Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag III

Vår mun, vår ande och vårt liv må alltid prisa dig, o Herre. Ty allt vad vi är, är din gåva till oss. Må allt vad vi gör bli vår gåva till dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen. (En bön från andra veckans laudes på lördagen)

I denna bön ser vi det vi har försökt komma fram till, att vår tillvaro, vårt liv och vår existens är Guds gåva till oss. Allt har vi fått av Gud. Allt har han gett oss. Allt de vi gör kan bli vår gengåva till honom. Så enkelt är det kristna livet. Men det är också så svårt för oss att komma ihåg, att allt det vi gör, tänker och säger kan bli vårt sätt att visa Gud vår kärlek.

Vi har sett de två första stegen. Vi börjar åter med lite repetition, för det är mycket lätt att glömma sin barndom, de första stegen och hasta iväg så fort som möjligt. Vi måste stå med båda fötterna på verklighetens mark. Vårt liv är vår mötesplats med Gud. Han har placerat oss här, gett oss vår egen existens, vårt liv. Vi är skapade av honom. Det betyder att vi varje ögonblick skapas, för skapelsen är ständigt pågående. Det är inte bara något som har skett en gång i fjärran forntid, utan varje ögonblick är vi föremål för Guds skapande omsorg. Av honom får vi oss själva. På det sättet är han närvarande i vår värld som den skapande Guden, men också som den frälsande Guden.

Gud blir människa i Jesus Kristus för att finputsa skapelsen. Han vill rätta till det som är fel, ta bort det som strider mot honom och befria oss från det onda, för att göra oss heliga. Allt i Kyrkans liv syftar till att göra oss heliga. Kyrkan är en skola i helighet, tillväxt och mognad. Kristus har dött på korset för att befria oss från allt det som hindrar heligheten att verka i oss. I varje ögonblick försöker Gud i sin nåd befria, hjälpa, hela och helga oss. I sin barmhärtighet är Gud ständigt sysselsatt med oss. Att se på livet i detta perspektiv är viktigt. Gud är närvarande, gör någonting och handlar bakom kulisserna. Livet utsätter oss för allt möjligt, ofta förmedlat genom människor, tingen och det som händer. Men bakom allt verkar Gud för att ge oss sin nåd och kärlek och för att förvandla vårt hjärta. Därför det är så viktigt att lita på att Gud är närvarande i vårt liv. Han är verksam. Han är alltid den frälsande, handlande och helgande Guden. Allt i Kyrkan skall hjälpa oss att ta emot allt detta. Sakramenten, förkunnelsen, liturgin, det vanliga församlingslivet, ja, allt i Kyrkan syftar till att föra oss närmare Gud, ta emot honom och öppna oss för honom.

I Kyrkan är vi också medaktörer. Vi är menade att hjälpa varandra, be för varandra, stödja varandra, ja, ibland förmana och helga varandra. Både på det medvetna och det omedvetna planet, hjälper vi vår nästa att gå helighetens väg genom våra goda gärningar, vår kärlek och omvårdnad. Men vi kan också göra det genom vår baksida. Vi kanske inte är medvetna om, att vi genom våra mindre goda sidor kan hjälpa varandra att bli mer toleranta, överseende och förlåtande. En svårighet är, att vi ofta inte ser det som en del av helgelsen. Vi ser bara att människor är stygga, elaka och sårar oss. I ett större perspektiv kan vi se, att också prövningarna kan hjälpa oss att identifiera oss med den korsfäste Herren. I princip kan allt som vi är med om göra oss mer beroende av Gud och hans närvaro, även om det ofta kan vara svårt och hakar upp sig. Vi kan gå i baklås och tycka att vårt liv är lite förfelat. Vi kommer ingen vart och blir stående på samma fläck. Det beror ofta på, att vi inte har upptäckt Guds sätt att handla på ett visst sätt. Det kan handla om något i vår personlighet, psykologi och andlighet eller om något i omgivningen, när vi fastnar på vår väg.

