Djävulen (grek. diabolos= baktalare, angivare, fiende). Se: Satan.
Djävulens advokat Se: advocatus Diaboli.
Djävulsbesatthet. Se: besatthet.
Djävulsutdrivare. Se: exorcist. Se även: lägre vigningar
D.N.J.C.se även Dominus Noster Jesus Christus.
Doctor Angelicus (lat. Den änglalike läraren). Hedersbeteckning på en av Kyrkans största teologer Thomas av Aquino (1225-1274). Kallas även Doctor Communis (lat. den lärare som sammanfattar allt).
Doctor Ecclesiae. Lat.: kyrkolärare.
Doctor Seraphicus (lat. den serafiske läraren). Hedersbeteckning på en av Kyrkans största teologer, S:t Bonaventura (1217-1274).
Dogm (lat. dogma= lärosats). Ny formulering v den gamla tron (Augustinus), uttalad med apostolisk auktoritet och förpliktande för hela Kyrkan. Dogmerna tillför alltså inte något nytt till tron utan har tvärtom till uppgift att värna den apostoliska tron, genom att formulera den på ständigt nya sätt, motsvarande de problem eller angrepp på tron, som finns i tiden. Den uppenbarade sanning, som därmed definieras och framställas för hela Kyrkan, har traderats (i Skrift och Tradition), antingen explicit, dvs. uttryckligt (t.ex. människoblivandet), eller implicit, dvs. inbegripet (t.ex. Marias upptagning till himlen). En dogm kan framställas av påven personligen ex cathedra eller av ett ekumeniskt koncilium. Detta Kyrkans högsta läroämbete är enligt katolsk tro bevarad från villfarelser genom den helige Ande (Matt 16:18) och därför ofelbart. Dogmerna uttömmer inte mysterierna men gör de uppenbarade sanningarna gällande för varje tid, i det de framhäver än den ena, än den andra aspekten, svarande mot tidens krav. Se även. Uppenbarelse, Den officiella.
Dogmatik (grek. dogma= lärosats). Systematisk framställning av trons sanningar. Det teologiska fackområde, som handlar om de lärosatser, som uttrycker Kyrkans tro och som är uttryck för eller härleds från den officiella uppenbarelsen. Se även: dogm, teologi.
Dogmatisk konstitution: Beteckning på ett konciliedokument med förpliktande lära om centrala trossanningar. Det är inte liktydigt med att dokumentet har karaktär att vara ofelbart. Se även: ekumeniska koncilier: 2:a Vatikankonciliet som skickade ut 2 dogmatiska konstitutioner, nämligen om Kyrkan och om den gudomliga uppenbarelsen.
Dogmutveckling. Varje dogm är ofelbar men begränsad både till innehåll och form. Den uttrycker en trossanning men kan aldrig uttömma mysteriet. Den formulerar den med hjälp av sin tids begrepp, och formuleringen behåller sin giltighet men kan eventuellt kompletteras med nya formuleringar och andra aspekter av samma trossanning, svarande mot en ny tids krav och språk. En sådan dogmutveckling skyddas från villfarelser genom Kyrkans högsta läroämbete, så att den inte avviker från den apostoliska tron, men utvecklar den i takt med Kyrkans mognad och växt.
Doketism (grek. dokein= att synas). Uppfattning i Fornkyrkan enligt vilken Kristus endast skenbart hade en mänsklig kropp och endast skenbart led och dog, jfr varning för falsk lära i t.ex. 1 Joh 2:22f; 4:2f, 2 Joh 7. Besläktad med gnosticismen och fördömdes som kättersk på konciliet i Chalcedon 451.
Doktrin (lat. lärosats). Beteckning på de enskilda delarna av t.ex. en trosbekännelse eller en annan formulering av Kyrkans lära.
Dom (Med kort å-ljud). Förkortning av lat. Dominus= herre. Tilltalsord för benediktin, cisterciens- och kartusianmunkar som har avgivit slutgiltiga löften.
Dom. "Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont" (2 Kor 5:10). Ställda inför Guds absoluta sanning i Kristus skall varje människa på domens dag se sitt liv i sanningens ljus utan självbedrägeri. Då skall Kristus "döma levande och döda " (trosbekännelsen), jfr Matt 25:31-46; 2 Kor 5:10. Se även: Guds straff.
