Inquitem (est) cor nostrum, donec requiescit in te, Domine (lat. Vårt hjärta är oroligt, till dess att det finner vila hos dig, Herre. Berömt citat av kyrkofadern, den helige Augustinus (354-430) i hans Bekännelser. Hela meningen lyder: Fecisti nos ad te, et inquitem est cor nostrum, donec requiescat in te, Domine (Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, tills det finner vila i dig, Herre).
I.N.R.I. Jesus Nazarenus Rex Judaeorum. (lat. Jesus från Nasaret, judarnas konung). Inskriften på Jesu kors (Joh 19:19).
Inspiration, Skriftens. Under början av sin historia hade Israels folk ett skriftspråk, som var tillgängligt för alla (jfr Dom 8:14; 1 Sam 10:25) som det var för Mose och Josua (2 Mos 24:4; 17:14; Jos 24:26). Det skrivna ordet blev ett viktigt redskap i dess religion. Guds Ord till sitt folk genom dess profeter skulle nedskrivas på "dina dörrposter och i dina stadsportar" (5 Mos 6:9), på bokrullen, som kungen skulle ha hos sig och läsa i så länge han levde (19:19), på det heliga diademet, den pannplatta, som översteprästen bar (2 Mos 39:30) - för att ständigt komma ihåg Guds oryggliga vilja med sitt folk. "Tag en stor tavla och rista med outplånlig skrift", säger Herren (Jes 8:1, jfr Jer 36:2). Nedskrivandet av Guds Ord gör det oåterkalleligt och det blir således heligt liksom Ordet är det.
Själva uttrycket "Den heliga Skrift" finns inte i GT, men NT talar om GT som "heliga Skrifter" och "Skriften", när det är tal om hela GT (Rom 1:2; Joh 10:35; Gal 3:22), eller "Skriftens ord", när en bestämd profetia går i uppfyllelse (Mark 12:10; Luk 4:21; Joh 2:22; Apg 8:32). "Allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna", säger den uppståndne Jesus till sina lärjungar (Luk 24:44). Jesus själv skrev endast i sanden (Joh 8:6), men han förkunnar högtidligt Skriftens betydelse: "Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett" (Matt 5:18). Och Paulus skriver i sitt testamente till sin trofaste lärjunge Timotheos: "Kom ihåg...att du ända sedan dina barnaår är hemma i de heliga skrifterna; de förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus. Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta, när man undervisar, vederlägger och fostrar till ett rättfärdigt liv" (2 Tim 3:15-16).
I NT fortsätter Gud att tala till människorna i Jesus Kristus: "Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid tidens slut har han talat till oss genom sin Son" (Heb 1:1). I honom talar han. Till vittnen om detta väljer Jesus apostlar, som förkunnar hans evangelium och skriver ned det eller låter det nedskrivas av "ögonvittnen och Ordets tjänare som har berättat för oss" (Luk 1:1-4). I Bibeln är det alltså inte endast tal om profetisk och apostolisk inspiration till uppenbarelsen utan om Skriftinspiration. Här är det den bibliske författaren, som är inspirerad, vare sig det är profeten själv eller aposteln - lärjungen/sekreteraren (t.ex. Lukas och Markus).
Nya Testamentet ligger i förlängningen av Gamla Testamentet och förklarar betydelsen av detta. Utan GT förstår man inte, vad NT rör sig om: Guds frälsningsplan i syndafallets värld. Och utan NT har man inte nyckeln till förståelsen av GT. Judarnas heliga skrifter skulle, om de isolerades för sig själva, stå tillbaka som gamla myter, med en lag reducerad till en död bokstav - utan Kristi Ande, som gör Ordet levande (2 Kor 3:6) och skriver in det i människornas hjärtan (jfr Jer 31:33). Därför omtalar apostlakyrkan Skrifterna i NT i linje med Skrifterna i GT (2 Pet 3:16), ja ännu mer: Ty "nu kan vi ännu mer lita på profetorden...", säger 2 Petrusbrevet i sin kommentar till Kristi förklaring på berget; "Och framför allt skall ni tänka på, att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig Ande har människor talat ord från Gud" (2 Pet 1:19-21).
