KatolikNu - Katolsk ordlista

Ekumeniska koncilier (grek oikoumene= den bebodda världen). Den Katolska Kyrkans högsta auktoritet på jorden. Lagligt inkallad församling av alla biskopar och vissa överhuvud för de större ordnarna, i inbördes gemenskap tillsammans med påven, som personligen eller genom en delegat leder mötena. Ett ekumeniskt koncilium har befogenhet att fatta beslut om alla förhållanden inom Kyrkan och kan - tillsammans med påven och aldrig utan honom - definiera bindande avgöranden för tron och moralen. Ekumeniska koncilier inkallas normalt, när Kyrkan hotas av läromässiga avvikelser eller är i behov av inre reformer. De kyrkorättsliga bestämmelserna finns nedtecknade i Codex Iuris Canonici (CIC) 337-341. Under historiens lopp har det funnits 21 ekumeniska koncilier, varvid man vanligen inte medräknar apostlakonciliet. De fyra första koncilierna har av påven Gregorius den store liknats vid de fyra evangelierna i fråga om auktoritet, eftersom de har definierat Kyrkans grundläggande dogmer om Treenigheten och Kristus mysteriet. De 7 första koncilierna, som var särskilt präglade av de orientaliska biskoparna och situationen i Östkyrkan, betraktas också som ekumeniska av de ortodoxa. Se även : Koncilium; Petrusämbetet.

De enskilda koncilierna:

1. Nicæa. I. Inkallades 20 maj till slutet av augusti 325 under påven S:t Sylvester I. C:a 300 biskopar deltog. Arianismen fördömdes. Det definierades att Kristus är sann Gud av samma väsen som Fadern. Formulerade den nicænska trosbekännelsen. Fastställde datum för Påsken. Fastställde regler för det andliga ståndets disciplin. Använde det romerska kejsarrikets struktur som modell för Kyrkans organisation.

2. Konstantinopel I. Inkallades från maj till juni 381 under påven S:t Damasus I. C:a 150 biskopar deltog. Fördömde arianismen och makedonianismen. Bekräftade och reviderade den nicænska trosbekännelsen och tillfogade en sats, som bekräftade den Helige Ande som 3:e person i gudomen: "Herren och Livgivaren, som utgår från Fadern och som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas, som har talat genom profeterna. (Tillägget filioque (som utgår av Fadern och Sonen). Fastställde rangordningen för biskopen i Konstantinopel att vara omedelbart efter påven men omdelbart över alla andra östliga biskopar.

3. Efesus. Inkallades från 22 juni till 17 juli 431 under påven S:t Coelestin I. 150-200 biskopar deltog. Fördömde nestorianismen och pelagianismen. Definierade beteckningen Theotokos för Maria, dvs. Guds moder.

4. Chalcedon. Inkallades från 8 oktober till 1 november 451 under påven S:t Leo I. C:a 600 biskopar deltog. Fördömde monofysiterna och definierade dogmen om Kristusmysteriet: Sann Gud och sann människa i en person. Se: Person; hypostatisk förening.

5. Konstantinopel II. Inkallades från 5 maj till 2 juni 553 under påven Vigilius. 165 biskopar deltog. Fördömde olika nestorianska riktningar och bekräftade de 4 första koncilierna.

6. Konstantinopel III. Inkallades från 7 november till 16 september 681 under påvarna
S:t Agatho och S:t Leo II. C:a 170 biskopar deltog. Fördömde monotheletismen och definierade, att Kristus hade två viljor, en gudomlig och en mänsklig. Korrigerade ett brev från påven Honorius I (625-638) till biskop Sergius av Konstantinopel angående frågan om Kristi vilja.

7. Nicæa II. Inkallades från 24 september till 23 oktober 787 under påven Hadrianus I. Drygt 300 biskopar deltog. Fördömde bildstormarna och adoptianismen, som hävdade, att Kristus inte var Guds Son av naturen utan endast genom adoption. Fastställde regler för bruken av religiösa bilder.

8. Konstantinopel IV. Inkallades från 5 oktober 869 till 28 februari 870 under påven Hadrianus II. 102 biskopar deltog. Fördömde ikonoklasmen. Avsatte patriarken Photius av Konstantinopel och återinsatte Ignatius.

9. Laterankoncilium I. Inkallades från 18 mars till 6 april 1123 under påven Callixtus II. C:a 900 biskopar och abbotar deltog. Godkände reglerna i Worms-konkordatet från 1122 angående investitur. Det var det första ekumeniska koncilium som hölls i Rom.

