Pontifex (lat. brobyggare). Beteckning på vissa högtstående hedniska präster i det antika Rom. Efter kristendomens införande: Biskop. Används dock nästan uteslutande som inledning till ett ord, t.ex. pontifikalmässa (biskopsmässa).
Pontifex Maximus (lat. Den store brobyggaren). En av påvens titlar, varvid han är den högsta av biskoparna. Beteckningen ses ofta på inskrifter, t.ex. Johannes Paulus II Pont.Max. Se även: Pontifex.
Pontificale (se: Pontifex). Beteckning på en bok, som beskriver en biskops liturgiska ämbetsplikter. Flera utgåvor är kända fr.o.m. 700-talet.
Pontificale Romanum (lat. Det romerska Pontifikalet). Liturgisk bok, som för biskoparna i den latinska riten föreskriver de liturgiska handlingar, som är godkända av Kyrkans högsta myndighet. Det första pontifikalet med denna titel utgavs 1485.
Pontificalia. Se: Pontifikalier.
Pontificium Collegium Germanicum-Hungaricum (lat. Det påvliga tysk-ungerska kollegiet). Berömt prästseminarium i Rom, grundat 1552. Har särskilt utbildat präster från det tyskspråkiga området. De studerande var tidigare kända i Roms stadsbild på grund av sina röda dräkter. Det leds av jesuiter.
Pontificium Collegium Urbanum de Propagande Fide (lat. Det påvliga kollegiet i staden (dvs. Rom) för trons utbredning. Berömt prästseminarium i Rom, vilket särskilt har utbildat präster från missionsländerna. Upprättades år 1627. Kallas även Propagandakollegiet. Se även: Propaganda.
Pontifikalier (lat. pontifex= överstepräst). Beteckning på de insignier, som en biskop, abbot och vissa andra prelater bär som tecken på sina ämbeten: Bröstkors, ring, mitra och stav.
Pontifikalkors. Se: Kors.
Pontifikalmässa. En högtidlig mässa, celebrerad av en person med rätt till bruk av pontifikalier.
Pontifikat (lat. pontifex= överstepräst). En påves ämbete och hans ämbetsperiod.
Populorum Progressio (Folkens framskridande). Encyklika av påven Paulus VI, 1967, Om en sann och full utveckling av hela människan och hela mänskligheten mot en ny humanism, präglad av kärlek och vänskap och öppenhet mot Gud. Världen är sjuk, eftersom den saknar ett universellt broderskap. Man bör arbeta på en solidarisk utveckling av hela mänskligheten på väg till effektiv världsauktoritet.
Populus Sion (lat. Sions folk). Gammal beteckning på 2:a söndagen i advent efter begynnelseorden i ingångsversen till denna dags mässa (Jes 30:30).
Portiuncula. Ett kapell utanför Assisi, där Franciskus av Assisi mottog sin kallelse år 1208 och där han för det mesta uppehöll sig. Till denna kyrka, som är en av de viktigaste franciskanska helgedomarna, finns knuten en speciell avlat, som kan uppnås varje år den 2 augusti. Kapellet är inneslutet i kyrkan Santa Maria degli Angeli.
Postcommunio (lat. efter kommunionen). Mässans avslutningsbön efter kommunionen.
Postkonciliär. Samlad beteckning för tilldragelser, fenomen och hållningar, som är karakteristiska för tiden efter konciliet (2:a Vatikankonciliet). I motsats till prekonciliär.
Postulant (lat. postulare= fordra, ansöka). En person som söker att bli upptagen i en orden och som iakttar en inledande prövotid före novitiatet.
Postulat (lat. postulare= fordra, ansöka). Utöver den allmänna betydelsen (ett påstående) även beteckning för den inledande prövotiden för novitiatet.
PP- Papa, dvs. påven.
Prebende (lat. praebeo= erbjuda, skänka). Ett kyrkligt stipendium, som har till syfte att finansiera vissa prästers underhåll (t.ex. kaniker).
Predella (it. pall). 1. Det översta fundament, varpå altaret står. 2. det nedersta utsmyckade fältet av en altartavla eller annan målning.
