Att be med Elisabeth av Treenigheten

Föredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm
21-23 februari 2020

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi börjar igen med Elisabeth av Treenighetens bön.
O min älskade Kristus, korsfäst för kärleks skull, jag skulle vilja vara en brud för ditt hjärta, jag skulle vilja överhopa dig med ära och älska dig … ända tills jag dör av kärlek. Men jag känner min oförmåga, och därför ber jag dig, att ikläda mig dig själv, att förena min själ med varje rörelse i din själ, att låta mig drunkna i dig, att inta mig helt och hållet och att sätta dig själv i mitt ställe, så att mitt liv inte blir något annat än en utstrålning av ditt liv. Tag din boning i mig och bli där till Tillbedjare, Försonare och Frälsare. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
I förra föredraget såg vi att Treenigheten är den miljö, den atmosfär, där vi alltid lever som kristna. I bönen vi bad nu, ser vi att Elisabeth också har en helt personlig relation till varje person i Treenigheten. Men hon utgår från Gud i hans enhet, i hans Treenighet, och att vi alltid kan bli kvar i den Gud som har skapat oss, gett oss vår existens, och som vi reflekteras i. Elisabeth sade att Treenigheten tycker om att se sin egen skönhet återspeglad i oss. Att kunna acceptera att vi har fått en del av Guds egen skönhet och värdighet är oerhört viktigt. Elisabeth säger: ”Treenigheten är vår boning. Där hör vi hemma. Där har vi vårt fadershus som vi aldrig bör lämna”.

Att verkligen bli hemmastadd i den treenige Guden är oerhört viktigt och befriande. Vad som än händer har vi där vårt hem, vår boning. Vi bor i Gud, men Gud bor också i oss. Det är dopets stora gåva. Elisabeth säger: ”Det är dopet som har gjort dig till adoptivbarn och satt den heliga Treenighetens insegel på dig”. Genom dopet är vi ett tempel åt Gud. Gud lever i oss i varje stund av vår existens. På så sätt tar vi ut evigheten i förskott. Elisabeth säger: ”efter förebilden av den heliga Treenigheten skall jag leva i ett evigt nu”. Lever vi verkligen i Gud får vi ett evighetsperspektiv mitt i tiden. Mitt i allt som förändras har vi en fast punkt, eftersom vi vet att vi tillhör Gud. Vi lever här en tid på jorden och sedan i evigheten. Vi får då ett helt annat perspektiv på Gud, på livet och på oss själva.

Att leva sig in i en ständig gudsrelation får vi lära oss under hela vårt liv. Vi kan aldrig säga att nu kan vi det. Människan kan mycket. Hon har lärt sig att fara till månen. Hon har lärt sig att göra mycket, men hon han aldrig be i den meningen att hon kan kontrollera Gud. Här ser vi vår oförmåga, vår fattigdom, men samtidigt vår stora glädje, för det innebär att vi alltid kan lära oss något mer. Vi kan alltid komma Gud närmare. Det finns ingen slutpunkt, ingen examen, när vi kan säga att nu är vi perfekta bedjare eller nu har vi lärt oss att vara ödmjuka. Det låter genast lite falskt, men frestelsen finns där. Den fromma människan har sina frestelser. Hon kanske inte frestas att spela bort alla sina pengar på casinot. Om Jesus är sträng mot någon, så är det mot fariséerna, som var de mest fromma och hängivna. Det kan lätt smyga sig in en falsk ton av andligt högmod. Därför är det underbart när det går upp för oss, att vi hela tiden är föremål för Guds nåd och att vi hela tiden kan befrias från själviskhet.

