Madonna. Italiens beteckning på Jungfru Maria (”Vår Fru”), som dock också används i andra länder.
Magi (grek. mageia: ursprungligen persisk präst). Trolldom, häxeri. Aktivitet som har till syfte att behärska livet med hjälp av goda eller onda andar, krafter och riter, som är främmande för vetenskap och kristendom.
Magnificat (lat. Gör större). Det första ordet i Marias lovsång (Luk 1:46-55). Denna text används liturgiskt vid vesper. Den har även omdiktats som psalm på många språk.
Majandakt. Mariaandakter hållna i maj månad, som traditionellt är vigd åt Jungfru Maria. En mycket utbredd andaktsform, som åtminstone går tillbaka till 1500-talet.
Makter: Se: Änglar.
Mala fide. Lat. ond tro.
Malabariska kristna. Se: Thomaskristna.
Malteserkors. Se: Kors.
Malteserorden. Detsamma som Johanniterorden. Se: Hospitalordnar.
Mandat (lat. mandatum= åläggande, befallning). Biskopligt bemyndigande att utföra en bestämd uppgift i Kyrkans tjänst.
Mandatum (lat. mandatum= åläggande, befallning). I den romerska riten: den liturgiska ceremonin på skärtorsdagen med fottvagning, som Jesus instiftade vid den sista nattvarden som en förebild till efterföljelse (Joh 13:15). Kallas mandatum efter det första ord i det svar, som sjungs i anslutning till detta: ”Mandatum novum da vobis, ut diligatis invicem”: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra”.
Mandatum apostolicum. Lat. apostoliskt mandat.
Mandorla (it. mandel). Den mandelformade gloria, som i den religiösa konsten omger avbildningar av Gud, Kristus eller Maria. Se: Pantokrator.
Manikeism. En dualistisk världsuppfattning, framförd av persern Manikæus (215-275), enligt vilken Gud är skaparen av allt det goda, bl.a. människans själ, medan Satan är skaparen av allt det onda, bl.a. människans kropp. Livet är präglat av kampen mellan det goda och det onda, och människan är inte ansvarig för sina orätta handlingar (ingen fri vilja). Dessa idéer ligger bakom flera senare kätterier, som t.ex. albigenserna.
Manipel (lat. manipulus= handfull). Ett liturgiskt klädesplagg, som bars av präst och levit runt vänster arm. Var ursprungligen en svetteduk. Har nu avskaffats.
Manna. Beteckning på det bröd från himlen Gud sände israeliterna i öknen (2 Mos 16:4-36). Kanske ett ämne som härstammar från utsvettningen från en liten buske på Sinaihalvön. Det motsvaras av ”det sanna brödet från himlen”, den heliga eukaristin, jfr Joh 6:31-33:58.
Mantelletta (lat. liten rock). Ett yttre plagg, som används av kardinaler, biskopar, abbotar och vissa andra prelater. Den är utan armar, öppen framtill och når ner till knäna.
Mantra (sanskrit: medel för sinnet). Ett ord eller ett ljud, som upprepas som tekniskt medel för koncentration i transcendental meditation. Först högt, så med den inre röst, så endast som en uppmärksamhet, som håller fast den mediterande, tills han har blivit ett med den och plötsligt transcenderar, dvs. överskrider sin egen koncentrationsnivå. Mantrat tränger ner i det undermedvetna. Den mediterande blir som ett rör, varigenom kraft kommer upp. Han kommer i ett tillstånd av viktlöshet och mister tidsförnimmelsen, men inte medvetandet. Han känner sig höjd över förnimmelselivets mörker och dess stimulanser (tobak, alkohol, narkotika…) andligt förädlad till en omedelbar erfarenhet om sig själv, fri från varje yttre inflytande, oavhängig av tid och rum, befriad från stress och ängslan.
Det rör sig om en maximal självutveckling, en form av mentalhygien, men inte nödvändigtvis till ett mer moraliskt eller andligt liv, och inte utan risk. Den andliga kraft som frigörs kan vändas till maktbegär gentemot andra människor, och kan med ett sådant motiv lätt förbindas med andra andemakter, onda andar. Från indisk sida rör det sig om religion. Ett mantra kan vara ett hinduiskt gudsnamn, som man åkallar, kanske utan att själv veta det, med de konsekvenser det kan få för ens relationer till andevärlden. Men det kan också vara ett kristet mantra, t.ex. Fader vår eller Jesusbönen. Som man ropar i skogen får man svar.
