Ambo(n) (grek. Att stiga upp). En läspulpet eventuellt på en upphöjning, varifrån läsningarna och eventuellt predikan i en gudstjänst äger rum.
Ambrosiansk rit. En lokal rit i Milano, som härstammar från den helige Ambrosius (biskop i Milano, c:a 340-397). Även en kyrkomusikalisk tradition i detta område, vilken är äldre än den gregorianska.
A:M:D:G: -Ad Maiorem Dei Gloriam.
Amen (hebr. sannerligen, det står fast). Ett bekräftande uttryck som ofta förekommer i evangeliernas framställning av Jesus tal. Används av alla kristna som avslutning på en bön ("Giv att det må bli så"). Enligt Upp 3:14 är Jesus själv Amen, dvs. det trovärdiga och sanna vittnet.
Amikt (lat. amictus= klädedräkt). Även kallad halslin. Ett stycke linne som bärs runt halsen under alban för att skona denna.
Ampull (lat. behållare). Liten låst behållare till de heliga oljor som används i liturgin.
Anafora (grel anaphora= framhävning). Betecknar i de orientaliska liturgierna mässans kanon inklusive prefationen.
Anakoret. Grek anachorein= dra sig tillbaka) eremit.
Analogia entis (lat väsenslikhet). Filosofiskt och teologiskt begrepp, som betecknar väsenslikhet, om än på olika plan. T.ex. liknar människan Gud men är inte Gud (jfr Vish 13:5; Rom 1:20, 1 Kor 15:49).
Anamnes (grek. anamnesis= erinran, åminnelse). Åminnelse av Herrens död till dess han kommer; en påminnelse, som gör det man minns närvarande och verksamt; jfr 1 Kor 11:24-26. Bön som beds omedelbart efter förvandlingen och församlingens hyllning i mässans kanon.
Anastasis (grek. Uppståndelse). På så sätt kallades rotundan omkring platsen för Jesu grav i Gravkyrkan i Jerusalem, respektive hela Grav- (Uppståndelse-) kyrkan.
Anathema (grek. Förbannad). Uttrycket används i högtidliga kyrkliga dokument, t.ex. från koncilier, där kätterska idéer, rörelser eller personer fördöms och exkommuniceras. Kyrkohistoriens första anathema uttalades av Paulus (jfr Gal 1:8-9; 1 Kor 16:22).
Ancilla theologiae (lat. teologins tjänsteflicka). Uttrycker skolastikens syn på filosofin som hjälp för teologin.
Andakt. Gudstjänst som inte har karaktär av officiell liturgi. De folkliga andakterna kan vara ett berättigat och nödvändigt mellanled mellan liturgin och de troendes konkreta livssituation. "De skall ta hänsyn till den liturgiska årstiden och vara i harmoni med liturgin. De måste på ett eller annat sätt utgå från den och föra folket in i den.…Och de skall vara i överensstämmelse med Kyrkans lagar och regler". )Konstitutionen om den heliga liturgin 13 - Sacrosanctum concilium).
Ande. Den medvetna delen av själen, tack vare människans naturliga själsförmögenheter: förstånd och vilja. Det är människans anlag eller mottagllighet för Guds Ande (jfr 1 Thess 5:23). Se även själ.
Andedop. Personlig väckelse till andligt liv, ofta nedkallad över den som önskar det, genom handpåläggning och förbön av trossyskon. Ett känt fenomen i pingströrelsen och den karismatiska väckelsen. Skall inte förväxlas med det kristna dopet, som endast kan ges en gång. Det är dopets nåd som aktualiseras i det personliga andedopet. Därför tar den karismatiska väckelsen idag avstånd från bruket av ordet andedop.
Andens frukter Enligt Gal 5:22: "Kärlek, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, mildhet och självbehärskning".
Andens mörka natt. Se: Själens natt.
Andlig död. Inträder genom skilsmässan mellan människans ande och Guds Ande, liksom den kroppsliga döden inträder vid skilsmässan mellan människans själ och kropp- Den andliga döden är en följd av dödssynd. Om inte syndaren omvänder sig, leder dödssynden till förtappelse. I Nya testamentet kallas detta "den andra döden"" (jfr Upp 2:11; 20:6,14; 21:8).
