Biskop Anders Arborelius ocd

Vardagsmystik

Reträttföredrag hos Birgittasystrarna i Djursholm
26-28 februari 2016

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi ber först för syster Miriam Broomé som avled i natt.

Herre, ge henne den eviga vilan och låt det eviga ljuset lysa för henne.  I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

I förra föredraget började vi tala om en aspekt av vår tillvaro som är viktig för att kunna leva i vardagen som ett ständigt möte med Gud. Det är helt enkelt att vi är till, att vi har fått livet och vår existens av Gud. Bara det gör att vi har en ständig kontaktyta med honom. Han har placerat oss här i denna värld och gett oss det vi är. Den grundläggande bejakelsen av oss själva, livet och tillvaron är viktig, så att vi, just som de personer vi är, förstår att vi är älskade och planerade av Gud. Han vill att vi skall existera. Vi är ett unikt mästerverk som aldrig skall upprepas. Vårt liv har därför en betydelse. Hur fördolt och till synes obetydliga vi än är, har vi en oändlig betydelse i Guds ögon. Den verklighet där vi lever är mötesplatsen med Gud. Vi behöver inte fly och åka någon annanstans, även om vi ibland kan tycka att det är jobbigt på jobbet. Vi får acceptera att vi lever i en sprucken värld, som behöver Guds nåd och frälsning, men att vi ändå är här och inte i en liten drömvärld.

Det första steget, om vi vill leva i en ständig kärleksgemenskap med Gud, är att vi accepterar tillvaron. Det betyder inte att vi accepterar allt som sker och allt vad människor säger. Grundsatsen är att den realitet där vi är, är menad för oss, för att vi skall möta Gud där och förvandlas av hans nåd. Vi skall i vår tur göra tillvaron så lik Guds verklighet och hans mening som möjligt. Vi är alltid medarbetare i Guds sätt att frälsa världen, och vi har en omistlig uppgift där vi är placerade. Det kan vara på olika sätt. Det kan vara mer i det fördolda genom bön och offer eller genom att vi har en aktiv, uppbyggande uppgift i Guds plan.
Frestelsen är att fly in i en drömvärld och tro, att det skulle vara så mycket lättare, om vi alltid levde i ett kloster. Men det vet vi inte. Det kanske skulle vara mycket jobbigare för oss. Lever vi i ett kloster, kanske vi tänker att det är lättare i ett annat kloster. Den klassiska frestelsen är att fly från verkligheten, att inte vara medarbetare i verkligheten utan ”gäst hos verkligheten”, som Pär Lagerkvists (1891-1974) bok heter. På ett sätt är vi gäster och främlingar på jorden. Himlen är vårt hem, men vi har ändå fått denna värld för att där göra det bästa och finaste av de möjligheter vi har fått. Vi får tro, att det är möjligt att leva i dialog och relation med Gud just som den person vi är och utifrån de förutsättningar vi har.

Denna grundnivå - verkligheten sådan den är, tillvaron och livet - måste vi integrera och acceptera. Annars hamnar vi bara i tankefoster, vilket är en viss risk i vår kulturkrets, eftersom vi har en tendens att identifiera tron och religionen med tankar, känslor och upplevelser, det mer subjektiva. Jag undrar då om det tron säger och ger mig gör mig stämningsfull. Själva språket pekar på att man mycket identifierar tron med vad man tänker, känner och får ut. Det blir en viss individualistisk känslosamhet. Vi får ha känslor och använda dem, men vi kan inte reducera vårt gudsförhållande till det vi känner och upplever, utan vi måste först leva. Leva gör vi där vi lever, i den verklighet som Gud har anförtrott åt oss. Om vi inte söker honom där, kan vi knappast finna honom i våra tankar, upplevelser och stämningar. Vi måste först och främst stå med båda fötterna på den jord som Gud har skapat och gett oss och inte fly bort därifrån.