Kristen meditation har dock en väsentligt annan karaktär. Den är motsatsen till egocentriskt självförverkligande, nämligen en hängiven tillägnan av livet från Gud, sådant som det har uppenbarats i Jesus Kristus. Och frukten som svarar mot detta: en offervillig efterföljelse i kärlek till Gud och människor.
Maranatha Ett arameiskt bönerop övertaget från det grekiska NT (1 Kor 16:22 och Upp 22:20), som betyder: ”Herren kommer”, eller: ”Kom, Herre Jesus”.
Marcionism. Kättarrörelse under 100-talet, som hävdade, att det fanns ett totalt motsatsförhållande mellan GT och NT, mellan judarnas Gud och de kristnas. De erkände endast Lukasevangeliet och 10 av Paulus’ brev. Marcion blev exkommunicerad år 144 och rörelsen fördömdes vid flera synoder i Rom.
Maria. Se: Jungfru Maria.
Maria Immaculata Systrar. En kongregation stiftad 1850 i Polen. Några systrar har sedan 1971 verkat i Danmark med församlingsarbete, undervisning och sjukvård.
Maria Legionen – Legio Maria. En av de största lekmannaorganisationerna, stiftad i Dublin 1921. Syftet är utövning av det katolska lekmanna-apostolatet, anpassat efter lokala behov, medlemmarnas möjligheter och den lokale församlingsprästens tillåtelse. Uppgifterna är t.ex. hembesök och annat pastoralt arbete samt mission.
Maria med skyddsmanteln (ty: Schutzmantelmadonna). En konstnärlig framställning (staty, relief eller bild), där Maria beskyddar en del mindre gestalter med sin mantel – ett symboliskt uttryck för Marias sändning, som genomstrålar hela Kyrkan och omsluter alla dess människor. Maria med skyddsmanteln är Salus infimorum (de sjukas helbrägdagörare), Refugium peccatorum (syndarnas tillflykt), Consolatrix afflictorum (de bedrövades tröstare) och Auxilium christianorum (de kristnas hjälpare). Se även: Lauretanska litanian.
Mariadyrkan. Grunden för denna är Marias enastående plats i Kristi frälsningsmysterium. Den heliga Guds Moder, som hon i allmänhet kallas efter konciliet i Efesus 431 (se: Theotokos), har ett dubbelt moderskap: Hon har gett liv åt Guds Sons mänskliga natur och är således Jesu mor, och hon är kallad att vara mor även till hans ”systrar och bröder” i nådens värld (se: Jungfru Maria). ”Guds Moder” kallas hon redan i i den säkert äldsta Mariabönen: Sub tuum præsidium sancta Dei genitrix från 300-talet eller tidigare samt i den mest kända och brukade Mariabönen: Hell dig, Maria. Maria prisas, eftersom Gud har gjort stora ting med henne (Luk 1:48-49) och anropas om förbön. Dyrkan av henne har en ganska speciell plats i förhållande till andra helgon, men hon tillbeds inte. Tillbedjan är förbehållen Gud. Jfr Lumen gentium kap 8; Paulus VI: Marialis Cultus, 1974; Johannes Paulus II: Redemptoris Mater, 1987.
Mariakongregationer. Se: CVC-grupperna.
Marias bebådelse. Tidigare beteckning för festen Herrens bebådelse.
Marias Besökelse. Fest (31 maj) för Jungfru Marias besök hos Elisabet (Luk 1:39-56).
Marias Hjärta. En bestämd form av Mariaandakt. Enligt Symeons profetia (jfr Luk 2:35) skulle Marias själ (hjärta) genomborras av ett svärd, vilket utläggs som Marias sju smärtor. Återges ofta i den religiösa konsten som ett hjärta genomborrat av ett svärd med rosor. Häri finns en parallell till dyrkan av Jesu Hjärta.
Marias lovsång. Se: Magnificat.
