Dagens bön Den skiftande men fast formulerade bön, som Kyrkan ber i dagens liturgi, dvs. i mässan och tidebönerna. Kallas även kollekt eller kyrkobön.
Dalmatica. Ett liturgiskt plagg, som en diakon bär under gudstjänsten. Ett plagg, som var allmänt i Dalmatien under slutet av 100-talet.
De fide (tillhörande tron). Uttrycket används i samband med lärosatser, som inte kan förnekas utan att man därmed förnekar tron.
De profundis (lat. från djupet). Begynnelseorden i den latinska utgåvan av Psalm 130, som är en av botpsalmerna. Den används liturgiskt bl.a. vid begravningar.
Defensor vinculi (lat. försvarare av förbundet). Den medlem av den kyrkliga äktenskapsdomstolen som i en process försvarar äktenskapets giltighet.
Dei gratia. Lat. av Guds nåd.
Dei Verbum (lat. Guds Ord). 2:a Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om den gudomliga uppenbarelsen (1965). Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet).
Deism. Religiös åskådning, som erkänner existensen av ett gudomligt väsen, men som förkastar uppenbarelsen och försynen.
Dekalogen (grek. tio-ordet). Beteckning på de tio buden Mose fick (2 Mos 20 och 5 Mos 5). Se: tio buden, De
Dekan. Prästerligt ämbete: Antingen den högsta i ett domkapitel, eller (i utlandet) en kyrkoherde som har tillsyn över en rad kringliggande församlingar ("prost"). Betecknar även ledaren för kardinalkollegiet.
Dekret. Se: påvliga dokument.
Dekretalier. Samling av kyrkliga (eventuellt påvliga) beslut.
Delegat. Se: apostolisk delegat.
Delegation. 1 En grupp officiella utsändningar eller en delegats ämbete (t.ex. Den apostoliska delegationen). 2. Ett överlämnande av kyrklig myndighet (t.ex. rätten att konfirmera eller utföra vigningar).
Demiurg (grek demos= folk, ergon= arbeta), dvs. en person som har offentliga affärer, en överhetsperson. Hos de gamle, t.ex. Platon: Världens byggmästare, skaparen av den materiella världen. Hos gnostikerna uppfattad som ett Gud underordnat mellanväsen, ibland även som djävulen. Den systematiska ateismen idag hävdar, att friheten består i att människan är sitt eget syfte, sin egen historias enda upphovsman, kort sagt en "demiurg"; och att detta inte låter sig förenas med ett erkännande av Kristus som alltings upphov och mål, och att ett sådant erkännande också i bästa fall blev totalt överflödigt. Denna inställning bekräftas av det maktmedvetande, som den tekniska utvecklingen har givit den moderna människan. Jfr Gaudium et spes 20.
Demon (lat. ond ande). Uppträder på talrika ställen både i GT och NT som plågoandar, som är skyldiga till många sjukdomar, i det de gör så att människorna blir besatta. De uppfattas som Satans hantlangare (jfr Matt 12:24). Se även: Besatthet, exorcism; Satan.
Demonologi. Den teologiska disciplin som behandlar demoner.
Denzinger. 1. Dr Heinrich Denzinger (1819-83), som utarbetade den första utgåvan av Enchiridion Symbolorum år 1854, en samling av Kyrkans dogmer och uttalanden om tro och moral från 1:a århundradet till nutiden. 2. Kort beteckning (ytterligare förkortning: Denz.) för Enchiridion Symbolorum Definitionum et Declarationum de Rebus Fidei et Morum. Den har utkommit i många reviderade och supplerade utgåvor och är även översatt till moderna språk. Se även: Neuner-Roos.
Deo gratias (lat. Gud ske tack och lov. Mässdeltagarnas svar på prästens utsändning i slutet av mässan. Meningen används även som en kort bön eller uttryck för ett erkännande av Guds försyn.
Deo Optimo Maximo (lat. Till Gud, den bästa och största). Förkortas ofta: D.O.M.
Deo volente (lat. Om Gud vill). Uttryck från (äldre) katolsk litteratur och kyrkliga dokument. Uttrycket är ett erkännande av att mänskliga planer endast kan lyckas, om de harmonierar med Guds vilja.