Det innebär också att vi accepterar oss själva. Det är en lite svårt i vår tid, där man ibland undrar om man verkligen duger. Kan Gud kalla mig till ett ständigt liv i hans närvaro och duger jag till det? Jo, det gör jag. Gud vill leva i ständig relation med mig. Därför måste jag ha en grundtillit till att jag är älskad och planerad. Jag har fått min existens för att leva till Guds ära. Vi citerade den heliga Birgitta, som sade: ”Jag vill inte använda minsta lilla stund till annat än Guds ära”. Grundintentionen, motivationen, är att vi vill leva till Guds ära. Vi har fått vårt liv av honom. Vi kan se allt i vårt liv som något som är till för hans ära och förhärligande. Det är inte något vi behöver tänka på hela tiden, men det är en grundintention. I den gamla katekesen var en av de första frågorna: ”Varför lever vi och varför har vi fått vårt liv?”  Svaret var: ”för att tjäna, tillbe och tacka Gud”. Det handlar om den grundläggande tacksamheten över livets gåva. Vi är mycket duktiga på att säga” tack” i Sverige. Det är egentligen för att vi vill tacka Gud i allt. Det gör vi också i sista hand, när vi tackar varandra. Den grundläggande acceptansen av verkligheten innebär inte att vi blundar för det som är mot Guds vilja, det som är syndigt och det som är förtryck, utan tvärtom. Vi ser det som vår uppgift att motverka det onda och göra så att tillvaron så mycket som möjligt står i överensstämmelse med Guds vilja, med kärleken, rättfärdigheten, försoningen och freden. Men vi kan inte fly bort från verkligheten, utan det är där vi skall möta Gud i den tillvaro som är vår.

Det andra grundbegreppet i vardagsmystiken är närvaro. Närvaron bygger på tillvaron. Vi kan inte erfara Guds närvaro, om vi inte är närvarande i vår tillvaro. Det är här och nu vi möter Gud. Gud har skapat denna värld och trätt in i den genom att bli människa. Något enastående i vår kristna tro är, att vi tror, att Gud älskar oss och vår tillvaro så mycket att han vill dela den med oss. Han vill leva det liv vi lever. Han vill komma oss så nära som det bara går.

Inkarnationen, Guds människoblivande, är något typiskt kristet. Ingen annan religion vågar tänka sig ens, att den oändligt upphöjde Guden stiger ner, ödmjukar sig, utblottar sig, lever, lider och dör för vår skull. Han gör det för vår skull, för att vi är så viktiga för honom. Han offrar allt för att vi skall få det fulla livet. Kyrkofäderna talar om den tvåfaldiga rörelsen. Gud stiger ner för att lyfta upp oss: katabasis och anabasis. Gud stiger ner, gör sig liten, ödmjuk för att höja oss upp - det saliga utbytet. Därför har hela vår tillvaro en grunddimension av närvaro. Redan genom skapelsen ser vi tecken på Guds närvaro. Mycket av vår vardag går ut på att se Guds spår i skapelsen. Det är lite lättare att se spår av Guds skönhet en vacker dag. I vårt nordiska kynne är vi mycket beroende av skapelsens skönhet och söker Guds närvaro där.

Men vi kan likaväl söka Gud och se hans spår i vår nästa. Det är lite svårare för oss. Vi hakar lätt upp oss på om vår nästa är sympatisk eller ej. I grund och botten måste vi se varje människa som Guds avbild. Varje människa är Guds avbild och kan hjälpa oss att komma honom närmare. Hela den mänskliga gemenskapen bygger egentligen på, att vi försöker se en skymt av Guds ansikte i varje mänskligt ansikte. Hela den kristna etiken och spiritualiteten bygger på att vi vågar se reflexer av Guds mysterium i människans mysterium, men också i allt det som finns till, allt det som är skapat. På det sättet kan vi leva i en ständig relation och kommunikation med Gud. Återigen är det inte alltid så att vi tankemässigt, mentalt, kan ta till oss detta.

