Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag om Liv och död  del I

Den 20-22 februari 1995 hos Maridöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag III 

Vi börjar med Arnold Norlinds (1883-1929) ord:
”Det är egendomligt med kärleken. Det hör liksom till dess väsen att lida. Och den stora kärleken lider allra mest. Men det lidande som bärs av kärleken kan aldrig kännas som vanligt lidande. Därför kan jag lika oförbehållsamt och lika innerligt bedja om lidandet som om lyckan - allt flyter samman till ett, när det är din kärlek som bär”.

Tydligare än så kan inte en fundamental kristen intuition uttryckas, nämligen att kärleken alltid är den springande punkten när det gäller allt, också lidande och lycka, sorg och glädje. I Gud själv flyter allt samman till ett. I honom är kärleken allt, men den yttrar sig på olika sätt. Faderns kärlek skiljer sig från Sonens. Ja, vi skulle kunna säga att ingens kärlek är så annorlunda som Faderns och Sonens. Ändå är de ett i Anden, som bara är kärlek, delad, meddelad kärlek.

I teologin har man ibland försökt definiera denna Guds kärlek och vår mänskliga delaktighet och efterföljelse av den. Ett av de mest storvulna försöken i vårt århundrade har skett på svensk, ja, lundensisk mark, och med tysk grundlighet: Anders Nygren (1890-1978) med sin bok ”Eros och Agape”, vilken egentligen borde heta ”Eros eller Agape”, eftersom kontentan av det hela tycks vara att det finns en antites mellan dessa två slag av kärlek. I katolsk tradition har man däremot en mer syntetisk syn på caritas, där både eros och agape flyter samman. Men enligt Nygren är det bara agape-begreppet som kan täcka vad Guds kärlek är, alltså den totalt osjälviska, självuttömmande kärleken, självutgivelsen, den rena kärleken. Det Nygren säger låter vackert, kanske lite för vackert för att vara sant. Därför vågar vi sätta ett frågetecken i kanten utifrån det fulla påskmysteriets perspektiv, alltså både påsken här i världen och påsken inom Gud - om vi nu får använda detta uttryck.

Naturligtvis är det ett av evangeliets viktigaste budskap att den sanna kärleken aldrig söker sitt, att den bara vill ge ut sig själv som ett brännoffer, som rökelse, helt gratis. Samtidigt vet vi också, både genom teologin, som säger oss att allt i oss är präglat av arvsyndens tvetydighet, och genom psykologin, som genomforskar själens dubbelbottnade lager, att mänsklig kärlek aldrig är helt ren. Frågan är om det är meningen. Det låter provocerande, men sanningen är alltid att föredra, även när den gör ont. Vi skulle kunna ställa en motfråga: Ligger det inte i kärlekens väsen att vilja bli besvarad? Är kärleken mindre bara för att den vill bli mottagen?

Bibeln älskar att framställa Gud som Älskaren som gör allt för att vinna sin älskades kärlek. Visserligen tycks hans kärlek nästan alltid bli försmådd, men ändå vill han av hela sitt hjärta att hans kärlek skall bejakas. Gud tycks själv ha något att vinna på att vi säger ja. Hur otroligt det än låter kan mänsklig kärlek tillföra något till Gud, han som är själva Kärleken. Egentligen är det detta vi anar i den treeniga kärleken. Här finns relationer, personer. Vi kan inte säga att det bara är en som är helt osjälvisk och bara tömmer ut sig själv. Fadern väntar på Sonen och han väntar på oss i Sonen. Vi blir söner i Sonen.

Här berör vi en livsnerv i kristendomen. Som alla sådana är den ömtålig. Det är så lätt att döda och skära av en sådan livsnerv helt eller att beskära den alltför mycket. Ännu värre är att inte alls beröra den. Guds kärlek som eros är en sådan livsnerv. Det är riskabelt att röra vid den. Det blir så lätt missuppfattning. Teresa av Avila (1515-1582) berättar om menande skratt, när predikanten dristade sig att tala om Höga Visan.