Andlig läsning. En kontinuerlig, meditativ bibelläsning dag efter dag och läsning av böcker om det andliga livet. Se: Lectio divina.
Andlig vägledare. En person (oftast präst), som leder en reträtt, där en eller flera personer har samma program i avsikt att fördjupa sig i tron och få andlig förnyelse. Det kan även vara en rådgivare eller vägledare till en enskild person i hennes trosliv, någon som ofta även är biktfar. I ett manligt kloster är abboten traditionellt andlig vägledare; i ett kvinnligt abbedissan assisterad av den präst som är biktfar.
Andliga gåvor. Se: Karismer
Andliga ståndet, det. Gemensam beteckning på diakoner, präster och biskopar.
Andliga övningar. 1. Ett program för andlig förnyelse och fördjupning i tron i form av en reträtt, som en eller flera personer deltar i efter en andlig vägledares anvisningar.
2. Andliga övningar (lat. Exercitia Spiritualia) av Ignatius av Loyola (1491-1556) från 1548. En utbredd form för andliga övningar i 30 dagar, som redogör för Ignatius' metod att i bön och inre samling träffa sitt val med hänsyn till livstillstånd och kallelse. 3. Används även som beteckning för en reträtt, som eventuellt äger rum med regelbundna mellanrum (årligen).
Andligt liv. Ett liv bestämt av anden.
Den Andre Adam. Jesus Kristus, jfr 1 Kor 15:22, 45; Rom 5:14. (se även: Adam)
Andreaskors. Se kors.
Angelologi (lat. angelus= ängel). Teologisk disciplin, som sysselsätter sig med läran om änglar.
Angelus (lat. ängel). Begynnelseordet i Angelus- bönen för att ära människoblivandet. Denna bön uppfordrar de troende att be tre gånger dagligen (man ringer till Angelus morgon, middag och kväll).
den Anglikanska kommunionen. Samhörigheten mellan den engelska statskyrkan (Church of England) och från den utgående nationalkyrkor. Omfattar c:a 50 miljoner medlemmar, som i dagligt tal kallas anglikaner.
Anglokatolsk. Anglikansk rörelse som på många punkter står nära den Katolska Kyrkans liturgi och lära. Anglikanska vigningar av präster och biskopar blev efter en längre diskussion inte erkända av den Katolska Kyrkan; jfr bullan Apostolicae Curae 1896.
Anima Christi (lat. Kristi själ). Hymn från 1300-talet av okänd författare.
Anima naturaliter christiana (lat, själen är av naturen kristen). Sentens av kyrkofadern Tertullianus (160-223): Människan är av naturen inriktad på det kristna livet. Hon finner i sin längtan och sina spörsmål tillfredsställelse och svar i Kristus, jfr Rom 1:20; 2:14-15.
Annater (lat. årspeng). Engångsavgift till påvestolen från en kyrklig ämbetsinnehavare, en slags kyrkoskatt. Se: Peterspeng.
Annihilation (lat. annihilatio= förintelse). 1. Läran att de som förkastas vid yttersta domen förintas i stället för att drabbas av evigt straff. Läran omfattas bl.a. av Jehovas vittnen. 2. Teori framlagd av Johannes Duns Scotus (d.1308) enligt vilken brödets och vinets substanser förintas vid förvandlingen i mässan.
Anno Domini (lat I Herrens år, dvs. efter Kristi födelse). Beteckning, som anges framför ett årtal för att markera den kristna kalendern (e.Kr). Förkortas ofta A. D. Se även: Tid.
Anno santo. Italienska, heligt år
Annuario Pontificio. Påvestolens årsbok, som innehåller upplysningar om Kyrkans administrativa struktur, internationella organ och ledande personer.
Ansgarwerk (uppkallat efter den hellige Ansgar, d. 865). Hjälporganisation upprättad i Västtyskland av den tyska biskopskonferensen med säte både i Bonn och München samt i biskopsdömena Osnabrück och Münster. Utgör stöd för den Katolska Kyrkans arbete i Norden. Se även: Bonifatiuswerk.