Domens dag. Dagen då den nuvarande världsordningen skall upphöra vid Kristi andra ankomst (2 Pet 3:10) och när han på Guds vägnar håller dom över människorna (jfr Apg 10:42, Upp 20:11-15). Kallas även Herrens dag (1 Tess 5:2), Människosonens dag (Luk 17:24, 30), vredens dag (Rom 2:5), den yttersta dagen (Joh 6:39, 40, 44, 54). På denna dag skall Gud döma "otuktiga och äktenskapsbrytare" (Heb 13:4), "alla dessa som inte har trott på sanningen utan har valt orättfärdigheten" (2 Thes 2:12), de falska profeterna och falska lärarna, också de fallna änglarna och alla slags gudlösa (2 Pet 2:1-10), falska lärare i församlingarna (1 Tim 3.6, trolösa änkor (1 Tim 5:11-15). Ingen kan undfly Guds dom (Rom 2:3), ty på den dagen skall Gud genom Jesus Kristus döma vad som är fördolt hos människan (Rom 2:16). Alla skall således dömas genom sin hållning till Jesus och hans Evangelium och till sina medmänniskor, dvs. genom sin tro eller vantro och sina gärningar. De som åberopar sig på Mose lag, skall dömas efter den (Rom 2:12), de som åberopar sig på samvetets lag och inte har känt någon annan lag skall dömas efter den (Rom 2:14f), och de som har tagit emot Evangeliet skall dömas efter "frihetens lag" (Jak 2:12). Men om någon dömer andra skall han själv bli dömd, nämligen efter det mått som han själv har mätt sin nästa med (jfr Matt 7:1-2). "Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud" (Rom 14:10-12). Men "Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud" (Rom 3:23) - Vem kan då bli frälst? "Gud vare tack genom Jesus Kristus vår Herre!" (Rom 7:25). Alla blir oförtjänt rättfärdiggjorda genom hans nåd genom den förlossning som finns i Jesus Kristus, om de tror på honom (Rom 3:23-26). Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken kan ha frimodighet på domens dag (1 Joh 4:16-17). Se även. Guds straff.
Domine, quo vadis. Se: Quio vadis.
Dominikanorden. (Ordo Praedicatorum- OP- Predikarorden stiftad av Dominicus (1170-1221) med syfte att predika och undervisa "ad salutem animarum" (till själarnas frälsning). Orden fick genast stor utbredning. Orden har under tidens lopp gjort stor intellektuell insats på universitet och som trons försvarare. T.ex. var Albertus Magnus (1200-1280) och Thomas av Aquino (1225-1274) dominikaner. Till den dominikanska familjen hör även de till kloster bundna kontemplativa nunnorna och lekmanna- dominikanerna.
Dominum et Vivicantem (lat. Herren och Livgivaren). Encyklika från påven Johannes Paulus II, 1986 om den Helige Ande i Kyrkans och världens liv. Den ansluter sig till "Dives in Misericordia" från 1980 om Gud Fader och "Redemptor Hominis" från 1979 om Guds Son. Behandlar de utsagor från både GT och NT som vittnar om den Helige Ande och påvisar hur den Helige Ande "överbevisar världen om synd" genom att blottställa materialismen.
Dominus Noster Jesus Christus (lat. Vår Herre Jesus Kristus). Används i kyrkligt språkbruk och liturgi. Förkorta D.N.J.C.
Dominus vobiscum (lat. Herren vare med er). Prästens hälsning i mässan (i latinska mässor). Församlingen svarar: Et cum spiritu tuo (Och med din ande).
Domkapitel. Gemenskap av präster knutna till en domkyrka med uppgift att tillförsäkra en värdig och högtidlig liturgi. Biskopen kan överlåta ytterligare uppgifter åt kapitlet. De enskilda medlemmarna kallas kaniker.
Domkyrka (lat. domus Dei= Guds hus). Huvudkyrkan i ett biskopsstift, där biskopen residerar och har sin tron. Här utförs de viktigaste ceremonierna, t.ex. prästvigningar.
