Biblia Pauperum (lat. de fattigas -dvs. de icke läskunnigas- bibel). Gemensam beteckning för de typologiskt arrangerade senmedeltida bildframställningarna av bibeln. Finns även som kalkmålningsillustrationer till vissa mindre berättelser.
Biblia Vulgata (lat. den allmänna Bibeln). Den latinska bibelöversättning som kyrkofadern Hieronymus (342-420) är upphov till. Används i Kyrkans liturgi, reviderad under påven Paulus VI till Nova Vulgata (1979), som nu används i liturgin.
Biblicism. Ensidigt bruk av Bibeln som troskälla, utan hänsyn tagen till dess förhållande till den apostoliska traditionen (se: Tradition).
Bibliotheca Apostolica Vaticana. En av världens mest betydelsefulla boksamlingar, grundades 1475. Innehåller många sällsynta böcker och gamla manuskript och besöks av forskare från hela världen. Se också: Archivio Segreto Vaticano.
Bikt. Den botfärdiges ångerfulla (se: Ånger) bekännelse av sina synder. Det kan ske privat i bön till Gud eller offentligt i Kyrkan i form av gemensam syndabekännelse i mässan eller under en botandakt eller mer personligt i biktstolen inför en präst, för att genom honom ta emot förlåtelsen (se: Absolution) av Kristus och Kyrkans gemenskap i Botens sakrament.
Allvarliga synder, så kallade dödssynder, som har fört till brott mot dopförbundet med Gud skall biktas i samband med mottagandet av botens sakrament, för att syndaren åter skall uppnå dopets nåd och på så sätt få tillgång till den heliga kommunionen. Men svaghetssynder bör också då och då biktas.
Om detta säger Pius XII: "Genom den ofta förekommande bikten förökas den rätta självkännedomen, växer den kristna ödmjukheten, utrotas dåliga vanor, övervinns andlig lathet och leda, luttras samvetet och stärks viljan, och det blir möjligt med själavård och nåden förökas genom sakramentet" (hans rundskrivelse om Kristi mystiska kropp, nr 86).
Se även: Samvetsrannsakan; Botens sakrament.
Bikt, Första. Ett barns första bikt avläggs alldeles omedelbart före det för första gången tar emot den heliga kommunionen, normalt i 8-9 årsåldern. På några platser markeras detta på festligt sätt. Vuxna konvertiters första bikt avläggs före upptagningen i Kyrkan. Vid båda tillfällena förutsätts en viss mognad hos samvetet samt undervisning.
Bikta: Att gå till bikt. Se: Skriftermål.
Biktbarn. Den som biktar sig, barn eller vuxen.
Biktfar. Den präst som hör bikt.
Biktens insegel. Prästens absoluta plikt att hemlighålla det han hört under bikten.
Biktjurisdiktion. Prästen mottar vid prästvigningen fullmakt att förlåta synder. Men för att han giltigt skall meddela absolutionen krävs dessutom en kyrkorättslig fullmakt (jurisdiktion), som antingen är knuten till rett kyrkligt ämbete eller ges av den lokale biskopen. Enligt nu gällande kyrkorätt (1983) kan den präst som har biktjurisdiktion normalt utöva den överallt i Kyrkan. I dödsfara kan varje giltigt vigd präst ge absolution.
Biktstol. En inhägnad, som är inrättad med möjlighet att knäfalla för biktbarnet och en sittplats för biktfadern, åtskild genom ett galler. Bikten kan dock avläggas under andra omständigheter: i ett biktrum eller var som helst.
Bilddyrkan. Bilder och statyer av Kristus, Maria och andra helgon äras av katoliker i kyrkorna och privat, för att man på detta sätt må ära de personer bilderna föreställer. Det är alltså inte bilden som äras, varför beteckningen "bilddyrkan" är vilseledande. Konciliet i Trient har fastslagit, att detta bruk av bilder är en sann form av gudsdyrkan, som bör främjas. Se även: bildstormarma.
Bildmeditation. Meditation med hjälp av eller med utgångspunkt i en bild, tt.ex. korsvägen.
Bildstormarna - ikonoklaster (grek. eikon= bild, klaein= ödelägga). Anhängare av rörelsen på 700- och 800-talen som hävdade, att det religiösa bruket av bilder, statyer och reliker var hädiskt. Stöddes särskilt av två östromerska kejsare, men fördömdes av det 2.a konciliet i Nicæa, som lärde, att religiösa bilder kunde ställas ut och äras. Den respekt som ges dem ges i verkligheten de personer de framställer.
Bilokation. Den samtida närvaron av en person på två skilda ställen. Det berättas, att något sådant har ägt rum hos olika helgon, t.ex. S:t Filip Neri (1515-1595).
