Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag om Liv och död  del I

Den 20-22 februari 1995 hos Maridöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag V

Vi skall försöka se hur påskens tvåfaldiga karaktär, död och liv, kors och uppståndelse, också präglar askesen och sexualiteten. Kristendomens glada budskap är att människan är skapad till Guds avbild i alla avseenden. Också genom sin sexualitet kan hon erfara något av de djupa kärleksrelationer som finns i Gud. Människan är inte ensam. Hon finner inte sig själv genom en narcissistisk och hektisk jakt på driftsutlevelse. Hon är skapad för en annan, för ett Du. Liksom det finns ett jag och ett Du inom Treenigheten, så tror vi att alla människor är skapade för ett annat du, antingen för ett direkt du i äktenskapets sakrament eller för den jungfruliga föreningen med Guds Du.

Tragiken är att så många ser sexualiteten enbart som något som är till för jaget, för att tillfredsställa jagets behov. Det gäller inte bara det området. Det går som en röd tråd genom så mycket i världen. Därför är det nog ingen tillfällighet att acedia, den dödande ledan, är så spridd, Den anglosaxiske benediktinen John Main (1926-1982) skriver: ”Ensamhet, självförakt och den leda, som de första munkarna kallade acedia, det är detta som är de kanske mest plågsamma sjukdomarna i den moderna världen, ja, de som utgör ett socialt hot lika väl som en andlig kris”.

Den sexuella revolutionen har fötts ur en ensamhet och isolering, en acedia på olika nivåer. Därför är det så viktigt att försöka förklara att kristendomen har ett glatt budskap, också på det sexuella området. Vi är i allt Guds avbild, även som kroppsliga, sexuella varelser. Det präglar oss att vi inte bara har en kropp utan är en kropp. ”Anatomie ist unser Schicksal” (Anatomin är vår öde), lär Freud (1856-1939) ha sagt. Det kan vi som kristna bejaka, men då i ett trinitariskt perspektiv. Vi är också i vår kroppsliga verklighet präglade av vår gudomliga urbild. Vi är inte slavar under vår kropp och allt vad det innebär. Vi är mer än anatomi. Vårt eviga öde, alltså vår kallelse, att leva i en fullkomlig kärleksrelation med Gud tar sin början här och nu i tiden.

Vi är kallade att integrera också den anatomiska, kroppsliga, sexuella delen av oss själva i denna kärleksrelation, vilken status vi än har i Kyrkan. Eftersom den betyder så mycket för oss kan vi inte undanhålla den från kallelsen att leva i relation med Gud. Det är därför äktenskapet verkligen är ett sakrament. Det är inte bara en världslig angelägenhet som vissa reformatorer sade.

Bibeln bejakar till fullo sexualitetens tre funktioner och dimensioner och ser dem som goda av Gud givna och skapade. Den första aspekten kan vi kalla den relationella, alltså den personliga kärleksföreningen, som antingen är direkt riktad mot en annan människa i äktenskapet eller genom jungfruligheten riktad mot Gud. Den andra funktionen är den erotiska, den längtande och mättade kärlekens glädje och njutning till både själ och kropp. Det är här nutiden helt har hakat upp sig på den kroppsliga sidan. Den tredje, den pro-kreativa, den medskapande är troligen den mest glömda i vår tid. Ändå har Kyrkan alltid månat om denna funktion, som också gäller de jungfruliga. Då frigörs en annan kreativitet, en medskapande funktion.

Gud har i sin omtanke och vishet sammanfogat allt detta till en enhet i sexualitetens gåva åt människan. Med varje gåva följer ett ansvar, ett uppdrag, en kallelse, en tillväxt. Det tillhör alla människors kallelse att integrera denna gåva i sitt liv. Det är aldrig för sent. I Kyrkans historia ser vi ständigt exempel på människor som har missbrukat gåvan men kommit till besinning. Johannes Climacos (ca 579-649) skriver: ”Jag har sett orena själar, som var besatta intill passion och vanvett av kärlek till köttsliga ting, sedermera omfamna boten. Och tack vare deras erfarenhet av den fysiska eros och deras omvandling till gudomlig eros upptändes de av kärlek till Skaparen och översteg all servil fruktan. Det är därför Jesus Kristus inte sade till den kyska synderskan att hon hade hyst mycket fruktan utan att hon hade älskat mycket”.