10. Laterankoncilium II. Inkallades i april 1139 av påven Innocentius II. C:a 1.000 biskopar och abbotar deltog. Motarbetade en schism förorsakad av motpåven Anacletus II. Fastslog bl.a. att det för högre vigningar finns äktenskapsförhinder.

11. Laterankoncilium III. Inkallades från 5 till 19 mars 1179 under påven Alexander III. Drygt 300 biskopar deltog. Genomförde förhållningsregler gentemot valdenserna och albigenserna. Införde många reformer. Fastställde att en kandidat vid påvevalet skall ha minst 2/3 av kardinalernas röster för att bli vald, samt att ingen kunde bli biskop innan han fyllt 30 år.

12. Laterankoncilium IV. Reformkoncilium. Medeltidens viktigaste koncilium. Inkallades 11- 30 november 1215 under påven Innocentius III. 480 biskopar (bland dem patriarken av Konstantinopel) och 800 abbotar deltog. Fastställde årlig bikt och påskkommunion som minimim för de troendes religiösa aktivitet. Definierade innebörden av transsubstantiationen. Utförde förhållningsregler mot katharerna och albigenserna.

13. Lyon I. Inkallades från 28 juni till 17 juli 1245 under påven Innocentius IV. C:a 150 biskopar deltog. Bekräftade avsättningen och exkommunikationen av kejsaren Fredrik II, som förföljde Kyrkan.

14. Lyon II. Inkallades från 7 maj till 17 juli 1274 under påven Gregorius X. C:a 500 biskopar (bland dem patriarken av Konstantinopel) deltog. Genomförde en återförening med Östkyrkan, som dock inte kom att bli bestående. Uppmanade till nytt korståg. Fastställde nya regler för påveval.

15. Vienne (Frankrike). Inkallades från 16 oktober 1311 till 6 maj 1312 under påven Clemens V. 132 biskopar deltog. Upphävde tempelherrarnas orden. Definierade relationen mellan själen och kroppen. Ingrep i franciskanernas strid beträffande fattigdom. Fördömde falsk mysticism. Förordnade att man skulle undervisa i orientaliska språk vid Kyrkans universitet.

16. Konstanz. Inkallades från 5 november 1414 till 22 april 1418 under påvarna Gregorius XII och Martin V. C:a 200 biskopar deltog. Avslutade den stora västliga schismen där det hade funnits upp till tre "påvar". Avvisade Wycliffs lära (auktoritet beroende av moraliska kvaliteter, predikan är viktigare än sakramenten, påven har inget jursisdiktionsprimat. Dömde Johan Hus (1369-1415) som kättare, eftersom han hade påstått, att det var nödvändigt att ta emot kommunionen under båda gestalterna. Ett tidigt dekret hade hävdat, att ett ekumeniskt koncilium hade större auktoritet än påven (conciliarism). Dekretet upphävdes på det ekumeniska konciliet i Basel-Ferrara-Firenze.

17. Basel_Ferrara-Firenze. Unionskoncilium för att återförena Östkyrkan med Västkyrkan. Inkallades från juli 1431 till 1445 under påven Eugenius IV. C:a 300 biskopar varav några av östlig rit deltog, bland dem patriarken av Konstantinopel och den bysantinske kejsaren. Återbekräftade påvens primat i förhållande till ett ekumeniskt koncilium (se: Konstanz). Formulerade unionsdekretet med grekerna, som underskrevs den 5 juli 1439. Unionssamtalen fortsatte i Rom med de mindre orientaliska kyrkorna (jakobiter och armenier).

18. Laterankonciliet V. Inkallades från 3 maj 1512 till 16 mars 1517 under påvarna Julius II och Leo X. C:a 150 biskopar deltog. Definierade påvens ställning i relation till ett ekumeniskt koncilium. Fördömde felaktig lära om den mänskliga själens natur. Behandlade vissa missbruk i Kyrkan med gav inte dekret om förhållningsregler mot dem.

19. Trient/Trento. Det stora reformkonciliet, som präglade de följande nästan 400 årens kyrkohistoria. Inkallades från 13 december 1545 till 4 december 1563 under påvarna Paulus III, Julius III och Pius IV. C:a 200 biskopar deltog. Med anledning av reformationen formulerades Kyrkans lära om Uppenbarelsen, tron, rättfärdiggörelsen, nåden, arvsynden, de 7 sakramenten, mässoffret, helgonddyrkan, skärselden, avlat och påvens jurisdiktion. Genomförde många reformer av liturgin, prästutbildningen, religionsundervisningen och äktenskapsrätten. Mobiliserade motreformationen.

