Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag I

Herre, Jesus Kristus, låt vår vardags enkla verklighet bli genomlyst av din natur och vår förgängliga natur bli förenad med din helighet här och nu. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi skall försöka se på ett begrepp, som vi kallar vardagsmystik. Egentligen är det någonting vi alltid lever som kristna, för vi lever av Kristi eget mysterium. Genom dopet är vi är förenade med honom, och ingenting kan egentligen skilja oss från honom. Men ofta är vi inte riktigt medvetna om, att vi är honom så nära, också i vardagens alla omständigheter. Det handlar egentligen bara om att öppna våra ögon och se, vad som är vår vardag, vår tillvaro.

Det första lilla steget är att försöka se, vad vår tillvaro, vår existens rymmer för mötespunkter med Guds verklighet och Guds mysterium. Vi kan bara möta Gud där vi lever, i det som är vi, vi som är skapade till hans avbild och som har fått vår existens av honom, för att vi skall komma honom nära och förvandlas alltmer av hans kärlek. Därför är det så viktigt att tro att vi är planerade och velade av Gud. Vi är inte bara tillfälliga varelser, utan vi är unika varelser som Gud av all evighet har planerat, för att vi skall få del av hans nåd och leva i gemenskap med honom.

I detta sammanhang kan ett ord av den heliga Birgitta (1303-1373) följa oss under föredragen. Hon säger: ”Jag vill inte använda minsta lilla stund till annat än Guds ära”. Bara genom att vara till kan vi förhärliga Gud. Gud har skapat allt, för att det skall vara ett vittnesbörd om hans härlighet, skönhet och godhet. Människan, mer än något annat, är till för att förhärliga Gud bara genom att vara till. Därför måste vi bli hemma i tillvaron, i existensen, i det vi är och inte drömma oss bort till en annan värld, som vi så lätt gör.

En gång blev jag intervjuad, eftersom jag i ett föredrag sagt att dagdrömmar kan vara en synd. Många blev mycket upprörda, då de menade att jobbet var så trist och tråkigt att de måste drömma sig bort till något bättre. Det är tragiskt att man inte kan leva där man är och finna sig till rätta i sin existens utan måste bygga ett slags luftslott för att härda ut här på jorden. Så är det för många människor. Det kan också vara en frestelse att drömma sig bort till en drömvärld, där allt är precis så som man skulle vilja ha det.

Vi får ta emot det liv, den tillvaro, den existens som Gud har gett oss och göra det bästa av den. Det är egentligen det enda vi kan göra av den. Vi kan aldrig i våra drömmar forma om världen som vi skulle vilja ha den, men vi kan faktiskt göra vår tillvaro till en lovsång till Guds härlighet. Vi kan göra vår tillvaro till något vackert och fint för de människor vi möter och i sista hand för oss själva. Vi skall ju älska vår nästa som vi älskar oss själva. Om vi inte älskar oss själva, hur skall vi då kunna älska vår nästa? Man säger ibland till präster att inte använda ordet måste så många gånger när de predikar, för då är det ändå ingen som lyssnar mer. Men de kan lika gärna använda ett annat modalt hjälpverb och säga att vi får lov att ta emot denna existens, denna tillvaro som är vår som en personlig gåva av Gud, för han vill att vi skall finnas till. Jag får acceptera det liv som jag har fått, det som är jag, det som är min miljö, mitt sätt att vara. Det är där jag kan möta Gud och egentligen bara där. I mina drömmar och planer, är det jag som styr tillvaron istället för att låta Gud komma mig till mötes i den verklighet som är hans och min.