Elisabeth talade om självförglömmelse. Vi är ofta så intresserade av hur vi känner det och vad vi får ut av något, vad det skall ge oss, om vi skall få arv eller om vi skall förlora vårt jobb. Vi är hela tiden fast lite i bubblan. Gud kan sticka hål på bubblan genom att låta oss förstå att bara i honom kan vi finna det vi egentligen söker. Människan är skapad för att ta emot en oändlig kärlek, att låta sig älskas oändligt mycket av Gud. En av sekulariseringens kanske mest tragiska följder är, att när människan inte tror på en oändligt kärleksfull Gud, då förväntar hon sig oändlig kärlek av andra. Människan är skapad till Guds avbild. Något i henne längtar efter en oändlig kärlek. Har hon inte mött Gud, förväntar hon sig att människor skall ge henne den oändliga kärleken. Hon fordrar det som är omöjligt. Det är kanske därför så många djupa relationer spricker i vår tid. Man har träffat en drömprins eller en drömprinsessa. Men så märker man att det bara är en alldaglig, halvt självisk och självupptagen människa. Det är bara Gud som kan stilla vår djupaste längtan efter kärlek. Vi kan aldrig förvänta oss och det är inte rätt att förvänta detta av andra människor. Denna insikt hjälper oss att ösa ur frälsningens källor, att tro att vi kan ta emot ännu mer av Gud, att bli kvar i honom.

Vi lever i en gudomlig miljö som Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955) säger. Vi lever i en atmosfär som utandas Treenighetens pris och lov. Det naturliga svaret från människan, när hon anar något av Guds härlighet, godhet och sanning, är att hon vill ge honom pris och lov. Man brukar sammanfatta Elisabeths budskap i de latinska orden in Laudem Gloriae, som jag också har tagit som mitt valspråk. Vi får vara en lovsång till Guds härlighet. I den gamla katekesen frågade man, varför Gud har skapat världen. Man förklarar det genom att säga att det är för att allt skapat skall återspegla och förhärliga Guds härlighet. Allt som finns till är till för att prisa Gud. Det gäller både elefanter och snöflingor. Hela skapelsen är en kosmisk liturgi som skall prisa Gud. När det är halvdystert ute har vi kanske inte omedelbart känslan att lovsjunga, men mer och mer kan vi upptäcka att vi människor är de som får ge röst åt hela skapelsens lovsång. Att det är så ser vi tydligt i psaltarpsalmerna.

Vi har den personliga relationen till Gud och är skapade till avbild av de gudomliga personerna. Vi kan leva i en personlig relation med Gud och får dra in allt det skapade i vår lovsång. Hela Kyrkans liturgi återspeglar att vi dras in i lovsången som får sin fullhet i himlens liturgi i den himmelska lovsången. Här nere på jorden övar vi bara in lovsången. Vi går här i en förberedande klass. Vi har ett propedeutiskt liv härnere för att öva in evig lovsång. Ibland kan människor ana, att det inte bara är vi, en liten skara som nöter kyrkbänken, utan det är också änglar och helgon som omger oss, när vi stämmer upp Helig, helig. Om vi sjunger lite falskt, är vi glada att det finns helgon och änglar som sjunger lite bättre än vi. Så länge vi lever finns det alltid en liten falsk ton av själviskhet, självömkan eller självupptagenhet, men så småningom kan den falska tonen nötas bort. Därför är det viktigt att nöta kyrkbänkarna! Ju mer man kommer till kyrkan, desto mer övar man också in denna hållning. Sedan skall man fortsätta i den tillbedjan och tystnad som Treenigheten lär oss.

Elisabeth skriver sina flesta brev till lekmän ute i världen och hon vill hjälpa dem att leva detta liv. Hon säger: ”försumma inte att hålla inre bön, när du sitter på tåget på fredag. Jag vet själv att då har man ett utmärkt tillfälle”. Det gäller naturligtvis också på bussar och på tunnelbanan. Där finns utmärkta tillfällen att bli kvar i Gud, att i det inre förena sig med honom. Att bottna i tillbedjan av den treenige Guden är en stor gåva som vi mer och mer kan ta till oss. Vi kan bli kvar i honom, när vi arbetar, när vi möter människor, när vi är ensamma, Då är vi egentligen inte ensamma, även om vi inte har någon levande människa omkring oss. Det är en nådegåva som Elisabeth kan förmedla och som är så viktig i vår tid, där allt egentligen går ut på att splittra oss genom olika stimuli. Vi överöses med intryck från alla möjliga håll. Förr fanns det bara TV, men nu finns det även sociala medier. Allt i samhället överöser oss med olika stimuli. Det kan göra det lite svårare att bli kvar i en atmosfär av tillbedjan och tystnad, men desto viktigare är det att öva in tillbedjan. Elisabeth säger: ”Stilla min själ, gör den till din himmel, till din älskade boning och viloplats”. Gud vill få sin viloplats i oss. Det kanske är en lite ovanlig tanke, men vi är viktiga för Gud.

