Antependium (lat. pendere= hänga ned, ante framför). Ett förhänge eller kläde (eventuellt i årstidens liturgiska färg), placerat på altarets framsida.
Antifon (grek. Anti= motsatt, phone= stämma). 1. Bön, bedd växelvis mellan två körer.
2. Kort sats, ofta från Bibeln, som läses eller sjunges före och efter varje psalm i tideböner eller gudstjänster. Är en slags nyckel till förståelse av psalmen.
3. De så kallade stora antifonerna eller "="- antifonerna, som sjunges sju dagar före Jul.
4. De fyra Maria-antifonerna: Alma Redemptoris Mater, Ave Regina coelorum, Regina coeli laetare och Salve Regina.
Antifonale. Liturgisk bok som innehåller antifoner med noter.
Antiklerikalism. Hållning riktad mot prästerna respektive Kyrkan och den har genom tidernas lopp funnit olika uttryck.
Antikonception. Användande av olika medel för att slippa oönskad graviditet. Kyrkan erkänner endast den naturliga födelsekontrollen som moraliskt försvarbar.
Antikrist. Kristi och Kyrkans stora fiende, som skall föregå domedagen som en motsats till Kristus eller ett redskap för Satan, jfr 2 Thes 2.3; 1 Joh 2:18.
Antimension (grek anti= i stället för; lat. mensa= bord). I de orientaliska riterna ett stycke tyg med reliker invigt av biskopen och det ersätter altarstenen och corporalet. Kan även användas av kyrkan i Väst. Se: altarsten.
Antimodernist-eden. Införd av påven Pius X år 1910 och förelagd alla präster engagerade i själavård och undervisning för att beskydda Kyrkan mot modernismens villfarelser rörande uppenbarelsen och dess överlämnande. (Denzinger 2145-2147).
Antinomism (grek. anti= mot och nomos lag). Samlande begrepp för riktningar som förkastar eller förringar värdet av moraliska regler.
Antipåve. Motpåve.
Antisemitism. Fördomsfulla känslor och handlingar riktade mot judarna. Orsakerna till detta är många och komplexa, häribland även hållningen till Jesu fällande dom och avrättning. 2:a Vatikankonciliet har fördömt antisemitismen och givit uttryck för en nyanserad hållning till judarna i detta sammanhang. Konciliet framhäver det utvalda folkets kallelse och plats i Guds frälsningsplan och det gemensamma arvet i det gamla förbundets uppenbarelse. Jerusalem kände inte sin besökelsetid (jfr Luk 19:44) och till stor del tog judarna inte emot Evangeliet (jfr Rom 11:28-29).
"Men även om de judiska myndigheterna och deras hantlangare genomdrev Kristi död (jfr Joh 19:6), så kan ansvaret för det som begicks under hans lidande dock inte tillräknas alla de judar, som levde den gången och inte heller judarna i vår egen tid. Låt ingen åberopa sig på att Kyrkan är Guds nya folk för att stämpla judarna som förkastade av Gud eller förbannade, som om detta skulle framgå av den heliga skrift". Kyrkan fördömer varje förföljelse, oavsett vilka människor den må vara riktad mot och beklagar med sorg alla uttryck för antisemitism, oavsett vilka tider de har ägt rum och vem som har varit deras upphovsman. (Förklaringen om Kyrkans förhållande till de icke kristna religionerna - Nostra aetate)
Antoniuskors. Se: kors.
Antropomorfism (grek. Anthropos= människa, morphe. Skepnad). Överföring av mänskliga drag på icke-materiella ting, särskilt uppfattningen av gudar som idealiska människor.
Apokalyps (grek. Uppenbarelse). En speciell litterär genre i senjudendomen och den tidiga kristendomen, som uppenbarar framtidsvisioner med hjälp av talspekulationer och symboler: djur symboliserar människor, vilda djur står för hedniska riken, änglar beskrivs som människor, fallna änglar som stjärnor osv. Daniels bok i Gamla testamentet och Johannes Uppenbarelse i Nya testamentet är apokalypser.