Ständigt ser vi att människor kan upptäcka den gudomliga eros, även om de har gått fel och fastnat enbart i det fysiska eros. Man märker inte minst i själavården att ibland är det en förträngd längtan efter Gud, efter mening, efter sanning, efter kärlek som ligger bakom den hektiska jakten på driftsutlevelse. För många har sexualiteten övertagit religionens roll som det viktigaste i vår tid. Så kan det naturligtvis ha varit i alla tider, eftersom sexualiteten är en så påträngande verklighet.

Kärnpunkten i den mänskliga sexualiteten är alltid kärleken, den intersubjektiva relationen, som i sig uttrycker att människan är skapad till Guds avbild. Det heter redan i skapelseberättelsen att man och kvinna är skapade till Guds avbild. Ett du och ett jag i mänsklig gestalt ger oss en aning om ett du och jag i Gud själv. Kärleken mellan de gudomliga personerna är menad att avspeglas i kärleken mellan de mänskliga personerna. Det är äktenskapets sakraments stora gåva. Till skillnad från alla andra sakrament är det de två makarna som ger varandra sakramentets nåd. De förmedlar Gud till varandra. En så hög tanke har den kristna traditionen om den äktenskapliga sexualiteten. Allt skall peka tillbaka på de eviga kärleksrelationerna i Guds inre. Men i praktiken är det dock inte i första hand på Treenigheten folk tänker, när sexualiteten kommer på tal och gör sig påmind.

Här har vi kristna ett mycket stort evangelisationsuppdrag. Det fordras ofta en lång fostran, en integrationsprocess, innan människan upptäcker den gudomliga teckenkaraktär som präglar hennes sexualitet. Tyvärr är det svårt för många att gå denna långa väg som ingriper ett stort mått av askes. Tragiken är att så många just av detta skäl avlägsnar sig från kristendomen.

Jag läste om en ordenssyster i USA som började en kombination av trosförmedlingsprogram och sexualupplysning. Hon var mycket koncentrerad på den pro-kreativa aspekten. Hon började med de unga i mycket tidig ålder. Det måste man göra nu för tiden, för barn konfronteras oerhört tidigt med dessa frågor. Det visade sig att det var mycket fruktbart att med tonvikt på den pro-kreativa aspekten av sexualiteten hjälpa de unga. Hon började med barn och fortsatte uppåt i åldrarna att visa att i själva vår kropp kan vi bli medskapare med Gud. I vår tid är mycket präglat av sexualiteten, inte minst i reklam och musik, men den pro-kreativa aspekten är ofta helt borta. Allt är koncentrerat på utlevelsen och njutningen. Systern fann att barnen var mycket öppna för den pro-kreativa aspekten och att de då kunde integrera det asketiska momentet, avståendet, liksom väntan, mognad.

När det framställs på detta sätt, kan människor vara öppna för den fulla kristna synen. Men tyvärr sker det ganska sällan. Ofta är sexualupplysningen inte riktigt integrerad i vår undervisning. Man får lära sig några bud och påbud utan att man egentligen vet vad meningen med buden är. Naturligtvis är det också familjens uppgift att ge undervisning. Men det är tyvärr inte så många familjer som förmår förmedla den kristna synen i denna fråga. Däremot kan man se att vissa familjer, som ser sitt äktenskap som en kallelse och som är öppna för att ta emot barn, kan förmedla sin syn till sina barn och ibland utåt. Men det är relativt sällsynt, eftersom den andra synen överväger.

Jag läste en gång en roman om den Röda armén som trängde in i Polen och andra länder. Det fanns också kvinnliga soldater i Röda armén. De hade samma handlingsmodell som de manliga, så de våldtog också. Då var en av de kvinnliga soldaterna med på ett bröllop som av en händelse var katolskt. Det blev för henne så omstörtande att hon begick självmord. Hon hade aldrig sett denna form av kristen kärlek med ett sådant förhållande mellan man och kvinna. Något liknande kan vi se i vår kultur. Det finns unga människor som aldrig har sett den kristna delen av den mänskliga kärleken och sexualiteten.

