Ecce homo (lat. se vilken människa). Pilatus' ord till folket, då soldaterna hade spottat på Jesus (Joh 19:5). Uttrycket betecknar även bild av den lidande Jesus.
Ecclesia (grek. ecclesia= församling av människor som har kallats samman). Se: Kyrkan.
Ecclesia semper reformanda (lat. Kyrkan skall ständigt förnyas. En gammal grundsats som var aktuell under reformationstiden och åter under 2:a Vatikankonciliet. Uttryck för ett dynamiskt kyrkobegrepp. "Varje förnyelse av Kyrkan består huvudsakligen av en tillväxt i trohet mot dess kallelse…Hon är av Kristus kallad att ständigt företa den reform som den för varje tid har behov av i egenskap av mänsklig och jordisk institution". (Dekretet om ekumeniken 6). Liksom var och en av Kyrkans medlemmar ständigt behöver omvändelse och är kallad till det, genomgår Kyrkan en fortlöpande inre och yttre förnyelse, jfr t.ex. 5. Laterankonciliets konstitution Constituti (Mansi 32, 988 B-C).
Ecclesiastes. Predikarens bok i GT.
Ecclesiasticus. Syraks bok i GT.
Ecclesiologi. Grek. läran om Kyrkan.
Ed. En åkallan av Gud vilken tas till vittne på, att man talar sanning eller att man vill hålla sitt ord.
Efesus. Se: ekumeniska koncilier.
Efterföljelse. Se Kristi efterföljelse.
Egocentricitet (Lat. ego= jag, centrum= mittpunkt). En hållning att ha sig själv som centrum för sitt liv och utgångspunkt för sina handlingar. Det kan vara omedvetet som hos barnet eller patologiskt som hos den vuxne, som inte kan skilja mellan den egna subjektiva och den objektiva verkligheten, eller cynisk hos den som medvetet väljer den som sin livshållning.
Egoism (lat. ego= jag). Egenkärlek, själviskhet, dvs. egennytta på andras bekostnad. Det finns däremot en legitim kärlek till sig själv som består av att följa det livsmål, som har givits av Gud och som man personligt är ansvarig för och som man ska stå till räkenskap för inför honom. Denna legitima självkärlek är i verkligheten norm för kärleken till nästan. Jfr budet: Du skall älska din nästa som dig själv.
Ekletisk (grek ekletikos= utvald). Att utvälja skenbart lika drag från olika religioner och utelämna drag som är olika med avsikt att göra en ny sammansmält religion. Står i motsats till de ekumeniska riktlinjer i Katolska Kyrkan, vilka både vill se olikheterna i ögonen och eventuellt även pröva att övervinna dem eller lära sig att respektera en legitim pluralism i enheten.
Ekumenik (grek. oikoumene= den bebodda världen). Ordet används i två skilda sammanhang. 1. Om den Katolska Kyrkans ekumeniska koncilier, dvs. kyrkomöten mellan de katolska biskoparna från hela världen, vartill fogas ordensföreståndare från de viktigaste ordnarna, förenade inbördes och med påven som leder mötena, antingen personligen eller genom sina legater. På det 2:a Vatikankonciliet (1962-65) deltog således c:a 2.500 konciliefäder. Ett ekumeniskt koncilium representerar alltså Kyrkans högsta auktoritet och tar suveräna beslut i de viktigaste tingen inom Kyrkans tro och moral. 