Att be med Elisabeth av Treenigheten

Föredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm
21-23 februari 2020

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag IV

Då är vi framme vid vår sista station på resan genom livet tillsamman med Elisabeth av Treenigheten. Vi ber med henne.

”O mina ”Tre”, mitt allt, min salighet, oändliga Ensamhet, Omätlighet där jag förlorar mig själv, såsom ett byte överlämnar jag mig åt dig. Dölj dig i mig, så att också jag blir dold i dig, i väntan på den dag, då jag i ditt ljus skall få skåda din storhets omätliga djup!” I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Man brukar säga att en reträtt får man aldrig avsluta. Den skall mynna ut i vardagens vanliga liv. Därför gäller det att kunna översätta de högtidliga, fromma ord som Elisabeth har gett oss till det vardagliga, lite enahanda och halvtråkiga liv vi lever. Att göra det kan vara en stor svårighet, när vi lämnar tystnadens och tillbedjans miljö här och kommer ut i det vanliga livet, där vi överöses med allt slags intryck som gör att vi mycket lätt splittras. Därför är det viktigt att komma ihåg, att vi inom oss bär den treeniga, gudomliga verkligheten. Vi är bebodda och inte tomma och ihåliga inombords. Gud lever alltid i oss. Det är som Elisabeth säger: ”Gud i mig och jag i honom”. Genom allt vad jag är, gör, tänker och säger, oavsett vad det är, kan jag förhärliga Gud, och det är lika naturligt för mig som att andas. Elisabeth säger: ”man finner Gud både när man tvättar och när man ber. Det är honom som man finner överallt. Man lever honom och man andas honom”. Genom dopet är vi så djupt förenade med Gud, att vi inte kan skaka av oss honom vare sig vi vill eller ej. I traditionen har man uttryckt detta på mycket olika sätt. Den engelske diktaren Francis Thompson (1859-1907) talar om The Hound of Heaven, jakthunden, som alltid är oss på spåret. Det finns otaliga sätt att uttrycka denna sanning om vår samhörighet med Gud.

Det som betyder något är att vi verkligen lever av vår samhörighet med Gud och förverkligar det genom vårt liv oavsett vilken uppgift vi har i detta livet, för detta är något för alla döpta. Elisabeth av Treenighetens budskap är att alla döpta är kallade till detta djupa liv i Treenigheten. Det är intressant, att hon skriver nästan bara till lekmän och försöker hjälpa dem, oavsett hur deras livssituation är att se, att de kan bli kvar i ständig kontakt med Gud. ”Att leva ständigt i kontakt med Gud kan man bara”, säger hon ”om man offrar och försakar sig själv fullständigt”. Söker vi hela tiden vårt eget självförverkligande, våra egna känslor, vårt eget behag, då yttrar det sig både i vårt förhållande till Gud och till nästan. Då blir det inte lätt att bli kvar i den ständiga föreningen med Gud, eftersom det inte är frågan om något man upplever och erfar på samma sätt som andra känsloupplevelser.

En av svårigheterna för oss är att vi är så beroende av hur det vi är med om känns. Om man frågar er hur det känns att var på reträtt, svarar ni kanske att det inte alls känns. Det är bara att vara där som en stum oxe, som Teresa av Avila säger. Vi måste frigöra oss från självbespegling. Ett av de stora hindren i bönen är att vi hela tiden tittar på oss själva när vi ber och vill se om bönen funkar. Likadant är det i det vanliga livet. Vi fastnar i intryck och undrar vad man tycker om oss. Vi tittar ofta mer på oss själva än på ett du. Elisabeth vill hjälpa oss att se, att eftersom vi är helt riktade mot ett Du, mot Gud, får vi också ett helt annat förhållningssätt gentemot människorna, mot tillvaron. Vi kan liksom se tillsammans med Gud på dem vi möter.