Då måste vi öva den enkla formen att leva i Guds närvaro. Vi kan använda ett annat ord, som egentligen inte finns på svenska, ordet i-varo. Det är Broder Wilfrid Stinissen (1927-2013) som har hittat på ordet i-varo, som uttrycker en mycket viktig aspekt av det kristna livet: att Gud lever i oss. Genom dopet blir vi Guds tempel. Vi tycker att det låter lite för vackert så skruttiga som vi är. Men vi är ett Guds tempel, kanske ett lite skruttigt tempel. Det är Guds nåd och gåva som gör oss till Guds tempel och ger oss vår värdighet. Det är inte vår förtjänst, utan det är en nåd, en gåva, kanske den mest bortglömda av alla trossanningar. Det är underbart att alla kristna kyrkor och trossamfund bejakar denna trossanning. Vi brukar uttrycka det dogmatiskt och tungrott, men det kan vara bra att ändå sammanfatta innebörden. Vi talar om den allraheligaste Treenighetens inneboende i den döpta själen genom den heliggörande nåden. Genom dopet blir vi ett Guds tempel.

Det är inte bara en bild, utan Gud lever verkligen i oss och har tagit sin boning i oss. Vi är Andens tempel. Det betyder att den Helige Ande är i ständig verksamhet där genom nåden som helgar och befriar. Vi kan upptäcka samvetets röst, som ibland gör sig gällande. Vi vet innerst inne vad vi borde säga eller göra så, men ibland upptäcker vi det först när det är försent. Det kan vara något vi inte borde ha sagt eller att vi borde ha vänt den andra kinden till. Den Helige Ande försöker förmå oss att göra det som Jesus skulle ha gjort eller ha sagt i en viss situation eller att tänka det som Jesus skulle ha tänkt. Innerst inne brukar vi veta vad som är rätt, sant och gott. Men sedan kommer den gamla människans reflex att slå tillbaka. Det kan vara att hitta en dräpande replik, så man får tyst på skvallerbyttan. Det är mycket lätt att reagera på den gamla människans reflexer. Slår någon mig på kinden, slår jag tillbaka.

Den nya människans andliga reflex är att vända den andra kinden till. Tyvärr gör vi många missar. Men så småningom, när vi lär oss att leva i Guds närvaro och försöker göra vårt liv till en gåva till Gud, börjar det bli en andlig reflex att handla rätt. Ibland är vi förvånade att vi själva kan svälja och stå ut med vissa saker. Utan att tänka efter kan vi räcka ut vår hand till någon som behöver oss, även om det är någon som har ägnat en stor del av sitt liv åt att göra livet surt för oss. Den Helige Ande är i verksamhet i oss. Det är inte bara vi som försöker göra det goda, utan det är den Helige Ande som inifrån arbetar i oss.

Vi kan tala om i-varo, att Gud lever i oss. Gud verkar i oss och använder oss. Vi lever också i honom. Det är i honom vi lever, rör oss och är till (Apg 17:28). Vi är alltid i Gud. Han är i oss och vi i honom. Det är ett ömsesidigt inneboende. Det är en bild av Treenighetens inre liv, där de gudomliga personerna lever mer i de andra än i sig själva. Vi kan aldrig förstå Treenighetens mysterium helt logiskt, men vi tror att de lever i varandra, att kärleken får dem att gå ut ur sig själva och in i de andra.

En reflex av den treeniga kärleken kan vi se i den jordiska kärleken. När vi verkligen lever i någon, lever vi liksom i den andre. Du blir viktigare än jag, även om vår mänskliga kärlek alltid är lite bristfällig. Det är viktigare att leva i dig än i mig. Man brukar ta bilden av Jungfru Maria vid korsets fot. Hon lider i sin Son. Hon lider inte bara med sin Son. Hon är så djupt förenad med sin Son att hon går in i hans lidande hjärta och förenar sig med det. Kanske vi i vissa nödsituationer, när någon som står oss nära lider, ligger för döden eller plågas, kan lida mer i den älskade än i oss själva. Vi är indragna i lidandet och tar det på oss. Det gör Jesus gör på korset. Han lider i hela mänskligheten och tar på sig allt lidande.

Också glädjen kan förflytta oss in i den andre. När någon strålar av glädje för att det har gått riktigt bra, finns det också medglädje och i-glädje. Vi har inte ordet på svenska. Vi har bara medlidande och inte medglädje. Men vi behöver inte följa Svenska Akademins ordbok utan kan vara lite fria. Att leva i, glädja sig i och lida i tillhör det kristna livet. Gud har stigit ner i vår värld, blivit människa i och med oss, för att vi en gång till fullo skall leva i evigheten. Det eviga livet får vi ta ut i förskott i bönen och liturgin. Varje gång vi ber och står i kontakt med Gud står vi i kontakt med honom i hans dimension av tillvaron, alltså evigheten, härligheten. Gud står över tid och rum. Ibland kan vi, tycka att det är jobbigt och svårt att förstå och ta till oss det. Men när vi verkligen i tro, hopp och kärlek vänder oss till Gud, får vi också en liten försmak av evigheten. Vi kan alla uppleva ögonblick, när tiden liksom står still. Det kan vara i tillbedjan inför sakramentet eller ute i naturen. Också en mänsklig erfarenhet kan ge oss en liten evighetsglimt. Ett vackert uttryck är att tiden kan stå still och vi kan stanna upp inför evigheten mitt i tiden.

