| Öde. | Ödmjukhet | Ökenfäder. | Örn. | Östkyrkan. |
| Östlig schism. | Övernaturlig. | Övertro. |
Öde. Ett i förväg fixerat livsförlopp, i kristet sammanhang dock aldrig utan människans önskan och fria samtycke.
Ödmjukhet (lat. humilitas, av humus= mulljord) Det latinska ordet leder tanken till en ödmjukhetsgest, som är känd i den Katolska Kyrkan: den troende böjer sig djupt, t.ex. framför altaret med det utställda sakramentet, för handen till jorden och därefter till munnen, pannan och bröstet för att göra korstecknet. Det är människan, som böjer sig i stoftet för sin Skapare och Herre. En gest, som är nära besläktad med den så kallade prostrationen.
Ödmjukhet eller saktmod är en frukt av den Helige Ande (jfr Gal 5:22-23). Som alla Andens gåvor har den flera grader, alltefter människans mognad och växt. På det moraliska planet yttrar den sig som anspråkslöshet. Den ödmjuke kommer inte att söka tom ära, inte att provocera eller missunna andra (Gal 5:26), inte att ha högre tankar om sig än det som är rimligt, men tänka besinningsfullt efter sitt mått av tro (Rom 12:3, 16; jfr Ps 121). Denna hållning kan utvecklas på ett djupare plan, när syndmedvetandet böjer människan till jorden i en fundamental ödmjukhet inför den helige och allsmäktige Guden. "Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv" (Gal 6:3); för "vad äger du som du inte har fått?" (1 Kor 4:7).
Ju mer en människa lär känna Gud och speglar sig i hans helighet, desto mer överväldigas hon av sin egen världslighet: "Lämna mig, Herre, jag är en syndare" (Luk 5:8). Ju närmare Gud, desto djupare ödmjukhet och vice versa. Ödmjukhet är den fattigdom i anden, som eftersträvar att bli fylld av Gud (Matt 5:3). Jfr Marias lovsång: "Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna" (Luk 1:48; se: Magnificat).
I Jesus, Människo-sonen, får ödmjukheten en helt ny dimension, nämligen Guds Sons förnedring för att frälsa världen. Han avstod från sina gudomliga privilegier och blev människa som vi, och som människa ödmjukade han sig själv och blev lydig till döden (Fil 2:7-8). Det betydde en radikal ödmjukhet gentemot Gud: han gjorde intet av sig själv, men han talade, lärde, handlade så som Fadern ingav honom det (Joh 5:17, 19-20, 30). Han blev modellen för de kristnas barnaförhållande till Gud (jfr Matt 18:3-4).
Det betydde även en radikal ödmjukhet inför livets bördor. "Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ" (Matt 11:29). Prestations- och självbevarelsedriften är inte frälsningen, ty den som själv vill vinna sitt liv, skall mista det; men den som liksom Människosonen gör avkall på sig själv och överlämnar sin sak till Gud, han skall finna det (Matt 16:24-25). Jesu ok är lätt att bära och hans börda är lätt (Matt 11:30) - ty han lever i kraft av Fadern (Joh 6:57).
På Palmsöndagen visar han vid sitt intåg i Jerusalem en radikal ödmjukhet även mitt i all den ära och hyllning, som tillkommer honom: "Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridand på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl" (Matt 21:5). Även om han vet, att lidandet står för dörren, kommer han med fred. Ju mer spänningen i frälsningsverket stiger, desto djupare går hans ödmjukhet.
Vid den sista nattvarden tvättar han lärjungarnas fötter: "Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er" (Joh 13:15). Det är den allsmäktige som erbjuder sin ödmjuka tjänst för att inte krossa någon men få dem "att förstå i sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig" (Matt 13:15).
I Getsemane örtagård kulminerar Jesu dödskamp: Han faller på knä och svetten droppade som blod från pannan: "Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min" (Luk 22:40-44; se agoni). Fast han var Guds Son "lärde han sig lyda genom att lida" (Heb 5:8). På korset är han uttömd, överlämnad "i människors händer" (Matt 17:22) och i Guds (Luk 23:46).
Men från korset strömmar genom spjutsåret blod och vatten från hans öppna sida - enligt många kyrkofäder symboler för eukaristin och dopet, Kyrkans två grundläggande sakrament - för att liksom "jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig" (Joh 6:57). "Djup ropar till djup" - detta är vad ödmjukheten djupast sett längtar efter: att låta sig tömmas på sitt eget för att bli fylld av Guds misskund (jfr Ps 42:8-9).
Ökenfäder. Se: Eremiter .
Östkyrkan. Se: Orientalilska kyrkor; ortodoxa kyrkor.
Östlig schism. Brytningen år 1054 mellan Rom och Konstantinopel. Se även: Ortodoxa kyrkor; filioque.
Övernaturlig. Teologiskt uttryck för delaktighet i det gudomliga liv som bortom den mänskliga naturen och dess krafter som sådana. Människan är skapad med hänsyn till en sådan delaktighet (se: Natur; fallen natur; natur och nåd) och längtar därför av naturen efter att fulländas i den (jfr Thomas av Aquinos lära om desiderium naturle in visionem Dei =människans naturliga längtan efter att skåda Gud). Men den kan endast tas emot genom Guds nåd (jfr 2 Pet 1:4). Detta grundläggs i dopet.
Övertro. En felaktig eller ofullständig tro, som innehåller element, som inte finns i Kyrkans traderade tro. Kan t.ex. medföra tillbedjan av ting eller personer, som inte är gudomliga eller kan innehålla magiska föreställningar.