Därför skulle vi kunna säga att det kristna äktenskapet, när det levs som en kallelse, har en oerhört missionerande kraft i vårt samhälle, Det är ju ett sakrament. Det är en kallelse att leva ett kristet äktenskap. Det är egentligen inget nytt, för i alla tider har bägge dessa synsätt på sexualiteten funnits. Det har alltid varit svårt att i dessa frågor leva på ett kristet sätt. Det har alltid funnits motstånd. Arvsynden gör sig mycket starkt påmind här. Ändå är det inte så att arvsynden bara har med det sexuella området att göra.

Man har ibland beskyllt Augustinus för att identifiera den sexuella driften med arvsynden. Men han är inte är riktigt så ensidig som man ibland har framställt honom. Däremot verkar det gälla en del av hans epigoner.  Och Luther (1483-1546) går ibland på den linjen, trots att han själv var gift. Luther talar om ”denna tillblivelse”. Han menar att barnets tillblivelse genom samlaget är förbannad. Han talar om idel förbannad frukt.

Arvsynden förmedlas naturligtvis från människa till människa, men det betyder inte att hela sexualiteten som sådan är i arvsyndens våld. Men det har ofta blivit så att den kroppsliga driften ”identifieras med arvsynden, denna nedärvda benägenhet till det onda, som visar sig i blind lystnad, detta som driver människan dit hon själv egentligen inte vill, till att motverka sina egna syften”, skriver Anders Piltz. ”Sexualiteten bli i det perspektivet ett vilddjur som måste tuktas och tämjas”. Så har man ibland sett det i kristna kretsar.

Men inte ens Augustinus själv är alltså så enkelspårig som många har hävdat. Ragnar Holte skriver: ”Augustinus ... godtar inte att människan av egen kraft kan åstadkomma en fullvärdig dilectio (kärlek), och han utestänger inte den sinnliga delen av själen från den totala hängivelse av allt mänskligt liv som enligt hans tolkning krävs i det evangeliska budet att älska Gud ’med hela ditt hjärta, hela ditt förnuft och hela din själ’ ... Amor står i denna text för kärlekens affektsida, dvs. ett på sinneserfarenhet baserat känsloengagemang, och dilectio för dess förnuftssida, dvs. dess inslag av rationellt etiskt val. Augustinus vägrar att utmönstra affektsidan ur kärleken, ja att överhuvud acceptera en sådan klyvning av det mänskliga själslivet; han försvarar i stället en helhetssyn på människan och hävdar att alla mänskliga själsförmögenheter skall ställas i kärlekens tjänst”.

Affektsidan, den del av människan, där vi får inordna sexualiteten, är också menad att inriktas på Gud. I sig är den inget förbannat, inget ont. Allt i människan är ju skapat till Guds avbild. Allt är menat att inriktas på hans lov och förhärligande. Här skulle vi kunna använda ett gammalt förhånat, men oundgängligt ord, nämligen kyskhet.

När kardinal Lustiger (1926-2007) skulle tala om detta laddade tema för en grupp ungdomar, började han med att be om ursäkt för att han använde ett så belastat och gammaldags ord som kyskhet, men han måste använda det. Det gäller alla kristna förkunnare. De måste tala om kyskhet i tid och otid. Men de måste också förklara vad ordet innebär. Det är lite svårt att uttrycka det på svenska, för de flesta tycks tro att det rätt och slätt innebär sexuell avhållsamhet.

Kyskhet i kristen mening är något som gäller både gifta och ogifta. Det finns en äktenskaplig kyskhet likaväl som det finns en jungfrulig kyskhet. I traditionen har man försökt förklara den urskillning, integration och reglerande funktion som kyskheten har när det gäller sexualiteten. Kyskheten skall liksom reglera och integrera denna del av vårt väsen. Då är det naturligtvis olika om vi är gifta eller om vi är ogifta, vare sig vi ännu inte är gifta eller är jungfruliga.