Då måste vi också bottna i det som Elisabeth försökte lära oss, i vår egen värdighet och skönhet.  ”Jag ber att Treenigheten skall kunna återspeglas i mig som i en kristall. Den heliga Treenigheten älskar att så betrakta sin skönhet i en själ”. Det räcker för oss att veta, att vi har denna skönhet och värdighet och att Gud älskar att se något av sig själv i oss. Vi behöver inte känna efter eller tänka efter hur man uppfattar oss. Vår värdighet är något som bara är nåd. Det är inte någon prestation, något vi har åstadkommit, utan bara genom att vara till, skapade till Guds avbild, har vi fått en värdighet och skönhet, som vi måste bejaka. Då får vi också en helt annan relation, både till Gud och till vår nästa. Då ser vi också skönheten i de andra.

Elisabeth uppmanar oss att tillbe Treenigheten i vår nästa. Det är lite ovanligt för oss att se på den människa vi möter som en slags monstrans där Gud lever. Elisabeth ger ett exempel, när hon skriver till sin syster. Som många människor ute i samhället skrev hennes syster till systern, nunnan, och beklagade sig lite hur svårt det var att leva i bön ute i samhället. Då skrev Elisabeth, att hon har ju två små flickor som hon tar hand om. Medan hon ägnar sin tid och sin kärlek åt dem kan hon tillbe Treenigheten i dem. Det är ett lite ovanligt perspektiv, och faktiskt är det lite svårare i vår nordiska mentalitet att se Gud i vår nästa. För oss är det lättare att se Gud i naturen. Varje kultur har sitt sätt och sin nådegåva. I vår kulturkrets går folk hellre ut i naturen än i kyrkan. Man finner något djupt i naturen. Det får vi också se som en nådegåva.

När mina medbröder från Belgien kom till Sverige och skulle lära sig de svenska psalmerna, blev de förvånade över att de mest handlade om fåglar, berg och bäckar men inte så mycket om Gud. Efter några år kunde de förstå, att det är så man på ett nordiskt sätt erfar naturen och Gud. I andra kulturer har man mycket lättare att se Gud i sin nästa. I Sydeuropa har man inget problem att se Gud i människomassorna på piazzan och på playan. För oss är det svårt att se Gud i vår nästa. Därför upplever vi ofta människor som störningsmoment. På Berget i Rättvik har de i kapellet små bås där människor sitter, för att man inte skall störa varandra. Det är typiskt nordiskt att tänka så. Det sker i all välmening, för vi blir störda också under en reträtt. Men vi kan då vända störningsmomentet till en väckarklocka. Det typiska exemplet är barn som skriker i kyrkorna. Om vi istället ser deras skrik som en lovsång, blir vi lite mindre störda än om vi ser det som ouppfostrade barn och dåliga föräldrar.

Det faller oss inte så naturligt att tillbe Gud i vår nästa, men hela gemenskapslivet i ett kloster och i en församling bygger på att vi förmedlar Guds verklighet till varandra. Även den som går oss på nerverna är delaktig i det som Johannes av Korset säger, att man skall betrakta alla de andra bröderna i klostret som hantverkare som håller på att utmejsla Jesu bild i oss. Det kan vara med hammare eller sandpapper. Vissa kan vara mycket direkta och påträngande och andra lite mer finurliga. Det låter kanske lite cyniskt, men i grund och botten kan det hjälpa oss, för vi människor kommer alltid att såra varandra med eller utan vilja. Vi kommer alltid att trampa varandra på fötterna, gå varandra på nerverna och såra varandra, speciellt dem som står oss nära, i en familj, klosterkommunitet eller församling. Gud använder andra människor för att finslipa oss, även om det kanske inte är vad de tänker på när de sårar oss. Om vi försöker se på verkligheten med Guds ögon kan många svårigheter och konflikter undvikas. Om vi verkligen tror på Guds försyn, tror vi att Gud använder allt för att vi skall bli finslipade. Det gäller motgångar, kritik och även orättvisor. Hur vi än lever och vad vi än vill, kommer vi att såra varandra. Vi kommer att erfara mänskliga orättvisor och aggressivitet, men vi får våga tro att Gud kan använda detta för vårt bästa.

