Fackföreningar. De sociala encyklikorna från detta århundradet lär att arbetstagarna har en fundamental rätt att i full frihet bilda organisationer, som på ett äkta sätt kan representera dem och bidraga till en rättfärdig ordning av det ekonomiska livet. Syftet måste vara att alla känner sig medansvariga för hela det ekonomiska och sociala framskridandet och för samhällets bästa, var och en efter sina möjligheter. (Jfr Gaudium et spes 68).
Fadder. Person som vid ett barndop förpliktar sig att bistå föräldrarna med barnets religiösa uppdrag. Det bör vara minst en fadder (man eller kvinna) vid ett katolskt dop. Vederbörande skall vara katolik, konfirmerad och ha gått till sin första heliga kommunion och samtidigt leva ett liv i överensstämmelse med tron och uppdraget som fadder. En döpt som tillhör ett icke-katolskt kyrkosamfund kan tillåtas tillsammans med en katolsk fadder och då som vittne. se Gudmor; Gudfar; Gudföräldrar
Fader vår. Den bön Jesus lärde sina lärjungar, jfr Luk 11:2-4.
Fallen natur. Det tillstånd som den mänskliga naturen sedan syndafallet, även efter dopet, befinner sig i, dvs. ett tillstånd som är präglat av det onda begäret och är utsatt för lidande och kroppslig död. Se även: Syndafallet; præternaturala gåvor.
Familiaris (lat. en som hör till familjen). Beteckning på en person som har en viss anknytning till en orden utan att vara ordensmedlem eller medlem av en tredje orden.
Familiaris Consortio (lat. Familjens gemenskap). Apostolisk skrivelse från påven Johannes Paulus II mot bakgrund av Biskopssynoden i Rom 1980 om familjen i det moderna samhället. Förhållandet till samfundet avgränsas, och äktenskapets sakrament framhävs som den andliga drivkraften i familjens liv. Det ges riktlinjer för den pastorala omsorgen för splittrade familjer.
Familj (lat. familia= medlemmarna i ett hushåll). En grupp personer som är besläktade genom blodsband eller äktenskap och som typiskt omfattar far, mor och barn. Som grundcell i samhället skall samfundet tillförsäkras alla nödvändiga rättigheter. Att familjen är utomordentligt central i samhällets och Kyrkans liv understryks många gånger, bl.a. i Vatikankonciliets dokument.: "Själva familjen har fått till uppgift av Gud att vara samhällets primära, livsviktiga cell. Familjen kan uppfylla detta uppdrag genom att låta hemmet vara en Kyrkans helgedom; genom familjemedlemmarnas inbördes hängivenhet och gemensamma bön till Gud; genom att hela familjen finner sin plats i Kyrkans liturgiska liv, utövar gästfrihet, främjar rättfärdighet och gör andra goda gärningar till tjänst för alla behövande" (Dekretet om lekmanna-apostolatet 11). "I hemmet som är som en Kyrka skall föräldrarna med ord och exempel vara de första förkunnarna av tron för sina barn, och de bör främja varje barns personliga kallelse, och med särskild omsorg, om det är en kallelse till Kyrkan till Kyrkans tjänst" (Lumen gentium 11). Se i övrigt: Den pastorala konstitutionen om Kyrkan 47-52 och påven Johannes Paulus II:s encyklika Familiaris Consortio.
Familjeplanring. Se: Födelsekontroll.
Far eller Fader. 1. Gud Fader, "efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn" (Ef 3:15), först i sitt förhållande till Gud Son (Joh 17:5, 24), även som människa (Matt 3:17; Joh 11:42), så för hans skuld i hans faderskärlek till alla (jfr Luk 11:15f, Joh 11:42; 17:4-5). 2. En man som har avkomlingar (jfr Luk 11:11-13). 3. Kyrkans tidiga talesman och försvarare, kyrkofäderna. 4. Påven, den helige fadern. 5. Biskoparna i deras egenskap av konciliefäder. 6. Präster, särskilt ordenspräster, som tituleras pater, eller om prästen som biktfar. Se även: Abba, Far.
