Missionärer av Marias Sällskap. Se: Montfortaner
Misskund (hebr. hesed= trohet). Uttrycket spelar en mycket stor roll i GT som uttryck för Guds trofasthet gentemot sitt utvalda folk (t.ex. Ps 118:1: Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd). Det innefattar allt som kan föra människor samman i riktning mot solidaritet och vänskap och föra samman Gud med sitt folk. I NT översätts uttrycket ofta med barmhärtighet.
Mir Brennender Sorge (ty. Med brännande bekymmer). Encyklika av påven Pius XI, 1937, om Kyrkan i det nazistiska Tyskland. Nazismen fördöms som ett ont styre.
Mitra. Huvudbeklädnad som bärs av påven, biskopar och abbotar under högtidliga mässor och andra gudstjänster. Var ursprungligen en hög, cylindrisk prästerlig huvudbeklädnad i Östkyrkan; de två spetsarna uppstod genom att mitten böjdes ned. Under 1000-talet tilldelade påven höga medlemmar av det andliga ståndet rätten att bära mitra, men snart blev det ett av biskoparnas och abbotarnas ämbetstecken.
Moderhus. Beteckning för en ordens ledande kloster eller för ett kloster från vilket andra kloster har grundats.
Moder Kyrkan. Ett begrepp som uttrycker en djup kärlek till och respekt för Kyrkan: När Gud är de kristnas far, är Kyrkan deras mor. Bland många icke-katolska kristna betecknas Katolska Kyrkan ofta som Moderkyrkan.
Modernism (lat. modernus av modo= nyligen). Samlande beteckning för en rad filosofisk- teologiska hållningar från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Önskan att anpassa tron till den moderna världen och dess vetenskapliga upptäckter på alla områden (historia, psykologi, sociologi osv.) ledde vissa teologer att förneka några av Kyrkans traditionella dogmatiska utsagor. De hade särskild tendens att förneka varje ingripande från Gud i historien och att tolka dogmerna endast utifrån sin tid och de omständigheter de framkommit under. Förkastades av påven Pius IX i hans Syllabus år 1864; och särskilt av påven Pius X i hans dekret Lamentabili (1907) och i encyklikan Pascendi Dominici Gregis år 1907. Se även: Antimodernisteden.
Monofysitism (grek. monos= en, enskild; physis= natur). Förnekelse av Kristi mänskliga natur, varvid man endast kan antaga en natur hos Kristus, nämligen hans gudomliga natur. Fördömdes av konciliet i Chalcedon 451. Sätter ständigt sina spår i isolerade kyrkor i Mellanöstern; För de flesta ”monofysitiska” kyrkor idag är det dock inte längre tal om en egentlig monofysitism.
Monogami. Samlevnadsform med endast en (grek. monos) äkta make/maka, tills döden skiljer dem åt. Kyrkan erkänner endast monogama äktenskap.
Monogenes (grek. monos= ensam, allena, genesis= ursprung). Den uppfattningen att mänskligheten härstammar från en enda människa (i Bibeln Adam). Jfr Pius XII: Humani Generis. Se även: Polygenes.
Monoteism (grek. monos= en, theos= gud). Erkännande av dyrkan av en enda gud (t.ex. judendom, islam, kristendom).
Monoteletism (grek. monos= en, thelein= vilja). Hävdade att Kristus väl hade två naturer men endast en vilja, den gudomliga, vari den mänskliga upptagits. Fördömdes som kätteri av konciliet i Konstantinopel, 681.
Monsignore (it. min herre). Ärotitel som ges av påven till alla biskopar och vissa andra präster.
Monstrans (lat. monstrare= visa fram). Liturgiskt redskap som tjänar som infattning av en konsekrerad hostia med syfte att ställa ut den på altaret för de troendes tillbedjan, transportera hostian under sakramentsprocession eller ge sakramental välsignelse. Hostian placeras i monstransen centrum i en liten nymåneformad hållare (luna).
Montanism. En rörelse som har sitt ursprung hos den mindreasiatiska profeten Montanus (c:a 150). Anhängarna ansåg sig vara särskilt upplysta av den Helige Ande och profeterade om Kristi andra ankomst. Rörelsen utbredde sig mycket men fördömdes på en rad synoder och till sist av påven år 202.