Gud vill se sin skönhet återspeglad i oss. Speciellt i vår kultur är det lite svårt att acceptera det. Inte minst genom jäntelagen har vi lite svårt att acceptera att vi är unika mästerverk som återspeglar Guds härlighet. Inte kan väl jag vara det, inte ”lilla jag”. Jag får nöja mig med att säga min lilla bön på kvällen. Ibland nöjer vi oss med för lite. Vi måste ha en stor längtan att mer och mer uppfyllas av Guds härlighet. Elisabeth vill först och främst föra oss in i Treenighetens miljö och atmosfär och att bli kvar där. Allt hjälper oss där att bli kvar i Gud, att be som en ständig livshållning.

När jag var novis i karmelitklostret i Tågarp var det Br.Wilfrid Stinissen (1927-2013) som undervisade mig om bönen. Han var mycket noga med att påpeka att det första vi talar om när det gäller bönen är att tala om Guds närvaro. Rent spontant tänker vi, att Gud är mycket långt borta. Men det är tvärtom. Vi kanske är långt borta, men han är nära. Det är viktigt att ta till sig, att det är Gud som har skapat allt och håller det i sin hand, men han vill göra ännu mer. Han vill frälsa den och helga den. Här talar den heliga Birgitta (1303-1373) om Gud som en tvätterska, som hela tiden håller på att tvätta sin skapelse. Han renar oss och tvättar oss under hela vårt liv. Lyckas det inte riktigt här på jorden, har vi reningsorten. Det är också en slags tvättanstalt. Frälsningen är att renas i Kristi blod. Gud inte bara tvättar, utan han blir också själva rengöringsmedlet genom att utgjuta sitt blod på korset. Hela kristendomen talar om hur angelägen Gud är att vi skall bli förskönade som i en skönhetssalong. Gud vill göra oss ännu mer vackra. Ju äldre vi blir desto vackrare blir vi, om vi låter oss renas. Hela vårt liv kan bli ett allt intensivare möte med den levande Guden.

Det betyder inte att allt det Gud gör med oss sker på känsloplanet. Det kan ibland vara vårt största hinder att vi vill känna efter. Man behöver inte uppleva en reträtt på känsloplanet. Gud renar oss på djupet, han kommer oss närmare. Det är inte alltid något vi kan uppleva, utan det sker ofta tyst, stilla och omärkligt. Men vi får lita på att Gud i varje ögonblick vill komma oss närmare. Han gör allt vad han kan för att övertyga oss om att vi är oändligt älskade och kallade till något stort, samtidigt som vi förblir små, grå möss. De grå mössen håller upp världen, även om de inte syns, hörs och märks utan är i bakgrunden. Det ser man inte bara i kloster utan ofta också i en församling eller på en arbetsplats. Man märker dem ofta först när de är borta. Det var de som höll ihop och bar upp. Det underbara är, att när vi kommer Gud närmare, växer vi både uppåt och neråt, uppåt i längtan och hopp och neråt i ödmjukhet och anspråkslöshet.

När Elisabeth i sin bön talar om sin förening med Jesus Kristus använder hon den klassiska brudmystikens terminologi, som är lite svår att förstå för människor i vår tid. Men Bibeln älskar detta språk. Redan det Gamla förbundet talar om Israel som brud till Herren, det älskade Sion. Vi ser det i Höga Visan, hos Jesus och hos Paulus. För att beskriva den djupa förening med Jesus Kristus, som varje människa är kallad till, använder man den mänskliga kärlekens språk för att ge oss en liten aning om det som är ännu mycket större och djupare, att Jesus Kristus är Brudgummen, både Kyrkans Brudgum och vår Brudgum. Människan är i sin storhet kallad att vara Kristi brud. Då man hör detta uttryck i vår tid, tänker man genast på Knutby. Det är olyckligt att man får andra associationer, när man hör sådana uttryck. Vi får försöka blunda för det.