Marias sju glädjeämnen. Vissa viktiga och glädjefyllda tilldragelser i Marias tillvaro har genom tiderna varit föremål för en särskild andakt, som i synnerhet har främjats av franciskanerna. Normalt räknar man med sju tilldragelser: Bebådelsen, Jesu födelse, Heliga tre kungars tillbedjan, Jesu uppståndelse, Jesu himmelsfärd, den Helige Andes utgjutande på Pingstdagen och Marias upptagning till himlen (kröning). Av och till ser man även följande händelser uppräknade: Besöket hos Elisabet, Jesus återfunnen i templet.
Marias sju smärtor. Sju viktiga och smärtsamma händelser i Marias liv har genom tiderna varit föremål för en särskild andakt, som har egen festdag (15 september: Jungfru Marias smärtor): Symeons profetia (Luk 2:25f), flykten till Egypten (Matt 2:13-21); sökandet efter den 12-årige Jesus i templet (Luk 2:41-50), mötet med Jesus på vägen till Golgata, korsfästelsen, nedtagandet av Jesu kropp från korset och Jesu begravning. Se även: Marias Hjärta. I ikonografin har man åskådliggjort det genom sju svärd, som pekar mot Marias hjärta.
Marias upptagning till himlen. Se: Jungfru Maria; Munificentissimus Deus.
Mariasystrar – Systrar av Marias heliga hjärta – Sorores Beatissimi Cordis Mariae. En kvinnlig kongregation, stiftad 1845 i Belgien med syfte att bedriva undervisning och sjukvård.
Mariolatri (grek latreia= dyrkan av gudom). Överdriven dyrkan av Maria, vilken närmade sig ”latri”, dvs. en tillbedjan som är reserverad Gud. Den svarar inte mot den kristna tron på Marias roll i frälsningsverket. Se även: Kult.
Mariologi. Teologisk disciplin, som sysselsätter sig med Marias liv och hennes plats i frälsningshistorien.
Maristbröder - Fratres Maristi Scolarum. En kongregation av män, som inte är präster, stiftades 1817 i Frankrike. Deras viktigaste syfte är undervisning.
Maroniter. De flesta kristna i Libanon är katoliker av maronitisk rit. De har haft full gemenskap med Rom åtminstone från 1500-talet. De finns även i Syrien och Israel och som emigranter i hela världen. Uppkallade efter eremiten Maron (d. 410). Deras liturgiska språk är syriska och arabiska.
Martyr (grek. martyr= vittne). Trosvittne, blodsvittne som hellre vill lida och dö än att förneka sin tro.
Martyrium (grek. martyrion= vittnesbörd). En martyrs lidande och död för sin tro. Se även: Martyr.
Martyrologium (grek. martys= vittne, logion= ord, lära). Förteckning över bekännare och martyrer från ett eller flera länder. Oftast ordnad efter festdag (dvs. martyrens dödsdag).
Martyrologium Romanum (lat. Det romerska martyrologiet. Kyrkans officiella martyrologium. Har utkommit i reviderade utgåvor sedan 1584.
Mater Dolorosa (lat. den smärtfyllda Modern). Så omtalas Maria som den sörjande vid foten av Jesu kors. Är avbildad på många sätt i kyrkokonsten.
Mater et Magistra (Lat. Moder och lärarinna). Encyklika av påven Johannes XXIII, 1961, som handlar om Kyrkan och det sociala framstegen.
Materia (lat. materia= stoff, material). I filosofin det som skapar grund för förändring. Dessutom gemensam beteckning för alla synliga kroppar, grundmateriel mm. I motsats till ande, själ och medvetande. Se även: Materialism.
Materialism (lat. materia= stoff ,material). En filosofisk teori om att allt verkligt endast är materia, är funktioner av materia eller avlett av materia. Man skiljer inte mellan materia och ande, själ och medvetande. Allt förklaras naturvetenskapligt utifrån fysiska/kemiska rörelser. Den moderna materialismen ingår på olika sätt i filosofiska och politiska rörelser som t.ex. marxismen. Materialismen och ateismen står i nära samband med varandra.
