Att be med Elisabeth av Treenigheten

Föredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm
21-23 februari 2020

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag I

Under denna reträtt skall vi följa Elisabeth av Treenighetens (1880-1906) bön till Treenigheten, så att bönen liksom kan eka inom oss och vi bli kvar i tillbedjan och tystnad inför Gud. Vi ber med Elisabeths egna ord.
O min Gud, Treenighet, jag tillber dig! Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet, så att jag kan slå mig till ro i dig, stilla och i frid, som om min själ redan befann sig i evigheten. Låt ingenting rubba min frid, ingenting avlägsna mig från dig, o du min Oföränderlige, utan låt varje ögonblick föra mig allt längre och djupare in i ditt mysterium! I Faderns och Sonen och den Helige Andes namn. Amen.

Vi kan aldrig förstå Guds treeniga mysterium. Det övergår oss helt och hållet. Ändå är det detta mysterium som vi skall leva av. Det skall blända oss, uppfylla oss och förvandla oss mer och mer. Vi är skapade till Guds avbild, och det finns något i oss som liknar Gud i hans treeniga väsen. Elisabeth skriver: ”Jag ber att Treenigheten skall kunna återspeglas i mig som i en kristall. Den heliga Treenigheten älskar att få betrakta sin skönhet i en själ”. Här vänder hon på saken. Vi är vana vid att vi vill se på Guds skönhet, men Gud vill se sin skönhet reflekterad i oss. Man kan inte tänka sig ett vackrare uttryck för den mänskliga värdigheten än att vi alla återspeglar Guds skönhet.

Gud gläder sig när han ser på oss, eftersom han bara skapar mästerverk. Vi är skapade till den treenige Gudens avbild. Han kan känna igen något av sig själv i oss. Det gäller för oss att växa in i denna ständiga reflektion, att ta till oss Guds nåd och låta honom förvandla, omskapa och likgestalta oss med sig själv. Det är den djupaste meningen med vårt liv. Jesus visar oss genom sitt evangelium, att vi mer och mer kan bli det vi egentligen är: Guds avbild, som får reflektera hans skönhet. Då måste vi också bli hemma i det som Elisabeth kallar Treenighetens atmosfär av tillbedjan och tystnad. Det är vi under en reträtt. Vi går in i tystnad för att kunna öppna oss på ett djupare sätt för Gud, låta honom tränga in i oss och uppfylla oss med sin nåd och kärlek.

Vi skall ta hjälp av karmelitsystern Elisabeth av Treenigheten, född 1880 och död 1906. Hon blev bara 26 år gammal. Hennes mästerverk är bönen till Treenigheten. Som kristna litar vi på att Gud är en treenig Gud. Men ibland glömmer vi bort det och tänker inte på det. Därför blev jag så glad när jag läste i Svenska Dagbladet idag, den 21 februari, att det stod någonting om Treenigheten, vilket inte händer så ofta. Det var John Sjögren som reflekterade över nutidens oförståelse för att det finns någonting som övergår både singularis och pluralis, att Treenigheten är både enhet och mångfald.

Det som har med Gud att göra överstiger våra begrepp. Gud är alltid större än det vi kan förstå, men ändå har Jesus lättat på förlåten genom att avslöja något om sin himmelske Fader och ge oss den Helige Ande. Det är i detta kraftfält vi alltid befinner oss som döpta, för genom vårt dop blir vi ett tempel åt Gud. Gud tar sin boning i oss. Hela Treenigheten lever i oss genom vårt dop som i sitt eget hem. Det är viktigt att verkligen ta till sig detta. Jag är ett heligt tempel och Gud lever alltid i mig. Det kommer att förändra vårt liv, om det tränger in i vårt medvetande, att Gud är oss så oändligt nära, att han lever i oss och hela tiden ger oss vår existens och sin nåd. Då blir det också naturligt att bli kvar i en grundhållning av tillbedjan inför Gud. Det mest typiskt mänskliga som finns är att människan kan tillbe den Gud som är oändligt mycket större än hon och finna sin djupa frid och glädje i att bara vara till för hans skull.