Jesus har dött på korset för att rädda sin brud. Han har offrat sig i hennes ställe för att öppna himlens portar för henne. Hela mitt liv är ett inväxande i den personliga Kristusrelation som gör, att han blir min Frälsare, min Brudgum, min Herre och min Gud. Det är en unik process för varje människa. Därför är det också svårt att uttrycka det på ett sätt som alla kan ta till sig, eftersom varje helgon, varje mystiker, som försöker beskriva processen använder sitt personliga språk. I den katolska spiritualiteten blir det tydligt, att man alltid ser den personliga Kristusrelation i ljuset av Kyrkans brudrelation till Kristus. Vi är alltid lemmar i Kyrkans gemenskap och vi möter Kristus i och genom Kyrkan. Vi blir mer och mer Kyrka ju närmare vi kommer Kristus och mer och mer en del i gemenskapen. Samtidigt som vår relation är så djupt personlig har den alltid det kyrkliga perspektivet. Det blir mycket tydligt inte minst i Elisabeth av Treenighetens och Karmels mystiska tradition, att vi växer in i den djupa, personliga relationen med Kristus tack vare Kyrkan, i Kyrkan och för Kyrkan, eftersom vårt personliga Kristusförhållande skall bli fruktbart för gemenskapen. Det är egentligen det som hela klosterlivet, det gudsvigda livet, går ut på. Man viger sig till Kristus. Man avstår från allt för hans skull men också för att det skall bära frukt i Kyrkan, för att Kyrkan, världen och människorna skall komma Gud närmare på det osynliga, mystiska, fördolda planet.

Det fördolda livet talar man om. Just nu går det en film, som heter A hidden life, och som handlar om en österrikisk bonde Franz Jägerstätter (1907-1943) som under Hitlertiden tog beslutet att inte svära trohetseden till Hitler (1889-1945) och kämpa i hans armé och som därför blev halshuggen. För några år sedan blev han helgonförklarad. Det skildras mycket fint i filmen. För bonden var det en brottning att lämna fru och barn. Skulle han då följa Jesus? Man sade till honom, också från kyrkligt håll, att det inte kommer att bli till nytta för någon. Det kommer inte att avbryta kriget och det kan inte bära någon frukt. Men i sitt samvete kända han att han inte kunde göra något annat, även om han då måste lämna sin familj.

Det fördolda offret är något som alltid bär frukt i de heligas gemenskap. Vi har martyriet eller det oblodiga martyriet i ett klosterliv. Man ser inte alltid utåt frukterna, men det sker på det fördolda planet. Så är det också för de flesta av oss. Jag kan inte säga att idag var det tio människor som omvände sig tack vare mig. Men i det alldagliga, fördolda liv vi alla lever finns det en fruktbarhet, om vi lever det för Jesu skull. Om vi är förenade med Jesus och försöker leva till hans ära, har det en fördold fruktbarhet. Det har vi svårt att förstå i vår tid, där allt skall slås upp med stora rubriker. Också bland kristna finns det en frestelse att tro, att nu skall hela Norden omvända sig. Nu kommer det en stor väckelse och alla kommer att omvända sig. Det skulle vara underbart, men ofta sker det stora bakom rubrikerna eller under vardagen. Det syns inte och hörs inte.

Under sitt eget liv och genom sin död påverkade Franz Jägerstätter ingen. Först femtio eller sextio år efter hans död började man tala om honom. Det var lite genant för dem som ändå hade svurit eden och kämpat. Man ville inte låtsas om det han gjorde. Men i en tid när människor hotas av utrotning, börjar man se att sådana offer i det tysta och fördolda kan få oss att tänka till och vakna. Jesus talar olika till olika människor. Franz Jägerstätters samvete drabbades men kanske inga andras på samma sätt.