Det är alltså viktigt att knyta den kristna mystiken till dopet. Vardagsmystiken liksom all mystik bygger på, att vi i dopet vi har fått möjlighet att komma Gud så nära att han vill bo i oss och att vi får bo i honom. Då kommer också den ekumeniska aspekten in tydligare, eftersom alla döpta har fått denna värdighet. Tyvärr är det många som inte har en aning om sin värdighet. Några känner sig mer som en sophög. I vår tid har synen på människan förändrats radikalt omkring oss. En blivande människa blir avfall. Människans värdighet har försvunnit ur horisonten på många sätt. Människor känner sig onödiga och inte behövda. Att återge människan den härlighet och värdighet hon har fått av Gud är ett viktigt barmhärtighetsverk. Utifrån insikten att man är ett Andens tempel blir det också lättare att hantera vardagen.

Vi skall nu se lite på hur broder Lorens (1614-1691) kan hjälpa oss konkret att leva i Gud och i hans närvaro. Broder Lorens är en lekbroder i karmelitorden på 1600-talet I Frankrike. Han har liten anknytning till Sverige, eftersom han var soldat i sin ungdom och kämpade mot svenskarna i 30-åriga kriget. Han har också gjort svenskarna mycket gott. Långt innan karmeliterna kom till Sverige hade ett frikyrkligt förlag utgivit en liten röd bok, inte Maos lilla röda utan broder Lorens´ lilla röda. Många har känt till den lilla boken utan att riktigt veta vem broder Lorens var och varifrån han kom.

Broder Lorens vill hjälpa oss att leva i Gud och i hans närvaro genom det vi är och gör. Han säger: ”Gud är överallt och man kan överallt vända sig till honom. Man kan låta sitt hjärta tala till honom på tusen sätt. Har man bara en smula kärlek kommer man inte att finna det svårt”. Vi kan uttrycka vår kärlek till Gud på så många olika sätt. Det kan vara genom att dammtorka, putsa fönster, laga mat eller äta mat. Eftersom vi kan uttrycka vår kärlek och vår tillbedjan på så många olika sätt, är det kristna livet alltid en upptäktfärd, där vi kan finna djupdimensionen i de olika moment som dagen rymmer.

Vi behöver inte lägga till en massa fromhetsövningar eller muntliga böner, även om vi kan tillfoga det om vi vill. Det viktiga är intentionen och motivationen, att vi kan förvandla allt till vår bön och kommunikation med Gud, eftersom han är i oss och vi i honom. Vägen är inte så lång. Vi behöver inte förbereda oss för en lång resa. Vi behöver inte tänka ut några vackra ord och tankar. Varje andetag kan bli en akt av bön och tillbedjan. ”Arbetstiden skiljer sig inte från den inre bönens tid”, säger broder Lorens. ”Jag äger Gud på ett lika lugnt och orubbligt sätt i oredan i mitt kök, där ibland flera människor på en gång ber mig om olika saker, som om jag låg på knä inför det Heliga Sakramentet”. Observera att han säger oredan i mitt kök. Även om vi har lite oreda på kontoret, arbetsplatsen eller i köket kan vi lugnt och orubbligt vända oss till Gud. Vi skall inte vänta tills allt är städat, fint, putsat och på plats, för då blir det aldrig av. Det finns alltid någonting som inte riktigt fungerar i vårt liv. Det märkliga är att broder Lorens säger, att det är samma grundattityd när vi arbetar som när vi ligger på knä inför det Heliga Sakramentet. Observera att vi behöver ligga på knä inför det Heliga Sakramentet för att också i arbetstiden kunna vända oss till Gud. Det hör ihop, och grunden är densamma.