Matutin (lat. matutinus= angående morgonstunden). Det monastiska breviariet i de kontemplativa klostren har bevarat denna äldre form för läsningarnas tidebön. Efter 2:a Vatikankonciliets reform har den ersatts av det romerska officiets läsningar, som har färre Davids Psalmer och en större rikedom på läsningar från Skriften och andliga författare. Se: Tidebön.
Mea culpa (lat. (det är) min skuld). Det latinska uttrycket i mässans syndabekännelse och de traditionella inledningsorden till den personliga syndabekännelsen i bikten. Uttrycker att man erkänner skulden och tar den på sig.
Medaljer. Små metallskivor, som är präglade med en bild av Kristus eller ett helgon samt eventuellt en inskrift. De kan invigas, och deras bruk har som syfte att öka andakten, under det att användaren bär ett konkret andaktsföremål. Bruket av religiösa medaljer är mycket gammalt (man har hittat många i katakomberna). Deras verkan är beroende av bärarens tro och Kyrkans välsignelse. Bruket av medaljer är utbrett bland katoliker.
Medeltiden. Den historiska perioden mellan det romerska rikets fall år 476 och c:a år 1500. Kännetecknades av en kristen enhetskultur i Europa, under vilken den Katolska Kyrkan präglade alla samhällets och det mänskliga livets förhållanden, under det den genom sin mission kristnade många nya folkslag och förmedlade stora kulturella och sociala framsteg (konst, litteratur, den skolastiska filosofin, sjukvård, samhällsordning mm). vissa tendenser i senare tid har mer fäst sig vid användningen av uttrycket ”den mörka medeltiden”. I vår tid har dock uppfattningen av medeltiden ändrats till en mer positiv värdering.
Mediator. Lat. Förmedlare.
Mediatrix. Lat. Förmedlarinna.
Meditation. Betraktande bön. I kristen meditation är Kristus i centrum. Den bedjande reflekterar över Guds Ord och låter det tala till sig för att ta det till sig i sin egen situation. Den meditativa bönen är en vidareutveckling av muntlig bön och kan leda över till kontemplativ bön. De olika stegen i bönen ersätter inte men kompletterar varandra både i Kyrkans och den enskildes liv, även om de naturligtvis inte kan praktiseras samtidigt. Se: Via purgativa.
Medåterlöserska (om Maria). Att Maria är syndfri och full av nåd (Luk 1:28) är en frukt av Kristi förlossningsgärning. Denna föregreps i henne för att utrusta henne att följa honom ända till korset, delta i hans offer till Fadern, ge förbön för människorna, som lärjunge mottaga sitt andra moderskap att vara de kristnas mor (Joh 19:27). I denna mening blev hon Kristi medhjälp i frälsningsverket, den nya Eva, förmedlaren av hans nådegåvor till människorna och således medåterlöserska. Det är inte någon definierad dogm, men tron härpå går tillbaka till Kyrkans första århundrade.
Melkiter (syriska malka= kung). Bysantinska kristna som härstammar från de kristna i Främre Orienten, vilka avvisade monofysitismen och accepterade besluten om Kristi två naturer på konciliet i Chalcedon. Ursprungligen var de Främre Orientaliska kristna, som förblev trofasta mot kungens (dvs. den bysantinska kejsarens chalcedoniska tro. De skilde sig senare från Rom. En liten del återförenades (unierades) dock med Rom under 1700-talet. Det är dessa, som i dag betecknas som melkiter. Deras liturgi är bysantinsk, och det liturgiska språket är arabiska och grekiska.
Memento (lat. husk= ihågkomma). Inledningsordet på latin till de böner i mässan, där prästen särskilt ber för bestämda levande och döda personer.
Memento mori. Lat. Kom ihåg, att du skall dö.
Memoria (lat. minne, tradering). Åminnelse (obligatorisk eller icke obligatorisk) av en helg i liturgin. Se även: Fester.
