Att be med Elisabeth av Treenigheten

Föredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm
21-23 februari 2020

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag III

Vi börjar igen med Elisabeth av Treenighetens ord ur hennes bön till Treenigheten.

O förtärande Eld, kärlekens Ande, kom och intag mig, så att Ordet liksom blir kött än en gång i min själ. Låt mig få vara en annan mänsklighet för honom, där han på nytt kan låta hela sitt mysterium bli till verklighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Elisabeth vill hjälpa oss att förstå hur Anden verkar i oss. Vi skulle kunna tro att Anden drar oss till sig själv. Men Andens uppgift är att puffa oss in i en allt djupare gemenskap med Jesus. Anden drar inte till sig oss utan vill bli en inre kraft inom oss, en eld som förtär allt och låter oss växa allt djupare in i gemenskap med Jesus. Elisabeth uttrycker det så, att vi skall vara en mänsklighet för honom, där hela hans mysterium skall bli verklighet på nytt. Det är en slags andlig ny inkarnation, inte någon reinkarnation men en inlevelse i Kristi mysterium som är så djupt, att vi erfar och lever med i hela Kristi verklighet. Det är egentligen det som Kyrkan erbjuder oss varje år i det liturgiska året. Vi får följa Jesus under hela hans existens från bebådelsen till uppståndelsen. Hela Kristusmysteriet är menat att prägla oss och omforma oss till en allt större likhet med Kristus.

Då behöver vi den Helige Ande som genom sin förtärande eld bränner bort allt det som hindrar oss att ta emot Jesus. Vi har Anden som smörjelsen som får oss att fungera, som motorn som sätter igång oss. Anden är också som det levande vattnet som ger oss ny kraft, ny styrka. Man använder olika bilder av Anden för att få en aning om hur han verkar och hur han är. Elisabeth använder med förkärlek bilden av elden. Johannes av Korset (1542-1591) talar också om Anden som den levande kärlekslågan som brinner inom oss. Ibland erfar vi Andens verk bara bakifrån som en smärta. Vi vet inte riktigt varför. Det är som en längtan, som en åstundan efter något större och något mer. I grund och botten är det för att befria oss från allt det som kan vara ett hinder för att ta emot Jesus.

Anden är ständigt i verksamhet i oss. Vi märker det i samvetets röst. Vi märker det genom våra djupaste aspirationer och vår längtan. Det är liksom någon som hela tiden inom oss manar oss, öppnar oss och får oss att gå vidare. Vi ser i Bibeln att vi kan erfara Anden på till synes totalt motsatta sätt. Vid pingsten kom Anden som en stormvind som fick allt att vändas upp och ner. Till Elia kom han som en sakta susning. I vårt eget liv kan det vara som en stor omvälvande omvändelse. För andra kan det vara den stilla susningen som hela tiden finns inom oss. Vi är olika. Vissa tar emot Anden mer som den stilla lågan och andra som den fulla elden.

Det viktiga är att försöka förstå att Anden hela tiden är i verksamhet inom oss. Alltsedan vårt dop är Anden, som Ignatius av Antiochia (ca 35-107) säger, som en stilla röst som säger: ”Kom till Fadern”. Återvänd. Vänd om. Vi får ständigt goda impulser och ingivelser. Vi märker det ofta först efteråt. Vi märker att ibland hade vi möjlighet att säga något gott. Vi kunde ha avstått från att ge efter för vårt humör, men hela tiden är vi ett steg efteråt. Ibland kan vi slå huvudet på spiken, men ofta är det först efteråt vi inser, när vi borde ha gjort något gott. Det är viktigt att öva upp oss, så att vi har detta rådrum. Vi skall själva ge oss rådrum, så att vi hinner ta till oss Andens ingivelser. Ibland räcker det att ta ett djupt andetag och andas in Anden. Om någon har varit riktigt oförskämd kan vi tack var Anden förhindra en dräpande replik. Vi behöver vara medvetna om att vi får impulser och ingivelser från Anden. Det kan vara mycket vardagliga och små ting. Det kan också vara i livets viktigaste ögonblick, när vi måste säga och göra något viktigt och stort. Jesus säger, att när vi dras inför domstolar och synagogor skall vi få hjälp att svara. Men om vi inte har övat upp oss i de vardagliga tingen, är det kanske inte så stor chans att vi hör Anden, när det verkligen gäller liv och död.