Apokryfa skrifter (grek. Gömda skrifter)
1. Judiska och fornkristna skrifter av uppbygglig karaktär och med vissa likheter med de kanoniska böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet (t.ex. Jakobsevangeliet och Thomasevangeliet), vars luckor i framställningen de vill fylla ut. De har gärna traderats i en inspirerad författares namn, men innehåller även villoläror och hör inte till den heliga Skrift. I protestantisk teologi kallas de pseudoepigrafer.
2. Luthersk beteckning för de böcker i Gamla testamentet som är utelämnade i den judiska Kanon från c:a 100 e.Kr men som finns med i den grekiska Kanon i Seputaginta. Enligt luthersk uppfattning är de av lägre rang och inte utan vidare rättesnöre för tron. Enligt reformert uppfattning hör de alls inte till den heliga Skrift. Den Katolska Kyrkan följer Septuaginta, som var den officiella judendomens officiella Bibel (avslutades c:a 150 e.Kr.), och den citeras med förkärlek av Jesus och apostlarna i Nya testamentet. De erkänner dem därför som inspirerade på samma sätt som de övriga (protokanoniska) skrifterna i Gamla testamentet och kallar dem deuteokanoniska, eftersom de representerar en senare (mer framskriden) etapp i Uppenbarelsen. Det rör sig om sju böcker: Tobit, Judit, Baruk, Salomos vishet, Jesus Syraks vishet, Första och Andra Mackabéerböckerna samt vissa tillägg till Esters och Daniels böcker. (se även Deuterokanonisk)
Apologetik (grek. Apologeisthai= försvara sig). Teologisk disciplin, som undersöker trons filosofiska och historiska förutsättningar med hänsyn till trons försvar. Se även: teologi.
Apologia pro vita sua (lat. Försvar för sitt liv). Titeln på kardinal Newmans självbiografi (1864) om orsakerna till hans utveckling från anglikan till katolik.
Apostasi (grek. Inte stå). En döpt persons fullständiga och frivilliga avvisande av den kristna tron. Se även: heresi, schism.
Apostat ( grek. Inte stå). En kristen person som fullständigt och friviligt ger upp sin kristna tro. Se även: heretiker, schismatiker.
Apostata (lat. avfälling). Tillnamn på t.ex. en avfällig kejsare.
Apostel (grek. Apostolos av verbet apostello= att sända). Sändebud, befullmäktigat. Aposteln representerar den som har sänt honom och är bemyndigad av honom. Apostlar i Nya testamentet är framför allt de tolv lärjungar som Jesus väljer ut för att grunda sin Kyrka. De skall vara "hos honom", förkunna Evangeliet och driva ut onda andar (Mark 3:14-15). De sändes att missionera för att tala i hans namn, bemyndigade av honom (Matt 10:1, 40) med särskild auktoritet över Kyrkan, som de skall styra (Matt 16:18-19; 18:18).
De utgör grunden för det nya Israel; Deras tolvtal svarar mot det gamla Israels 12 stammar och kompletterades med Mattias, då Judas fallit från (Apg 1:15-26). De skall tillsammans med Människosonen vara domare på den yttersta dagen (Matt 19:28). Till dem ger den uppståndne Jesus missionsbefallningen (Matt 28:18f). De skall vara hans vittnen, dvs. vittna om att den uppståndne Kristus är den Jesus de har levt och arbetat med, från dopet i Jordan till himmelsfärden (Apg 1:8, 21-22).
Härtill kommer Paulus. Han kallas av den uppståndne Kristus själv att vara hedningarnas apostel (1 Kor 9:1; Gal 1:1, 15-16), i samförstånd med Petrus och de andra apostlarna som gav handslag på samhörigheten (Gal 1:18; 2:9). Han utövar apostolisk myndighet över läran (Gal 1:8), ämbetena (1 Tim 1:14; 5:22) och jurisdiktionen (1 Kor 11:3-4) i de församlingar han själv grundar. Och han kräver lydnad från dem genom "Andens kraft" (Rom 15:18-19), som är "tjänare för alla" (1 Kor 9:19).
Det är på grund av dessa apostlar som Kyrkan betecknas som "apostolisk". Katolska biskopar är apostlarnas efterföljare; se: apostolisk succession. Se också: Kyrkan.
