Ultramontanism (lat. ultra montes= på andra sidan bergen (Alperna)). Rörelse - särskilt under 1800-talet - innanför den Katolska Kyrkan, som i alla förhållanden ville koncentrera makten hos påven.
Una-Sancta-rörelsen. Samlande beteckning på olika ekumeniska strävanden från både katolsk och protestantisk sida, särskilt i Tyskland under 1800- och 1900-talen. Fick särskild betydelse för det interkonfessionella samarbetet mot nazismen. Ett av rörelsens viktigaste platser är benediktinerklostret Niederaltaich, som utger tidskriften "Una Sancta". Se även: Ekumenisk rörelse.
Una Sanctam (lat. en helig). Begynnelseorden i påven Bonifacius VIII:s berömda bulla från 1302, vari underströks Kyrkans enhet, frälsningsnödvändigheten och påvens primat (Denzinger 468-69). Se även: Utanför Kyrkan ingen frälsning.
Una Voce (lat. med en röst). Internationell rörelse för bevarandet av den latinsk-gregorianska liturgin.
Undergärning Se: Mirakel.
Undergörande medalj. En oval medalj med en Mariabild och inskriften "Maria, avlad utan synd, bed för oss, som tar vår tillflykt till dig" på ena sidan och en bokstav M med ett kors och tolv stjärnor samt Jesu och Marias hjärtan på andra sidan. Denna medalj som bärs av många katoliker framställdes efter det att Maria uppenbarade sig för en Vincentsyster, Catherine Labour, år 1830 i Paris. Många bönhörelser tillskrivs Marias förbön i samband med de troendes andakt.
Understödjande nåd. Se: Hjälpande nåd.
Unierade kyrkor. 16 olika grupper av kristna med icke-latinsk ritus, som under tidens lopp återförenades med den katolska Kyrkan. Deras liturgi är alltjämt grekiska, fornkyrkoslaviska, armeniska m.fl., liksom de har bevarat andra traditioner, t.ex. gifta präster. De räknar över 10 miljoner troende. Det rör sig bl.a. om delar av den armeniska Kyrkan, syriska kristna, vissa kopter och maroniter. Det är om dessa 2:a Vatikankonciliets "Dekret om de katolska orientaliska Kyrkorna" handlar. Se även: Rit.
Unigenitus (lat. Född av den samme Fader). Påven Clemens XI:s bulla från 1713, vari 100 jansenistiska (se: jansenism) satser av Pasquier Quesnel (se: quesnellianismen) fördömdes (Denzinger 1351-1451).
Unitas redintegratio (lat. Om att återupprätta enheten).
2:a Vatikankonciliets dekret om ekumenik (1964). Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Universella Kyrkan, den. Härmed menad Kyrkan eller den Katolska Kyrkan.
Uppenbarelsen, Den dogmatiska konstitutionen om den gudomliga. Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Uppenbarelsen, Den officiella. Guds Ord (jfr 2:a Vatikankonciliets dogmatiska konstitution: Om den gudomliga uppenbarelsen). Bibelns religion är en uppenbarelsehistoria under 2000 år. Till skillnad från andra religioner bygger den inte på mänsklig visdom eller en enskild religionsstiftares himmelska uppenbarelser och lärdomar, utan på en historiskt betingad uppenbarelse, som går från Abrahams kallelse i Haran i Mesopotamien c:a 1 850 f.Kr. (1 Mos 12:1-3) till den siste apostelns död c:a 100 e.Kr. Den har kommit till, inte genom människors sökande efter Gud, utan genom Guds sökande efter människorna i syndafallets värld.
Den bygger varken på mänsklig vetenskap, filosofi eller religiositet och vill inte heller fylla ut hålen i den mänskliga kunskapen om kosmos, arternas ursprung och utveckling, den enskilda människans öde osv. Alla sådana områden har från skapelsens morgon betrotts åt människorna att bearbeta och förvalta, och för denna förvaltning skall de göra räkenskap inför Gud. Den gudomliga uppenbarelsen däremot gäller den bärande grunden för allt detta, själva livsprincipen i det, som är livsförbindelsen med Gud.