Guds Ord är nu närvarande och verksamt i den uppståndne Kristus, som är Alfa och Omega, begynnelsen och slutet på hela den heliga Skrift. Ännu på 1700-talet uppfattade både katoliker och protestanter den bibliska inspirationen som en gudomlig diktamen till den mänskliga författaren - den så kallade fundamentalismen. Den nyare bibelvetenskapen fick dock metoder att undersöka den arkeologiska, historiska, litterära och kulturella bakgrunden till de bibliska författarnas berättelser. Detta har fått några bibelteologer att betrakta Bibeln som blott ett mänskligt verk, varvid de antingen har reducerat tron på den gudomliga inspirationen till ett minimum eller helt förkastat den.
I den Katolska Kyrkan grep påvarna in, från Leo XIII år 1893 till Pius XII år 1943 med hans rundskrivelse Divino Afflante Spiritu. År 1965 bekräftade 2:a Vatikankonciliets dogmatiska konstitution "Om den gudomliga uppenbarelsen" (se: Ekumeniska koncilier, 2:a Vatikankonciliet) Kyrkans hållning till den heliga Skrift: Kyrkan står oförändrat fast vid Bibeln som Guds Ord, både i Gamla och Nya Testamentet, "i dess helhet och i alla dess delar". Den låter sig gärna betjänas av hjälpvetenskaperna för att bättre förstå den historisk-kulturella bakgrunden, den litterära tillblivelseprocessen, de bibliska författarnas olika angelägenheter och sätt att uttrycka sig på. Men det är Gud som är Skriftens upphov, och han har skapat den under den Helige Andes inspiration. Han har använt sig av de mänskliga författarnas personligheter med de förmågor, möjligheter och begränsningar de har, inklusive deras fel i sin världsbild och i det historiska stoffet. Och han har tilldelat dem olika uppgifter i deras nedskrivande av den gemensamma uppenbarelsen, så att de kan komplettera och fylla ut varandras tjänster i den religiösa kunskapen till oss. Således har han inspirerat dem att skriva "vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom" (1 Kor 2:9).
Gud och människan arbetar alltså inte på samma nivå. De mänskliga författarna kan tillsammans liknas vid ett kyrkfönster, en mosaik av olikartat färgat glas, varigenom ljuset från uppenbarelsen tränger in. Men bilden räcker inte till. Guds ord stiger ner i människoord och tar getsalt i människorna. Och på så sätt förs den troende bibelläsaren in i en gudomlig närvaro, där Gud själv talar till människorna om sitt och vårt mysterium. Det är på apostlarnas grund med Kristus själv som hörnstenen (Ef 2:20), som apostlarnas efterföljare, påven och biskoparna, bygger sin tro och kunskap om Kyrkan, även om Bibeln. Den apostoliska successionen säkrar det oförfalskade vidarelämnandet av den apostoliska tron, såväl i Traditionen som i Skriften.
Se även: Uppenbarelsen; ofelbarhet; läroämbete.
Institutioner, Religiösa. Gemensam beteckning för klerikala institutioner och lekmannainstitutioner, dvs. ordnar, kloster, kongregationer, lekmannaordnar, som har upprättats åt personer som vigt sina liv åt Gud. Klerikala- och lekmannainstitutioner har var för sig indelats i ordensinstitut och lekmannainstitut och sekularinstitut. Instituten kan ha olika syften: 1. Kontemplation. 2. Mission, karitativt arbete. 3. Kristet liv i världen. Medlemmarna avlägger löften (tidsbestämda eller eviga) om att leva efter de tre evangeliska råden (fattigdom, lydnad och kyskhet). Kyrkorätten innehåller en rad överordnade regler om grundande, kyrkligt godkännande, ledning, löftesavläggning osv. (CIC 573-730).