Fasta. Avhållande (helt eller delvis) från intagande av föda eller deltagande i världsliga nöjen. Den Katolska Kyrkan föreskriver fasta på askonsdagen och långfredagen samt varje fredag, där den dock om det är nödvändigt kan ersättas av andra former för bot (jfr det klassiska sambandet mellan fasta, bön och allmosa (Matt 6:1-18). Fastan kan vara förbunden med abstinens (avhållande från köttmat). Syftet med fastan är att utföra en bothandling för begången synd och att uppöva en andlig beredskap. Se även: Askes; Botdagar; Eukaristisk fasta, Fastetiden.
Fasteduk. Ett stort stycke (eventuellt dekorerat) tyg, som under medeltiden under Fastetiden hängdes upp, så att det täckte för krucifixet och eventuella andra avbildningar i koret för att illustrera den skilsmässa, som synden förorsakar mellan Gud och människor. Denna sed finns fortfarande i några kyrkor eller har återupptagits i våra dagar.
Fastetiden. De 40 dagarna från askonsdagen till påsklördagen (med undantag av mellanliggande söndagar), en förberedelsetid till påskfesten. Kyrkan anbefaller särskilt under denna tid de troende att ge avkall på något av livets goda och t.ex. låta det komma de nödlidande till godo. Se även: Fasta, allmosa, triduum.
Fastlagen. Tiden omedelbart före fastetidens början (askonsdag), då det särskilt i katolska länder hålls stora folkfester.
Fatalism.(lat.fatum= det som har sagts). Tron på det oundgängliga i allt som sker. Ödestro.
Fatima. Mariavallfartsort i Portugal, där Maria 1917 visade sig för 3 barn. Besöks årligen av pilgrimer i miljontal. Budskapet i Fatima innehåller en vision av helvetet med uppmaning till förnyad andakt i hela världen till Marias rena hjärta: Om människorna omvänder sig, skall kriget (1914-18) snart sluta. Därtill en förutsägelse om en mirakulös världsfred genom Rysslands omvändelse och invigning till Marias rena hjärta. Det skedde i Moskva den 25 mars 1984 genom biskop Paul Hnilica, Rom, andligt förbunden med påven Johannes Paulus II och alla Kyrkans biskopar. Dessutom anförtroddes barnen en hemlighet, som senare blev nedskriven av ett av de tre barnen, syster Lucy, vilken inte fick offentliggöras före 1960 eller vid hennes dödsdag. Den blev betrodd åt påven Pius XII och gavs vidare till hans efterföljare ända till idag, men den har fortfarande inte blivit offentliggjord. Den förmodas handla om en svår kris i Kyrkan.
Fattigdom, Evangelisk. Se: Evangeliska råd.
Feria (lat. vilodag). Liturgisk beteckning på vardagarna måndag-fredag. Betecknar även en vardag på vilken det inte firas någon fest.
Fester. Det religiösa firandet en eller flera dagar för att ära Gud Fader, Son och Helig Ande, änglar, Maria, helgonen för övrigt eller heliga mysterier och begivenheter. Några fester ligger på fast datum (t.ex. Jul och helgonfesterna), medan andra kallas rörliga, eftersom deras placering rättar sig efter andra begivenheter (t.ex. påsk- och pingstfesten). Före 2:a Vatikankonciliets liturgireform indelades festerna i flera rangklasser, som angav med vilken grad av högtidlighet de skulle firas. : Duplex (av 1:a och 2:a klass), Duplex major, Duplex minor, Semiduplex och Simplex. Nu är festernas rangordning: Sollemnitas, fester av 1:a rangen (t.ex. påskdagen), Festum, fester av andra rangen (t.ex. Herrens dop) och Memoria (fester av 3:e rangen (t.ex. 11 november: Martin av Tours). Memoria kan vara föreskrivna eller frivilliga. Söndagarna utgör en klass för sig liksom dagarna i advents- och fastetiden.
Festum(lat. fest). Se: fester.
Fiat(lat. Låt det ske). Det ord, varmed Gud skapar världen, jfr 1 Mos 1.3. Och det ord, varmed Maria svarade på ängeln Gabriels budskap från Gud om, att hon som var utvald till att föda Guds Son: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" (Luk 1.38). Används som uttryck för villkorslös överlåtelse åt Guds vilja, jfr även Människosonens fiat enligt Hebr 10:5-7.
Fiat voluntas tua(lat. Ske din vilja), jfr Fader vår Matt 6:11.
