Raccolta (it. samling). Bok som innehåller de böner och andliga övningar, vartill Kyrkan har knutit avlat. 1:a upplagan 1807; många senare upplagor. Används även som titel för andra samlingar av böner och andaktsövningar, till vilka avlat finns knuten. Har nu ersatts av Enchiridion Indulgentiarum från 1968.
Rationalism (lat. ratio= förnuft). Tilltagande dyrkan av förnuftet. Det rationella kan avta efter hand, när man låter sig domineras av förnuftet och utestänger andliga (super- rationella) krafter av högre natur: tro, hopp och kärlek. Så sker, när rationalisten av uppenbarelsen endast godtar det förnuftet fattar. Rationalismen fördömdes av Kyrkan på 1:a Vatikankonciliet 1870 i den dogmatiska konstitutionen: De fide Catholica. Här fördömdes även dess motsats: fideismen, eftersom den principiellt nekar att använda förnuftet i trons värld. Förnuftet är, enligt Kyrkans uppfattning, ancilla fidei, dvs. trons tjänarinna. Rationalismen hade sin storhetstid under 1700- och 1800-talen. Den skapade en mentalitet, som hand i hand med den vetenskapligt- teknologiska utvecklingen banade väg för naturalism, ateism och agnosticism under 1900-talet.
Rationell (lat. ratio= förnuft). Förnuftig, förståndig. Att tänka, döma, handla i överensstämmelse med sitt förnuft. I motsats till instinktvarelser som djuren är människan en rationell varelse. I motsats till de rena andarna, änglarna, vars intelligens kan fungera intuitivt, kan människorna resonera sig fram till kunskap och klarhet. Hon kan på ett förnuftigt sätt tänka igenom en sak eller en situation i dess olika aspekter och därifrån komma till förnuftig värdering, hållning, beslut, handling. Den intellektuella människan kan mycket väl uppföra sig irrationellt, dvs. låta bli att använda sitt förnuft i det konkreta livet och i stället låta sig domineras av andra krafter: förnimmelser, instinkter, känslor. Avgörande för den rationella hållningen är inte intelligenskvoten som sådan utan att den brukas. Det rationella sättet innebär att använda förnuft och praktiskt förstånd.
Realism (lat. res = ting, realis= väsentlig). En filosofisk teori som hävdar, att allmänna begrepp (som t.ex. godhet och sanning) är själva verkligheten. Detta är faktiskt idealism. En moderat form av realismen hävdar, att begreppen inte är identiska med hela verkligheten, utan det de innehåller i verkligheten existerar endast på ett annat sätt. Detta är den skolastiska uppfattningen (se. skolastik), som står i motsats till nominalismen.
Realpresensen. Kristi verkliga närvaro med kropp och själ i altarets sakrament. Se. Förvandlingen.
Redemptor Hominis (lat. Människans förlossare). Encyklika av påven Johannes Paulus II 1979. En teologisk meditation om Jesus, värdens frälsare. Handlar om människans möjlighet att bli frälst samt understryker människans värdighet som Guds skapelse. Utgör tillsammans med encyklikorna "Dives in Misericordia" och "Dominum et Vivificantem" en trilogi om Treenigheten. Se även: Guds Son.
Redemptoris Custos (lat. Förlossarens beskyddare). Apostolisk skrivelse av påven Johannes Paulus II, 1989. Handlar om den helige Josef (Jesu fosterfar) som förebild i det kristna livet.
Redemptoris Mater (lat. Förlossarens Moder). Encyklika av påven Johannes Paulus II, 1987, om Jungfru Maria i pilgrimskyrkans liv. Se även: Jungfru Maria.
Redemptoris Missio (lat. Förlossarens sändning). Encyklika av påven Johannes Paulus II, 1990. Handlar om Kyrkans fortlöpande missionsuppgift: att evangelisera eller återevangelisera alla världens folk. Se även: mission; missionsbefallningen; evangelisering.
Redemptorister -Congragatio sanctissimi Redemptoris (C.ss.R.) (lat. Den helige Frälsarens Kongregation). Stiftades 1732 av S:t Alfonsus Maria Liguori (1697-1787) för att verka i skrift och tal bland de troende, bedriva själavård (andliga övningar) och mission bland icke-troende)- De är präglade av mariansk spiritualitet.
Refektorium (Lat. refecere= vederkvicka). Matsal i ett kloster.
Reform (lat. reformare= forma på nytt, omdana). "Det heliga konciliet har satt som sitt mål.. att bättre anpassa de institutioner som är underkastade ändringar till vår tids behov..." (Konstitutionen om den heliga liturgin 1). Så inleds det första av 2:a Vatikankonciliets dokument, varvid konciliefäderna erkänner, att Kyrkan är en levande organism, som under loppet av sin historia har underkastats flera reformer inom de områden, där reformer är möjliga. Detta är fallet på de flesta områden (liturgi, ordensliv, kyrkorätt o.s.v.), men kvar blir en kärna av centrala lärosatser, som Kyrkan inte har befogenhet att ändra, nämligen allt som berör tro och moral, som har uppenbarats och överlämnats av apostlarna till Kyrkan. Gemensamt för alla sanna reformer av Kyrkans liv är, att de har försiggått i överensstämmelse med dess högsta läroämbete. Man har sålunda undvikit att bryta med den kyrkliga enheten. Så var inte fallet vid reformationen. Under tiden sedan 2:a Vatikankonciliet (1962-65) har det skett fler reformer än under många hundra tidigare år. Se även: Reformkatolicism.
