka och olycka (Jes 45:7) och människornas öde (Jer 27:5f; Syr 10:4-5). Han skänker människan ett grundfast hopp för framtiden och kräver samtidigt ett ansvarsfullt medarbetande på människans eget plan. "Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom, han kommer att handla" (Ps 37:5, jfr 1 Kor 3:9). Jesus uppenbarar intimiteten i Gud Faders omssorg: Den som bygger sitt liv på honom skall inte bekymra sig (Matt 6:25-34). I det meningsfulla sammanhanget blir det uppenbart att "allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud" (Rom 8:28, 35-39). Även nöd och motgång medverkar, ty "den Herren älskar, den tuktar han" (Heb 12:6). Gud vill uppfostra sitt folk till trohet: "Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också" (Matt 6:33, 24). Jesus själv blev lydig intill döden, därför har Gud upphöjt honom (Fil 2:8-9) Således vill även Kristus löna dem, som lämnar allt för att följa honom: "De skall få hundrafalt igen, redan nu här i tiden mitt under förföljelser, och sedan evigt liv i den kommande världen" (mark 10:30). Se även: Skyddsängel.
Förtappelse. Människan är förtappad utan Gud (jfr Matt 22:1-14; 25:45-46; 116:26), dvs. förlorad för Gud och för sina medmänniskor och för sitt sanna jag. Jfr Judas, "förtappelsens son" (Joh 17:12). Se även: Helvete.
Förtjänst. De kristnas utväljande är en frukt av Guds nåd, inte av deras egna förtjänster (Rom 4:4f) eller gärningar (Rom 11:5-6). Således talar Paulus om givmildhetens nådegåva (2 Kor 8:1-5) och apostlaskapets nåd (Fil 1.7; Rom 1:5). Kristinegen gärning blev honom given av Gud (Joh 17:4), och det var genom sin egen lydnad han fullföljde den och blev orsak till rättfärdiggörelsen hos dem som lyder honom (Heb 5:9). Hans rättfärdighet når de kristna i hjärtedjupet och sätter dem i stånd att inta den hållning gentemot Gud, där han kräver, att de arbetar för honom och således gör rättfärdighetens gärningar, som det passar sig för Guds barn: "Vi är hans verk, skapade genom Jesus Kristus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till" (Ef 2:10). Det är i detta perspektiv av lydnad och effektiv trohet "arbetaren är värd sin lön" (Luk 10:7) och "Gud vedergäller var och en efter hans förtjänster" (Jes 59:18). Se även: Rättfärdiggörelse.
Förtvivlan. En motsats till hoppet, jfr Judas (Matt 27:3-5); dvs. uppgivande av varje hopp, även om Guds barmhärtighet. Se även: Huvudsynder.
Förutbestämmelse (lat. predestination). Guds förutbestämmelse i Kristus till frälsning (Ef 1:5). Det gäller hela Guds frälsningsplan enligt vilken han styr världen och historien fram mot dess fulländning: "att sammanfatta allting i Kristus" (Ef 1:10). Alltså har Gud förut känt och i förväg berett dem som älskar honom till att formas efter hans sons bild…Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rätfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet" (Rom 8:28-30). Gud förutbestämmer ingen till förtappelse, men den enskilda människan har frihet att säga ned för sitt eget vidkommande till Guds universella frälsningsplan (jfr t.ex. Matt 22:1-14).
Förvandlingen. När prästen i mässan utför konsekrationen, dvs. i Kristi och Kyrkans intention uttalar instiftelseorden över brödet och vinet, sker det en förvandling av dessas väsen (substans), den så kallade transsubstantiationen, medan de yttre egenskaperna med deras färg, lukt, smak och fysisk-kemiska egenskaper bevaras. Kritsus blir den personliga bäraren av bröd och vin, varvid de förvandlas till Kristi kropp och Kristi blod. Enligt Jesu instiftelse i nattvardssalen och befallning till apostlarna om att göra detta till hans åminnelse (1 Kor 11:23-25) blir brödet och vinet således till Jesu sakramentala gestalter, som han tar på sig för att kunna vara "Livets bröd" och "frälsningens kalk" för oss. Förvandlingen är total och oåterkallelig och består därför även efter mässan. De nattvardselement som inte har delats ut under mässan kan därför naturligtvis inte kastas bort eller göras till föremål för en ny förvandling under nästa mässa, utan har tvärtom krav på samma vördnad och tillbedjan som under mässans offerhandling. Se även: Altarets sakrament
Föräldrar. "Föräldrarna, som har skänkt sina barn livet, har den allvarliga förpliktelsen att uppfostra dem, och som följd härav må de betraktas som barnens första och viktigaste uppfostrare. Föräldrarnas uppfostrarfunktion är så betydelsefull att den svårligen ersättas, då den saknas. Ty det är föräldrarnas uppgift i familjen att skapa en atmosfär, som är präglad av fromhet och kärlek till Gud och människor och som gynnar deras barns hela uppfostran, personligt och medmänskligt" (Förklaringen om den kristna uppfostran 3). "Föräldrarna har prioritet att uppfostra sina barn, och denna prioritet kan de inte tvingas till att överlåta åt andra." (Förklaringen om den kristna uppfostran 6).