20 Vatikankoncilium I. Inkallades från 8 december 1869 till 20 oktober 1870 under påven Pius IX. C:a 700 biskopar deltog. Definierade dogmen om påvens ofelbarhet. Uttalade sig om förhållandet mellan tro och förnuft, tro och Uppenbarelse. Vände sig mot panteismen, materialismen, deismen, naturalismen och fideismen. Konciliet måste avbryta sitt arbete på grund av krigen mellan Tyskland och Frankrike och de borgerliga oroligheterna i Italien. Det blev inte återinkallat.

21. Vatikankoncilium II. Kyrkans sätt att hålla sig ajour. Inkallades från 11 oktober 1962 till 8 december 1965 under påvarna Johannes XXIII och Paulus VI. C:a 2.500 biskopar deltog. Konciliet formulerade och antog 16 dokument: 2 dogmatiska och 2 pastorala konstitutioner, 9 dekret och 3 deklarationer som alla är uttryck för reform och pastoral förnyelse i Kyrkan. Under åren efter konciliet ser man de mest iögonfallande verkningarna härav på liturgins, kyrko- och samfundsuppfattnings, ekumenikens, ordenslivets, prästgärningens och lekmanna-apostolatets områden. Konciliets huvudärende var att utveckla Kyrkans lära i den moderna världen.

2:a Vatikankonciliets dokument:

Konstitutionen om den heliga liturgin (Sacrosanctum Concilium - Lat. Det heliga konciliet. Antogs 4 december 1963 med 2147 röster mot 4. Handlar om liturgins bibliska grundlag, liturgin som förenande faktor, det aktiva deltagandet i liturgin, bruket av latin och de moderna språken, inkorporeringen av lokala och nationella bruk, biskopskonferensernas och de enskilda biskoparnas kompetens i liturgiska frågor, koncelebration i mässan. Kommunion under båda gestalterna, de sjukas smörjelse och revision av tidebönerna. Liturgin är ett enastående sätt, varpå de troende kan uttrycka Kristi och Kyrkans mysterier. Se även: Liturgi; latin; tideböner

Dekretet om de sociala kommunikatonsmedlen ( Inter mirifica lat. Bland de förunderliga). Antogs den 4 december 1963 med 1960 röster mot 164. Handlar om lekfolkets ansvar, bruken inom missionen, skapandet av en sund offentlig åssikt, upprättandet av en internationell katolsk nyhetsbyrå. Se även: Mission.

Den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan (Lumen gentium - lat. Folkens ljus). Antogs den 21 november med 2151 röster mot 5. Texten handlar om: bibliska förebilder till Kyrkan, Kyrkans som mysterium, biskopskollegiets auktoritet i relation till påvens primat, återupprättandet av det permanenta diakonatet med eller utan celibat, de troendes allmänna prästadöme, lekfolkets relation till hierarkin, karismerna, de från oss skilda kristna och de icke-kristna i relation till Kyrkan, omssorgen om de fattiga och hemsökta, social rättfärdighet, Kyrkans missionsförpliktelse, relationerna mellan Kyrkan och staten och Jungfru Maria som nådens förmedlarinna och Kyrkans mor. Se även: Kyrkan; den Katolska Kyrkan; Guds folk.

Dekretet om de katolska orientaliska kyrkorna (Orientalium Ecclesiarum- lat. De orientaliska kyrkorna). Antogs den 21 november 1964 med 2110 röster mot 39. Handlar om de unierade kyrkorna: patriarkernas rättigheter, det felaktiga i en påtvingad latinisering, deltagandet av orientaliska katoliker i orientalilska icke-katolska gudstjänster och omvänt om äktenskap mellan orientalilska katoliker och icke-katoliker. De orientaliska riternas värde erkänns och det bör upprättas nya församlingar och biskopsdömen, när behov föreligger. Se även: Unierade kyrkor; orientaliska kyrkor.

