Apostoliska exhortationer. Se påvliga dokument.
Apostoliska fäderna. Fornkyrkliga författare och deras skrifter från apostolisk och efterapostolisk tid, dvs. framtill c:a 150. Bland dessa finns den helige Ignatius (martyrbiskop av Antiokia), den helige Polykarpus (martyrbiskop av Smyrna) och påven Clemens I.
Apostoliska konstitutioner. Se påvliga dokument.
Apostoliska skrivelser. Se påvliga dokument.
Den apostoliska stolen. Beteckning på påveämbetet. Påven är innehavare av "Petrus stol". Se: Petrusämbetet.
Den apostoliska trosbekännelsen. En bekännelse till apostlarnas tro, men inte författad av dem. Den kan till sin kärna spåras tillbaka till församlingen i Rom på 200-talet i samband med dopet. Ursprungligen säkert en kort bekännelse till Gud Fader, Son och helige Ande, vilken så småningom gjordes fylligare efterhand som det uppstod heresier. Den lösgörs från dopritualet och genomförs under Karl den stores tid på 800-talet i hela den västliga Kyrkan och är idag gemensam (bortsett från eventuella översättningar av ordet "katolsk" för de flesta kristna samfund i den västliga världen. Se även nicænska trosbekännelsen, Credo.
Apparition (lat. appareo= träder fram). Framträdandet (uppenbarelsen) av väsen som av naturen är osynliga för människor. I Bibeln ett sätt på vilket Gud uppenbarar sig: 1.personligt, dvs. en teofani, t.ex. vid dopet i Jordan (Matt 3:16-17). 2. Genom en ängel (t.ex. vid bebådelsen, Luk 1:26f). 3. I Jesus Kristus ("Den som ser mig, ser Fadern", Joh 14:9). Till 3 hör även Kristi uppenbarelser 40 dagar efter påsk (jfr 1 Kor 15:3f) och Paulus kallelse på vägen till Damaskus (Apg 26:12f). Jesu sista framträdande, parusin (dvs. återkomst, jfr Tit 2:13; Heb 9:28) blir på den yttersta dagen. Kyrkohistorien känner även till uppenbarelser av Maria och helgonen; de kan av Kyrkan anbefallas som trovärdiga, men har privat dvs. icke förpliktande karaktär.
Se även uppenbarelser, privata.
Aqua benedicta (lat. välsignat vatten). Se: vigvatten.
Arbeta. Människan är av Skaparen insatt att vara hans förvaltare på jorden (1Mos 2:15), medarbetare i det fortsatta skaparverket ( 1Mos 1.28). Syndafallet fick till följd att arbetet nu utförs med ansträngning: "Du skall slita för ditt bröd i ditt ansiktes svett" (1 Mos 3:19). Kristus kom för att åter göra Faderns vilja. Frukten av detta arbete är "bröd från himlen" till evigt liv (Joh 6:38, 50-54), dvs. den sista nattvarden, den heliga eukaristin. Den fallna människan får nu kallelse att i det konfliktfyllda arbetet vara medarbetare i förlossningen. Människan blir åter Guds förvaltare på jorden, kallad att i Kristi namn och Hans Ande ge sig själv i sitt arbete för andra. Arbetet förvandlas från ett utvecklande av sig själv och egoistiskt utnyttjande av jorden och dess resurser och av andras arbetskraft till trons och kärlekens gärningar - en insats för att bygga upp en Guds familj på jorden. Jämför även Den pastorala konstitutionen om Kyrkan i världen av idag 67 (Gaudium et spes) och påven Johannes Paulus II:s encyklika om arbetet (Laborem exercens, 1981).
Archivio Segreto Vaticano. Samlingen av dokument, som av Kyrkans centrala ledning blivit bevarad genom tiderna. Arkivet innehåller de viktigaste kyrkohistoriska dokumenten och är tillgänglig för alla forskare. Se även: Bibliotheca Apostolica Vaticana.
Argumentum ad hominem (lat. argument i förhållande till människan). En argumentation som hänvisar till mänskliga förhållanden, till skillnad från en argumentation utifrån principer eller objektiva fakta. Uttrycket används ofta om osaklig argumentation.