Kyskhet är ett kristet grundord som vi borde föra fram i ljuset. Kyrkofäderna har alltid sett sambandet mellan kontemplation och kyskhet. Vi är kallade till den fullkomliga kärleken, att älska Gud med hela vårt hjärta, hela vårt förnuft, hela vår själ och hela vår kropp. Allt tillhör Gud. Diadochos de Fotiké (400-talet) definierar kyskheten som ”det inre sinnet som oavlåtligt är förbundet med Gud”. Kyskheten säger oss att den ständiga gudsförening som vi har fått genom vårt dop måste få reglera och styra den gudagivna gåva som sexualiteten är.

Kyskheten får sexualiteten att bli en del av lovsången skulle vi kunna säga. Här kan vi citera Gunnar Edman (1915-1995). ”Forskare har liknat kroppen vid en ’kosmisk orkester’ med så många stämmor att man ’slutat räkna dem’. Varje organ spelar sin melodi, varje cellgrupp inom organet sin variant av motivet. Det finns lovsång i oss”. Kyskheten skall få denna del av oss själva att delta i lovsången. Den skall integrera det som vi kanske ofta ser som ett hinder. Genom kyskheten ställs också bruket av det sexuella begäret i Guds tjänst.

Här kan vi citera Bernhard av Clairvaux  (1090-1153) ”Din tillgivenhet för din Herre Jesus borde vara både öm och innerlig för att motverka det sensuella livets söta lockelser. Sötma besegrar sötma liksom en spik driver ut en annan”. Det är alltså tal om att reglera, urskilja, integrera, inte förneka, förtrampa, täcka över, tämja. Vi såg tidigare att det fanns en tämjande spiritualitet som såg kroppen och sexualiteten som ett vilddjur som skulle bekämpas.

William Johnston skriver: ”Ett av de stora felen i det gamla asketiska tänkandet var dess tendens att förtränga den mänskliga instinkten. Vi vet nu hur katastrofal en sådan förträngning kan vara. Om en del av psyket är förträngt, kommer det att göra uppror”. Det gäller inte bara sexualiteten. Men tidigare hade man en tämjande spiritualitet. Man såg inte att sexualiteten var en del av människan som hon måste integrera. Det är här kyskheten kommer in. Hur använder vi detta instrument för att det skall bli lovsång, för att det skall användas till Guds förhärligande? Vi måste alltid komma ihåg att allt i oss måste bli lovsång. Allt kan förena oss med Gud. Här har vi något som verkligen talar om vår gudomliga urbild, denna relationella och pro-kreativa verklighet.

Fostran till kyskhet har alltid haft stort utrymme i det kristna livet. Men ibland har man inte sett till dess helhet utan begränsat sig till vissa förbud och påbud som då har hängt i luften. Denna fostran pågår hela vårt liv och är olika för skilda personer. De som har avgett äktenskapslöften måste tillsammans växa in i kyskhet. Hela den naturliga familjeplaneringen bygger på att man inte ser sexualiteten som sin ensak och sin rättighet utan som en dialog. Detsamma gäller dem som har avgett jungfrulighets- och celibatslöften, som skall hjälpa dem att leva i ständig kontemplation. De har ju vigt sig direkt åt Gud, åt det gudomliga Du utan någon förmedlande instans som i äktenskapet. Hela deras sexualitet är inriktad på Gud. Svårast är det kanske för dem som ofrivilligt lever i jungfrulighet, eftersom de aldrig har hittat någon att gifta sig med, att acceptera denna ofrånkomlighet. Man får ibland höra att de känner sig övergivna. Men också känslan av övergivenhet står verkligen i korsets tecken, kanske ännu mer än för oss som frivilligt har tagit på oss detta löfte.

Olivier Clément (1921-2009) skriver: ”Det finns kyskhet när personen verkligen integrerar eros, dynamiken i sin natur. Att hänge sig åt den blinda kraften i eros är att desintegrera sig. Att döda eros utan att låta den uppstå, utan att levandegöra den i Anden, det är att låta sig uttorkas, allt i enlighet med ett helt speciellt slag av monastisk (ofta inkvisitorisk) elakhet. Man måste låta eros bli till en oändlig personlig kärlek. Då blir hela livskraften till ett firande av ett möte, till en bön som frammanar ömhet”.

