Pacem in Terris (lat. Fred på jorden). Encyklika av påven Johannes XXIII om samhällsförhållandena, samhällets institutioner, statsmaktens förhållande till den enskilde, statens och den enskildes rättigheter och plikter, arbetsförhållanden, nedrustning och subsidiaritetsprincipen.
Pacifism (lat. pacifare= att stifta fred). Den hållningen att allt krig är moraliskt felaktigt. Beträffande Katolska Kyrkans ståndpunkt, se: Krig.
Palla (lat. matta, duk). En kvadratisk linnebeklädd platta, som används att täcka kalken med.
Pallium (lat. överklädnad). Ett vitt vävt ylleband, broderat med svart kors, vilket bärs över båda axlarna. Pallium utdelas av påven. Utöver honom är det (sedan Paulus VI år 1978) reserverat för metropoliterna och den latinske patriarken i Jerusalem.
Palmkvist. Symbol för martyriet eller martyrernas belöning: det eviga livet. På Palmsöndagen invigs palmkvistarna (eller andra gröna kvistar), som av de troende bärs i procession till minne av Jesu intåg i Jerusalem.
Palmsöndag. Minnesdag för Jesu intåg i Jerusalem kort före hans tillfångatagande. Under procession bär man de invigda palmkvistarna, jfr Matt 21:8. Palmsöndagen inleder Stilla veckan.
Pange lingua (lat. Sjung min tunga). Begynnelseorden i den mycket kända Kristi Lekamens-hymnen, skriven av Thomas av Aquino (1225-1274). Används bl.a. som processionspsalm på Skärtorsdagen och på Kristi kropps och Blods högtid. (Latinsk och svensk text Cecilia 501). Särskilt de två sista verserna (se: Tantum ergo) är mycket kända och sjunges i samband med den sakramentala välsignelsen.
Panenteism (av grek. pan= allt, en= i och theos= gud). Tron att allting är inneslutet i Gud, men att han är förmer än världsalltet.
Panteism (grek. pan= all, theos= gud). Uppfattningen av Gud som en opersonlig naturkraft (”världssjäl”), som finns överallt i universum.
Pantheon (grek. Till alla gudar). Rundkyrka i Rom, invigd till alla helgon år 609. Vid detta tillfälle började man fira Alla helgons dag. Byggnaden, som härstammar från år 27 f.Kr. var tidigare tempel för ”alla gudar”.
Pantokrator (grek. pan= all, kratos= makt). Grekisk beteckning för Gud den allsmäktige. Betecknar även framställningar, där Kristus regerar från himlen. Se: Mandorla.
Papa (grek. pappas= far, lat. papa). Påve.
Papabile (it. möjlig som påve). Beteckning för en lämplig kandidat till ett påveval.
Papist. Skällsord använt om katoliker.
Paradiset. ”Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format” (1 Mos 2:8). Uttrycket paradis (grek. paradeisos) förekommer inte i den hebreiska texten, men i den grekiska översättningen av det hebreiska ordet för trädgård (gan). Det är ett låneord från persiskan och betyder ett inhägnat område, som tillhörde kungen och var reserverat för hans närmaste krets, kungens trädgård.
Paradis har alltså uppfattats som trädgården, där Gud uppehåller sig i förtrolig umgängelse med sina tjänare, andarna (1 Mos 3:8, 22, 24) och människan. Den bibliske författaren, som befinner sig i Kanaan, har placerat trädgården österut. Han har kanske hos läsarna önskat skapa en föreställning, som kunde påminna om den fruktbara bevattningskulturen mellan Eufrat och Tigris, en oas, sådan som hebréernas stamfäder kunde uppleva den på sina nomadvandringar.
Meningen är i alla fall, att Gud har visat sin godhet genom att skänka människan livet och skapa en lycklig tillvaro för henne i förtroligt umgänge med sig. Det är vad ”paradisets trädgård” skall ge en föreställning om. Livets träd är en symbol för den levande kontakten med Gud, medan kunskapens träd på gott och ont är en symbol på den kunskap om gott och ont, som människan själv vill skaffa sig utanför Gud för att själv avgöra, vad som är gott och ont.
Förbudet att äta av detta träd har ofta missförståtts på så sätt, att Gud skulle vilja trycka ner människan i okunskap och ofrihet. I verkligheten är det Skaparens varning att på gå självklokhetens tomgång i ett liv, som oavbrutet utgår från honom. En sådan bitter kunskap kommer inte att göra människan klokare om sitt eget liv, tvärtom. Då människoparet, frestat av ormen (se: Satan), har trotsat förbudet, drivs det ut ur paradiset (3:22-24), dvs. ut från livsgemenskapen med Gud (se: Förbund).
Paradisberättelsen (1 Mos 2:4b-25), den så kallade 2:a skapelseberättelsen, åskådliggör också gudsfolkets dröm om ”ett nytt paradis” på jorden i de sista tiderna (Hes 36:35; Jes 51:3), ett ”Guds paradis” (Upp 2:7; 22:2), där det inte mer skall finnas sorg eller pina eller död (Upp 21:4) men evigt liv utan prövningar eller möjlighet till nya syndafall. Kristus förutsäger ett sådant återfunnet paradis. Han är den nye Adam (1 Kor 15:45). Han övervinner den gamla ormen, Satan (Mark 1:13; Upp 20:2).