Det är viktigt att komma ihåg, att vi alltid delar vår verklighet med Gud. Gud har skapat allt som finns till. Det betyder att vi också kan möta honom genom allt som finns till, eftersom det är skapat av honom. Allt har honom att tacka sin existens för. Ingenting skapat kan äga bestånd om inte Gud vill att det skall äga bestånd, inte ens under en bråkdel av en sekund. Skapelsen är inte bara något som har skett en gång för längesedan, utan det är ett ständigt pågående uttryck för att Gud vill att det skall finnas till. Jag får tro att jag är ett skapat, unikt mästerverk, som aldrig skall kopieras, klonas, parodieras eller karikeras. Gud vill att jag skall vara just den jag är, och jag kan förhärliga honom genom att ta emot min existens, min tillvaro, mitt vara ur hans hand. Vi kan tänka på skulpturen av Carl Milles (1875-1955) med den stora handen och den lilla människan. Jag har alltid tolkat skulpturen mycket positivt, men en del människor tycker att det är något hemskt med en stor hand.

Viktigt är att vi försöker se på tillvaron som Guds stora nåd och gåva. Gud håller oss i sin hand av omsorg och kärlek för att ge oss vår existens och låta oss mogna, utvecklas och slå ut i full blom. Guds stora längtan är, att hans skapelse skall återspegla något av hans härlighet. I varje ansikte kan vi se något av Guds eget ansikte. En bra övning i vardagsmystik, när man åker tunnelbana eller buss, är att i alla ansikten försöka se ett spår av Gud. Ibland måste man locka fram den fördolda skönheten. Det ligger ofta ett dysterhetstöcken över Sverige, en slags dimma och dysterhet, som man tar på sig i tunnelbanan och på bussen. Vi får försöka locka fram det vackraste och finaste i den människa vi ser på eller se det tragiska, det som längtar efter frälsning, nåd eller förlåtelse. Vi får se med Guds ögon på den skapelse han har gjort. Vi får glädja oss över att vi finns till men också längta efter att allt skall förvandlas, så att det mer kan återspegla Guds egen härlighet.

Vi börjar dagen genom att se på oss själva i spegeln, för att vi skall suga åt oss något av Guds godhet och kärlek, så att dagen blir hans. Birgittasystrarna säger på morgonen innan tidegärden börjar: ”Jag offrar min dag till Herren”. Det är viktigt att ge sin dag till Gud. Vi får dagen av Gud som ger oss den stora gåvan. Vi får vår existens, vår tillvaro. Det vi får är det enda vi kan ge tillbaka till Gud. Så kan vi hela dagen bolla fram och tillbaka. Gud bollar vår existens till oss, och vi ger den tillbaka till honom i en ständig dialog. Vi får allting av Gud ur hans hand. Vi får vår tillvaro, vår nästa och allt det som finns till. Vi ser det som vår stora glädje att ge det vi fått tillbaka till honom, så att det, som den heliga Birgitta säger, blir till hans ära. Denna grundintention är mycket viktig i vårt liv. Varför lever vi? Varför är vi här på jorden? Vad går allt ut på? Vi är här för att vi får förhärliga Gud och göra allt till hans ära. Då får allting ett sammanhang. Hela dagen blir ett sätt att uttrycka vår tacksamhet till honom genom att ge honom allt det som är vårt.

Det fina är att vår tillbedjan av Gud inte tar bort något av tid, ansträngning och arbetsinsats, utan allt det vi är och gör får en djupare motivation. Vi tror ibland att mystik och bön är något som tar så mycket tid att vi inte hinner göra så mycket annat. Istället är det en djupdimension, som går som en röd tråd genom allt det vi är med om, gör och tänker.  Då får allting också en ny prägel. Varje moment under dagen får en dimension av tillbedjan och tacksägelse. Vi behöver inte alltid tänka på det. Vi har ofta knutit bön och andligt liv mycket till tankeverksamhet och mental aktivitet. Men det andliga livet ligger på en djupnivå, på hjärtats och kärlekens nivå. När vi älskar något eller någon är det inte så mycket en tankebild, utan det är det djupaste i oss som vibrerar.