Montfortaner Missionärer av Marias sällskap – Societas Mariae Missionarii (S.M.M.). Montfortanernas kongregation grundades 1715 av Lous-Marie Grignion de Montfort (1673-1716). I sitt ordensliv och sin själavård är de präglade av an mariansk fromhet, som har haft stor betydelse för Kyrkan. Det finns c:a 1.350 montfortaner i hela världen.
Montfortansystrar. Se. Visdomsdöttrar.
Mor. En kvinna som har fött barn. Används även religiöst:
1. Om Kyrkan i hennes förhållande till de troende;
2. Om den Katolska Kyrkan som moderkyrka i förhållande till andra kristna kyrkor;
3. Om Guds Moder;
4. Om Jungfru Maria som Kyrkans mor;
5. I några nunneordnar, där nunnorna, respektive priorinnan tituleras moder framför sina namn;
6. Moderhus.
Moral (lat. mos= sed, bruk).
System av normer för mänskligt beteende (se: etik); de konkreta handlingar som följer härav.
Kristen moral:
— Trons praxis, ”Kristi lag” (Gal 6:2).
— Liksom de 10 buden i GT skall förstås i ljuset av det 1:a budet och förbundet på Sinai (5 Mos 5:7), så förstås Kristi lag i NT i ljuset av dopförbundet, ”efter Kristi Jesu vilja” (Rom 15:5).
Det gamla gudsfolket:
— Skulle ”vandra bakom” Jahve och hålla sig endast till honom (5 Mos 6:14-15).
Det nya gudsfolket:
— Skall följa efter Kristus i hans förhållande till Gud och människor: ”Följ mig!” (Luk 18:22)
Kristi lag:
— Som jag är bunden av (1 Kor 9:21), skall emellertid inte förstås som lag i senjudisk eller modernt sekulariserad mening, som opersonliga religiösa levnadsregler, som skall hållas efter bokstaven, kosta vad det vill, eller som en plikt till perfektionism moraliskt på det rent personliga planet, eller som förnuftiga spelregler i ett sakligt, välordnat samhälle.
Senjudendomen och den allmänmänskliga erfarenheten:
— Visar att människan kanske kan klara det med större eller mindre framgång som en nödvändig disciplin men utan att ändra hjärtat.
— Det samhälle Gud vill uppfostra sitt folk till är ett kärlekens samhälle.
GT och NT:
— Det rör sig därför både i GT och NT inte så mycket om levnadsregler som om livsprinciper och alltid person till person, både i förhållande till Gud och nästan.
— Jämför de två kärleksbuden i GT (5 Mos 6:5 och 3 Mos 19:18), som Jesus citerar (Mark 12:29-31).
Jesu tid:
— Här skiljes andarna redan på Jesu tid, under det att några väljer den borgerliga eller professionella disciplinen med eller utan religiöst förtecken (Kajafas, Pilatus) för att tillvarata sina egna intressen, medan de rättfärdiga och gudfruktiga i Israels lilla rest (Luk 2:25-38) kastar sig in i den dyra kampen för att nå fram till kärlek till Gud och människor.
Personligt engagemang:
— Det är i detta personliga engagemang som hungern och törsten efter Guds rättfärdighet kommer (Matt 5:6), ty människan erfar att hon inte kan förvandla sitt eget hjärta.
— Och det är här Gud sätter in med sina löften: ”Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan” (Jer 31:33). ”Jag skall ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande” (Hes 11:19).
Den fallna människan:
— Har behov av frälsning.
— Lagen i det gamla förbundet var en uppfostrare till Kristus (Gal 3:24).
— Det är den radikala frälsningsviljan, som i tidens fullbordan får Guds Son att utblotta sig på alla sina gudomliga privilegier och stiga ner i den fallna mänskliga naturen (Fil 2:6-7).
Kristus:
— Han vill leva sitt mänskliga liv på jorden under våra villkor, men i den Helige Andes kraft som Guds Människoson; och därefter vill han skänka det åt alla som tror på honom, så att de kan följa efter honom (1 Pet 2:21).
— Fylld av detta uppmanar Paulus de kristna till att å sin sida utblotta sig och låta sig fyllas av Kristus och hans Ande: ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus” (Fil 2:5).