Det är vår dagliga uppgift att låta Anden viska till oss, så att vi kan höra susningarna, de små inspirationerna. Det gäller speciellt om vi tycker att vi har ett ganska händelselöst liv. Vi borstar tänderna på morgonen och på kvällen, och sedan händer det inte mycket mer under dagen. Men det finns hela tiden valsituationer. Någon gång kom någon till bikt och sade att hon alltid var i sitt hem, så hon hann aldrig synda. Det är lätt att vi tänker att vårt liv är så händelselöst. Det händer ingenting, och vi har inga möjligheter att göra varken gott eller ont. Men vi har tid, och vi får tänka efter vad vi använder vår tid till. Sitter vi och bläddrar i tidningar eller läser vi Bibeln? Det är lätt att förspilla sin tid på oviktigheter. Sedan har vi då ingenting att bikta! Vi får öva upp mottagligheten för Andens ingivelser och verkligen säga: ”Kom, Helige Ande”. Idag har jag ett jobbigt möte med min chef som jag är mycket rädd för eller idag skall jag gå till bikt. När det kommer något viktigt är det bra att vara förberedd och be om Andens hjälp. Vi behöver öva upp vår mottaglighet, öppenhet och disponibilitet.

På engelska har man ett mycket vackert adjektiv. Man säger att vi skall vara ”responsive”. Vi skall vara som ett svar. Gud talar genom sin Ande och vi skall svara, eftersom Gud är ständigt sysselsatt med oss och har något att säga. Han ger oss något att göra, men vi sitter i vårt hem och det händer ingenting, eller sitter vi på arbetsplatsen och tycker inte att det händer något i vårt liv. Men det gör det. Livet är fyllt av valmöjligheter. Ibland kan det vara ett mycket viktigt val mellan en svår synd och en stor helighet, men för det mesta är det lite neutralt. Det kan handla om det som är bra och det som är bättre. Vi behöver inse, att det har en betydelse vad vi säger, vad vi gör och hur vi behandlar verkligheten. Här brukar jag ta ett exempel från klostervärlden. Man brukar säga att man kan se om någon har en kallelse genom det sätt som hon eller han har att öppna eller stänga en dörr. I de små sakerna visar det sig mer än vi tror.

Livet är fullt av valsituationer, där vi kan få Andens hjälp att välja i Kristi ljus. Vi kan då se att varje människa jag möter är utsänd av Herren. Det är viktigt vad vi säger och gör och vad vi använder vår tid till. Varje dag är ett spännande äventyr, där vi kan välja fritt. Det finns en mängd val vi kan göra, men vi tänker ofta, att det vi gör går av sig självt. Jag borstar tänderna på morgonen och på kvällen och sedan rullar det bara på. Men borstar jag tänderna till Guds ära eller för att få stomatolleendet? Har jag en ren intention med det jag gör? Är jag vänlig bara för att jag skall få ett arv eller är jag vänlig för att jag vill visa Jesu godhet? Vi måste pröva vår intention bakom det vi gör. Vi behöver Andens ljus och impulser.

Det blir lite lättare om vi förklarar Andens verk genom Jungfru Maria. Jungfru Marias roll i frälsningshistorien är ofta att förklara frälsningen och det som Gud gör på ett djupare plan. Vi talar om Jungfru Marias obefläckade avlelse, som innebär att Maria i förskott har fått del av Kristi frälsningsverk. Det betyder att hon är befriad från arvsynden. Arvsynden är ofta det stora hindret för oss. Vi har liksom ett likgiltighetens pansar som gör det svårare för oss att ta emot Andens impulser. Därför säger Johannes av Korset, att tack vare att Maria var befriad från arvsynden kunde hon följa alla Andens impulser och ingivelser. Anden vill ge oss alla inspiration och impulser, men genom arvsynden försvåras impulserna. Det spelar kanske inte så stor roll, hur vi förklarar arvsynden teologiskt, men psykologiskt tror jag, att vi alla är medvetna om, att det finns ett likgiltighetens pansar som gör, att vi inte tycker att det är så viktigt vad vi säger och gör. Vi är avtrubbade i vår förmåga att välja våra ord och handlingar och tror att det inte spelar så stor roll. Men det gör det.