Arianism. Arius (256-336), präst Alexandria, började 318 utbreda läran att Gud inte är treenig. Jesus Kristus var en (icke-gudomlig) skapelse och blev "adopterad" av Gud. Människoblivandet är alltså endast ett talesätt utan reellt innehåll.
Som svar på detta inkallades därför det första koncililet i Nicæa år 325 för att formulera Kyrkans lära om Kristus: "Jag tror på en Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är. Och på en Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före alltid. Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat…" (den nicænska trosbekännelsen).
Det arianska kätteriet, som en period hade mycket stor utbredning, minskades efter hand till några få enklaver. Finns flera gånger i kyrkohistorien, t.ex. i Unitarier-rörelsen.
Arkandisciplin. ((lat. discilina arcani av arca= kista, dvs. hemlighet). Den disciplin som förbjöd att kristna mysterier offentliggjordes för oinvigda. Uppstod hos gnostikerna i slutet av 100-talet. Före den tiden försiggick allt i kyrkan offentligt; det var blott av pedagogiska skäl tal om ett gradvis införande av katekumenerna i mysterierna. Arkandisciplinen bredde ut sig till kristna miljöer, särskilt omkring Alexandria, men försvann igen på 400-talet.
Arkimandrit (grek archos= anförare, mandra= kloster). Föreståndare (abbot) för ett orientaliskt kloster. Används även som hederstitel.
Arkiv, Vatikanens. Se Archivo Segreto Vaticano.
Armarium (lat. vapenkammare). I klostret beteckning på biblioteket (som innehåller andliga "vapen".
Den Armeniska Kyrkan. Armenien blev kristnad som nation i slutet av 200-talet och början av 300-talet. På grund av bl.a. terminologiska missförstånd bröt den armeniska kyrkan med den övriga kristenheten efter konciliet i Chalcedon år 451 och blev monofysiter. En del av armenierna i diasporan blev senare unierade med Rom, med patriarkatet i Beirut. De har ständigt sin egen liturgi.
Aronitisk välsignelse. Se välsignelse.
Arvsynden (lat. peccatum originale). Är inte i sig självt en personligt begången synd, men är den gemensamma mänsklighetens grundvillkor från födelsen, ett nedärvt avfall från Gud, som tack vare Kristus försonas och ersätts med dopets barnaskapsförhållande (jfr Rom 5:12-21).
I syndafallsberättelsen (1 Mos 3) skildras det första människoparets brott mot Gud. I de följande kapitlen blir det klart, att det har fått följder för kommande släkten: brodermord (4:8), månggifte (4:19), blodshämnd (4:23). "Människohjärtats åtrå är ond från ungdomen" säger Gud i samband med syndafloden (1 Mos 8:21). Skapelseverket har kommit till kris. Självhävdelsen har gått människan i blodet, och detta är arvsynden.
I berättelsen om Babels torn har enheten blivit till diktatur och mångfalden till kaos (11:9). Självhävdelsen stiger till självsvåldighet, självförverkligande på andras bekostnad, högmodig dyrkan av sig själv. Människan sätter sig i Guds ställe. Förhållandet till Gud är i kris. Det är följden av den korporativa samhörigheten (se: korporativ person), i vilken alla är skapade och kallade att leva hos Gud. Guds vänskap med mänsklighetens stamfader omsluter hela släktet.
Efter detta föds mänskligheten in i syndafallets värld som "skilsmässobarn", som inte själva har valt sina föräldrar, men som befinner sig i ett tillstånd, där de kan kämpa en ensam kamp för sitt liv. Adams person har ödelagt människans natur; nu ödelägger människonaturen människans person, säger Anselm av Canterbury 1000-talet. Eftersom människan föds utanför Guds beskyddande livssfär (paradiset) lurar självhävdelsen på henne, liksom på Kain, förlamar hennes medfödda längtan efter Gud, så hon sjunker tillbaka till sin egen natur, tröstar sig av den och låter sig föras bort av den på de andras bekostnad: "Det finns ju ingen människa som inte syndar" (1 Kon 8:46; jfr Ords 20:9; Pred 7:20). Således går Adams synd över på kommande släkten till den dag som är idag.
