Abba. Far. Det arameiska ordet abba var på Jesu tid barnets förtroliga tilltal till sin far. Jesus använder denna tilltalsform i sitt förhållande till Gud Fader: "Abba Fader! Ta denna bägare från mig…." (Mark 14:36, jfr Rom 8:15, Gal 4:6). Jesu bruk av denna nya tilltalsform är ett uttryck för hans eget enastående sonförhållande till Gud, men också till det nya intima barnaskapsförhållandet till Gud, som han genom dopet vill dra in de kristna i.
Abbedissa. Ledaren för ett större självständigt nunnekloster. I några ordnar väljs hon på några år, i andra på livstid. Se även priorinna.
Abbot (aram. Fader). Ledaren av ett större, självständigt munkkloster. I några ordnar väljs han av munkarna på några år, i andra på livstid. Han mottar en särskild kyrklig vigning och har liksom biskopen rätt att bära kors på bröstet och ring samt mitra och stav vi d liturgiska handlingar. Abboten är klostrets överhuvud och dagliga ledare i andliga ting och praktiska angelägenheter. Vid sin löftesavläggelse lovar munkarna lydnad inför abboten. Se även prior.
Abbot-primas. Ledaren för alla benediktinska kongregationer. Han bor i klostret S:t Anselm i Rom. Se även benediktinorden.
Abbot-preses. Ledaren för en av de benediktinska kongregationerna. Se även benediktinorden.
Abbotsdöme. Ett kanoniskt upprättat, självständigt kloster (munkar eller nunnor), som leds av en abbot eller abbedissa.
Abjuration (lat. abiuro= frånsäga mig vid ed) Avsvärjelse eller återkallande i fråga om att upphäva avfall, kätteri eller schism.
Abort. Avlägsnande (framkallad abort) eller utstötande (spontan abort) av ett mänskligt foster, som ännu inte är livsdugligt utanför livmodern. Om detta sker som följd av ett mot föremålet riktat ingrepp är det tal om direkt överträdelse av det femte budet: Du skall icke dräpa.
Absid (grek rundel). Korets bakgrund i en kyrka, ofta avrundat. Här var huvudaltaret placerat från Medeltiden fram till den liturgiska reformen efter Andra Vatikankonciliet. Nu ofta plats för sakramentsaltare eller tabernakel.
Absolution (lat absolvere= att lösa från). Den sakramentala förlåtelsen av synder, som ett biktbarn har bekänt och ångrat i botens sakrament. Absolution kan endast meddelas av en biskop eller präst.
Abstinens (lat. abstineo: jag avhåller mig från). Primärt avkall på att äta kött, dock även från annan mat efter den nationella biskopskonferensens anordningar. Ett uttryck för botfärdighet. Abstinensbudet gäller alla katoliker mellan 18 och 60 år på Askonsdagen och Långfredagen. Dessutom är varje fredag botdag, där katolikerna pålägger sig botfärdiga handlingar, t.ex. abstinens. Se även fasta.
Abusus non tollit usum (lat. missbruket upphäver inte bruket). Axiom som uttrycker att en i övrigt god praxis inte bör avskaffas, på grund av att den även kan missbrukas. Det har sin upprinnelse i en romersk rättsregel från forntiden; brukades bl.a. av Poul Helgesen i hans försvar för kyrkan på reformationstiden.
Accidens (lat. accido= händer). I den aristoteliska filosofin: tingens yttre egenskaper, motsats substans, som är tingens "bärare" eller väsen. (Se person). Begreppet är betydelsefullt i förening med läran om transsubstantiationen. Se. Förvandlingen.
Acedia (grek. Sorglöshet, vårdslöshet). Tråkighet, dvs. leda vid religiöst asketiskt andligt liv. Ger man efter för den kan det leda till förhärdelse. Viktigt begrepp i den andliga litteraturen i forntiden och medeltiden.
Acta Apostolicae Sedis. Namn på den apostoliska stolens officiella tidsskrift, utkommen sedan 1908, då den avlöste Acta Sanctae Sedis. Innehåller alla encyklikor, påvens predikningar och tal samt den romerska kongregationens beslut och de viktigaste utnämningarna.
Acta Sancta Sedis. Tidskrift som utkom 1865-1908, då den avlöstes av Acta Apostolicae Sedis. Den innehöll påvens och de romerska kongregationerna deklarationer mm.
Acta Sanctorum (lat anteckningar om helgon). Standardverk för katolsk helgonbiografi. Började utkomma 1643 och består av 70 stora band och kompletterande band. Skildrar alla kända helgon med källhänvisningar, dag för dag under året. Se även Bollandister.
