Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag IV

Vi börjar med en kort text av Teresa (1515-1582) som man hittade efter hennes död.

”Inget får skaka dig, inget förskräcka. Allting skall klarna. Gud är densamme. Vänta och vaka. Allt skall du vinna. Den som har Gud kan ingenting sakna. Gud ensam räcker”. I Faderns och sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Det är inte så mycket om Teresa själv vi skall tala, utan vi skall se hur hon kan hjälpa oss att komma in i den ständiga föreningen med Jesus Kristus. De heligas stora nådegåva och vänskapsgest till oss är att de vill ge oss det viktigaste i livet: den djupa, innerliga och unika gemenskapen med Gud i Kristus. Jesus sade till sina lärjungar: ”Jag kallar er inte längre tjänare utan vänner” (Joh 15:15). Denna vänskap måste vi skolas in i och ta till oss. Vi måste då komma ihåg, att bara för att Jesus säger så, betyder det inte, att vi inte längre är tjänare, utan tvärtom. Tjänandet är en del av vänskapen. Gud förblir Gud. Jesus förblir universums Herre, världens Herre och Domare, men just därför är det så unikt och omskapande att han också vill vara vår vän, att han, den Högste, inte tvekar att bli människa för att visa att vi skall komma honom närmare, också på det rent mänskliga planet.

Det första vi skall se på är, hur vi kan ta till oss erbjudandet att ständigt få leva i Jesu närhet och vänskap. Vi är faktiskt redan där. Genom dopet är vi redan Jesu vänner, infogade i hans mysterium. Men mer och mer kan vi också på det medvetna planet ta till oss att hela vårt liv är ett liv i, med och för Kristus. Det kan vara till hjälp att lära oss en teologisk fackterm, det vi kallar den sakramentala frälsningsekonomin. Begreppet kan låta torrt, men egentligen innebär detta det mest levande man kan tänka sig. Ett sakrament är ett synligt tecken på Guds osynliga nåd. Allt det synliga, det vi ser och tar på, hela skapelsen är ett tecken på Skaparen. I katekesen frågades det tidigare, varför Gud har skapat världen. Svaret var att allt som finns till skall utstråla hans härlighet och vittna om honom.

Enbart att vara skapad innebär att stå i relation till den som har skapat oss. Allting talar om Gud. Det är inte så svårt att tro detta på sommaren, när det är så vackert i naturen. Det är svårare när det blir november och dystert, när livet går i moll. Ändå får vi tro att vi verkligen lever i en gudomlig miljö. Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955) säger, att allt det som finns till kan på ett eller annat sätt hjälpa oss att komma Gud nära och växa in i en relation och vänskap med honom.

Det blir ännu mycket tydligare, när Gud själv blir människa, när Gud av så stor kärlek till oss vill bli oss lik och tar på sig vår verklighet, lever, lider, dör som vi för att också uppstå som vi också är kallade att få göra. Hela Jesu frälsningsmysterium vittnar om Guds omsorg, kärlek och vänskap till oss. Han gör det för vår skull, pro nobis. Inkarnationen, påskmysteriet och allt det vi vet om Jesu liv och budskap går ut på att vi skall förstå hur oändligt älskade och efterlängtade vi är och då också tro att vår personliga historia är en frälsningshistoria. Det kan ibland vara det allra svåraste att tro, att min lilla, kanske jobbiga och solkiga, historia är ett uttryck för att Gud träder in där för att frälsa mig, ja, just där jag lever. Det är inte någon annanstans i en idealisk drömvärld som jag möter Gud. Det kanske är den största frestelsen att tänka, att om jag vore som Teresa av Avila eller som Johannes av Korset (1542-1591), då vore det lättare att ta till sig denna vänskap. Nej, det är flykt och dagdrömmeri, en frestelse. Det är, som vi säger på svenska, ”lilla jag”, i min utsatthet, med det som är gott, med det som är ont och med det som jag frambär, som Jesus Kristus vill och håller på att frälsa. Det som sker i mitt liv återspeglar Guds försyn och omsorg. Det är ännu svårare att tro att det inte bara är alldagliga ting eller människor som ställer till det för oss, utan att Gud verkar tvärsigenom allt detta.