Man berättar om Johannes av Korset, att när han skulle dö fick han välja mellan att åka till en gemenskap där han var mycket omtyckt och en där man inte tyckte om honom. Han valde det kloster där man inte ville veta av honom. Efter en tid förändrades dock situationen till det bättre. När vi verkligen växer in i den djupa föreningen med den levande Guden och litar på att han ständigt ser på oss och gläder sig över att vi återspeglar hans härlighet, kan vi finna en fasthet i oss själva oberoende av våra kvaliteter, mentaliteter, temperament och egenskaper. Vi har en oändlig värdighet och härlighet i oss själva utan att fördenskull upphöja oss själva. Det är ödmjukhet att veta, att det som är fint och vackert i mig kommer från Gud. Det är en gåva. Det är inte något jag själv har presterat och åstadkommit, men jag får vila i det. Då kan vi också hantera motgångar, svårigheter och kritik. Vi blir inte riktigt lika sårade när man går oss emot, eftersom vi vet att i Gud har vi vår styrka. Han lever i mig och jag i honom. På det sättet får livet en helt annan atmosfär och klang.

Elisabeth skriver att hon ”är omgiven av en gudomlig atmosfär i vilken hon andas. Jag känner så mycket kärlek vila över min själ. Det är som en ocean där jag sjunker, där jag tappar fotfästet”. Mer och mer kan vi överlåta oss till Gud och kasta oss i hans armar, eftersom vi vet att vi är älskade och efterlängtade. När vi älskar honom förmår allt det yttre inte ta bort uppmärksamheten från Mästaren. Det finns en djupare uppmärksamhet, hjärtats uppmärksamhet som hela tiden tillhör den Älskade, även om den mentala uppmärksamheten kan syssla med allt möjligt, med data och allt det vi gör. Om vi går ut och handlar, åker motorcykel eller åker buss, spelar ingen roll, för hjärtats djupa uppmärksamhet är alltid till för den Älskade. Det kan vi likna vid vårt förhållande till de människor som vi verkligen älskar. De är alltid närvarande för oss, även när vi inte tänker på dem med våra tankar. Gud är inte bara en tänkt Gud. Han är en levande Gud. Även om tankar och känslor inte uppfylls av honom, så har vi på hjärtats nivå en ständig kontakt. Att bevara den kontakten under det vanliga, vardagliga livet är möjligt. Vår svårighet är att vi hela tiden vill känna efter om vi är uppmärksamma på Gud eller om vi bara tänker på budgeten eller hushållskassan. Det kan vi aldrig riktigt veta, och det är mycket viktigt att komma ihåg att det är så. Jag kan aldrig bokföra en vinst och säga, att. nu har jag varit på reträtt och då förväntar jag mig att jag skall kunna det här med hjärtats uppmärksamhet. Så fungerar det för den människa som hela tiden vill se resultat, men här är det ett slags icke-vetande.

Därför använder Elisabeth ett ord på latin, nescivi (jag vet inte). Ordet går tillbaka på Höga Visan. På kunskapens och intellektets nivå kan vi veta, men här är det en annan nivå, trons, hoppets och kärlekens nivå, den teologala nivån, där vi är övertygade om att det är så. Vi kan inte analysera oss själva och säga, att vi har lärt oss att be på denna nivå. Ingen av oss kan säga att vi kan be, men genom Guds nåd får vi dela Sonens bön. Jag får med Jesus säga Fader Vår. Jag får ta till mig den verkligheten och dela den, men det är ingenting jag kan prestera. Det är svårt för den gamla människan att ta till sig det, för hon vill precis veta, kunna och göra allt. På görats plan kan människan allt. Hon kan åka till månen och till Mars. Hon kan fördärva hela skapelsen och spränga den i luften. Men det är viktigt att vi satsar mer på den andra nivån, där vi ser vår oförmåga och fattigdom och låter Gud styra vår tillvaro. Vi behöver ha tillit till att om Gud lever i oss, om han hela tiden ger oss vår existens, värdighet och skönhet, då lär vi också efterhand att leva till hans ära och förhärliga honom.