Domstolen, Den kyrkliga. Se: Kyrklig domstol.
Donatism. Kättersk rörelse under 200- till 600-talet. Biskop Donatus (Kartago) och hans anhängare hävdade, att giltig sakramentsförvaltning är beroende av sakramentsförvaltarens moraliska tillstånd. Fördömdes vid flera tillfällen (påven Stefanus I (254-257), påven Miltiades (310-314), konciliet i Arles (314), under det att sakramenten verkar ex opere operato, dvs. i kraft av den utförda handlingen, när den utförs enligt föreskrifterna, i överensstämmelse med Kristus-Kyrkan.
Dopet. Trons sakrament (Matt 28:18-20; Apg 2:37-38). Tillsammans med konfirmationen och eukaristin är det människans invigning till Kristus och införande i Kyrkan som kristen ( de tre så kallade initiations- eller invigningssakramenten. Johannes Döparens dop var ett "omvändelsedop till syndernas förlåtelse" och en förberedelse till Kristi dop (Luk 3:1-18). Det kristna dopet är en ny födelse, en andlig pånyttfödelse (Joh 3.3, 5), ett dop med den Helige Ande till livet som Guds barn (Rom 8:16). Kyrkan kallar dopbarnet (eller på dess vägnar föräldrarna och faddrarna) till omvändelse och tro. "Tar ni avstånd från synden…Tar ni avstånd från Satan….Tror ni på Gud…"Celebranten ber Gud helga vattnet, om det inte redan tidigare är välsignat, så att dopbarnet kan renas från alla synder, både arvsynd och eventuella personliga synder, och frälsas genom den Helige Ande till livet i Kristus. Dopet är således en död från synden och en uppståndelse med Kristus till att vandra med honom i ett helt nytt liv (Rom 6: 3-11; Kol 2:6). Det sker genom neddoppning eller vattenbegjutning i "Faderns och Sonens och den Helige Andes namn". Detta är rättfärdiggörelsen. Ty härigenom är den fallna människan räddad ur mörkrets välde och förd in i Guds älskade Sons rike (Kol 1:13; Tit 3:4-7). Dopet utplånar arvsynden men inte dess följder= den fallna naturen. Men den heliggörande nåden och tron på Guds kraft (Kol 2:12) skänker hopp om det eviga livet och kärleken, för att tron skall bli verksam i gärningar (Kol 1:4-5; Rom 5:1-5; Gal 5:6). Dopförbundet är radikalt och totalt, både från Guds och människans sida. Det är den grundlag, varigenom Gud vill handla genom sina människor, och människorna skall leva, dö och uppstå till evigt liv. Därför kan dopet inte upprepas. Tvärtom präglar det dopbarnet med ett outplånligt kännetecken, en dopets prägel, som betyder, att den döpte nu för alltid är Kristi egendom (även i fall då människan å sin sida bryter sig ut från förbundet med Gud. I dopet förenas den döpte också med alla de andra döpta i en kropp, en ande, en Herre, en tro, ett dop.." (Ef 4:4-5). Kyrkan är denna Kristi kropp (1 Kor 12:13). Det tillkommer därför också Kyrkans prästerskap (biskop, präst eller diakon) att förvalta dopets sakrament i samband med Kyrkans liturgi, särskilt eukaristin (särskilt påsknatten, andra påsksöndagen). Då dopet är nödvändigt för frälsningen, kan i nödfall (t.ex. livsfara) varje kristen, ja varje människa (till och med en odöpt) meddela dopet giltigt, om det sker i Kyrkans intention och enligt dess föreskrifter, dvs. begjutning med vatten och orden: "Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn". (Jfr Rituale för barndop). Det är i alla händelser Kristus själv, som meddelar dopet, vare sig det sker genom det ena eller det andra mänskliga redskapet. Villkorligt dop kan ges till en konvertit , som upptages i den Katolska Kyrkan, om det råder osäkerhet om giltigheten av det tidigare dopet. Det är inte tal om omdop, då den som döper inleder dopritualet med dess ord: "Om du är döpt, döper jag dig inte. Om du inte är döpt, döper jag dig…" Se även: Krisma, barndop, blodsdop, önskedop.
Dopfadder: Se: fadder.