Fideism(lat. fides= tro). Nekar att använda förnuftet i trons värld. En reaktion på rationalismen som gör det motsatta. Såväl fideismen som rationalismen fördömdes på 1:a Vatikankonciliet 1870 i den dogmatiska konstitutionen De fide Catholica.
Fides qua creditur (lat. den tro, med vilken man tror). Trons hållning. Se: tro.
Fides quae creditur(lat. den tro som man tror). Trons föremål. Se: tro.
Fides quarens intellectum (lat. Tron som söker intellektuell insikt). Berömd sentens av Anselm av Canterbuty (1033-1109), som betyder, att tron står i förbund med förnuftet.
Fiende. "Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender…." (Matt 5:43-44). Detta Jesu ord från bergspredikan står här i skarp kontrast till moral och sunt förnuft hos det gamla Gudsfolket. Om Herren själv heter det ju: "Du hatar alla ogärningsmän….Du, Herre, välsignar den rättfärdige" (Ps 5:6, 13). Det var även det löfte Gud gav Israels stamfader att ha med på vägen: "Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna…." (1 Mos 12:3). Och svaret från Abrahams efterkommande uteblev inte: "Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre …….Jag hatar dem med glödande hat" (Ps 139:21-22). Har vi inte här den gudomliga grundlagen för kampens för existensen: öga för öga och tand för tand? (Matt 5:38), både då och idag? Och dock finns det redan i GT en annan linje, som steg för steg banar väg för Jesu nya lära: Gud tar brodermördaren Kain under sitt beskydd, ty hämnden tillhör honom (jfr Rom 12:19). Josef i Egypten förlåter sina förrädiska bröder. "Var inte rädda. Jag är ju inte Gud! Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott…." (1 Mos 50:19-20). Kung Saul står sin rival David efter livet, men David svarar: "Herren skall döma mellan oss, Herren skall hämnas på dig för vad du hr brutit mot mig, själv skall jag inte röra dig" (1 Sam 24:13). Det finns alltså tre parter i en fiendskap mellan två, och Guds hållning är inte utan vidare identisk med människans. Därtill kommer att fiendskapen kan vara av många slag. Det kan vara enkel sammanstötning mellan motsatta intressegrupper, som inte kan eller vill tjäna det allmännas bästa. Det kan också vara ett djupare motsatsförhållande på ett mer ideologiskt plan: vantro kontra tro eller endast motsatt syn på de mänskliga rättigheterna. Är inte fred till varje pris en flykt från det ansvar man har gentemot Gud och människor och sitt eget samvete? På denna nivå blir det emellertid även klart att fiendskap inte kan övervinnas med politisk eller fysisk makt. Samvetena kan hållas i tukt och disciplin för att upprätthålla lugn och ordning, men de kan endast övervinnas genom tålmodig upplysning, personlig utveckling, en djupare insikt och renare vilja, det Skriften kallar vishet (jfr Syr 1:10-19). Det var på det sättet Gud förde det gamla nomadfolket fram till en renad tro. Och det är samma uppdrag han pålägger de kristna: att älska det goda i världen. "Älska era fiender", säger Jesus, "be för dem som förföljer er, gör gott mot dem som hatar er, och bed för dem som förföljer er" (Matt 5:44). Likväl vill också en Jesu lärjunge mena, att det skall finnas gränser för vad man skall finna sig i: "Hur ofta skall jag förlåta min bror?" Jesus svarar emellertid kompromisslöst: Obegränsat (Matt 18:21-22). Det är pedagogiskt klokt, "ty då samlar du glödande kol på hans huvud"; men det finns också en djupare grund: Att återgälda fiendskap med fiendskap är i verkligheten att låta sig övervinnas av det onda; "men övervinn det onda med det goda", (Rom 12:20-21); det goda är en starkare makt! Frågan återstår: Varifrån får man denna seger, denna övermakt över sina fiender? NT's svar är från Kristus. Mer än någon annan genomskådade han fiendskapen, inte endast som ett moraliskt ont, utan som ett mysterium, som har sin rot i den Onde själv, fienden framför någon annan, nämligen Satan (1 Mos 3:15). Det är han som sår ogräset i världens åker (Matt 13:39). Men Kristus övervann honom på korset, då han bad för sina fiender (Luk 23:34). Han fråntog honom hans övermakt och rev ner den mur av fiendskap som skiljer människorna för att skapa åt sig en ny människa och stifta fred. Ja han försonade dem, de var fiender med Gud, då han dödade fiendskapen på korset och skapade åt sig ett nytt Guds folk (Ef 2:14-16). Och denna kärlekens övermakt har han givit vidare till sina lärjungar (Luk 10:19). Förlåtelsen är emellertid ett erbjudande, som skall tagas emot och tillägnas. Det finns minst två parter - med risk för att den andre säger nej. Men "alla har ju syndat och gått miste om härligheten från Gud" (Rom 3:23). Alla behöver därför förlåtelse hos honom. Liksom det i en fiendskap mellan två, alltid finns en tredje person tillstädes, så även i förlåtelsen, nämligen Gud. Därför förelägger Jesus sina liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss….Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske fader också förlåta er" (Matt 6:12-14). Se även:KatolikNu - Katolska orlista Fratres Maristi Scolarum t.o.m. Föräldrar. Förlåtelse.