Bination. Att en präst firar två mässor samma dag.
Binda och lösa. Se nyckelmakten.
Bioetik. Studiet av etiska spörsmål mot bakgrund av utvecklingen i de biologiska vetenskaperna (organtransplantationer, genteknologi, konstgjord befruktning osv.)
Biretta. Se: barett.
Birgittinorden, eg. Den helige Frälsarens orden (lat. Ordo Sanctissimi Salvatoris, OSsS), Klosterorden grundad av den heliga Birgitta (d.1373). De ursprungliga klostren var ett slags dubbelkloster för munkar och nunnor. De nutida klostren är nunnekloster med undantag av en manlig kommunitet i USA.
Orden har tre grenar: den ursprungliga orden med självständiga kloster, den romerska grenen, grundad av Elisabeth Hesselblad (d.1957), och den spanska grenen. De båda förstnämnda är verksamma i Sverige. Dräkten är grå med svart dok försedd med en krona av vitt ylle med fem röda rundlar, som symboliserar Kristi sår.
Biskop (grek. episkopos= tillsyningsman). Kyrkans biskopar är apostlarnas efterföljare (se: apostolisk succession), kallade att vara Kyrkans herdar tills världens slut. I likhet med apostlarna utgör de ett "kollegium", sammanhållet och lett av Petrus efterföljare, påven. Och i ordinationens sakrament mottar de under handpåläggning och vigningsorden av minst tre biskopar Kristi översteprästerliga prästadöme i dess fullhet.
Biskoparna är Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter (jfr 1 Kor 4:1), kallade och smorda att i Kristi namn och den helige Andes kraft helga, lära och styra Kyrkan (Matt 28:19-20). De utövar en gemenskapens tjänst i den universella kärleksgemenskapen av lokalkyrkor (jfr 1 Joh 1:3), där "Rom är den kyrka som fungerar som ordförande i agapen" (Ignatius av Antiokia).
Den lokale biskopen har en trefaldig myndighet: i läroämbete, prästämbete och herdeämbete. Jfr Den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan (Lumen gentium) 20-27. Kyrkorättslig grundlag: CIC can. 375-430.
Se även: prästvigning.
Biskoplig välsignelse. En särskild högtidlig form för välsignelse, som en biskop kan meddela till enskilda personer eller församlingar. Under det biskopen uttalar (eller sjunger) välsignelsen, gör han tre korstecken. Se även: välsignelse.
Biskopsvikarie. En präst som fungerar som biskopens vikarie i bestämda ärenden.
Biskopsrådet. Rådgivande församling bestående av minst 6 och högst 12 präster, utvalda av biskopar bland medlemmarna i prästrådet. Det ger råd åt biskopen i viktiga ärenden och skall i vissa saker både höras och ge samtycke. Rådet väljer dessutom en administratör för biskopsstiftet, när biskopsämbetet är vakant. Biskopsrådets uppgifter kan överlåtas åt domkapitlet.
Biskoparnas herdeuppgifter i Kyrkan, Dekretet om. Se ekumeniska koncilier 2:a Vatikankonciliet).
Biskopskonferens. En församling av biskopar från ett bestämt land eller geografiskt område, vilket sammanträder för att dryfta gemensamma angelägenheter. Biskopskonferenser har beslutande myndighet för sina områden, när besluten fattas i harmoni med Kyrkans högsta ledning. Biskopskonferenser, varav det finns c:a 100, upprättades efter 2:a Vatikankonciliet, jfr Dekretet om biskoparnas herdeuppgift (Christus Dominus) 38. Den nordiska biskopskonferensen omfattar Danmark, Finland, Island, Norge, Sverige.
Se Katolska Kalendern. Se även: Biskopssynod.
Biskopsstav. Stav som biskopen använder vid högtidliga gudstjänster och processioner. Har form av en herdestav och är ofta konstnärligt utsmyckad. Symboliserar biskopens herdeämbete. Vissa abbotar har även rätt att bära stav.
Biskopsstift. De katolska lokalkyrkorna är en del av den universella Kyrkans struktur. De representerar inte på något sätt någon inbördes splittring utan är tvärtemot den konkreta form, under vilken den universella Kyrkan är tillstädes på en bestämd plats (jfr Den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan- Lumen gentium 23).
Deras mångfald (kultur, administrationsform osv.) är fasetter på ett och samma mysterium som har kommit till synligt uttryck som samfund i den Katolska Kyrkan (jfr Lumen gentium 8). Kyrkorättslig grundlag: CIC can 369f.
Se även: biskop, biskopsmössa. Se: mitra.