Dopfunt (lat. fons= källa). Ett kar, ofta placerat på en sockel över vilket dopet äger rum. De fornkyrkliga och medeltida dopfuntarna är stora, under det att dopet skedde genom neddoppning. Var tidigare placerad vid kyrkans ingång, eventuellt i ett särskilt kapell (dopkapell), men hör efter 2:a Vatikankonciliets liturgireform hemma på en mer central plats, som är synlig för hela församlingen.
Dopkapell. Ett särskilt kapell, där dopfunten befinner sig. Är i större, äldre kyrkor placerad vid kyrkans ingång. Kallas också baptisterium.
Dopnamn. Namngivningen är inte en integrerande del av dopritualet men har fått sin naturliga anknytning till detta. Prästen inleder med att fråga, vilket namn de har bestämt för sitt barn. I Fornkyrkan var de flesta döpta vuxna, som för länge sedan hade fått sitt namn, som de inte ändrade. Däremot fanns det god anledning för dem att göra sitt namn till ett kristet namn genom ett heligt liv och/eller martyriet. Från c:a 800 började man välja ett helgonnamn från Gamla eller Nya Testamentet, därefter även från kyrkohistorien. Det kristna namnet skulle vara tecken på att dopkandidaten nu skulle upptagas i de heligas samfund och ha sin namne- helgonets exempel för ögonen i hopp om särskild förbön. Även idag uppmanar Kyrkan att välja ett namn, som inte är främmande för det liv, som dopet för os in i. Se även: namn.
Dopvatten. Det vatten som används vid dopet invigs vanligen under påsknattens liturgi. Det kan dock även invigas omedelbart före dopet, och i nödfall kan allt rent vatten användas.
Dormitorium (lat. dormire= att sova). Sovrum i ett kloster. Några kloster har haft gemensamt sovrum, men idag har de flesta ordensmedlemmarna egna rum (celler).
Doxologi (grek doxa= ära, beröm. Lovprisning av Gud, t.ex. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande…och mässans Gloria: Ära vare Gud i höjden…och avslutningen på den eukaristiska bönen: Genom honom och med honom och i honom…
Dröm. Även om drömmen i sig själv är ett rent psykologiskt fenomen, visar GT och NT och helgonens liv exempel på att Gud kan betjäna sig av dem i drömmen för att upplysa en människa om sin vilja med den.
Dualism. (lat. dualis= som innehåller två). En synpunkt som hävdar att det finns två fundamentalt sett oförenliga storheter, t.ex. Gud och världen, anden och materien, själen och kroppen, ljuset och mörkret. I Kyrkans historia har kätterska rörelser (som t.ex. gnosticismen och manikeismen) varit utpräglat dualistiska.
Duvan. Används i den kyrkliga konsten som symbol för den Helige Ande, som uppenbarade sig under denna skepnad vid Jesu dop (Matt 3:16).
Duplex (lat. dubbelt). Se: Fester.
Dygder (lat. virtus= kraft, förmåga). Benägenhet som sätter en människa i stånd att handla riktigt i överensstämmelse med förnuftet, upplyst av tron. Man räknar normalt med följande dygder: De teologala: Tron (fides), hoppet (spes) och kärleken (caritas). De fyra så kallade kardinaldygderna (lat. cardo= gångjärn, dvs. de fundamentala dygder, som öppnar dörren in till hela den moraliska världen, är klokhet (prudentia), måttfullhet (temperantia), tapperhet (fortitudo) och rättrådighet (justitia), jfr Vish 8:7. Dessutom: Ödmjukhet (humilitas), kunskap (scientia), fromhet (pietas), vishet (sapientia), tålamod (patientia), saktmod (mansuetudo eller benignitas), lydnad (oboedientia), kyskhet (castitas), ståndaktighet (perseverantia), endräkt (concordia) och barmhärtighet (misericordia). I den religiösa konsten avbildas dygderna gärna som kvinnogestalter.