Filioque (lat. och från Sonen). Trosbekännelse från konciliet i Nicæa (325) och Konstantionopel (381) lär ursprungligen: (Jag tror) "på den Helige Ande…som utgår från Fadern". Den 8:e synoden i Toledo, Spanien (653) tillfogade "från Sonen" (filioque). Under de efterföljande århundradena blev det vanligt i Väst att be Credo med detta tillägg. I Rom skedde det dock först 1014. Denna utveckling blev bekräftad och närmare preciserad år 1439 på det ekumeniska konciliet i Florens: "Den Helige Ande är evig från Fadern och Sonen och har sitt väsen och sitt varande från Fadern såväl som från Sonen och utgår från båda som från en princip och genom en enda utandning….Och eftersom Fadern har givit sin enfödde Son allt genom att föda honom (med undantag av sitt väsen som Fader), därför har Sonen själv evigt detta från Fadern, som han likaså evigt är född av, att den helige Ande utgår från Sonen". - Tillägget "filioque" har således kommit in i den Katolska Kyrkans Credo och även antagits av reformationens kyrkosamfund, medan de ortodoxa avvisar den. I nyare tid har det dock skett ett avsevärt närmande från de ortodoxa teologernas sida i riktning mot att erkänna den västliga traditionen som ett giltigt uttryck för den gemensamma tron på Treenigheten. - oenigheten om "filioque" var en av skälen till schismen 1054 mellan Rom och Konstantionopel. Orsaken är att Östkyrkan och Västkyrkan har skilda utgångspunkter för sin teologi om Treenigheten. Den östliga traditionen understryker, att Fadern är det första ursprunget till den Helige Ande: Den Helige Ande utgår från Fadern genom Sonen. Den västliga traditionen framhäver, att Fadern och Sonen är av ett och samma väsen: Den Helige Ande utgår från både Fadern och Sonen som från en princip. Dessa två sätt att iakttaga Treenigheten kompletterar varandra och står inte i motsats till varandra. Då Treenigheten i strängaste mening är otillgänglig för vårt mänskliga intellekt, kan vi endast närma oss mysteriet från olika infallsvinklar. Ett ytterligare stridsämne mellan de ortodoxa Kyrkorna och den Katolska Kyrkan är det formella spörsmålet om det är möjligt att ändra en redan på ett koncilium antagen text, såsom fallet är med "filioque". Det ekumeniska konciliet i Florens (1439) säger uttryckligen, att tillägget "filioque" i trosbekännelsen både är tillåtet och meningsfullt. Från katolsk sida har det dessutom gjorts uppmärksamt på, att trosbekännelsen från konciliet i Konstantinopel (381) själv var en utvidgning av trosbekännelsen från konciliet i Nicæa (325) just angående den Helige Ande. Det är inte tal om ändringar i läran men en mognadsprocess i Kyrkans tillägnan av uppenbarelsen. Denna mognadsprocess kan mycket väl äga rum på olika sätt i de olika delarna av Kyrkan. Se även: Den Katolska Kyrkans Katekes nr 246-248.
Filles de la Charité de Saint Vincent de Paul. Se Vincentsystrar.
Filles de la Sagesse. Se: Visdomsdöttrar.