Reformation (lat. reformare= forma på nytt, omdana). De religiösa, sociala och politiska meningsskiljaktigheter, som ägde rum i Mellan- och Nordeuropa från 1517 och resten av århundradet. Med viss rätt kan man hävda, att reformationsperioden var slut med avslutningen på 30-årskrigen (1648). Skilda reformatorer (särskilt Luther, Calvin och Zwingli) arbetade på att förändra olika slags kyrkliga missbruk (t.ex. avlatshandeln). Samspelet mellan reformatorerna, Kyrkans läroämbete och de politiska maktinnehavarna ledde till splittringar, där det inte längre var möjligt att genomföra reformerna innanför Kyrkans enhet. Resultatet blev en splittring av de kristna i ett antal nya (ofta nationellt avgränsade) kyrkliga samfund, som förde vidare de delar av den katolska Kyrkans andliga (och världsliga) innehåll, som deras stiftare ansåg harmoniera med Bibeln. Tack vare det tridentinska konciliet reformerades den Katolska Kyrkan och rustade sig till kamp för att återvinna det förlorade. Se även: Motreformationen; reform.
Reformkatolicism. Reformrörelser i den Katolska Kyrkan med avsikt att förändra ett eller flera förhållanden i Kyrkans liv utan att radikalt bryta med henne. Under kyrkohistoriens lopp har det funnits flera sådana perioder, sålunda även i förbindelse med reformationstiden under första hälften av 1500-talet. Även i vår egen tid finns flera rörelser, som vill reformera, t.ex. liturgin, församlingslivet och prästrollen. se även: Reform.
Refrigerium (lat. vederkvickelse). "Locus refrigerii lucis et pacis"= vederkvickelsens, ljusets och fredens boning, d.v.s. himlen. Används i liturgin i bön för den döda (jfr Luk 16:24). "In refrigerio", dvs. i himlen- även känt som inskrift på de kristnas gravar.
Refugium peccatorum (lat. syndarnas tillflykt). Se :Maria med skyddsmanteln.
Regel (lat. regula). En föreskrift om en bestämd livsföring, som är formulerad av t.ex. en ordensstiftare (t.ex. Benedikts regel, Franciskus av Assisis regel) eller i en bestämd persons anda (t.ex. Augustinus´ regel). Sådana regler härstammar alltid från de evangeliska råden.
Regimini Ecclesiae Universae (Den universella Kyrkans ledning). Apostolisk konstitution av påven Paulus VI, 1967, beträffande reform av den romerska kurian.
Regina Coeli, laetare (Lat. Gläd dig, himmelens drottning). Begynnelseorden i den kända Maria-antifonen (Cecilia 580). Man ber den under påsktiden i stället för Angelus-bönen och vid Kompletoriet.
Regula Benedicti. Lat. Benedikts regel.
Regularer (lat. regularis). Manliga medlemmar av ett ordenssamfund.
Reinkarnation (lat. åter förkroppsligas). Hinduismens anhängare tror, att själen efter döden kan skifta kropp som man skiftar kläder, ta sin boning i en ny kropp (Bhagavad-Gita 2:22), vare sig det är en planta, ett djur eller en mänsklig kropp, för att börja en ny existens.
Det rör sig om ett ständigt upprepat kretslopp, som är inspirerat av årets och dygnets tider, naturens gång. Det är utan början och slut, ett ödeshjul, som människan endast kan befria sig från, om hon får ett slut på konsekvenserna av alla sina handlingar, på gott och ont (Karma).
Det gäller att upptäcka sanningen om sig själv och den yttre världen, som är en illusion. Befrielsen består av att göra sig lös från sitt engagemang i den, medan man gör sin plikt och samlar sig inom den inre världen (Athman), så att livsströmmen mynnar ut i det gudomliga intet som en flod i havet. Yoga utvecklas som ett medel till detta.
Det är i verkligheten i detta likartade, gudomliga kretsloppsuniversum (Brahman) som Athman tar gestalt i de olika kropparna och inte i människans person, som är en illusion.
För övrigt finns det många varianter av denna reinkarnationslära, såväl i Öst (jfr buddismen) som i teosofiska och nyreligiösa rörelserna i Väst. I Väst förefaller karma och reinkarnation inte vara något man skall befrias från utan en chans att utveckla sig vidare genom flera liv här på jorden, bil gudomliggjord, bli ett med världsalltet, enligt New Age.