— Kristi sinnelag kan inte efterliknas, endast tagas emot och ges vidare (Matt 5:3).
Människan:
— Kan aktivt bereda sig till det och på så sätt arbeta på sin frälsning (Fil 2:12).
— Paulus talar om en kamp mellan köttets lag och Andens lag.
— Människan måste lära sig att ”korsfästa sitt kött med alla dess lidelser och begär” (Gal 5:24) och låta sig ledas av Guds Ande (Rom 8:14), som hon har tagit emot i dopet och konfirmationen.
— ”Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning”, säger Jesus. ”Anden är villig, men kroppen är svag” (Matt 26:41).
Moral i kristen mening:
— Är sålunda något helt annat än blott ett mänskligt beteendemönster; det är trons lydnad (Rom 1:5).
— Den vakna människan förs i bot och bön in i ett ständigt djupare uppbrott från sig själv och ständigt närmare livsgemenskap med Kristus.
— Människan skall dö från sig själv och leva för Gud, det är själva innehållet i dopförbundet (Rom 6:3-11).
— Dopet är en ny födelse till ett nytt liv i Anden (Joh 3:3-8), vilket den döpte efter hand skall mogna till.
Paulus:
— Talar om födslovärkar: Människorna suckar efter barnaskapet vår kropps förlossning; och den Helige Ande söker komma till genombrott i människorna, så att Guds barn kan kallas fram, ty efter detta suckar också hela skapelsen (Rom 8:19-27).
Spänningsfält:
I detta spänningsfält, som de kristna mer eller mindre medvetet befinner sig i, är både köttets och Andens frukter en daglig erfarenhet:
— Köttets gärningar är ett vanhelgat liv i otukt och utsvävningar, avgudadyrkan och magi, hat, fiendskap och agg, ovänskap och intriger, split, missunnsamhet och partiväsen, dryckenskap och festande.
— Men Andens frukt är kärlek, glädje, fred, mildhet, godhet och trofasthet, saktmod och självbehärskning (Gal 5:19-23).
Kristi lag:
— Hela Kristi lag har uppfyllts i kärleksbudet, som Jesus har givit sin egen form: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra” (Joh 13:34).
— Det är Jesu kärlek i hans död och uppståndelse, det här talas om: En gratis kärlek som låter solen skina över rättfärdiga och orättfärdiga (Matt 5:45), en offervillig kärlek, som gärna betalar priset för de andra – liksom Kristus som ”dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8) och som uppstod och skapade nya människor (2 Kor 5:17), ett helt nytt liv (Rom 6:4) i Andens nya tjänande (Rom 7:6), till dess allt har blivit nytt (Upp 21:5).
Moralteologi. Den teologiska behandling och framställning av normer för beteende, vilken bygger på Uppenbarelsen. Se även: Moral.
Morganatiskt äktenskap. Vänstra handens äktenskap. En furstes eller annan högtstående persons äktenskap med en kvinna av lägre börd, varvid barnen endast ärver moderns namn och förmögenhet.
Morgonbön. Se: Laudes.
Mortalium Animos (De dödligas sinnelag). Encyklika av påven Pius XI, 1928. Handlar om principerna för en eventuell kyrklig återförening.
Mose lag (hebr. torah). Den samlande beteckningen för de 5 Moseböckerna i Bibeln på Kristi tid (jfr Luk 10:26; 24:44). Används första gången i GT i förordet till Syraks bok. Syftet med Mose lag är att proklamera Gud som instiftaren till det gamla förbundet gentemot det utvalda folket, Israel.
Motpåve. Person som under oroliga perioder under medeltiden utnämndes till påve av några kardinaler, som inte var tillfreds med resultatet av ett rättmätigt påveval. Sådana motpåvar, varav det har funnits 37, erkänns inte som påvar och medräknas inte i påvelängden.
Motreformationen. Den Katolska Kyrkans motåtgärd gentemot den protestantiska reformationen för att hejda dess utbredning, utrensa protestantiska ansatser därtill innanför Kyrkan och vinna tillbaka de förlorade områdena.
Skall inte förväxlas med den katolska reformen för en andlig förnyelse, som pågick hela 1500- och 1600-talen, till sitt ursprung oberoende av den protestantiska reformationen.
Den hade sina ”gräsrötter” i senmedeltidens fromhetsliv, som genom broderskap av lekfolk, nya ordnar (särskilt jesuiter och theatiner) och en osedvanlig rad stora helgon (Ignatius av Loyola, Franciscus Xavier, Franciskus Borja, Robert Bellarmin, Canisius, Aloisius, Pius V, Filippo Neri, Karl Borromeo, Thomas More, Teresa av Avila, Johannes av Korset, Frans av Sales, Jeanne de Chantal, Vincentius av Paul…) började bana sig väg.
Såväl den Katolska Kyrkans motreformation som den katolska reformen fick ett klarläggande och genomslagskraft på konciliet i Trient 1545-63, både i form av läro- och reformbestämmelser och i en andlig förnyelse av andligheten och hela det kyrkliga livet.
Motu proprio. Se: Påvliga dokument.
Mozarabisk rit. Latinsk (icke arabisk) rit bland kristna under arabiskt herravälde i Spanien. Bevaras ständigt i ett kapell i domkyrkan i Toledo och används några dagar om året i Salamanca.
Mozzetta (it. kort kappa med hätta). Kappa som når ned till armbågarna. Används som en del av klädnaden för icke-liturgiskt bruk av påven (röd, vit), kardinaler (röd) och biskopar (violett) samt vissa abbotar.
Msgr. Förkortning för monsignore.
Mulieris Dignitatem (lat. kvinnans värdighet). Apostolisk skrivelse av påven Johannes Paulus II, 1988, med anledning av Mariaåret. Påven skriver om den kristna uppfattningen av kvinnans värdighet, kallelse och uppgifter, under det han tar avstånd från vissa feministiska idéer, som går till ytterlighet.
Munificentissimus Deus (lat. Gud, som är den högst givmilda). Apostolisk konstitution, vari påven Pius XII den 1 nov.1950 proklamerade dogmen om Marias upptagning till himmelen. Den centrala texten lyder: ”Efter det att Maria, den alltid obefläckade Jungfrun, Guds Moder, hade avslutat sitt liv här på jorden, blev hon med kropp och själ upptagen i himlens härlighet” (Denzinger 3903).
Munk (grek, monachos= den som lever ensam). Ursprungligen beteckning för en eremit, men redan under de första århundradena slöt man sig samman i kloster för att leva ett religiöst liv i fattigdom, kyskhet och lydnad under en ordensregel. Idag betecknar munk tekniskt sett ordensmän i kontemplativa kloster, t.ex. benediktiner, cistercienser.
Myndighet. Se: Auktoritet.
Mysteriespel. Medeltida skådespel, som uppstod på 1100-talet och som från Frankrike bredde ut sig över Europa. De hade sin upprinnelse i gudstjänsten, och i början uppfördes de i kyrkan i anslutning till denna. Jfr de dramatiska elementen i påskliturgin: Palmsöndagens invigning av och procession med palmkvistar, fottvagningen Skärtorsdagen, tillbedjan vid graven Långfredagen och under Julen: krubban i Betlehem. Mysterierna var alltså knutna till den heliga historien (jfr passionsspelen i Oberammergau idag), först uppförda av präster på latin i kyrkan, senare på folkspråket av särskilda dramatiska sällskap i det fria.
Ursprungligen var de pantomimiska, senare dialogiska; inspirerade av mässans växelsång, antifoner och responsorier. Till mysteriespelen kom efterhand även helgonspel och moraliteter, där dygder och laster personifierades och kämpade om övertaget.
Mysterium (grek. mystes= en individ, av myein= att sluta ögonen). I kristet sammanhang: En hemlighetsfull sanning, vars fullständiga förståelse undandrar sig människans fattningsförmåga, men som har uppenbarats till tro, t.ex. Treenigheten.
Mysterium Fidei (lat. Trons mysterium). 1. Liturgiskt utrop efter förvandlingen i mässan. –2. Encyklika av påven Paulus VI, 1965, som behandlar altarets sakrament. Paulus VI understryker den traditionella läran angående mässoffret och teologin om Kristi verkliga närvaro i de konsekrerade hostiorna och det konsekrerade vinet. Några nyare försök att införa nya begrepp i stället för transubstantiationen avvisas.
Mystici Corporis Christi. Lat. Kristi mystiska kropp.
Mysticism (grek. mystikos= angående mysterierna). Andlig riktning med en tro på och en lära om förening med det gudomliga. Eventuellt en benägenhet till det gåtfulla, dunkla och hemlighetsfulla.
Mystik. (grek. myein=att sluta sig (ögon, läppar) för att samla sig för Guds verkande i själen. I vidare mening: Att genom tron och dopet vara indragen i mysteriet Jesus Kristus, Gud och människa i en enda person. I snävare mening: Att genom askes och bön låta sig gripas av den Helige Ande och föras in i ett intuitivt skådande av gudsmysteriet ”som i en spegel” (jfr 1 Kor 13:12).
Mystiska rosen. Liturgisk-poetisk beteckning för Maria. Liksom rosen är blommornas drottning är Maria helgonens drottning.
Myter (grek. mythos= uppdiktad berättelse om gudar). Berättelser, sägner mm, vars religiösa värde inte ligger i det historiska (även om det kan finnas en historisk kärna), utan i det försök på förklaring av tillvaron de innehåller.
Måltid. ”Jag äter med tacksägelse” (1 Kor 10:30). Måltiden kan både i de hedniska religionerna och i Bibeln ha sakral karaktär, antingen i form av en festmåltid, som ledsagar det religiösa livet eller i form av offermåltider (se: Offer), som skall uttrycka själva förhållandet till de hedniska avgudarna (jfr 2 Mos 32:4-6), demonerna eller till den ende, sanna Guden.
Judarna höll måltid inför Herren (5 Mos 12:7, 18) och tackade honom för hans gåvor (Ps 22:27; 145:15-16).
Jesus bad bordsbön, jfr mångfaldigandet av bröden i öknen (Matt 14:19). Gud är värd - även då Jesus instiftar det nya förbundets offermåltid med sig själv som föda: Han tog brödet...läste tackbönen, uttalade välsignelsen, bröt det och räckte det till sina lärjungar. ”Att bryta brödet” går ursprungligen tillbaka till judarnas ordinarie måltider. De blev helgade av bordsbönen, hade alltid en religiös karaktär.
Det kunde så hos de judekristna gå över i själva ”brödsbrytelsen”, dvs. eukaristin (jfr Apg 2:42; 20:7-11). Den allmänna måltiden kunde då vara en agape-måltid (se: Agape), dvs. en kärleksmåltid som föregick eukaristin eller följde efter den (jfr vårt kyrkkaffe). Paulus förebrår korintierna för deras agape; den har inte mycket med kärlek att göra, när de äter och dricker omåttligt och inte delar med sig åt varandra.
Det är inte någon ”Herrens måltid”, inte någon värdig upptakt att fira eukaristi (1 Kor 11:17-33).
Den eukaristiska måltiden är Herrens måltid framför något annat. Den skall försona och förena alla människor med honom och med varandra (1 Kor 10:16-179, så att de kan sitta till bords i himmelriket med Abraham, Isak och Jakob (Matt 8:11) och ta del i den himmelska festmåltiden, med bröllopskläderna på (Matt 22:11-14). ”Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna, när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna, när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem” (Luk 12:36-37). Se även: Bordsbön; gästfrihet.
Månaderna. I det traditionella fromhetslivet är varje månad i det liturgiska livet vigt åt ett särskilt trosmysterium eller ett särskilt helgon, t.ex. mars, Josef; maj, Jungfru Maria; juni, Jesu Hjärta; oktober, rosenkransen; november, alla själar.
Människa. Den bibliska människosynen är helgjuten och organisk i sitt sammanhang. Den ser men gör ingen uppdelning av människans kropp, själ och ande (jfr 1 Thes 5:23). Kroppen är själens uttrycksform, dess konkreta närvaro; själen är kroppens liv, och anden den medvetna delen av själen. Och både i kropp, själ och ande är hela människan närvarande: Utan kropp ingen människa, utan själ ingen människa och utan ande inget personligt liv.
På liknande sätt ser Bibeln men gör ingen uppdelning mellan det naturliga och det övernaturliga livet i människan. Den känner inte till någon naturalistisk människosyn: ett primitivt naturtillstånd, där människan endast är en oskyldig Tarzan, eller ett kultiverat naturtillstånd, där människan endast är en ädel humanist. I den bibliska människosynen existerar endast Kain eller Abel: Den fallna människan som lever lösryckt från sitt gudomliga upphov, eller benådade människan, som lever i förbund med Gud.
Vår tids människa är emellertid (enligt påven Johannes Paulus II) utsatt för en särskild frestelse, ”en frestelsernas frestelse, som går utöver allt, som under historiens lopp har frestat människan, och som samtidigt demonstrerar vad som är kärnan i varje frestelse: nämligen att förneka Gud i sin egen mänsklighets namn” (Tal till de franska biskoparna 1/6 1980). Detta gör både den ideologiskt styrda ateismen och den praktiska ateismen, även hos de kristna, som inte lever ut sin tro. Härav den moderna människans identitetskris, ty människan har endast någon mening som skapad till Guds avbild, till att vara hans förvaltare på jorden och upphov till hans människosläkte. Människan måste oavbrutet besjälas av Guds Ande för att kunna leva och lyckas som människa (jfr Job 34:14-15; Joh 6:63).
Det är därför en fråga om liv eller död, att människan lever i lydnad mot Gud (1 Mos 2:16-17; Rom 5:19), och plikten till detta är även djupt inskriven i människans samvete (jfr 1 Mos 3:8-10; 1 Pet 3:21; Rom 9:1). I motsats till djuren har nämligen människorna fått utrustning att erkänna detta förhållande och att fritt sluta sig till denna kärlek. I syndafallet missbrukade människan sin frihet. Livsviljan vände sig bort från Gud och kröktes in i människan för att slutas inom sig själv. Därmed blev hon även sluten för sina medmänniskor, fixerad till sin egen självbevarelsedrift (jfr 1 Mos 4:24; Matt 27:4).
Det är detta tillstånd, som har fått Luther att beteckna människorna som vredens barn, i grunden fördärvade; skapelseverket har förstörts, och den fallna människan, som blir kristen, skulle nu endast vara hänvisad till trons passiva mottagande av sina synders förlåtelse. Den Katolska Kyrkan delar inte denna uppfattning. Den tror, att Kristus i dopet nyskapar och förlossar den fallna människan, så att hon åter blir ett Guds barn, i stånd att leva ett helt nytt liv (Rom 6:3-14).
På så sätt uppfattat är ”Evangeliet inte endast ett budskap till människan”, säger påven Johannes Paulus II, ”utan ett stort messianskt budskap om människan och hennes kallelse i Kristus”. Han har som Människosonen iklätt sig den fallna människans natur och i denna levt sitt mänskliga liv i fullkomlig lydnad mot Gud. Tack vare den Helige Ande, som steg ner över honom i dopet och stannade kvar över honom (Joh 1:32) har likheten mellan Gud och människa åter olösligt förenats i honom. Och tack vare dopet och konfirmationen är den Helige Ande verksam även i dem, som tror på honom för att forma dem till likhet med Kristus.
Som Människoson är han modellen för varje människa, den oavbrutna källan till hennes liv och mål, som alla, antingen de erkänner det eller inte, är på väg till (jfr Ef 1:3-5; Kol 1:14-20; Joh 6:53-54). Liksom Jesus identifierar sig med dem som tror på honom (Matt 18:5; 25:40, 45; Apg 9:4), ja på ett visst sätt med varje människa (Gaudium et spes 22), skall människorna identifiera sig med honom, så att de kan säga med Paulus: ”Men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20).
Människa. Se: Evangelist-symboler.
Människoblivandet. Den andra personen i Gud har blivit människa; ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss” (Joh 1:14). ”Ordet”, dvs. Guds Son har blivit människa i denna värld, med de begränsningar det innebär. Han lät sin egen son bli människa, preciserar Paulus (Rom 8:3), dvs. han har ”prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd” (Heb 4:15).
Om Guds motiv till människoblivandet säger Johannes: Gud Fader har sänt sin Son till världen för att vara hans tolk (Joh 1:18), dvs. göra den osynlige Guden synlig och konkret bland människorna, så att de kan lära känna honom och komma till tro på honom. Var och en som tror på honom skall inte gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16). Den som icke tror, är dömd. ”Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade Gud människorna mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda...Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill” (Joh 3:18-21).
Den centrala fråga som Jesus ställer till sina lärjungar är därför: ”Vem säger ni att jag är?” (Matt 16:15). Svaret vill visa, om människan är öppen för Gud eller sluten inom sig själv, om hennes liv har mognat för evigheten eller för förgängligheten.
Om det som skedde vid människoblivandet, vittnar Paulus, i det han citerar en urkristen hymn och mediterar över den: Guds Son vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från sina gudomliga privilegier (dvs. sin allmakt, sitt allvetande, sin allestädes närvaro) och antog en tjänares gestalt och blev lik människorna. Paulus tillfogar också de två nästkommande etapperna i Jesu liv: förnedringen som människa och upphöjelsen till himlen (Fil 2:5-11).
Kyrkofäderna Cyrillus av Jerusalem har i samband med detta sagt, att Guds Sons nedstigande från himlen till jorden var en större förnedring än vägen till korset. Julen var för honom en större förnedring än Långfredagen. För på korset avstod Jesus på det som tillhör människan (jfr Matt 16:23), men i människoblivandet avstod han på visst sätt från det som tillhör Gud - inte från sin gudom, men från sina gudomliga privilegier.
Och frukten av denna utblottning (grek kenosis) var enligt 2:a Vatikankonciliet, att Guds Son genom att ta på sig den mänskliga naturen i dess integritet på visst sätt förenade sig med varje människa. Han arbetade med mänskliga händer, tänkte med mänskligt sinnelag, handlade utifrån mänsklig vilja, älskade med ett mänskligt hjärta. Genom att han föddes av Jungfru Maria, blev han verkligen en av oss, lik oss i allt med undantag av synden (Gaudium et spes 22).
Honom smorde Gud med Helig Ande och kraft till att gå omkring och göra gott och bota alla, som hade fallit under djävulens makt; ty Gud var med honom (Apg 10:38). Och detta liv i den Helige Andes kraft är det eviga liv Gud har skänkt dem som tror, att Jesus är Kristus, dvs. Guds smorde (1 Joh 5:1, 11).
Människosonen. (hebr. ben adam, aram. bar nasja= adams son, människobarn, människa (Ps 80:18). Det namn varmed Jesus med förkärlek betecknade sig själv (t.ex. Matt 8:20) och således 70 gånger i evangeliernas berättelser. Till detta namn knyter profeterna i GT det utvalda folkets religiösa upplevelser av sig självt och Gud: Dess upplevelse av människans skröplighet, ringhet, ansikte mot ansikte med Gud (Jes 51:12; Job 25:6; Ps 11:4; Hes 2:1, 3). Hon är en frestad till synd (Ps 14:2f), hemfallen åt döden (Ps 89:48; 90:3) - och dock omgiven av Guds godhet (Ps 31:20), kallad att härska med honom över jorden: ”Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?....Du lät honom härska över dina händers verk, allt lade du under hans fötter...” (Ps 8).
Hela det gamla gudsfolkets trosupplevelse mynnar ut i detta paradoxala förhållande mellan den ringa människan och Guds upphöjelse av henne. Det blir tydligast i profeten Daniels syner på natten (2:a århundradet före Kristus): Han såg en människoson, som kom med himlens skyar och fördes fram inför den uråldrige. Och makten fråntogs världsrikena, som betecknas som djur, dvs. sataniska, och gavs åt den Högstes heliga folk; dess rike är ett evigt rike, och alla makter skall tjäna och lyda det (Dan 7:13-27). En människoson skall alltså lyftas upp av Gud över det blott mänskliga för att härska som korporativ person för hans folk över världen.
Genklangen av denna profetia har vi i Jesu ord, då han står anklagad inför översteprästen Kaifas: ”Efter detta skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln” (Matt 26:64). Denna utsaga uppfattar judarna som hädelse och dömer honom till döden. Att Daniels profetia till det gamla Israel korporativt skulle uppfyllas i Jesus, det kan ännu de gamla profeterna inte veta, endast bana väg för det i trons lydnad. Det kunde inte heller judarna veta, även om de arbetade vidare med tanken i sina apokalyptiska skrifter. Det tillkom endast Jesus att skänka denna sista uppenbarelse av Guds frälsningsplan i tidens fullbordan. Men då tog de inte emot den.
Förnedrad, förkastad och dödsdömd av människorna, som Herrens lidande tjänare, men upprest och förhärligad av Gud, framträder den uppståndne Kristus från och med nu som den nye Adam (1 Kor 15:45), stamfader till ett nyskapat och förlossat människosläkte, och som sådan världens Herre. ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida”, ropar den förste kristne martyren Stefanus (Apg 7:56). Även för honom kom detta vittnesbörd att kosta livet. Och Johannes ser i sin syn på Patmos ”någon som var lik en människoson, i fotsid klädnad och med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor.... I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft” (Upp 1:13-16). Det är Människosonen och Guds Son i en och samma person, den i vilken Fadern har hela sitt välbehag (Matt 3:17) och som han har givit all makt i himlen och på jorden (Matt 28:18).
Människosonens dag. Se: Domens dag.
Mänskliga rättigheter. De rättigheter som tillkommer alla människor utan hänsyn till kön, ras, språk eller religion. T.ex. uttryckt i förklaringen om de mänskliga rättigheterna (antagen av FN 1948). I 2:a Vatikankoncililets dokument framhävs människans fundamentala rättigheter gång på gång.
Mässa. Firande av eukaristin, huvudgudstjänsten i den Katolska Kyrkan. Består av två delar: 1. Ordets gudstjänst (med inledning, syndabekännelse, bibelläsningar, eventuellt predikan och trosbekännelse, samt förböner) och 2. offertjänsten (frambärande av gåvorna, den eukaristiska bönen, under vilken förvandlingen av offergåvorna sker, fridshälsningen, kommunion, välsignelse och utsändning. Det nuvarande mässritualet går tillbaka till 1970, men de enskilda bönerna går tillbaka till Forn- och Urkyrkans liturgi. Endast en biskop eller präst kan leda (läsa) en mässa, antingen ensam eller i koncelebration med andra. Mässan kan firas på latin eller på vilket nationellt språk som helst. Mässan firas inte endast på söndagen utan även på vardagarna, gör ständigt det nya förbundet närvarande och verksamt. Se även: Mässoffer.
Mässbok. Den liturgiska bok (lat. missale), som innehåller mässans böner och de ceremoniella anvisningar (rubriker), som skall iakttas av en celebrant, ministranter och församling. Mässböcker finns översatta till de flesta språk från det latinska standardverket Missale Romanum.
Mässhake. Det yttre plagg prästen bär under mässan (lat. beteckning: casula= lilla hus). Är ofta dekorerad med religiös symbolik och finns i de liturgiska färgerna. Ursprungligen den rock alla män i Rom bar och som avlöstes av togan (en kappa). Från 200-talet användes den av prästerna och diakonerna och efterhand reserverades den att användas i mässan.
Mässintention. Till mässan kan prästen på uppmaning knyta en bön om att frukten av Kristi offer på denna dag särskilt skall komma en bestämd person, levande eller död, eller en bestämd angelägenhet till godo.
Mässoffer. Mässans andra hälft. Sedan Kristus genom prästen har förkunnat Ordet i 1:a delen, gör han för att lyda Ordet nu samma sak i gärning. Mässoffret upprepar inte Kristi offer men gör en åminnelse av det, dvs. offret görs åter närvarande i den sakramentala form Jesus själv instiftade i nattvardssalen. Åminnelsen sker på Kristi befallning (1 Kor 11:24-25). Det tillägger inte något till hans offer som sådant men utvidgar kretsen av de mottagande tvärs genom rum och tid, så att alla folkslag och släkten kan få personlig del i Kristi offer.
Mässtipendium. Var ursprungligen en frivillig gåva till prästens underhåll med anledning av en läst mässa i en bestämd intention. Har idag mer symbolisk karaktär: Den som ber om mässan i sin intention uttrycker med ett mässtipendium sitt engagemang i den.
Mörker. Bortsett från den allmänna betydelsen (frånvaro av ljus) representerar ordet i Bibeln död, dödsriket, kaos, ogudaktighet, avfall , synd och det onda. Guds första skapelsehandling är att skilja mellan ljuset och mörkret (1 Mos 1:4). Används tillsammans med ”ljus” särskilt i Jobs bok, Psaltaren, Jesaja och Johannesevangeliet. Se även: Ljus, tenebræ.