En liten sak kan ändra på allt. Vi kan ibland oroa oss för ett möte med en människa och undra vad hon skall säga och göra. Så kommer hon och säger: ”tack raring för att jag får komma till dig”, fast vi hade väntat något annat. Eller vi själva har förberett något och får plötsligt impulsen att det istället är något annat vi skall säga eller göra. Vi behöver ha urskillningens gåva. En av Andens viktiga gåvor är att vi kan urskilja vad som är Andens röst i vårt liv. Eftersom vi ständigt bombarderas med olika röster och budskap, kan vi tycka att det är svårt att urskilja vad som är Andens röst. Vi har stor hjälp av att identifiera oss både med Jesus och med Maria i vårt liv för att få deras hjälp att urskilja vad det är Anden vill göra i oss. Elisabeth betonar att Anden vill inta oss, ”så att Ordet liksom blir kött än en gång i min själ”, som hon säger. Jag är så djupt förenad med Kristus som det eviga Ordet, att hans Ord ständigt ekar inom mig. Vi skall bli medvetna om att Jesus är det eviga Ordet. Han talar alltid till oss. Anden hjälper oss att förstå vad Jesus vill med våra liv.

Ibland kan det vara bra att under en reträtt tänka efter under vilka viktiga ögonblick i mitt liv jag har erfarit, att det verkligen var Anden som verkade och fick mig att reagera på det. Vi har alla en andlig historia, en frälsningshistoria. Annars skulle vi inte sitta här den här helgen. Då skulle vi sitta på Casino Cosmopol eller spela bridge. Vad är viktigt i vårt liv och hur har vi erfarit Guds nåd? Det är viktigt att vi också kan förmedla det till människor. I vår tid är den enda evangelisation som egentligen fungerar den som sker från människa till människa. Väckelsemöten och stora manifestationer kan ha sin betydelse, men människor som vill bli katoliker säger ofta att de mött någon, det kan också vara ett helgon eller en mystiker, där Guds handlande har blivit tydligt. Det kan väcka en annan människa att öppna sig för Gud. Det kan vara på ett mycket omvälvande sätt, men det kan också vara en liten detalj som plötsligt visar på Guds omsorg och närhet.

Påven Franciskus är mycket angelägen om att alla döpta skall ta på sig uppdraget att evangelisera. Det gäller att tänka efter hur man skall göra det. Att göra det i sin bekantskapskrets utan att vara påflugen är inte så lätt. Om vi verkligen lyssnar till Andens röst, brukar det visa sig att människor kan ta emot någonting av Guds budskap genom oss. Det kan ske om vi har övertygelsen att vi är ett Guds tempel, att Treenigheten bor i oss, att Guds Ord ekar i oss och att Anden finns där. Vi är rustade, även om vi gör bort oss. Vi kan berätta på jobbet, att vi har varit på reträtt och göra folk lite nyfikna. Vi kan inte behålla trons glädje för oss själva. Det betyder inte att vi i tid och otid skall bolla med bibelcitat, men vi får hitta vårt sätt att låta Anden verka. Då behöver vi öva upp tystnaden, för alla viktiga ord föds ut tystnaden.

I Treenighetsteologin talar man ibland om att det eviga Ordets föds ur den eviga tystnad som Fadern är. Sedan är det Anden som sprider detta Ord och hjälper oss att leva av Guds Ord, så att det blir kött i oss och så att vi kan använda oss av hela Jesu mysterium i vårt liv. Då måste vi först präglas om. Vi måste lära oss att öva upp vår mottaglighet, så att vi kan låta Andens inspirationer förverkligas i vårt liv. Det kan hända att vi ibland misstar oss och misstolkar. Vi behöver våga lita på, att det finns en röst inom oss, samvetets röst, som kan hjälpa oss att fatta rätt beslut. Samtidigt fungerar vi lite olika. Vissa människor har lättare att ta till sig detta. Andra kan vara lite skrupulösa. Vi måste lära känna oss själva och också acceptera våra begränsningar och svagheter och tro att Gud arbetar också genom svagheterna och att Gud drar sig till också våra sår. Det finns en bok av författaren Henri Nouwen (1932-1996) som heter ”The wounded Healer” (Den sårade Helaren). Jesus själv har blivit sårad på korset för att kunna identifiera sig med våra sår. Vi får i vår tur identifiera våra sår med hans sår. En helande process inleds, när vi ser att det är bara i Jesus som våra djupaste sår kan helas, de sår som vi helst inte vill se i ögonen. Det kan vara sår från barndomen. Allt det vi bär med oss och som kan göra livet tungt, drar till sig Guds barmhärtighet. Då får vi också ett annat medlidande med andra människors sår, brister och svagheter.