Den är unik framför allt därigenom att den är ett gudomligt initiativ, framburen av Guds språkrör, profeterna, som har lyft några primitiva nomadstammar ut ur anonymiteten in i ett gemensamt och ömsesidigt förhållande till den ende, sanna Guden. Det är han som samlar dem i en framåtskridande utveckling till ett utvalt folk, stabiliserar dem genom ett förbundsförhållande med lag och institutioner (jfr Ps 119:24-97; 4 Mos 11:16-17; 1 Sam 9:17; 2 Mos 25), renar dem genom politiska och moraliska kriser. Och på så sätt leder han ett obetydligt folk, som gärna tjuter med ulvarna, dvs. de hedniska stormakterna, in i den djupaste självuppgörelse och den renaste offertjänst världen hittills hade sett (se. Herrens tjänare) - till dess tiden är mogen och det oerhörda sker, att Guds egen Son blir människa.
Ty "många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin Son" (Heb 1:1). I Jesus Kristus blev Ordet kött (Joh 1:14). I hans konkreta människoliv i Palestina (c:a 7/6 f.kr. - c.a 30 e.Kr) sammanfattas och fulbordas allt, vad Gud har på hjärtat gentemot människosläktet. I honom får världen se den sanna människan, skapad till Guds avbild och förd till mognad och fulländning som Guds barn. I honom har den också från och med nu den ende, sanne Guden för ögonen: "Den som har sett mig har sett Fadern" säger Jesus (Joh 14:9; jfr Heb 1:3).
Denna Guds självuppenbarelse i Jesus Kristus framkallar tro: "Du är Messias, den levande Gudens Son" - en tro, som är Guds verk: "ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen" (Matt 16:16-17; jfr Joh 6:44; 17:6). I Guds Son, som har blivit människa, har alla Guds ord och gärningar under den långa uppenbarelsehistoriens lopp nu summerats: "Du har det eviga livets ord…du är Guds helige" (Joh 6:68-69). Han är Ordet från Gud i kött och blod (Joh 1:1), Guds mästerverk i vår värld. Och detta sitt mänskliga liv offrar han i sin död för alla människor för att draga dem med sig in i sin uppståndelse.
Under loppet av 2000 år har historiens Herre, Skaparen av himmel och jord, sålunda givit mänskligheten en inblick i sin ledning av världen och genomfört sin frälsningsplan: åter igen att öppna den fallna människans tillträde till sig i en livsgemenskap, som kan övervinna synd och död och knyta samman människorna till en familj i Kristus.
Guds Ord är ett mysterium med många fasetter och djup, som endast Guds Helige Ande kan rannsaka och upplysa människorna om (1Kor 2:10). I det finner människan på hemlighetsfullt sätt uppenbarelsen även om sig själv, sin egen nutid, närmaste framtid och all framtid (jfr Heb 4:12-13; Rom 16:25-26; Kol 1:26). Ty Kristus är sanningen om livet och vägen för alla jordens folk (jfr Joh 14:6), antingen de tror det eller ej. I honom har Gud talat ut. Därför slutar den officiella uppenbarelsen med Kristi död och uppståndelse och apostlarnas vittnesbörd om allt vad de har sett och hört i umgängelsen med honom (jfr 1 Joh 1:1-4).
