Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag om Liv och död  del I

Den 20-22 februari 1995 hos Maridöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)
Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag I

Den kristna spiritualiteten sätter våra invanda begrepp och tankebanor på huvudet lite då och då. Så är det också med begreppsparet liv och död, som får sina törnar av Andens kastvindar. Det tillhör det centrala i det kristna budskapet att Kristus vill mjuka upp oss inifrån genom Andens balsam för att väcka oss för det allra djupaste, så att vår ingrodda hårdhet nöts bort. Det gäller vår livslust respektive dödslängtan, vår dödsfruktan respektive livströtthet. Paulus säger: ”Så skall ni också se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud” (Rom 6:11).

Vårt teologala möte med Kristus förändrar allt, också förhållandet till liv och död. Eller rättare sagt: Han låter oss delta i sin egen livs- och dödsprocess. Vi får vara med i hans påsk. Irenaeus (130-ca 200) skriver: ”Om alltså döden, när den lägger beslag på människan har förjagat livet från henne och gjort henne till en levande död, hur mycket mer skall då inte Livet, när det lägger beslag på människan förjaga döden och göra människan levande för Gud”.

Liv och död är lite annorlunda ur Guds synvinkel än det vi vanligen menar med. dessa begrepp. Både naturvetare och mystiker tycks vara eniga om att döden löper parallellt med livet. Döden äger rum i själva livet. Våra celler dör och nya får liv. Det gamla jaget dör bort för att det nya livet skall få ta över. Genom dopet har vi dött, säger Paulus (Rom 6:4). Angelus Silesius (1624-1677) instämmer: ”De två är ett: i Gud man lever och man dör, ty i vår Gud man både dö och leva bör”. Död och liv pågår ständigt i oss. Därför kunde lykttändaren Carl Flodberg (1848-1933) låta skriva en beprövad livsvisdom på sin gravsten: ”Lär dig av döden att leva!”

Vårt liv som döpta är att dö för att så få liv. Vi har dött med Kristus för att uppstå med honom. Vi har gått över från döden till livet. Men vi måste ständigt dö för att kunna leva. Även om vi glömmer bort det, blir vi påminda om det av naturen varje är på nytt, i alla fall på våra breddgrader, där vi har årstiderna. Naturen liksom dör för att uppstå igen. Våra tidningar skriver om lärkans och tussilagons ankomst på våren. ”Lär dig av döden att leva!” och ”Lär dig av livet att dö”, kan vi sätta på vår gravsten. ”Dö döden förrän du dör, så dör du icke i döden”, skriver lutheranen N.P.Wetterlund (1852-1928). Ändå vet vi att det finns ett motstånd mot denna livsvisdom, hur tydlig den än är. ”Döendet äger rum mitt i själva livet” skriver Karl Rahner (1904-1984), ”och när döden kommer är den bara den sista och definitiva fulländningen av processen”. 

Under hela vårt liv tränas vi i döendet. Att somna hjälper oss att dö lite för varje dag. Vi får liksom Jesus be: ”I dina händer överlämnar jag min ande”. All form av askes, offer, ja, bön, överlåtelse, självutgivelse lär oss att dö bort från oss själva. Ändå är detta alltid svårt för människan, kanske speciellt i vår tid, när detta mönster har brutits och förvirrats. Eddie Tistelgren, från Svenska Dagbladet, skrev i Signum nr 1 1995 om vår tids inställning: ”Notera hur självutgivelse ersattes av självutlevelse”. I och för sig är det inget nytt, för synden består av självutlevelse, som innebär att man inte vill dö. Man vill inte ge ut, utan man vill bara ha.