Mental reservation (lat. resevatio eller restrictio mentalis= mentalt förbehåll). Dvs. bruk av ord eller av en sats, som väl är sanna, men med ett inre förbehåll gentemot en eller flera av dess betydelser, som inte röjs för den man talar med och som den andra inte har möjlighet att genomskåda (så kallade vit lögn). Är godkänd av katolsk moralteologi för så vitt man utsätts för frågor, som den som ställer frågan inte har rätt att ställa, t.ex. om ens privatliv, om bikthemligheter, som en präst har tystnadsplikt inför, om orättmätigt förhör av en fånge i länder som kränker de mänsklig rättigheterna, eller i krig, under tortyr osv. Detta kan naturligtvis missbrukas - i den grad, så att orden mister sitt värde och sanningen och rättfärdigheten mellan människor inte kommer till sin rätt. Ett utvidgat bruk av mental reservation under 1500- och 1600-talen förde den i vanrykte.
Messias (hebr. den smorde, grek. Christos). I NT är det helt tydligt, att Jesus redan under sitt jordeliv blev erkänd som den länge väntade Messias både av de troende och av onda andar (Luk 9:20; 4:41). Han har dock knappast själv använt denna titel, ty den var belastad av judisk-politiska föreställningar, som även lärjungarna skulle renas från. Se även: Människosonen.
Metafor (grek. meta= över, phorein= föra). Överföring, bildligt uttryck. Se även: Allegori; liknelse.
Metafysik (grek. meta = över, fysis = natur). Vetenskap som går bortom fysiken, bortom det som kan förnimmas, till den andliga grundvalen för vår uppfattning av tingens natur. En hjälpvetenskap för den spekulativa teologin.
Metanoia (grek. meanoein= att ändra sig radikalt). Omvändelse från vantro till tro, från ett syndigt till moraliskt liv. Ett nyckelord i Johannes Döparens och i Jesu egen förkunnelse.
Metropolit (grek. meter= moder, polis =stad). En ärkebiskop som utöver ledningen av sitt eget biskopsstift har en viss kontrollerande rätt och plikt i de biskopsstift, som tillsammans med hans eget utgör en kyrkoprovins. Hans värdighetstecken är ett pallium.
Migne. Beteckning av den hittills mest omfattande utgåvan av kyrkofäderna och andra teologiska verk. Redigerades och utgavs av prästen Jacques Paul Migne (1800-1875). Består av två delar:
De latinska författarna - Patrologia Latina (fram till 1198) omfattar 217 band och de grekiska författarna med latinsk översättning - Patrologia Graeca (fram till 1439) omfattar 162 band.
Migne är alltjämt ett standardverk för forskningen, även om den kritiska apparaten inte är så perfekt, som man idag skulle kunna önska sig.
Mindre bröder. Se: Franciskanerorden.
Ministrant (lat. ministrare= betjäna). Prästens medhjälpare under religiösa handlingar. Under mässan skall ministranten bl.a. räcka prästen bröd, vatten och vin och eventuellt sköta rökelsekaret.
Mirakel. Ett anmärkningsvärt tecken från Gud på det liv han kallar till. Det är anmärkningsvärt, ty det undandrar sig en naturlig förklaring. Det har karaktär av tecken, ty det är knutet till ett gudomligt budskap (som endast de uppfattar som är öppna för det). Kyrkan erkänner endast mirakler efter särskilda grundliga undersökningar.
Miserere (ha barmhärtighet). Begynnelseordet på latin på Psalm 51, som är en av de sju botpsalmerna.
Misericordia (lat. medlidande). Beteckning på ett understödjande tvärstycke under den uppfällbara sitsen på en korstol. Används som stöd, när man står upp i korstolen.
Missa Candelarum. Se: Kyndelsmässa.
Missale. Lat. missalis liber= mässbok.
Missale Romanum (lat. Den romerska Mässboken). Den latinska mässbok, som gäller som norm för hela den latinska Kyrkan. Auktoriserad och påbjuden år 1570 blev den reviderad i överensstämmelse med 2:a Vatikankonciliets liturgireformer och används nu parallellt med översättningarna till de nationella språken.
Missio (lat. sändning). Teologiskt uttryck som betecknar Guds Sons sändning till människorna (Joh 1:14f). Den Helige Andes sändning till Kyrkan (Apg 2:1-4) och Kyrkans sändning till människorna (Matt 28:19-20). Se även: Mässa.