I frälsningshistorien går det nu upp och ned allt eftersom människan tar emot Guds frälsningsinitiativ (jfr 1 Mos 9:1; 22:15f; 50:19f; 5 Mos 32; 1 Kon 19 osv.) På reformatorernas tid stiger spänningen mellan Guds nåd och folkets synd. Den moraliska upplösningen, social orättfärdighet och politisk maktkamp utvecklar sig till en katastrof, som några reagerar på med praktisk ateism: Gud behärskar inte den värld han har skapat; den var en felkonstruktion: "Jag förbannar min skapelse". Medan andra, som profeterna och deras lärjungar, vaknar upp att erkänna ondskans och Guds mysterium.
Den fallna människan har begivit sig in i onda makters värld, något som redan skapelseberättelsen låter förstå. Synden är i verkligheten ett ont tillstånd, som människan inte själv kan lyfta sig ut ifrån. I tidens fullbordan kommer Gud med en ny skapelse. I motsats till den förste Adam, som ville tillvälla sig Guds privilegier och själv vara som Gud (1 Mos 3:5), avstår Guds egen Son från sina medfödda gudomsprivilegier och blir den "andre Adam", den nya människan. Han går in under den fallna människans livsvillkor och lever människolivet från vaggan till graven i offervillig lydnad mot Gud (jfr Fil 2:6-8; Heb 4:15; 5:8). Och han gör det som stamfader för det nya människosläktet.
Detta är nerven i Paulus' lära om arvsynden: "Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade….så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus….Liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en enda rättfärdig gärning lett till frikännande och liv för alla människor" (Rom 5:12, 15, 18).
En för alla och alla för en - det är den korporativa människosyn, som i Gamla testamentet förs fram av den sociala verklighet, den klan- eller stamgemenskap som det gamla gudsfolket levde i och som i Nya testamentet har lyfts upp på Kristi plan, i hans "kropp som är Kyrkan". Det är den "fred han stiftat på korset genom sitt blod" (Kol 1:16-20). Således konfronterar oss Paulus med den förste Adams olydnad och den andre Adams lydnad mot Gud. Därmed är arvssynden försonad och ett nytt människoliv erbjuds alla genom tron och dopet.
Se även: synd; rättfärdighet; frestelse till synd; Adam; polygenes.
Aska. Har sedan Gamla testamentet haft religiös betydelse som tecken på bot (jfr reningsritualet i 4 Mos 19). Se även: askonsdag.
Askes (grek. Askein= bearbeta, öva).
Självdisciplin, frigörande från oordnade begär, inövning i självbehärskning och moralisk hållning. Av stor betydelse för en sund och fruktbar utveckling av det kristna livet. De två centrala handlingarna i en människas biologiska liv är att inta näring och att föröka sig genom sexuell aktivitet. Därför har fasta och jungfrulighet (respektive periodisk avhållsamhet) från början av den kristna traditionen varit två oumbärliga uttryck för Guds primat, för tron på Guds verklighet.
Utan ett uttryck som även angår kroppen är det mycket vanskligt att låta Guds primat förbli det avgörande elementet i människolivet. Det känner alla de stora världsreligionerna till, inte minst judendomen. I Bibeln utgör fasta, bön och allmosor den klassiska treklangen (jfr Matt 6), som Jesus själv bekräftar, praktiserar (Matt 4:2) och lär apostlarna (jfr Mark 2:19f; Apg 13:2f; 14:23; 1 Kor 7:5; 2Kor 6:5; 11:27).
Men Jesus korrigerar den asketiska praxisen i judendomen på grund av dess tendens till självrättfärdiggörelse, den stänger in människan i sig själv och sina egna krafter; i stället öppnar han henne, så att hon i gudsförhållandet strålar in hunger och törst efter det eviga livet, efter delaktighet i Guds helighet.
Se även: heliggörelse; rättfärdiggörelse.
Askonsdag. Den första dagen under fastetiden, 40 dagar före påsk. Vid mässorna denna dag strös invigd aska (som härstammar från föregående års Palmsöndags palmkvistar) på de troendes huvuden som tecken på botfärdighet, under det prästen till varje enskild säger: "Omvänd dig och tro på evangeliet" eller "Människa, av stoft är du kommen och till stoft skall du åter bli". Dagen är faste- och abstinensdag.