Ändå måste man säga något om att Gud verkligen längtar efter att bli accepterad och bejakad, att kärleken inte bara är rent och osjälviskt givande. Wilfrid Stinissen skriver: ”Kärlek är inte bara självutgivelse, inte bara en önskan att gå ut ur mig själv, utan också en önskan att den andre skall komma in i mig. Kärlek är inte enbart agape utan också eros … Det finns ett ord som uttrycker hela kärleken på en gång, både agape och eros, nämligen, koinonia, gemenskap”. På latin har vi ordet caritas. Ordet koinonia talar alltid om Treenighetens gemenskap. Guds inre kärlek är inte bara korsmärkt, uttömmande, utan den är märkt av hela påskens mysterium. Kanske man rentav får tala om en inomtrinitarisk påskglädje.

Teologin har försökt uttrycka denna insida av kärleken på ett visserligen famlande och stammande sätt, men ändå har man alltid hållit fast vid det man brukar kalla Guds själv-kärlek, att Gud älskar sig själv och egentligen ingenting utom sig själv. Det är naturligtvis någonting helt annat än mänsklig egenkärlek. Gud är i sig själv också den evigt mättade och besvarade kärleken. Han finner kärlekens glädje inom sig själv. Fadern ger allt sitt väsen till Sonen när han avlar honom av evig kärlek. Han låter Sonen delta i Andens utandande. Men Fadern får också allt tillbaka genom Sonens återströmmande och hans ”Ja, Fader”, uttalat i Andens brus och susning. Kanske vi får kalla detta mysterium för Treenighetens eviga påsk. Där ser vi att agape, den självutgivande kärleken, går samman med eros, den längtande, mättade och besvarade kärleken. För Gud är det egentligen ingen skillnad mellan detta. Vi får tro att också här på jorden är det inte bara den självutgivande, totalt rena, osjälviska kärleken som är äkta kärlek. Annars finns det en viss risk att det blir alltför osjälviskt och alltför rent.

I spiritualitetens historia talade man om den rena kärleken och ställde frågan om vi kan älska Gud helt rent.  Man tenderade att besvara frågan med nej. Även i den högsta formen av mänsklig kärlek till Gud finns det en längtan att Gud skall ta emot oss, att han skall ge oss sig själv. Det är inte något vi behöver skämmas för. Likadant är det på det mänskliga planet. Vi behöver inte skämmas för att vi längtar efter att vår kärlek skall bli besvarad. Vi får inte se det som ett orent motiv, även om det naturligtvis kan bli alltför påträngande och överdrivet.

Men också den osjälviska kärleken kan hamna på avvägar. Man kan säga: ”O, nej, jag vill inte bli älskad. Jag vill bara bli försmådd och föraktad”. Det låter så i vissa helgons skrifter. Men i själva livet motsäger de detta påstående, åtminstone för de andras skull. Om jag bara skall ta på mig allt förakt, då är det inte riktigt rätt mot de andra som bara måste förakta mig. För att kärleken skall vara äkta måste det finnas både död och uppståndelse, både det osjälviska givandet, uttömmandet, tjänandet men också längtan efter att bli mottagen, besvarad, bejakad.

Därför får vi sätta ett litet frågetecken i kanten när det gäller Anders Nygrens tes att eros bara talar om den icke-kristna, oförlösta kärleken. Naturligtvis måste vi förstå ordet i rätt mening. Men om vi ser på Treenighetens inre liv kan det hjälpa oss lite. Fadern och Sonen längtar också efter varandra. Fadern längtar efter att vi alla i Sonen skall återvända till honom, liksom fadern längtar efter den förlorade sonen och längtar efter att få sin kärlek bejakad. Gud vill inte bara ge och ge utan att få något tillbaka. Det är svårt i vårt mänskliga språk att uttrycka dessa nyanser. Det blir lätt lite snett.