Varför arbetar vi? De flesta svarar, att det är för att tjäna pengar och för att det är roligt att arbeta. Det är sant, men i sista hand arbetar jag för att Gud har satt mig här i världen för att genom mitt arbete samverka med honom för världen frälsning. Arbetet är också i grund och botten en akt av tillbedjan. Det kanske vi inte tänker på alltid, och det behöver vi inte alltid tänka på. Men den synen på arbetet ger en djupdimension. Lever jag i Gud, och det gör jag, eftersom han lever i mig, lever jag lika mycket i honom när jag arbetar som när jag sitter i kyrkan. Vi skall inte alltid arbeta, en risk som också finns för vissa. Men för de flesta människor är det en harmoni, en balans mellan bön och arbete. V i har den klassiska rytmen i den benediktinska andan, ora et labora, be och arbeta. För nästan alla kristna är det så. I ett kloster kanske man ber mer än man gör i en fabrik. Hur det är beror också på människan. Att hitta sin rytm mellan bön och arbete är viktigt. Framförallt gäller det att komma ihåg, att arbetstiden inte behöver skilja sig från den inre bönens tid. Arbetstiden framför datorn ersätter inte tiden inför det Allraheligaste – det är en annan dimension – men man kan ha samma grundinställning i både bön och arbete.

Arbetet gör jag till Guds ära. Jag gör det naturligtvis också för att jag behöver ett arbete och för att jag måste göra något för att försörja mig och min familj. Men det finns en inre dimension, en i-varo i mitt arbete. Jag gör det till Guds ära för att samverka med honom för världens återlösning, för att helga världen. Vi tänker inte alltid så när vi jobbar. Men så småningom kan denna övertygelse slå rot inom oss. Då får arbetet också en himmelsk dimension, en kontemplativ dimension, som hjälper oss när det är tungt och som ger oss glädje när vi känner oss lite nere eller modlösa. Det skapar en djupare harmoni, när vi vet att vi gör arbetet för Guds skull och att vi får bli kvar i honom.

För broder Lorens gällde att allt var ”honom likgiltigt, varje plats, varje syssla. Den gode brodern fann Gud överallt, likaväl när han lagade sina skor som när han bad tillsammans med kommuniteten. Han hade ingen brådska att få göra sin reträtt, ty i sitt arbete fann han samme Gud att älska och tillbedja som mitt i öknen. Eftersom hans enda hjälpmedel för att närma sig Gud var att göra allt av kärlek till honom, var det honom likgiltigt, om han sysslade med en sak eller en annan, bara han gjorde den för Guds skull. Det var han och inte saken i sig som angick honom”.

Ordet likgiltighet har på svenska lite dålig klang, men ordet avser det ignatianska uttrycket indifferentia. Det är svårt att hitta ett riktigt bra ord på svenska. Ordet likgiltig tyder på att man är kall och inte bryr sig. Indifferentia innebär att man inte fäster sig eller binder sig vid något. Om Gud vill att jag skall laga mina skor, gör jag det. Vill han att jag skall sitta två timmar extra i kyrkan, gör jag det. Jag är inte bunden, fastklistrad vid, att jag vill göra precis det ena eller det andra, utan jag gör det som kommer, det som vardagen rymmer. Jag gör det alltid av glädje, eftersom det sker till Guds ära. När vi gör något för någon annan, blir det roligare. Barnen på dagis får sy små saker till sina föräldrar och göra dem glada. När vi gör något för någon annan betyder det något.

Vi får göra allt vi gör för Gud. Vi får göra vårt arbete, gå på gymmet eller gå till Maxi eller Lidl för Guds skull. Det betyder inte att vi, så som många gör, skall gå till varuhuset istället för att gå till kyrkan. Men vi får ändå gå dit. Vi får ha holy shopping, som man säger i Rom, när man köper rosenkransar och andra fromma varor. Vi kan också ha holy shopping på Lidl, för vi handlar för att glädja Gud och andra. Men vi får inte bara ägna oss åt holy shopping, som en del unga flickor älskar att göra. Vi får göra allt det vi gör under vardagen som vårt sätt att visa Gud vår kärlek. Vi får tillfoga en grunddimension till allt det vi är och gör. Att bli hemma där är mycket viktigt. Vi har också större motståndskraft mot svårigheterna och prövningarna, när vi vet att här i detta livet kan vi på så många olika sätt visa Gud vår kärlek och vår överlåtelse.