2. Om strävan efter återförening av de åtskilda kyrkosamfunden i kristenheten. Om sin hållning i detta säger 2:a Vatikankonciliet: Den Katolska Kyrkan lär, att utanför Kyrkan finns det ingen frälsning, dvs. att alla som når sin eviga bestämmelse, blir frälsta genom Kristi enda Kyrka "även om flera beståndsdelar av helighet och sanning även finns utanför dess organisation, beståndsdelar som eftersom de är Kristi Kyrkas säregna gåvor, verkar i riktning mot den katolska enheten" (Lumen gentium 8; Dekretet om ekumeniken 3). Tack vare dessa beståndsdelar kan Kristi Kyrka också nå ut till alla av god vilja, vilka utan egen skuld har stått utanför den katolska enheten här på jorden. Om detta förhållande har den Katolska Kyrkan en mycket nyanserad hållning, något som är avhängigt av vad var och en har bekänt sig till och vilka möjligheter till en full och hel tro han eller hon haft. - Om Kyrkans förhållande till de icke- katolska kristna sägs, att Kyrkan av flera skäl är förenad med dem som är döpta och bär hedersnamnet kristna, dock utan att bekänna sig till den oavkortade tron eller utan att bevara gemenskapen med Petrus' efterföljare….Därför väcker Anden hos alla Kristi lärjungar längtan och sporrar till handlingar, som tar sikte på att i fredens ande förena alla i en hjord under en herde på den väg som Kristus har bestämt" (Lumen gentium 15). - Om Kyrkans förhållande till de icke- kristna: "Också de är på skilda premisser riktade mot Guds folk": Först judarna, "som fick förbundet och löftena och som Kristus efter sin mänskliga natur härstammar från". Så har vi muslimerna, som åberopar sig på Abrahams tro och tillber den ende, barmhärtige Guden, som på den yttersta dagen skall döma människorna. Så har vi "dem som oförskyllt eller utan kunskap om Kristi evangelium och hans Kyrka söker Kristus av uppriktigt hjärta - och under nådens impulser prövar att utföra hans vilja sådan som de känner den i sitt samvete - även de skall nå fram till den eviga frälsningen. Och den gudomliga försynen vill inte förneka den nödvändiga hjälpen att frälsa dem som inte har haft möjlighet att nå fram till en medveten gudskunskap, men som förvisso inte utan Guds nåd, strävar efter att leva rätt. Allt det goda och sanna som finns hos dem blir av Kyrkan betraktat som en förberedelse till evangeliet och en gåva från honom som upplyser varje människa så att de till slut skall ha evigt liv. Men ofta har människorna blivit förförda av den Onde…(jfr Rom 1:21, 25). Eller blir de utsatta för den yttersta förtvivlan, ty de lever och dör i denna världen utan Gud. Av denna anledning, till Guds ära och för dessa människors frälsning minns Kyrkan Herrens bud om "att predika frälsning för hela skapelsen" (Mark 16:16; Lumen gentium 16). Se även: Ekumenisk rörelse; Enhet; Petrusämbetet.
Ekumeniken, Dekretet om. Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Ekumenisk. En handling eller hållning som förutsätter eller strävar mot större enhet mellan två eller flera kristna konfessioner. Se: Ekumenik; Ekumenisk rörelse.
Ekumenisk rörelse. Den protestantiska upprinnelsen till den moderna ekumeniska rörelsen härstammar från världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910. Den gav stöd åt flera ekumeniska initiativ, som år 1948 i Amsterdam förde till upprättandet av Kyrkornas Världsråd. Idag representerar detta råd, med några få undantag, alla de kristna konfessioner, som inte står i gemenskap med Rom. Även alla ortodoxa kyrkorna är nu med. De strävar själva efter inbördes enhet, särskilt efter den pan-ortodoxa konferensen på Rhodos år 1961 och representerar generellt de synpunkter som är avgörande även för den romersk- katolska Kyrkan. I den Katolska Kyrkan kom det ekumeniska arbetet först på dagordningen med påven Johannes XXIII och upprättandet av Sekretariatet för de kristnas enhet under ledning av kardinalen Bea år 1964. Men ett halvt århundrades arbete hade föregått detta, varvid skilda personligheter och institutioner hade förberett marken. T.ex. "Samtalen