Vi kan alltså inte helt avskriva eros, den del av kärleken som vill bli besvarad, mättad, den som längtar efter den Älskade. Då skulle ju frälsningen ur Guds synvinkel egentligen vara något onödigt. Vad har han för glädje av en mängd människor som blir frälsta? Här ser vi att den katolska synen är mer differentierad. Typiskt för den katolska tron i många avseenden är att den graderar. Man tänker alltså inte bara i svart och vitt, himmel och helvete, utan det finns ett trappstegstänkande. Likadant är det när vi graderar synderna. Den klassiska protestantismen har oftast inte någon gradering mellan förlåtliga synder och dödssynder. Allt möjligt är synd, och synd är alltid något hemskt. Men i själva syndens nej, kan det finnas nyanser. Likadant är det i kärleken. Kärleken är inte alltid den rena, osjälviska kärleken. Ingen mänsklig kärlek är helt ren. En klassisk invändning man reser mot den katolska synen är att man bara längtar efter himlens belöning. Bara ordet belöning gör folk vansinniga. Nej, det skall vara en helt osjälvisk kärlek, säger man. Man får inte längta efter någon belöning, för då är det slavkristendom.

Men på ett visst stadium av vår utveckling är vi inte osjälviska. Om vi inte fick längta efter belöning, är det möjligt att vi kanske inte alls skulle leva i kärlek. Det finns en gudomlig pedagogik som tar hänsyn till vilket utvecklingsstadium vi befinner oss på. Så småningom inser vi att kärleken inte blir mindre för att vi längtar efter att bli bejakade och efter att Gud skall ta emot oss och ge oss sig själv. Det är därför mystikerna talar om andlig förmälning och inte bara om andligt brännoffer. Den högsta formen av mystiskt liv är ett ömsesidigt givande och tagande.

Däremot kan det vara svårare för oss att förstå att Gud har något att vinna på oss. Men tydligen har han det i sin ödmjukhet. Annars skulle han inte ha blivit människa. Då hade det räckt att han, som någon sade, viftade med lillfingret för att frälsa oss och viftade in oss i evigheten. Då hade han inte behövt utgjuta sitt blod. Vårt mänskliga språk och våra begrepp räcker inte till för att skildra denna aspekt av Guds kärlek och vår mänskliga kärlek. Det blir så lätt missförstånd när vi talar om eros-aspekten i kärleken. Ändå kan påskens tvåfaldiga schema: kors och uppståndelse, sorg och glädje, lidande och liv, hjälpa oss att se att i kärleken är det inte bara kors, sorg och lidande, inte bara tal om att avstå och offra, att ge ut, utan det är också att uppfyllas av glädje, att ta emot liv, att bli besvarad och bejakad. Detta ser vi på olika plan i nådens och naturens rike. Vi vågar tro att det i själva Treenigheten finns något liknande. Han som är livets upphov och kompositör till sitt livsverk, skapelsen, måste på något sätt själv rymma urbilden till detta schema. Ursprunget, som allt har sprungit fram ur, är besläktat med sitt verk. Konstnären lägger ner sin själ i det han gör. Vi hoppas att en gång få del av Guds fullhet, lycksaligheten.

Liksom de gudomliga personerna lever mer i varandra än i sig själva - men naturligtvis också i sig själva - skall vi få leva i Gud, men som oss själva och i oss själva. Vi skall inte utplånas. Offret, döden, lidandet skall inte bara växa i ett ständigt crescendo, utan vi skall också få ta emot. Vi skall bli belönade. Vi skall bli bejakade i himlen. Vår kärlek skall mättas. Det är tal om både ett givande och ett ägande. Man talar ibland om att vi i himlen skall äga Gud. Gud är vår arvedel, säger vi. Då innebär det också att vi får något. Liksom den som väntar på ett Amerika-arv gläder sig över sitt arv, får vi glädja oss åt vårt arv, som är Gud själv. Men glädjen går samman med självutgivelse, offer, lidande och kors. Det är svårt för oss att se hur detta kan gå ihop. För många människor blir det ett enten ...  eller. Antingen är kärleken bara agape eller bara eros. Eftersom världen är så inställd bara på eros, säger vi kristna kanske att vi väljer agape. Men då gör vi det lite för lätt för oss eller egentligen för svårt, för ingen härdar ut i längden att bara ge och ge, att bara utgjuta sitt blod.