Vi skall här se hur det är en evig kamp, som pågår i oss mellan självutgivelse och självutlevelse. Den gamla människan tror att det sanna livet är att få leva ut, att lägga beslag på, njuta och samla på hög. Hon har inte upptäckt påskmönstret som går som en röd tråd genom både naturens och nådens rike. Det finns ett motstånd mot såväl död som liv i oss själva, både i naturen och i kulturen. Vi är ju alla också en del därav, men icke enbart en del och än mindre en produkt därav. Det finns en baksida, ett sätt att reducera livet enbart till skenliv, självhävdelse och könsdrift. Paulus talar om risken att älska vällust mer än Gud (2 Tim 3:4). I vår tid ser vi så många exempel på det. Våldsdyrkan och dödsdrift har övertagit livets mening för många. Man vill ha action. Det måste hända någonting.

Det finns ett ständigt motstånd mot påskordningen. De kanske mest expansiva av alla näringsgrenar i nuvarande kristider är underhållnings-, tidsfördrivs- och reklamindustrierna, som lever gott på surrogat, sex och våld. Kardinal Godfried Danneels skriver: ”Der är inte obekant för den som läst lite historia, att de sista stimuli som ännu är i stånd att hålla en dekadent kultur vaken är våld och sex”.

Men vi får inte glömma att det också finns ett nådens motgift. Även om kulturen kan tyckas dekadent och samhället tycks fastna i en våldsspiral, finns det också ett nådens och frälsningens motgift, påskmysteriet, som ständigt är verksamt. Gentemot ursyndens verklighet finns också ”urnåden”. Man måste visserligen använda dessa ord med en viss försiktighet. Matthew Fox, en dominikan som gick i riktning mot New Age och sedan lämnade Katolska Kyrkan och blev anglikan, myntade begreppet ”urvälsignelse”. Termen i sig kan vara diskutabel, eftersom den använts i polemik mot begreppet ursynden. Tragiken är att man kan ha en riktig insikt men rycka loss den ur sitt sammanhang. Man brukar säga att i alla heresier är det en enda sanning som betonas på andra sanningars bekostnad. Matthew Fox betonade termen ”urvälsignelse” så starkt att han glömde bort att det också finns ursynd. Det var hans tragik. Det innebar i princip att frälsningen försvann från hans horisont. Kristendomen innebär ju att Gud går i närkamp med synden. Det måste vi hela tiden ha för ögonen när vi ser syndens och dödens makt i världen, så att den aldrig kan få sista ordet.  

Sigurd Bergmann skriver: ”Dödens existens i skapelsen skall här inte förstås som ett straff utan som en kärleksfull handling som är nödvändig för att begränsa de onda makternas handlingsutrymme”. Det är en tanke som går tillbaka redan till kyrkofäderna och innebär att döden är ett privilegierat uttryck för Guds barmhärtighet, för att det onda inte skulle bli odödligt, för att syndaren inte skulle fortsätta att synda i all evighet, för att lidandet skulle få ett slut.

Här ser vi återigen hur liv och död flätas in i varandra. Det som vi först tycker bara tyda på livets undergång och slut, döden, blir då porten till det äkta livet. Det ser vi spår av redan i naturens rike. I Nya testamentet talas det om Livets träd, Livets vatten, Livets ord, Livets vattenkällor, Livets segerkrans och Livets bok. Hela skapelsen sjunger Livets segersång som en slags profetisk påskhymn. Men också döden finns med. För att livet skall segra måste vi gå i närkamp med död och synd. Irenaeus skriver: ”Det är av medlidande som Gud handlar. Han vill inte att människan alltid skall vara lagöverträdare. Han vill att synden, som tillintetgör människan, inte skall vara odödlig och att det onda inte skall vara obotligt och oändligt. Han gör alltså själv slut på människans överträdelse genom dödens barriär, som får synden att upphöra. Han sätter en gräns för människans liv”. Döden är en följd av synden, säger han, men i sin barmhärtighet skapar Gud liv ur överträdelsen. ”Han har utplånat döden” (2 Tim 1:10). Han har dödat döden. Död kan bli liv sedan livet gått över i död och föder liv.

Det finns en väg genom livet och in i döden, ja, ut över döden. Kristen spiritualitet i alla dess former vill hjälpa oss att gå denna väg. På olika sätt och i olika fasetter ser vi att det alltid är tal om begreppsparet liv och död.  I Benedictus’ (ca 480-547) regel heter det: ”Framskrider man på denna livsväg (lat. conversatio) och i tron, vidgar sig hjärtat”. Denna livsväg rymmer också döden. Vi måste dö för att leva. Det är därför Kristus har tagit på sig döden för att vi skall leva. Då blir han ”vägvisaren till livet” (Apg 3:15), ja, själva livsvägen, för i sista hand är det han som är Livsvägen, som på ett ställföreträdande sätt går genom döden. Allt i vårt liv och i vår död pekar på honom. Egentligen behöver vi bara leva och dö för att upptäcka detta djupa liv mitt i döden.

Svårigheten för många är att man i vår tid inte bara vill leva utan snarare uppleva. Man flyter lite på ytan och känner de ytliga konsekvenserna. Då kräver man starkare och starkare doser av stimuli. Det ser vi på många områden. Våldsfilmerna blir allt blodigare. Man vill uppleva mer och mer. Man vill egentligen inte leva. Man har inte lärt sig att leva. ”Man söker”, som Anthony de Mello (1931-1987) skriver, ”en ideologi, en mening. Så snart man ser på världen genom en ideologi gör man slut på sig själv. Det finns ingen verklighet som passar till en ideologi. Livet är mer. Folk söker alltid efter en mening med livet. Men livet har ingen mening. Det kan inte ha en mening, eftersom en mening är en formel. Mening är något som har mening för förståndet. Varje gång man gör verkligheten begriplig slår man huvudet mot någonting som förstör det man trodde sig begripa. Mening finner man bara när man går bortom mening. Livet är bara begripligt när man erfar det som mysterium. Det har ingen mening för förståndet och dess begrepp”.

Anthony de Mello sätter sakerna på sin spets. Han vill att vi skall gå bortom upplevelsens, meningens och ideologins perspektiv, där så många har fastnat i nutiden - också kristna måste vi tillägga - för att öppna oss för mysteriet. Mysteriet kan vi inte uppleva. Vi kan inte begripa det. Vi kan inte få ut något av det. Vi kan inte känna det. Ändå tror vi som kristna att själva verkligheten är detta mysterium.

Vi skall försöka se lite på påskmysteriet som ett slags grundparadigm för verkligheten. När Gud blir människa tar han på sig hela vår verklighet. Annars kan han inte frälsa oss. Liv och död måste passera genom honom. Det är det han mest av allt tar på sig i påskmysteriet. Där finner vi själva kärnan. Vi kan inte säga att det direkt ger en mening, för ett mysterium är något annat. Mening är något vi kan kontrollera. Mysterium är något som kontrollerar oss.

Här har vi något som ibland kan spela oss fula spratt hur fromma vi än är. Vi kan tänka på ”Karmelitsystrarna” av Bernanos (1888-1948) och skildringen av två olika sorters död. Priorinnan hade alltid varit en mycket duktig kvinna och klarat alla problem, men när hon dog fick hon en död som inte passade till henne. Klostret ekade av hennes fasansfulla skrik. Alla blev så förvånade. Vad hade det för mening att denna starka, duktiga kvinna skulle skrika ut sin dödsångest i klostret, så att alla blev livrädda. Det fanns också en liten syster, Blanche, som alltid hade varit rädd för allting, för både död och liv, och som flydde när alla fängslades. Vid schavotten skildras det mycket dramatiskt hur syster för syster går upp och huvud för huvud faller. Men de som är kvar fortsätter att sjunga Salve Regina. Det blir mycket effektfullt på scenen. Så tror man att det är slut med denna sång. Men då hör man en liten späd stämma bland människorna som står där. Det är den livrädda, lilla Blanche, som får ärva priorinnans död. De bytte liksom död. Priorinnan fick den fasansfulla dödskampen och Blanche fick den tillitsfulla överlåtelsen i döden. Här ser vi något av det mysterium som vidlåder allt liv och all död. Men allt detta är infogat i Kristi påskmysterium.

Det har naturligtvis stått klart för kristna i alla tider att påsken är själva kärnan och grunden i vår tro. Ändå får vi påstå att denna insikt har blivit speciellt tydlig i vår tids katolska spiritualitet och får sin bekräftelse i det Andra Vatikankonciliets dokument, där man ständigt betonar påskmysteriet. Det har alltid funnits med. Det är en biblisk, patristisk och liturgisk verklighet, som i högsta grad inbjuder till ekumenisk dialog, ja egentligen till dialog med alla andra religioner och alla åskådningar över världen, för död och liv är något alla möter. Kristendomen säger att Gud själv har tagit på sig påskmysteriet.

Louis Bouyer (1913-2004) liksom Hans Urs von Balthasar (1905-1988) har skrivit var sin av de klassiska böcker om Le Mystère Pascal som blev inspirationskällor för konciliet. Louis Bouyer sammanfattar påskmysteriet med orden: ”Det är faktiskt så att den kristna religionen inte helt enkelt är en lära. Den är ett faktum, en handling, och inte en handling i det förgångna utan en handling i nuet där det förgångna återfinns och framtiden närmar sig. Det är däri som den rymmer ett mysterium, ett trosmysterium, ty den säger oss att den handling, som en Annan utfört tidigare och vars frukter i oss vi bara kommer att få se senare, blir vår idag … Denna handling som utförts tidigare av honom är Påsken för två tusen år sedan: denna handling som blir vår idag är den Påsk vi firar; den härlighet, som den kommer att ge oss liksom den gav honom, är den eviga Påsk som de utvalda firar i himlen, det offrade och förhärligade Lammets festmåltid”.

Kristendomen är helt enkelt påsk. Alla som på allvar konfronteras med kristendomen inser det, även om de inte tar åt sig budskapet. Vi behöver bara tänka på teaterpjäsen ”Påsk” (år 1900) av August Strindberg (1849-1912). På ett lysande sätt återger han Långfredagen och Påskdagen i Lund, en stad han avskydde, i medmänniskors liv. Allt i kristendomen talar om påsk. De ursprungliga krucifixen var alltid triumfkrucifix.  Man anade den förhärligade Herren redan på korset. Påskmysteriet präglar allt i kristendomen. Det är grundhandlingen, grundmönstret i både Kristi och vår tillvaro.

Ingenting i Kristi liv och död är utan påsk. Vi ser det redan från början då Jesus föds. Döden är aldrig långt borta. Vi kan tänka på barnamorden och flykten till Egypten. I traditionen har man alltid sett omskärelsen som ett profetiskt tecken på Jesu korsfästelse. Redan det lilla barnet utgjuter sitt blod. Men samtidigt anar vi uppståndelsen mitt i lidande och död. Lidandet får aldrig sista ordet. Tabor, förklaringen, kommer alltid när lidandet är nära.

Det vi ser i nådens rike, ser vi också i naturens rike. Naturen är alltid ett slags förebud av det som sker på nådens plan. Ännu tydligare blir det i det gamla förbundet. Hela tillvaron är präglad av påsken. Då måste det vara så också i vårt liv. Kyrillos av Jerusalem (310-ca 386) skriver: ”Han som är huvudet led på Skallens plats”.  Jesus är huvudet för hela sin kropp. Hela den mystiska kroppen är med på Skallens plats. Vårt lidande sker där i honom som är vårt huvud. ”Detta Golgota är världens medelpunkt”, skriver han också. Vårt lilla lidande och världens stora lidande har sin rymd på Golgota. Det är också där lidande och död förvandlas till nytt liv. ”Låt oss tacka honom som dödade döden genom sin död”, skriver Efraim Syriern ( ca 306-373).

Kyrkofäderna återkommer ständigt till detta tema. Jesus har dödat döden genom sin död och gett oss liv. På denna grundval måste vi alltid bli kvar som kristna. Vi kan aldrig avlägsna oss från det. Vi dör inte på egen hand. Vi lever inte på egen hand, utan vi är alltid lemmar i honom. Huvudet har dött på Skallens plats, men det har också uppstått. Denna grundval finns alltid kvar. Vi anar det i naturen. Vi ser konturerna ännu tydligare i det gamla förbundet, men hela verkligheten framträder i Kristi påsk. Det är den vi lever av. Guds kärlek möter oss alltid i denna grundgestalt.

I den nya skapelsen råder alltid kärlekens grundlag, men vi måste alltid ta emot den i dess fullhet, i livets och dödens gestalt. Allt i kristendomen är präglat av påsken. Pater Paillard skriver: ”Som kristna har vi både en påsketik och en påskmystik”. Allting i kristendomen utandas påsk. Vi fångas in i Jesu nät för att dö bort från våra synder och leva för rättfärdigheten. Vi dör med honom på korset men uppstår till hans liv. ”Död och uppståndelse är bara två sidor av samma kärleksskeende”, skriver Hans Urs von Balthasar. ”Påskens synliggjorda härlighet ligger redan i långfredagens fördolda härlighet”.

Grundvalen för vårt liv som kristna är att hela Kristi påskmysterium ständigt pågår i oss. Vi skall här försöka se hur detta kan yttra sig. Allt i kristendomen är präglat av påskmysteriet. Det gäller hela det sakramentala livet och hela mystiken. Det är glädjande att kristna av olika traditioner kan bejaka detta till fullo. Vi kan citera biskop emeritus i Linköping, Martin Lönnebo: ”Mönstret död och uppståndelse finns på många håll. Enligt min mening finns det både i religio perennis och philosophia perennis. Men på Långfredagen och Påskdagen firas i kyrkan död och uppståndelse med ett heligt allvar och en universell glädje som är något unikt. Detta är kristenhetens gåva till jorden. Där gestaltas tron på den lidande Guden och den lidande kärleken, den fruktansvärda etiska och andliga korruption som kallas synd, skuldens allvar, livets förkrympthet, flykten från friheten och den stora kosmiska befrielsen. Påsken återger ett tillstånd i universums urgrund”.

Det kan alla kristna bejaka. Ändå märker vi att accenterna ligger lite olika. Man brukar säga att den klassiska lutherdomen har blivit kvar vid korset, medan den österländska tron jublar över uppståndelsen. Den katolska tron försöker hålla fast vid bägge delarna. Men också här finns det lite variationer. Vissa spiritualiteter är mer präglade av korset och andra mer av uppståndelsen. Idealet, sådant vi ser det i katolsk spiritualitet, är att betona hela påskmysteriet. Det Andra Vatikankonciliet trycker väldigt starkt på det. I dess dokument ser vi, hur påskmysteriet dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Uppståndelsedjupet måste alltid finnas med, även i korset. Vi kan se Blanche som representant för detta fenomen. När allt tyder på undergång, död och förföljelse kan Kyrkan stämma upp sitt Salve Regina eller Te Deum. När alla spottar och förföljer, då triumferar Kristus i de förföljda. Det är viktigt att dra ut konsekvenserna. Det finns med i den katolska traditionen som så starkt betonar inkarnationen.

Redan Tertullianuis (ca 155-ca 220) sade: ”Caro Salutis est cardo” (Frälsningens kött är kärnpunkten). Det innebär att köttet skall uppstå, att allt skall förvandlas, att Herren skall rekapitulera skapelsen. Ingenting får gå förlorat. Allt skall återlösas. ”Detta påskmysterium är i sanning det katolska mysteriet”, säger Louis Bouyer. Det är det katolska, det allomfattande mysteriet. Ingenting får gå förlorat för den nya skapelsen. Det är en annan accent som är mycket stark i nutida katolsk spiritualitet. Vi behöver bara nämna ett namn som Teilhard de Chardin (1881-1955). Men vi finner accenten lika stark hos kyrkofäderna. Allt är användbart material för den nya skapelsen. Även synden kan omvandlas genom återlösningen och försoningen.

Det grundmönster som ligger i död och uppståndelse är avsett att vara själva grundformen för vårt liv. Det är vår stora kallelse att upptäcka påsken i vårt liv, hur Kristus i sin korsfästa och uppståndna verklighet är med i allt, även i det vi tycker är helt världsligt. Kyrkan deltar till fullo i Jesu påskmysterium. Brudgummen vill att bruden skall dela allt med honom. Kärleken dem emellan är oupplöslig. Kärleken är stark som döden (Höga V 8:6), men samtidigt späd och skör som själva livet (jfr 1 Kor 13:4-5). Kyrkan måste alltid bli förenad med Kristus på sin livsväg. ”Hon är kallad att gå samma väg”, heter det i Lumen Gentium, ”för att ge människorna del av frälsningens frukter”. Allt som är hans blir hennes och därigenom vårt. Vi blir hans genom henne, och han blir vår i henne. Inför honom blir vi hon, om vi nu skall leka med pronomen.

Paulus uttrycker på olika sätt hur vi förvandlas på livsvägen mellan Kristus och Kyrkan. Kristus är huvudet. Vi är lemmarna. Han måste ta gestalt i oss. Han dör i oss för att uppstå i oss. Det är den allomfattande katolska realitet vi alltid lever i. Men det är ett mysterium. Vi måste komma ihåg att vi aldrig kan förstå det. Egentligen förstår vi ingenting av det.

Vi hör ett snäsigt ord och tycker att det bara tillhör världen och inte har någonting med Gud att göra. Men här var det en liten flik av döden och korsfästelsen som kunde ha frigjort ett nytt liv. Ingenting hamnar utanför påsken, allraminst synden. Det är ju den som skall omvandlas. Påsken märks i vårt liv, i död och liv, natt och dag. Allt detta talar om samma verklighet. Det gäller bara att ha öppna ögon, att vakna, att se. Och det är svårt. Vi går ofta halvsovande eller halvvakna genom livet. Ibland ligger vändpunkten i att vända det negativa till något positivt. Någon säger: ”Kyrkan var bara halvtom i dag”. Då kan man i stället säga: ”Nej, den var halvfull”. Någon säger att någon annan bara är en halvdålig människa.  Ja, men han kanske är halvgod. Så småningom kan vi öppna ögonen och se med halvöppna ögon på verkligheten. Ögonen behöver inte vara halvslutna. När vi öppnar ögonen ser vi något av långfredag och påskdag. Vi ser inte bara ytan utan djupet. Vi ser liv och död, natt och dag i otaliga kombinationer, men vi anar Kristi anletsdrag i detta.

Vi har våra liturgiska tider, advent och fastetid, där vi lär oss att vakna. Vi behöver förbereda oss inför det stora som skall ske. Inför påsken har vi en förberedelsetid under fyrtio dagar. Vi går ut i öknen för att gå in i det förlovade landet. Vi går ut i natten för att gryningen skall kunna gå upp, för att påskdagsmorgonen skall kunna lysa över oss. I påskens ljus kan allt i vårt liv få sin äkta innebörd. I själva vår verklighet, hurdan den än är, möter vi honom som har velat dela vår verklighet.

Det är vår stora livsuppgift att läsa in påskens bägge dimensioner i vårt liv som döpta. I dopet har vi redan dött och uppstått med Kristus. Men det tror vi i själva verket inte riktigt på. Naturligtvis säger vi att vi tror på det med hela vårt väsen. Men egentligen har vi aldrig smält det, att det finns i oss, att vi verkligen är med på Skallens plats, där huvudet lider i de små korsfästelserna och dör. Likadant är vi med på Påskdagens morgon. Det är ett mysterium som vi begriper lika lite som Petrus och Maria Magdalena. Men vi är med. Vi finns där. Det är viktigt att komma ihåg att bägge delarna är med.

En frestelse är att isolera sig och säga: ”För mig räcker det med korset” eller ”För mig är det bara uppståndelsen som gäller”. Man säger ibland att teologerna här har blivit de stora bovarna. Man har med bästa vilja i världen stirrat sig blind på en teologia crucis. Man säger ibland, att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Det finns en slags nästan manisk vilja att säga enten ... eller.

I Kyrkans och spiritualitetens historia är ofta den allra största svårigheten för människor att förstå hela påsken. Man kan fastna vid korset, syndens mörker och oja sig över världens  elände. Ingenting är underbarare än att tala om hur dåligt det står till nu. Redan Cicero (106-43 f.Kr.) sade, att man alltid har ojat sig över hur dålig ungdomen är. Synden finns med i allting. Även de människor som helt inriktar sig på korset och tycks leva i en mycket from verklighet kan fastna i en felaktig korshyllning. På franska talar man om victimism, ett slags offermentalitet. ”Jag skall alltid offra mig för alla de andra”. ”Gud nåde den som offrar sig för mig”. ”Jag skall alltid ha sista platsen”. Psykologin har mycket att säga om den företeelsen.

Men också påskens verklighet med dess uppståndelsekaraktär kan bli lite sned. Framgångsteologin frestar tron, vill att påsken löser alla problem och automatiskt ger framgång och problemlöshet. Det finns också en slags triumfalism, som har varit ganska vanlig i Kyrkans historia. Kristus har en gång triumferat och Kyrkan har del av den triumfen. Det är en storvulenhet. Även heliga ting kan missbrukas.

Julen kan också missbrukas och ge upphov till infantilism, romantik och sentimentalitet. Det är inte så ovanligt att man frossar i skära Jesusbarn. Synden nästlar sig in i allting. Det kristna mysteriet är så stort att vi inte får begränsa det. Vi måste se hela det stora sammanhang som tog sin början i Betlehem och som sedan på Golgota fick sin tragiska avslutning, men som därefter fick sin final i himlen, i härligheten. Det gäller att se att detta är livsvägen. Vi kan inte bli stående i Betlehem. Sedan är det en annan sak att vissa spiritualiteter koncentrerar sig på en aspekt. Det finns en helt rättmätig accentskillnad, men när man utesluter något blir det tragiskt.

Något av lutherdomens tragik är att man ofta har blivit stående vid Golgota. Ibland har man inte ens nått dit, eftersom man i praktiken inte tror att synden är besegrad. Frälsningen är då inte riktig effektiv och har inte trängt in i själarna. Det finns naturligtvis något storvulet i detta också, men det är en tragik utan like att stanna vid Golgota. Det kan också finnas en motsatt frestelse, kanske främst i ortodoxin, som mycket starkt betonar uppståndelsens seger och tenderar till en viss triumfalism, också på samhällsplanet. Också i katolsk tradition finns samma frestelser i olika tappningar. Men vi försöker hålla ihop Golgota och uppståndelse på inkarnationens bas. Typiskt för katolsk spiritualitet är att den är så jordnära. Gud har verkligen blivit människa och Gud vill möta oss också i det lilla mänskliga med hela sitt mysterium. Där fortsätter frälsningen. Där drabbas vi av frälsningen stund efter stund och ögonblick för ögonblick. Påsken kan inte spaltas upp och splittras upp. Kristi kors är alltid ett sakrament på hans härlighet. Likadant är det med vårt kors.

Angelus Silesius uttrycker det fulla påskskeendet med två små ord som kan vara bra att komma ihåg. Det är ofta de små orden, de små tingen och de små människorna som hjälper oss att se det stora. Han säger: ”Jag älskar orden ’ut’ och ’in’, de två, så små: ut ur mig själv och Babel, in i Kristus gå”.  Vi går ut ur det gamla och in i det nya. Då sker något av påskens mysterium. Vi är alltid på pilgrimsvandring. Det kan alltid vara något av det nya livet vi möter, även om det kan vara en obehaglig överraskning på ytan.

Vi ber om Guds nåd.

Herre Jesus Kristus. Du har gått ut ur denna världen och in i den nya för att öppna detta nya för oss när vi går ut ur oss själva och ur ur synden. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.