Hans under ger en försmak av det paradisiska tillståndet utan sjukdom, lidande och död. Han är ”livets bröd” (Joh 6:25), det levande vattnet (Joh 4:14), det eviga livet (Joh 5:24-26). Ännu är vi inte i himlen, inte i Guds boning som finns utanför denna världen (jfr 2 Kor 12:4). Men den som tror på Människosonen och ”äter hans kött och dricker hans blod” har redan livet i sig, ”och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen” (Joh 6:54).
Jesu ord till den gode rövaren på korset: ”I dag skall du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43) är ett sådant löfte om uppståndelse. Till dess skall rövaren bege sig med Jesus till dödsriket, dvs. det ”paradis”, där de rättfärdiga i det gamla förbundet väntade på uppståndelsen, som endast Messias kunde öppna för dem.
Paraklet (grek. Parakletos= kallad till hjälp). Beteckning för den Helige Ande (Tröstaren), som härstammar från Johannesevangeliet. Se t.ex. Joh 14:26; 15:26. Se: Gud Helig Ande.
Paralipomenon (grek. de utelämnade, överhopade tingen). Det grekiska namnet i Septuaginta för tillägget till 1:a och 2:a Kungaboken, som vi idag efter den hebreiska Kanon kallar 1:a och 2:a Krönikeboken.
Paraliturgi (para= vid sidan av). Offentlig gudsdyrkan som inte faller inom ramarna för den auktoriserade liturgin men står i harmini med denna (t.ex. rosenkransbönen).
Parament (Lat. parare= utsmycka). Dräkter och klädesplagg för liturgiskt bruk. Se t.ex. alba, stola, mässhake, mitra.
Parasceve (grek. förberedelse). Det vill hos judarna säga: beredelsedagen till sabbaten. Jesu dog på beredelsedagen (parasceve) för sabbaten, d.v.s. Långfredagen, som därför fram till 1955 i den romerska liturgin kallades ”fredag i parasceve”; jfr Matt 27:62.
Partikularexamen. En särskild form för samvetsrannsakan, där man särskilt fokuserar sig på ett bestämt fel eller en synd för att koncentrera insatsen och låta den komma till tals. Som tillägg till detta kan man även skärpa uppmärksamheten med avsikt att göra goda gärningar. En andlig vägledare (t.ex. en biktfar) vill ofta tillråda detta.
Partikularkoncilium. Se: Koncilium.
Parusi (grek. pareinai= vara tillstädes). Beteckning för Kristi återkomst (jfr Matt 24:3-14; 1 Kor 15:23; 1 Thes 4:15-17; 2 Pet 1:16). Se: Kristi återkomst.
Pascendi Dominici Gregis (lat. Vakta Herrens hjord). Encyklika av påven Pius X, 1907. Här fördömdes modernismen.
Pascha. Det grek ordet för hebr. pesach (2 Mos 12:11), att gå förbi. GT förbinder den med den judiska påskfesten, då Herren slog egyptierna med pest men gick förbi israeliternas hus för att skona dem. NT förknippar den med själva påskmåltiden, som Jesus intar med sina lärjungar.
Passionsspel. En dramatisk framställning av Kristi lidande och död. Har varit mycket utbredd sedan medeltiden. Finns idag bl.a. i Oberammergau i Sydtyskland. Se även: Mysteriespel.
Passionssöndag. Gammal beteckning på 5:e söndagen i Fastan.
Passionstiden. Tiden från Passionssöndagen till Påsken.
Pastor (grek. herde). Ämbetsbeteckning som kan användas om präster, som inte är ordenspräster. Se även: Herde, stiftspräst. Beteckning vanlig i frikyrkorna.
Pastoralrådet. En vald församling av representanter för präster, systrar och lekfolk, som gentemot och tillsammans med biskopen är ansvariga för lösningen av uppgifter av pastoral, karitativ och administrativ/ekonomisk art, som huvudsakligen angår hela biskopsdömet.
Pastoralteologi. En systematisk reflektion över tron och Kyrkans konkreta liv och tillväxt; särskilt över Kyrkans olika sätt och metoder att förmedla tron i uppbyggandet av Kristi kropp. Det kan ske antingen kateketiskt, liturgiskt eller pastoralt.
Patén (lat. patena= ett fat). En liten tallrik av ädel metall. Används under mässan till den stora hostian, som prästen bryter före kommunionen.
Pater (lat. fader). Tilltalsord till ordenspräster. Se även: Far.
Pater Noster. Begynnelseorden på latin till bönen Fader Vår.
Patriark (grek. stamfader). 1. Beteckning på Israels stamfäder: Abraham, Isak och Jakob. 2. Beteckning för innehavarna av hög rang i Kyrkans hierarki. Se: Patriarkat.