Broder Lorens sade, att i allt som hände honom såg han ingenting annat än Guds befallning, och detta bevarade honom i en ständig frid. Det är inte lätt att leva i en ständig frid, när svårigheterna och prövningarna kommer. Vi får vi inte skylla det svåra på Gud. Det finns ofta sekundära orsaker. Det kan vara människor som beter sig illa. Men bakom det som sker får vi ändå bli kvar i Guds närvaro. Vi kan finna en frid bakom och bortom molnen. Gud sol lyser, även om molnen skyler den. Guds kärlek finns där, även om människors ovilja och motstånd lägger sig som en hinna över verkligheten. Det svåraste av allt är ofta att bli kvar i ständig frid, trots att vi ansätts på så många plan. Livet i Guds närvaro kan hjälpa oss att också hantera livets baksida, om vi har blivit så hemma i Guds närvaro att vi får göra allt till Guds ära och ta emot allt ur Guds hand.

Då får också lidandet en annan färg. Det kan vara ännu mer smärtsamt på ett sätt, eftersom vi då också är befriade från vår egen själviskhet, som ofta lindrar ett lidande. Vi får inte glömma att vi har en viss motståndskraft. I vår tid överöses vi med mänskligt lidande bara vi sätter på TV. Ändå står vi ut. Vi har en slags motståndskraft, vilket är något på gott och ont, för det kan också avtrubba oss. Risken med media är att våld, krig och förtryck nästan kan bli underhållning. På TV ser man först en dokumentärfilm om förintelsen och i nästa ögonblick en revy, där man är utklädd till kaniner och hoppar runt. Sådant gör oss lätt avtrubbade. En av anledningarna till att så många, utan att tänka sig för, ansluter sig till IS är, att de ser avrättningarna som en slags action. Människan kan avtrubbas.

Arvsynden är också ett slags skyddande filter som gör att vi inte lider så ofantligt mycket som vi skulle göra om vi inte hade hinnan av själviskhet. Det är därför Marias lidande vid Kristi fot är så intensivt. Hon hade ingenting av arvsynd som kunde skydda henne från att lida i sin Son. Vi däremot har ofta har ett slags pansar, som gör att vi inte helt och fullt kan gå in i andras lidande. I och med att vi i vår tid hela tiden konfronteras med all världens lidande har vi också en viss förmåga att avtrubbas. Det måste vi akta oss för.

Samtidigt kan vi inte slitas sönder. Människor som arbetar mycket med sårade människor kan inte helt gå in i andras lidande, för då skulle de gå under. Här måste man avväga och se hur långt man kan gå i medlidande med människor och hur mycket man orkar bära. Det är lite olika. Men om vi har vi funnit vår fasta punkt i livet i Guds närvaro och till hans ära, blir det lite lättare att hantera de ofrånkomliga lidandena, svårigheterna, prövningarna och frestelserna som vi utsätts för. Det betyder inte att vi är onåbara för lidandet. Det är inte heller meningen, eftersom ibland det enda sättet att hjälpa människor är att lida i och med dem. Vid dödsbäddar hjälper orden ofta inte, men att sitta där och hålla en hand kan betyda oerhört mycket.

Vi måste i den vanliga vardagen också kunna öva upp detta sätt att leva. Det är vardagen med dess mödor, arbete och olika sysslor som fyller större delen av vårt liv. Det är i vardagen vi ofta behöver evangelisera. Ibland blir det så, att den fromma delen blir mycket begränsad. Det kan vara en timme på söndagen eller i bästa fall också några minuter på morgonen och kvällen och någon liten bönesuck under dagens lopp. För många människor är den fromma delen mycket begränsad, eftersom de tror att bönen inkräktar på arbetstiden och fritiden. Därför är det viktigt att hjälpa människor att förstå att det finns en djupdimension, som man alltid kan bli kvar i. Många människor anar kanske att det är så, även om andra inte riktigt har förstått att de kan leva i Guds närvaro utan att det inkräktar på arbete och fritid.

Nu får vi ibland mer fritid än vi orkar med. Fritiden fylls även för barnen med olika aktiviteter. Ibland har dagisbarnen en lika uppfylld almanacka som verksamhetschefen på KF. Det är lätt att fylla upp tiden med tidsfördriv, ett fult ord enligt min mening, för det antyder att tiden är till bara för att fördrivas, inte för att fyllas med något djupt innehåll. Allt det vi gör, all den tid vi tillbringar kan bli vårt sätt att leva med och i Gud, eftersom vi redan gör det genom vårt dop. Det är en följd av dopets nåd, att vi redan nu är ett heligt tempel. Det gäller inte bara oss utan också våra bröder och systrar. Den som sitter bredvid mig i kyrkan är också ett Herrens tempel. Vi får vara medvetna om människans värdighet, både den egna och andras. Då får vi också ett lite mer försynt sätt att handla mot varandra. Då behandlar vi varandra som dyrbara pjäser av ming-porslin och inte som billigt plastmaterial, som kan behandlas lite hur som helst.