Asperges me (lat. bestänk mig). Det latinska begynnelseordet till den hymn som utanför påsktiden används under bestänkningen med vigvatten vid högmässans början. Texten är från Ps 51.
Aspergillum (lat. aspergere= bestänka). Vigvattenskvast.
Assumption. Lat. upptagning till himlen.
Assumptionssystrarna - Sorores ab Assumptione in coelum Beatae Mariae Virginis. Grundades i Paris 1839 av Anne Eugénie Milleret de Brou. Kongregationens huvudföremål är ungdomens undervisning. Den bedriver därför skolor och kollegier samt utför kateketiskt arbete. I Danmark har Assumptionssystrarna verkat sedan 1908.
Astrologi. Stjärntydning, som särskilt av stjärnornas ställning vill tyda deras inflytande på människolivet. I äldre tider det man menade med astronomi, men gärna i samband med religionen. Således försökte man i de gamla civilisationerna (Kaldéen, Egypten, Mesopotamien) att finna tecken i stjärnornas rörelser och utseende på gudarnas vilja och människans öde. De vise männen från Österlandet (Matt 2:1) var sannolikt sådana "mager" eller astrologer.
I dag måste man skilja mellan en astrologi, som begränsar sig till det vetenskapliga studiet och planeternas ställning i förhållande till djurkretsen i människans födelseögonblick, för att därifrån förklara vilka astrala inflytanden människorna kommer att bli utsatta för - och en annan astrologi, som gör stjärnkartan till ett redskap för spådomskonst och horoskop, för en säker förutsägelse om framtiden. Den sista formen fördöms både av Bibeln (5 Mos 18:10-12; Jes 47:13) och det sunda förnuftet.
Astrologin blev återinförd i den västliga världen på 1200-talet av judiska och arabiska tänkare. Nostradamus var t.ex. både Karl IX:s läkare och astrolog. Den kristna tankegången avvisar inte föreställningen om att himlakropparna (den kosmiska konstellationen i ett givet ögonblick) kan ha ett visst inflytande på människorna. Men som kristen kan man inte acceptera, att en persons framtid på förhand skulle vara inskriven i stjärnsystemet, något som skulle frånkänna människan hennes frihet och ansvar.
Skapelseberättelsen i 1 Mos framhäver också, att himlakropparna är skapade av Gud, och att han härskar suveränt över dem. Det ökade intresset för astrologi idag beror nog till en del på att den gamla hedniska rädslan för framtiden har vänt tillbaka. Men enligt den kristna tron är varje människa av Gud kallad att fritt bestämma sitt eget öde i samarbete med Herren. Den som "tror" på horoskop rör sig in i ett främmande religiöst system.
Se även: Horoskop
Ateism (grek. A-theos= utan gud) Världsåskådning som förutsätter att det inte finns gudar eller Gud. Några förnekar Gud uttryckligt; andra menar att människorna inte kan uttala sig om honom; åter andra att själva gudsproblemet förefaller meningslöst. En praktisk ateism gör tron på Gud utan kraft eller sysselsätter sig över huvud taget inte med religion.
Ateismen har ofta sin rot i en våldsam protest mot det onda i världen eller i att vissa mänskliga ledare tillräknas så absolut värde, att man slutar med att låta dem intaga Guds plats. Själva den moderna civilisationen kan blir en sådan ersättning eller kan åtminstone försvåra tillträdet till Gud. Man väntar människans befrielse genom en ekonomisk och social frigörelseprocess. Religionen skulle i sig själv vara ett hinder för en sådan frigörelse, under det den leder människan bort från de jordiska samfundsproblemen genom att vända sina förhoppningar mot en illusorisk hinsides tillvaro.
En annan källa till ateism kan var en kritisk reaktion på religionerna i allmänhet och de kristna i synnerhet, när dessa manifesterar sig som dåliga eller otillräckliga vittnen om sin tro. Kyrkan avvisar helt ateismen. Människan är skapad av Gud med intelligens och frihet för att i förbund med honom bygga upp världen. När det gudomliga fundamentet och hoppet om ett evigt liv inte finns tillstädes, får människan värde och värdighet en knäck, och frågorna om liv och död, skuld och lidande förblir olösta, något som leder många till förtvivlan.