Men på djupnivån kan vi så småningom bli mer och mer medvetna om, att vi alltid vilar tryggt i Guds hand, i Guds försyn. Vi har alltid möjlighet att ta emot honom i vårt liv. Vi kan använda de tre orden: bejaka, besvara och behaga. I alla de tre orden finns den första stavelsen, som är be. Att be har mycket med bejaka, besvara och behaga att göra. Bönen är menad att bli en ständig verklighet, inte så att vi ständigt ber böner, ord, men så att vi växer in i en grundläggande kärleksrelation, där vi alltid bejakar Gud och hans närvaro i vårt liv. Vi försöker besvara genom att behaga Gud och göra det han vill att vi skall göra. Vi gör det genom att tillbe honom och sprida hans godhet omkring oss.

Guds närvaro är ett ständigt tema i hela den kristna spiritualiteten och mystiken, eftersom vårt liv är uppfyllt av Guds närvaro. Att upptäcka närvaron mer och mer är en spännande livsuppgift, där vi ser att hela vår tillvaro är fylld av Guds närvaro. Det finns former av tätare närvaro. Den allra tätaste närvaron är den eukaristiska närvaron, där Kristus är närvarande i hela sin gudamänskliga verklighet för vår frälsnings skull. Den täta eukaristiska närvaron sprider sig och fyller upp hela verkligheten. Själva grunden för vår existens är att vi alltid är skapade av Gud. Bara det rymmer en relation, en närvaro. Genom inkarnationen och det som följer på den, den sakramentala verkligheten, blir närvaron ännu tätare.

Hela vår tillvaro är sakramental. Allt som finns till pekar vidare på den som har skapat det. Skapelsen innebär att Gud håller sin skapelse i sin hand. Han ger den sin existens, och den är inte oberoende av honom. Det gör att allt slags människor kan finna någon form av gudsgemenskap. Det är intressant att se, att också i Sverige, ett av världens mest sekulära länder, har nästan alla människor ett sjätte sinne för en djupare närvaro. De kanske inte uttrycker det i våra termer, men förvånansvärt många har en öppenhet för en djupare närvaro. Det tragiska är, att för de flesta av dem har den djupare närvaron ingenting med Kristus och Kyrkan att göra. En av de stora uppgifterna för oss kristna är att få dem att förstå det sambandet. I enkäter, där man frågar människor om de tror på Gud och om de ber, är det fler människor som ber än som tror på Gud. Det är inte logiskt, men det vittnar ändå om att det finns en öppenhet. Om man är prästklädd och åker tunnelbana kommer det ibland fram människor som ställer frågor. En person sade att han inte trodde på Gud utan var ateist. Så började samtalet och efter en stund sade han att han ändå trodde att Gud fanns i honom. Det är inte logiskt, men det visar på att bakom ytan, där man till varje pris vill undvika att vara religiös, finns det ändå någon form av öppenhet. Det är inte populärt att vara religiös i Sverige, men det hoppfulla är, att det ändå ofta finns en större öppenhet för närvaron, även om det kan ta sig många och märkliga utryck.

I och med att människan är skapad till Guds avbild, finns det alltid något i henne som längtar tillbaka till Gud. Det finns något som ibland kanske bara på det omedvetna planet känner sig draget till mysteriet, till det som är större, heligare och djupare. Ett annat tecken på denna dragning är, att inga blir så upprörda när vi kristna beter oss illa som ateisterna. Om vi beter oss illa, blir de mycket sårade och skandaliserade. Gäller det en präst eller en nunna, är det ännu värre. Människor blir sårade, eftersom de hade förväntat sig något mer, större, djupare och heligare. Ju mer aggressivt de kritiserar oss kristna, desto större längtan har de inombords. Annars skulle de bara likgiltighet konstatera hur det är. Eftersom de blir arga, aggressiva eller kritiska betyder det, att de känner sig besvikna. De hade väntat sig något av helighet och godhet. På arbetsplatser och på möten kan man få höra aggressiva uttalanden, men bakom finns det ofta en sårad punkt, en längtan som är oförlöst. Eftersom människan är skapad till Guds avbild, finns det alltid någonting kvar som pekar på Gud.