i Malines " med engelska representanter år 1921-25 under ledning av kardinal Mercier; "Istina" grundat av p.C.J.Dumont i O.P. år 1926 och benediktinerklostret Chèvetogne i Belgien med dess tidskrift "Irenikon", grundades 1925 av Dom Lambert Beauduin, för ekumenisk kontakt med de orientaliska kristna Kyrkorna; "Chrétiens désunis", en teologisk programskrift av p.Congar O.P. år 1937; rörelsen "Una Sancta" i Tyskland 1939 osv. - Kyrkornas Världsråd ville långt ifrån vara någon "Överkyrka" i motsats till Rom, och har det tvärtom funnits en löpande kontakt i form av utväxling av observatörer till de officiella mötena (inkl 2:a Vatikankonciliets sessioner). Dessutom deltar den Katolska Kyrkan särskilt aktivt i Rådets kommissionsarbete och har till och med fullt medlemskap i den betydelsefulla kommissionen "Faith and Order". -Tillskyndelserna till hela detta arbete för kristen enhet har också kommit utifrån: från de sviktande frukterna av missionsarbetet, ansikte mot ansikte mot de icke-kristna religionerna; från nationalismen, både i de europeiska länderna och i den tredje världen; från vetenskapens frammarsch osv. Huvudsakligen är enheten dock en inomkyrklig angelägenhet. Det handlar om den kristna Kyrkans trovärdighet gentemot världen och hennes lydnad gentemot Kristi instiftelser och frälsningsplan. Om detta säger 2:a Vatikankonciliet i sitt dekret om ekumeniken: Kristus instiftade i Kyrkan eukaristin, som både symboliserar och förverkligar Kyrkans enhet. Han ville genom den Helige Ande kalla och församla det nya förbundets folk, dvs. Kyrkan, till trons, hoppets och kärlekens enhet. Han anförtrodde apostlakollegiet under Petrus ledning att förkunna Evangeliet, meddela sakramenten och att styra Kyrkan med kärlek. Därmed fullbordades folkets enhet och gemenskap i bekännelsen av en gemensam tro, utövandet av en gemensam gudsdyrkan och i en innerlig förståelse som mellan bröder i Guds familj. Kyrkans enhet i och genom Kristus, mitt i nådegåvornas mångfald är ett mysterium verkat av den Helige Ande. Om splitringen innanför den enda och odelade Kyrkan säger konciliet: Man skyller ofta på representanter från båda de stridande parterna. Men man kan naturligtvis inte lägga dem till last som i dag föds och får sin undervisning innanför de skilda kyrkosamfunden. De är tvärtemot föremål för den Katolska Kyrkans broderliga aktning och kärlek. Målet för den ekumeniska rörelsen är att realisera Kristi vilja med den enda, odelade Kyrkan: genom fördjupning i tron och växande lydnad mot Guds ord att övervinna de olika motsättningarna i lära och disciplin, ta bort orättfärdig kritik, etablera en äkta dialog mellan kyrkorna med hänsyn till samarbete, enstämmig bön och personlig samvetsrannsakan. Alla må pröva sin egen trohet mot Kristi vilja med Kyrkan och allvarligt ta itu med arbetet på krävande förnyelse och reformering. Mellan detta arbete och Kyrkans konvertitundervisning för enskilda personer, som önskar ansluta sig till den katolska gemenskapen finns det ingen motsättning. Från katolskt håll är de mest närliggande bidragen till enhetssträvandena förnyelse av det andliga livet, så att katolikerna bättre och tydligare kan bära vittnesbörd om den lära och de förordningar Kyrkan har tagit emot av Kristus genom apostlarna. Alla katoliker skall sträva efter den kristna fullkomligheten. Samtidigt skall de öppna sig för allt det som den Helige Andes nåd verkar i våra åtskilda bröders hjärtan. Se även: Ekumenik; enhet; Petrusämbetet.