Dess grundtanke är oförenlig med de mest centrala tankarna i den kristna tron och den gudomliga uppenbarelsen. För den kristne är förhållandet till Gud ett personligt ömsesidigt tillits- och kärleksförhållande, som både skall verka utåt i ett personligt förhållande till andra människor och inåt i ett ständigt närmare förhållande till Jesu Kristi Gud och Far och deras treeniga förhållande till varandra i den Helige Ande. Människans "jag" är en verklighet, ingen illusion. Var och en har sin egen identitet, som är planerad, önskad och skapad av Gud. Och kroppen hör med till människans identitet, den kropp som vi har en gång för alla, från födelsen genom döden till uppståndelsen. Därtill kommer den personliga kallelsen.
Gud har givit varje människa hennes egen plats och funktion i hans hushållning med mänskligheten, och för detta skall hon avlägga räkenskap, när hon dör. Det gäller därför att använda tiden, medan man har den (Mark 13:33). Med döden är människans möjligheter uttömda, och det kan högst bli tal om en passiv rening, som Gud ensam är upphov till (se: Skärselden).
Denna rening skall bereda den döde att med kropp och själ få del av Kristi uppståndelse (se: Köttets uppståndelse). Även här på jorden är det Kristus, som genom Guds Ande leder, renar och styrker människan till att leva enligt sin kallelse. Han förlåter synderna om och om igen (Matt 18:22), och hans förlåtelse är gratis och total, ett erbjudande om en ny födelse i detta livet för att bereda henne till det nya eviga livet. Han upplöser människans syndiga identifikation med denna världen genom att knyta den till sig. I sin bön för lärjungarna före lidandet bad Jesus: "Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda.
De tillhör inte världen... jag har sänt dem till världen." (Joh 17:15-18).
Kristendomen anser det omöjligt för en människa att själv förlossas. Människans samverkan på sin egen rening här på jorden består uteslutande i en aktiv beredskap, dvs. i ett uppbrott från sin egoism och egocentricitet för att i längtan och tacksamhet öppna sig för Jesu Kristi liv och engagera sig i hans arbete på världens frälsning.
Läran om inkarnationen har aldrig uttryckligt blivit fördömd av Kyrkan, eftersom Kyrkan endast formellt kan fördöma de falska läror, som är aktuellt hotande, och det har fram tills nu inte varit fallet med läran om reinkarnationen. Jfr dock lärouttalanden från det 11:e konciliet i Toledo 675, Denzinger 540 540; jfr även Denzinger 76, 684, 801.
Rekreation (återskapande). Efter dagens huvudmåltid samlas de som bor i klostret till en gemensam måltid med rekreation (promenad, tidningsläsning, samtal, spel osv. ).
Rekviemmässa (Lat. requies= vila). En mässa celebrerad för en död. Beteckningen härstammar från ingångsversen: "Requiem aeternam dona eis, Domine" (från den apokryfa skriften 4 Esra 2:34-35) = Herre, ge dem den eviga vilan.
Relativism (lat. lämna tillbaka). Filosofisk åskådning som förnekar existensen av en objektiv sanning, även på det moraliska området. Man hävdar att ingenting har giltighet, annat än i relation till något annat. Relativism leder lätt till indifferentism.
Religion (lat. ligare, religare= binda, knyta samman). En samling av riter och gemensam religiös praxis, varvid ett folk eller samfund sluter sig det heliga, gudomen, Gud - för att ära Skaparen genom bön, gåvor, offer, tillbedjan.
Religionsfrihet. Rätten till religionsfrihet är baserad på människans värde och värdighet och har sin grund i själva människans natur. Varje människa, med den personlighet och det människovärde hon besitter, har förnuft och fri vilja och därmed även personligt ansvar och moralisk förpliktelse att söka sanningen. För att kunna uppfylla denna plikt skall hon vara helt medveten om sitt inre ansvar och inte heller stå under yttre tvång. Även de som inte söker eller håller fast vid sanningen måste ha rätt till frihet, så länge offentlig ordning, baserad på rättfärdighet, respekteras. Människans sökande efter sanningen, både som enskild individ och social varelse, kräver en självständig orientering och personlig samvetsfostran, stödd på utbildning, åsiktsutbyte, dialog, varvid man gör varandra delaktiga av den sanning man själv tror sig ha funnit till ömsesidig hjälp på sanningens väg. Men erkännandet av sanningen skall bli personligt och fast. Det är i sitt samvete människan möter och erkänner den gudomliga lagens krav och sålunda når fram till Gud, som är hennes slutliga mål. Ingen skall därför tvingas handla mot sitt samvete, och ingen skall heller nekas att följa det, särskilt i religiösa frågor. Religionsutövningen består nämligen till sin natur huvudsakligen i ett inre, frivilligt, personligt och omedelbart gudsförhållande, och detta kan varken påbjudas eller förbjudas av någon makt skapad av människor. Människans sociala natur kräver emellertid att man kan ge synligt uttryck för sitt gudsförhållande, låta andra få del av det och bekänna sin tro i gemenskap med likasinnade. Den världsliga överheten, som har till uppgift att ha omsorg om gemenskapens timliga väl, bör verkligen uppmuntra folkets religiösa liv. Men den överskrider sitt kompetensområde, om den ger sig myndighet över religionsutövningen eller förhindrar denna, när den kommer till synligt och offentligt uttryck. Så länge man inte