KatolikNu - Katolsk ordlista

I.Ch.Th.Y.S t.o.m. Invigningskors

I.Ch.Th.Y.S.Iesous Christos Theou Hyios Soter

Icke-kristna religionerna, Förklaringen om Kyrkans förhållande till de. Se: Ekumeniska koncilier (2. Vatikankonciliet).

Identitet. Att vara sig själv: 1. i överensstämmelse med sin natur, när det gäller ting, växter, djur. 2. i överensstämmelse med sitt sanna jag, när det gäller andliga väsen, dvs. människor, änglar och Gud. Om den personliga identiteten vittnar Bibeln på alla nivåer: "Jag är den jag är", säger Jahve (2 Mos 3:14; se även: Jahve). "Jag är den jag är", säger även Jesus, då judarna frågar: "Vem är du?" (Joh 8:25-28). Och han tillägger: "Jag och Fadern är ett". Judarna anar innebörden. Du "gör dig själv till Gud, fast du är människa" (Joh 10:30, 33). Det är just vad Jesus gör, ty det är hans identitet. "Jag är Gabriel, som står vid Guds tron", säger ängeln (Luk 1:19), som är Guds sändebud. "Jag är Herrens tjänarinna", säger Maria (Luk 1:38). Både hon och ängeln har tagit emot sina roller och sin personliga identitet från Gud själv. Det har varje människa gjort: "Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas (det betyder Petrus)", säger Jesus till sin apostel (Joh 1:42) och tillägger: "På den klippan skall jag bygga min Kyrka" (Matt 16:18). Jesus kallar fram Simon Petrus och ger honom hans kallelse. Därmed ändrar han apostelns identitet och följaktligen även hans namn. Han är nu inte endast sin fars son, utan den förste bland Jesu apostlar, den klippa på vilken Jesus skall bygga sin Kyrka.
Människans identitet, hennes sanna jag, är således i Bibeln något som framkallas genom ett fortsatt gudomligt initiativ och en därtill svarande personlig utveckling. I samma ögonblick som människan öppnar sig för sin kallelse och tar emot den, dvs. identifierar sig med den, ändras personligheten och namnet, som betecknar personen. Människan mottar sitt sanna jag, sin identitet från sin Skapare och Frälsare och vaknar därmed till medvetande om meningen med sitt liv. Men även den gudlösa människan blir det hon väljer att identifiera sig med: "Förtappelsens son" kallar Jesus Judas, som förråder honom (Joh 17:12). Judas har gått ut från nattvardsgemenskapen med Jesus och förlorar den, då han förråder hans frälsningsplan. Han har därmed själv bestämt sin identitet, som leder honom till förtvivlan och självmord. Petrus däremot, som förnekar Jesus, men ångrar sig och öppnar sig för hans förlåtelse, får till baka sin identitet av honom. "Var en herde för mina får" (Joh 21:16). Således är en människas identitetskris i Bibeln alltid en kris i förhållande till Gud, som allena har nyckeln till människans sanna identitet. Detsamma gäller för de olika formerna av gemenskap. De varar så länge möjligheten till en identifikation mellan medlemmarna varar - från intressegrupper till nationella, fackliga och religiösa sammanslutningar. Ju mer personligt medlemmarna är knutna till varandra i ett gemensamt ödesförlopp, desto större är möjligheten till en identifikation, störst enligt sakens natur i äktenskapet och familjen. Men även gemenskaperna kan drabbas av identitetskriser, när de kommer till korta gentemot varandra eller i söndring med sig själva. NT:s svar vill även här vara: Kristus. Endast han fogar samman människorna i en högre enhet, utan att den enskildes identitet förloras. Jfr Gal 3:28: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus". "Att sammanfatta allting i Kristus" är därför Guds frälsningsplan (Ef 1:10). Han är Frälsare för sin kropp, dvs. för Kyrkans kropp. Genom den renar och förenar han sig med varje enskild och fogar samman de enskilda lemmarna i sin kärlek (jfr Ef 5:23-32). Se även: Person.

Idolatri (grek. eidolon= avgudabild). Avgudadyrkan. Se: Avgud.