Varje människa uppfattar sig mer eller mindre vara medveten om sig själv som en obesvarad fråga, som Gud allena ger ett totalt och säkert svar på. Förutsättningen är en djupare besinning hos människan och en mer ödmjuk självrannsakan. Jämför den pastorala konstitutionen om Kyrkan i världen av idag (Gaudium et spes) 19-21.
Athanasianska trosbekännelsen. Denna trosbekännelse är inte av Athanasius (296-373), men sannolikt utarbetad vid slutet av 400-talet i en Augustinus- inspirerad miljö. Den har tagits emot av protestanterna och är i bruk i de anglikanska och romerska liturgierna. Den är mycket utförlig och slutar sålunda: "Detta är katolsk tro. Om man inte tror fast och ihärdigt på den, kan man inte bli frälst."
Attritio (lat. ofullständig krossning). Den ofullkomliga ånger, som t.ex. uppstått på grund av fruktan. Se även: ånger.
Auditioner. Se: visioner.
Augustinerorden. Orden med flera grenar som följer Augustinus regel. Många ordnar som inte är någon augustinerorden följer också Augustinus regel, t.ex. premonstratenser och dominikaner.
Augustinertertiärer. -Augustinus tredje orden - Tertiariorum saecularium Sodalitas Ordinis Eremitarum Sancti Augustini. Syftet med denna tredje orden, som upprättades i Rom 1942, är att sträva efter evangelisk fullkomlighet genom kärlek till nästan med stöd av månatliga sammankomster med mässa och gemensam kommunion, efterföljd av andliga föredrag. Rosenkransbönen är inte obligatorisk.
Autentisk (lat. authenticus =det som kommer från författaren). Äktheten av kyrkliga fenomen, t.ex. bibliska och andra läromässiga skrifter. Denna tillförsäkras av Kristi löfte till Kyrkan om att vara med den tills tidens slut (jfr Matt 28:20). Apostlarnas efterföljare (biskoparna) i förening med påven utgör Kyrkans autentiska läroämbete.
Autofekal (grek. Själv- huvud). Självstyrande. Som autokefale betecknas i synnerhet orientaliska Kyrkor med egna nationella synoder.
Auktoritet. (lat. auctoritas av augere= föröka; auctor= den som förökar/främjar växten, är upphov till liv). "Ett politiskt samfund består av många och olika människor, som har full rätt att ha divergerande uppfattningar. Den splittring som skulle uppstå om var och en skulle isolera sig i sin egen åsikt, gör en auktoritet nödvändig, en som kan samla alla medborgarnas krafter och rikta dem mot det gemensammas bästa. Denna auktoritet skall inte verka mekaniskt eller despotiskt utan först och främst som en moralisk makt, som stöder sig på den enskildes frihet och ansvarsmedvetande.
Den politiska samhörigheten och den motsvarande auktoriteten är grundad på människans natur. Den hör därmed även till den ordning Gud har förutbestämt, även om valet av regeringsform och ledare överlämnades till medborgarnas fria beslut". (Rom 13:1-5; den pastorala konstitutionen om Kyrkan i världen av idag (Gaudium et spes) 74.
I ett teokratiskt samfund som den Katolska Kyrkan är Gud själv den som lägger grunden och som har fastställt dess struktur och bestämt dess ledning. Kristus är huvudet för Kyrkans kropp, som är besjälad av hans ande. Han är auktoriteten från vilken varje annan myndighet i Kyrkan mottar sin delaktighet och sändning med ansvar för den enskilde.
Detta sker först och främst i ordinationens sakrament, som gör apostlarnas efterföljare, biskoparna förenade med påven, till Kyrkans högsta myndighet, men därefter även dopets och konfirmationens sakrament, som bemyndigar och utrustar lekfolket till delaktighet i Kyrkans mission. (Jfr Den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan (Lumen gentium).
Auxiliärer (lat. franska hjälpare). Kvinnliga lekmän, som i omedelbart beroende av biskopen tjänar Kyrkans apostolat, i Kyrkan och/eller samfund - med allt vad är och har i ett celibatärt liv.
Auxilärbiskop. Hjälpbiskop, biträdande biskop utan successionsrätt.
Auxilium christianorum (lat. De kristna hjälpare). Se: Maria med skyddsmanteln.
Ave Maria. Begynnelseorden i den latinska versionen av den mest kända bönen till Maria: Hell dig, Maria.