Många människor har en längtan efter en värld enligt Guds mening, där man skall leva i fred, rättvisa och solidaritet. Det finns mer kvar av längtan efter Gud och hans rike än vi skulle kunna tro. Det gäller då att försöka haka på det. Hur skall människor kunna leva i en värld av fred och broderlighet, om ingen talar om för dem vad detta är och hur det går till?

För att vi skall kunna leva vår vardag i ständig relation och kommunikation med Gud, måste vi våga lita på att Gud alltid är med oss och ser på oss med kärlek. Vi är aldrig utan honom, och vi kan alltid bejaka och besvara Guds ständiga kärlek genom det vi är och gör. Ibland har vi en känsla av, att om vi skall leva ett heligt liv i mystik, måste vi göra så mycket extra. Naturligtvis måste vi ge oss tid för bön, men det viktigaste är att se, att det liv vi har fått, den uppgift vi har i tillvaron, kan vara vårt sätt att förhärliga Gud. Arbetar vi i en skolmatsal, gör vi det till Guds ära. Vi lägger inte bara på potatismos på elevernas tallrik, utan vi gör det som en kärleksakt för att förhärliga Gud. Diskar vi, hjälper vi Gud att rena världen från all synd. Den uppgift jag har i livet är mitt sätt att förhärliga Gud. Skriver jag en bok, skriver jag för att ge Gud äran. Räknar jag pengar, är det i sista hand för att också ekonomin skall vara till Guds ära och människors bästa. Intentionen och motivationen skall i allt vi är och gör vara till Guds ära och för världens frälsning.

Är vi arbetslösa eller sjukskrivna, måste vi också hitta en intention i det. Det är något vi lider i gemenskap med den lidande Kristus för världens frälsning. Också livets besvikelser och svårigheter kan bli material för vår tillbedjan till Gud. Ingenting behöver egentligen skilja oss från honom. Det är bara vårt medvetna nej, synden och förnekelsen, som klipper av tråden. Synden vill Gud hela genom sin förlåtelse, genom försoningens sakrament. När vi kommer till bikt, lägger vi fram de gånger då vi klippt av tråden, då vi inte ville veta av Guds närvaro och vände oss bort från honom. Men Gud vänder sig inte bort från oss, och det är vår räddning. Det finns ett stort behov av förlåtelse bland människor, men det finns ingen statlig eller kommunal myndighet som kan erbjuda förlåtelse. Det är bara Gud som kan ge förlåtelse, och vi försöker i hans efterföljd förmedla denna förlåtelse.

Hur skall vi karakterisera den grundhållning som vi försöker inta gentemot Guds närvaro? Är det något vi måste spänna oss för, för att hela tiden ta emot närvaron?   Nej, tvärtom, det gäller att släppa taget om sig själv. På tyska använder man ett ord, Gelassenheit, som är lite svårt att översätta till svenska. Det innebär överlåtelse, att låta sig älskas, ledas och omformas. Ordet låta är ganska typiskt för denna grundhållning. Det handlar inte så mycket om en aktivitet. Att låta sig älskas är något man tar emot, men samtidigt något man bejakar. Det är något mellan passivitet och aktivitet, en mycket viktig dimension i tillvaron. Det är inte vi som anstränger oss för att prestera och pressa fram någonting. Det är inte bara att vara ett passivt paket, utan det är att låta sig formas av Gud, att låta sig älskas och ta emot hans kärlek. Ibland kan det vara det svåraste för oss att ta till sig.

Vi klarar inte alltid av att ta emot uppskattning, när vi har gjort något bra och inte heller att ta emot hjälp, när någon vill hjälpa oss. Jag minns en kvinna som hade kommit till Sverige och gärna ville hjälpa äldre människor med deras tunga kassar. Men hon märkte att de flesta ville klara sig själva. Det ligger inte i vår individualistiska tid att behöva hjälp. Nu säger man till och med på järnvägsstationerna, att vi inte skall låta någon okänd hjälpa oss upp på tåget, eftersom de kan råna oss. Man inpräglar en slags misstro, även om det kan vara en snäll människa som gärna vill hjälpa till. Det ligger i vår individualistiska miljö att vara helt oberoende, klara sig själv och stå på egna ben.