Dekretet om ekumeniken (Unitatis redintegratio - lat. Om att återupprätta enheten). Antogs den 21 november 1964 med 2137 röster mot 11. Behandlar betydelsen av ordet "ekumenik", nödvändigheten för alla parter av ödmjukhet, kärlek, erkännande av egna fel och förlåtelse, enhet är inte detsamma som uniformitet, faran att skapa förvirring och indifferentism hos de troende, deltagandet i gudstjänster tillsammans med icke-katolska kristna, giltigheten av äktenskap som ingåtts inför icke-katolska kyrkliga myndigheter och sätt att föra ut den ekumeniska dialogen på. Det varnas för att katoliker handlar ytligt och oklokt och det understryks, att utgångspunkten för att alla skall visa trohet gentemot den egna sanningen, som har förts vidare från apostlarna och kyrkofäderna. Se även: Ekumenik, ekumenisk rörelse.

Dekretet om biskoparnas herdeuppgifter i Kyrkan (Christus Dominus - Lat. Kristus, Herren). Antogs den 28 oktober 1965 med 2322 röster mot 2. Biskoparnas kollegialitet med varandra och Roms biskop understryks, och det bestäms, att det skall upprättas biskopskonferenser. Behandlar i övrigt kurians internationalisering, friheten i utnämningen av biskopar, deras obligatoriska tillbakaträdande på grund av ålder, deras relationer till prästerna och ordensfolken, omsorgen om emigranter, möjligheten att upprätta personliga biskopsdömen för människor av speciell rit eller nationalitet och ett centralt organ av biskopar för att assistera påven (se: Biskopssynoden). Se även: Biskop; kollegialitet; Petrusämbetet.

Dekretet om prästutbildningen (Optatam totius - Lat. Önskan om förnyelse i hela Kyrkan). Antogs den 28 oktober 1965 med 2318 röster mot 4. Behandlar: prästkallelser och sätt att befrämja dem, disciplin i prästseminarierna i vår tid, den andliga, intellektuella och pastorala utbildningen skall utgöra en organisk helhet, skolastiken och särskilt thomismens framträdande plats i undervisningen i filosofi och teologi, nödvändigheten av att kandidaterna besitter naturliga, mänskliga egenskaper, förvärvandet av pastoral erfarenhet under och efter prästvigningen. Se även: Präst; prästadöme; prästvigning.

Dekretet om ordenslivets förnyelse (Perfectae caritatis - Lat. Fullkomlig kärlek). Antogs den 28 oktober 1965 med 2321 röster mot 4. Handlar om löftenas teologi, det kontemplativa livet, apostolatets plats i ordenslivet och förnyelse på det hela taget. Det understryks att det kontemplativa livet alltid bör sättas högt, oavsett hur stora behoven är för ett aktivt apostolat. Ordensfolk skall leva i fattigdom och ge uttryck för detta, både enskilt och i gemenskap. Löftet om kyskhet sätter dem i stånd att med odelat hjärta offra sig i gudstjänsten och det aktiva apostolatet. I kraft av lydnadslöftet leds de av sina överordnade att tjäna alla människor i Kristus; de överordnade skall alltid respektera ordensmedlemmarnas mänskliga värdighet, lyssna på dem och älska fram harmoni bland dem. Ordensdräkterna skall vara enkla, anspråkslösa, passande, bidraga till sundheten och vara praktiska. Man uppmanar till samarbete och eventuell sammansslutning mellan ordnar som står varandra nära. Se även: Kontemplation; apostolat.

Förklaringen om den kristna uppfostran (Gravissimum educationis - Lat. Uppfostrans avgörande betydelse). Antogs den 28 oktober 1965 med 2290 röster mot 35. Behandlar familjens roll, statens förpliktelser och begränsningar, föräldrarnas fria rätt att välja skolor, friheten hos de katolska skolorna och forskningsfriheten, särskilt inom de teologiska vetenskaperna, den generella rätten till undervisning, barns och de ungas rätt till undervisning i moral, Kyrkans plikt att ge undervisning, religionslärare och kateketer. Se även: Familj.

Förklaringen om Kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna (Nostra aetate -Lat. I vår tid). Antogs den 28 oktober 1965 med 2221 röster mot 88. Handlar om de kristnas och judarnas gemensamma arv, judarnas påstådda skuld till Kristi död, nödvändigheten av att fördöma antisemitismen, islams, hinduismens och buddismens försök att besvara mänsklighetens stora spörsmål om avståndstagandet till varje diskriminering på grund av ras, hudfärg, social status eller religion. Se även: Kyrkan; Katolska Kyrkan; judar; religionsfrihet;icke-kristna religionerna.