Vi får försöka komma tillrätta i vår vardag genom att se, att vi hela tiden vibrerar, att hjärtats slag hela tiden slår till Guds ära. Vi kan jämföra med en bild och tänka på en mor som har fått ett litet barn. Barnet finns med hela tiden, även om hon driver en framgångsrik datafirma som hon sköter hemifrån. Minsta pip från barnet väcker något till liv. Det är möjligt att kombinera livets alla uppgifter och engagemang i samhället med en djupdimension av mystisk kärleksförening med Gud. Det betyder inte att vi blir ouppmärksamma på det vi gör, eftersom vi hela tiden skulle vara tvungna att tänka på hur Gud skall ta emot det vi gör. Det är hjärtats djupa förening med Gud som stärker vår insats, vårt engagemang, vår omsorg om andra och vår uppgift att göra livet så vackert och fint som möjligt. Det är viktigt att försöka se på sig själv på det sättet att Gud har gett mig min existens, för att jag där jag lever på ett unikt sätt som aldrig kommer att upprepas skall förhärliga honom och stråla ut något av hans sanning, godhet och barmhärtighet omkring mig. Mitt livsprojekt är unikt. Fyller inte jag det med detta innehåll, faller det platt till marken.

Samtidigt får vi inte tro att det vi gör behöver vara märkvärdigt och storslaget, utan det är ofta i det lilla som något stort kan ske. Tidigare sade man, att man kunde se om en novis hade kallelse till klostret genom sättet att stänga en dörr. Det är ibland i de små sakerna, detaljerna, som det djupa och stora blir tydligt. I vardagens små obetydliga saker kan vi tillfoga en kontemplativ accent, ett mystiskt stänk av evighet. Vi kan alltid tillfoga en evighetsdimension till de tidsbundna aktiviteterna. Vissa människor har en förmåga att göra något stort av det lilla. Man kan ana en akt av tillbedjan genom sättet att hälla upp en kopp te eller hålla upp eller stänga en dörr. De små gesterna kan besjälas av något stort och djupt. Det sker inte för att göra intryck utan för att man blir medveten om att det finns så många olika sätt att förhärliga Gud. Arbetet på fabriken och på långvården eller umgänget med människor kan få en djupdimension.

Det finns människor som har en förmåga att ändra hela atmosfären. Bara genom att komma in genom dörren får de skvaller, förtal och svordomar att tystna. När jag var i klostret tankade vi bilen på bensinstationen i Tågarp. Där svor de ofta, men när munkarna kom märkte de att det inte passade så bra att svära. Vi har en förmåga att evangelisera vår vardag på ett alldagligt sätt, när vi försöker se på de små detaljerna som något vi kan göra till en gest av tillbedjan, tacksägelse och kärlek. Som lemmar i Kristi kropp, som döpta in i Kristusmysteriet, har vi ständigt tillgång till honom. Vi lever, rör oss och är till i honom (Apg 17:28). Vi får använda hans kärlek och tala hans ord. Det betyder inte alltid att vi måste komma med en massa bibelcitat. Men genom vårt sätt att tala till människor kan vi visa dem vördnad och respekt. Vi kan behandla den materiella verkligheten, skapelsen, naturen som den Guds gåva det är.
Jag får se att hela min tillvaro är någonting som jag har fått av Gud för att göra det bästa av den till hans ära och därmed även för världens och människornas bästa. Det kallar vi Guds försyn. Det är Guds försyn att vi är på reträtt och inte på Mac Donalds. Det är Guds försyn att vi har eller inte har vår familj och vår lägenhet. Det är Guds försyn att vi har arbete, men också Guds försyn att vi kanske är arbetslösa en tid. Det är Guds försyn att vi har vår karaktär, vårt temperament, vårt utseende, våra kroppsliga svagheter och att vi utifrån det arbetar till hans ära.  

Vi lever inte som en drömfigur. Fromma människor vill ibland vara som Franciskus (1182-1226) eller något annat helgon. I världen ville man tidigare vara som Lill-Babs. Vi har rätt att ha våra ideal och idoler, men vi kan aldrig bli som Franciskus eller Lill-Babs, utan vi måste bli den vi är. Har Gud skapat mig här, vill han inte att jag skall vara någon annan, utan utifrån min utgångspunkt, mina nådegåvor men också mina svagheter får jag förhärliga honom och tro, att han vill att jag skall vara den jag är. I vår kulturkrets har människor lite svårt att riktigt tro att de duger. Men vi får inte underkänna Guds skaparverk. Har Gud skapat mig så här, vill han att jag skall vara det jag är. Det innebär inte att vi får rättfärdiga allt vad vi säger och gör. Men det som är jag, mitt vara, min existens är Guds försyn och gåva till mig, för att jag skall växa, mogna, utvecklas och slå ut i blom.