Iesous Christos Theou Hyios Soter (grek. Jesus Kristus Guds Son Frälsare). Förkortas I.Ch.Th:Y.S. Ichtys betyder fisk på grekiska. Mycket gammalt motiv i den religiösa konsten.

I.H.S. 1. Jesus Hominum Salvator. 2. In Hoc Signo

Iklädande. Det högtidliga påklädandet av ordensdräkten vid inträdet i novitiatet.

Ikon (grek. eikon= bild). En framställning av Kristus, Maria, helgonen eller profeterna i Östkyrkans konst. Oftast målad på trätavlor och utsmyckad med silver och ädla stenar. En ikon äras som åminnelse av den som framställs.

Ikonografi (grek. eikon= bild, grafein= att teckna). Läran om religiös konst, dess historia och tydning.

Ikonoklasm (grek. eikon=bild, klaein=att ödelägga). Se: Bildstormare.

Ikonoklast (grek. eikon=bild, klaein=att ödelägga). Se: Bildstormare.

Ikonostas (grek. eikon=bild, stasis=framställning). Bildväggen mellan altarrummet och den övriga delen av kyrkan i en ortodox kyrka.

Illuminati (lat. de upplysta). På så sätt kallades de nydöpta i Fornkyrkan efter dopet. Användes senare av olika sekters medlemmar om sig själva, särskilt om de menade sig vara i besittning av "hemlig" kunskap.

Immaculata (lat. Den obefläckade). Beteckning på Jungfru Maria.

Immaculata conceptio. Lat. obefläckad avlelse.

Imprimatur (lat. får tryckas). Anmärkning på ett manuskript om tillåtelse att offentliggöras, när det har blivit förelagt kyrklig censur för bedömning och dess innehåll är godkänt som inte varande i strid med Kyrkans lära om tro och moral, jfr CIC, can 822-830).

Imprimi potest (lat. kan tryckas). Tillåtelse som en ordensmedlem mottar från sin överordnade, ifall ett teologiskt verk är godkänt för utgivning. Härefter skall det föreläggas den kyrkliga (biskopliga) censuren.

Improperier (lat. förebråelser). Beteckning på den hymn, som sjungs på Långfredagen under Korsets hyllning. Texten bygger på Klagovisorna i GT och Mika 6:3 och läggs i munnen på Kristus, den lidande Frälsaren.

In articulo mortis (lat. i dödsögonblicket). Beteckning på den allra sista tiden hos en människa. Under denna tidsrymd försiggår normalt några viktiga religiösa handlingar, t.ex. bikt, mottagande av den heliga kommunionen och de sjuka smörjelse.

In extremis (lat. i det sista ögonblicket). Den sista tidsrymd, då en döende ännu kan ta emot Kyrkans sakrament och andlig hjälp.

In Hoc Signo (crucis) (vinces) (lat. I detta (korsets) tecken (skall du segra). Korsets tecken, som Konstantin den store enligt legenden (Eusebius kyrkohistoria) såg på himlen, innan han gick till kamp mot Maxentius vid Ponte Milvio (312) om kejsarsätet i Rom. Förkortas I.H.S. Se även: Jesus Hominum Salvator.

In petto (it. i bröstet). Om påven utnämner en kardinal, vars namn av politiska eller andra skäl tills vidare inte offentliggörs, sägs denne vara "kardinal in petto" (nämligen påvens hemliga beslut).

In saecula saeculorum (lat. i evigheters evighet). Ett uttryck, som ingår i lovprisningen av Gud som herre över tiden. I GT förekommer det i Dan 7:18, i NT t.ex. i Ef 3:21; 1 Tim 1:17 och Gal 1:5. Uttrycket används liturgiskt bl.a. i slutet av vissa fast formulerade böner, t.ex. kyrkobönen i mässan.

In veteri testamento novum latet, in novo vetus patet (lat. Det Nya Testamentet ligger dolt i det Gamla Testamentet, i det Nya Testamentet når det Gamla Testamentet sin fullbordan och klarhet). Berömt citat av kyrkofadern Augustinus om förhållandet mellan Bibelns två delar.