Apostlakollegiet. Jesus utvalde tolv av sina lärjungar till en fast grupp, ett "kollegium", och gav dem av sin myndighet för att de skulle göra alla folk till hans lärjungar, göra dem heliga och styra dem. (Den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan- Lumen gentium). I Nya testamentet används uttrycket "de tolv" (lärjungarna), jfr Matt 10:1. Se: kollegialitet.
Apostlakonciliet. Apostlarna och de äldste samlades i Jerusalem c:a år 49 för att avgöra frågan om de hednakristnas förhållande till Mose lag, jfr Apg 15: 5-29).
Apostolat. Samlande beteckning på allt det Kyrkan gör för att utbreda Kristi rike på jorden och för att ge alla människor del av frälsningen. Kyrkan, Kristi kropp utövar detta apostolat genom alla sina lemmar, om än på olikartat sätt, dvs. "efter den kraft han ger år varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek". (Ef 4:16)
Det finns redan i Nya testamentet en klar skillnad mellan apostlaämbetet hos de tolv och Paulus - och utövandet av Kyrkans apostolat. Jesus sände själv (enligt Luk 10:1-16) ut 70 andra lärjungar "före sig" som arbetare för "Skördens Herre". Och apostlarna har som fortsättning på detta dragit in medarbetarna på olika nivåer, män och kvinnor (se t.ex. 1 Thess 1:1-8; 1 Kor 16:15-19). Tjänsterna i Kyrkan är alltså olika, men sändningen är densamma.
Kristus har givit apostlarnas efterföljare ämbetet att lära, helga och styra i hans namn och med hans myndighet. Men även lekfolket har tack vare dopet och konfirmationen av Herren själv fått rätt och plikt till apostolat (jfr 1 Pet 2:4-10). De måste därför fullgöra sin del av hela Guds folks missionsverk, såväl i Kyrkan som i världen (jfr Dekretet om lekmannapostolatet - Apostolicam actuositatem 2 och 3).
Se också: lekmannaapostolatet.
Apostolicam actuositatem (lat. det apostoliska verket). Amdra Vatikankonciliets dekret om lekmanna- apostolatet (1965). Se ekumeniska koncilier (Andra Vatikankonciliet) .
Apostolisk. Ett av Kyrkans fyra kännetecken utan vilket en Kyrka inte fullt ut är Kyrka; jfr den nicænska trosbekännelsen: "én, helig, katolsk och apostolisk Kyrka". Kyrkan är apostolisk, ty den står på apostlarnas grund (se apostel), bekänner sig till apostlarnas tro. Den är aapostolisk eftersom dess ledare (biskoparna) är apostlarnas efterföljare (se: apostolisk succession); jfr Matt 10:40; 1 Joh 1:1-4. I vidare bemärkelse används uttrycket om det kyrkliga arbetet, varvid Kyrkans apostoliska sändning omfattar alla hennes medlemmar (se: apostolat).
Apostolisk delegat. En ärkebiskop, som är påvens representant hos biskopsdömena i ett eller flera länder, utan diplomatisk funktion. Se även: Apostolisk nuntie, delegat.
Apostolisk efterföljare. Se även apostolisk succession , biskoparna, i obruten följd (succession), obruten apostolisk tradition (se: tradition) och därför även obruten gemenskap med varandra, dvs. hela biskopskollegiet och särskilt dess huvud, biskopen av Rom, påven, Petrus efterföljare, enhetens garant. Apostlaämbetet är personligt och kan inte ges vidare, men bestämda apostoliska funktioner skall enligt Kristi missionsbefallning (Matt 28:19-20) fortsätta i Kyrkan till världens slut.
Därför insatte apostlarna medarbetare och efterföljare och anförtrodde dem genom handpåläggning och vigningens nåd den helige Andes nåd att representera Kristus som lärare, herde och präst och att handla på hans vägnar. Detta sker i den sakramentala biskopsvigningen (jfr 1 Tim 4:14; 2 Tim 1:6-7; Den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan - Lumen gentium; se prästvigning). Den obrutna följden av biskopar är knuten till den obrutna apostoliska traditionen, dvs. apostlarnas ämbete och lära, som kroppen till själen (jfr Tit 1:5-9; Apg 20:26-32).