Vi tror att i själva Treenighetens inre liv finner vi urbilden, svaret. Faderns och Sonens kärlek är både evigt längtande och evigt besvarande. För oss tycks det vara en motsägelse. Vi vet inte riktigt hur det skall gå ihop. Men vi tror att vi skall få del av detta en gång, även om vi skyr ordet belöning, eftersom vi menar oss vara så osjälviska i vår tid och inte vill bli belönade i himlen, däremot gärna här på jorden! Vi vill gärna ha lite extra i lönekuvertet. Men i himlen bryr vi oss inte om någon lön.

Ändå tror vi, som C.S.Lewis (1898-1963) säger: ”Joy is the serious business of Heaven” (Glädje är himlens allvarliga uppgift). Jesu saligprisningar rymmer alltid en slags lön. ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade ... Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade” (Matt 5:4,6). På engelska har man samma ord för själva saligheten som för saligprisningen. I sin bok ”Reflections on the Beatitudes” skriver Simon Tugwell, hur allt går samman i himlen i en slags påskkonsert för dem som prisas saliga, även för de bedrövade, som har ”en mer fundamental, alltså otröstlig sorg (eng. woe) ... Det är på detta djup som vår saligprisning blir ett med uppmaningen att alltid glädja oss i Herren. Denna glädje är renheten i en sorg som blivit djupare än snyftande självömkan och som har funnit vila i Guds egen oändligt lycksaliga och offrande kärlek”.

Vi tror att vi skall få del i Guds kärlek, både den oändligt lycksaliga och den oändligt offrande. Redan här på jorden kan vi tro att kärleken, både som offrande, självuttömmande och som besvarad, lycksalig pekar tillbaka på Treenigheten. Att finna balansen däremellan är en mycket viktig aspekt av vårt liv. Helt kommer det inte att ske förrän i himlen. Ändå tror vi att vi redan här på jorden kan delta i Guds eviga glädje. Johannes av Korset (1542-1591) skriver: ”Det är hans önskan att själen skall kunna njuta så mycket hon vill och utan avbrott fridens glädje och lyckan i hennes förening med Gud”.

Människan är alltså skapad för fullkomlig kärleksförening med Gud, för evig glädje och oavlåtlig njutning i Gud. Men under vår jordiska pilgrimsvandring är vi ännu inte helt i stånd att erfara denna kärleks lycka. Vår rastlöshet, vårt behov av omväxling och förändring gör oss liksom oförmögna att stå ut med alltför stora doser av ren och oblandad lycka. Det blir helt enkelt tråkigt, mördande tråkigt. Den förlorade sonen hade så tråkigt där hemma, där det var för vackert och för fint.

Många författare och förkunnare nödgas också konstatera att det är svårt att tala om himlens lycka. Så länge Dante (1265-1321) skildrar helvete och skärseld är det mycket medryckande och åskådligt. Men han lyckas inte lika bra skildra himlens lycka. Det är för vackert och därmed tråkigt. När kärleken tycks oblandad, låter det för vackert. Vi tror helt enkelt inte på den. Det blir för sockersött. Det är som om människan inte stod ut med för mycket ren, oblandad lycka och kärlek. Vi ser något liknande på det världsliga planet. Ett välordnat välfärdssamhälle blir för tråkigt för dess barn. Då flyr man in i våldsfilmer och pornografi och söker spänning. När livet inte ger någon spänning söker man det på andra plan.

Även om det låter lite cyniskt, tycks vi behöva lite lidande, en lagom dos smärta och sorg för att stå ut. Underhållningsvåldet tycks bestyrka sanningen att. vi behöver både kors och uppståndelse. ”Fest är omöjlig utan fasta”, säger Alexander Schmemann (1921-1983) för att påminna oss om en djupt kristen intuition, som nog varje djuppsykolog kan bejaka. Han säger: ”Och fastan är just ånger och återvändo, den frälsande erfarenheten som ligger i sorg och exil ... Det är ångern som åter och åter för oss in i påskmåltidens glädje, men det är den glädjen som uppenbarar för oss vår syndfullhet och ställer oss under domen”.