Vardagsmystiken skall hjälpa mig att se, att jag varje dag på nytt har oändliga möjligheter att växa och mogna. Det är viktigt att vi börjar vår dag med någon form av bön och överlåtelse till Gud. Vi tar emot dagen som ett underbart nytt kapitel, även om vi har huvudvärk, sovit dåligt eller är rädda för chefen. Det är en dag som jag tar emot. Att leva i detta nu och inte i gårdagen eller i morgondagen är viktigt. Den klassiska flyktvägen är att fastna bakåt eller framåt i tiden. Man kan fastna positivt i den gamla goda tiden, när alla var snälla i skolorna. Men det var de inte då heller. Vi kan även se tillbaka på traumatiska händelser som binder oss. Våra föräldrar var kanske inte så snälla som vi hade hoppats. Vi kan även se framåt och längta efter pensionen eller pensioneringen eller vara rädda för pensioneringen och tro att pensionerna kanske inte kommer att räcka. Det är lätt att antingen oroa sig för det som skall komma eller att se fram mot en lyckad semester på Maldiverna, medan det kanske bara blir i Malexander.

Här och nu får vi ta emot Guds nåd och gåva. Här och nu får vi förhärliga, lovprisa och tacka honom. Här och nu får vi älska vår nästa, även om hon är besvärlig eller inte tycker att vi är världens underbaraste människa. Vi får ta emot den verklighet som är vår och där möta Gud, leva till hans ära och göra livet så vackert, fint och underbart som möjligt, även om det finns problem och konflikter. Då blir vi inte fångna i problemen och binds inte fast vid det svåra på samma sätt. Vi hakar inte upp oss vid allt, utan vi lägger det i Guds hand. Vi försöker vara vänliga fast folk är snäsiga. Vi hakar inte upp oss och fastnar utan lägger allt i Guds hand, också det som kanske blev lite misslyckat eller föll platt till marken. Vi håller kontakten med Gud öppen.

Nu för tiden är alla människor uppkopplade. Med Gud är vi alltid uppkopplade, även om vi inte har någon apparat. Jag upphör aldrig att förundras när jag ser att människor som förväntas vara förälskade sitter och tittar på var sin telefon. De kanske kommunicerar genom telefonen, även om de sitter mitt emot varandra. Vi har lite förlorat direktkommunikationen, både med Gud och med vår nästa. Därför är det viktigt att förstå att jag, just som den jag är och där jag lever, har möjlighet till en direkt kontakt med Gud genom tron, hoppet och kärleken. Det betyder inte, att jag känner kontakten, upplever den eller riktigt kan greppa den, men på den allra djupaste nivån av mitt liv har jag alltid direkt kontakt, kommunikation och uppkoppling till Gud. Det är möjligt att leva i ständig bön. Det innebär inte att vi alltid kan prestera eller producera bön. Bönen är mer Guds sätt att se på oss och kommunicera med oss än vårt sätt. Vi tar bara emot. Vi låter honom se på oss, tala till oss och ge oss vår existens och tillvaro. Den grundnivån är mycket viktig att ta till sig och upptäcka på varats plan, för vi lever ofta mest på tankarnas och idéernas plan.

Vi kommer nu in på något som man ibland har sett som den stora skillnaden mellan ett mer katolskt och ett mer protestantiskt sätt att tänka. Ofta beror skillnaden mer på filosofi än på teologi. I katolskt tänkande är man mer hemma i en realistisk filosofi, som bygger på verkligheten, på det vi ser, på tingen, på skapelsen, medan man i protestantiskt tänkande har en mer idealistisk filosof, präglad av t.ex. Immanuel Kant (1724-1804), där idéerna och känslorna betonas. Hoppfullt är att det egentligen inte är någon dogmatisk skillnad utan mer är präglat av tidstypiska ting, där man har fastnat på en filosofisk nivå.