Det finns ett osunt beroende, men det finns också ett sunt beroende, som fattas ibland. Av Gud är vi helt beroende. För att finnas till är vi beroende av, att Gud vill att vi skall finnas till. För att vi skall frälsas, är vi beroende av hans kärlek. Men det kan vara lite svårt att ta till sig för oss, som är fostrade i den individualistiska ideologin, där vi måste göra allt själva. Vi tror att vi själva måste klara upp och lösa allt. Att bara låta sig älskas, ledas, omformas och helgas är inte så lätt. Vi har lite svårt att ta emot andra människors hjälp och omsorg eller deras beröm och lojala kritik. Vi har svårt att ta till oss allt som kommer utifrån, eftersom vi vill vara oberoende. Vi vill klara upp allt själva, men det kan vi inte alltid.

Vi är till för att hjälpa och stödja varandra. Hela Kyrkans mysterium bygger på att vi hör ihop. Jag besökte en gång ett kloster, som inte längre finns kvar, med gamla systrar i Odense i Danmark. Det var underbart att se dem. Några av dem kunde inte gå. Andra kunde inte se, höra eller röra sig, men alla kunde någonting, och då fungerade det. I vår sårade värld kan ingen göra allt, men var och en kan göra någonting. Så kan vi hanka oss fram och ibland går det riktigt bra. Det skapar också närhet och närvaro.

Att hjälpa varandra är lite svårt i vår individualistiska tid, där det har blivit ett honnörsord att stå på egna ben och ta för sig. Risken är att man trycker ner de andra i skorna istället för att hjälpa varandra. Det är något jag tänker på det, när man ropar ut att vi inte skall låta någon hjälpa oss, eftersom vi kan bli rånade. Det är ett tragiskt budskap. Det finns falsk hjälpsamhet, men att avvisa allt av princip leder oss inte vidare. I en sprucken värld kan vi bli sårade av varandra. Men vi måste låta oss älskas och hjälpas av Gud och av varandra. Här på jorden har vi också erfarit mycket av den goda omsorg som människor har gett oss, även om vi kan bli svikna. Hela Kyrkans mysterium bygger på, att vi är ett sårat folk. Vi har våra svagheter, bräckligheter och synder, men vi får hjälp av de heliga.

Vi är alla menade att vara heliga. Vi är kanske alla heliga på ett område, och då kan vi hjälpa och styrka varandra på vägen. Livet i Guds närvaro innebär, att vi i första hand har tillit och tillförsikt att Gud vill oss väl och att han är med oss i den verklighet som är vår för att vi skall kunna helga den. Det Andra Vatikankonciliet betonar mycket starkt lekmännens stora uppgift att helga världen. Ibland delar man upp uppgiften och säger, att prästerna är till för att helga lekfolket och de gudsvigda är till för att helga sig själva för att bli förebilder. Vi kan inte renodla helt, för det finns en ömsesidighet. Det kan bli mycket befriande att se på vårt arbete, vårt familjeliv och vår fritid som en uppgift där vi får helga verkligheten till Guds ära. Ofta tänker vi kanske inte på den uppgiften eller glömmer den, men om vi har det som en grundintention blir vårt andliga liv mer realistiskt och konkret. Vi har fått vår livsuppgift i familj, arbete och fritid som Guds medarbetare och får där, som Edith Stein (1891-1942) säger, arbeta med ”heilige Sachlichkeit”, en helig saklighet. Det är bra att tänka efter vad det innebär i den konkreta livssituationen genom att utgå från omgivningen, tingen och fenomenen och göra något heligt av det.