Olivier Clément säger alltså att det finns tre olika förhållningssätt till sexualitet. Det första är att blint hänge sig åt denna kraft. Men då desintegrerar man sig själv och blir slav under driften. Den andra ytterligheten är att döda eros, att förtränga och förtrampa den. Det är mycket farligt, vilket man ser speciellt tydligt i vår tid, när vi har mer insikt i psykologiska processer. Han säger att det har gett upphov till ett helt speciellt slag av monastisk och inkvisatorisk elakhet. Man kan träffa på en viss benhård fanatism - inte bara i kloster - bland människor som med järnvilja har dödat den delen av sitt väsen. Det ger ofta upphov till en fanatism. Så kan det ha varit hos de pedofiler som har funnits i vissa kloster och bland vissa präster. De har ofta helt undertryckt, förnekat och sökt utplåna sin sexualitet. Men då kan den dyka upp på ett så starkt sätt att de kan göra nästan vad som helst. Det är en stor tragik, när man inte har lärt sig den äkta kyskheten, att integrera sexualiteten i kärleken till Gud och människor, att levandegöra den i Anden utan att låta sig uttorkas, så att det blir en oändlig, personlig kärlek.

Kyskheten vill inte förneka sexualiteten utan använda den i människans relation till Gud. Det kan tyckas vara en liten skillnad, men det är i själva verket en mycket stor skillnad. Det är aldrig helt lätt. Här måste man lära sig gå balansgång. Gregorios av Nyssa (ca 330-395) uttrycker det på ett sätt som låter förvånansvärt modernt: ”När det begär som ligger i lidelsen gått ut, kommer högmodets sjukdom in i stället”. Man kan falla för en överandlig frestelse att helt sonika döda, förtränga och förneka eros. Då ger det ibland upphov till det han kallar högmodets sjukdom, vilket liknar det som Olivier Clément kallar den monastiska elakheten, som inte är begränsad till monastiska ordnar. Det är en frestelse som var större tidigare, men den kan fortfarande dyka upp. Eros låter sig inte dödas utan dyker då i stället upp bakvägen i det andliga högmodets gestalt.

Paradoxalt nog finns det i köttets begärelse också något gott och omistligt, som kan ge oss ödmjukhet och självkännedom och vaccinera oss ganska effektivt mot andligt översitteri och fanatism. Redan kyrkofäderna insåg det. Frestelser på detta plan kan faktiskt göra en människa mycket ödmjuk och befria henne från en viss trångsynt fanatism. Det är viktigt att kunna hjälpa sådana människor. Redan Origenes (185-254) skrev: ”Vi har inte fått befallning att kasta över bord eller utrota själens naturliga rörelser utan att rena dem, dvs. rensa ut fläckar och orenheter, vilka kommit dem till del genom vårt slarv och fördriva dessa, så att den naturliga kraft som är kännetecknande för själen och hennes medfödda dygd får stråla fram”.

Vi får alltså inte se på sexualiteten bara som kroppens sak, utan den har med hela människan att göra. Det är kyskheten som skall rena och rensa denna naturliga livskraft. Det är den som gör sexualiteten till mänsklig sexualitet. Kyskheten är en både asketisk och mystisk kraft och den får oss att avstå men också att uppstå. Den vidgar hjärtat mot Gud.

Som kristna säger vi att den mänskliga sexualiteten är något annat än den djuriska, detta i motsats till många i vår tid som säger att vår sexualitet visar att också vi är djur. Vi är likadana som de. Det är en drift som vi måste följa likaväl som vi äter och dricker. Det är ett behov som vi inte får undertrycka. Så framställs det ofta. Vi svarar att vi inte får undertrycka behovet men vi kan integrera det i något djupare. Vi kan alltså inte säga att det är något instinktivt som man måste följa på samma sätt som djuren gör. Samtidigt måste vi tillägga att ibland är djuren mer förebildliga än människorna. Hur många dikter har inte besjungit svanarnas och storkarnas livslånga trohet! Cervantes (1547-1616) blir rent lyrisk, när han talar om elefanten som förebild för sann kyskhet.

