Agape (grek. Kärlek). 1. Nytestamentlig beteckning på Guds kärlek och på den övernaturliga kärleksförmåga människan tar emot i dopet, en förmåga som är en delaktighet i Guds kärlek.
- 2. Med härledd betydelse: Beteckning på de måltider som de kristna under första århundradet firade i gemenskap för att uttrycka sin kärlek till varandra, jfr 1 Kor 11:20-22, 33-34: Dessa kärleksmåltider är inte identiska med eukaristin, men de fförekom möjligen under en kortare period i samband med denna. Till sin form var de sannolikt inspirerade av judiska måltider. Se: kärlek; eros; måltid; sexualitet.
Aggiornamento (it. Att göra något aktuellt, hålla sig ajour). Ett uttryck varmed påven Johannes XXIII (1958-63) kort sammanfattade avsikten med det Andra Vatikankonciliet: Att förnya Kyrkans institutioner och förkunnelse, så att den kunde följa upp utvecklingen i den moderna världen.
Agnosticism (lat. agnosto= jag uppfattar). En filosofisk riktning som hävdar, att det är omöjligt att uppfatta det som måste finnas över det erfarenheten säger oss.
Agnus Dei. Lat. Guds Lamm
Agoni (grek agonia= 1. Kamp, 2 häftig sinnesrörelse, ofta förknippad med ångest).Används i Luk 22:44 om det tillstånd vari Jesus kom i Getsemane. Den gängse översättningen "dödsångest" överensstämmer inte helt. Agonia uttrycker först och främst Jesu kamratskap ansikte mot ansikte med hans lidande.
Agrafa (grek icke skrivna) De ord av Jesus som inte finns i evangelierna, t.ex. Apg 20:35.
Akathishymn. Hymn som beds "icke sittande" (grek.) En lovsång i den bysantinska kvällsgudstjänsten. Den mest berömda är Theotokos till ära (se: Theotokos).
Akolyt (grek. ledsagare). Den eller de ministranter som hjälper prästen vid altaret under mässan. Se även lägre vigningar.
Alba lat. den vita (dräkten). Den långa vita skjorta (klänning) som prästerna bär över sina vanliga kläder, när de utövar en liturgisk funktion. De kan också användas av lekfolk med liturgiska uppgifter, t.ex. ministranter. Är tecken på renhet. Härstammar från den vita dopskjorta som de nydöpta i fornkyrkan blev iförda och som är den egentliga kristna dräkt som skulle tagas i bruk vid de viktigaste etapperna i det kristna livet; den första heliga kommunionen, bröllopet (bröllopsklänning), begravning (liksvepning).
Albigenser. Anhängare av en form av manikeism, som uppstod i närheten av byn Albi i Sydfrankrike under 100-talet. De förkastade allt kroppsligt och materiellt och därför även Kristi mänskliga natur, sakramenten och Kyrkans och de världsliga myndigheternas auktoritet, då de även var anarkister. De blev därför ett hot mot både Kyrkan och staten, som inledde en förföljelse av dem, även ett korståg, tills de var besegrade. Deras lära fördömdes på 3:e och 4:e Laterankoncilierna.
Alfa och omega. Den första (A) och den sista (O) bokstaven i det grekiska alfabetet. Betecknar Kristus som en första och den sista (Upp 1:8). Används ofta i den kristna konsten.
Alla Helgons dag (1 november). Fest för alla de saliga i himlen, de heligas samfund. Festen har firats sedan år 609.
Alla själars dag (2 november). Ihågkommande av alla döda troende med förbön för dem. Firas bl.a. med själamässor och processioner och andakter på kyrkogårdarna.
Allegori (grek. Allegorein: säga något annat). Det fortsatta bibehållna bildspråket (metafor). Se också: liknelse.
Allhelgonalitanian. Sannolikt den äldsta kända litanian. Blev 590 föreskriven av påven Gregorius den store till en procession. Innehåller böner riktade till Maria och helgonen. Efter varje bön (t.ex. helige Benedictus) följer en bön om förbön (Bed för oss). Används liturgiskt påsknatten, vid diakon-, präst- och biskopsvigningar och andra särskilda tillfällen samt under vissa processioner. Svensk text se Cecilia 493.
Alleluia. Se Halleluja.
Allraheligaste sakramentet. Se: Eukaristi
Allokution (lat. tilltala). Ett påvligt tal, som har högre auktoritet än en predikan eller ett tal vid visst tillfälle.
Allmosa (grek. Eleemosyne= barmhärtighet). En handling, gåva eller tjänst gentemot en behövande medmänniska motiverad av kärlek. Tillsammans med bön och allmosegivning. Kyrkans tre klassiska botövningar liksom judarnas på Jesu tid. (Matt 6:2, 5, 16). Se även kroppsliga och andliga barmhärtighetsgärningar.
Det allmännas bästa (lat. bonum commune). "summan av alla de förhållanden i samhällslivet som kan göra det lättare för människan att förverkliga sig helt ut, både individuellt och kollektivt".
Alma Redemptoris Mater (lat. Frälsarens ärorika Moder). Maria-antifon som används från Första söndagen i Advent till Kyndelsmässodagen, t.ex. vid avslutningen av dagens tideböner (Completorium). Svensk text se Cecilia 523.
Altare (lat. altaria, ara =en förhöjning för religiöst bruk) "Altaret, varpå Korsoffret närvarandegörs under sakramentalt tecken är också Herrens bord, som deltagarna i mässan inbjuds till….Ett högaltare skall vara fristående i förhållande till väggen, så att prästen kan gå runt om det och kan celebrera med ansiktet vänt mot folket. Det skall vara placerat på sådant sätt att hela församlingens uppmärksamhet naturligt samlas vid det…Ett permanent altare bordsskiva skall framställas av natursten enligt Kyrkans gamla praxis med den härtill hörande symboliska betydelsen (klippa). Biskopskonferenserna kan dock tillåta bruket av andra solida material i gott hantverksmässigt utförande…De permanenta altarna skall konsekreras enligt riterna i det romerska pontificalet. Flyttbara altaren kan konsekreras eller få en enkel välsignelse…Seden att placera helgonreliker under konsekrerade altaren skall fortsätta (se: altarsten). Ett altare skall åtminstone täckas av én duk. På altaret eller i dess omedelbara närhet skal det under gudstjänsten placeras tända ljus och ett kors". (Allmän instruktion, Det romerska Missalet, 1969 nr 259-270).
Altaret är en symbol för Kristus och för att ära detta, dess reliker och korset, böjer katoliker sig, när de passerar altaret.
Altarets sakrament. Beteckning på Kristi lekamen och blod, som frambärs på altaret i mässans offer och som efter mässan också bevaras i tabernaklet för tillbedjan och sjukkommunion. Se: eukaristi.
Altarsten: 1. Bordsskivan på ett altare. Stenplatta, som nedfälldes i altarets bordsskiva, såvida denna icke är av sten. Enligt medeltida praxis har altarstenen en dold fördjupning för att förvara helgonreliker. Traditionen härstammar från seden att inviga en kyrka till ett helgon, som har haft anknytning till platsen. Efterhand blev det sed att inviga alla kyrkor och altaren till ett eller flera helgon, också utan särskild anknytning till platsen; man fick så sina reliker från andra platser och förvarade dem i ett skrin på eller under altaret eller inmurade i altarstenen. Det är således tradition att mässan firas på eller vid en helgongrav. Se även: Helgongrav
Altartjänare. Se ministrant. Se även lägre vigningar.