Ave maris stella (lat. Hell dig, havets stjärna). Mariahymn från 700-talet. Svensk text: Cecilia 464.
Ave regina coelorum (Var hälsad himlarnas drottning). Mara-antifon, som används liturgiskt från Kyndelsmässodagen tillskärtorsdagen, t.ex. vid avslutningen av dagens tideböner (Kompletorium). Svensk text: se Cecilia 552.
Avignon. Stad i Frankrike, där påvarna levde i exil från 1309 till 1377, varvid det på grund av politiska orsaker inte var möjligt för dem att bo i Rom.
Avgud. En person eller ett annat levande väsen eller ett ting som blir gudomliggjort, dvs. dyrkas som ett mål i sig självt lösryckt från Gud. Avgudadyrkan anses både i judendomen (jfr 2 Mos 20:3-6) och i kristendomen vara en svår synd. Den moderna sekulariserade världen känner till en praktisk avgudadyrkan, där människan är sig själv nog, sin egen skapare och herre med allt vad detta medför i hennes förhållande till omvärlden. Se även gudomlig.
Avlat (lat. indulgentia= benådning) Efterskänkning av de straff som är följden av människans synder. För att förstå detta måste man skilja mellan den handling som sådan man har skuld till och dess skadliga följder för människan själv och andra. Den handling man har skuld till kan förlåtas i botens sakrament. De skadliga följderna har karaktären av en Guds straffdom (jfr 1 Mos 4:13f, Ps 51), som Kyrkan kan efterskänka. Denna benådning kallas avlat. Den kan vara total (fullkomlig avlat) eller partiell. Jämför i övrigt en världslig myndighets bruk av benådning.
Grunden för avlaten är Kristi försoningsdöd på korset för världens synder. Härtill kommer solidariteten i Kyrkans gemenskap, de heligas samfund (jfr 1 Mos 18:22f; 2 Mos 32:30-34:10; Matt 18:15-35). Villkoret för att uppnå avlat är ånger, botfärdigt sinnelag och viljan till omvändelse, samt bestämda handlingar som Kyrkan föreskriver (t.ex. allmosa, andra barmhärtighetsverk, fasta och bön). Man kan uppnå avlat för sig själv eller de döda. Avlat för de döda har karaktär av förbön.
Kyrkans avlatspraxis utvecklade sig snabbt under medeltiden, och det rådde stor oklarhet bland teologerna om avlatens väsen. Gemene man kunde inte alltid skilja mellan syndernas förlåtelse och avlat. I slutet av medeltiden uppstod det ett utbrett missbruk, varvid avlaten gavs i form av avlatsbrev som man kunde köpa - en form för bidrag till kyrkan. Detta kom att överskygga nödvändigheten av äkta omvändelse och blev en av stötestenarna för Luther. Konciliet i Trient 1545-63 reformerade Kyrkans avlatspraxis och avskaffade missbruken.
Kyrkans lära om avlat har i vår tid formulerats av påven Paulus VI i skrivelsen Indulgentiarum Doctrina (1967) samt i en ny handbok om avlat, Enchiridion Indulgentiarum (1986).
Avmytologisering. En särskild teologisk riktning som var dominerande ett antal år efter andra världskriget, i synnerhet knuten till den protestantiske teologen R. Bultmanns namn, men med verkningar även i katolsk teologi. Enligt Bultmanns uppfattning hade Nya Testamentet blivit till mot bakgrund av en mytisk världsbild (se: myt), som inte längre var giltig för den moderna människan. Han skilde därför mellan texternas mytiska iklädande och deras existentiella budskap, som han menade bestod av, att Gud hade talat sitt definitiva frälsningsord till världen, knutet till Jesu person.
Berättelser om undren och Guds övernaturliga handlingar uppfattade han som mytiska, dvs. icke-historiska. Avmytologiseringen kunde gå så långt som att tvivla på möjligheten att nå den historiska bakgrunden till Nya Testamentet, särskilt evangelierna. Den historiske Jesus kunde man inte veta något säkert om, och det var inte heller relevant. Det avgörande var den uppståndne Kristus enligt apostlarnas tro och hans existentiella budskap.
Avund. En av de sju huvudsynderna.