På detta fundament grundar Kristus Kyrkan och knyter den till sig (Matt 16:16-19) i ett nytt och evigt förbund (Luk 22:19-20) med ett nytt kärleksbud (Joh 13:34) och nya instiftelser (Matt 18:18; 28:19-20; Joh 20:19-23), så att den kan vara hans frälsningsredskap i världen. Ty från och med nu styr den uppståndne Herren genom sin Helige Ande suveränt världens gång och Kyrkans pilgrimsvandring genom tidens lopp fram till slutet (Matt 28:18-20; 25:31-46). Johannes uppenbarelse är en kristen profetia (1:3) om frälsningsverkets avslutning, räkenskapens dag och den nya världens genombrott. På den dagen skall Människosonen uppenbara sig för sista gången i denna världen i all sin kraft och härlighet - som domare (Upp 19:11-16) och som Frälsare (Upp 22:17).
Den officiella uppenbarelsen, Guds Ord, mottogs av profeterna i det gamla förbundet i form av en inspirerad meditation över de stora frälsningshändelserna (jfr t.ex. Vish 11ff; se Exodus) och i anslutning härtill vissa visioner och auditioner eller blott en intuitiv, övernaturlig kunskap av ovanligt slag, som överrumplade även dem själva. De var Guds språkrör, och deras trovärdighet bestod provet i deras eget liv. Folket kände igen dem på deras trohet mot förbundet, på kvaliteten i deras gudsförhållande och på de Guds Ord de uttalade och som Gud själv bekräftade med utomordentliga händelser i naturen och historien, vilka fick teckenkaraktär.
Utan det profetiska ordet - ingen uppenbarelse. Utan den äkta profetlärjungen, som samlade och nedskrev den - ingen helig Skrift; och utan den lilla resten av trofasta i Israel, vilka höll sig till Guds Ord - ingen helig Tradition, som kunde ge uppenbarelsen vidare till Jesus och hans lärjungar. I Jesu mottagande av det gamla gudsfolkets heliga traditioner (jfr Luk 2:49, 51; 4:16-17) och skrifter (jfr Matt 22:29; 26:54; Joh 5:39, 46-47; Luk 24:27, 44-45) får deras tradering av uppenbarelsen sin slutliga auktoritet. Med honom fulländas den; och med apostlarna ges den vidare till Kyrkan i Skrift och Tradition.
Se även: Bibeln; Traditionen; dogm.
Uppenbarelser, Kristi. Den uppståndne Kristus "visade sig för apostlarna under fyrtio dagar och talade om Guds rike" (Apg 1.3). Under de 40 dagarna mellan Påsk och himmelsfärden visar den Uppståndne sig för sina lärjungar, låter dem se och röra vid honom, liksom han även talar och äter tillsammans med dem. Den fysiska kontakten, den personliga närheten och de officiella budskapen åtskiljer dessa uppenbarelser från blotta visioner: "Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har" (Luk 24:39). Det är verkligen den Jesus, som de hade levt tillsammans med på jorden, som nu efter sin död visar sig för dem i samma kropp som hängde på korset. Men det är inte någon "Lasarus-berättelse" (jfr Joh 11:14-44), inte ett återvändande till det jordiska livet; men ett nytt liv, lyft över de normala jordiska villkoren in i det andliga tillstånd, dit Jesus har kommit efter sin uppståndelse.
Lärjungarna får alltså under 40 dagar blicka in bakom dödens förhänge in i en existensform, som Kristus nu som den första människan (Kol 1:18) har gått in under med kött och blod och som hädanefter väntar alla, som vill följa honom efter ända till döden (jfr Rom 8:11; 1 Kor 15:35-53; se: Köttets uppståndelse). Det är inte något mindre än livet efter döden som här genom "vår Frälsare Kristus Jesus trätt fram" (2 Tim 1:10) och blivit uppenbar för oss.