Ekumeniska koncilier (grek oikoumene= den bebodda världen). Den Katolska Kyrkans högsta auktoritet på jorden. Lagligt inkallad församling av alla biskopar och vissa överhuvud för de större ordnarna, i inbördes gemenskap tillsammans med påven, som personligen eller genom en delegat leder mötena. Ett ekumeniskt koncilium har befogenhet att fatta beslut om alla förhållanden inom Kyrkan och kan - tillsammans med påven och aldrig utan honom - definiera bindande avgöranden för tron och moralen. Ekumeniska koncilier inkallas normalt, när Kyrkan hotas av läromässiga avvikelser eller är i behov av inre reformer. De kyrkorättsliga bestämmelserna finns nedtecknade i Codex Iuris Canonici (CIC) 337-341. Under historiens lopp har det funnits 21 ekumeniska koncilier, varvid man vanligen inte medräknar apostlakonciliet. De fyra första koncilierna har av påven Gregorius den store liknats vid de fyra evangelierna i fråga om auktoritet, eftersom de har definierat Kyrkans grundläggande dogmer om Treenigheten och Kristus mysteriet. De 7 första koncilierna, som var särskilt präglade av de orientaliska biskoparna och situationen i Östkyrkan, betraktas också som ekumeniska av de ortodoxa. Se även : Koncilium; Petrusämbetet.
(Se även Enskilda koncilier och 2:a Vatikankonciliets Dokument)
Ekumeniska patriarkatet, det. Biskopsämbete i Konstantinopel (nu Istanbul), som står högre i ära än alla andra patriarker och biskopar i de ortodoxa kyrkorna. Se även: Patriarkat.
Elevation (lat. elevare= lyfta upp). Efter konsekrationen av bröd och vin i mässan upplyfter (eleverar) prästen bröd och vin för att de troende skall kunna se dem och tillbedja dem. Likaså avslutning på den eukaristiska bönen.
Elisabethsystrar. Namn på skilda systrakongregationer, som har inspirerats av den heliga Elisabet av Thüringen (1207-1231).
Emanatioin (lat. e(x)= ut- , manare= flyta). Utströmning, utstrålning t.ex. av fina partiklar utsöndrade från kroppar. Emanationsläran i teologiskt sammanhang är läran om Sonens och Andens utgående från Gud Fader. Filosofiskt kan man tala om gradvis nedstigande utvecklingar. Psykologiskt talar man om en människas utstrålning.
Embolism (grek emballein= insätta). Bönen som följer efter Fader vår i mässan: Ja, fräls oss, Herre, från allt ont…
Eminens (lat. eminens= framstående). Används vid tilltal av en kardinal (Ers Eminens").
Enchiridion Symbolorum. Se: Denzinger.
Encyklika. Se: påvliga dokument.
Enhet. Förening av två eller fler personer i enhet och ömsesidig kärlek - en mångfaldens enhet, som växer i intimitet och intensitet ju mer personernas liv och krafter är integrerade i enheten. Den har sin källa i den treenige Guden: Tre personer i ett och samma gudomsväsen. I den treenige Gudens bild blev människorna skapade som man och kvinna, kallade att bli ett kött och mångfaldigas genom sin avkomma (1 Mos 1.28; 2:23). Äktenskapets, familjens, människornas enhet står och faller således med livsförbindelsen med den treenige Guden. Syndafallets brott leder genast till skilsmässa och polygami (1 Mos 4:19; 5 Mos 24:1), till brodermord (1 Mos 4:6, 24) och samhällets upplösning (1 Mos 11:9). Kristus återupprättar enheten i sin person. Han sänder Anden över sina lärjungar (Rom 5:5), ger dem sin mor (Joh 19:27), när dem med "ett enda bröd, så att vi -fast många- är en enda kropp" (1 Kor 10:17), utrustar dem med olika nådegåvor, men i samme ande (1 Kor 12:4) till olika tjänster men med samme Herre (1 Kor 12:5), sammanfogar dem som levande stenar till ett heligt tempel i Herren (Ef 2:21). Han är den ende herden som sätter sitt liv på spel för fåren och samlar Guds utspridda barn från alla håll till ett (Joh 10:11-16; 11.52). Han återupprättar enheten bland de splittrade människorna (Rom 7:15f), mellan de äkta makarna (Ef 5:25-32), mellan alla människor, som Anden gör till Guds barn och ger ett hjärta och en själ (Apg 4:32), så att de alla "med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader" (Rom 15:6). Alla dessa frälsningsinitiativ har det enda syftet "att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig" (Joh 17:21). Se även: ensamhet.