Detta år är barmhärtighetens år. Därför är det bra att också tänka på, att Guds närvaro är ett tecken på hans barmhärtighet. Gud vill vara med oss, visa sin omsorg och barmhärtighet med oss, som så ofta tycks misslyckas och göra fel. Gud tillför ständigt sin barmhärtighet till vårt liv. Det finns ett ständigt tillskott av barmhärtighet, och vi bär med oss ett förråd av barmhärtighet. Vi tycker ibland att vi har en tung ryggsäck med gamla bördor och synder, men genom försoningens sakrament har den ryggsäcken tömts, och istället har vi fått en ryggsäck med Guds barmhärtighet. Det kan ibland vara bra att göra lite konkreta bilder av vårt liv. Varje gång vi går till bikt töms ryggsäcken på det som inte var bra, och så fylls den med barmhärtighet, godhet och allt det Gud vill ge oss. Vi har detta förråd att använda oss av. I vissa konkreta situationer märker vi, att vår egen barmhärtighet inte räcker till.

I sin barmhärtighet har Gud ofta gett oss någon person, som sätter oss mycket på prov, något som är klassiskt i klosterlitteraturen. Thérèse av Lisieux (1873-1897) verkade så mild och var det också, men hon hade en syster som ofta retade gallfeber på henne. Då hämtade Thérèse något ur den nya ryggsäcken. Här lyckades det så väl, att den besvärliga systern frågade Thérèse, hur det kunde kommer sig att hon hade så stor kärlek till henne, alltid omhuldade henne och var så mån om henne. Det berodde på att Thérèse hade använt förrådet av Guds barmhärtighet. Ibland måste vi erkänna, att det vi utsätts för kan vara för mycket. Det kan vara en jobbig människa. En psykiskt sjuk människa ringde till en präst tio gånger om dagen. Då är det inte lätt att alltid visa barmhärtighet. Ibland måste vi också kunna sätta gränser för både andras och vår egen skull. Men vi måste tro att vi har tillgång till all den barmhärtighet som finns i Jesu hjärta och visa den i svåra situationer, när vi inte riktigt själva klarar oss.

Vi får ösa ur Frälsarens källa och använda Jesu ord, hans hjärta och händer, för att hjälpa vår nästa. Då kan vi ibland också övervinna den känslomässiga motvilja vi har mot någon. Vi kan inte alltid kontrollera våra känslor, men kärlek är mer än sympati. Jesus har inte sagt, att vi måste känna sympati för våra fiender och bödlar, men vi måste älska dem och förlåta dem, och det är någonting annat. Det gäller att förstå, att i sin barmhärtighet låter Gud oss arbeta också med hans barmhärtighet. Vi har tillgång till ett större förråd än det vi själva har. Då måste vi vara medvetna om den kallelse vi har. Hela vårt liv skall ske i Guds närvaro och till hans ära.

Det finns inte några neutrala gråzoner, där vi kan dra oss undan, även om vi nästan alltid skapar oss sådana gråzoner. Det finns områden av vårt liv, där Guds nåd och ljus inte riktigt har trängt in. Det är alltid en nåd, när vi upptäcker att det är så. Ibland är det farligt, när vi allt för snabbt säger: ”O, Jesus jag älskar dig av allt mitt hjärta och ger dig allt”. Men det kan vi inte. Det är bättre att säga: ”Ja, Herre, jag vet att det finns områden av mitt liv, där du måste komma in, hjälpa, förändra, och helga”. Man behöver vara medveten om sin svaga punkter. Det kan dock ibland vara så att vi måste undvika vissa människor för att inte själva falla. Vi har rätt till en viss försiktighet. Prudentia (klokhet) är en dygd. Vi har rätt att inte svara i telefonen om vi är mycket trötta. Vi måste också arbeta med klokhet, för vi har våra brister och vissa saker kan bli oss övermäktiga. Men grundinställningen måste vara att vi mer och mer vill genomsyras av Guds barmhärtighet, så att han får lysa upp också de blinda fläckarna i oss.