Det är något oerhört att verkligen ta till sig insikten att min historia är frälsningshistoria, att Guds perspektiv är större än mitt. Allt det som sker, vare sig det beror på naturliga eller mänskliga orsaker, kan inte kan dölja att Gud hela tiden håller på att finputsa sitt verk, sitt mästerverk, ”lilla jag”. De heliga kan lära oss att förstå, att vår historia inte är en räcka likgiltigheter eller tillfälligheter. Det kan tyckas så, eftersom mycket beror på sekundära orsaker, men bakom finns ett helhetsperspektiv: Guds perspektiv, Guds skapande och frälsande nåd, som kan använda allt i vårt liv för att komma oss nära. Nåden är inte bara behaglig. Det är inte bara det som är underbart och vackert som kan ge oss Guds nåd. Den största nåden av allt får vi genom Kristi kors, då Gud vänder den största förbrytelse till den största nåd.

Vi vet det rent teoretiskt, men konkret, praktiskt tar det tid för oss att inse, att det som är min historia, min livshistoria hjälper mig att förstå Guds kärlek och vänskap. Bakom allt finns en Regissör som kan använda även mänskliga tillkortakommanden, mänsklig synd för att det goda skall ske. I påsknattens Exultet sjunger man om den lyckobringande skulden som blir orsak till frälsning. Att det är så ser vi varje gång vi går till bikt. De gåvor vi kommer med till Gud är synder, misslyckanden, svek och allt det förvandlas till nåd. Det är den sakramentala frälsningsekonomin som vi lever i. Gud vill genom den skapade verkligheten komma oss nära. Vi försöker då besvara Guds handlande genom att växa i kärlek och överlåtelse till honom.

Samtidigt vet vi att den livskonsten är bland det svåraste av allt att lära sig. Så länge allt är någorlunda bra, kan vi tycka att det låter vackert. Men när prövningarna, svårigheterna, motgångarna, problemen och konflikterna kommer in, är det mycket svårt att tro att Gud kan arbeta också genom det. Men Jesu eget liv och helgonens liv visar att det är så. Så småningom kan vi lära oss att se, att det också kan vara så i vårt liv, om vi då inte fastnar i bitterhet och slutenhet i oss själva. Frestelsen finns alltid att fastna i missnöje, bitterhet och inte våga lita på att det som Teresa säger är sant: ”allting skall klarna. Inget får skaka dig, inget förskräcka”. När det är som värst är det ofta svårt att se det. Vi kan inte hurtfriskt bara stämma in med Teresas ord utan vidare, utan det är en process som vi också måste unna oss.

Ändå är det oerhört viktigt att försöka övertyga oss själva om att Gud vill vårt bästa. Han vill leda oss genom öknen in i det förlovade landet. Han vill genom korset leda oss fram till uppståndelsen. Den miljö och atmosfär han har gett oss är vårt liv, vår livshistoria, det alldagliga, det vi är med om på det inre och yttre planet. Vi skulle gärna vilja att det vore någonting annat, någonting rosenrött, idylliskt och perfekt. Ingenting är fullkomligt under solen, men allt håller på att fullkomnas. Det är här mitt emellan dessa två poler, som vi hamnar. Vi är sårade genom arvsynden och hela vår värld är präglad av detta, men det är en värld som håller på att finputsas, renas och frälsas, och vi är med i det skeendet. Det betyder att Gud kan använda allt det synliga för att göra sin osynliga kärlek och vänskap tydlig för oss. Vi vet det och har hört det många gånger, men vi glömmer det gång på gång.

Därför behöver vi vänner som påminner oss om det. Det är helgonens, mystikernas och de vanliga smålänningarnas uppgift i vårt liv, för vi är alla kallade till helighet och vi kan alla förmedla något av den till varandra. Därför måste vi också se med vördnad på varandra och se att Gud använder andra människor för vår frälsning. Skapelsen består inte bara av snälla djur, vacker natur, utan också av alla de människor som vi ibland kan frestas tycka göra det lite jobbigare för oss, och vi är själva en av dem. Att våga tro att andra människor som Guds skapade varelser förmedlar något av honom är mycket viktigt, men inte alltid så lätt att ta till sig. Vi som kristna, som lemmar i Kristi kropp, har på ett ännu tydligare sätt fått den sakramentala värdigheten att förmedla Gud till varandra.