Elisabeth ser som sin livsmening att vara en lovprisning av Guds härlighet, in Laudem Gloriae. Det är ett citat från Paulus i Efesierbrevet. Det som Elisabeth skriver är nästan allt material från Skriften, framförallt från Paulus och Johannes. Hon har bearbetat det och uttrycker det på sitt sätt. Det är inget nytt hon hittar på, utan hon har levt sig in så i Bibelns värld att det har blivit kött och blod i henne.  Elisabeth av Treenigheten är också ett mycket ekumeniskt helgon, eftersom hela hennes budskap bygger på att ta till sig Bibelns budskap och leva av det, uttryckt med egna ord och tankar, men hela tiden utifrån uppenbarelsen. Hon återkommer ständigt till, att vi är utkorade och förutbestämda till att vara en lovprisning av Guds härlighet i all evighet. Vi är skapade för att vi här och nu och sedan i all evighet skall kunna upphöja, förhärliga och lovsjunga Gud. Man har ibland sagt att Elisabeth av Treenigheten är det katolska svaret på Calvin (1509-1564), som talar om predestinationen på ett mindre hoppfullt sätt, medan hon mycket starkt betonar att från Guds sida är vi alla förutbestämda, utkorade för att förhärliga honom genom vår blotta existens. Vi måste naturligtvis också ta till oss detta, försöka förverkliga det genom vårt liv i alla dess aspekter. Ser vi det som grundtonen i vårt liv, säger hon, då kan det förverkligas var vi än lever.

Elisabeth växte upp med en mycket krävande mor, en officersänka, som gjorde allt vad hon kunde för att uppfostra henne till att bli den ideala officershustrun. Det var inte lätt för mamman att se, att hennes dotter inte alls ville bli officershustru utan istället nunna. Efter ett tag accepterade mamman detta. Som vi sagt hade Elisabeth också ett koleriskt temperament. Det kan vara bra att komma ihåg, att om man vill leva i kloster spelar det inte så stor roll om man är mer den koleriska eller den lugna typen eller vilket temperament man än har, eftersom varje person utifrån sin förutsättning kan leva sitt liv till Guds ära för att behaga Gud, för att prisa honom. Elisabeth säger: ”att vara medlem i Guds familj betyder för mig att leva i den rofyllda Treenighetens sköte i mitt innerstas djup av avgrund, i den inre samlingens obetvingliga borg”. Inom oss har vi, med Teresa av Avilas ord, en inre borg, en inre boning där den treenige Guden bor. Vi behöver upptäcka att vi har detta inre djup, denna inre gäst. Det kan förändra vårt liv att veta att Gud inte är långt borta. Han är inte fjärran som vi ofta tror, utan han är oss närmare än vi är oss själva. Vi kan alltid där finna en djup frid bortom känslornas nivå. Det hjälper oss att hantera livets alla händelser. Elisabeth säger att allt som sker, varje mindre eller större händelse, varje lidande liksom varje glädje, är ett sakrament som ger henne Gud. Vi har talat om den allmänna sakramentaliteten, som innebär att man ser på hela tillvaron som fylld av synliga tecken på den osynlige Guden.

Vi kommer nu fram till lidandet. Hur vi än vrider och vänder på tillvaron, så finns det ett moment av lidande. Det kan vi aldrig förklara, utan det är ett mysterium. För många människor är det hindret för Gud. Man har nyligen haft ett samtal i S:t Eugenia mellan kyrkoherden och rabbinen om Auschwitz. Då formulerades en slutsats av rabbinen Ute Steyer som sade, att hur vi än ser på Auschwitz kan vi inte säga att det är Guds fel. Som troende, vare sig vi är judar eller kristna, kan vi inte säga att ett lidande, en förföljelse, hur hemskt det än är, är orsakat av Gud. Tvärtom. Men eftersom vi lever i en värld som är sårad av synd, där människan har fått sin frihet i en autonom värld, vet vi att lidandet finns där. Guds svar på detta är att dela det, stiga ner, bli människa och erfara lidandet och ta udden av synden, döden och lidandet. Samtidigt vet vi att när lidandet väl drabbar oss, drabbas vi verkligen av det, även om vi vet att Jesus är med, även om vi vet att det inte kommer direkt från honom. Det är då vi måste lära oss att hantera en sådan situation.