Incardination (sätta på gångjärn). Den kanoniska (kyrkorättsliga) anknytningen av en präst eller diakon till ett bestämt biskopsdöme. Detta sker genom diakonvigningen och medför att olika rättigheter och plikter träder i kraft. Se även: Excardination.

Inkarnation (lat. karo= kött). Människoblivande.

Incens (lat. incensum= något som bränns). Se: Rökelse.

Indeterminism (lat. in= o-, determinare= bestämma). Uppfattning att människan har valfrihet. En filosofisk teori som hävdar, att människans vilja varken är fullständigt bestämd av arv, utbildning och miljö och inte heller av personens känslor och tankar. Det innebär, att den fria viljan erkänns som bestämmande för (åtminstone några av) en människas handlingar.

Index. Se: Index Librorum Prohibitorum.

Index Librorum Prohibitorum (lat. Förteckning över de förbjudna böckerna). Första index offentliggjordes 1559 och utkom i reviderade utgåvor fram till 1966, då den avskaffades. Det var en förteckning över böcker, som det var förbjudet för katoliker att läsa på grund av deras skadliga innehåll för tron och moralen. Se även: Censur; imprimatur.

Indifferentism. Religiös likgiltighet ("var och en blir salig på sitt sätt"). Det varnas flera gånger i kyrkohistorien för detta.

Indulgentia. Lat. avlat. Betyder egentligen överseende.

Indulgentium Doctrina (lat. läran om avlat). Apostolisk konstitution av påven Paulus VI från 1967 om Kyrkans lära om avlat.

Indult (lat. indulgentia =överseende, ynnestbevis). En påvlig dispens från kyrkolagen. En sådan kan endast ges, när det inte rör sig om gudomlig lag.

Infirmeri (lat infirmi= de sjuka). Sjukavdelning på ett kloster.

Ingångsvers. De skiftande verser från Psalmerna, vilka inleder mässans liturgiska texter. På sön- och helgdagar sjungs de.

Initiation (lat. inledning till de heliga mysterierna). Beteckning på den förberedelse av vuxna till dopet, som sker genom några steg, varvid inlärningen hela tiden skall stödja den växande tron. Till sist döps personen, konfirmeras och tar emot den första heliga kommunionen och är därmed inlemmad i Kyrkans fulla gemenskap.

Inkarnation (lat. caro= kött). Se människoblivande.

Inkulturation (lat. cultus= odling). Inplanteringen av evangeliet i ett land eller område med syfte att det skall genomsyra den förhandenvarande kulturen och göra den ägnad som jordmån för Kyrkan.

Inkvisition (lat. inquisito= undersökning). En kyrklig undersökningsdomstol vars syfte det var att avslöja kätterska rörelser och döma kättare, sedan man först sökt föra dem på rätt väg. Det var dock de civila myndigheterna, som fullbordade straffen som en dom för överträdelse av den civila lagen. Inkvisitionen, som nu är nedlagd, var särskilt verksam under 1400- 1700 talen. Man bör skilja mellan den romerska inkvisitionen och den beryktade spanska, som var politiskt ledd och dominerad. Forskarna är idag eniga om, att antalet "offer" starkt överdrivs, även om ett missbruk har ägt rum. Inkvisitionen kan ses utifrån sin historiska samtid som ett medel mot kyrkosplittrande rörelser.

Installation. En nyutnämnd biskops (eller församlingsprästs) högtidliga införande i sitt ämbete. Sker genom en ceremoni i domkyrkan eller i församlingskyrkan.

Invigning. Helgande av vissa ting för offentligt eller privat religiöst bruk. T.ex. invigs nya kyrkor, altaren, klockor, kyrkogårdar, liturgiska föremål, ljus (kyndelsmässan), aska (Askonsdagen), palmkvistar (Palmsöndagen), rosenkransar och medaljer. Det sker genom förbön av en biskop, präst eller diakon, ofta genom användning av vigvatten. Invigningar hör till Kyrkans sakramentalier.

Invigning av hemmet. Se: Husvälsignelse.

Invigningskors. Se. Kors.