kränker den offentliga ordningens krav, skall det religiösa samfundet därför fritt kunna orientera sig efter sina egna religiösa principer och även offentligt i tal och skrift förkunna sin tro och sitt hälsosamma inflytande på samfundets och människornas liv, när det blott avhåller sig från varje tvång eller otillbörlig och tvivelaktig påverkan av andra. Eftersom familjen är en gemenskap med egna fundamentala rättigheter, har den även krav på att själv ordna sitt religiösa liv under föräldrarnas ledning och alldeles särskilt barnens religiösa fostran, innefattande även val av skola och en undervisning som står i harmoni med familjens tro. Det är först och främst staten, som har ansvaret att beskydda och främja de mänskliga rättigheterna och därför även skall säkra alla medborgares religionsfrihet genom rättfärdiga lagar och gynnsamma villkor för en fri utövning av deras religiösa liv. Samhället självt kommer att dra nytta av den rättvisa och fred, som är en följd av människans trohet mot Gud och hans vilja. I länder, där ett bestämt religiöst samfund ges en särställning enligt lagen, skall rätten till religionsfrihet för alla övriga religionssamfund och för varje medborgare erkännas och praktiseras. Utövandet av religionsfriheten, som av varje frihet, förutsätter dock respekt för den etiska principen om personligt och kollektivs ansvar. I bruket av egna rättigheter för den enskildes bästa skall man ta hänsyn till andras rätt och allas bästa. Man skall handla rättfärdigt och medmänskligt gentemot alla. Kyrkan å sin sida kräver den handlingsfrihet som människans frälsning kräver. Den har sin andliga auktoritet, eftersom den är upprättad av Kristus och utsänd av Honom till hela världen och eftersom den är ett samfund av människor, som har rätt att leva bland medmänniskor i överensstämmelse med det som den kristna tron lovar dem. (Jfr 2:a Vatikankonciliets förklaring om religionsfriheten 1965). Se även: Frihet.
Religionsfriheten, Förklaringen om . Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet)
Religiositet. den första av de moraliska dygderna. I en kristendom, som hotas av sekularisering, orienterar religiositeten människans liv och gärning mot Gud i erkännandet av hans herradöme. I Bibeln betecknar "pietas" (hebr. hèsèd) särskilt den fromhet, som får människan att leva troget förbundet med Gud: "Låt oss därför vara tacksamma och tjäna Gud så som han vill, med vördnad och fruktan" (Heb 12:28). "Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt." (Rom 12:1-2). Till religiositetens dygd knyter den Helige Ande sin "fromhets gåvor" i konfirmationens sakrament. Den renar och fulländar den moraliska dygden, så att den fromma blir mer känslig och medgörlig för Andens tillskyndan i dyrkan av Gud och kärleken till människor. Se även: Ödmjukhet; vördnad.
Relik (lat. reliquiae= rester, kvarlämning). En helig persons kvarlämningar, särskilt kroppen eller delar av den, men även kläder, ting som har tillhört den döde och därför har affektionsvärde. Så kallad relikdyrkan är knuten till kroppen och tron på köttets uppståndelse. Helgonreliker kan förvaras i relikgömma eller en så kallad helgongrav, som finns under konsekrerade altaren (se: Altarsten).
Relikvarium. Behållare för att förvara reliker. Kan vara ett skrin eller ha samma form som reliken, t.ex. en arm. Är ofta konstnärligt utsmyckat för att hedra det ifrågavarande helgonet.
Reminiscere (lat. Kom ihåg). Gammal beteckning för 2:a söndagen i Fastan, där mässans ingångsvers har tagits från Ps 25:6: "Herre, kom ihåg din barmhärtighet...".
Renhet. "Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta" (Ps 51:12). Bibeln skiljer mellan kultisk renhet och moralisk renhet. Den kultiska renheten bestod i det gamla Israel i dyrkan av Gud genom hjälp av visa ritual. I längtan att komma över ett rent naturligt existensplan åt man inte vad som helst, rörde inte vid allt, använde inte sin fortplantningsförmåga.
Man pålade sig själv vissa restriktioner och skyddade därigenom sin tro mot alla smitta från den hedniska omvärlden. Samtidigt uppnådde man en moralisk disciplin och gjorde sig disponibel för ett andligt liv med den ende sanne Guden. Profeterna insisterar på detta samband mellan kultisk och moralisk renhet. Den första har inget värde utan den andra. Vad hjälper religiöst praktiserande: fasta, böner, offer, om inte hjärtat renas, om inte människan renas i tankar, ord och gärningar (jfr Jes 1:15-17). Den egentliga orenheten är synden, och den egentliga renheten är en gåva från Gud: "Jag skall göra er rena. Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med ny ande.." (Hes 36:25f; jfr Jak 4:8).
Jesus följde principiellt de judiska renhetsföreskrifterna men höll fast vid, att de (t.ex. sabbaten) var till för människans skull och inte tvärtom (Mark 2:27). Han fördömde den hjärtlöshet, varmed fariséerna upphävde Guds bud om kärlek för att hålla sina egna traditioner (Mark 7:5-13). Det är inte det som kommer in i människan utifrån som gör henne oren utan det som kommer inifrån: onda tankar, stöld och mord, otrohet, girighet och missunnsamhet, högmod och häftighet; det är alla detta onda som kommer från människans inre som vanhelgar henne (Mark 7:14-23). I denna moraliska innebörd är naturligtvis även demonerna orena andar (Mark 1:23).