Och den enskilde biskopen skall stå i obruten gemenskap med hela biskopskollegiet under ledning av påven, Petrus efterföljare (jfr Joh 21:15-17). Det är biskopskollegiet som sådant, som efterföljer apostlakollegiet - de tolv, som tillsammans representerar Israel, Guds folk. Det är alltså som medlem av världsepiskopatet den enskilde biskopen står i den apostoliska successionen. Det är därför som han efter gammal kyrklig sed mottar sin biskopsvigning genom minst tre biskopars handpåläggning.
Apostoliskt mandat (lat. mandatum= föreläggande, order). En officiell skriftlig förklaring från påven (används speciellt om det dokument, som tillåter biskopsvigning av en bestämd kandidat).
Apostolisk nuntie (lat. nuntius= sändebud). Påvestolens ambassadör i ett land, som påvestolen har diplomatiska förbindelser med. Det är en ärkebiskop som utöver att ta sig an gemensamma saker mellan Vatikanen och det ifrågavarande landet även övervakar Kyrkans tillstånd i landet. I de länder, som har avtalat med påven härom, är nuntien självskriven ordförande (doyen) för den diplomatiska kåren. Fram till 1992 betecknades en nuntie som inte var född doyen apostolisk pronuntie. Se även: apostolisk delegat.
Apostolisk protonatur. Ämbetsman vid den påvliga kurian. Titeln ges även som ärotitel åt vissa av det andliga ståndet.
Apostolisk provikarie. Präst som efterträda en apostolisk vikarie om denne dör, hålls fängslad eller på annat sätt förhindras att utöva sitt ämbete.
Apostolisk prefekt. Den kyrkliga ledaren i ett missionsområde, som ännu inte är biskopsdöme. Han är normalt inte vigd till biskop. Se även: apostolisk vikarie.
Apostolisk skrivelse. Se: påvliga dokument.
Apostolisk succession. se även: Apostlarnas efterföljare,biskoparna, i obruten följd (succession), obruten apostolisk tradition (se: tradition) och därför även obruten gemenskap med varandra, dvs. hela biskopskollegiet och särskilt dess huvud, biskopen av Rom, påven, Petrus efterföljare, enhetens garant. Apostlaämbetet är personligt och kan inte ges vidare, men bestämda apostoliska funktioner skall enligt Kristi missionsbefallning (Matt 28:19-20) fortsätta i Kyrkan till världens slut.
Därför insatte apostlarna medarbetare och efterföljare och anförtrodde dem genom handpåläggning och vigningens nåd den helige Andes nåd att representera Kristus som lärare, herde och präst och att handla på hans vägnar. Detta sker i den sakramentala biskopsvigningen (jfr 1 Tim 4:14; 2 Tim 1:6-7; Den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan - Lumen gentium; se prästvigning). Den obrutna följden av biskopar är knuten till den obrutna apostoliska traditionen, dvs. apostlarnas ämbete och lära, som kroppen till själen (jfr Tit 1:5-9; Apg 20:26-32).
Och den enskilde biskopen skall stå i obruten gemenskap med hela biskopskollegiet under ledning av påven, Petrus efterföljare (jfr Joh 21:15-17). Det är biskopskollegiet som sådant, som efterföljer apostlakollegiet - de tolv, som tillsammans representerar Israel, Guds folk. Det är alltså som medlem av världsepiskopatet den enskilde biskopen står i den apostoliska successionen. Det är därför som han efter gammal kyrklig sed mottar sin biskopsvigning genom minst tre biskopars handpåläggning.
Apostolisk vikarie. En ledare av det kyrkliga arbetet i ett område, som ännu inte är något biskopsdöme. Han är biskopsvigd. Se även: apostolisk prefekt.
Apostoliskt vikariat. Ett geografiskt område, ofta i missionsländerna, som ännu inte blivit upphöjt till biskopsdöme. Det leds av en apostolisk vikarie.
Apostoliska brev. Se påvliga dokument.
Apostolisk delegation. Beteckning för den institution som omger den apostoliska delegaten.
Apostoliska epistlar. Se påvliga dokument.