Presbyterium. Prästerskapet med biskopen i spetsen. 2. Den del av en kyrkobyggnad, där prästens plats normalt finns (altarrum, kor) under en liturgi.
Presbyterium ordninis (Prästståndet). 2:a Vatiakankonciliets dekret om prästernas liv och tjänst (1965). Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Presbyteros (grek. äldste). Från detta grekiska ord härstammar ordet ”präst”.
Prevention. Se: födelsekontroll.
Prie-Dieu (fra. bed till Gud). Se: Knäfallsbänk.
Prim (lat. hora prima= den första timmen). Den tidebön som är knuten till dagens första timme. Avskaffades som följd av 2:a Vatikankonciliets liturgireform.
Primat (lat. primus= den förste). Överhöghet, t.ex. påvens framför andra biskopar. Den ledande biskopen i ett stort land med flera biskopsdömen har även primat. Petrus är inte ”primus inter pares”” (lat. den förste bland likar) utan ”caput” (dvs. överhuvud).
Prior (lat. först). Abbotens närmaste medarbetare och ställföreträdare i ett munkkloster (t.ex. benediktinerna). I händelse av att ett mindre kloster inte är självständigt abbotsdöme, utan ett priorat, kan det ledas av en prior, men är gärna avhängigt ett abbotsdöme. I de flesta andra ordnar (t.ex. dominikanerna): ett klosteröverhuvud. Detsamma gäller priorinnan.
Priorat. Ett klostersamfund, som led av en prior eller en priorinna.
Priorinna (lat. priorissa= den förste). Se: Prior.
Privat audiens. Se: Påveaudiens.
Privat uppenbarelse. Se: Uppenbarelser, Privata.
Privilegierat altare (lat. privilegiare= ge särskild rättighet). Ett altare, vartill man har knutit särskild avlat för den man läser mässan för vid detta altare.
Privilegium (lat. privilegiare= ge särskild rättighet). Ynnestbevis i form av särskilda rättigheter och friheter i förhållande till en allmänna lagen, beviljade av laggivaren eller någon annan med samma myndighet. T.ex. påvlig dispens beträffande lägsta åldern för inträde i ett kloster eller för prästvigning. Se även: Paulinskt privilegium; petrinskt privilegium.
Pro Ecclesia et Pontifice (lat. För Kyrkan och Påven). Påvlig medalj, som ges till män eller kvinnor som förtjänat sådan.
Pro-katedral. En kyrka, som tillfälligt används som domkyrka.
Probabilism (lat. probabilis =trovärdig). Kasuistik-system enligt vilket det är tillåtet att rätta sig efter en moralisk uppfattning, som är ganska sannolik, även om den motsatta uppfattningen är mer sannolik. Innebär fara för att moralen anpassar sig efter mänskliga intressen och svagheter. Det heliga officiets dekret från 26 juni 1680 talar mot probabilismen, särskilt av disciplinära skäl.
Procession (lat. procedere= skrida fram. En officiell religiös akt, som skall illustrera en bestämd akt vid en kyrklig fest, t.ex. Palmsöndagen eller Kristi Kropps och Blods Högtid.
Processionskors. Ett kors som har placerats på en lång stav. Det bärs först i processioner, t.ex. under ett högtidligt intåg i en kyrka.
Profan (lat. icke helig, oinvigd, världslig). Den världsliga eller rent mänskliga världen, jämförd med den gudomliga.
Profanering (lat. pro fanum= utanför helgedomen). Behandling av vigda eller ting och platser, som om de inte var vigda eller heliga.
Profess (lat. offentlig förklaring). Avläggande av klosterlöften (se: Löfte), antingen tidsbegränsat (för det mesta för 3 år, när man genomgått novitiatet) eller för resten av livet (”eviga löften”).
Profet (grek. profetes= en som talar på en annans vägnar). Guds språkrör; en särskild karisma att uppfatta och ge vidare ord från Gud, vilka tyder tidens tecken. I hela gamla orienten kände man till hedniska profeter, som genom magi och spådomskonst förmedlade budskap från gudarna. De uppträdde enskilt eller gruppvis, försatte sig själva i extas med dans, sång, musik, svärd och spjut, tills blodet flöt (1 Kung 18:25-29) och tävlade om att behaga kungen i hans förehavanden. Även de tidigare Jahve-profeterna kunde bete sig på liknande sätt (1 Sam 10:5-6) och hos Mose, Josua och domarna är deras profetiska funktion innesluten i deras politiska ledarskap.