Det är de som har rena hjärtan som skall få se Gud (Matt 5.8). Och även här räcker inte den moraliska renheten till.
Jesus själv måste vara aktivt tillstädes i en människas liv, först då är hon ren: Först då är hon ren. "Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er" (Joh 15:3). "Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig" (Joh 13:8).
Fottvagningen vid den sista nattvarden är en symbolisk handling (se: Liknelse), som skall peka på rening Herren själv vill ge i den heliga eukaristin: en ny närvaro i människan, hans närvaro. Mer än någonsin är det nu Anden som levandegör köttet. Jesu Ande, som har genomträngt och förhärligat hans egen uppståndelsekropp skall efter Pingsten även vara verksam i hans kropp, som är Kyrkan. "Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd." (1 Kor 5:8). I Joppe får Petrus i en syn veta, att "vad Gud gjorde till rent skall inte du göra till orent" (Apg 10:15).
Det rör sig om både oren mat och orena hedningar (10:28). Gud vill själv rena deras hjärtan genom tron (Apg 15:9). Den gamla kultiska renheten har sålunda mist sin kraft; "Sådant är skuggan av det som skulle komma; själva kroppen är Kristus" (Kol 2:16-17);
hans uppståndelsekropp är fröet till ett nytt universum (jfr Heb 9-10).
Det är denna radikala rening i Jesu blod från all synd och orättfärdighet (1 Joh 1:7, 9), som aktualiseras i dopet: "Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet.
Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynka; helig och felfri skulle den vara" (Ef 5:25-27). Med Jesu Ande, som är verksam i Kyrkans kropp, har det sålunda skett en övergång från den rituella reningen till den moraliska och från den moraliska till den andliga reningen. Motsatsen till orenhet är helighet (1 Thes 4:7; jfr 2 Kor 7:1).
Den moraliska renheten krävs ständigt, nämligen allt som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm (Fil 4:8). Men värdet består i, att ....liksom Kyrkans ritual nu har helgats i Anden och leder till mötet med Kristus, "så att ni kan stå rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk, Gud till ära och pris" (Fil 1:10-11). Se även: Rättfärdiggörelse.
Rening. Se: Renhet.
Reparation. Se: Convalidatio.
Reträtt (lat. retrahere= dra tillbaka). I religiöst sammanhang en kortare eller längre tid, då man drar sig tillbaka, eventuellt från sin bostad, i varje fall från sina vanliga sysslor för att tänka över sitt personliga liv, meditera, be i avsikt att förändra sitt liv eller förbereda ett viktigt steg (t.ex. äktenskap, klosterkallelse, en särskild uppgift och liknande).
En mycket gammal sed, som har spelat stor roll i Katolska Kyrkan, inte minst tack vare Ignatius av Loyolas Andliga Övningar, som ger vägledning till en 30 dagars reträtt.
En reträtt kan vara privat eller offentlig, individuell eller i gemenskap, med eller utan föredrag och/eller vägledning av en präst.
Requiem. Se: Rekviem.
Requiescat in pace (lat. han (hon) må vila i frid). Kort förbön för en död. Förkortningen R.I.P ser man ofta på gravstenar eller i dödsannonser.
Rerum Novarum (lat. de nya omständigheterna). Berömd encyklika av påven Leo XIII, 1891, om arbetarfrågan, social rättfärdighet, egendomsrätt, löneförhållanden - ett försök att föra hela samhällslivet tillbaka till kristna principer.
Reservatio mentalis. Lat. mental reservation.
Reservation (lat. reservare= bevara) av altarets sakrament. De hostior som blir över i en mässa bevaras i tabernaklet till sjukkommunion och tillbedjan.
Reservationer ( fall med förbehåll) 1. Synder som är så allvarliga att absolution för dem är förbehållen biskopen eller till och med påven. 2. Dispenser från den kyrkliga lagstiftningen, vilka endast kan ges av påven.
Residensplikt. Biskopar, församlingspräster och vissa andra av det andliga ståndet har plikt att bo företrädelsevis i sina biskopsdömen och församlingar.
Reskript (lat. rescribere= skriva svar tillbaka). Påvens eller de romerska kongregationernas svar på en bön. T.ex. om ett privilegium eller en dispens för ett kyrkorättsligt hinder för en kyrkorättslig handling (nådens reskript) eller ett erkännande av en rättighet (rättfärdighets-reskript).
Responsorium (lat. respondere= svara). En bibelvers som t.ex. sjunges eller läses i tidebönen och före evangeliet i mässan.
Rigorism (lat. rigor= hårdhet). Moraliskt system, som kräver en så sträng lydnad mot lagen, att man inte kan följa en bedömning av en situation till förmån för friheten. Fördömdes av Kyrkan på 1600-talet.
Ring. Fingerring används religiöst som tecken på ställning och ämbete.
Vid ett bröllop ger de äkta makarna varandra de välsignade ringarna.