Här kan vi också få hjälp av Jungfru Maria. I den franciskanska traditionen talar man ibland om, att Jungfru Maria på ett speciellt sätt synliggör den Helige Ande. Maximilian Kolbe (1894-1941) säger, att visserligen blev Anden aldrig kött, människa, men i Jungfru Maria blir Andens person och verkan mycket tydliga. Det finns ett andligt släktskap mellan Jungfru Maria och Anden. Maria kan hjälpa oss att förstå hur Anden arbetar, och genom henne kan vi öppna oss för den Helige Ande och hans verk. Elisabeth använder speciellt två beteckningar på Jungfru Maria som kan vara mycket belysande. Hon talar om Maria som Virgo fidelis (den trogna Jungfrun) och Janua coeli (himlens port). Genom sin jungfruliga trohet till Kristus blir hon den port som hjälper oss att träda in i himlen. Genom vår trofasthet och trohet, som vi kan lära av henne, förbereder vi oss också för det yttersta mötet. Men vi gör det här och nu.

Då är vi tillbaka till Elisabeths älsklingsuttryck, in Laudem Gloriae (Gud till pris och ära). Elisabet kallar sig själv en lovprisning av Guds härlighet. Jag är Laudem Gloriae. Hon ser i det sin stora kallelse. Redan här på jorden börjar hon att lovprisa Gud genom allt det hon är. Den Helige Ande hjälper henne och oss att förstå det djupa sambandet mellan livet på jorden och livet i himlen. Här inleder vi vår himmelska karriär. Genom dopet har vi redan fått del av Guds eviga liv som ett litet frö, som skall växa och förvandla oss, så att vi mer och mer lever i lovprisning och förhärligande av Gud. Vi är en homo liturgicus (en liturgisk varelse), som genom allting vill förhärliga Gud. Elisabeth säger, att allt som sker, varje större eller mindre händelse, varje lidande liksom varje glädje, är ett sakrament som ger henne Gud. Vi får ha en sakramental syn på hela tillvaron. Det som sker, alla möten, det goda och det smärtsamma, ja, allt pekar vidare på Gud och har med honom att göra. Det väcker oss att tillbe och lovsjunga honom.

En mycket viktig aspekt som egentligen hela den katolska spiritualiteten betonar, är den allmänna sakramentaliteten, att världen är skapad av Gud, att Skaparen är närvarande, fördold för våra ögon men likafullt verksam i sin skapelse. Allt skapat pekar på Skaparen. Allt det som sker, allt det vi är med om har med honom att göra. När Gud själv blir människa i Jesus Kristus och stiger ner i sin skapelse blir det ännu tydligare. Det blir speciellt utkristalliserat i de sju sakramenten, men det vilar på den allmänna sakramentaliteten, som innebär att hela vårt liv är som ett tecken som pekar vidare. Ett sakrament är ett synligt tecken på osynlig nåd. Det synliga pekar på det osynliga. Skapelsen pekar på Gud. Det finns ett samband med allt det som sker här på jorden och det osynliga. Vi kan möta Gud, tjäna, lovsjunga och efterfölja honom på så många olika sätt. Då öppnar sig oändligt många möjligheter. Den Helige Andes stora uppgift är att väcka oss och skaka om oss, så att vi ser, hör och förstår, att i minsta lilla sak kan det finnas något stort mysterium dolt.