Dyofysitism (av grek. dyo två och fysis natur). Tvånaturslära, läran att det i Kristus finns två naturer, en gudomlig och en mänsklig. En extrem form av dyofysitismen var nestorianismen, men också beslutet vid konciliet i Chalcedon 451 (att i Kristus finns två naturer förenade i en person), kan ses som en form av dyofysitism. Enligt Katolska Kyrkans Katekes bekänner Kyrkan att Jesus oskiljaktligt är sann Gud och sann människa. Han är verkligen Guds Son som blev människa, vår broder - utan att han därför upphör att vara Gud, vår Herre. (KKK 469)
Dyrbara blod. Se: Kristi blod.
Döden, Den andra. Bibliskt uttryck för förtappelsen (jfr Upp 2:11; 20:6, 14; 21:8). Se även: Köttets uppståndelse; odödlighet.
Döden. Upphörande av människans kroppsliga funktioner, eftersom själen lämnar kroppen. Människan drar sin sista suck, kroppen skiljs från själen och upplöses. Enligt den kristna uppenbarelsen är döden ett straff för synden, en följd av arvsynden: "Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden" (Rom 5:12). Människan bröt med Gud, livets källa, och måste därför mista livet, dvs. vända tillbaka till stoftet (1 Mos 3:19). I Kristus har straffet förvandlats till ett kärleksoffer: På hela mänsklighetens vägnar överlämnade han sig själv åt Gud och blev lydig intill döden. Sålunda dödade han upproret i sin egen kropp och öppnade den för Guds Ande. Och i uppståndelsen gjorde Gud honom, "den siste Adam, till en varelse som ger liv (1 Kor 15:45). Döden har mist sin udd ( 1Kor 15:55). I dopet får de kristna del av Kristi uppståndelse.
Dödshjälp, aktiv. Se: eutanasi.
Dödshjälp, passiv. Se: euntanasi.
Dödsriket (grek Hades, hebr. Sheol) Jfr den apostoliska trosbekännelsen "nedstigen till dödsriket". På frågan var Jesus var under påsklördagen svarar NT och trosbekännelsen: Hans kropp var i graven, hans själ i dödriket (jfr Matt 12:40; Apg 2:24, 31; Rom 10:7; Ef 4:9; Hebr 13:20). "Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse" (1 Pet 3:18-19). Med andar menas sannolikt de fallna änglarna (jfr v.22; 2 Pet 2:4, 9; Jud v.6-7); andra exegeter menar dock att det är de fallna människorna från syndaflodens dagar (jfr v.20). Döden och dödsriket var en följd av syndafallet (Rom 5:12), och Jesu nedstigande till dödsriket var den sista konsekvensen av hans människoblivande. Han måste som varje människa som dör gå till dödsriket; först då hade han fullföljt det mänskliga livet från vaggan till graven. Att han skulle uppstå igen var inte heller främmande för judisk tro under de sista århundradena före Kristus. Bortsett från saddukéerna (Apg 23:8) väntade man en universell uppståndelse på den yttersta dagen (jfr Joh 11:24) En individuell uppståndelse var däremot okänd för denna tid; därför menade de första kristna i början, att i och med Jesu uppståndelse måste världens ände och hans återkomst vara omedelbart förestående (jfr 1 Thes 4:14-17). Det var som människoson och Frälsare Jesus nedsteg till dödsriket: "Evangeliet blev förkunnat även för de döda" (1 Pet 4:6).
Hans framträdande i dödsriket var en proklamation av den seger över alla ondskans makter han vann på korset i sin egen kropp. Och som sådan verkar han nu på de döda. Det betyder en seger över de onda andarna (1 Pet 3:22); "Gud avväpnade härskarna och myndigheterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus" (Kol 2:15).
Det är denna makt över dödsrikets portar (dvs. det ondas makt) Jesus ger vidare till Kyrkan (jfr Matt 16:18). Med segern över de onda andarna följer också en befrielse av de rättfärdiga döda, "även om de som människor blev dömda kroppsligen, skulle de få leva andligen, som Gud" (1 Pet 4:6), dvs. få del av Kristi uppståndelse vid tidens fullbordan.