Den äldsta listan över uppenbarelser ger Paulus oss år 55 utifrån en tradition, som han själv för länge sedan hade mottagit och nu ger vidare till korintierna (1 Kor 15:3ff). Enligt den har Kristus visat sig först för Kefas (=aposteln Petrus), så för de 12, därefter för över 500 bröder, för Jakob, alla apostlarna och sist även för Paulus. Paulus själv tillfogar sig själv till sist, eftersom han inte är en av de 12, inte har vandrat med Jesus under hans jordelivs dagar, men däremot har "förföljt Guds Kyrka". Dock gör han krav på, att Kristi uppenbarelse för honom på vägen till Damaskus (Apg 9:3-19; 26:12-20) är på samma nivå som de övriga uppenbarelserna: Han har liksom de andra apostlarna sett Herren och fått sin apostlasändning från honom personligt utan någon mänsklig mellanhand (jfr Gal 1:1, 11-17; 1 Kor 9:1-2). Hans Damaskusupplevelse har därför även en särskild karaktär framför hans senare visioner (jfr Apg 16:9; 18:9; 23:11; 27:23).
Av Paulus' lista i 1 Kor 15 nämner evangelierna endast de två första uppenbarelserna, men de tillfogar flera andra: för Maria Magdalena och kvinnorna (Joh 20:11-18; Matt 28:1-10; Mark 16:9-11), för Emmauslärjungarna (Luk 24:13-35; Mark 16:12f) och för de sju vid Tiberias-sjön (Joh 21:1-23). Jesus har alltså visat sig för dels apostlarna, sina auktoriserade vittnen (Apg 10:40-42), för att ge dem sina sista instruktioner om Kyrkans grundläggning och om deras sändning, dels för andra lärjungar, där det är igenkännandet och det personliga mötet, som står i fokus.
Alla dessa uppenbarelser kan inte rekonstrueras i sitt kronologiska förlopp. De nytestamentliga författarna har inte haft vårt intresse för tid och rum, utan de har fäst sig vid budskapet som skulle ges vidare. Det är förstahandsberättelser med alla de mänskliga drag man kan förvänta: Vem är det som plötsligt visar sig för dem? är det ett spöke eller trädgårdsmästaren? eller bara någon förbipasserande på vägen? eller vid sjöstranden? Lärjungarnas första reaktion är fruktan och förvirring, nästa reaktion både glädje och tvivel, och när Jesus börjar tala med dem och ge sig till känna: vantro och förundran. De frågar efter bevis. Jesus visar dem sina sårmärken, nämner dem vid namn, äter tillsammans med dem, utlägger Skrifterna för dem, ger dem ännu en gång en mirakulös fiskefångst som tecken på deras sändning (se. t.ex. Luk 24; Joh 20-21).
Det är alltså inte endast tal om en subjektiv uppfinning eller upplevelse, en vision, som de involverade lärjungarna har haft var för sig. Det är tal om en gemensam objektiv verklighet, som Kristus har tagit initiativet till, som överrumplar dem, men som de har kunnat ta och känna på, se och höra och som har fått gemensamma konsekvenser för apostlakollegiet i form av en högtidlig sändning, en missionsbefallning (Matt 28:19f; Mark 16:15-18; Luk 24:48f; Joh 20:21f). Allt detta skall de vittna om i hela världen för alla jordens folk. Och fastän Kristus har upptagits till himlen, vill han själv vara med dem, med tecken och kraftiga gärningar, för att stadfästa deras vittnesbörd alla dagar till tidens slut.
Sålunda är Kristus från sin avlelse som människa till sin himmelsfärd den stora teofanin (= Guds uppenbarelse) i NT. "Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss" (Joh 1:18): Och detta i eminent mening, så att Jesus kan säga: "Den som har sett mig har sett Fadern" (Joh 14:9; jfr 12:45). Härmed är den officiella uppenbarelsen även avslutad. Det finns inget mer att lägga till. Gud har talat ut om sig och sin frälsningsplan. Och urkyrkans reaktion har inte låtit vänta på sig: "Och erkänt stor är vår religions hemlighet: Han uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten" (av kristen hymn, citerad i 1Tim 3:16).