Patriarkat (grek. patriarches= stamfader). Ett gammalt och ärevördigt biskopssäte. De fem stora patriarkaten är: Alexandria, Antiokia, Jerusalem, Konstantinopel (den ekumeniska patriarken), Rom (påven). Dessutom finns i den latinska delen av Kyrkan de tre mindre: Venedig, Lissabon och Goa (Indien). I de orientaliska Kyrkorna är det biskopsdöme patriarkat, vars biskop har jurisdiktion över de övriga biskoparna (även metropoliter), som är av samma Kyrka på ett bestämt område eller med en bestämd rit.
Patriarkkors. Se: Kors.
Patrimonium Petri (lat. Petrus’ arvegods). Beteckning på de egendomar påvestolen fick som testamente under tiden efter Konstantins fred (313). Dessa utsträckta områden, som i synnerhet låg i Italien, skapade grundval för Kyrkans världsliga makt och byggande av kyrkor, kloster, sjukhus, friköpande av slavar och många andra karitativa uppgifter.
Patristik (lat pater= fader). Används ofta synonymt med patrologi.
Patrologi (lat. pater= fader, logia= vetande). Studiet av kyrkofädernas skrifter (källkritik, innehåll, utläggning). Används ofta synonymt med patristik.
Patrologia Graeca och Latina. Se: Migne.
Patronatsrätt. Rätt att tillsätta en person till ett ledigt kyrkligt ämbete. Denna ärftliga rätt blev då och då erkänd grundaren av en kyrka eller ett ämbete och hans arvingar. I dag har denna praxis fallit bort. I Sverige upphävdes patronatsrätten 1922.
Paulinska privilegiet, det. I överensstämmelse med 1 Kor 7:12-16 erkänner kyrkorätten en nydöpts rätt att gifta sig en andra gång, medan den första maken/makan ännu lever, även om det första äktenskapet var giltigt, om än icke sakramentalt (två icke döpta) – såvitt den första maken/makan antingen inte själv ville döpas eller förnekar äktenskaplig samlevnad enligt Skaparens lag. Se även: Äktenskapets sakrament.; blandäktenskap; petrinskt privilegium.
Pauluskyrkan (it. San Paolo fuori le Mura= Sankt Paulus utanför murarna). En av de sju viktigaste kyrkorna i Rom. Byggd på den plats, där Paulus enligt traditionen blev halshuggen och där hans grav finns. Den nuvarande kyrkan, som är en mäktig 5-skeppig basilika, byggdes på slutet av 300-talet. Den blev svårt skadad genom brand år 1823 men rekonstruerades så noga som möjligt. I kyrkan inryms cirkelrunda mosaikporträtt av alla påvarna i kronologisk följd.
Pax (lat. fred).Förutom betydelsen ”fred” även beteckning för fridskyssen eller fridshälsningen i mässan. Beteckningen gällde tidigare även ett föremål, t.ex. en metallplatta med ett kors, som prästen kysste och lät gå vidare till de koncelebrerande prästerna.
Pax Romana (lat. Den romerska freden). Internationell organisation av katolska studerande, stiftad 1921.
Pax vobis (lat. Frid vare med er). Biskopens inledande hälsning till deltagarna i en mässa. Uttrycket har sitt ursprung i Jesu hälsning till de församlade lärjungarna Påskdagens afton (jfr Joh 20:21).
Peccatum originale. Lat. ursprunglig synd. Se: Arvsynden.
Pelagianism. Munken Pelagius (360-420) förnekade arvsynden i Adams släkt och hävdade, att Adam hade en naturlig rätt till det övernaturliga livet, och att människan kunde uppnå frälsningen i kraft av sin egen fria vilja och naturliga talanger. Härmed blir nåden överflödig. Hans lära bekämpades särskilt av Augustinus. Fördömdes som kätteri på kyrkomötet i Karthago 418; Efesus 431; Tridentinska konciliet 1546; Pius XII: ”Humani Generis” 1950; jfr Rom 5. En mildare form av pelagianism lärde, att människan själv kan taga det allra första initiativet till att mottaga den i övrigt nödvändiga nåden. Även den fördömdes som kättersk på konciliet i Orange 529. Sedan 1600-talet har detta kallats semipelagianism.
Pelikan. Symbolisk framställning, som finns redan på 200-talet, av Kristi självuppoffrande kärlek i den kristna konsten. Man menade tidigare, att pelikanen närde sina ungar med sitt eget blod.
Penitentiariatet (Paenitentiaria Apostolica) Kyrklig instans i Rom, som avgör svåra frågor beträffande botens sakrament och administrerar avlat. Upprättades på 1200-talet och leds av en kardinal (Storpenitentiaren). Dess verksamhet är fastställd i den apostoliska konstitutionen Regimini Ecclesiae Universae (1967).
Paenitentiaria Apostolica (Penitentia)
Pentateuken (grek. penta= fem). Beteckning på de fem Moseböckerna i Gamla testamentet.