Vid biskopsvigningen mottar den nye biskopen en ring som tecken på sitt ämbete.
Även vissa abbotar bär ring.
Fiskarens ring är den traditionella beteckningen på påvens ring, som bär en bild av Petrus som fiskare i en båt.
Den används för att försegla påvliga dokument och bryts sönder vid påvens död.
Ringkors. Se: Kors.
R.I.P. - Requiescat In Pace. Vila i frid.
Rit (lat. religiös sedvänja). Det sätt varpå de liturgiska handlingarna och ceremonierna utförs. Det finns 4 latinska riter:
1. Den romerska.
2. Den ambrosianska.
3. Den mosarabiska,
4. Den galliska.
Dessutom har några få ordnar mindre avvikelser från den romerska riten.
Av dessa latinska är den romerska den mest utbredda.
Dessutom finns ett antal icke latinska riter inom Kyrkan: *
1. De alexandrinska (koptiska och etiopiska).
2. De antiokenska eller syrisk- västerländska (malankaresiska, maronitiska och syriska).
3. De bysantinska eller konstantinopolitanska (albanska, vitryska, bulgariska, grekiska, italiensk-albanska, jugoslaviska, grekisk-melkitiska, rumänska, ryska, rutenska, slovakiska, ukrainska och ungerska).
4. De kaldeiska eller syrisk-orientaliska (kaldeiska och syrisk-malabariska). De armeniska.
Ritual (lat. ritus= religiös sedvänja). En bok som innehåller de föreskrivna böner och texter, som skall användas vid de liturgiska handlingarna och ceremonierna, t.ex. vid sakramentens förvaltning. Innehåller inte texter om mässan och inte heller om de handlingar, som är förbehållna en biskop. (se: Pontifikale).
Rituale Romanum (lat. Den romerska ritualboken). Den officiella ritualboken för hela Kyrkan. Har utkommit i reviderade utgåvor sedan 1614. Revideringsarbete efter 2:a Vatikankonciliet.
Rituskongregationen. Det samma som Kongregationen för gudstjänsten.
Rochett (franskt, ursprungligt germanskt ord, jfr tyskans Rock). En vit linneskjorta, som räcker till knäna och bärs över prästens eller biskopens sutan vid visa tillfällen. Används även som en del av ministrantdräkten.
Rom. Den romersk-katolska Kyrkans centrum, aposteln Petrus' biskopssäte, som har gått i arv till hans efterföljare, påvarna. Petrus led martyrdöden i Rom under kejsar Nero c:a år 64. Sedan dess har Rom varit påvarnas residensstad, bortsett från Avignonperioden (1309 - 1377).
Att Petrus slutligen bosatte sig i Rom förutsade Katolska Kyrkans seger över det hedniska romarriket. I Rom finns några av den Katolska Kyrkans mest betydelsefulla kyrkor, dess centraladministration, flera viktiga katolska läroanstalter, de katolska institutionernas och ordnarnas centrala instanser.
Roms domkyrka är Laterankyrkan. Genom kyrkohistorien har Roms helgedomar varit målet för talrika pilgrimsresor, något som ännu idag är fallet.
Roma locuta, causa finita (Rom har talat, saken är avgjord). Uttrycket härstammar från Augustinus (354-430).
Romersk kanon. Den första (av 4) eukaristiska böner i mässan. Den är (bortsett från mindre ändringar) oförändrad sedan 500-talet.
Romersk rit. Se: Rit; latinsk rit.
Romersk-katolska Kyrkan, den. Detsamma som den Katolska Kyrkan. I beteckningen "romersk-katolsk" framhävs Kyrkans historiska bundenhet till staden Rom, under det att Kyrkans synliga ledning finns här.
Romerska kongregationerna, de. Departement under den romerska kurian, motsvarande en världslig stats departement. Varje kongregation leds av en kardinal som prefekt, utnämnd för 5 år åt gången, liksom de kardinaler och biskopar, som är hans medarbetare. Kongregationens arbetsområden har blivit om- och nystrukturerade efter 2:a Vatikankonciliet. Se de enskilda kongregationerna nedan.
Romerska Kurian, Den. Den administrativa apparat i Vatikanen, som påven använder i sin ledning av världskyrkan.
Består efter den senaste reformen (den apostoliska konstitutionen 'Pastor Bonus', vars bestämmelser trädde i kraft 1/3 1989) av Statssekretariatet, som koordinerar Kurians arbete,
9 kongregationer (se: Romerska kongregationer),
3 kyrkliga domstolar (Penetentiariatet , Segnatura Apostolica och Rota Romana),
12 påvliga råd samt
3 andra kontor (Apostoliska kammaren, Den heliga stolens egendomsadministration och Prefekturen för den heliga stolens ekonomiska angelägenheter).
Rorate (lat. Låt regna). Gammal beteckning på 4:e söndagen i advent efter det första ordet i ingångsversen till denna dags mässa: Må det regna från himlen där ovan (Jes 45:8).