När Elisabeth talar om Anden som en förtärande eld, antyder hon också att elden kan bränna oss. Det kan göra ont. I sitt eget liv, som blev mycket kort, fick Elisabeth bära ett stort lidande genom Addisons sjukdom, en slags tuberkulos som var mycket smärtsam. Hennes inlevelse i Kristi kors och mysterium blev den yttersta prövningen för henne. Vi får också dela något av Kristi kors. Det finns där, och vi erfar det på olika sätt. Det viktiga är inte lidandets intensitet men vilken intention vi har. Vi får i lidandet se Jesu sårade anlete. I vår domkyrka i Stockholm har man nu satt upp en tavla med Jesu sårade anlete. När man står vid altaret ser man en tavla av Erik Olsson som föreställer Kristi sårade anlete. De som sitter i kyrkan ser det inte, men prästen ser det hela tiden för att påminnas om att när han firar mässan är det ett deltagande i Kristi korsoffer. Prästen står i ögonhöjd och får liksom se Jesus i ögonen.

Det lidande vi kan undvika och undgå skall vi undvika. Men livet rymmer alltid oundvikliga lidanden, och då måste vi se det som ett sakrament på Jesu frälsande verk, att vi inte är utlämnade och övergivna. Han är med oss. Det är likadant när vi ber korsvägen under fastetiden och den smärtorika rosenkransen. Vi lider inte bara med Jesus utan i Jesus. Vi ser det allra tydligast i Maria vid korsets fot. På svenska har vi ordet medlidande, men vi har inte ordet i-lidande. Vi talar om empati som egentligen är att lida i. Vi står inte utanför och tittar på som åskådare.

Nutidens stora frestelse är att vara åskådare till livet. Vi ser horribla följder av det vid trafikolyckor, när man står och ser på, filmar och hindrar räddningspersonalen att komma fram. Vi är så vana vid att sitta och titta på en skärm, en TV-skärm eller en internet-skärm, att vi tror att allting bara är att titta på, att vara åskådare istället för att vara medagerande och medaktörer. Så kan det också bli med lidandet. Man frossar i skjutningar och ser hur människor plågas. Man diskuterar om det är bra att visa allt detta lidande. Risken är att det kan bli underhållning. Man visar oss svälten i Afrika eller ett koncentrationsläger, och sedan är det en revy där man hoppar omkring och viftar med benen. Allting blir likgiltigt. Det blir underhållning. Vi sitter och tittar på, när livet rullar förbi. Folk ingriper inte då någon misshandlas på bussen. Då tar de fram sina mobiler men ringer inte till polisen utan filmar istället. Det finns en tendens i vår tid att bli åskådare, att bara titta på. Man vill få en fin bild av en våldtäkt. Det finns en tendens att se på och vara åskådare till allt det som sker. Då blir det en total kontrast när vi talar om Maria vid korsets fot som lider i sin Son. Vid en dödsbädd till en anhörig eller ett svårt sjukt barn, lider vi i någon och inte bara med. I-lidande är något som saknas i en tid, där man bara tittar på och är åskådare. Det är viktigt att leva sig in i andras lidande. Vi får inte drunkna i lidandet. Det är naturligtvis för någon som ständigt arbetar med lidande människor svårt att hålla balansen mellan ett äkta ilande eller att drunkna och gå under. Här är vi olika.

Jag vill gärna införa också ett annat ord, ordet i-varo. Vi har orden frånvaro, närvaro och tillvaro. Men vi har inte ordet i-varo. Treenigheten har i-varo i oss. Den treenige Guden bor i oss genom nåden. Elisabeth sammanfattar och säger: ”Gud i mig och jag i honom, det är mitt liv”. Gud lever i mig genom dopet, och jag försöker under hela mitt liv att leva i honom: Här passar verkligen ordet i-varo. Det blir genom Andens hjälp mer intensivt att tala om i-lidande och i-varo än att bara tala om medlidande eller om att vara med. Vi ser i den Allraheligaste Treenigheten att de gudomliga personerna lever i varandra, det man kallar perichoresis på grekiska, att de förflyttas in i varandra. Människor som älskar varandra drömmer om att komma varandra så nära att de går in i varandra. Vi kan inte göra det på samma sätt som de gudomliga personerna som är ett till naturen men tre till personerna. Vi tror att vi en gång i evigheten skall komma Gud så nära, att vi får se honom sådan han är, att vi får leva helt i honom. Här nere är det fortfarande något av ett avstånd, men det är samtidigt en längtan, en dröm efter att komma Gud ännu närmare, att vara ännu mer indragen i hans liv. Det lilla ordet i-varo uttrycker något som finns tillfullo i Gud, där de gudomliga personerna lever i varandra. Vi kan mer och mer öva upp i-varon här på jorden, men det fulla förverkligandet väntar oss på andra sidan. Samtidigt får vi inte ge upp utan säga, att vi verkligen vill träda in i Herren, att vi vill bli kvar i honom eftersom han lever i oss.