Perfecta caritatis (lat. Fullkomlig kärlek). 2:a Vatikankonciliets dekret om ordenslivets förnyelse (1965). Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Perikop (grek. avsnitt). En text från Bibeln vilken används liturgiskt, t.ex. för läsning i en mässa.
Peritus (flertal: periti). Lat. kunnig person. Koncilieteolog, som fungerar som facklig rådgivare för en konciliedeltagare, t.ex. en biskop. Se även: Ekumeniskt koncilium.
Person, personlighet (lat. persona). Har sin ursprungliga, förkristna betydelse från religiösa riter och skådespel i den antika kulturen, nämligen: gestalt, roll, den som spelar rollen, dvs. skådespelaren, hans hållning, karaktär, människotyp. Detta överfördes till andra livsområden: den roll, funktion, betydelse en människa har för sin omvärld, i romarrätten i den särskilda innebörden av jurisdisk person. Vikten ligger den yttre framtoningen och social funktionen i gemenskapen. Men rollen kan inte heller skiljas från den som spelar den. Människan är införd som person på världens scen för att ta del av livets spel, dess ”tragedi och komedi” (Platon).
Med Kristi ankomst har ett nytt drama tagit sin början: Gud har blivit människa, och hans jordiska drama har författats och iscensatts av Gud själv (jfr Dantes titel på sitt verk: ”Den gudomliga komedin”). I detta gudomliga drama är Kristus den nya människan (1 Kor 15:45), upphov till ett nytt människosläkte, ett nytt Guds folk. Därför behöver alla människor nu förstå sin roll utifrån honom och den huvudroll han spelar i mänsklighetens liv. Att ansluta sig till honom och hans frälsningsgärning betyder, att man själv går in i akten som en av dess personer, påtar sig sin roll och finner sin identitet i den.
Om person i denna djupare mening använder Bibelns uttryck som ansikte, namn, hjärta. Härmed förinnerligas och förandligas personbegreppet. Rollen fördjupas av den som spelar den, det medvetna och ansvariga jaget. Personens yttre handlingar är burna av personens tanke och vilja, hjärtats grundläggande val. Hjärtat skall välja i en ständig dialog med Gud, som har uppenbarat sig i Jesus Kristus. När människan på detta sätt tilltalas av en annan person (Gud, änglar, människor) i ett äkta jag-du-förhållande, blir hon medveten om sin egenart, valfrihet och ansvarighet, och detta så mycket mer, när den andra personen är Kristus.
Jfr t.ex. Jesu fråga till lärjungarna: ”Vem säger ni, att jag är?” och Simon Petrus’ svar: ”Du är Kristus” (Matt 16:15-18) och Jesu replik: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min Kyrka” (Matt 16:15-18). Under det Jesus tilltalar människan, kallar han fram hennes person, knyter henne till sig och skänker henne den roll han har tänkt ut för henne i sitt frälsningsverk. Och i den grad människan på detta sätt finner sitt sanna jag, samlar och integrerar sina krafter däri (dvs. sin erinran, tanke, vilja och sitt känsloliv) och utvecklar det i sin livsuppgift, tar det, som man kallar personlighet, form.
Ju djupare och sannare detta medvetandegörande, denna integrering och detta förverkligande äger rum (jfr t.ex. Matt 27:75 och Joh 21:15-19), desto starkare, mer helstöpt och fruktbar kommer personligheten att bli. Det yttre livet kommer att avspegla det inre, och personens ande kommer att låta sig befruktas av Kristi anda: ”Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds Son” (Gal 2:20). I denna livsförbindelse med Kristus kommer den troende att mogna till en apostolisk insats i samspel med honom: ”Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag skall ge mitt liv för dig” (Joh 13:37).
Således blev apostlarnas liv ”ett skådespel för hela världen, både för änglar och människor” (1 Kor 4:9). Och detta drama genomlever även Kyrkan i sin liturgi och i sin egen efterföljelse av Kristus och därmed de kristna. Medan den grekiska filosofin var väsentligt naturorienterad, är det sålunda kristendomen, som har givit relief åt personbegreppet och givit det dess avgörande betydelse. Uppenbarelsen av Gud som Fader, Son och Helig Ande införde i Kyrkan tron på en Gud i tre personer (som Kyrkan formulerade dogmatiskt på 300-talet).
Och tron på den treenige Guden följdes av tron på Kristus som både Gud och människa, dvs. en person med två naturer (som Kyrkan formulerade dogmatiskt på 400-talet). Man måste alltid skilja mellan person och natur. För personbegreppet använde man det latinska ordet: persona (på grekiska återgivet med: prosopon = ansikte) och det grekiska ordet hypostasis (= lat. substantia eller subistentia). Ordet: hypostasis (= det att stå under, stödja, bära) användes i senare grekisk filosofi om det individuella, konkreta framträdandet och förverkligandet.
I Kyrkans formulering av den kristna tron blev hypostasis däremot den individuella, personliga bäraren av naturen. Därmed infördes en avgörande söndring mellan person och natur. Det kom fram klart på konciliet i Chalcedon 451 i dogmen om Kristus-mysteriet: Kristi gudomliga natur och hans mänskliga natur lever i honom oblandade, men även åtskilda, sida vid sida, förbundna och förenade i en persona och hypostasis. Härifrån härstammar den allmänna bestämmelsen av person som bärare av en med förnuft begåvad natur.