Matteusevangeliet syftar på denna befrielse av de döda vid Jesu död, då "många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många". (Matt 27:52-53). Det är förmodligen tal om syner, ett eko av det genombrott eller uppbrott som Jesu fram-trädande i dödsriket åstadkommer. Jesus är den första människa som lyftes upp till skådande av Gud. Det är han som öppnar himlens port, både för de rättfärdiga som dog före honom (jfr Heb 11:39-40) och för dem som följer efter. I berättelsen om den rike mannen och Lasarus (Luk 16:19f) talar Jesus om två olika boningar i dödsriket: ett helvete för de förtappade och en förgård till de rättfärdiga döda. Den fattige Lasarus bärs av änglarna upp i Abrahams sköte, men då den rike mannen slog upp sina ögon i dödsriket, befann han sig i pina. Och då han ropade om hjälp, svarade Abraham: "det gapar en klyfta mellan oss och er". Ingen passage är möjlig (jfr Augustinus brev till Evodius 164 n.3).
I dödsriket kulminerar Jesu medlidande med syndarna, då han i lydnad mot Gud står ansikte mot ansikte mot förtappelsens fasa, det ondskans kaos, där allt oavbrutet störtar samman i ett objektivt fixerat hat, i motsats till Kristi kärlek, som oavbrutet träder ut ur sig själv för att samla alla: "Gud förvandlar själva avgrunden till en väg åt honom" (Gregorius den store).
Men att Jesus skulle uppstå redan på den tredje dagen och föra fångarna med sig, då han steg upp i höjden (Ef 4:8), det var något nytt. Dödsriket i det gamla förbundet är hädanefter inte identiskt med helvetet i det nya förbundet, ty en skillnad är att Kristus är där, säger den helige Augustinus.
Liksom människosläktet föll i sin förste stamfader, så skall Gud återupprätta släktet i dess andre stamfader, Kristus. I honom finns åter erbjudandet om evigt liv hos Gud, men erbjudandet är större än det den första Adam förstörde, ty Kristus är större (jfr Rom 5:20). "Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska", dvs. Kristus (1 Kor 15:49).
Förtappelsen är nu en förtappelse av livet i Kristus och mellantillståndet för de rätt-färdiga syndarna ett reningsställe till hans liv hos Gud.
Se också: Skärselden;
helvete
; himlen.
Dödsstraff. Statens strängaste straff för allvarliga förbrytelser. I GT föreskrivs dödsstraff för t.ex. hädelse, trolldom, äktenskapsbrott och mord. Teologer har genom tiderna försvarat användningen av dödsstraff vid vissa tillfällen, jfr Rom 13:4. Idag finns det en utbredd motvilja mot dödsstraff (t.ex. i Amnesty International). Den Katolska Kyrkans Katekes ger följande nyanserade redogörelse för Kyrkans hållning: Samhällets bästa kräver uteslutning av den som angriper det. Kyrkan har därför traditionellt erkänt myndigheternas välgrundade rätt och plikt att döma straff, som svarar mot förseelsens farlighet utan att utesluta dödsstraff i händelse av yttersta allvar. På liknande sätt har den lagliga överheten rätt till väpnat försvar mot dem som angriper det samhälle det är ansvarigt för. Straffet skall primärt sona den oordning som vållats. Accepteras det fritt av den skyldige, får det karaktär av soning. Dessutom åstadkommer straffet ett botande värde, när det så vitt möjligt medverkar till den skyldiges bättring (jfr Luk 23:40-43). Om oblodiga förhållningsregler är tillräckliga att försvara det mänskliga livet mot den aggressive och beskydda den offentliga ordningen och den personliga säkerheten, bör myndigheterna hålla sig till dessa förhållningsregler, eftersom de bättre motsvarar de konkreta villkoren för det allmännas väl och står mer i överensstämmelse med människans personliga värdighet. Jfr Matt 5:21-39, 44; 26:52; Luk 23:40-43. Den Katolska Kyrkans Katekes 2266 och 2277.
Dödssynder. Synd till döden, dvs. den andliga död som följer av brott mot Gud. Den döpte mister sin dopnåd och därmed tillgången till sakramenten, men undantag av botens sakrament, som kan återge honom dopnåden, om han bekänner sin synd, ångrar och omvänder sig och gör bot. Dödssynder kallas idag: allvarliga synder ( i motsats till svaghetssynder). Se även: Huvudsynder.
Dörrvaktare. Se: Lägre vigningar