Den sista lilla meningen kan sammanfatta hela Elisabeth av Treenighetens budskap, ”Gud i mig, jag i honom”. Det första är nåden, gåvan. Genom mitt dop är jag bebodd av Gud. Jag är inte tom och ihållig inom mig, säger Teresa av Avila, för Gud lever i mig. Jag kan känna mig tom. Människor säger ofta att de känner sig tomma, något som kan vara bra, för då kan de bli uppfyllda av Gud. Känner de sig uppfyllda får han inte plats. Vi kan se på tomhet från två håll, som tomhet från något eller tomhet för något. Tomhetskänslan har ett stort budskap. Ingenting utom Gud kan till fullo tillfredsställa oss. Jag kan spela bridge eller vara på golfbanan hela dagen. Jag kan titta på min mobil från morgon till kväll, men det kan inte fylla mig, för det kan bara Gud. Sedan kan det hända att jag ibland sätter mig och spelar bridge eller golf en stund, men om det blir någonting annat än Gud som fyller mig helt, då kommer tomhetskänslan och jag vill ha mer och mer av något som aldrig kan fylla min längtan.

Det är det som konsumismen bygger på, den ideologi som ofta präglar vårt samhälle utan att vi riktigt har tänkt på det. Vi ser då på tillvaron som något vi skall konsumera. Vi konsumerar varor, tjänster och underhållning. Då är risken att vi också konsumerar människor. De finns bara till för att tillfredsställa oss ett ögonblick, och sedan kastar vi dem åt sidan och vill ha något annat och häftigare. Konsumismen skapar ett ständigt missnöje. Det finns alltid något bättre. Man vill ha ny bil eller ett nytt semestermål.

Då måste vi höja varningsflaggan också på det andliga planet, för även där kan vi konsumera. Nu har jag varit på en reträtt och snart skall jag åka på en annan reträtt. Nu skall jag läsa den och den boken. Vi måste vara medvetna om, att vi alla kan bli frestade att konsumera också andlighet. Allt har att göra med vår intention. Är det Gud jag vill behaga, glädja och lovsjunga, eller är det mina andliga behov jag vill tillfredsställa?  Här behövs verkligen en urskillning.  Jesus har varnat oss för fariséernas frestelse, som kan smyga sig in. Det är lätt att ta över världens mönster utan att vi märker det.

Återigen vi får lita på att den Helige Ande ständigt arbetar inom oss och väcker oss på nytt, när vi hotar att gå ut på hal is. Vi är ständigt föremål för Guds oändliga barmhärtighet. Vi måste då lära oss att lyssna, känna igen och ta till oss. Vi måste medvetet rena vår intention, försaka oss, ja, ta till oss hela den asketiska delen av det kristna livet som vi ofta har svårt för. Vi skall efterfölja en korsfäst Herre, ta på oss det lidande vi inte kan undgå och stå ut med de små förtretligheterna. Det kan vara småsaker som avgör det stora i vårt liv. Vi måste våga lita på att vi ständigt är föremål för Faderns barmhärtiga kärlek. Vi är ständigt infogade i den djupa föreningen med Kristus, och den Helige Ande är ständigt verksam med sin förtärande eld. Vi erfar det inte alltid som behagligt, trevligt och mysigt. Ibland kan vi känna en tomhet och ibland känner vi inte någonting alls. Vi måste lära oss att lita på den sakta susningen, den svaga men bestämda rösten: Kom till Fadern, efterfölj mig. Vi ber återigen med Elisabeths egna ord om nåden att verkligen förbli ständigt öppna för allt det Gud vill ge oss.

O du, o min Fader, böj dig ned över din ringa skapade varelse. Se i henne inte något annat än din älskade Son, i vilken du har allt ditt behag. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.