Jfr den klassiska definitionen hos Boëthius (d. 524): persona est rationalis naturae individua substantia = en rationell naturs individuella substans. För människan betyder det, att den med förnuft begåvade naturen är gemensam för alla människor, var och en har sin delaktighet i en och samma mänskliga natur; men den personliga bäraren av den är ett enastående, ett unikt och outsägligt mysterium. Det ligger således i den mänskliga naturen, att människan finner sig själv och vinner klarhet över sitt eget mysterium genom sitt personliga förhållande till Kristus.
Och om Kristusmysteriet säger dogmen från Chalcedon, att 2:a personen i Gud är bärare av såväl hans gudomliga natur som hans mänskliga natur. Härav beror enheten, identiteten i guda-människans liv. Härav beror även hans egenskap att vara världens Frälsare. Hans roll får sin avgörande betydelse från hans person. Det är eftersom han är Guds Son, hans mänskliga liv har blivit oss till frälsning. I hans person knyts kontakt mellan Guds värld och människans värld. Och endast han kan personligen lyfta alla till sig och förena dem i kärlek.
Därför kallar han alla att ansluta sig till honom person-till-person. Och just detta är trons väsen: Till vem skulle vi annars gå? Vi har trott och förstått, att du är Guds helige och har livets ord (Joh 6:67-69). Det är alltså personen, som ger den mänskliga naturen mun och stämma. Det är i det personliga förhållandet till Gud och människor man kan mötas i ömsesidig förståelse, värdesättning och kärlek. Här nedbryts de skiljeväggar, som den fallna människonaturen reser (Ef 2:14), och här förlöses det allmänmänskliga, som en avglans av den härlighet Kristus har från sin Fader (Joh 17:20f).
I honom får det allmänmänskliga personlig karaktär och alla personer gemenskapskaraktär (se: Korporativ person). Utifrån honom och hans frälsningsplan skall därför alla personer finna sin slutliga förklaring: ”Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud. Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom” (Kol 3:1-4).
Se även: Individ; natur.
Personlig prelatur. Se: Prelatur.
Personlig bikt. Den mest allmänneliga formen för bikt, där biktfadern hör den biktandes syndabekännelse och meddelar absolution.
Petrusämbete. Petrus primat, dvs. företräde framför de andra apostlarna, kommer till uttryck i det nya namn, han som den ende av apostlarna mottar av Kristus: ”Du är Simon...Du skall heta Kefas” (Joh 1:42; jfr 1 Kor 1:12; 15.5; Gal 1:18). Det arameiska ordet kefas (grek. Petros) betyder klippa (jfr Matt 16:18). Det är Jesu egen klippfasta sändning från Fadern han härmed får del av. Denna utväljning beror inte på någon förtjänst från hans sida utan blott och bart på Guds frälsningsplan och den mission Kristus härmed anförtror honom: att vara den klippa varpå han skall bygga sin Kyrka.
Efter Petrus förnekelse bekräftar den uppståndne Kristus själv högtidligt tre gånger för sin ödmjuke och ångerfulle apostel hans utväljande: ”För mina lamm på bete...Var en herde för mina får”. Och denna mission skall ha fullfölja genom att följa Kristus ända till martyriet (Joh 21:15-19). Att Simon Petrus på detta sätt görs till den förste bland apostlarna redan under Jesu jordiska liv bevittnas på många sätt i NT. I de fyra listorna över apostlarna nämns han första gången som den förste (Matt 10:2; Apg 1:13; Mark 3:14-19; Luk 6:13-16).
Det är också vanligtvis i hans hus Jesus uppehåller sig, när han är i Kafarnaum (Mark 1:29), och det är han som för ordet på de andra apostlarnas vägnar (Matt 16:23; 18:21; 19:27) icke minst då det gäller bekännelsen till Jesus som Messias (Matt 16:16; Joh 6:68). Då Jesus är uppstånden, sänder änglarna sitt budskap med kvinnorna till ”sina lärjungar och till Petrus” (Mark 16:7), och då de springer ut till den tomma graven, låter Johannes Petrus gå in först (Joh 20:1-10). Även som uppstånden visar Kristus sig för Kefas, innan han visar sig för de tolv (Luk 24:34; 1 Kor 15:5).
Och efter himmelsfärden är det Petrus som tar initiativet att utvälja aposteln Mattias i Judas’ ställe (Apg 1:15). På Pingstdagen är det åter Petrus som förkunnar Kristi uppståndelse och himmelsfärd och den Helige Andes sändning över Kyrkan; och det är han som uppmanar folkmängden, judar och proselyter, till omvändelse, tro och dop (Apg 2). Han döper även de första hedningarna (Apg 10:1-11, 18), ordnar med visitation i alla kyrkorna (Apg 9:32) och för ordet på apostlakollegiet i Jerusalem (Apg 15:6f).