A.D: Anno Domini
Ad gentes lat till folken. Andra Vatikankonciliets dekret om Kyrkans missionsverksamhet (1965). Se ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet)
Ad libitum lat. efter behag
Ad limina-besök (lat. ad limina apostolorum= till apostlarnas tröskel). Beteckning på den plikt som åligger biskoparna, att de vart femte år skall resa till Rom för att göra en vallfärd till apostlarna Petrus och Paulus gravar samt avlägga besök hos påven i samband med deras 5-årsrapport. Seden är gammal och skall ses i ljuset av påvens universella tillsynsplikt.
Ad Maiorem Dei Gloriam (lat. Till Guds större ära). Jesuiternas motto. Förkortas ofta A.M.D.G. Formuleringen går tillbaka till påven Gregorius den store (c:a 540-604).
Ad nutum Sanctae Sedis (till den heliga stolens avgörande). Kyrkligt juridiskt uttryck som betyder att Kyrkans centrala organ i Rom förbehåller sig rätten att avgöra en sak.
Ad te levavi (lat. Till dig lyfter jag). Gammal beteckning på Första söndagen i advent efter begynnelseorden i ingångsversen till denna dags mässa: "Herre, jag lyfter min själ till dig". (Ps 25:1-3).
Adam (hebr. människa) Artbeskrivning i den första skapelseberättelsen. Människa/människosläkte (jfr 1 Mos 1:27); egennamn på människosläktets stamfader i den andra skapelseberättelsen: Adam som person (jfr 1 Mos 2 och 3). Både i Gamla testamentet och i Nya testamentet behandlas Adam som korporativ person, dvs. som en person som i sig sammanfattar hela det skapade och fallna människosläktet.
Människorna är en enhet och en helhet, ty alla härstammar från samma människosläkte. Enheten i människosläktet hänger olösligt samman med Guds skapelseplan; den är Guds verk. Det betyder att alla från begynnelsen är hänvisade till ett gemensamt förhållande till den enda, sanne Guden, och att alla människor från begynnelsen är av samma kött och blod och därför likställda, oavsett ras och andra skillnader.
Denna syn på människosläktet är enastående i folkens historia. Det betyder inte endast en gemensam härkomst, utan även att mångfalden i skapelsen är Guds verk. Differentieringen i mänskligheten i raser, folkslag, språk och kulturer framställs i Gamla Testamentet som en fruktbar utveckling av hans skapelseplan. Guds kärlek uppsuger inte mångfalden i enheten men utvecklar enheten i en mångfald skapade väsen.
. Se arvsynd; andre Adam.
Adams fall. Se syndafallet.
Adeste Fideles (lat O kom, alla trogna). Begynnelseorden i en julpsalm på latin från 1700-talet av okänd författare. Har omdiktats på de flesta språk och är mycket omtyckt bland katoliker.
Adoptianism. En lära som hävdar, att Kristus endast är människa, adopterad av Gud. Fördömdes av påven Victor 190, flera gånger under de följande århundradena och åter av påven Alexander III 1177.
Adoratio (lat. ad-=till, orare= att bedja). Den tillbedjan som endast tillkommer Gud. Uttrycks t.ex. med särskilda böner, kroppsställningar och liturgiska handlingar. Se tillbedjan.
Adoro te devote. Hymn till Jesus Kristus i det allra heligaste sakramentet, skriven av Thomas av Aquino. Uttrycker exakt den katolska tron på altarets sakrament.
Advent (lat. komma, ankomst). Uttrycket används i samband med Kristi ankomst till jorden, antingen hans första ankomst för nästan 2000 år sedan eller hans andra ankomst vid tidens slut. Se Kristi återkomst.
Adventstiden. Börjar med den söndag som står närmast festen för aposteln Andreas den 30 november och slutar med den 24 december; den innehåller alltså de fyra söndagar som kommer före julfesten. Används som förberedelsetid, där Kyrkans liturgi leder fram mot firningen av Guds Sons ankomst till jorden. Med adventstiden inleds det nya kyrkoåret.
Advocatus Diaboli (lat. djävulens advokat). Populär beteckning på den person i en helgonförklaringsprocess, som intar "Djävulens parti", dvs. framför de skäl, som talar mot en persons helighet, i motsats till advocatus Dei, som talar för en helgonförklaring.(se även djävulens advokat)
Aeterni Patris. Encyklika av påven Leo XIII, utsänd 1879, som behandlar den skolastiska filosofin och särskilt Thomas av Aquino.