Biskopssynod. Rådgivande församling av den romerska kurians ledare, de av biskopskonferenserna valda representanterna för alla världens biskopar samt representanter för sammanslutningen av manliga ordensöverhuvud under ledning av påven. Upprättades år 1965 och inkallas vart 3:e år för att dryfta aktuella pastorala eller teologiska spörsmål.
Biskopssäte. Stället där en biskop residerar eller där det finns en domkyrka. Kan även betyda själva biskopsämbetet.
Biskopsvigning. Den tredje och högsta graden i vigningens sakrament, varvid kandidaten mottar den Helige Ande som kraft att utföra sitt ämbete som tillsyningsman (jfr Apg 20:28; 1 Tim 3:2: Tit 1:7). Se även: biskop.
Blandäktenskap. I många länder förekommer konfessionellt blandade äktenskap ganska ofta. En sådan situation kräver särskild uppmärksamhet av både herdarna och parterna; när religionsskillnad, skillnad i sättet att dyrka Gud förekommer fordras det ännu större omsorg och försiktighet.
Blasfemi (grek blasphemein= att tala ont om). Se hädelse (Gudsbespottelse).
Blasiusvälsignelse. På förbön av den helige Blasius (martyr, biskop av Sebaste, d. 316) meddelas på hans dödsdag ( som i det allmänna kalendariet firas den 3 februari men i Sverige har fått vika för Ansgar, och han firas istället här den 1 februari) en särskild välsignelse under bön om att bli bevarad från "halssjukdomar och alla sjukdomar".
Blod. I bibliskt språkbruk: Livets säte, liv. "Kött och blod" (Matt 16:17) betecknar människan i hennes förgängliga natur. "Jesu kropp och blod" betecknar hela Kristi mänskliga natur (själ och kropp) och mänskliga liv.
Blodsdop. Beteckning för katekumenernas martyrium, varvid den som offrar sitt liv för den kristna tron, fastän ännu inte döpt, mottar omedelbart dopets nåd av Kristus. Uttrycket härstammar från Fornkyrkans martyrtid. (se även dopet)
B.M.V. Beata Maria Virgo
Bot (lat. poenitentia). Syndabekännelse och ångerfull omvändelse till Gud och vilja att göra bor för den begångna synden gentemot Gud och nästan, respektive utföra bestämda botfärdiga handlingar, pålagda av Kyrkan (fasta, bön och almosa, jfr Matt 6:1-8) för att därmed uttrycka och bekräfta sin ändring av sinnelaget. Dessa botfärdiga handlingar betecknas även i sig själva som en (pålagd) bot.
Botandakt. En kort gudstjänst med boten som tema. Har som syfte att ge deltagarna tillfälle att i Kyrkans gemenskap besinna sig på det liv alla skall leva och hjälpa varandra med- en bra utgångspunkt för den individuella bikten och det personliga mottagandet av Botens sakrament.
Botens sakrament. Enligt Kyrkans lära instiftad av Kristus Påskdagens afton (Joh 20:22-23) för att försona de troende med Gud, när de har syndat efter dopet. Villkoret för att ta emot den sakramentala absolutionen (se: sakrament) är en ångerfullt bikt och viljan till gottgörelse gentemot Gud och människor.
Synd och förlåtelse är inte endast en privatsak utan berör även den kyrkliga gemenskapen och den miljö man lever i. Syndaren behöver därför både Guds och människors förlåtelse för att bli återinlemmad i gemenskapen. Prästen som meddelar absolutionen gör det således både på Guds och Kyrkans vägnar. Fullmakten till detta har skänkts honom i prästvigningens (ordinationens) sakrament. Utövningen härav beror på den lokale biskopen, som ger den juridiska fullmakten till detta.
Den bot (t.ex. bön eller skriftläsning), som påläggs syndaren, skall vara ett tecken på hans fria vilja att göra det begångna bra igen. Den syndare som genom sin synd har velat bryta livsgemenskapen med Gud och människor kan inte ta emot den heliga kommunionen, innan han har försonat sig med Gud och den gemenskap kommunionen är uttryck för. Förlåtelsen innebär, att syndaren återinsätts i det ursprungliga goda förhållandet i gemenskapen.
Botdagar. En eller flera dagar, då Kyrkan speciellt uppmanar de troende att göra bot för sina synder. Kan t.ex. tjäna som förberedelse till viktiga tilldragelser under kyrkoåret (adventstiden, fastetiden).
Botfärdighet. Ett ångerfullt sinnelag och viljan att göra det begångna bra igen.
Botpsalmer. Beteckning på Davispsalmerna nr 6, 32, 38, 51, 102, 130 och 143, som uttrycker sorg över synden och bön om förlåtelse.