Vi skall försöka se hur Teresa av Jesus kan hjälpa oss att förstå att det är så. Samtidigt är det mycket viktigt att vi, när vi ser på hennes liv, historia och budskap, försöker se vad det kan hjälpa oss att förstå om vår egen person och historia. Äkta mänsklig vänskap innebär att vi hjälper varandra att leva i Guds närvaro, till Guds ära, i Guds vänskap och att vi inte gör det besvärligare för varandra. Ibland har vi ett intryck att vi människor, som är skapade för att stödja och hjälpa varandra, tycks göra allt vi kan för att det skall bli jobbigare för varandra. Det är det vi på teologiskt språk kallar ursynden. Vi vill så väl, men ändå det blir så galet. Också i detta verkar Guds nåd och Guds frälsning. Teresa kan hjälpa oss att hamra in i vårt inre vissheten om att Gud vill oss väl. Han vill leda oss allt djupare in i kärleksrelationen med honom. Allt det som sker, kan hjälpa oss därhän. Det tar tid att smälta, men därför är det viktigt att försonas med sin historia, försonas med det som varit, med andras sätt att behandla oss och med vårt sätt att leva. Försoningens sakrament vill hjälpa oss att komma till försoning med oss själva, med andra och med Gud.

Det finns något av Job i oss alla som får oss att brista ut: Herre, varför behandlar du mig så? Det är också en del av vår bön. Det är mycket viktigt för oss väluppfostrade svenskar att vi ibland kan brista ut i sådana böner som vi ser i psaltarpsalmerna. Vi får aldrig glömma att psaltarpsalmerna är just en skola i vänskap och att vi också kan utrycka vår vrede, vårt missnöje i vår bön. Vi behöver inte alltid vara vattenkammade och väluppfostrade i vår bön. Om vi kan tala med Gud om allt det som finns i vårt hjärta, kan det blir en process som gör att klagosång blir lovsång, något som vi ser så många gånger i psaltarpsalmerna. Det börjar med: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” eller ”Varför låter du mina fiender triumfera?”, och till sist blir det till lovsång. Det kan vi också se eller borde kunna se i vårt eget liv. Vi kan bearbeta livets avfall, allt det vi inte vill veta av, världens synd, all orättfärdighet i världen, våra egna misslyckanden, hela baksidan och se, att det är just det som Jesus har kommit för att frälsa.  Det är oss han håller på att arbeta med. Vår livshistoria är frälsningshistoria. Hela tillvaron är sakramental. Allt pekar vidare och visar oss att Gud håller på att skapa, omskapa, förvandla, frälsa. Det är ett ständigt skeende som uttrycker Guds vänskap och kärlek till oss och just till oss. Det är viktigt att vi möter Gud i vår egen historia och miljö, i vår egen person.

De heliga döljer inte Gud för oss som man ibland får för sig. De tar inte ifrån oss något av den uppmärksamhet och kärlek, som vi är skyldiga honom, utan de förtydligar, accentuerar, hjälper och stöder.  Vi får inte fastna vid dem, binda oss vid dem utan låta dem leda oss in i gemenskapen med Jesus Kristus. Det är på det sättet vi nu skall möta Teresa av Jesus, som föddes för femhundra år sedan i Avila eller utanför Avila. Man upptäckte för inte så längesedan att hon var av judisk börd. Hennes farfar var en judisk köpman i Toledo som lät döpa sig men sedan gick tillbaka till judendomen och sedan kom tillbaka till kristendomen. Teresa tillhörde den grupp som i Spanien kallades conversos. 1492 utvisades alla judar ur Spanien. Det var en mycket tragisk epok. En del judar blev kvar och lät döpa sig, av övertygelse eller av rädsla. Kung Juan Carlos bad år 1992 judarna om förlåtelse för att de blivit utdrivna ur landet femhundra år tidigare. Händelsen inspirerade några präster i Svenska kyrkan att söka förmå Sverige att be katolikerna om ursäkt för att de hade utvisats år 1617. Historiska synder och övergrepp kan alltid gottgöras. Det onda som vi själva har gjort kan förlåtas, bli nåd. Det som har skett i historien kan också bli orsak till försoning och ny början. I Teresas skrifter kan man inte se några direkt anspelningar på det judiska ursprunget, men vissa små tecken kan man se. Hon lät t.ex. välgörare av judiskt ursprung begravas i hennes kloster, trots att andra hade motsatt sig detta. Flera av dem som hade hjälpt henne att bygga kloster tillhörde gruppen av conversos som inte alltid var så väl sedda i Spanien på den tiden. Annars märker vi inte mycket av detta faktum utåt, medan andra menar att man inte kan förstå hennes djupa personlighet utan den bakgrunden. Teresa såg sin kallelse att förverkliga det som vi också ser i det gamla förbundet: människans kallelse att leva till Guds ära i den värld där hon är satt.