Finitum capax infiniti(lat. Det ändliga är i stånd att fatta det oändliga). Som rationell varelse är människan av naturen både i stånd att uppnå en naturlig kunskap om Gud (jfr Vish 13:5; Rom 1:20) och vara öppen för att i tro med Guds nåd taga emot en övernaturlig kunskap om Gud. Se även: Naturlig gudskunskap.
Fisk. Symbol på Jesus Kristus själv. På grekiska heter fisk i-ch-th-y-s, som i fornkyrkan tolkades som Jesous Christos Theou Hyios Soter, dvs. Jesus Kristus, Guds Son, Frälsaren.
Fiskarringen. Ett segel med bild av S:t Petrus, fiskaren, samt påvens namn. Viktiga påvliga dokument finns tillsammans med detta segel (lat. sub anulo piscatoris= under fisskarringen, dvs. med fiskarringens segel).
Fira. Deltaga i helighållandet av en religiös fest.
Flagellanter(lat. flagellare= att piska). Beteckning på medlemmar av en rörelse, som särskilt på 1200-talet och 1300-talet ville göra bot genom att piska sig själva, även när de gick i procession. Blev förbjudna av konciliet i Konstanz 1417, och rörelsen dog efter hand ut.
Focolare (ital. arne), dvs. stället där den ömsesidiga kärleken skall brinna. Ekumenisk internationell rörelse, grundad på en återupptäckt av evangeliet som enhetsskapande faktor i uppbyggandet av ett nytt samfund. Stiftades 1943 i Trient av en katolsk lärarinna Chiara Lubich. Focolare-grupper finns i alla åldersgrupper, sociala miljöer, de stora kyrkosamfunden och även bland icke-kristna i hela världen, således även i Oslo, Stockholm och Köpenhamn.
Folkmission. En särskild missionskampanj i en församling för att styrka och förnya det andliga livet.
Form, Kanonisk. Se: Kanonisk form.
Formplikt. Se: Äktenskapets sakrament.
Forum (lat. plats (för offentlig samling); domstol). Kyrkorättsligt betyder det utövande av jurisdiktion över en troende. Man skiljer mellan forum internum - samvetets forum, som är förbehållen den ifrågavarande personen i hans förhållande till Gud, och forum externum, som gäller det allmännas väl, och som samtidigt betecknar den myndighet (biskopen och de av honom styrda organen), som styr de troendes yttre beteende som medlemmar av Kyrkan.
Fottvagning. Skärtorsdagens afton tvättade Kristus lärjungarnas fötter (Joh 13:1-15) som tecken på sin tjänargärning och för att lära dem ödmjukhet och tjänarsinne. Finns i skärtorsdagens liturgi, men den kan utelämnas. Praktiseras i många katolska länder.
Franciskanorden - -Ordo Fratrum Minorum (O.F.M.). Stiftades som tiggarorden 1209 av den helige Franciskus av Assisi (1181-1226) med syfte att göra bot, predika och missionera. Bröderna kallas även gråbröder. Orden är uppbyggd på följande sätt: Första ordnar: Conventualer (O.F.M.Conv., svart eller grå kåpa; Mindre bröderna (O.F.M.., brun kåpa) och Kapucinerna (O.F.M.Cap., brun kåpa). Andra orden: Klarissor (kontemplativa nunnor). Tredje ordnar: Sönderfaller i två grupper: 1. De regelbundna ordnarna. Härtill kommer talrika (c:a 400) systrakongregationer, som under tidens lopp stiftats i Franciskus' anda och efter hans tredje ordens regel, t.ex. Franciskansystrarna. 2. Den franciskanska lekmannaorden.
Franciskansystrar. Omfattar många kongregationer, bland dessa Franciscaines Missionaires de Marie: F.M.M. Denna kongregation stiftades 1877 och har sedan 1931 bedrivit skolor, barnhem och barnkrubba på Färöarna. Se även: Franciskanorden.
Franciskanska lekmannaorden, Den - Ordo Franciscanus Saecularis (O.F.S.) Grundades 1859. Har till syfte att på olika sätt och under olika former, men i en andlig gemenskap försöka levandegöra den karism, som Franciskus av Assisi hade, i Kyrkans liv och uppdrag. Medlemmarna lever enligt den franciskanska 3:e ordens regel.
Frater(lat. broder). Allmän beteckning på en medlem av en manlig klostergemenskap. Ofta används dock ordet även om de ordensmedlemmar, som inte är prästvigda.