Rosenkransen (lat. rosarium= rosenträdgård). En bönekrans avsedd för bön med ett kors eller krucifix och 5 omgångar av 10 små pärlor (så kallade dekader) till vilka man knyter den upprepade bönen: Hell dig Maria…dekaderna skiljs åt av en större pärla, på vilken man ber Fader vår, och varje dekad avslutas med bönen: Ära vare Fadern.
Under den upprepade bönen, som skall stärka ron och innerligheten, samlar man sig om de 5 stora mysterierna i de 3 avgörande avsnitten av Jesu liv.
De glädjerika mysterierna: 1. Ängeln kom med bud till Maria. 2. Maria skyndar till Elisabet. 3: Jesu födelse i stallet i Betlehem. 4. Jesu frambärande i templet. 5. Maria och Josef finner den 12-årige Jesus i templet.
De smärtorika mysterierna: 1. Jesu ångest i örtagården. 2. Jesus blir gisslad. 3. Jesus blir krönt med törnen. 4. Jesus bär korset till Golgata. 5. Jesus spikas fast på korset.
De ärorika mysterierna: 1. Jesu uppståndelse från de döda. 2. Jesu himmelsfärd till Faderns högra sida. 3. Den helige Andes utgjutelse över Maria och apostlarna. 4. Marias upptagning till himlen med kropp och själ. 5.
Marias kröning till himmelens drottning.
Dessutom har påven Johannes Paulus II tillfogat fem nya mysterier, ljusets mysterier.
Ljusets mysterier: 1. Jesu dop i Jordan. 2. Jesus förvandlar vatten till vin vid bröllopet i Kana. 3. Jesus förkunnar Guds rike och manar till omvändelse. 4. Jesu förvandling på härlighetens berg. 5. Jesus instiftar Eukaristins allraheligaste sakrament.
Upprepningen av enkla, centrala böner förekom redan i fornkyrkan och var särskilt utbredd bland analfabeter. Det var Västkyrkans version av Östkyrkans Jesusbön.
Under medeltiden blev det sed att fläta kronor av rosor eller pärlor till Mariastatyerna som synliga tecken på de böner man innan hade bett.
Det var ursprungligen Fader vår tillsammans med de 150 psalmerna i Psaltaren.
Från slutet av 1400-talet härstammar den form av rosenkrans vi känner i dag.
Den organiserades företrädelsevis av dominikanerna och är idag särskilt anförtrodd denna orden. Den används av katoliker överallt i världen, både privat och i kyrkorna, särskilt vid majandakterna till Guds Moders ära eller i oktober, som är rosenkransens månad (jfr festen den 7 oktober, som instiftades 1571).
Rosenkransmadonna. Mariastaty, som är omgiven av en krans av rosor eller till och med en rosenkrans. Rosen är från gammal tid symbol för Maria, även enligt profetiorna i GT (jfr Syr 24:18).
Rota Roman (Tribunal Rotae Romanae ) (lat. den Romerska Rotan). En av de högsta kyrkliga domstolarna, belägen i Vatikanen. Upprättades av påven Innocentius II (1198-1216). Här behandlas särskilt fall rörande äktenskapens giltighet. Beslut kan hänskjutas till Segnatura Apostolica.
R.P. - Reverendus Pater (lat. ärovördige Fader). Formel och högtidlig tilltalsform till ordenspräster.
Rubrik (lat ruber= röd). Bestämmelse angående utförandet av liturgiska handlingar och ceremonier. Rubrikerna är oftast tryckta med röd skrift i de liturgiska böckerna.
Rundskrivelse. Det samma som encyklika.
Rutensk rit. En av de icke-latinska riterna, vars språk är fornkristen slaviska. Den används av de rutenska katolikerna som återvände till den katolska enheten 1596. De bor i Ungern, Tjeckoslovakien, Polen och USA.
Röda lampan, Den. Se: Evighetslampa.
Rökelse. Korn av kåda från bl.a. sandelträ, som utsänder en väldoftande rö, när de bränns. Används liturgiskt som ett tecken på bön, något man även känner till i GT (Ps 141:2) som tecken på tillbedjan (t.ex. av altarets sakrament) och vid välsignelse (t.ex. av offergåvorna i mässan). Rökelsekornen bränns i ett rökelsekar och bevaras i ett rökelseskepp.
Rökelsekar. Kar upphängt i kedjor för att tända rökelse. Svängs under användningen mot den person eller det föremål som blir berökt. I karet har man i förväg tänt kol, som glöder. På detta lägger man rökelsekornen.
Rökelseskepp. Behållare (som ofta har formen av en båt) till rökelsen. Härifrån kommer rökelsekornen över i rökelsekaret.
Rätt. Se: Jus divinum; jus ecclesiasticum; jus gentium; jus humanum; jus naturale.
Rättfärdiggörelse. På reformationstiden och därefter har det varit allmän uppfattning, att den avgörande skillnaden på katolsk och protestantisk kristendom gäller människans rättfärdiggörelse: sker den genom tron allena (prot.) eller genom tron och gärningar (kat.).