Här har Elisabeth också något som kan hjälpa oss i och med att hon starkt betonar Jungfru Marias roll i lidandet. Maria stod vid Jesu kors. Hon var med Jesus, och hon är också med oss och hjälper oss att gå igenom det som är för tungt för oss att bära ensamma. Ett lidande som är delat är alltid lite lättare än det ensamma lidandet. Om någon sitter vid vår dödsbädd underlättar det och hjälper. Det tar inte bort lidandet, men det får en annan färg och klang. I vår mänskliga existens ingår någon form av oundvikligt lidande. Det är mycket olika för olika människor. Det finns ingen handbok i lidande, där vi alla kan få de råd vi behöver, eftersom lidandet är en existentiell prövning av varje människas innersta. Viktor Frankl (1905-1997) sade, att vissa gick in i koncentrationslägret med Fader Vår eller Kaddish på sina läppar. För dem blev det annorlunda än för dem som inte hade denna bön, denna tillit.

Även om vi är kristna är det olika hur lidandet blir för oss. Det har skildrats mycket tydligt i operan om karmelitsystrarna, som ofta visats i Sverige. Det är en mycket katolsk opera. Där finns något som talar till människor, även i vår sekulära omgivning. I operan visas en grupp nunnor som fängslas under franska revolutionen. Det bygger på en autentisk avrättning av en klosterkommunitet av karmelitsystrar. Också Birgittasystrarna hade en kommunitet som blev avrättad under franska revolutionen. Det är typiskt för alla diktatorer att anse att de kontemplativa klostren är farliga. Man skulle tro att de betraktades som ofarliga, eftersom man där bara sitter och ber. Även Hitler stängde en mängd kloster, eftersom ett kloster är en levande anklagelse mot allt som är orätt.

Systrarna fängslades. En av systrarna, som hette Blanche av Kristi dödsångest, var en mer romantiserad figur. Hon var en liten novis som drog sig undan, medan de andra fördes till fängelset för att rannsakas. Sedan blev de dömda till döden och skulle avrättas i Compiègne. Slutscenen skildras mycket dramatiskt i operan. En efter en går systrarna upp och giljotinen faller. Medan de går sjunger de Salve Regina, och till slut hör man inte längre någon röst. Då hör man i folkmassan någon som stämmer upp Salve Regina. Det är novisen Blanche, som tidigare hade varit rädd för allting. Hon fick nu styrkan att i ett så dramatiskt ögonblick stämma upp sin sång.

Här ser vi hur olika man kan hantera ett lidande. För vissa kan de små sakerna, de små nålstygnen vara mycket svåra. Men ett riktigt stort och svårt lidande kan man bära och tvärtom. Man berättar också att innan systrarna fängslades, låg priorinnan för döden. Hon var typexempel på en stark obetvinglig kvinna som hade bemästrat alla svårigheter. Men när hon skulle dö, fick hon plötsligt en väldig dödsångest, så att hela klostret ekade av hennes dödsskrik. Då förklarar författaren efteråt att de bytte död. Den starka priorinnan tog på sig den svaga novisens död. Det är ett uttryck för de heligas gemenskap, där vi får dela de heligas död och också deras godhet, dygd, kraft. Vi kan bära varandra genom det vi själva inte klarar av. Någon är stark på ett område och en annan inte.

Många föräldrar lider av att deras barn har lämnat Kyrkan och Kristus. Det är en mycket vanlig erfarenhet i våra församlingar. För föräldrarna är det en stor sorg. För vissa har det också blivit anledning att säga, att då får de tro för sin dotter eller son. De får stå där för dem. För Guds skull bär de dem. Det är en ställföreträdande tro och kärlek. Det kan man naturligtvis diskutera, eftersom varje människa är unik, men vi får dela varandras bördor. Vi får dela varandras fattigdom, och vi får stå inför Gud också för de andra. Det ingår i vår kallelse att vi på ett ställföreträdande sätt står där för andras skull. Till karmelitsystrarna ringer det ofta folk och ber om bön. Många säger, att de själva inte är religiösa, men de vill att man skall be för deras släktingar. Man har alltid sett på det gudsvigda livet som ett ställföreträdande liv för hela gemenskapen. Man är inte bara där för sin egen skull, utan man är där för alla dem som inte orkar med, för dem som kanske har svalnat i sin tro och frestas på olika sätt.

Då får kallelsen att vara en lovprisning till Guds härlighet en ställföreträdande betydelse, något som är mycket viktigt i en sekulär värld. De flesta vi känner har ingen aning om Gud, Kyrkan och tron. Vi får också sjunga Guds lov för deras skull och i deras namn. Faktiskt är det något som ibland kan tala till våra icke-troende vänner. Någon säger: ”Du kan väl tända ett ljus för mig, när du går till kyrkan. Jag tror inte på Gud, men tänd i alla fall”. Någon annan säger: ”Skall du nu åka till klostret igen? Jag åker till någon nattklubb istället, men åk du och ha det trevligt där, så har jag trevligt på mitt sätt”. Vi möter olika attityder men också en hemlig längtan och ibland en hemlig avund. ”Det kunde vara bra att ha en tro. Då skulle jag klara mig bättre, men det är för jobbigt, jag gör det inte”. Det finns något dubbelt i människor.

När det går upp för oss att vi står i lovprisning och tillbedjan inför Gud och att vi bär med oss en massa människor som vi tycker om och älskar men som inte förstår någonting av det här, får det också en förebedjande betydelse. Man talar ibland om att det finns ett slags kontemplativ förbön. Det är många människor som ber om bön. Vissa skriver då långa listor med namn på personer som man skall be för. Det kan vara fint och bra, men ibland är det kanske enklare att bädda ner de här personerna i sitt hjärta och gå till Gud med dem. Om vi tänker hela tiden på dem blir det mycket lätt att vi bara tänker på de här människorna och deras problem istället för att be. Vill vi verkligen stå på ett ställföreträdande sätt inför Gud för de andras skull, får vi också en ytterligare intention och motivation. Vi behöver alltid motiveras för detta. Vi behöver ha en djup och ren intention. Den kan ibland försvagas. Men vi kan bli medvetna om att det är inte bara för vår skull utan att det är för världens skull, för alla de människor som behöver Gud som vi står där i tillbedjan.

Här ser vi att Elisabeths kallelse går över från tid till evighet. Hon talar mycket om att vi är förutbestämda till att i all evighet lovsjunga Gud tillsammans med alla änglar och helgon och att vi får ta ut lovsången i förskott redan nu. Vi övar in evigheten genom vår bön. Då blir dödens övergång inte så svår och bitter, utan vi flyttar bara över vår verksamhet från jorden till himlen. Här nere har vi börjat att lovsjunga och förhärliga Gud, inte bara i liturgin utan också genom vardagslivets händelser. Sedan flyttar vi över till den definitiva boningen. Det är redan igång, och genom dopet har vi redan fått del av Guds eviga liv. Mer och mer kan vi bli tagna i besittning. Treenigheten är vår boning. Där hör vi hemma. Där har vi vårt fadershus som vi aldrig bör lämna. Elisabeth kan hjälpa oss både med livet, lidandet, döden och evigheten.

Som vi sagt talade Elisabeth om Jungfru Maria som Janua caeli, porten till himlen. Det går ihop med bilden av Maria som den smärtorika, som står vid Jesu fot. Det är ett tema som slår an i Sverige. Ofta spelar man Stabat Mater i musikgudstjänster som är mycket populära i Sverige. Det är många kompositörer som har satt musik till bilden av Maria vid korsets fot. Modern vid korsets fot är någonting som människor i vår tid kan ta till sig. Under medeltiden var Stockholm en helig stad, dit man vallfärdade till bilden av Heliga Lösen i dominikankyrkan i gamla sta’n. Det är en bild där Jesus togs ner från korset och lades i Marias knä, en slags pietà. Det var en oerhört älskad nådebild. Den förstördes vid reformationen, men den finns kvar i form av ett sigillavtryck. Nu finns moderna avbildningar både i vår domkyrka och i Ansgarskapellet i Högalidskyrkan, där Einar Forseth (1892-1988) har gjort en bild av korsnedtagningen. Det återspeglar Marias betydelse som den som är med vid korset, som är med i lidandet och som står kvar när alla andra försvinner. Därför betonar Elisabeth mycket starkt Marias betydelse i lidandet. Elisabeth hade själv en mycket svår sjukdom, Addisons sjukdom, en slags tuberkulos, som bröt ner henne. Till slut kunde hon bara suga på en karamell eller en liten chokladbit för att få i sig någon näring, eftersom inälvorna var i upplösning. Elisabeth var medveten om att Maria stod vid hennes sida liksom hon stod vid Jesu sida. Maria säger ingenting men hon är med. För många är det oerhört viktigt att någon är med vid dödsbädden. Även om ingen synlig människa är där, får vi tro att Maria är med och att hon just därför blir porten till himlen, den som slussar över oss, så att vi kan gå med den korsfäste och döde Jesus in i uppståndelsens nya liv. Elisabeth skriver så om sitt uppdrag i himlen: ”Jag tror att min uppgift i himlen kommer att bli att påverka själarna genom att hjälpa dem att befria sig och hålla sig intill Gud med en helt enkel och kärleksfull uppmärksamhet och bevara dem i en stor inre tystnad, så att Gud kan sätta sin prägel på dem och förvandla dem till sig”. Det Elisabeth gjorde här på jorden vill hon göra också i himlen. Hon vill hjälpa människor att bli kvar i kärleksfull uppmärksamhet på trons, hoppets och kärlekens nivå och på så sätt ständigt leva i Gud vad de än gör och bli kvar i honom. Ett av evangelisten Johannes’ viktigaste ord är ordet menein (bli kvar). Bli kvar i mig, säger Jesus gång på gång, så blir jag kvar i er.

Ska vi sammanfatta Elisabeth ännu mer skulle vi kunna säga att det är att ”bli kvar”. Gud är kvar i oss, och vi är kvar i honom. Då förändras allt steg för steg. Då förenklas vårt liv. Det fördjupas. Det gäller också våra relationer till andra människor, eftersom vi då ser Gud i dem och vill hjälpa dem att ta emot honom ännu mer. Packa ner det lilla ordet ”bli kvar” i resväskan! Det får plats och det kan sammanfatta allt. Om det blir kvar kan något väsentligt i oss verkligen bli kvar: Gud själv, som vill bli kvar i oss. Frågan är om vi vill bli kvar i honom. Det vill vi säkert, men vi glömmer det, och därför behöver vi påminnas. Så packa ner detta ord i väskan eller i hjärtat eller på båda ställena, så kan det hjälpa er att komma ihåg vilken värdighet och skönhet vi har fått av Gud, hur nära han är oss och hur mycket han vill ge, men också hur mycket han förväntar sig av oss och hur mycket vi kan ge honom och ge till människorna, till världen, om vi blir kvar i honom. Vi ber till sist.

Herre, Jesus Kristus, du sänder ut oss för att vi skall fortsätta att leva till din ära, till lov och pris av den heliga Treenigheten. Hjälp oss att bli kvar i denna värdighet och uppgift mitt under vardagens alla sysslor, problem och utmaningar, så att vi verkligen kan finna vår glädje och frid i den värdighet du har givit oss och så också hjälpa vår nästa att se att också hon genom sitt dop är denna underbara kristall där den heliga Treenigheten bor. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.