Nu väntar vi endast på att "vår store Gud och Frälsare Kristus Jesus skall träda fram i sin härlighet" vid tidernas slut (Tit 2:13; jfr 1 Tim 6:14). Jesus förutsäger den själv: "Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen, så skall Människosonen visa sig på sin dag" (Luk 17:24). Då skall han komma som domare och "sitta på Maktens högra sida" (Matt 26:64). Då kommer han inte längre för att försona synden, ty det har han gjort på korset, men "för att rädda dem som väntar på honom" (Heb 9:28). Och "när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är" (1 Joh 3:2).
Se även: teofani; Jesu uppståndelse; Kristi återkomst.
Uppenbarelser, privata. Även om den officiella uppenbarelsen är avslutad med den siste apostelns död och inget kan ändras eller tilläggas, så upphör Gud och hans värld dock inte att uppenbara sig för människorna på jorden. Tvärtom är Kristus genom sin Helige Ande ständigt närvarande och verksam i Kyrkan och hos de kristna för att öppna Guds Ord, göra det aktuellt och gällande här och nu - antingen i ämbetsutövningen i Kyrkans läroämbete och den dagliga förkunnelsen och/eller karismatiskt i de enskilda personernas liv.
Privata uppenbarelser kan ske på samma sätt som hos människorna i uppenbarelsehistorien: i form av visioner, auditioner eller en plötslig övernaturlig klarsyn, som gärna har karaktär av ett budskap till en bestämd miljö eller en bestämd tid. Ett kriterium för deras äkthet är att de står i överensstämmelse med den officiella uppenbarelsen och bär en frukt som är trovärdig. Kyrkan kan undersöka och eventuellt anbefalla dem till inspiration och växande trohet; jfr t.ex. Mariauppenbarelserna i Lourdes 1858 och i Fatima 1917, men de förpliktar inte till tro i samma mening som den officiella uppenbarelsen. Endast den är rättesnöre för hela Kyrkan för alla tider och på alla platser.
Uppfostran, Förklaringen om den kristna. Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Uppståndelse. Se: Jesu uppståndelse; köttets uppståndelse.
Upptagning i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap. En ceremoni där konvertiten efter att ha gått till bikt avlägger den fullständiga trossbekännelsen och ges tillträde till sakramenten.
Upptagning i himlen. Se: Jungfru Maria.
Urbanum. Se: Pontificium Collegium Urbanum de Propaganda Fide.
Urbi et Orbi (lat. urbs= stad, orbis= jordkretsen).
Urbi et Orbi är en högtidlig välsignelse som påven ger över staden Rom och hela världen. Ursprungligen härstammar uttrycket från Laterankyrkan, där påvarna tidigare hade sitt residens. Den officiella titeln är "Urbis et Orbis Mater et Caput," vilket betyder "stadens och världens moder och överhuvud."
Välsignelsen ges nu från Peterskyrkans yttre loggia av den nyvalde påven, samt varje Juldag, Påskdag och vid andra särskilda tillfällen. Traditionen avbröts 1870 när den italienska staten grundades och kyrkostaten lades ned. Påvarna drog sig då tillbaka till Vatikanen och visade sig inte offentligt utanför sitt område fram till 1929. Under denna period gavs välsignelsen i Peterskyrkan.
Efter försoningen mellan Kyrkan och den italienska staten började påvarna åter ge välsignelsen från Peterskyrkans yttre loggia, vilket skedde under Pius XI under det heliga året 1933.
Urkyrkan. Den tidiga Kyrkan från Pingstdagen till år 100. Härefter talar man om Fornkyrkan.
Ursakrament. Jesus Kristus är ursakramentet, i vilket Guds nåd till människorna är samlat och uppenbarat i sin fullhet. De enskilda sakramenten är en utveckling och konkretisering av denna nådens fullhet.
Ursuliner. Se: Sankt Ursulas Orden.