Ju närmare vi kommer Gud, desto mer ser vi också fläckarna. Det är därför vi ibland förvånas över hur ett helgon som Teresa av Avila (1515-1582) säger: ”Jag är den syndigaste personen i världen”. Det låter överdrivet, men det handlar om den personliga insikten i att har Gud gett oss mycket. Har jag fått stora nådegåvor, ser jag också de småsaker som ännu inte har blivit helgade. Johannes av Korset (1542-1591) använder bilden av fönsterputsning. Man skall aldrig putsa fönster, när det är vackert väder, för då finns det alltid små dammkorn och fläckar som inte riktigt försvinner, hur mycket man än putsar. På samma sätt är det när Guds närvaro, Guds sol, lyser upp oss. Då ser vi ofta smutsfläckarna i förstorad skala i vårt liv. Det som vi tidigare inte alls tänkte på, blir då tydligt. Det är så vi får förstå Teresa av Avila. Ju närmare Gud hon kom, desto mer framträdde, det som vi kan tycka vara små brister i förstorad skala.

I början har vi nästan alltid lättare att se fläckarna i vår nästa. Då är förstoringsglaset vänt utåt. Men när vi kommer Gud närmare vänds förstoringsglaset inåt och vi ser mer våra egna fläckar och har mer överseende med de andras. Samma sak ser vi i Theresas liv, när hon brister ut i glädjerop över vilka fromma nunnor och adelsmän som ständigt omger henne. Ändå vet vi att de inte alls var så felfria. Det är typiskt för de heliga, att de mer ser storheten i sina egna små felsteg medan de förminskar andra människors måhända stora brister.

Så länge vi bara klagar på de andra, är det ofta ett tecken att vi borde göra något åt vårt eget liv. Det är en stor uppgift att upptäcka att Gud vill göra något stort av mig. Det gör han ofta genom att andra får slipa av mig. Johannes av Korset säger, att i klostret skall jag se på de andra som hantverkare som Gud har satt där för att hyvla och fila av mig. De har Guds uppgift att befria mig från min själviskhet, självupptagenhet och självömkan. Samma bild gäller om Kyrkan, där vi hjälper varandra på vägen mot helighet. I klostertraditionen finns den broderliga eller systerliga förmaningen, något mycket viktigt men också mycket jobbigt. Tidigare hade man skuldkapitel, där man fick anklaga både sig själv och andra. Det kunde vara lite formellt, men det ligger något gott i detta. Lever vi nära inpå varandra, konstaterar vi brister i varandra. Att på ett kärleksfullt sätt kunna uppmärksamma varandra kan vara mycket viktigt. Men det är inte så lätt att uttala förmaningen på ett sätt, där jag förstår att detta är sagt för mitt bästa, inte för att trycka ner mig i skorna.

Ofta är vi mycket känsliga för kritik, men som kristna måste vi vara beredda på att ta kritik. Även i den mest orättvisa kritik kan det finnas ett korn av sanning, som man kan vaska fram. Ofta uttalar man kritik, när man minst borde göra det, när man är i affekt och känslorna drar iväg. Då går kritiken inte riktigt hem. Men att kunna ge varandra kritisk hjälp kan vara ovärderligt, för det är ofta lättare att se klart, när det gäller andra än mig själv. Att kunna ta emot en kärleksfull förmaning kan vara till stor hjälp. Samtidigt är vi lite rädda både för att ge och få förmaning. Det måste finnas en grundatmosfär av ömsesidigt förtroende för att man skall kunna göra det, men det är mycket nyttigt och viktigt att försöka nå fram till den grundatmosfären, både i ett äktenskap, en familj, en klostergemenskap och en arbetsgemenskap.

Vi är alla till för att hjälpa varandra på vägen till helighet. I Kyrkan är det absolut nödvändigt. Vi har andlig ledning och bikt, för att vi behöver fönsterputsningen. Så småningom börjar de stora smutsfläckarna kanske att försvinna, men då ser vi ännu tydligare de små fläckarna. Att få denna hjälp är viktigt i vårt liv. Vi kan se på försoningens sakrament som ett fläckborttagningsmedel, där Guds nåd skall befria oss från de fläckar vi inte själva kan ta bort. Vissa saker kan vi inte själva klara av. Det kan vara djupa psykiska sår, som gör att vi reagerar på ett visst sätt. Då är det viktigt för människor i vår närvaro att förstå och visa en viss hänsyn och speciell omvårdnad om dem som är mest vingklippta och kantstötta av tillvaron. Tyvärr har den psykiska sårbarheten i vår tid blivit mycket större. Det kan vara beroende på vad man varit med om i barndomen, vilket ofta sätter sina spår. Samtidigt måste vi ha ett överseende. Våra föräldrar var lika sårade av sina föräldrar som vi kan ha varit av våra. Det har blivit en litterär genre att hänga ut sina fäder. Nu börjar man också hänga ut sina mödrar. Ingen är fullkomlig. Försöker vi leva i Guds närvaro, får vi ha ett visst överseende med människors brister och svagheter. Det är en del av helandeprocessen. Vi kan inte hela vårt liv älta att våra föräldrar inte gav oss den gränslösa kärlek som ett barn behöver.

Avsaknaden av den gränslösa kärleken är en följd av sekulariseringen. Människan är skapad för att ta emot en oändlig kärlek. Tror hon inte på Gud, förväntar hon sig en sådan kärlek av sin nästa, av maken t.ex. Två sekulariserade svenskar har gift sig. En drömprins har funnit en drömprinsessa. Allt är underbart, men de förväntar sig allt av varandra. Ingen utom Gud kan ge allt. Då går livet i kras och man försöker med nästa. Det ligger här en djup tragik, som man kanske inte alltid har tänkt på. Eftersom människan genom skapelsen till Guds avbild har fått en längtan efter en oändlig kärlek, kräver hon också det. Hon kräver det av sin nästa, om hon inte tror på en Gud. Ingen människa kan ge fullkomlig kärlek, inte ens ett helgon. Bland de sekulariserade svenskarna finns det en del som är så kallade naturliga helgon. De är snälla, beskedliga, hjälpsamma och förnöjsamma. Har man hittat en sådan att gifta sig med har man tur, men det är inte alltid det är så. Därför är det viktigt att förklara för människor, att de inte kan förvänta sig en oändlig kärlek av den de gifter sig med. De måste fördjupa sin kärlek. När illusionerna skingras, behöver de stor hjälp för att komma ner på djupet. Får man inte det blir man besviken och sticker iväg.

Det kan vara likadant i förhållandet mellan föräldrar och barn. Man förväntade sig en oändlig kärlek av föräldrarna. Men det klarar de inte av att ge. Då blir man sviken, sårad, vingklippt och behöver helas. Det är bara Gud som kan hela de djupaste såren. Ingen människa kan fylla hela tomrummet. Risken är att fylla tomrummet med produkter. Den enda ideologi som riktigt fungerar i vår tid är konsumismen. Man konsumerar varor, också människor och upplevelser. Man vill fylla tomrummet med något stort och häftigt. Men ofta blir det ett konstant missnöje, eftersom det alltid finns något bättre.

Hela det konsumistiska projektet är egentligen en bakvänd längtan efter Gud. Vissa människor upptäcker det, men många gör det inte. Därför har vi en stor uppgift att hjälpa människor att upptäcka, att det bara är Guds barmhärtighet som kan fylla hjärtats oändliga längtan och behov. Allt annat kan ge en viss tillfredsställelse men samtidigt tomhet. Då blir det ofta ett konstant missnöje, som vilar över vårt svenska kynne och klimat. Det är alltid något man är missnöjd med. Det kan vara vädret, politiken eller lägenheten. Man ägnar mycket tid åt samtal, där man visar missnöje. Det finns alltid något att klaga på, eftersom vi lever i en sprucken värld.

Vi måste försöka höja oss upp till insikten att den ende som kan befria oss från missnöjet är Gud själv. Det gör han i sin Son och det är därför han blev människa. Han lever, lider, dör och uppstår för vår skull, för att befria oss från slaveriet under vår egen spruckenhet, svaghet och synd. Försök supa in Guds närvaro hela dagen och låt er älskas och helgas av Gud, så att ni finner er djupa glädje i honom.

Herre, Jesus Kristus, hjälp oss att ta emot din närvaro i allt det som sker. Hjälp oss att leva till din ära och till ditt behag. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.