Men Jahvé-profeterna tillhör och tjänar den enda, sanne Guden. De mottog Guds ord i syner och drömmar, genom en inre röst eller oförklarlig inspiration (4 Mos 12:6; Jer 1:4; 2 Kung 3:15f). De kallade folket till trohet mot Sinaiförbundet (se: Förbund), tydde Guds vilja med de historiska händelserna, gick mot tidens falska strömningar och kallade oavlåtligt, ofta avskilt och lidelsefullt, till omvändelse och andlig förnyelse. Det fanns även lögnprofeter bland dem. Men de äkta Jahvéprofeterna kändes igen på sin trohet mot förbundet, kvalitén i sitt gudsförhållande och sanningen i sina profetior, som Gud bekräftade med utomordentliga händelser i historien och naturen.
Utan deras profetiska ord ingen uppenbarelse. Utan äkta profetlärjungar, som samlade och nedskrev dem ingen helig Skrift. Utan den lilla resten av trofasta, som höll sig till deras löften, ingen helig Tradition, som kunde föra Gudsfolket vidare. Profetiorna är Guds löpande kommentar till sitt frälsningsverk. Ofta hade de ett vittgående perspektiv, som profeten ännu inte själv kunde genomskåda (t.ex. Jes 7:11-14). Även han själv var en lärjunge i det Guds Ord han själv förmedlade, och även han kunde ta fel, så att han måst sova på det och korrigera sig själv (2 Sam 7) eller fasta och be i en ständigt djupare omvändelse till Gud (Jer 20:7-18; 15:10-21).
På så sätt blir profetens liv i sig självt ett tecken: på Guds svartsjuka förhållande till sitt trolösa folk (profetens äktenskap, Hos 1-3); på en ond tid, som inte är bra att bilda familj i (profetens celibat, Jer 16:1-9); på folkets politiska öde i seger och nederlag (de symboliska namnen på profetens barn, Jes 7:3; 8:18); på ljusare tider (profetens åkerköp, Jer 32); på folkets känslor vid Jerusalems fall (profetens sorg över sin hustrus död, Hes 24:15-17) osv.
Det spända förhållandet mellan Gud och hans folk är inte utan kriser (4 Mos 11:11-15; 1 Kung 19:4; Hes 3:14), men just detta och utgången därav borgar för, att det är Guds Ord profeten förmedlar: ”Jag vill vara din mun och lära dig vad du skall säga” (2 Mos 4:12). Initiativet är Guds; det är han, som behärskar profetens person: ”Innan jag danade dig i moderlivet utvalde jag dig” (Jer 1:5; jfr Hes 2:7-8). Och kallelsen är helt personlig. Samuel är ännu både folkets ledare, präst och profet - en trefaldig funktion, som efterhand avskildes och fördelades på kungar, prästerskap och hovprofeter (jfr 1 Krön 15-16; 2 Sam 7:1f; 1 Kung 1:11f). Men profeten kan inte etableras i något fast ämbete. Gud kallar vem han vill och när han vill.
Efter reformprofeterna (Elia, Amos, Mika, Jesaja) kommer stora och små profeter i tiden omkring Jerusalems ödeläggelse och exilen till Babylon (Jeremia, Hesekiel, Deutero-Jesaja...). Därefter tycks profetian mer eller mindra vara utsläckt fram till Jesu födelse (jfr 1 Mack 9:27). De skriftlärda och fariséerna intar deras plats, ivrigt upptagna att samla, studera och tradera ”lagen och profeterna” och konsolidera den judiska församlingen med hjälp av ett inflytelserikt prästerskap vid templet.