Med utgångspunkt i Bibeln och traditionen - och med fast förankring i nutida psykologi - har man gjort olika försök att framställa en integrerad syn på det sexuella begärets roll i vårt gudsförhållande. Här återges två sådana viktiga försök, som stämmer ganska väl överens. Det första är en holländsk jesuit, Piet Penning de Vries (1928-1995), som ger oss ett slags själavårdsschema. Han säger: Det första steget är att bli medveten om det sexuella begäret när det dyker upp. Det andra steget är att ”socialisera” det. Det innebär inte att bli socialist men att se begäret i samband med den livssituation, det sammanhang man lever i. Det tredje är att bli medveten om dess gudamänskliga, mystiska djup. I sista hand är det sexuella begäret något som skall inrikta oss på Gud. Begäret, av vilket slag det vara må, har i sista hand Gud som objekt.

En karmelit från Mexico, Luis Jorge González, betonar också vikten av det första steget, att verkligen se sanningen i vitögat, när det sexuella begäret helt oförhappandes dyker upp. Det innebär att man inte omedelbart skall förtränga det som en ren - eller snarare - oren frestelse. Det kan tyckas svårt att bli medveten om begäret utan att dras med av det och gå upp i det. Det andra steget kallar han att desidentifiera sig från begäret. Det är ungefär detsamma som Piet Penning de Vries kallade att socialisera. Vi behöver inte identifiera oss med alla begär, frestelser och tankar som kommer upp i oss. Det är även ett schema som kan gälla för annat: alla förströdda tankar eller frestelser och kärlekslösa tankar.

Det är alltså viktigt att bli medveten om begäret. Trycker vi omedelbart tillbaka det och förnekar eller förtränger det, kan det ofta slå bakut. Man möter ibland människor som säger att de hatar sina föräldrar. Det kan även handla om vissa psykiska processer som ligger mycket djupt. Om man då omedelbart säger till dem att man inte får hata, kan hatet anta ännu större proportioner. Men om man kan desidentifiera sig från hatet, sedan man har blivit medveten om det, kan det släppa greppet. Det är ett mycket bra förhållningssätt, när det gäller såväl aggressiva känslor som sexuellt begär.

I alla djupa relationer finns det också ett litet mått av aggressivitet, som man inte ens vill erkänna inför sig själv. Någon syster kan avsky en annan syster som tar hennes plats i koret. Man kanske avskyr en broder som alltid menar sig veta bäst. Hur skall man då reagera? Skall man säga: ”Nej, jag älskar henne eller honom? Man skall naturligtvis älska, men vi kan ibland säga det alltför fort. Om vi inte går igenom desidentifikationens process kan det bli ännu värre. Det fordras alltid mycket disciplin och askes, särskilt att bli medveten om reaktionen och släppa taget. Här har många skrupulöst lagda människor det svårt. De tror att allt det de känner och allt som kommer upp i deras tankar är deras synd. Men desidentifikation är en process man kan öva in och samtidigt gå vidare. Många fastnar dock på vägen. De kommer aldrig fram till uppståndelsen och det som kyskheten går ut på: att blir medveten om det gudamänskliga och mystiska djupet i sin relation.

Kyskheten gäller både den gifte och den ogifte. Även om det sexuella begäret hos de gifta mynnar ut i den äktenskapliga akten, så sker det till Guds ära, för att de skall förmedla Gud till varandra, medan begäret i den jungfruliga kärleksrelationen ges och offras som en ren gåva till Gud som tecken på ett djupare kärleksbegär. Detta schema kan alla människor använda sig av och alla steg behövs. Många gifta behöver påminnas om det gudamänskliga och mystiska djupet i sin relation, medan de jungfruliga har en tendens, i alla fall tidigare, att undertrycka begäret meddetsamma, att liksom inte våga erkänna att det finns i dem. Men då får det ofta på det undermedvetna djupet en kraft som kan var mycket svår att komma åt.