I hela Kyrkans historia ser vi, att människor på olika sätt har gett sig till Jesus. Franciskus (1182-1226) lämnade alla sina ägodelar åt andra. Alla kan inte göra det. Det finns olika sätt att efterfölja Jesus och komma honom närmare. Därför gäller det för mig att upptäcka mitt sätt att vara Kristi brud, mitt sätt att tas i anspråk av honom och leva i förening med honom. Det finns oändligt många kallelser. Vissa är mer organiserade i ordnar och andliga rörelser, men på det personliga planet är det alltid något unikt. Även i ett karmelitkloster eller i ett Birgittakloster lever man sin kallelse tillsammans, men ändå unikt. Så är det också i en församling, eftersom Gud älskar oss på ett unikt sätt. Jesu kärlek till varje människa är något som aldrig kan upprepas på riktigt samma sätt. Min Kristusrelation kommer aldrig att upprepas. När det går uppför oss, svindlar det nästan för tanken. Här gestaltas något som är unikt i världshistorien. Om det går förlorat, då går också något förlorat i den underbara mosaiken. Ibland gör man mosaiker, där man gör små bilder av människor. Man gör en stor Kristusmosaik som består av små, små bilder av olika människor. Det är en mycket bra bild av Kyrkan, eftersom Kristi mysterium skall återspeglas i Kyrkan i var och en av oss. Om inte jag låter hans kärlek återspeglas, faller en bit bort av mosaiken och den blir sårad, skadad.

Det är därför den kristna människans synd och svek är värre än andras. Många som inte är kristna förstår något av det. Annars skulle de inte bli så upprörda, när präster begår övergrepp. Även den mest övertygade ateist blir skandaliserad. Det gäller ännu mer om en nunna skulle begå övergrepp. Man skriver om förskollärare som begått övergrepp, men det väcker inte någon större uppmärksamhet. Handlar det om en präst eller en nunna, anar man att för någon som tillhör Kristus borde det vara helt otänkbart att göra något sådant. Man förväntar sig då något annat. Egentligen är det bara den kristna människan som kan synda i ordets fulla bemärkelse, för synden är ett förbundsbrott, ett äktenskapsbrott, något som blir så tydligt i Gamla testamentet. Om vi som kristna inte växer in och låter oss förvandlas och användas av Kristus, går något oerhört stort förlorat, något som sårar inte bara oss utan Kyrkan och världen, eftersom världen förväntar sig något annat. Därför behöver vi inte oroa oss när man kritiserar Kyrkan och oss, hur aggressivt det än kan vara. Människor hade en förväntan som inte blev infriad. Då de blir arga och skandaliserade och sårade, visar det att de anar något av Guds kallelse och utkorelse. Det gäller naturligtvis oss alla, även det som inte syns och hörs och märks.

Därför är det fördolda livet, det vardagliga livet, så viktigt. Det är där evangeliet skall levas. Det är relativt lätt att vara lite from på en reträtt, där alla är snälla och tysta. Men när vi slungas ut i samhället får vi möjlighet att stråla ut eller dölja Jesus, något vi också kan göra. Vi behöver ständigt andlig näring, uppmuntran och stöd för att förstå, att Jesus inte nöjer sig med en stund på söndagen. Han vill ha allt, dag och natt. Allt vill han ha och allt vill han ge. Därför vill Elisabeth hjälpa oss att inse, att allt i vårt liv är präglat av vår relation till Jesus.

Elisabeth skriver: ”När man älskar honom så förmår allt det yttre inte att ta bort uppmärksamheten från Mästaren”. Här behöver vi verkligen en läromästare, för det är så lätt att påverkas av det yttre eller av inre tankar, så att uppmärksamheten sjunker. Med uppmärksamheten menar jag inte bara tanken utan framförallt hjärtats uppmärksamhet.