Då en stor profet, Johannes Döparen, åter dyker upp vallfärdar folk till honom i öknen för att lyssna till hans botpredikan och ta emot hans budskap i tron på den utlovade Messias (Matt 3:1-12). Döparen är en övergångsgestalt, helt i gammaltestamentlig stil som asket, tuktomästare och förnyare, men särskilt som den omdelbare förelöparen, härolden för Jesus Kristus. Från Döparens far, Sakarias (Luk 1:67) till Symeon och profetissan Hanna i templet (Luk 2:25-38) kretsar profetiorna nu om barnet Jesus, till dess han själv offentligt träder fram med påtagliga profetiska drag: Han tyder tidens tecken (Matt 16:2f), förutsäger världens slut (Matt 24-25), tuktar sin samtid för dess religiösa hyckleri och renar templet.
Men Jesus är inte någon vanlig profet. På förklaringsberget möter han Mose och Elia, de två stora representanterna för lagen och profeterna i det gamla förbundet. De talar tillsammans om hans lidande och bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem (Luk 9:30-31). Alla profeterna hade i ord och gärning pekat på den vägen: deras budskap hade blivit förkastat av folket; de själva blev utstötta av gemenskapen och förföljda, stenade, marterade, mördade...(Matt 23:37, jfr Heb 11:37).
Men Jesus talar inte endast Guds Ord in i tiden, han är själv Guds Ord. Hans förelöpare vittnade i fjärran som pilgrimer på jorden (jfr Heb 11:13), men Jesus är uppfyllelsen och tidens fullbordan. Profeterna var Guds språkrör: ”Så säger Herren...”. Jesus är Guds egen Son: ”Sannerligen säger jag er....”. Även han talar och handlar i lydnad mot Fadern, men samtidigt i sitt eget namn och med egen myndighet: ”Ni har hört att det är sagt till de gamla....men jag säger er...” (Matt 5:21-22).
Under det han utlämnar sig i människornas händer (Mark 14:41), förvandlar han allt, som de gör med honom, till offergåva och frälsning ”för oss syndare”; o och under det han överlämnar sig till sin Far i döden förvandlas han själv i sin mänskliga natur till den förklarade Herren över himmel och jord. Alla profetior i GT pekar entydigt på hans lidandes och uppståndelses mysterium (jfr Luk 24:25; Apg 3:18-24). På så sätt blir hela GT en profetia om NT, en profetisk skrift (2 Pet 1:19f).
Men därmed är profetian inte utsläckt, tvärtom. Med Andens ankomst över Kyrkan på Pingstdagen går profeten Joels ord i uppfyllelse: ”Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera...” (Apg 2:17). Det gjorde diakonen Filippos fyra döttrar t.ex. (Apg 21:9). Den profetiska karisman är verksam i apostlaförsamlingarna (Apg 11:27ff; 13:1; 21:10f). Paulus värnar om den (1 Thes 5:20) och föredrar den framför tungotalet, eftersom den kan förstås av församlingen (1 Kor 14:1-5). Men det skall ske i tur och ordning och inordnat under det profetiska ämbete, som det tillkommer att bedöma andarna, till församlingens gagn (1 Kor 14:29-32). Denna paulinska regel fasthålls genom kyrkohistorien; även helgonens profetior är underkastade Kyrkans prövning och dom: Se även. Guds Ord.
Promulgering (lat. promulgare= kungöra). Den offentliga förkunnelsen av en kyrklig lag eller bestämmelse med angivande av den dag den träder i kraft. Detta sker normalt genom offentliggörelse i Acta Apostolicae Sedis.
Pronuntius. Se: Apostolisk nuntius.
Propaganda (lat. propagare= att utbreda). Uttryck som används om att utbreda tron, att missionera. I vår tid har det fått en negativ klang som följd av till ytterlighet gånget politiskt missbruk (t.ex. nazismen). I katolsk mening är en propaganda endast försvarlig, om den bygger på sanningen, respekterar människans värdighet och samvetsfrihet och främjar ärenden som står i offentlighetens intresse.
Propagandakollegiet. Se: Pontificium Collegium Urbanum de Propaganda Fide.
Propagandakongregationen. Den centrala ledningen för Kyrkans samlade missionsverksamhet. Stiftades 1622 av påven Gregorius XV och representerade ett stort framsteg för missionen. Har bostad i Rom. Den officiella beteckningen är från 1967: Kongregationen för folkslagens evangelisation eller trons utbredning . Se även: Propaganda.