Utanför Kyrkan ingen frälsning (lat. Extra Ecclesiam nulla salus) Enligt det Andra Vatikankonciliet år 1964 betyder det, att "de människor inte kan bli frälsta, om de trots sin vetskap om att den Katolska Kyrkan är grundad av Gud genom Jesus Kristus som nödvändig, ändå har nekat att träda in i den eller förbli i den" (Lumen gentium 14). Positivt innebär det, att alla som når sin eviga bestämmelse, blir frälsta genom den Katolska Kyrkan. Den är nödvändig för frälsningen, eftersom den är Kristi Kyrka, instiftad av honom till att vara hans frälsningsredskap i världen, och det finns ingen annan frälsningsinstitution och ingen annan Frälsare än Kristus och hans Kyrka (Apg 4:12). "Genom att uttryckligt påpeka nödvändigheten av tron och dopet (Mark 16:16; Joh 3:5) har Kristus samtidigt fastslagit nödvändigheten av Kyrkan, ty genom dopet träder människorna in i Kyrkan som genom en port" (Lumen gentium 14).
Denna gamla lära har under kyrkohistoriens lopp varit föremål för många kontroverser och en därtill svarande utveckling därav till för varje tid aktuell problemställning. I Fornkyrkans kamp med kättarna och anhängare av sekterna var kyrkofäderna (Ireneus, Origenes, Cyprianus, Hieronymus, Augustinus) koncentrerade på Kyrkans gudomliga instiftelse som Kristi redskap i hans frälsningsplan. Frågan om isolerade troende som misstog sig på Kyrkan var inte aktuell för dem, men när de stötte på sådana enskilda tillfällen erkände de fenomenet "anonyma kristna", dvs. trofasta, som utan egen förskyllan stod utanför Kyrkans gemenskap, men som tack vare sin längtan efter rättfärdiggörelse utan tvekan blir frälsta (enligt Gregorius av Nazians, Ambrosius, Augustinus).
Även läroämbetet har under tidens lopp framhävt Kyrkan som Kristi enda, saliggörande Kyrka. Så skedde genom 4:e Laterankonciliet år 1215 och år 1302 i påven Bonifacius VIII:s bulla Unam Santam: "Vi tror på Kyrkan, en, helig, katolsk och apostolisk, utanför vilken det varken finns frälsning eller syndernas förlåtelse ... ty den representerar Kristi enda mystiska kropp".
Under 1800-talet utvidgas horisonten och uppmärksamheten omkring de många komplicerade situationerna för troende utanför Kyrkan. Tidens religiösa likgiltighet: det spelar inte någon roll, vad man tror på, bara man är i god tro...var och en blir salig på sin fason...fördömdes av påven Gregorius XVI år 1832: "Man kan inte nå frälsningen i vilken tro som helst" (rundskrivelsen Mirari vos). Och Pius IX insisterade: Utanför Kyrkan ingen frälsning - men nyanserade: Den som är offer för en oövervinnelig okunnighet om Kyrkan och uppenbarelsen, kan om han respekterar den naturliga morallagen, som Gud har inskrivit i varje människas hjärta, med Guds ljus och nåd nå fram till det eviga livet. Ingen blir förtappad utan genom egen förskyllan (rundskrivelsen Quanto conficiamur maerore).
År 1943 tog Pius XII upp tråden igen i sin rundskrivelse Kristi mystiska kropp: "Intet ligger oss mer om hjärtat än att de som inte hör till den katolska Kyrkans synliga samfund) må ha livet och ha det i överflöd. Men vi inbjuder dem av hela vår själ att sträva efter att göra sig fria från ett tillstånd, i vilket de inte kan ha säkerhet om sin egen eviga frälsning. Ty även om de på grund av en viss obestämd längtan redan har blicken mot Frälsarens mystiska kropp, så saknar de dock många och stora nådegåvor och hjälpmedel, som man endast har förmånen av i den Katolska Kyrkan" (nr 101).