Vårt hjärta kan vara vaket, även när vi med våra sinnesförmögenheter är sysselsatta med något. Vi kan tänka på bilden av en IT-specialist, en kvinna som har flyttat till Sveg, en del av Sverige där vi inte har någon katolsk verksamhet. Hon har fått ett litet barn. Hon har varit på reträtt och lärt sig att man skall be även när man arbetar. Samtidigt som hon sköter ett framgångsrikt dataföretag är hennes hjärta hela tiden uppmärksamt på det lilla barnet i rummet bredvid. Älskar vi verkligen någon, även om denna person inte är närvarande utan är på andra sidan jorden, så finns det alltid en hjärtats uppmärksamhet för någon vi älskar. Så måste det också vara med Gud eftersom vårt hjärta är förbundet med honom, även om våra tankar och vår ytliga uppmärksamhet går till det vi sysslar med. Man säger ibland att det är lättare att vara uppmärksam på Gud, när man har ett kroppsarbete, arbetar i trädgården eller lagar mat. Men också det kan man fastna vid. Man kan lägga ner hela sin själ i en maträtt. Det finns alltid en djupare nivå, där vi kan vara förenade med Gud. Här är det lite olika och det gäller då att upptäcka dessa olika slag av uppmärksamhet. Ibland kan vi t.ex. känna oss mer nära någon anhörig som är på andra sidan jordklotet. Det kan vara en mor eller ett barn som är långt borta, och då finns det alltid något som drar oss dit. Men kommer de som varit borta hem börjar de bli besvärliga och jobbiga. Inga sårar varandra så mycket som de som står varandra nära. Det är en del av ursynden. Det mesta våldet förekommer i nära relationer. Vi blir mycket mer sårade om någon vi tycker om är lite ovänlig, än om man är ovänlig på bussen. Är någon vi verkligen sätter värde på ovänlig är det jobbigare. Om vi verkligen älskar någon, spelar det inte så stor roll var den människan är, för hon finns alltid i våra hjärtan. Ännu mycket mer är det så med Gud.

Vi är ett tempel åt Gud. Treenigheten bor i oss som i sitt eget hem. Gud är oss närmare än vi är oss själva. Att ta till sig detta, att räkna med att det är så, tar ibland lite tid. Det är något som måste övas in. Ofta övas det in genom prövningarna. Det är därför helgonen säger sådant som kan chockera oss. De säger, att lidandet är det största nådebevis som Gud kan ge oss. Teodicéproblemet är något som många kämpar med. Elisabeth skriver: ”Det är en fadershand, en hand med oändlig ömhet som tilldelar oss smärtan. Låt oss förstå att sätta oss över bitterheten hos denna smärta”. Det är något vi känner igen. När lidandet kommer är första reaktionen att vi sätter oss emot och förbittras. Men så småningom kan vi växa in i en hållning, där vi ser att vi alla på något sätt får dela Jesu kors, smärta och utsatthet. Vi får dela något av det förakt som Jesus fick möta och bli honom lite mer lika. Det är en kamp. Vi kan inte omedelbart kyssa den hand som korsfäster oss. Men vår tro kan hjälpa oss att växa och försöka förstå, att Jesus har kommit med sitt kors och att vi måste ta det kors som är vårt på oss och följa honom. Vi behöver inte ta på oss alla andras kors men det kors som är mitt i mitt liv.

Det kan vara olika kors för olika människor. Det som är ett kors för en människa behöver inte vara det för någon annan. Därför är det bra att försöka förstå var jag är som mest känslig, vad det är som vållar mig störst svårighet och lidande och var jag behöver Jesu hjälp bäst. Här är vi olika och här måste vi också försöka förstå att den del av den verklighet som vi kallar kors, lidande, smärta, svårighet, ingår också i vår relation till Jesus, eftersom vi tillhör en korsfäst Herre. Vi får upptäcka att han är med i det svåra och vi får bära något av Kristi kors.

Elisabeth säger: ”Jag får vara med att frälsa tillsammans med honom”. Våra lutherska vänner skulle reagera mycket starkt mot detta. Jesus är den ende Frälsaren. Det tror vi också, men vi tror att vi genom att bli delaktiga av Jesu frälsning inte bara är passiva paket utan medaktörer. Vi får liksom Jungfru Maria stå vid korsets fot och lida i och med Jesus och så hjälpa honom att bära korset liksom Simon av Kyrene. Det kan ta tid att förstå det sammanhanget, eftersom vi är så olika när det gäller lidande. Några lider mycket av en liten sak och kan sedan klara av ett stort lidande. Jag kommer ihåg en dam som var rädd för allt, men när hon skulle dö var det ingenting att oroa sig för. Det är mycket olika. Vi måste lära känna oss själva, så vi vet var vi behöver Jesu hjälp. Vi behöver också se, hur vi kan infoga vårt kors i hans kors. Det finns en aspekt av Jesu person och gärning som vi kommer närmare i lidandet. Det är därför hela kyrkoåret är ett slags inlevelse i Jesu olika mysterier. I advent börjar vi vänta på att Jesus skall födas. Så föds han. Sedan kommer fastan, uppståndelsen och så vidare. Vi har i livets alla skiften ett speciellt förhållningssätt till Jesus. Lidandet är ibland något vi inte riktigt kan förstå, att det har med Jesus att göra och att vår historia är frälsningshistoria. Allt det som händer i vår historia skulle kunna göra oss djupare förenade med Jesus. Därför är det så underbart, när vi börjar förstå att vi överallt och alltid är så djupt förenade med honom. Om vi ser på Treenigheten som den boning, den miljö, den atmosfär, där vi lever och att hela Treenigheten lever i oss, så är detta det mer statiska, stabila perspektivet, som alltid är där.