Då kan vi, som Elisabeth säger, växa in allt längre och djupare i detta mysterium. Vi kan slå oss till ro i Gud, stilla och i frid, som om vår själ redan befann sig i evigheten. Elisabeth vill lära oss att bli kvar i denna djupa frid, alltid och överallt. Hon säger, att vi har en inre helgedom, där vi kan dra oss undan. Där kan vi finna vår frid, vad som än händer på ytan, och upptäcka att mitt i den brusande trafiken eller i tunnelbanans trängsel kan vi dra oss tillbaka i ett ögonblick av tillbedjan och överlåtelse. Att göra det kan ibland förändra en hel dag. När jag talar med människor som har långt pendelavstånd säger jag ibland till dem, att de är lyckliga som kan få så mycket tid till tillbedjan. Det kanske inte är det första man tänker på, då man pendlar från Enköping eller Märsta till Stockholm. Men det är en tid när ingenting annat händer. Vi behöver inte alltid ta upp en telefon och titta på den. Då är det bättre att titta på Gud.

Att upptäcka att det finns tid och rymd, där vi kan bli stilla inför Gud, kan faktiskt förändra vårt liv. Ofta hör man människor säga att de inte har tid att be. Till karmelitsystrarna ringer människor och vill att man skall be för dem, för de själva menar sig inte ha tid. Systrarna svarar ibland att de som ringer också själva kan be. Det är alltid möjligt att hitta tid till bön, för bön kan kombineras med allt annat. Elisabeth vill hjälpa oss att förstå, att vår grundhållning av tillbedjan bevarar vi, då vi väl har blivit hemma där, när vi talar med andra människor. På djupet förblir vi då medvetna om, att Gud ser på oss med oändlig kärlek och omsorg, att han är närvarande i oss och uppfyller oss med sin nåd, oavsett hur vi känner det eller uppfattar det. Det är lite svårt att inse för oss i vår tid, eftersom vi hela tiden vill känna och uppleva. I vår tid vill man inte bara leva utan uppleva. Det är lätt att bli kvar på ovansidan, på ytan.

Vi behöver sjunka ner i tillbedjan, i den atmosfär och tillbedjan som vi bär med oss genom vårt dop. Genom dopet är vi delaktiga i relationen mellan Fadern och Sonen. Många kristna har inte riktigt kunnat ta till sig att vi alltid ber i och genom Jesus. Jesus har lärt oss att säga Fader Vår. Vi ber inte på egen hand som åtskilda individer, utan vi ber i och genom Jesus till Fadern. Vi är delaktiga av den inre relationen mellan Fadern och Sonen. Det övergår vårt förstånd och vår begreppsförmåga.

Det som jag ser som min bön kan ofta vara mycket fattigt, futtigt och förstrött, men jag vågar lita på att jag får dela Jesu bön till Fadern. Jag har del i hans kärleksrelation till Fadern, och Fadern ser något av sin Son i mig. Jag är så djupt förenad med Jesus genom mitt dop att jag är en lem i hans mystiska kropp. Det är inte bara ett vackert ord, utan det är den innersta kärnan av min relation till Gud, att jag delar Sonens förhållande till Fadern. Min bön är inte bara min, utan det är en delaktighet i Jesu bön. Att vi är delaktiga i Jesu bön ser vi i liturgin, där vi säger: genom honom, med honom och i honom. Vi är infogade, och när det går upp för oss är vi inte så beroende av känslorna, bilderna och uttrycken, utan vi faller till ro och vet att vi har Gud inom oss. Vår himmelske Fader ser ständigt på oss med kärlek, kanske ibland också med sorg, då vi inte har våra bästa dagar eller går lite på villovägar, men han ser ändå på oss med en ofattbar kärlek.

Fadern kan då älska fram Jesu bild ännu tydligare i oss, något vi ser i de heliga. På ett mycket tydligt sätt kan de ge oss en djupare aning om Jesus. Helgonen är så viktiga för oss, eftersom de gör Jesus mer levande för oss. De är inte hinder på vägen till Jesus, utan de bereder vägen och hjälper oss att komma honom närmare. Vi är också menade att sinsemellan leva så, att vi försöker se Jesus i varandra. När jag ser alla människorna i kyrkan tänker jag ibland: så många underbara reflexer av Jesus det finns där. Vi får se på varandra i det ljuset. Något av Jesus har fastnat på oss. Ibland döljer vi det medvetet eller omedvetet, men vi får tro att vi som tillhör Jesus kan förmedla honom till varandra. Egentligen bygger hela Kyrkan på att vanliga människor genom sitt liv, sina ord och sitt sätt att vara kan förmedla och ge Jesus vidare till varandra. Vi måste vara oerhört tacksamma att vi har fått dopets nåd. Här finner vi också källan till hela den kristna enheten. Alla döpta är på den nivån ett i Jesus. Vi har alla blivit delaktiga av det stora mysteriet att vara ett tempel åt Gud, där vi har ständig tillgång till Fadern i Jesus och där Anden försöker hålla liv i oss.