Proportionalism. En moralisk riktning, som uppstod under 1960-talet i Tyskland och som förnekar, att vissa handlingar alltid och överallt är felaktiga (t.ex. framkallad abort. Riktningens förespråkare insisterar på, att man skall ta handlingens omständigheter och konsekvenser i betraktande, när man värderar dess moraliska karaktär. Det har på så sätt utvecklats en debatt mellan en moralisk relativism och den klasiska katolska uppfattningen (jfr Thomas av Aquino). I sin encyklika om moral ”Veritatis Splendor” (1993) har påven Johannes Paulus II bekräftat, att det finns mänskliga handlingar, som enligt sitt väsen antingen är objektivt goda eller objektivt onda. Se även: Moral.
Proselyt (grek. tillkommen). En konvertit från en religion till en annan. Uttrycket används mest om icke-judar, som har upptagits i judendomen. I Apg 15 berättas om en av Kyrkans tidiga konflikter, där Paulus och Barnabas döper både judar och hedningar utan att kräva omskärelse av de sistnämnda.
Proselytism. Beteckning för religiösa påverkningsmetoder av tvivelaktig kvalitet, som har till syfte att till varje pris ändra religion.
Prostration (lat. prosternere= kasta till jorden). Den mest ödmjuka kroppsställningen under bönen: Den bedjande ligger helt eller delvis utsträckt på golvet. Används av diakon-, präst- och biskopsvigning, men kan även användas vid andra tillfällen.
Protestantism (lat. protestari= att bekänna i motsats till något). Gemensam beteckning för de kristna som bröt med den Katolska Kyrkan under 1500-talets reformationsperiod. Den har delats i hundratals större och mindre trossamfund, som i de flesta fallen kan föras tillbaka till några huvudriktningar: lutherdomen, kalvinismen och zwinglianismen. De flesta anglikaner betraktar sig inte som protestanter. Ursprungligen kommer ordet av den protest, som den evangeliska minoriteten gav mot ett flertalet katolska beslut på riksdagen i Speyer 1529.
Protestantismen sätter Bibeln som trons enda norm, betraktar vanligen endast dopet och nattvarden som sakrament (alla erkänner inte detta begrepp), går in för rättfärdiggörelsen genom tron allena och erkänner oftast inte den apostoliska successionen som en nödvändig förutsättning för prästämbetet: I teorin kan varje protestant fungera som präst, i praktiken dock inte. Se vidare Lumen gentium 15.
Under 1900-talet har det på många sätt ägt rum ekumeniska samtal mellan olika protestantiska ledare och teologer och katolska biskopar och teologer. Dessa samtal har avlägsnat en del missförstånd från reformationstiden och gett hopp om ytterligare ömsesidig förståelse och ett närmande, som kan skapa grundval för en kommande full gemenskap. Se: Ekumenik; communicatio in sacris; communicatio in spiritualibus.
Proto-evangelium. Urevangelium. Används om 1 Mos 3:15. Se: Förbund.
Protomartyr. Den helige Stefanos. Kyrkans första martyr (jfr Apg 6:8-7:60). Eventuellt även beteckning för den förste martyren under en bestämd förföljelse eller i ett geografiskt bestämt område.
Protonotar. Se: Apostolisk protonotar.
Providentissimus Deus (lat. Gud, som är den mest förutseende). Encyklika från påven Leo XIII, 1893 om Skriftens inspiration.
Provikarie. Se: Apostolisk proikarie.
Provincial. Beteckning på den, som har uppsikten över ett antal ordenshus, som tillsammans utgör en ordensprovins. Provincialerna i en orden är direkt underlagda ordensledningen (generalen).
Provins. Se: Ordensprovins; kyrkoprovins.
Provinskoncilium. Se: Koncilium.
Predestination. Lat. förutbestämmelse.
Predikan (lat. praedicare= utropa, förkunna). Kan vara en homilia, dvs. förklaring av tron utifrån en bibeltext eller en tematisk predikan över en bestämd trossanning. De flesta predikningar äger rum under mässan. Endast diakoner, präster och biskopar kan predika under en mässa.