Vi har också vår förening med Jesus i det som händer, det vi är med om, eftersom Jesus går med oss genom livet. Han är homo viator, den som går med sin Kyrka genom pilgrimsfärden. Han är med i händelserna på det yttre och inre planet. Vi lever alltid i gemenskap med honom. Vi försöker reagera mer med hans hjärta på det som sker. Vi ser mer med hans ögon. Vi är hans händer i denna värld.  Han använder oss för att sprida sin kärlek till alla som är i nöd. Han vill att vi skall aktiveras i hans tjänst, så att vi ögonblick för ögonblick kan avläsa vad han skulle ha sagt och gjort. Han har ju levt ett mänskligt liv. Gud blev människa i honom för att lära oss hur vi skall leva vårt liv. Han är fortfarande den uppståndne Herren som går med sin Kyrka, undervisar, tillrättavisar, tröstar och förmanar oss. Ibland behöver vi vakna upp och ibland behöver han trösta oss. I vår tid vill man vara vårdpaket och inte kämpande soldater för Jesus. I den urkristna tiden var man mycket medveten om, att man måste kämpa och ta sitt kors på sig, men i vår tid vill vi mer vara vårdpaket, där vi ständigt får tröst och omvårdnad. Naturligtvis finns också oändlig ömhet. Ingen har ömmare kärlek till oss än Jesus. Men ibland vill han också sätta sprätt på oss, så att vi gör hans vilja och inte bara sitter och väntar på att det skall hända något. Det händer ingenting i mitt liv, säger många. Jag sitter bara i min lägenhet och väntar på att någon skall besöka mig, men det kommer ingen. Ensamheten är något av nutidens tragedi. Det är alltid andra som skall ringa och ta hand om mig. Det är en följd av individualismen, där allt kretsar kring jaget.

Därför är den personliga Kristusrelationen så viktig. Där lär vi oss hur vi skall älska andra, att vi skall se Jesus i de andra, förmedla honom till dem och ge honom vidare. Vi är lemmar i hans kropp och hjälper varandra på vägen. Vi är indragna i det helighetens nätverk som Kyrkan är. Där finns inte bara dem vi ser på jorden. Det är också den triumferande Kyrkan i evigheten som hjälper oss och vi hjälper den lidande Kyrkan i reningsorten. Det är en gränsöverskridande gemenskap vi tillhör. Hela denna gemenskap är Kristi brud, där vi har vår plats och vår uppgift, där vi får vår hjälp och där vi själva hjälper och är delaktiga. Elisabeth vill liksom alla våra himmelska vänner hjälpa oss att se alla dessa djupa sammanhang. Då kan vi verkligen till fullo leva till Guds ära och helt vara den lovsång, som ger Gud ära och pris genom det vi är och gör, och hjälpa till att göra Kyrkan mer strålande av Jesu skönhet och godhet. Vi ber till sist om hjälp med det med Elisabeths egna ord.

O eviga Ord, min Guds Ord, jag vill tillbringa mitt liv med att lyssna till dig. Jag vill bli idel öra för dig så att jag lär mig allt av dig. Sedan, när jag får gå igenom mörker, tomhet och oförmåga, vill jag fästa min blick på dig för alltid och förbli i ditt strålande ljus. O, min älskade Stjärna, trollbind mig så att jag aldrig mer kan lämna din strålkrets. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.