Få år härefter fick en strid härom jesuiten L.Feeney saken att sättas på sin spets och hävdade, att icke-medlemmar av den Katolska Kyrkan faktiskt blev förtappade. Pius XII fördömde denna rigorism, och Troskongregationen preciserade ännu en gång Kyrkans hållning i ett brev till ärkebiskopen i Boston, mgr Cushing, år 1949. Kyrkan är nödvändig, både som medel för vår frälsning, och eftersom Kristus har hänvisat oss till den. Men en omedveten längtan att ansluta sig till den kan vara tillräcklig för frälsningen, om den är besjälad av en övernaturlig tro och kärlek.
Efter att närmare ha redogjort för de olika grader av anknytning till Kyrkan hos icke-katolska kristna, icke-kristna och icke-troende, har så det 2:a Vatikankonciliet år 1964 tills vidare satt ett slutstreck i denna utveckling, något som även Katolska Kyrkans Katekes år 1992 (nr 847) citerar och bekräftar: "De som inte vet något om Kristi evangelium och hans kyrka men är utan skuld till detta, kan uppnå den eviga räddningen, om de söker Gud med uppriktigt hjärta och under nådens inverkan försöker handla efter Guds vilja som de känner genom samvetets röst" (Lumen gentium 15-16).
Men även om Gud kan föra människor - som utan egen skuld - inte känner evangeliet, på vägar, som endast han känner till tron, utan vilken det är möjligt att behaga Gud (Heb 11:6), så har Kyrkan både plikt och en helig rätt att förkunna evangeliet för alla människor (Ad gentes 7). Den omedvetna önskan leder den, som är av god vilja, in i en process, en utveckling- understödd av Guds nåd, hän mot ett inlemmande i Kristi Kropp, Kyrkan - som kan ske senast i döden och i så fall omedelbart genom Kristus själv.
. Se även: Ekumenik, ekumenisk rörelse; förlossning; förtappelse. Se även: Ekumenik, ekumenisk rörelse; förlossning; förtappelse.
Uthållighet. Trofast strävan att förbli i nådens tillstånd intill döden. Detta är inte möjligt utan Guds direkta hjälp, då möjligheten att synda alltid föreligger.
Utkorelse. Guds folk Israel blev utvalt framför andra folkslag (jfr t.ex. 5 Mos 7:6; 4 Mos 23:9). Även enskilda personer utväljs av Gud (t.ex. Jes 42:1). i NT är Jesus Kristus den utvalde framför någon (Luk 9:35; 23:35). Även de kristna vet sig vara utvalda i motsats till hedningarna: "Liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek" (Ef 1:4; jfr även 2 Pet 1:10). Se även: Förbund, kallelse.
Utställning av altarets sakrament. En konsekrerad hostia placeras i en monstrans på altaret. Denna hostia, som är Kristi Kropp, är föremål för eukaristiska tillbedjan. Historiskt sett går denna tillbedjan tillbaka till 1200-talet: till elevationen i mässan efter förvandlingen: Trons mysterium! och tillbedjan vid "graven" Skärtorsdagens natt. Vissa broderskap utvecklade detta till tillbedjan under flera timmar (40 timmar) eller dagar (3), och vissa kloster hade så kallad evig tillbedjan (dag och natt). Kristi Kropps och Blods högtid med procession av Altarets Sakrament uppstod år 1264 med officium av Thomas av Aquino. Jesu Hjärtas högtid infördes på 1600-talet, i oktaven före Kristi Kropps och Blods högtid, och utvidgades 1856 till hela Kyrkan.
Utvecklingsläran (lat. "evolutionismi " doctrina) söker utforska upprinnelsen till den mänskliga kroppen, som härstammande från ett redan existerande och levande stoff. Den Katolska Kyrkans läromyndighet har ingenting emot detta, när det sker med erforderlig sakkunskap och iakttagande av den uppenbarade sanningen i den heliga Skrift. Att däremot "själarna skapas omedelbart av Gud, bjuder den katolska tron oss att fasthålla" (Pius XII i Humani Generis 1950). Se: Polygenes.