Utan fasta är fest omöjlig. Utan bot- och fastetid ingen påsktid. Det är bara vår samtid som kan komma på den absurda tanken att ha karneval utan fastetid. Dessa ting står i relation till varandra. ”Gaudium de veritate”, säger Augustinus (354-430). Glädjen föds ur sanningen. Men i sanningen finns också glädjens bak- och skuggsida. Syndens tragik är att man glömmer bort den ena delen av sanningen, den tragiska, eller vanställer den som i våldets och den konstgjorda spänningens kultur som vi lever i. Man vill bara ha fest och inte fasta. Men i längden blir det inte så roligt med festen heller, när den aldrig tar slut. Evigt festande blir till sist det tråkigaste som finns. Ändå är det en frestelse för många.

Vi lever i en kultur och ett samhälle, som ofta fastnar i en ”enfrågesanning”. Man orkar bara med en sanning åt gången och till och med endast en liten, liten del av sanningen. Man talar så mycket om jämställdhet nu. Då menar man bara jämställdhet mellan män och kvinnor. Man glömmer bort att det mellan svenskar och invandrare finns ännu mindre jämställdhet i samhället. Arvsynden har en slags tragisk automatik som gör att man bara ser en sanning. André Cuvelier säger: ”Om fastan är ofrånkomlig för den som vill bemästra sina köttsliga begär, så beror det på att den placerar oss ansikte mot ansikte med vår narcissism, med vårt behov att äta upp och absorbera allt: det solitära begärets allt uppslukande mun”.

I fastan går man i närkamp med det köttsliga begäret. Människor bejakar medvetet eller undermedvetet någon form av fasta eller askes och hela det komplex av synonymer som kristen spiritualitet har byggt upp kring detta tema. Den amerikansk-kinesiske jesuiten Wilkie Au säger: ”Vårt förhållande till den materiella världen måste vara både estetiskt och asketiskt. Den estetiska aspekten får oss att glädja oss åt godheten och skönheten i allt skapat. Den asketiska aspekten får vår frihet att säga ’nej’ till vissa materiella ting på grund av ett ’ja’ som vi vill säga till djupare önskningar. Genom att bevara denna frihet att säga ’ja’ eller ’nej’ till det skapade goda, stärker vi vår förmåga att bara använda det skapade på ett sätt som fördjupar vår kärleksrelation till Gud och andra”.

Påskens ”ja” måste alltid gå samman med korsets ”nej” till synden. Den asketiska aspekten, som får oss att säga nej till vissa saker, leder fram till påskens jublande ”ja”. Om vi vill älska Gud och leva i kärlek till honom och vår nästa, måste vi säga nej till mycket. Det inser nästan alla människor. Det finns ett mått av askes i nästan alla människors liv, även hos icke-kristna. Man kan inte få allt. Man måste avstå från något. Kärleken är den allt reglerande faktorn i en kristen människas liv. På naturens plan är det något liknande för de flesta andra människor, även om de kanske menar något annat med kärlek.

Vi kommer nu in på ett annat avsnitt i påskmysteriets liv och död. Vi har talat om glädje och sorg. Nu kommer vi in på ett avsnitt, askes och sexualitet, som på ett annat plan återger kärlekens dubbelbottnade verklighet. Kärleken måste vara den allt reglerande faktorn i en kristen människas liv. Vi måste tillägga att det är Guds kärlek, den treeniga kärleken som vi ser som all kärleks källa och modell. I denna kärlek har vi redan vågat urskilja det vi kallade den offrande, självutgivande, självuttömmande kärleken. Men vi anade också att det i Gud måste finnas den längtande, den besvarade, den mättade kärleken. Kanske vi skulle kunna säga att detta yttrar sig i den del av livet som vi skulle kunna kalla askes och sexualitet.

Det är ett mycket svårt att tala om askes och sexualitet i vår tid. Begreppet askes är något svårt och obegripligt för världens människor. Däremot talar världen mycket om sexualitet. Faktiskt har man från Kyrkans håll här ibland blivit alltför förtegen. Man är rädd eller lite blyg att gå in på detta område. Ändå är det mycket viktigt att ge vår tids kristna, inte minst de unga, den kristna synen på sexualitet. De får ju från tidig ålder med sig något som är helt motsatt Kyrkans syn på detta plan. Vi får inte bli alltför diskreta och lämna fältet fritt för andra, för då är slagfältet redan förlorat.