Teresa växte upp i en from familj med många syskon. Föräldrarna skildrar hon på ett mycket åskådligt sätt. ”Min far var en man av stor kärlek till de fattiga och barmhärtighet mot de sjuka och även mot tjänarna. Den var så stor att ingen kunde förmå honom att hålla slavar, till den grad ömkade han sig över dem. En gång, när han hade en slavinna som tillhörde en av hans bröder i sitt hus, behandlade han henne lika väl som sina egna barn. Han sade att så länge hon inte var fri hyste han ett medlidande som inte var att stå ut med. Han var mycket sanningskär, och aldrig hörde man honom svära eller baktala någon. En man av den mest fläckfria heder”. ”Min mor hade likaså många dygder och var under hela sin levnad hemsökt av svåra sjukdomar. Hon ägde den mest fulländade ärbarhet. Fastän hon var mycket vacker fanns det ingen antydan om att hon fäste minsta vikt vid den saken, ty när hon dog vid bara trettiotre års ålder hade hon redan börjat klä sig som en äldre kvinna. Hon var mycket fridsam och hade ett synnerligen gott förstånd. Under den tid hon levde utsattes hon för hårda prövningar. Hon fick den mest kristliga död”.

Här har vi Teresa i ett nötskal. På svenska finns nu nästan allt hon har skrivit översatt utom en del av hennes brev och dikter. Det är möjligt att möta henne på ett mycket nära sätt, eftersom hennes skrifter finns tillgängliga. I år kom en sista volym ut med hennes ”Själens rop till Gud” och ”Andliga redogörelser” och dessutom en biografi. Fastän Teresa levde för så länge sedan är det möjligt att möta henne på ett mycket tydligt sätt genom hennes skrifter. Sedan är det en annan sak att hon kommer från en annan kulturkrets och en annan tidsålder. Allt kanske inte är så lätt att förstå. Men eftersom hon är så mänsklig och öppenhjärtig, kan vi ändå möta henne på ett tydligt sätt. Redan som barn hade hon längtan efter att möta Gud. På den tiden hade man en öppenhet för evigheten, något vi ibland har förlorat i vår tid. Hon berättar att hon redan som barn tillsammans med sina bröder älskade att upprepa orden para siempre, para siempre, för evigt, för evigt. Evighetsperspektivet var mycket levande på den tiden. Naturligtvis kunde det vara överdrivet och leda till en viss fatalism, men ändå behöver vi evighetsperspektivet för att stå ut med livets små motgångar och besvärligheter. Det är en befrämjande kraft för att stå ut med livet här på jorden. Vi får lite distans till livets motgångar, svårigheter och glädjeämnen, när vi verkligen har detta evighetsperspektiv. Evigheten är egentligen något vi får ta ut i förskott varje nu-ögonblick. Varje dag vi lever, varje ögonblick är ett möte med Gud och får något av evighet över sig. När vi ser Guds skönhet återspeglad i naturen, kommer vi honom lite närmare, om vi har en öppenhet mot evigheten. Det är inte för att fly från en jobbig tillvaro, utan det är för att fördjupa perspektivet på nuet man lever i ett evighetsperspektiv. Det är lite svårare för oss i vår tid att ta till oss para siempre, para siempre, men det kan vara bra att upprepa för evigt, för evigt, när det går riktigt galet på börsen eller på jobbet. Det har en mentalt hälsobringande effekt, men det viktigaste är att öppna sig för Gud.

Vi måste komma ihåg att Guds dimension är evigheten. Varje gång vi närmar oss honom nuddar vi vid evigheten. Evigheten kommer in i mitt liv. Vi ser det speciellt i bönen till Gud. Teresa säger: ”genom att jag så ofta uttalade dessa ord har Herren redan i min spädaste ålder skänkt mig bestående intryck av sanningens väg”. Evighetsperspektivet förstärker vår öppenhet för det vi kallar sanningens väg, att vi är på väg in i den fulla sanningen, så att vi inte fastnar i detaljer, vid det som drar oss bort från sanningen, som det så ofta är. I vår tid är det lite svårare, eftersom vi hela tiden överöses med onödiga intryck. Det är det som reklamen mycket bygger på. Hela tiden överöses vi med onödiga intryck som gör att vi inte riktigt ser sanningens väg, men det är ändå möjligt att göra det.