Det är svårt att låta Anden hålla liv i oss, eftersom vi så lätt fastnar och stelnar till. Därför talar Elisabeth om självförglömmelse. Hon säger: ”Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet”. Det kan vi inte helt, men vi kan försöka att inte hela tiden reflektera oss själva utan reflektera Jesus. Nästan hela tiden är vi sysselsatta med oss själva. Vi tänker på vad någon sade till oss och vad meningen var eller på hur middagen smakade. Hela tiden handlar det om vad vi tycker, känner och vill. Istället får vi försöka se vad Gud vill säga med det som sker. Vad var meningen på djupet med den människa jag träffat och hur kan jag hjälpa henne och ge henne Guds nåd? Istället för att säga jag får jag säga du. Martin Buber (1878-1965) har skrivit boken ”Jag och du”, som är ett uttryck för den bibliska grundtanken, att jag bara kan bli ett äkta jag i relation till ett du, till det stora Du som är Gud men också till de många du som vi också relaterar till. Då får jaget en helt annan plats i vårt liv. Vi behöver inte hela tiden känna efter vad vi får ut av det som sker eller vad andra tycker om oss, Det är ofta så vi tänker och det blir en inre monolog som rullar på. Ja, nu är föredraget snart slut, tänker vi, och vi får lite ro på rummet eller tänker vi på vad de sade på jobbet och vad de menade med det. Det är hela tiden något som snurrar runt i huvudet på oss istället för att vi lägger allt åt sidan och låter Guds nåd strömma in i oss och förvandla oss.
Bönens hemlighet är att förvandla den inre monologen till dialog. Vi är kallade till ständig bön, säger Jesus och även Paulus’ tradition. Det betyder inte att vi hela tiden skall läsa böner, men att bönen är den djupast tänkbara relationen med Gud. Den pågår ständigt. Vi kanske inte alltid är medvetna om det, men så småningom kan det bli den djupaste tråden i vårt liv att vi lever i tillbedjan inför Guds verklighet. Vi anknyter det vi är med om till Gud och riktar det mot honom. Då kan vi också hantera verkligheten på ett annat sätt. Det gäller också relationerna till andra människor, vårt arbete, naturen och klimatet. Allt det som tillvaron rymmer får en helt annan dimension, när vi ser det i detta ljus. Mer och mer kan vi upptäcka vår egen värdighet som ett Guds tempel, där Gud bor, där hans närvaro ständigt fyller oss och där vi alltid är föremål för hans kärlek och omsorg. Det som sker på ytan kan hjälpa oss att förstå det. Livet blir inte mindre problemfritt för det, men problemen och svårigheterna får en annan grad, när vi ser på det i detta ljus.

Då kan också det svåra vara oss till hjälp. Människors ovänlighet kan faktiskt hjälpa oss. Man slår oss på ena kinden, och då är det inte så lätt att vända den andra kinden till. Men om vi vill komma ihåg vad Jesus sagt kan vi låta den som slår oss också slå oss på andra sidan. De bekymmer vi gör oss, de problem och konflikter vi har trollas inte bort, men vi kan hantera det svåra på ett annat sätt. Det är inte världens undergång om man är oförskämd mot oss på Maxi eller om prästen är på dåligt humör. Vi får upptäcka att den djupa dimensionen, där man lever sig in i en grundhållning av tillbedjan inför Gud, kan förändra mycket i vårt liv, oavsett vad vi har för karaktär och temperament.