De ekumeniska samtalen i dag har kommit fram till, att denna uppfattning inte håller. Det är även den Katolska Kyrkans fortsatta och allmänna lära, att syndaren inte kan rättfärdiggöra sig själv i kraft av goda gärningar utan blir rättfärdiggjord endast genom tron och Guds nåd. Men tron är endast levande, om den bär frukt i goda gärningar (jfr Jak 2:14-26). Det är en fråga om trons lydnad (Rom 6). Emellertid är människans etiska strävan inte utan betydelse för trons rättfärdighet. Paulus säger, att "Lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron" (Gal 3:24; se: Moral).
I denna uppfostran av människan till Kristus sker en stegring i begreppet rättfärdighet. Den sociala och moraliska orättfärdighet, som profeterna i det gamla Israel anklagade de orättfärdiga domarna och kungarna för, var till för att känna och ta på: "Rena er...Sluta göra det onda och lär er att göra det goda.
Sträva efter rättvisa; stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt". (Jes 1:16-17).
Det var inte endast de fattiga och främlingar, änkor och faderlösa, som kränktes; det var även och i synnerhet den helige Guden, vars folk de var. Därför ropar orättfärdigheterna inte endast på mänskliga sanktioner utan på Guds. Hans straffdomar (se: Guds straff) skall tukta dem och föra dem till besinning (jfr Amos 5:6-27).
Den oskuldsfulle däremot, som har ett rent hjärta, som inte griper till lögn eller svär falskt, han får välsignelse av Herren, en ny och högre rättfärdighet från sin frälsnings Gud (Ps 24:4-5): I verkligheten är denna högre rättfärdighet en praktiserad vishet, som åstadkommer besinning och klokhet, rättfärdighet och mod (Vish 8:7), alltså de klassiska kardinaldygderna, som öppnar dörren in till hela den moraliska världen (se: Dygder).
Det finns sålunda en växelverkan mellan människans rättfärdighet och Guds och detta från första början i Guds långsiktiga frälsningsplan. Redan till Israels stamfader Abraham sade Gud: "Håll dig alltid till mig och var oförvitlig" (1 Mos 17:1). Abraham var oförvitlig (jfr hans förhållande till Lot: 1 Mos 13:3-9; 14:14-16); och i lydnad mot Gud bröt han upp från sin hedniska omvärld och vandrade i tro "och Herren räknade honom som rättfärdig" (15:6). Tron uppfattas här helt konkret som överlåtelse till Gud av allt vad man är och har (jfr 14:22-23), för att nu bygga sin existens på honom och sitt framtidshopp på hans löften (jfr Isaks offer 22:1-12). Sålunda offrar trons fader (Rom 4:11f) sin rättfärdighets frukter till Gud, och Gud välsignar och förvandlar dem till sin rättfärdighets frukt i den troende (1 Mos 22:16-18).
Han gör Abrahams lydnad i tro till en ny trons rättfärdighet (Rom 4:12-13), som leder fram till Jesu uppfyllelse av lagen och profeterna (Matt 5:17) Härom vittnar övergångs-gestalterna från det gamla till det nya förbundet som Josef (Matt 1:19) och Symeon (Luk 2:25). Deras lydnad mot "alla Herrens bud och föreskrifter" (Luk 1:6) disponerade dem att ta emot Jesus (Matt 13:17) och den försoning som finns i honom (jfr Rom 3:24). I sitt dop i Jordan uppfyller Jesus all rättfärdighet (Matt 3:15) dvs. alla Guds rättfärdiga krav på människan och inviger sig själv till att vara den frälsande rättfärdigheten hos trons människor i det nya förbundet.
På korset förklarar han detta verk vara fullbordat, och i uppståndelsen erkänner Gud det, under det han rättfärdiggör honom genom att skänka honom den fulla, även kroppsliga, besittningen av sin Helige Ande (1 Tim 3:16). Sålunda sätter Gud sin Son i stånd att rättfärdiggöra dem, som tror på honom (jfr Rom 3:21-26).
Det var ju för att rättfärdiggöra oss som han utgav sin Son och uppväckte honom från de döda (Rom 4:25). Gud har alltså inte endast i barmhärtighet bortsett från våra orättfärdigheter, utan han har haft fördrag med dem i sin tålmodiga uppfostringsgärning för att nu i denna tid visa sin rättfärdighet genom att rättfärdiggöra den som åberopar sig tro på Jesus (Rom 3:25-26): "Ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten" (Joh 7:38). En ny ande och ett nytt hjärta skall från och med nu bära sin frukt i gudsfolkets dagliga liv (jfr bergspredikan, Matt 5:21-48; 6:1-18).
Därför uppmanar den åldrande Paulus sin lärjunge och efterföljare i sin tillsyningsgärning, Timotheos, att jaga efter denna rättfärdighet, som redan är begynnelsen till det eviga livet ( 1Tim 6:11-12; 2 Tim 2:22). Och själv gläder han sig över att ta emot "rättfärdighetens segerkrans" av Herren, den rättfärdige domaren (2 Tim 4:8), som skall komma tillbaka på den dag "jorden och allt som människan gjort där förgås" och bereda plats för "nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor" (2 Pet 3:13).
Rättfärdighet. Se: Rättfärdiggörelse
Rättfärdigt krig. Se: Krig.
Rättrogenhet. Grek. ortodoxi.