Redan som barn lärde sig Teresa att förstå uttryck som evighet och sanning. Det var så mycket som var inriktat på Guds verklighet att hon inte kunde undgå att ta till sig detta. Teresa var redan som barn mycket företagsam och hade mål i munnen och hade klart för sig att hon hade en uppgift och en kallelse i livet. Två små episoder från barndomen är mycket tydliga och anger riktningen för hennes liv. Det första var att hon hade hört talas om att människor blev martyrer för sin tros skull, något som sker också i vår tid. Hon fick en längtan att bli martyr för Jesu skull. Eftersom hon hade en mycket stor övertalningsförmåga lyckades hon få sin lillebror Rodrigo med på äventyret. De små begav sig av på vägen. De hade hört att det fanns något som hette morernas land. Morerna var på den tiden mycket närmare Spanien och hade funnits där ganska länge. Teresa ville ge sitt liv för Kristus. Vi kan tycka att det låter lite överspänt, men kärleken till Jesus måste uttryckas i att vi vill ge oss hän. Vi vill överlåta oss och, om så visar sig nödvändigt, ge vårt liv för Kristus. Det yttersta beviset på en vänskap är att vi hellre ger vårt liv än låter den andre offra sitt liv. Teresa var mycket medveten om att hon ville ge sig helt till Jesus. Men Teresa och hennes bror kom inte så långt, eftersom det kom en släkting och fångade upp dem. Om man inte kan bli martyr kan man bli eremit. Teresa och hennes lillebror började då bygga eremithyddor, men stenarna rasade ner. Också det föll platt till marken.

Men dessa två grundtankar finns kvar hos Teresa och mognar så småningom fram till att hon vill bli martyr på ett oblodigt sätt i klosterlivet. I traditionen har man alltid sett klosterlivet, ordenslivet, som ett oblodigt martyrium. Det dagliga livets små offer skall uttrycka att vi vill vara Jesu vittnen. Dessa tankar gror sakta men säkert inom henne. Att bli eremit är att leva bara för Gud. Han betyder allt. Den tanken gror också hos Teresa under ungdomsåren.

Här ser vi hur viktigt det är att barnen redan tidigt öppnar sitt hjärta för Gud. Vissa i vår tid säger, att barnen är som ett vitt ark, där vi inte får skriva någonting, och att barnen inte har rätt till religion, att ta emot budskapet. Samtidigt vet vi att vårt framtida liv tecknas redan tidigt. De grundlinjer som barnet tar till sig finns ofta kvar på gott och ont. Att då hjälpa någon att öppna sig för Gud redan i späd ålder är mycket viktigt. Att få goda intryck, att få ta emot det som är sant, äkta som barn är viktigt men också svårt. I vår tid ser vi hur svårt det är att ge barnen det som tidigare var så naturligt: en kristen fostran. Många föräldrar kämpar, men de ser hur svårt det är, eftersom miljön, atmosfären tycks göra det svårare. Ändå får vi tro att det är möjligt att hjälpa en ung människa att ta emot Guds kärlek och nåd.

Teresas barndom kan hjälpa också oss att se hur vi i vår barndom fick ta emot de första intrycken av Guds kärlek och vänskap i Kristus, de frön som senare har grott. De som inte mötte Gud som barn kan genom andra människor få erfara kärlek och omtanke som senare kan få dem att längta efter den fulla kärleken, den fulla sanningen. Allt det vi fick ta emot som barn, gott som ont, verkar inom oss. Att hjälpa människor att sortera bort det som inte var bra och koncentrera sig på det som var gott är viktigt. Det kan ske på olika nivåer, andligt, psykiskt och mentalt. Det är viktigt att komma ihåg att min frälsningshistoria började i vaggan eller i barnvagnen. Allt det vi har varit med om präglar oss. Det kan vara smärtsamma och svåra ting, men allt detta måste bearbetas i Guds ljus. Det kan vara goda frön som har såtts som måste upptäckas. Jag får lita på att min barndom, min uppväxt är en del av min frälsningshistoria.