Integrism (lat. integer= oförfalskad, oförändrad). Beteckning på en stelnad och statisk hållning till Kyrkans lära, mer sysselsatt med de traditionella formuleringarna och formerna än av trons kraft att nyformulera sig för att svara på nya frågor i en ny tid. Jfr Augustinus: "Den gamla tron har framkallat nya formuleringar" (hans brev till Donatus, se: Dogm). Beteckningen integrism härstammar från krisen med modernismen, men den har blivit aktuell igen efter det 2:a Vatikankonciliet och de olika försöken till förnyelse i Kyrkan idag. Se även: Pluralism.
Intention. Den avsikt som ligger bakom en handling. Har avgörande betydelse för t.ex. avläggande av löften och sakramentsförvaltningen. Således skall sakramentsförvaltaren ha till avsikt att utföra de heliga handlingarna i Kyrkans intention, lojal mot instiftelsen, för att sakramenten skall vara giltiga. Se även: Mässintention.
Inter mirifica (lat. Bland de förunderliga). 2:a Vatikankonciliets dekret om de sociala kommuniaktionsmedlen (1963). Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Inter Nos (lat. Mellan oss). Namn på blad för den katolska andligheten i Norden. Utges sedan 1951.
Intercelebration(lat. inter=mellan, celebratio: firning). Firandet av en gudstjänst, där präster och pastorer från olika kyrkliga samfund tillsammans utför ritualen. Är omöjligt för katolska präster enligt sakens natur, dvs. den katolska tron på eukaristin. Se även: Communicatio in sacris.
Interdikt. (lat. intredictum est= det är förbjudet). Kyrkligt straff, varvid personer eller ett helt område utesluts från några andligt goda uppgifter, som att förvalta (om det är en präst) och taga emot eukaristin och de övriga sakramenten. En präst som står under interdikt kan dock alltid hjälpa en troende i livsfara och, om interdiktet inte har offentliggjorts, besvara varje hänvisning från någon troende. Man skilde tidigare i kyrkorätten mellan personlig interdikt, som gällde en bestämd person överallt och lokalt interdikt, som gällde alla de troende på en bestämd plats eller i ett bestämt område. Denna skillnad finns inte i den nya kyrkorätten (från 1983). Förr i tiden användes lokala interdikt då och då i händelse av en allvarlig konflikt mellan den kyrkliga myndigheten och den kristna politiska makten. Ett interdikt-straff kan behålla vissa funktioner i Kyrkan. Det finns således ett mildare straff än exkommunikation.
Interkommunion. Grundregeln enligt katolsk kyrkorätt är, att katolska sakramentsförvaltare lagligt utdelar sakramenten endast till katoliker, och (omvänt) att katoliker lagligt mottar sakramenten endast av katolska sakramentsförvaltare.
Ty i sakramenten, framför allt i altarets sakrament, är det Kristus själv som renar, samlar och bygger upp sin kyrkokropp till likhet med sig, och katolikerna skall därför låta sig samlas och uppbyggas som lemmar i den, "för "att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro..." (Joh 17:21). Från denna grundregel finns det vissa undantag. Så ofta det är nödvändigt och om man undgår villfarelse eller likgiltighet, är det tillåtet för katoliker, för vilka det är fysiskt eller moralilskt omöjligt att uppsöka en katolsk sakramentsförvaltare, att ta emot botens, eukaristins eller de sjukas smörjelses sakrament av en icke-katolsk sakramentsförvaltare, om de nämnda sakramenten förvaltas giltigt (sett från katolsk ståndpunkt) i hans kyrka. Det gäller de ortodoxa och därmed likställda kyrkor. Däremot kan en katolik aldrig lagligt gå till kommunionen hos protestanter eller med dem likställda (anglikaner), eftersom den apostoliska successionen och den därmed förbundna apostoliska tron har brutits; deras ämbete och eukaristi är därför, efter den Apostoliska Stolens bedömning, inte giltiga i samma fulla mening.