Begreppet desidentifikation kan alltså hjälpa oss på många kitsliga områden: förströddhet i bönen, tvångstankar, frestelser av alla slag, självömkan, bitterhet, ja, allt det som passerar genom huvudet. Vi är ju lyckligtvis inte detsamma som allt det som dyker upp i vårt huvud. Vi behöver inte identifiera oss med allt det. Men ändå måste vi bli medvetna om att det finns där och att det kan användas som bränsle för kärleken. Vi kan upptäcka på det rent konkreta planet, att om vi haft dessa aggressiva tankar eller hatkänslor mot vissa människor och kunnat bearbeta dem, kan det ofta ge upphov till en djupare kärlek.

François Mauriac skildrar detta förhållningssätt i ett äktenskap, där två partner redan från början av äktenskapet har fastnat i hat till varandra. Tyvärr dröjde det ända tills den ena dog innan detta hat kunde bli ett slags kärlek till den andra. Det är tragiskt när man inte har kunnat bearbeta hatet i tid. Men det är aldrig för sent. Först när mannen såg sin döda hustru förlöstes något i honom. Då var det för sent att lappa ihop den mänskliga kärleksrelationen. Indirekt blev det en anledning för honom att öppna sig för Gud, som han hade stängt sig för tidigare.

Begreppet desidentifikation svarar ganska bra mot det kristna grundbegreppet askes. Det gäller naturligtvis inte bara sexualitet. Det gäller hela vår tillvaro. Vi avstår från något mindre för Någons skull som är större och mer. Vi går ut ur det lilla för att gå in i den som är större. Det handlar om påskens ut och in. Det är alltid en kamp i korsets efterföljd, som vi alltid måste se i påskens segerrika ljus. Vår utblottelse, vårt exodus och vår emancipation från det gamla jaget leder till nytt liv för det nya jaget, för vårt Kristus-jag. Gerhard Tersteegen (1697-1769) sammanfattar denna process så här: ”En kristen måste äta, dricka, sova, arbeta, gå och stå, tala och tiga under ständigt avdöende, under ständigt utgående från sig själv”.

Detta avdöende (lat. mortificatio) är vårt sätt att i det dagliga livet följa den döende Kristus efter, men alltid för att få uppstå med honom. I allt det vi gör under dagen, vare sig vi äter eller dricker, går vi ut ur det gamla för att gå in i det nya. Självförnekelsen (lat. abnegatio) är aldrig ett självändamål. Det är en Kristus-process, en påskprocess. Vi går in i refektoriet. Vi äter och vi går ut. Vi går ut och in hela tiden. Vi dör bort från oss själva. Vi korsfäster oss, men vi uppstår. Paulus jämför detta med soldatens och atletens idoga träning (1 Kor 9:24-27), ja, som en kamp mor de onda makterna (Ef 6:12).

Detta krigiska språk har vi lite svårt för i vår pacifistiska eller snarare förment pacifistiska tid. Den nutida kristne har svårt att se sig själv som en stridsman i aktiv tjänst. Han ser sig snarare som ett vårdfall eller ett vårdpaket som alla skall pyssla om. Därför är det asketiska draget lite svårare för oss. Vi vill ha andlig tröst. Gud skall vara som en snäll doktor som pysslar om oss och lägger bandage på våra sår. Vi har lite svårt att lystra till stridssignalen och början till kamp, när vi går in i refektoriet. Gångna tider hade lättare att se hela den asketiska delen. Men det kanske är lite lättare för oss med desidentifikation och att se hur sexualiteten kan hjälpa oss att komma Gud närmare genom att vi förvandlas och omvandlas.

Också det patientideal som många har i vår tid, där vi är vårdpaket, kan vi omtolka. Patient kommer från det latinska ordet pati, att lida. Vi identifierar oss med den lidande Kristus, som fortsätter att lida i sina lemmar. Askes kan missbrukas och urarta. Men kriteriet på dess äkthet är dess Kristus-doft, att den aldrig är ett självändamål men syftar framåt mot uppståndelsen. Vi kan jämföra de två buden: fredagsbudet och söndagsbudet. På fredagen gör vi bot. Vi avstår och dör med Kristus. På söndagen får vi uppstå med honom. Men för många kristna har i alla fall fredagsbudet försvunnit. Men då blir det inte så mycket med söndagen heller. Då går man och handlar eller förbereder veckans stortvätt. När det ena ledet försvagas, blir det andra också försvagat. Det gäller att hålla ihop ut och in, lidande och död.