Sedan kom tonårstiden för Teresa, då hennes kristna tro tycktes sättas på prov. ”Jag började klä mig fint och söka väcka behag genom att ta mig bra ut. Stor omsorg ägnade jag åt händer och hår och parfymer och alla slags fåfängligheter som jag kunde komma åt för detta ändamål, och de var många, ty jag var mycket nyfiken av mig. Jag hade ingen dålig avsikt, för jag ville ju inte att någon skulle förtörna Gud för min skull. Många år varade denna min överdrivna omsorg om att hålla mig fin och snygg och ägna mig åt sådant som jag då inte ansåg vara syndigt … Jag hade några manliga kusiner … Vi var alltid tillsammans. De tyckte mycket om mig, och jag talade med dem om sådant som de tyckte om. Jag lyssnade till deras framgångar på det romantiska området och andra barnsligheter, som var allt annat än goda. Och vad värre var: själen fick smak för sådant som skulle leda till allt detta onda.”

Som för de flesta andra tonåringar kom en tid av uppbrott, nya intryck. Allt möjligt kommer in i själen och måste sorteras. Ingen undgår det. För Teresa var det också en brytningstid. Men som vi ser höll hon fast vid grundtanken att hon inte ville att någon skulle förtörna Gud för hennes skull. Hon ville inte vara någon annan till fall på hans eller hennes väg till Gud. Det är en viktig tanke att vi har ansvar för att inte andra skall avlägsna sig från Gud eller genom oss vända honom ryggen. Vi har ett ansvar för andras frälsning och andras möjligheter att möta Gud. Att fortsätta att ägna stor omsorg åt händer, hår och parfymer kan för vissa personer vara nödvändigt för att pigga upp en dyster tillvaro, men det får inte bli livets innehåll.

Teresa hamnade i en inre dragkamp. En mycket stor del av hennes liv gick ut på att kämpa för att bevara sin inriktning på Gud. Hon var en mycket charmerande person. Hon hade många goda sidor, som gjorde att människor var intresserade av henne. Samtidigt kände hon längtan att ge sig helt till Gud.  Först kände hon avsky för tanken att bli nunna. Men så småningom kom hon fram till en slags kompromiss. Hon sade att hon inte ville till helvetet och då var säkraste vägen att gå i kloster. Det låter lite magert som kallelsemotiv. För Teresa blev det i alla fall det första fröet till hennes djupare kallelse att hon ville välja Gud och såg att det säkraste sättet var att gå i kloster.

Trots att fadern var from, var han inte riktigt med på noterna. Det är ganska typiskt. Även föräldrar som har bett att deras barn skall bli präster eller nunnor i alla år, blir, när det sedan kommer till kritan, inte alls så glada. Det är så med oss människor, att när Gud kommer lite närmare, blir det ibland lite för nära. Vi får räkna med att även om vi ber om stora ting, så blir det lite jobbigt när Gud hör våra böner. Teresa kom till Inkarnationens kloster i Avila, ett karmelitkloster som rakt inte stod på höjden av andlig utveckling. Vi får inte glömma att det var under senmedeltiden och övergången till en ny tid då förslappningen var stor i många kloster. I det här klostret levde man ungefär som i samhället. Systrar från rika familjer fick finare bostäder i och kunde till och med ha med sig tjänstefolk. De som var fattiga levde i fattigdom. För oss är det nästan obegripligt att man inte hade egendomsgemenskap, som vi ser som väsentligt för ordenslivet, utan att samhällets skillnader återspeglades också inom klostrets murar.

Teresa fick som en av sina viktigaste uppgifter att dra in allmosor till klostret. Man var beroende av hjälp utifrån. Eftersom Teresa var en mycket charmerande person fick hon tillbringa många timmar i samtalsrummet för att tala med rika välgörare som förväntades ge klostret allmosor. Vi kan tycka att det var en mycket ytlig klostertillvaro, men samtidigt fanns inom Teresa en längtan efter att ge sig till Gud på ett djupare plan. Nästan under tjugo år pågick en dragkamp inom henne mellan den totala överlåtelsen och det mer ytliga, utan att hon fördenskull gjorde några större synder. Men hon satt fast i en ytlig medelmåttighet. Bara för att man får en klosterdräkt innebär det inte, att man blir ett fullfjädrat helgon. Eller tvärtom, bara för att man lever i världen och klär sig fint och moderiktigt betyder det inte att man är ytlig. Det är inte kläderna som gör personen utan det viktiga är hjärtats omvändelse. För vissa människor tar det längre tid att nå fram till hjärtats omvändelse, för några kan det pågå ända fram till dödsögonblicket. Vi människor är så olika. Samtidigt vet vi att det alltid knackar på hjärtats dörr och att knackningarna är ett slags sakrament på Guds tilltal. Gud kan använda allt som knackning.