Hans primat utesluter på intet sätt kollegialiteten med de andra apostlarna, vilket apostlakollegiet visar. Även Paulus gör bruk av kollegialiteten i sin särskilda kallelse som hedningarnas apostel (Gal 2:7) och i sin frimodiga tillrättavisning av Petrus i Antiokia (Gal 2:11-16) men i full respekt för Petrus personliga auktoritet för hela Kyrkan (Gal 1:18). Kristus är den levande stenen, Kyrkans huvudhörnsten (1 Pet 2:4-6). Petrus är utvald att vara hans ställföreträdare på jorden.
Sedan det 1:a århundradet har Kyrkan i Rom åberopat apostlarna Petrus och Paulus som sina grundläggare, de som även båda led martyrdöden där; och de övriga biskoparna har erkänt en särskild auktoritet hos Petrus efterföljare, påvarna, inte minst när det uppstod dogmatiska stridigheter eller andra hot mot enheten mellan lokalkyrkorna. Jfr påven Leo den store (d. 461). ”Den helige Petrus, som för alla tider besitter den styrka, som kom honom till del som klippa, har inte övergivit Kyrkans roder....Innerligt förbunden med Kristus....fullgör han nu tvärtemot det ämbete, som är honom betrott, ännu mer fullkomligt och med större resultat....När därför något blir riktigt utfört eller bestämt av oss... så skall det föras tillbaka till Petrus insats och förtjänster, ty hans makt lever vidare på hans stol” (Sermo III:3).
Dvs. påven Leo ger uttryck för den tron, att Petrus från sin himmel tillsammans med Kristus fortsätter att leda Kyrkan genom sina efterföljare påvarna. Jfr 2:a Vatikankonciliet om ”biskopskollegiet...i vilket apostlakollegiet oavbrutet består (Lumen gentium 22). På så sätt vittnar kyrkohistorien om, att Petrus primat i Universalkyrkan fortfarande är närvarande och verksamt i Kyrkans kropp, medan det förvaltas vidare av biskoparna på hans stol i Rom. Härmed säkrar Petrusämbetet också enheten i Kyrkan idag: en hjord kring en herde.
Det var ju Kristi universella herdeomsorg Petrus blev betrodd efter uppståndelsen (Joh 21:15-19), varvid han kallades att följa efter Kristus ända till martyriet, och han mottog den Uppståndnes löfte, att han skulle vara med honom och de övriga apostlarna till tidens slut (Matt 28:20).
Se även: Primat, korporativ person; apostolisk succession; ofelbarhet; prästvigning.
Peterskyrkan - San Pietri in Vaticano. Kristenhetens största kyrkobyggnad, belägen i Rom. Den är byggd som en gravkyrka över aposteln Petrus grav, som finns under högaltaret. Den nuvarande kyrkan härstammar från 1626 och ersatte den konstantinska Peterskyrkan från 326. De flesta viktiga kyrkliga ceremonierna med påven som huvudcelebrant äger rum här och på platsen framför kyrkan, Petersplatsen. I kyrkans krypta vilar många av påvarna. Kyrkan, som har en yttre längd på 212 m och en takhöjd på 44 m, är känd för sin kupol, byggd av Michelangelo.
Petruskorset. Se: Kors.
Petruspenning. Gammal beteckning på en kollekt, som upptas en gång om året till förmån för Kyrkans världsomspännande verksamhet. Beloppen sänds från alla biskopsdömena till påven.
Petrus biskopsstol. 1. Omskrivning för Petrusämbetet. 2. Den gamla bärbara stol, som bevaras i Peterskyrkan och som enligt traditionen har använts av den förste påven, när han var biskop i Rom. Festen för Petrus biskopsstol (22 febr.) firar minnet om överlämnandet av Kyrkans högsta herdeämbete till aposteln Petrus.
Petrinska privilegiet, det. På så sätt kallas ofta den personliga myndighet påven har att annullera, dvs. av förnuftiga skäl upplösa ett icke-kristet äktenskap mellan två odöpta (i händelse av konversion till den Katolska Kyrkan) eller ett halvt kristet (men icke sakramentalt) äktenskap mellan en döpt och en odöpt och tillåta att den katolska make/maka som konverterat ingår ett nytt äktenskap i Kyrkan. Se även: Blandäktenskap; paulinskt privilegium.
Philokalia (grek. philos= vän, kalos= skön). Titel på två grekiska antologier om kärlek till det sköna, det upphöjda, det goda....1. Utdrag av grekiska kyrkofäder om kristen spiritualitet. 2. Skrifter av Östkyrkans munkar om askes och kontemplation. Offentliggjordes första gången i Venedig 1782. Översatt till kyrkoslaviska och utbredd i de slaviska länderna, särskilt Ryssland, där den blev översatt till ryska och sedan början av 1800-talet har givit stöd åt en hel rörelse. Jfr ”En rysk pilgrims berättelser”. Det är en spiritualitet, som går helt tillbaka till Fornkyrkan, med rötter i den monastiska traditionen från Sinai och vidareutvecklad i medeltiden på berget Athos i Grekland. Den kontemplerar Guds härlighet i hans Son, under ständig åkallan av Jesu namn (se: Jesusbönen).