När man läser Elisabeth av Treenigheten kan man tro, att hon var en mycket blid och fridfull varelse. Men hon berättar själv, att hon hade ett väldigt koleriskt humör. Hennes mamma sade om henne, att hon som liten var en riktig liten djävul. På den första bild vi har av henne ser vi en argsint flicka med sin docka Jeanette. Hon ser där ut som om hon hatar hela världen. Även en kolerisk flicka, som sade att blodet sjöd i hennes ådror, kan växa in i en fridfull hållning. Ibland kan man tro att de som går in i kontemplativa kloster är mycket stilla och fridfulla varelser som aldrig berörs av någonting. Men det är inte riktigt så, eftersom Gud kan tala till varje människa på det här planet. Man förblir naturligtvis vad man är till temperament och mentalitet, men man kan hantera det som sker på ett annat sätt. Man kan finna sin frid och sin ro på ett annat sätt i Gud.

Elisabeth kallar ibland tillbedjans atmosfär för Betanias atmosfär. Då tänker hon på hemmet i Betania som Jesus ofta besökte och där Maria, Marta och Lasarus bodde. Där fanns helt olika karaktärer. Marta höll hela tiden på att jobba och syssla med saker. Maria satt vid Jesu fötter och tillbad honom. De hade i grund och botten samma grundstämning, samma grundhållning: att leva för Jesus. Så är det också i kyrkan. En del är mer som Marta och andra är mer som Maria. Men alla får vi leva i samma grundhållning av tillbedjan och överlåtelse till Jesus. Då måste vi också respektera att vi kan vara lite olika.  Det försökte Jesus göra, när han ville att Marta och Maria skulle komma överens. Teresa av Avila (1515-1582) säger, att vi inom oss har båda delarna. Att hitta en balans mellan det stilla, tillbedjande livet och det mer aktiva, kärleksfulla tjänande livet är en del av vår mänskliga fostran. Men för alla gäller att vi ständigt är föremål för Guds omsorg och kärlek.

Vi är skapade till Guds avbild. Någonting i oss skall reflektera Guds eget mysterium. Augustinus (354-430) säger, att människan är Vestigium quatecumque Trinitatis, ett slags spår av Treenigheten, eftersom Gud skapar i enlighet med vad han själv är. Människan är ett slags spår av Gud. Vi kan alla hjälpa varandra att komma Gud närmare. Det är viktigt för oss i vår nordiska mentalitet, där vi ofta tycker att de andra bara stör oss. Inne i kyrkan blir vi störda av så mycket, fast de andra istället skulle kunna hjälpa oss. När barnen skriker kan vi lära oss att se deras skrik som en lovsång till Gud och inte bara något som retar oss. Om någon sitter bredvid oss och prasslar med bönböcker och rosenkransar har vi en tendens att mer se på den andre som ett störningsmoment än som någon som hjälper oss. Vi har mycket att lära oss genom upptäckten att varje människa kan visa oss något om Gud. Den store syndaren visar oss människans elände och vårt frälsningsbehov. Vi får se på varandra med Guds ögon.

Elisabeth säger gång på gång att vi skall se med vårt inre öga i trons ljus. Tron brukar man klassiskt definiera som att man delar Guds syn på sig själv och på hela verkligheten. Genom trons nåd och gåva får vi, som kyrkoherden av Ars, Jean Marie Vianney (1786-1859) sade, se med andra glasögon, med Guds ögon på varandra. Då blir det något annat. Vi fastnar inte vid vilka kläder eller smycken andra har på sig. Det är så lätt att fastna vid detaljer. Vi får se med mild blick på den lite sorgsna människan. Vi ser lite djupare på varandra och får också större kärlek till varandra, när vi tror att vi kan lära oss något av varje människa. Varje människa kan visa oss något. Den störste syndaren kan visa oss syndens mörker och olycka och det oändliga behovet av frälsning. När vi under reträtten försöker få hjälp av Elisabeth av Treenigheten är det för att vi skall förstå hur mycket Gud vill ge oss och hur mycket vi redan har fått. Egentligen har vi fått allt i dopet, men det måste blomma upp, ta oss i besittning och bli verklighet. Vi ber återigen med Elisabeth och hennes egna ord.

Herre, stilla min själ, gör den till din himmel, till din älskade boning och viloplats. Tillåt inte att jag någonsin lämnar dig ensam där, utan låt mig få vara där med hela mitt väsen, vaken i min tro, i tillbedjan och i överlåtelse åt din skapargärning. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.