Teresa tillhör de mystiker som man brukar kalla ”light on”. De hör saker, ser saker och de upplever saker. Andra mystiker brukar man kalla ”light off”. De hör, ser och erfar ingenting, utan allt sker på en djupare nivå. Teresa fick ofta visioner och lokutioner.  Redan under den här tiden fick hon t.ex. se en stor padda som plötsligt dök upp i klostret. Man såg aldrig några paddor där, men hon tolkade visionen som att helvetet knackade på dörren. Gud sände till henne paddan för att hon skulle omvända sig. Men paddor räckte inte riktigt till!

Det som hjälpte Teresa var inte en inre bild utan en yttre. Det var en bild som hade ställts upp i systrarnas kor av Jesus vid gisselpelaren, Jesus som var full av sår. Den bilden skakade om henne så djupt i hennes inre att hon förstod att nu måste hon ta ställning. Nu måste hon verkligen satsa allt på vänskapen med Jesus Kristus. Det var mötet med Jesus, den lidande, den älskande Jesus som väntade på hennes svar och överlåtelse, som blev det avgörande. Det var inte rädslan för helvetet utan det var det personliga mötet med Jesus Kristus.

Det är viktigt att komma ihåg för oss att det enda som kan locka fram vår djupaste kärlek och överlåtelse är att vi tar emot Jesus Kristus i hela hans härlighet.  Jag förstår att det var för min skull Jesus utstod allt det svåra. Det var för min skull han blev människa, levde, dog och uppstod för att vinna min vänskap, så angelägen är han om mig. Vänskap bygger alltid på ömsesidighet. Jesus längtar efter min kärlek, efter att jag skall trösta hans hjärta, att jag skall ta ställning, att jag skall se mer till hans bästa än mitt eget. Han vill att jag skall ta emot honom som min vän, att jag skall ta emot erbjudandet om vänskap och visa det i mitt liv genom ett mer hängivet, mindre själviskt och självupptaget liv. För några är det en stegvis process. För andra handlar det om det allt omvandlade ögonblicket. I vår svenska tradition talar man om att bli frälst. Speciellt i frikyrklig miljö brukar man vara mycket säker på att det var just ett bestämt ögonblick, ett speciellt omvändelseögonblick. I Katolska Kyrkan tror vi att frälsningen hela tiden fördjupas, går djupare och djupare. Men det finns vissa ögonblick, vissa mötespunkter som är tydliga hos vissa människor. För Teresa var detta ett av de viktigaste ögonblicken. Det byggde på att hon redan tidigare hade tagit steg för steg. Men hon hade fastnat lite i det ytliga, medelmåttiga, något som faktiskt är det vanliga för oss kristna, att vi hamnar i ett slags vakuum, ett slags medelmåttighetens mysighet, där vi inrättar oss rätt väl och tycker att vi gör i alla fall ingenting ont. Sven Stolpe (1905-1996) karakteriserade en sådan människa på ett mycket träffande sätt: ”Det var inget ont i henne – och ingenting annat heller”. Det låter väldigt dystert. Men så hopplöst är det inte.

Det är viktigt att ha tillit att Jesus håller på att frälsa mig ögonblick för ögonblick. Det är inte hopplöst. Jag behöver inte fastna i medelmåttighetens kärr. Jag sugs inte automatiskt ner i ytlighet och ständigt sökande efter tidsfördriv, ett av språkets farligaste ord som om tiden bara är till för att fördrivas genom ytligheter. För många människor är det nutidens stora tragik att man hoppar från ett tidsfördriv till ett annat. Det kan vara trevliga saker: först golfsemester, sedan långsemester, sedan storstadsweekend.

Teresa mötte nu Jesus på ett djupare plan. Hon kände honom dessförinnan, men hennes hjärta var delat. Den insikten är mycket viktig att ha för att förstå. Mitt hjärta är delat. Jag har viss längtan till tidsfördriv. För vissa är det manikyr och för andra är det golf eller bingo. Det är inget fel på det i och för sig, men när det tenderar att ta överhanden, när det binder mig och jag fastnar i det, är det något som hotar mig.