Pietà (it. barmhärtighet). Beteckning på en konstnärlig framställning av Maria med den döde Jesus i skötet. Mest känd är Michelangelos Pietà i Peterskyrkan.
Pilgrim (lat. peregrinus= främling). En person som vallfärdar till en helig stad. Syftet med en pilgrimsfärd är den religiösa fördjupningen i en religiös begivenhet, som är knuten till platsen. Varje kristen kan sägas vara pilgrim i sitt liv, på väg mot Gud. ”Kyrkan vandrar som pilgrim mellan världens förföljelser och förtröstan på Gud” (Lumen gentium). Se även: Vallfärd.
Pingst. Grek. pentekoste = den 50:e (dagen efter Påsken), dvs. Pingstsöndagen, när festen firas för den Helige Andes ankomst över apostlarna och Kyrkan (Apg 2). Ursprungligen en judisk höstfest (2 Mos 23:16), senare den årliga hågkomsten av förbundet på Sinai c:a 50 dagar efter Israels befrielse från Egypten (2 Mos 19:1-16). Med den Helige Andes gåva inleds det nya förbundet på jorden. Dess ankomst på Pingstdagen är en teofani, dvs, gudsuppenbarelse. Åtföljande fenomen är stormvinden och elden.
Ett dubbelt mirakel understryker innebörden: apostlarna talar i tungor och lovprisar Gud, men även om deras tungotal är oförståeligt (jfr 1 Kor 14:1-25), uppfattas det dock av alla närvarande. Och då dessa kommer från många olika folkslag, blir miraklet ett tecken på Kyrkans kallelse och sändning till alla jordens folk (Apg 2:5-11). Genom Pingsten har Påsken blivit uppfylld. Den uppståndne Jesus skänker den Helige Andes dop och därmed uppfylls både profeten Joels, Döparens och hans egen förutsägelse (Joel 3:1f, Mark 1:8; Apg 1:5).
Nu har han fullbordat sin gärning, dvs. återupprättat livsförbindelsen mellan Gud och det fallna människosläktet och mellan de människor som tillhör honom. Med den Helige Andes gåva skapar han den andliga enheten mellan judar och proselyter av alla folk (Apg 2:11). I lydnad mot apostlarnas lära och i broderlig gemenskap förenas de med Kristus i den heliga eukaristin (Apg 2:42ff). Den inre enheten skapar en yttre sammanhållning: Kyrkan föds till världen. Och urförsamlingen står öppen för alla sökande, även för hedningarna (jfr hövitsmannen Kornelius och hans hus, Apg 10:44ff).
Pingsten är sålunda motsatsen till Babelstornets yttre sammanhållning och inre splittring (1 Mos 11:1-9), en nyskapelse (jfr 1 Mos 1:2) i syndafallets värld. Den Helige Ande, ”Herren och Livgivaren”, är den nya lagen i Kyrkans inre, i de kristnas hjärtan (jfr Jer 31:33; Hes 36:27), Skaparanden, som skall förvandla alla till likhet med Kristus. Med den första Pingsten efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd har därför den Helige Andes tidsålder i Kyrkans liv och historia börjat. Och på Kyrkans vandring fram mot Kristi återkomst stiger den Helige Ande nu oavbrutet ned över den.
Den är även verksam i Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning (Apg 2:38; 8:14-17). Den manifesterar sig i de troende på synligt sätt (Apg 4:31; 10:44ff) och leder Kyrkan i dess mission. Härom vittnar Apostlagärningarna (Apg 4:8; 13:2; 15:28; 16:6), och därför har denna skrift i NT blivit kallad för den Helige Andes evangelium.
Piscina (lat. bassäng, fiskdamm). 1. Gammal kyrklig beteckning för dopfunt- 2- Under medeltiden ett i väggen vid sidan av altaret placerat sacrarium, ofta utformat som en nisch, bestående av ett tvättställ med avlopp till jorden. Användes till vattnet från rening av de heliga karen och ibland även för handtvättning.
Plikt. Det man bör göra eller underlåta att göra enligt Guds lag eller människors lag, eller enligt kall och stånd, sed och bruk. Varje människa har både rättigheter och plikter, som förutsätter och kompletterar varandra. En rättighet hos den ene förpliktar alla andra till respekt för denna rättighet. Och en plikt ger den som är förpliktad rätt att utföra den. Men en rättighet förpliktar inte utan vidare personen själv att utföra den. Man kan ge avkall på sin rättighet för att hävda andra rättigheter, som kanske tycks viktigare, antingen det är fråga om egna eller andras. Gud allena har alla rättigheter och inga plikter utöver dem han själv påtar sig. Hans skapelse har förpliktelser gentemot honom men har inga rättmätiga krav på honom. Däremot har människorna i sitt förhållande till varandra både rättigheter och plikter. En moral, formulerad i plikter, är endast kristen, om den är inspirerad och bestämd av kärlek. Se även: Moral.
Pluralism (lat. plures= flera). Mångfald av hållningar och riktningar i samhälle och Kyrka. Kyrkans mångfald skall förstås utifrån dess enhet, dess gudomliga ursprung och bestämmelse. Gud har sänt sin Son för att samla alla jordens folk för alla tider i hans folk som är Kyrkan. Därför har Kyrkans enhet sin grund i Kristus och hans förhållande till Gud Fader: ”Jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall värden förstå att du har sänt mig” (Joh 17:23).
Kyrkans mångfald har sin grund i Kyrkans kallelse till katolicitet = universalitet. Jfr missionsbefallningen: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark 16:15). Härav följer, att den kyrkliga gemenskapen skall hålla sig öppen för alla jordens folk och hela den naturliga rikedom av nationella, kulturella och andliga egendomligheter, som de för med sig - när de å sin sida vill öppna sig för evangeliet och Guds herradöme i sitt enda folk.
Även i Kyrkans inre struktur finns en mångfald, nämligen av kallelser och nådegåvor och tjänster, som har sin plats och funktion i kyrkokroppen. De skapar en mångfald av teologiska, liturgiska och spirituella hållningar och traditioner, som skall komplettera varandra som i en stor organism och under Kyrkans ledning, så den kan växa upp till Kristi fullhet (jfr Ef 4).
För teologins vidkommande kan pluralismen leda till en fruktbar utveckling av synpunkter och en revision av egna argument. Teologin skall som andra vetenskaper ständigt korrigera sig själv och förbättra sina metoder, men den har lika litet som andra vetenskaper någon rätt att korrigera sitt objekt, som för katolsk teologis vidkommande är Kyrkans tro och lära. Här har Kyrkans läroämbete för varje tid det avgörande ordet och ansvaret för att den uppenbarade sanningen bevaras intakt under tidens lopp. Jfr Gaudium et spes 13.
Pluviale (lat. regncape). Se: Korkåpa.
Pneuma (grek. vind, andedräkt, ande). Uttrycket spiritualiseras under loppet av uppenbarelsens historia och får då betydelsen av 1. Den Helige Ande (se: Gud Helige Ande). - 2.Guds eget liv i Treenighetens kärlek (t.ex. Rom 8:26). - 3. Människans inre liv, som har skänkts av Gud (t.ex. Luk 1:47; Apg 7:59). Se även: Ande.
Poenetentia. Lat. bot.
Polygami (grek. ha flera hustrur). En persons äktenskap eller äktenskapsliknande förhållande med flera personer av motsatt kön samtidigt. Kan både omfatta fall, då en man är gift med flera hustrur (polygyni), och fall då en hustru har flera män (polyandri). I båda fallen strider det mot den gudomliga lagen (jfr 1 Mos 2:24; Ef 5:31), även om Gud under en viss period under det gamla förbundet tillät, att en man samtidigt hade flera hustrur. I det nya förbundet är det inget tvivel om, att äktenskapet uteslutande kan ingås av en man och en kvinna (jfr Matt 19:3-9; Mark 10:1-2; Luk 16:18). En modern form av polygami äger rum i det världsliga samhället som följd av skilsmässa och omgifte.
Polygenes (grek. poly= många, genus= ursprung). Den hypotesen att människorna härstammar från flera urföräldrar. Så vitt det är tal om den rent biologiska härstamningen är denna hypotes en vetenskaplig fråga (se: Utvecklingsläran). Så vitt det är tal om förhållandet mellan Gud och människosläktet som en enhet och helhet skall den kristne fråga uppenbarelsen, i detta fall särskilt Pauli lära om arvsynden och frälsningen. Det handlar om erkännandet av sanningen på två olika nivåer, som så vitt de är sanna, inte kan stå i strid med varandra men komplettera varandra. Nåden förutsätter och fulländar naturen.
Vetenskapen saknar ännu bevis, och Kyrkans läroämbete har inte heller uttalat sig definitivt om polygenesen. Man arbetar vidare på båda nivåerna. Ett officiellt kyrkligt uttalande har vi dock tills vidare från Pius XII i hans rundskrivelse Humani generis från 1950: ”De troende kan inte acceptera den uppfattningen, vars anhängare påstår, att det antingen har funnits verkliga människor på jorden efter Adam, vilka inte kan härleda sitt ursprung från honom som allas stamfader genom naturlig härstamning, eller att ”Adam” är liktydigt med en hel grupp av stamfäder. Det är nämligen omöjligt att se, hur en sådan uppfattning kan förenas med det som den uppenbarade sanningens källor och den kyrkliga myndighetens uttalanden lär om arvsynden, som utgår från en av den ende Adam verkligt begången synd och som genom härstamning går över på alla och finns i varje enskild som dess egen”. (Jfr Rom 5:12-19).
Se även Adam, arvsynden; monogenes.
Polyglotbibel (grek. polyglottod= mångspråkig). En bibel, där texten är tryckt i spalter på olika språk.
Polyteism (grek. poly= flera, theos= gud). Erkännande och dyrkan av flera gudar.