Predikstol. En upphöjd pulpet eller talarstol, varifrån predikan kan hållas, om den icke hålls från ambon eller någon annan plats.
Preexistens (lat. föruttillvaro). Sagt om en realitet, som har existerat förut, även om den först senare visar sig under en ny form. Kristus är som gudomlig person evig pre-existent (jfr Joh 1:1).
Prefation (lat. praefatio= inledning). En varierande bön, som ger upptakten till den eukaristiska bönen i mässan. Prefationsbönen, som alltid beds (eventuellt sjunges) av prästen, inleds med orden: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att vi tackar och lovar dig alltid och överallt…”. Härefter följer Sanctus och Benedictus.
Prefekt. Se: Apostolisk prefekt.
Prekonciliär. Samlande beteckning för kyrkiga tilldragelser, fenomen och hållningar, som är karakteristiska för eller som har sitt ursprung i tiden före konciliet (2:a Vatikankonciliet), i motsats till det som kyrkligt sett praktiseras efter konciliet (postkonciliär).
Prelat (lat. praelatus= förman). I kyrkliga sammanhang en präst med hög ställning. Används som hederstitel.
Prelatur (lat. praelatus= förman) Man skiljer mellan territoriell prelatur, t.ex. Trondheims och Tromsös prelaturer i Mellan- och Nordnorge (som ännu inte upphöjts till självständiga biskopsdömen), och personlig prelatur, t.ex. Opus Dei, som arbetar delvis oberoende av biskopen, där man bor, efter närmare avtal, i omdelbart ansvar inför sin särskilde prelat.
Premonstratenserorden –Ordo Preamonstratensis (O.Praem.). Orden grundades 1120 av S:t Norbert (d.1134) i Prémontré, Frankrike. Liturgin, missionen, själavården och ungdomsarbetet står i centrum för deras verksamhet, först och främst i förening med församlingsarbetet. Deras levnadsregel är baserad på Augustinus’ regel under inflytande av Cistercienserorden.
Praecedens (lat. praecedere= gå före). Den kyrkliga rangföljden beroende på vigning, ämbete, ålder mm. I en procession är den mest ärorika platsen (den som kräver mest ödmjukhet) den sista.
Präst (grek. presbyteros= äldste). En till prästgärningen ägnad och kallas man, som har tagit emot prästvigningens sakrament. I allmänhet är biskopen prästens medarbetare och representant i en bestämd församling eller ägnar sig åt annat pastoralt arbete. Prästen är i den latinska delen av Kyrkan (med några få undantag) förpliktad att leva i celibat, varvid han ger hela sitt liv och sina krafter i Kristi tjänst. Han kan vara sekularpräst eller ordenspräst (medlem av en orden). Prästens viktigaste uppgifter är att förkunna Evangeliet, förvalta sakramenten, leda liturgin och församlingens liv och arbete, som han har den pastorala omsorgen för. I den Katolska Kyrkan finns det c:a 400.000 präster. Se även: Prästadöme.
Prästadöme. Man skiljer mellan det vigda prästadömet och det allmänna prästadömet. Med det allmänna prästadömet kan man här förstå Kyrkans utdelning av gåvor till människorna. Med Kyrkan tänker man här på hela Guds folk, präster och lekfolk, män och kvinnor. Alla är i dopet och konfirmationen invigda att dela ut Guds gåvor (1 Pet 2:5, 9). Och i denna prästerliga gärning ingår självklart många olika kallelser och tjänster. Under senare tid hade det i Kyrkan utvecklats ett slags ensamrätt för de ordinerade prästerna till många av dessa tjänster, som lika väl eller bättre kunde skötas av därtill kallat och kvalificerat lekfolk, män och kvinnor. 2:a Vatikankonciliet har här kraftigt satt in för att hålla sig ajour (jfr lekmanna-apostolatet) med Nya Testamentets lära och gammalkyrklig praxis (jfr t.ex. Apg 6:3f; 9:36; 18:2-3, 18, 26).