Nattvardsgemenskap mellan skilda kyrkor och församlingar förutsätter nämligen enhet i tron och ömsesidigt erkännande av varandras ämbete och eukaristi. Man skiljer därför mellan en ömsesidig eukaristisk frihet och en ensidig sådan, nämligen när den ena parten inte kan erkänna den andras ämbete och eukaristi. Den Katolska Kyrkan anser, att förhållandet till de ortodoxa kyrkorna är ömsesidigt (men de ortodoxa kyrkorna är inte eniga därom), och att förhållandet till protestanterna är ensidigt. I realiteten har den Katolska Kyrkan endast officiell eukaristisk gemenskap med den syrisk-ortodoxa Kyrkan. Protestanter kan, om de själva uttrycker önskan därom, i enskilda fall ta emot eukaristisk gästfrihet i den Katolska Kyrkan, när särskilda omständigheter talar för detta och den lokale biskopen tillåter det; de skall i så fall ha den katolska tron, som finns i själva sakramentsritualet, särskilt tron på Kristi sanna närvaro och viljan att lyda och tillhöra honom samt ånger och botfärdighet, eventuellt i samband med bikt och den sakramentala absolution, som ger syndernas förlåtelse. I händelse av fara för livet eller medvetslöshet kan även de sjukas smörjelse ges, när omständigheterna talar för det och den rätta inställningen förmodas ha varit närvarande hos den medvetslöse. Se även: Communicatio in sacris; communicatio in spiritualibis, ekumenik.
Internuntius. En ärkebiskop, som har fått fullmakt att sändas ut från påvestolen till en stat, där man har upprättat en nuntiatur, men där det under en längre tid inte funnits någon nuntie.
Intolerans (av lat. tolerantia= att ha överseende med något). Brist på förståelse, vördnad, tålamod och överseende med andras meningar och åskådningar. I händelse av osanning och synd är intolerans oundgänglig, då sanningen inte kan gå med på kompromiss.
Introitus. Mässans inledande del, som består av ingångsvers, prästens och eventuellt ministranternas intåg, prästens kyssning av altaret, korstecken och hälsning.
Investitur (lat. iklädande). Det formella iklädandet av den kyrklige ämbetsinnehavaren (påve, biskop, präst) i samband med vigning eller insättande i ämbetet. Under medeltiden hävdade de världsliga furstarna, att de hade rätt att deltaga i (eller helt företaga) investituren (investiturstriden). Detta har med ganska få undantag varit förbjudet sedan 1122. I våra dagar används ordet nästan alltid i samband med övertagande av ämbete (se: Installation).
Invocabit (lat. Han kallar på mig). Gammal beteckning på 1:a söndagen i Fastan efter begynnelseordet i ingångsversen till denna dags mässa: "Han åkallar mig och jag svarar honom" (Ps 91:15-16).
Irenism (grek. eirene= fred). En hållning som är inställd på fred och försoning i religiösa och konfessionella frågor, i motsats till polemik. Ett viktigt element i den ekumeniska dialogen. Man ville särskilt inom äldre protestantism överbrygga teologiska motsättningar. Jfr Dekretet om ekumeniken 11: "Det är absolut nödvändigt, att trosläran i sin helhet blir tydligt framlagd. Intet är så främmande för ekumeniken som den falska irenismen, som förorenar den katolska trosläran och fördunklar dess autentiska och otvetydiga mening."
Isop. (hebr. ezob, grek. hyssopos). Planta som nämns i Bibeln. I GT användes kvistar av den för att stryka blod på dörrposterna (2 Mos 12:22) och för rening av personer som blivit orena (4 Mos 19:6). I Ps 51:9 användes den till rening från synd. Denna vers kan sjungas under bestänkning med vigvatten vid högmässans början. I samband med Jesu död på korset omtalas den (Joh 19:29), jfr påskoffret. Förebild till den senare vigvattenkvasten.
Ite, missa est (lat. gå bort, detta är utsändning). Den ursprungliga innebörden är oviss. Sedan 7-8 århundradet är det prästens avslutande latinska ord till mässdeltagarna.