Det kan vara till hjälp för oss att tänka att vi alltid lever i den realitet och verklighet, där Gud har satt oss. Det är där vi möter honom. I våra idéer, uppfattningar och känslor kan vi inte alltid fånga in honom. Gud är större. Vi möter honom i själva verkligheten. Vi talar om en inkarnatorisk realism, som innebär att Gud har blivit människa i vår verklighet för att frälsa oss där. Det sker inte i våra idéer och tankar utan i det liv som är vårt. Gud har tagit på sig vårt mänskliga liv för att visa att det är där vi kan möta honom.

Det spåret skall vi följa under de här föredragen. På klostret skall vi följa en viss dagordning. Vi har här samlat en kommunitet av olika människor. Vi känner inte alla varandra och vi kommer inte att tala med varandra, för det skall vara tyst. Men vi kommer att se på varandra och bara det kan bli en hjälp. Vi får gärna se vänligt på varandra. Ibland kan man komma varandra mycket närmare, när man inte pratar med varandra, eftersom vi ofta sårar varandra genom att prata med varandra. Tungan är ett vasst verktyg som ibland kan ställa till det.

Det är viktigt att se dessa dagar som en övning i verklighetsterapi, där vi möter Gud i den verklighet där vi är. Det är kanske lite lättare i ett kloster än på en jäktig arbetsplats, men det är alltid möjligt att överallt leva förenad med Gud, vilket sker på varats plan. Det är lite svårt för oss, som mer utgår från känslor och upplevelser än från själva varat att ta till oss verklighetsterapin. Vi måste bli hemma i varat, i verkligheten, i realiteten och där möta Gud, vår nästa och också oss själva. Det kan ibland också bli lite jobbigt på en reträtt, om vi inte är vana vid tystnaden och att konfronteras med oss själva. Men det är alltid nyttigt.

Jag önskar er alla en välsignad vardagsreträtt, även om det nu är en helg. Det är vardagen vi skall öva in här med varandra och lita på att de andra ber för oss också. Det är en del av vår kristna verklighet att vi får bära varandra i bön. Speciellt om vi tycker att någon är lite jobbig, slår i dörrarna eller går före oss i köerna får vi be för varandra. Det är just så det skall fungera med den kristna kärleken. När vi, som man säger på skånska, lägger ”fälleben” för varandra, är det en inbjudan att be och försöka älska varandra ännu mer. Vi får använda Jesu kärlek, om vi tycker att vår egen kärlek inte räcker till för att älska nästan med.

Samtidigt bär vi, eftersom vi är en del av världen, med oss hela världens nöd. Vi bär hela Syriens krigstillstånd i vårt hjärta. Vi lever inte bara för oss själva. Vi lever för världens frälsning. Det är viktigt att komma ihåg under en reträtt, att vi inte är här bara för oss själva. Vi är här för våra närmaste och för vänner, speciellt för dem som kanske inte har hittat fram till vår Herre. Vi bär med oss alla dem. Vi bär med oss hela världens nöd, eftersom vi, när vi ger oss själva till Gud, bär med oss så många andra som vi bär i vårt hjärta. Vi kanske inte hela tiden behöver tänka på hur det går i Syrien, men vi bär det som vår offergåva fram till Gud, för att han må ge oss sin fred, sin kärlek och sin nåd.

Herre, Jesus Kristus, vi är samlade här i den övre salen, liksom lärjungarna som väntade på Andens ankomst vid pingst. Vi är församlade med Jungfru Maria i vår mitt, för att vi tillsammans skall ta emot Anden som väcker oss till liv och får oss att förstå den skönhet, godhet och allt det underbara som ryms i vår tillvaro, eftersom du har givit oss den, för att vi där skall finna vår glädje och vår fullhet och också kunna ge dig vår tacksägelse och överlåtelse. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.