Den dogmatiska konstitutionen om den gudomliga Uppenbarelsen (Dei Verbum- Lat. Guds Ord). Antogs den 18 november 1965 med 2344 röster mot 6. Handlar om att ge Uppenbarelsen vidare i Skrift och Tradition, Evangeliets historicitet, den heliga Skrift som Guds inspirerade Ord och Kyrkans tolkning, sammanhanget mellan GT och NT och Bibeln i Kyrkans och de kristnas liv. Se även: Uppenbarelsen, den officiella; Guds Ord.

Dekretet om lekmannaapostolatet (Apostolicam actuositatem - Lat. Det apostoliska verket). Antogs den 18 november 1965 med 2340 röster mot 2. Handlar om den läromässiga grunden för lekmannaapostolatet, lekmännens spiritualitet, apostolatets främjande, relationer till biskoparna, katolsk aktion, de ungas apostolat, samarbete med icke-katoliker och icke-kristna. Se även: Lekmän; apostolat.

Den pastorala konstitutionen om Kyrkan i världen av idag (Gaudium et spes - Lat. Glädje och hopp). Antogs den 7 december 1965 med 2309 röster mot 75. Handlar om människans värdighet, konflikten mellan det goda och det onda, synden, kvinnornas roll i samhället, rasdiskrimineringen, den tredje världens problem, fattigdom och svält, emigranternas problem, ateism, marxism, kommunism, Kyrkans inflytande på kulturen, nödvändigheten av att katoliker samarbetar med alla människor av god vilja, Kyrkans solidaritet med världen, vår tids mentalitet och problem i ljuset av Uppenbarelsen, äktenskapets syfte, natur och oupplöslighet, familjelivet, abort, arbetarnas villkor, relationerna mellan Kyrkan och det politiska samhället, vapenkapplöpningen, kärnvapen, vapenvägran, befolkningstillväxten och hjälp till U-länder. Kyrkan önskar en ärlig dialog med samhället och alla dess medlemmar, likgiltigt om de är kristna eller inte. Se även: Samhälle.

Dekretet om prästerna liv och tjänst (Presbyterorum ordinis -Lat Prästståndet). Antogs den 7 december 1965 med 2390 röster mot 4. Handlar om prästståndets värdighet, prästernas spiritualitet och personliga heliggörelse, sambandet mellan deras anliga liv och deras tjänst, deltagandet i Kristi prästadöme, lydnad och fattigdom, celibatets värde, prästkommuniteter och -sammanslutningar, relationerna till biskopar och lekfolk, rådgivande organ för biskopen, prästers rättigheter, deras plikter gentemot icke-katoliker, deras intellektuella aktiviteter och fortsatta utbildning, administrationen av botens sakrament, mission, en rimlig fördelning av präster i världen, inkomstförhållandet, omsorgen om sjuka, äldre och pensionerade präster. Se även: Präst; prästadöme; prästvigning.

Dekretet om Kyrkans missionsverksamhet (Ad gentes - Lat. Till folken). Antogs de 7 december 1965 med 2394 röster mot 5. Handlar om: missionsarbetets teologi, flexibilitet och anpassning i förhållande till andra kulturer, ny målsättning för Kongregationen för Trons Utbredning (se: Kongregationen för Folkslagens evangelisering), dialogen med de icke-kristna, sambandet mellan mission och ekumenik, förhållandet mellan missionsverksamhet och den lokala kyrkliga överheten, utbildningen av missionärer och kateketer, lekmän som missionärer och organisation och understöd av missionen. Se även: Mission; missionsbefallningen; missionär.

Förklaringen om religionsfrihet (Dignitatis humanae -Lat. Människans värdighet). Antogs den 7 december 1965 med 2308 röster mot 70. Innehåller en filosofisk, jurisdisk, dogmatisk och teologisk argumentation. Handlar om sambandet mellan den inre personliga friheten och den yttre sociala friheten, utvecklingen i Kyrkans lära om religionsfrihet, tolerans, rätten att evangelisera, proselytism, faran att främja indifferentism, förhållandena i länder där katolikerna utgör en minoritet och i länder med kommunistiskt styre. Understryker friheten att tro på Gud, att dyrka och tjäna honom i överensstämmelse med samvetet. Kyrkan kräver även frihet för sig själv i samhället och gentemot varje offentlig myndighet. Se även: Religionsfrihet.

---