Från denna tid fortsätter Teresa målmedvetet sin väg till Jesus. Hennes liv var också fyllt av sjukdomar under den här tiden ”Efter två månader hade medicinerna nära nog tagit livet av mig och den hjärtsjukdom jag kommit för att få bot för blev bara värre och värre. Ibland kändes det som om mitt hjärta slets sönder av skarpa tänder, så att jag var rädd för att bli galen. Jag var alldeles kraftlös (jag kunde ingenting äta, bara dricka en smula med största avsmak), led av en beständig feber och blev helt förstörd av att man gav mig laxermedel varje dag under en månads tid. Jag var så utbränd att nerverna drog ihop sig under så outhärdliga smärtor att jag varken dag eller natt fick någon ro; ja, mitt svårmod kunde inte vara djupare … Jag tror att min längtan efter att bli frisk gick ut på att jag ville leva i ensamhet för att ägna mig åt bönen så som jag var van”.

Teresa tolkar sin sjukdom i perspektivet av att hon ville leva i ensamhet och ägna sig åt bönen. Hon tolkade det svåra, det jobbiga utifrån något annat, att hon genom den prövningen skulle bli mer öppen för bönen, livet i ensamhet, livet i Kristi efterföljd. Hon tolkade det i korsets perspektiv, att hon fick dela Kristi kors för att komma honom närmare. Också det tunga, det svåra kunde hjälpa henne att öppna sig mer för Gud.

Att tolka också det som tycks outhärdligt och svårt som delaktighet i Jesu lidande är oerhört viktig för vår personliga frälsningshistoria. Vi kommer Jesus närmare, även om vi inte känner något, när vi delar någon form av lidande. Vissa personer har något som vi har svårt att förstå, en slags lidandestörst att bli Jesus mer lik. Ofta räcker det med den portion av lidande Gud har gett mig. Jag behöver inte törsta efter mer. Hos vissa finns en törst efter ännu mer lidande, men det behöver inte oroa oss. Ofta har vi redan fått vår portion av Kristi lidande och vi behöver inte längta efter ännu mer. Men att i vårt lidande känna igen Kristi kors är avgörande för vår frälsningshistoria. Vi får se oss själva återspeglade i den lidande Kristus. Vidare får vi också i vår nästas lidande se den lidande Kristus. Vi har ett sakrament på Kristus i vår lidande medmänniska. Det gäller även om det är en besvärlig person, någon som gör livet surt för oss. Ofta sker det inte medvetet för att göra livet surt för oss utan för att surheten bubblar upp och strömmar över. De klarar inte att lägga locket på, utan den strömmar ut över till oss.

Det är mycket svårt för oss att överhuvudtaget se Jesus återspeglad i vår nästa, men det är nödvändigt för att vi skall komma honom närmare. Det är därför vi behöver hjälp av helgonen. Där ser vi den fulländade återspeglingen. I oss andra ser man bara bitvis eller slumpvis något av Jesu närvaro. Ofta försummar eller missar vi denna del av den totala frälsningsekonomin, där vi ser Jesus i vår nästa. Ändå är det ett slags inträdesprov för evigheten om vi känt igen Jesus i de fattiga och nakna. I vårt liv ser vi en massa missade tillfällen att möta Jesus. Han knackade på dörren, men vi släppte inte in honom, för vi skulle se ett TV-program. Han knackade på dörren för att han ville överösa oss med glåpord av en plågad människas mun, men vi sprang iväg och gjorde någonting annat. Gång på gång kan vi missa tillfället. Det är viktigt att tänka efter var i mitt liv Jesus kom mig som närmast eller var jag missade honom. Var satt jag fast i manikyr, pedikyr och golf istället för att öppna hjärtats dörr för honom? Var har jag min styrka och var har jag min svaghet? Hur har Jesus kommit mig som allra närmast? Var har jag känt att jag har missat tillfällena? Längtar jag verkligen efter att komma honom närmare? Har jag verkligen denna djupa längtan att besvara hans vänskap? Hur skall jag bära mig åt för att göra det? Tror jag att jag har fått Andens kraft att ta ett steg ut ur mitt självbehag och min självömkan för att ge mig till honom? Vi ber för varandra att vi tillsammans med Teresa kan ta detta steg närmare Jesus, eftersom han har gett allt för oss.

Herre, Jesus Kristus, du kommer till oss på så många sätt. Hjälp oss att se att vi också har otaliga sätt som vi kan komma dig närmare på här och nu. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen