Äktenskap, Bland-. Ett äktenskap mellan en katolik och en icke-katolik. I vid mening: ett äktenskap mellan två personer av olika religion. Enligt Luther tillhör äktenskapet blott skapelseordningen, inte frälsningsordningen. För honom är det alltså inte något sakrament och därför inte avgörande var det ingås, när det endast är juridiskt giltigt i borgerlig mening. Den Katolska Kyrkan däremot anser, att även ett icke-katolskt äktenskap, som har ingåtts mellan två döpta, som lovar varandra livslång trohet, är ett sakrament.
Skillnaden i konfession mellan en katolik och en protestant är inte längre något äktenskapshinder, men man skall inhämta tillåtelse från den kyrkliga myndigheten (församlingspräst - biskop), och den katolska parten skall förklara sig beredd att leva som katolik i sitt blandäktenskap och göra det som är möjligt för att barnen skall bli döpta och uppfostrade katolskt - dock naturligtvis i full respekt för den icke-katolske partens samvete. Själva vigningen skall äga rum i katolsk form. Finns ett tungt vägande skäl mot detta, kan man söka dispens hos biskopen. Dock skall vigningen för att vara giltig ha en offentlig form.
Om brudparet önskar det, kan både en katolsk och en icke-katolsk präst medverka, varvid den ene företar vigningen och den andre deltar i bönen och välsignelsen. Däremot kan det inte vara tal om någon "dubbelvigning"; vigningen kan äga rum antingen i katolsk eller i icke-katolsk form.
Ett äktenskap mellan en katolik och en icke-döpt är inte tillåtet; dispens härifrån kan i särskilda fall sökas hos biskopen. Även om detta erhålls och vigningen äger rum i en katolsk kyrka, är det inte något sakrament, ty "sakramentet kan inte halta" - det tillhör frälsningsordningen och bygger därför på dopnåden hos båda parterna.
Se även: Äktenskapets Sakrament; petrinskt privilegium; paulinskt privilegium.
Äktenskap, borgerligt. Ett äktenskapligt förhållande, som har ingåtts inför borgerliga myndigheter. Sedan det tridentinska konciliet kräver den Katolska Kyrkan, att katolikernas äktenskap ingås inför en därtill bemyndigad präst, normalt i en kyrka. Därför anser den Katolska Kyrkan inte ett borgerligt äktenskap vara giltigt, när båda eller åtminstone den ena parten är katolik. I några länder (t.ex. Västtyskland och Frankrike) påbjuder den civila lagen, att kyrkligt ingångna äktenskap först ingås borgerligt. Se även: Äktenskapets sakrament; äktenskap, blandat.
Äktenskapets sakrament. Det monogama, livslånga äktenskapet mellan en man och en kvinna hör till själva skapelseordningen och har sin giltighet för var och en. Skapade till Guds avbild är de två kön av samma värde; de motsvarar varandra, men är inte likadana. De är därför satta att komplettera varandra. Tillsammans kompletterar de bilden av Gud och av hela människan (se: Ensamhet); och tillsammans skall de förverkliga Guds skapelseplan: att ge livet vidare, befolka jorden och härska efter den efter Guds förebild (1 Mos 2:18-24).
De skall knytas till varandra i trohet och "bli ett kött" (1 Mos 2:18-24), dvs. en levande organism, i en livsgemenskap som utgör själva grundcellen i samhället. Familjerna är Guds byggsten i hans fortsatta skapelse av människosläktet (jfr 1 Mos 2:22; 4:1). - Jesus bekräftar detta skapelseord i äktenskapet: "De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt" (Mark 10:8-9).
Syndafallet har emellertid åstadkommit en oordning i äktenskapet: det första människoparets skilsmässa från Gud perverterar deras förhållande, så att inte kärlek och gemensamt tjänande utan begär och tyranni fäster dem vid varandra (1 Mos 3:16). Och denna oordning fortsätter i släkten (1 Mos 4:19; 6:2). Mose tillät skilsmässobrev i det gamla gudsfolket för människornas hjärtans hårdhets skull, säger Jesus; men med honom har tidens och frälsningens fullbordan kommit. Nu skall den ursprungliga skapelseordningen åter gälla, dvs. det monogama äktenskapets oupplöslighet (Mark 10:2-12).
Kristus vill själv ge det mänskliga paret den nödvändiga andliga kraften genom att skänka dem en särskild delaktighet i sin kärlek till Kyrkan, som är hans kropp. Det sker i äktenskapets sakrament. I vördnad för Kristus, som har visat sin kärlek till Kyrkan genom att offra sig för henne, skall de äkta makarna inordna sig under varandra och älska varandra i det förhållande de ser avspeglat i Kristus-Kyrkan: "På samma sätt är också mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen har någonsin avskytt sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den så som Kristus gör med kyrkan - vi är ju delarna som bildar hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett.
Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan. Men dessutom skall var och en av er älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa respekt för sin man (Ef 5:28-33). Kyrkan ser i denna text en klar lära från aposteln om äktenskapet som ett sakrament, dvs. som ett yttre tecken på en inre gåva, nämligen en bild av deras mänskliga kärlek till varandra i Kristi kärlek till Kyrkan.
Skapelseordningen följs härmed upp av frälsningsordningen, och syndafallets följder sonas och botas. För alla som är döpta i Kristi namn är äktenskapet ett sakrament, som hjälper till att bevara troheten både under goda och onda dagar. Det sakramentala tecknet är brudparets ja-ord till varandra i vittnens närvaro: ansikte mot ansikte med Gud lovar de varandra att leva tillsammans i trohet, tills döden skiljer dem åt.
Den så kallade formplikten infördes i Kyrkan år 1563 (jfr Tridentinska konciliets Tamesti). Den säger, att ett brudpar, där åtminstone ena parten är katolik, skall förmedla sakramentet till varandra offentligt, i den bemyndigade prästens och två andra vittnens närvaro och sålunda säkra äktenskapsförbundets sociala karaktär. Att äktenskapsförbundet är personligt innebär nämligen, att det inte endast är privat.
Det härrör tvärtom från en mänsklig gemenskap i familjen, samhället, Kyrkan, och kommer att få sitt liv i den mänskliga gemenskapen med de sociala och juridiska förpliktelser, som följer härav. Samtidigt är den offentliga karaktären ett skydd mot subjektivism och relativism, som även de kristna ständigt frestas till i sin egen fallna natur. Utsagan i vittnens närvaro är starkare än det privata ordet; själva ja-ordet (löftet) kan försvinna och prisge de två till varandras gottfinnande. När de däremot har givit sitt ja-ord framför altaret, är det Gud som fogar dem samman. Och detta band har varken de själva, Kyrkan eller samhället någon rätt att bryta.
Ett sakramentalt giltigt och fullbordat äktenskap kan därför inte upplösas; men Kyrkan kan, när tungt vägande skäl föreligger, tillåta en separation. Skulle ett borgerligt omgifte ändå äga rum, är det viktigt för den katolska parten att deltaga så mycket som möjligt i Kyrkans liv. Men Kyrkan kan inte tillåta ett omgifte som ett sakramentalt äktenskap och därför inte ge tillträde till den heliga kommunionen.
Det är i kraft av sitt dop ett brudpar kan förmedla äktenskapets sakrament till varandra. Härmed upptas deras kärlek även i den universella Kyrkans gemenskap. Ett kyrkbröllop är därför aldrig endast en yttre formalitet utan en familjeangelägenhet i Guds folk - ett tecken på den kommande bröllopsmåltiden i himlen, där konungasonen Kristus skall fira bröllopsfest med hela sitt folk och Gud själv är värd (jfr Matt 22:1-4). "Alla äkta makar är kallade till helighet i äktenskapet", säger påven Johannes Paulus II (i sin rundskrivelse "Gemenskapen i familjen" 34).
De har sin egen nådegåva i Guds folk, i sitt eget stånd och livsform. Ja, även hemmet utgör liksom en kyrka, där föräldrarna i ansvarigt föräldraskap sätter de barn till världen, vilka de allt efter betraktande känner sig manade till av Gud. Sålunda förökar de även den stora gudsfamiljen och blir i ord och gärning trons första vittnen för sina barn (Lumen gentium 11).
Genom vardagens gemensamma disciplin och måttlighet, personliga samtal och tillägnelse av Evangeliet, familjeandakt och sakramenten, gemensamma beslut och val och den dagliga omsorgen om allas trivsel skall de följa de olika etapperna i en lugn, målmedveten växt. De moraliska problem, som kan uppstå, är en följd av synden. De hänvisar de äkta makarna ständigt mer till äktenskapets sakramentala nåd, som är verksam livet igenom.
Dagligen föreläggs dem uppgifter, som manar till en "fortsatt konversion", ett ständigt djupare uppbrott från sig själva för att följa Kristus, en gradvis tillväxt i livsgemenskapen med honom, vilken kommer att inverka på deras moral och kreativitet, både i familjen, samhället och Kyrkan.
Påven Johannes Paulus II sammanfattar familjens kallelse sålunda: 1. att utveckla en gemenskap av personer, 2. tjäna livet, 3. deltaga i utvecklingen av samhället, 4. deltaga i Kyrkans liv och mission: "Familj, bliv, vad du är!" ("Gemenskapen i familjen" 17).
Se även: Sakrament; födelsekontroll, äktenskap, blandat; äktenskap, borgerligt; arbete.
Äktenskapsbrott. En gift parts relationer till andra än den äkta maken eller makan. Även endast önskan till detta är en allvarlig sak (jfr Matt 5:28). Se även: Äktenskapets sakrament; sexualitet.
Äktenskapsdomstol. Se: Kyrklig domstol.
Älnoth (Aelnoth). Nordisk arbetsgrupp för katolsk kyrkohistoria. Upprättades 1978 med syfte att främja studier av den Katolska Kyrkans historia, både medeltidens och vår egen tids. Bland områden, där gruppen och de enskilda medlemmarna har gjort en insats kan ämnas Katolskt historiskt Arkiv och Bibliotek, Liturgikommissionens kalenderurval, Niels Steensen-ärendet, Katolsk Handbok och insamling av katolska föreställningar.
Ämbete, Kyrkligt. Från början fanns ämbeten i Kyrkan som en fortsättning av de fullmakter Kristus hade givit apostlarna och hela Kyrkan, jfr Apg 20:17-38; Ef 4:11; Fil 1:1. Härmed säkras kontinuiteten (Ef 4:13) och auktoriteten i Kyrkan (1 Thes 5:12). Ett ämbete förutsätter en sändning och en fullmakt, på samma sätt som Kristus är sänd av Fadern och som han sänder apostlarna (Joh 20:21; 17:18). Innehavare av ett kyrkligt ämbete till fullo är biskopen, som assisteras av prästerna och diakonerna. Men även lekfolket har på sitt vis del i Kristi ämbete i kraft av dopet. (Jfr Dekretet om lekmanna- apostolatet. )
Ängel (grek. angelos= budbärare). "Andar i Guds tjänst som sänds ut till deras hjälp som skall ärva frälsningen" (Hebr 1:14). På Jesus tid förnekade saddukéerna, att det fanns en andevärld (Apg 23:8), och det har rationalister och materialister i alla tider också gjort. Men deras existens hävdas i Bibeln över varje tvivel; det närmare erkännandet av dem är mer delikat och har utvecklat sig under uppenbarelse-historiens lopp.
Guds budbärare har olika uppgifter i frälsningsverket. Serafer står omkring Guds tron och deltar i den himmelska liturgin (Jes 6:3; Upp 4:8-11), som i den jordiska liturgin i mässan förenar sig med (gloria, prefation, sanctus). Keruber bevakar paradiset efter syndafallet (1 Mos 3:24) och för in de frälsta (Luk 16:22).
Jahve talar genom sin ängel till Abraham vid offrandet av Isak (1 Mos 22:11); till Mose i den brinnande törnbusken (2 Mos 3:2). Rafael (= Gud helar) är den frälsande ängeln i Tobits bok. Redan GT skiljer mellan goda och onda andar (Sak 3:1). De onda anklagar människorna hos Gud och frestar till fall (Job 1:6-12; Joh 6:70; Apg 5:3). De goda varnar dem (Ps 91:11; Matt 18:10; Apg 12:15).
I NT inordnas de olika änglarna runt uppenbarelsen av Jesus Kristus: Troner, herravälden, makter myndigheter (Kol 1:16), krafter (Ef 1:21). Gabriel (= Guds hjälte) är Guds sändebud till Sakarias (Luk 1:19), till Maria (Luk 1:26).
Jesus själv har nära kontakt med änglarna: Efter frestelsen i öknen (Matt 4:11); Guds änglar stiger upp och ner över honom för att betjäna honom i hans jordeliv (Joh 1:51); en ängel styrker honom i Getsemane (Luk 22:43). I uppståndelsen lägger Gud alla änglamakter under sin Son (Ef 1:20), ty också de är skapade i honom, genom honom och till honom (Kol 1:16); jfr mässans trosbekännelse: "Skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är".
Guds änglar begrundar hans mysterium (1 Tim 3:16) och ledsagar honom vid världens dom (Matt 25:31) på den yttersta dagen (2 Thes 1:7). De är skördefolket som skall skilja de onda från de rättfärdiga (Matt 13:39, 49). Änglarna är andar utan kroppar, i ännu högre grad än människorna fria förnuftsväsen; de är höjda över de jordiska villkoren, gifter sig inte (Matt 22:30).
De goda andarna är Guds sändebud i de stora frälsningshändelserna: Bebådelsen (Luk 1:26); julnatten (Luk 2:9-14); påskmorgonen (Matt 28:5f); himmelsfärden (Apg 1:10f). Ledda av Mikael (= vem är som Gud) fortsätter de kampen mot Satan och hans änglar för att beskydda Kyrkan och de kristna (Upp 12, jfr Jud 9), och de samlar Guds utvalda från de fyra världshörnen (Matt 24:31).
Ängelns hälsning. Se: Angelus.
Ära vare Gud i höjden. Se: Gloria in excelsis Deo; doxologi.
Ärevördig (lat. venerabilis). Beteckning eller titel, som ges åt döda Guds tjänare, sedan det har påvisats, att de har levat ett liv i heroisk dygd eller har dött som martyrer.
Ärkeabbot. Titel för abboten i ett benediktinskt ärkeabbotsdöme, t.ex. som ledare av en ordenskongregation. Se även. Benediktinerorden.
Ärkeabbotsdöme. Beteckning för ett särskilt ärevördigt benediktinerkloster eller moderkloster i en benediktinsk ordenskongregation, t.ex. Monte Cassino eller Beuron. Se även. Benediktinerorden.
Ärkebiskop. En biskop med en särskild jurisdiktion, t.ex. som apostolisk delegat eller ledare för en kyrkoprovins, metropolit. Kan även tilldelas en biskop som personlig äretitel av påven.
Ärkebiskopsdöme. Det biskopsdöme, vars biskop har högsta rang i en kyrkoprovins och därmed är ärkebiskop.
Ärkebroderskap. Ett broderskap, som andra broderskap bildas ifrån och ansluter sig till.
Ärkediakon. En tidigare beteckning för en biskoplig assistent. Idag utförs liknande funktioner av hjälpbiskopar och generalvikarier.
Ärkeänglar. Överänglar som bl.a. nämns i NT (1Thes 4:16 och Jud 9). Särskilt Mikael, Gabriel och Rafael, som ofta uppträder såväl i Bibeln som i den religiösa konsten och folktron: Mikael (hebr. Vem är som Gud) strider mot Djävulen (Upp 12:7) och väger själarna och försvarar dem på domens dag. Gabriel (hebr. Guds man) är Guds sändebud till människorna (Luk 1:11; 19, 26). Rafael (hebr. Gud botar) sändes från Gud för att bota (Tob 3:17). Se även: Ängel.
Ärkepräst. Det samma som dekan.
Ärorika mysteriet. Se: Rosenkransen.