Depositum fidei (trosskatt). Beteckning på de uppenbarade och traderade trossaningar, som det är Kyrkans uppgift att försvara och lämna vidare oförfalskade.
Desiderium naturale in visionem Dei. (lat. människans medfödda naturliga längtan att skåda Gud). En sanning som särskilt Thomas av Aquino har arbetat med. Jfr Augustinus: "Du har skapat oss till dig, o Gud, och vårt hjärta är oroligt till dess att det finner vila i dig".
Determinism (lat. determinare= avgränsa, bestämma). En filosofisk teori som hävdar, att varje verkan har en nödvändig orsak, således att ingenting kan ske som resultat av den fria viljan, varken hos Gud eller människor. Människans vilja är bestämd av arv och miljö och har därför ingen valmöjlighet. Denna teori ligger bakom många felaktiga teorier om tillvarons sammanhang, t.ex. panteismen.
Deus vult (lat. Gud vill (det). De kristna korsfararnas kamprop. Uttryck för en upplevelse av Guds vilja och avsikt att utföra den.
Deuterokanonisk. Beteckning på de inspirerade böcker i Gamla testamentet, som är av senare datum än uppenbarelsehistorien, skrivna på grekiska och vars kanonicitet varit omstridd. Se: Apokryfa skrifter.
Deuteronomium (grek Den andra lagen). Så kallades 5 Moseboken i Septuaginta, ty den vidareutvecklar den laggivning som går tillbaka till Moses.
Devotio moderna (lat. den moderna fromheten). En andlig rörelse från c:a 1350 till slutet av 1400-talet utgången från Nederländerna runt korherrarna i Windersheim: Förnyelse av det inre livet. Den mest berömde författaren i denna skola: Thomas a Kempis (Kristi efterföljelse).
Devotionalier (lat. devotio= andakt). Föremål för fromt bruk, andaktsföremål, som fungerar som hjälpmedel för trosupplevelse, bön eller meditation (kors, religiösa bilder, rosenkrans, helgonfigurer, julkrubba osv.).
Diakon (grek diakonos= tjänare). Innehavare av diakonvigning, som är den första av de tre stegen i ordinationens sakrament (se: prästvigning). Ämbetet som diakon har sitt ursprung i urkyrkans omsorg om de fattiga och nödlidande i församlingen (jfr Apg 6:1-6). Även om det aldrig har funnits något tvivel om diakonämbetets sakramentalitet, hade detta ämbete under lång tid inte någon självständig status. Det var mer ett steg på väg till prästvigningen. Det 2:a Vatikankonciliet (1962-65) beslöt att återinföra diakonatet som ett permanent ämbete (Lumen gentium 29 och 41): Diakonen som i vigningen blir styrkt med sakramental nåd, skall tjäna Guds folk i liturgin, Ordets tjänst och karitativt arbete, i gemenskap med biskopen och hans prästerskap. Diakonens uppgifter är: Att meddela dopet, dela ut den heliga kommunionen, i Kyrkans namn assistera vid ingående av äktenskap, predika, undervisa, vara officiant vid begravningar och meddela sakramentalier. Diakonen kan inte läsa mässa eller ge absolution. Konciliet öppnade även möjlighet för gifta män, som har nått viss mognad, att bli diakonvigda. Sådana finns även i Norden.
Diakoni (grek. diakonia= tjänst). Att ha omsorg om de svaga. Se också: diakon.
Diakonissa. Beteckning på kvinnor (jungfrur eller änkor), som i Fornkyrkan och den tidiga Medeltiden utövade en liknande karitativ tjänst gentemot kvinnorna i församlingarna, på samma sätt som diakonerna gentemot männen. De fick också assistera vid kvinnors dop (neddoppning). Det är mycket tvivelaktigt om de hade en sakramental karaktär och egentlig liturgisk tjänst. Jfr Rom 16:1; 1 Tim 3:11.
Dialog (grek dialogos= samtal). Kommunikation mellan två, från person till person: "Hjärtat talar till hjärtat" (kardinal Newmans valspråk). I katolskt språkbruk har ordet fått ny innebörd efter 2:a Vatikankonciliet, inte minst tack vare påven Paulus VI:s uppfattning om "frälsningsdialogen" i evangeliseringen av världen (Ecclesiam suam 1964, kap 3, jfr Gaudium et spes 92). Påven Johannes Paulus II har följt denna uppfattning: Dialog innebär öppenhet, även i fråga om att förstå någon annan till djupet av hans existens: Hans historia, livsväg, den inspiration han är besjälad av. Dialog innebär inte, att man förvirrar begreppen, än mindre att man döljer sanningen i det man själv är överbevisad om och tror på, men att man i djup kärlek erkänner alla spår av sanning oavsett var de finns. (Tal till de franska biskoparna i Paris, 1980).
Diaspora (grek kringspridning, förskingring). Ursprungligen en benämning på de områden som låg utanför Israel och där det fanns judar. Används analogt med detta om de länder och områden, där katolikerna lever spridda och i betydande minoritet (t.ex. Nordtyskland och Skandinavien).
Didaché (grek. lära, undervisning). De tolv apostlarnas lära från omkring år 80 är den äldsta katekesen för "nya kristna" (katekumener) vi känner.
Dies iræ (lat. vredens dag). Begynnelseorden i den berömda medeltida domedagspsalmen (sekvens) i requiemmässan, författad av Thomas av Celano (d 1255).
Dignitatis Humanae (lat. Människans värdighet). 2:a Vatikankonciliets förklaring om religionsfriheten (1965). Se: Ekumeniska koncilier (2:a Vatikankonciliet)
Diptykon (grek. diptychos( dubbelvikt). Hopvikbar tavla i två delar. Här stod namnen på levande och döda, för vilka förböner skulle läsas i gudstjänsten, och vilkas namn man läste upp vid offertoriet. Försvann i den latinska kyrkan under 1100-talet.
Dispens (av lat. dispensare= avväga). Tillåtelse given av kyrklig myndighet (påve, kyrkomöte, biskop eller församlingspräst) att handla mot kyrkorättens föreskrifter. Kan inte ges när det är frågan om gudomlig förordning (t.ex. upplösning av ett giltigt ingånget och sakramentalt fullbordat äktenskap).
Disposition. Den personliga beredskap (parathed) som förutsätts t.ex. för mottagande av ett sakrament. Således är uppriktig ånger nödvändig för att ta emot botens sakrament.
Dissenter (lat. dissentire= ha avvikande mening). Person som tillhör ett annat trossamfund eller an annan religion än den som erkänns och stöds av staten.
Dives in Misericordia (lat. Rik på barmhärtighet. Encyklika av påven Johannes Paulus II, 1980. Inledningsorden är ett bibelcitat (Ef 2:4). Är en teologisk meditation om Gud Fader och om Guds barmhärtighet. Utgör tillsammans med encyklikorna "Redemptor Hominis" och "Dominum et Vivificantem" en trilogi Treenigheten. Se även: Gud Fader; Barmhärtighet.
Divination (lat divinare= förutsäga). Spådomskonst, som kan innebära åkallan av onda andar. Kunde ursprungligen betyda, att man överlämnade en viss sak åt Guds försyn, t.ex. vid lottkastning (jfr Apg 1:26).
Divini Redemptoris (lat. den gudomlige förlossaren). Encyklika av påven Pius XI, 1937. Fördömer den ateistiska kommunismen och utpekar dess viktigaste misstag: Dialektisk materialism, utopisk messianism, att framsteg endast är möjligt genom klasskamp, undertryckande av den personliga friheten och andra mänskliga rättigheter.
Divino Afflante Spiritu (lat. Under Andens inspiration eller Guds Andes inspiration). Encyklika av påven Pius XII, 1943 om Skriftens inspiration och textmässiga grundlag. Vulgata-utgåvans autencitet bekräftas, men studiet av äldre hebreiska och grekiska manuskript och nyöversättningar anbefalls. Skisserar ett vetenskapligt program för bibelstudier och anbefaller textkritiska studier för att få fram de mest noggranna bibeltexterna. Studiet av de litterära formerna framhävs som en förutsättning för en äkta exeges. Bibelforskarna uppmuntrar och tillförsäkras forskningsfrihet.