Missio canonica (lat. den kanoniska sändningen). Officiell kyrklig tillåtelse att undervisa i katolsk teologi. I princip nödvändig på alla nivåer från katekes till universitetsundervisning på kyrkliga läroanstalter. Utfärdas av den lokale biskopen, som har tillsyningsplikt på området. se även: Missio catechetica.
Missio catechetica (lat. den kateketiska sändningen). Officiell kyrklig tillåtelse att undervisa barn i religion (i katolska skolor eller på annat sätt) samt att undervisa konvertiter. Se även: Missio canonica.
Missiologi (lat. missio: sändning). Den del av teologin, som har mission som ämne.
Mission (lat. sändning). Kyrklig sändning till människor med syfte att förkunna evangeliet (se: Missio). Begreppet kan dessutom ha flera betydelser:
1. En plats, där evangeliets förkunnelse ännu endast är i sin tillblivelse och Kyrkan inte fullt utvecklad (missionsstation).
-2. Ett geografiskt område, där Kyrkan ännu inte har sin egen organisation i form av ett reguljärt biskopsstift, men där jurisdiktionen är hos Kongregationen för Folkslagens evangelisering, alltså ett missionsområde eller -land.
3. En speciell rad predikningar och eventuellt andliga övningar, som genomförs med mellanrum i församlingarna för att förnya och fördjupa det andliga livet.
Missionsbefallningen (lat. missio= sändning). Jesu överlåtande av missionsuppgiften efter uppståndelsen (Matt 28:18-20). Kyrkan är av naturen missionerande: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er”. Han sände själv apostlarna med orden: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:18-20). Denna Kristi högtidliga befallning att förkunna den frälsande sanningen har Kyrkan mottagit från apostlarna för att fullgöra den till jordens slut (jfr Apg 1:8). Därför gör hon apostelns ord till sina: ”Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet” (1 Kor 9:16), och därför fortsätter hon oupphörligt att sända ut folk att predika, till dess de unga kyrkorna har funnit sin form och själva fortsätter arbetet med att förkunna Evangeliet.
Ty Kyrkan drivs av den Helige Ande att arbeta för att Guds plan skall förverkligas och fullbordas, Gud har ju gjort Kristus till grunden för hela världens frälsning. Genom att predika Evangeliet drar Kyrkan dem som hör så att de kommer till tro och bekännelse. Hon bereder dem för dop, tar dem ur villfarelsens träldom och gör dem till Kristi lemmar, så att de genom kärleken kan växa i honom och nå hans fullhet. Genom sitt arbete åstadkommer hon, att allt som såtts gott i människornas hjärtan och sinnen, såväl som i folkslagens egna riter och kulturer, långt ifrån förgås utan tvärtom helas, lyfts upp och fulländas till Guds ära, till skam för djävulen och till gagn för människans salighet.
Det åvilar varje lärjunge att utbreda tron, så långt det står i hans förmåga. Men även om var och en kan döpa troende, är det dock prästens sak att fullborda uppbyggandet av Kristi kropp genom det eukaristiska offret för att på så sätt uppfylla Guds ord genom profeten: ”Från öster till väster är mitt namn stort bland folken, och överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn, rena offer, ty mitt namn är stort bland folken” (Mal 1:11). Således ber och arbetar Kyrkan samtidigt på att hela världen skall ingå i gudsfolket, Herrens kropp och den Helige Andes tempel, och att man där i Kristus, allas huvud, skall ge alltings Skapare och Fader all lov och ära.” (Lumen gentium 17).
Missionsverksamhet, Dekretet om Kyrkans. Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet)
Missionär (lat. missio= sändning). En person som med kyrklig auktoritet sänds ut för att predika Evangeliet: När Gud kallar en människa, skall människan svara och inte fråga någon av kött och blod till råds (Gal 1:16) utan helt hänge sig åt Evangeliets tjänst. Ett sådant svar kan människan endast ge, när den Helige Ande driver henne till det och ger henne kraft. Den utsände träder ju in i Kristi liv och sändning, han som ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt” (Fil 2:7). Därför skall missionären vara beredd att hela sitt liv förbli i den kallelse han har tagit emot och att ge avkall på det han hittills ansett vara sitt för att bli ”allt för alla” (1 Kor 9:22). (Ad gentes 24)