Enhetssekretariatet. Se: Sekretariatet för de kristnas enhet.
Enkla löften. Avlades av alla andra ordensfolk än medlemmar av de klassiska ordnarna och nunneordnarna med klausur. Efter 1983 skiljer man inte längre mellan högtidliga och enkla löften; i några ordnar har man dock behållit denna skillnad. Se även: Löfte.
Ensamhet är i Bibeln något ont, en följd av synden. Människan, som är skapad till den treenige Gudens avbild, är skapad till gemenskap i skapande kärlek: "Det är inte gott för människan att vara ensam" (1 Mos 2:18). Därför skapade Gud människan som man och kvinna och satte dem tillsammans att härska med honom över jorden och att bära frukt (1 Mos 1:27-28). I syndafallet bröt sig det mänskliga paret ut ur gemenskapen med Gud och varandra och människan blev "frånskild", överlämnad åt sig själv (jfr 1 Mos 4:14). Den mänskliga gemenskapen fick syndens förtecken, föll ner i inbördes begär- och maktspel ( 1 Mos 3:16). Men i Guds frälsningsplan blev det utvalda folket kallat till ny gemenskap med särskild omsorg om de mest ensamma: Änkor, faderlösa, främmande (Jes 1:17); och profeterna gick in i spänningen mellan villkorslös gemenskap med Gud (se: kommunion) och ensam kamp för en ny gemenskap i ett syndigt folk för att åter bana Herrens väg (Matt 3:3). I tidens fullbordan tog Jesus Kristus ensamheten på sig, först i förhållande till sin närmaste familj: "Visste ni inte, att jag måste vara hos min fader?" (Luk 2:49). Han överlät sig åt Gud (Mark 1:35) och öppnade sig för alla som ville ansluta sig till honom och göra hans Faders vilja: De skall vara hans familj på jorden (Matt 12:46-50). Han uthärdade ensamheten i denna kamp för att skapa en Guds familj: "Människosonen har inget ställe, där han kan vila sitt huvud" (Luk 9:58). Han lät sig inte lockas in i en falsk gemenskap, en falsk position i världen (Joh 6:15) men stod fast även då gemenskapen vände sig mot honom (Joh 6:43), och då de som förr hade följt honom avföll (Joh 6:66). Under lidandet kulminerade Jesu ensamhet och övergivenhetskänsla: hans närmaste lärjungar föll i sömn under hans dödskamp (Mark 14:32-42), flydde, förnekade, förrådde honom, så att han till och med i den yttersta nöden på korset kände sig övergiven av Gud (Mark 15:34).
Men han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättfärdigt (1 Pet 2:22-25), lade vetekornet i jorden till den nya gemenskapen med Gud och människor: "Här är din mor - här är din son" (Joh 19:26-27), samlade åter de elva omkring sig: "Frid åt er alla….Ta emot helig Ande" (Joh 20:21-22); samlade därefter alla, som ville ta emot deras vittnesbörd och ansluta sig till dem och honom (Apg 2:41-42), så att de kunde bli "ett hjärta och en själ" (Apg 4:32). I Jesus död och uppståndelse har den helige Andes samfund (koinonia) segrat över ensamheten, och detta är apostlarnas glada budskap till en värld som är ensam: "Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig" (1 Joh 1: 3-4). Kyrkan följer efter Kristus i hans ensamhet i världen; den är inte av världen, liksom han inte är av världen (Joh 17:16; jfr Upp 12:6). Och celibatärerna delar på ett särskilt sätt hans profetiska ensamhet (Matt 19:12b) för att viga sitt liv åt Kristi fortsatta frälsningsverk (Matt 19:27-29): att samla alla Guds skingrade barn till ett (Joh 11:52, jfr 12:32) - för att "de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig" (Joh 17:21). Se även: Enhet.
Eparki (grek provins). Biskopsdöme i de orientaliska kyrkorna.
Epifania (grek. framträdande, manifestation). Herrens uppenbarelses fest (den 6 januari).