Ordet askes går tillbaka på grekiska verbet askein som talar om kamp, träning. Paulus talar om atletens träning, inövning i kampen (jfr 1 Kor 9:24-27, 1 Tim 4:7-8), att avstå från något för något annat som är bättre. Det är en kamp för oss att bevara ordet kärlek och det vi menar med kärlek. För de flesta andra människor har orden kärlek och älska antagit en helt annan innebörd. Det har förflyttats mer och mer enbart till den sexuella, och då enbart kroppsliga, genitala sfären. Ändå får vi kristna inte ge upp dessa ord. Resignation och kapitulation är aldrig en kristen reaktion inför en uppenbar svårighet. Vi får i stället handla tvärtom. Den kris som den kristna synen på sexualiteten har hamnat i, och i synnerhet efterlevnaden därav, kan leda oss till en fördjupad och med spiritualiteten mer integrerad helhetssyn.

Tidigare var det så att frågor rörande sexualiteten ofta enbart berörde moralteologins område. Ibland verkade det som om det var moralteologins enda intressesfär, som svartsjukt bevakades gentemot andra grenar på teologins stora träd. Följden av detta blev ofta en slags moralism, en väl utvecklad kodex av förbud och påbud, medan det viktigaste kanske fattades, nämligen en andlig av Andens upplyst insikt, vishet och förståelse i det djupare sammanhanget.

Här har spiritualiteten en mycket viktig uppgift att fylla genom att återerövra sexualiteten för kristendomen och inte bara lämna fältet fritt för andra profeter. Samtidigt vet vi att när människor i dag vänder Kyrkan och därmed Kristus ryggen sker det ofta, enligt vad de själva ibland medger, eftersom de inte kan acceptera eller vill leva i enlighet med Kyrkans syn på sexuallivet. Talar man med dessa människor, och då är det ofta för sent, märker man att de i många fall aldrig har förstått något av den djupare innebörden av sexualitet och spiritualitet. De har kanske aldrig förstått något av kristendomens djupaste egenart: att Gud har stigit ner i den skapade världen och gjort den, i alla dess aspekter, till en väg till honom. Det finns inget skapat som står utanför Guds intressesfär. Också sexualiteten är menad att bli frälst och en väg till Gud.

Det upphör aldrig att förvåna vissa människor att andlig teologi och spiritualitet har med något så kroppsligt som sexualiteten att göra. Egentligen borde det vara självklart, eftersom spiritualiteten berör och måste beröra alla områden av vårt liv. Vi måste ibland beklaga att spiritualiteten ibland varit alltför tyst, diskret och blyg på detta område. Det gäller även en del av förkunnelsen i vår tid. Ändå vet vi att allt skapat är berört av sexualiteten. Livet uppstår ur sexualiteten, i alla fall hittills. Nu börjar man flytta över mer och mer till laboratorier. Vi får inte lämna fältet fritt till världen på detta område. Henri Nouwen (1932-1996) säger: ”En hel industri har växt upp runt människans sexualitet. Bio- och videofilmer, böcker och veckotidningar som utnyttjar människans sexuella begär framställs och säljs i stora mängder. De befordrar lögnen att sexuell skicklighet är den snabbaste vägen till lycka. Det tragiska är att sexindustrin, i en värld med så många ensamma människor, vill få oss att tro att verklig förtrolig närhet är detsamma som ’bra’ sex”.

Den största skillnaden mellan en med evangeliet överensstämmande sexualsyn och den nutida sexuella frigörelsens ”evangelium”, ligger i vad som sätts i centrum. Kristendomen betonar den intersubjektiva relationens värde, de två parterna, medan den sexuella frigörelsen sätter den subjektiva upplevelsen, jagets tillfredsställelse, i centrum. Det gäller även andra områden: Jag är viktigare än Du. Det viktiga är då vad jag får ut av tillvaron. Att leva så som kristen är omöjligt. Som kristen måste man dö, såsom aposteln Paulus dog för varje dag. Också i själva kärleken måste man dö för varandra.

Den kristna förkunnelsen måste hjälpa människor att komma bort från den totala inriktningen på jagets tillfredsställelse. Det märkliga är att samtidigt som man har inriktat sig så mycket på den egna tillfredsställelsen, har det kanske aldrig funnits så många ensamma, otillfredsställda människor som nu. Den tyske jesuiten Josef Sudbrack (1925-2010) ser sambandet. Vi har ”å ena sidan den synbarligt större friheten i umgänget med drifterna och lusten ... men å andra sidan ökar ’en av förtvivlan tecknad isolering’, rädslan för överlåtelse, för att på tumanhand gå igenom vardagens svårigheter, kort sagt fruktan för kärlek, som inte är kärlek om den bara är lust”.

Det tragiska är att när man bara inriktar sig på att tillfredsställa sig själv - och det gäller inte enbart sexualiteten utan hela livet - blir man mer och mer otillfredsställd. När man bara söker lycka till varje pris, blir man ofta ganska olycklig, eller för att uttrycka det på kristet påskspråk: uppståndelse är omöjlig utan död. Himlens lycka kan vi aldrig få utan kors. Kristendomens stora uppgift är att förmedla det glada budskapet till människor som har fastnat i sin solitära lyckotörst på olika områden.

Kyrkan har aldrig varit rädd för att göra jämförelser mellan det sexuella planet och det andliga. Magister Mathias (död 1350), den heliga Birgittas biktfader, skriver: ”Helgonens societas kan liknas vid den äktenskapliga akten, eftersom Kristus i Andens enhet är evigt förenad med de heligas församling i den heliga kärlekens hetta”. Det andliga äktenskapet mellan de heliga och Kristus återspeglas alltså i den äktenskapliga akten. Kärleken är i alla sina former något som pekar på Gud. Här har vi kristna ibland varit alltför blyga och pryda. Man har ibland förväxlat kyskhet med blyghet.

De kristna har ibland försummat att besjunga skönheten i den äktenskapliga sexualiteten. Då har man lämnat fältet fritt för dem som vill sjunga den utomäktenskapliga sexualitetens lov. Otaliga sånger, filmer och romaner sjunger nästan uteslutande om dem som inte är gifta. Vi har ytterst få bilder av den äktenskapliga sexualitetens skönhet och lycka. Ändå har Kyrkan den sakramentala synen på den äktenskapliga sexualiteten som balanseras mot jungfruligheten.

Den treeniga kärleken i Gud behöver återspeglas både i den äktenskapliga sexualiteten och i den jungfruliga sexualiteten i Kyrkan för att vi skall få en bild av den djupa verkligheten i Gud. Det är ett livsvillkor i Kyrkan att man har bägge delarna. Att Kyrkan tog avstånd från katarerna berodde inte minst på deras syn på äktenskapet som något orent. De ansåg att den kroppsliga kärleken var av djävulen. I Katolska Kyrkan har man försvarat jungfruligheten med näbbar och klor gentemot t.ex. protestantismen som i början helt tog avstånd från ordensliv och jungfrulighet. Märkligt nog har det dock alltid funnit en späd jungfrulighetsnärvaro inom protestantismen och där har alltid funnits människor som valt det livet. Det är som om kristendomen inte klarade sig utan jungfrulighet. Det är inte så underligt, eftersom Kristus föddes av en jungfru och själv levde som en jungfru. Balansen är livsviktig för Kyrkan.

Det är också viktigt att ta upp en kristen syn på sexualiteten för att inte andra helt främmande åskådningar skall ta överhanden. Vi ser att dessa har trängt ganska djupt in i de kristna leden, eftersom många kristna aldrig har hört att det finns en kristen syn på dessa ting. Man har bara hört att vissa saker är förbjudna att göra. Man ser det som en form av påbud som inte hänger ihop med den kristna tron. Man saknar den överblickande syn som den kristna spiritualiteten vill ge oss på detta område. Då förstår man naturligtvis inte varför vissa ting är oförenliga med ett kristet sätt att leva. Buden hänger i luften. Tragiskt är att många människor har växt upp utan att ha sett denna helhet och att allting pekar tillbaka på den treeniga kärleken som hjälper oss att komma Gud närmare, vare sig vi lever i ett sakramentalt äktenskap eller i den jungfruliga kärleken.