Med det särskilda prästämbetet är det en annan sak. I judendomen, dvs. de sista 150 åren f.Kr. hade man två slags ”präster”:
1. De äldste (grek. presbyteros, jfr Apg 14:23; 20:17; Tit 1:5), som utgjorde det lilla föreståndarskapet, som en synagogförsamling utvalde åt sig att leda sitt församlingsliv och de varje vecka förekommande gudstjänsterna.
2. En prästhierarki (grek. hiereus = den helige, lat. sacerdos), som var organiserad omkring en överstepräst och knuten till tempeltjänsten i Jerusalem.
I NT används ”hiereus” = den helige = överstepräst ännu inte om apostlarna och deras medarbetare utan endast om Jesus. Och Kristus har inte själv givit sig äran att bli överstepräst; han är insatt av Gud (Heb 5:5-6). Som Guds Son är Jesus den helige, kort och gott, och efter att ha fullbordat sitt livslopp som människa blev han orsak till evig frälsning för alla som lyder honom (Heb 5:9). Detta är den översteprästerliga gärning (hiereus), som Kristus i uppståndelsen blev insatt i och som han nu utövar ibland oss vid sin Faders sida.
Han är den enda skapade varelsen, som har försonat det fallna människosläktet med Gud. Han är därför den ende som kan få tillträde för människorna hos Fadern, människornas ende representant inför Gud, ende försonare, förebedjare, frälsare – den ende som har fullmakt att föra in människorna i Guds rike. Därför är den uppståndne Kristus vid Faderns högra sida den ende, som i ordets fulla och egentliga mening är präst. Det finns inte något prästadöme i världen som inte har del i hans och är ett redskap för hans. Denna delaktighet skänker den uppståndne Kristus i dopet och konfirmationen hela sitt folk för deras allmänna, dvs. universella, prästgärning (jfr 1 Pet 2:5; Upp 1:6) och i prästvigningens sakrament dem han kallar till sin särskilda tjänst: diakoner, präster och biskopar.
De män Kristus utväljer till det särskilda prästadömet är det synliga tecknet på, att hans prästadöme är i funktion, och att den som egentligen handlar fortfarande är Kristus själv. Det är Han som i sakramenten skänker av sitt liv till oss, och Han som i Ordets förkunnelse talar till oss (jfr Lumen gentium 21). De kallade och vigda prästerna är endast hans hand och mun och fot. Men de har, såväl i sin funktion som i sin framtoning en särskild tecken-karaktär, och detta är avgörande i den moderna debatten om kvinnliga präster.
Som Kristus offentligt trädde fram som Guds Son och Människoson och använde hela sin mandomskraft till att utöva sitt prästadöme som brudgum för den kommande Kyrkan (jfr Ef 5:22-32), som dess Huvud och dess Herre, på så sätt är de biskopar och präster, varigenom han nu uttrycker sig, ett synligt tecken på hans funktion som herde, lärare och präst. Här har översteprästen Kristus tagit gestalt i en mänsklig mans natur. Därför har kyrklig praxis ända sedan apostlakyrkan inte känt till kvinnliga präster i den Katolska Kyrkan.
De argument för kvinnliga präster, som idag framförs från icke-katolskt håll, argumenterar inte utifrån Kristi översteprästerliga prästadöme, men just utifrån det allmänna prästadömet och psykologiska och sociologiska förändringar i det världsliga samhället. Dem känner den Katolska Kyrkan också till, men löser dem innanför lekmanna-apostolatets ramar. Se: Lekmanna-apostolat; prästvigning, celibat.
Prästernas liv och tjänst, dekretet om. Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Prästgärning: Se: Prästadöme.
Prästrådet. Är ett permanent organ i biskopsdömer med syfte att representera prästerskapet och att vara rådgivare åt biskopen med hänsyn till ledningen av biskopsdömet. Upprättades 1970.
Prästseminarium. Utbildningsinstitution (med internat) för prästkandidater. Här tar de emot den nödvändiga undervisningen, och deras andlig växande får stöd. Små biskopsdömen har inte eget prästseminarium utan kan sända sina kandidater till utbildning på andra biskopsdömens institutioner. På så sätt utbildas kandidater från de nordiska biskopsdömena bl.a. i Västtyskland, England och Italien.
Prästutbildningen, Dekretet om. Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).