Epikeia (grek epikles= det som är rimligt). Privat bedömning av lagens giltighet under särskilda omständigheter, varvid den inte kan följas till bokstaven, om den skall följas efter sin andemening. Bedömningen sker enligt laggivarens intention: att han inte i denna situation skulle vilja få lagen åtföljd. Det är frågan om en moralilsk dygd, som hör hemma under prudentia dvs. klokhet, en känsla för lagens anda och laggivarens intention.
Epikles (grek. åkallan). Beteckning för den åkallan av den Helige Ande, som äger rum under mässans eukaristiska bön före och efter förvandlingen. Före förvandlingen är epiklesen en bön över offergåvorna: att de må förvandlas till Kristi sakramentala kropp. Efter förvandlingen är epiklesen en bön över församlingen, att de må bli till Kristi mystiska kropp. I de orientaliska kyrkorna finns de två epikleserna under en, och denna åkallan är för dem avgörande för att förvandlingen skall kunna äga rum.
Episcopus (lat. efter grek. episcopos= tillsyningsman). Se: biskop.
Episkopat. Ett lands eller ett områdes biskopar eller hela Kyrkans biskopar (världsepiskopatet). Kan även betyda "biskoparnas stånd och ämbete".
Epistel (grek. epistellein= att tillsända). Så kallade man förr i tiden mässans läsning före evangeliet, ty den var i regel tagen från en av de apostoliska breven. Efter det 2:a Vatikankonciliets liturgireform finns det på vardagarna en läsning före evangeliet, antingen från GT eller från NT, och två läsningar på sön- och festdagar: en från GT och en från NT.
Eremit. Under det 2:a århundradet drog sig människorna tillbaka till Egyptens öken för att leva i ensamhet och mer intensivt dyrka Gud genom bön och offer. Denna tillvaro, som den helige Antonius är den mest kände representanten för, har sedan, inte minst hos de ortodoxa, varit ett erkänt levnadssätt. En eremit kalla även anakoret (grek anachorein= dra sig tillbaka) eller eremit (grek. eremos= ensam). Manliga eremiter i Egypten från tiden 250-500 kallades också "ökenfäder".
Eros (grek. lidelse, begär, kärlek). Kärlek så vitt den är lidelsefull och sensuell - i motsats till agape, som är den andliga och gudomliga kärleken. Det är katolsk tro, att nåden förutsätter och fullbordar naturen (Thomas av Aquino). Människans jordiska kärlek är en god egenskap från Skaparens hand, men den är inte kärlekens källa utan förlöses av den himmelska kärleken, dvs. renas från sin egoism och kortsynthet, låter sig fyllas med Kristi kärlek och förvandlas sålunda till en sannfärdig, omsorgsfull och offervillig kärlek, som är öppen för alla människor. Se: kärlek; agape; sexualitet.
Eskatologi (grek. läran om de yttersta tingen). Del av den teologi som handlar om döden, särskilt domens dag, Antikrist, Kristi återkomst, fördömelsen, köttets uppståndelse, salighet. Se även: Lumen gentium 7.
Esoterisk (grek. esoterikos= inre, därför hemlig). Beteckning på något som är reserverat för experter eller särskilt invigda.
Ethos (grek. skick, sed). Etisk hållning.
Etik (grek rät vana). Läran om moralilska handlingar, sedelära. Se: moral.
Eukaristi (grek. tacksägelse). Tacksamhet som kommer till uttryck i tacksägelse, både i förhållande till andra människor (Apg 24:3) och till Gud (1 Thes 1:2). Uttrycket har sin upprinnelse i Jesu tackbön, då han instiftade nattvarden på skärtorsdagens kväll (Luk 22:17-19). Namnet betecknar vart och ett eller alla tre aspekterna på ett och samma mysterium, nämligen Kristi verkliga närvaro (realpresens) i altarets sakrament, hans offer av sig själv i mässan och de troendes mottagande av honom i den heliga kommunionen. Se även: Sista nattvarden.