Vardagsmystiken skall hjälpa oss att se vardagen, det som fyller större delen av vårt liv, som en underbar möjlighet att komma Gud närmare. Det sker genom att fördjupa vår gudsrelation och bli mer medvetna om vår egen värdighet som döpta och även om vår nästas stora skönhet i Guds ögon. Det kan förstärka tillvaron. Då får vi en större insikt i hur viktiga vi är i Guds plan som hans medarbetare för världens frälsning, som levande stenar i Kyrkan och som kallade till helighet. Alla dimensioner i vår tillvaro kan fördjupas. Det gäller våra relationer till andra människor i äktenskap, familj, kyrka, församling och arbetsplats. Det gäller vårt sätt att behandla naturen, skapelsen, att se Guds spår i allt det som finns till och att glädja oss över minsta lilla tecken på skönhet och godhet. Vi har allt att vinna på att försöka upptäcka vardagen som en ständig mötesplats med Gud. Det är inte jobbigt i den meningen att vi måste göra en massa extra saker.

Det kan vara lite jobbigt i den meningen att vi måste göra en djupdykning ner i verkligheten, att vi måste övertyga oss själva, att det inte bara är vackra ord utan verklighet, Det är möjligt att leva på det sätt som broder Lorens försöker göra och bevara det vad som än händer. Broder Lorens säger om Gud: ”Han är alltid hos er och vid er sida. Lämna honom då inte ensam. Ni skulle ju anse er själva ohövliga, om ni lämnade en vän ensam, när han kom på besök”. Broder Lorens använder dagliga små erfarenheter för att belysa djupdykningen i verkligheten. Gud är alltid på besök hos oss. Han bor i oss. Egentligen kan vi inte lämna honom ensam, för han är där. Men vi får försöka finna vår glädje i att vi får vara tillsammans med Gud, att vi får göra allt i, med och för honom. Vi är så fast sammanfogade med honom att ingenting kan skilja honom åt.

Mystiken följs av det vi kan kalla vardagsaskes. Mystik och askes går alltid samman. När det talas om askes börjar människor gärna skruva lite på sig och tro att de skall gissla sig och göra livet tungt. Men så är det inte riktigt, utan ännu mer. Om vi lever med Gud och vill leva till honom, måste vi också vara beredda att klippa av det som binder oss vid något annat. De stora synderna skall vi undgå. Men sedan finns de små bindningarna. Johannes av Korset säger, att fågeln inte är fri, vare sig den är bunden vid kättingar eller vid sytrådar. Kättingar är de svåra dödssynderna, som binder oss.

Men vi har också små sytrådar som får oss fastna vid allt möjligt. Under fastetiden kan det vara bra att tänka efter vilka små sytrådar vi har. Det kan vara att vi alltid vilja sitta på en viss plats i kyrkan eller bredvid biskopen eller kyrkoherden. Det kan också vara att inte vilja sitta bredvid någon viss person. Ibland sitter det vid kyrkkaffet någon ensam person. Jag frågade en gång varför en kille alltid satt där ensam. Då sade man, att det var en muslim som ville bli kristna, men de trodde han var en spion. Man kan alltid hitta en viss anledning att inte vilja sitt bredvid någon bestämd person.

Viktigt att komma ihåg är, att vi alla har sytrådar. Ibland kan det vara ulltrådar. Wilfrid Stinissen säger, att vi alltid måste ha med oss en liten sax, så att vi kan klippa av trådarna. Åker vi flyg, måste vi lägga saxen i incheckat bagage för att inte bli av med den i säkerhetskontrollen. Det är lite besvärligt, när det går upp för oss hur mycket vi är bundna vid. Det kan vara allt möjligt och ofta är det småsaker. Ibland kan det vara svårt att urskilja, för vi har också rätt till vissa saker, och det är lite olika för olika människor. Är man fotomodell behöver man mer kläder än i ett kloster.

Det är inte helt lätt att urskilja vad det är som binder och fängslar oss och vad det är vi kan klippa av. Men där har vi också vår frihet att se, hur vi kan öva askes och bot. Risken är att vi tycker att det är så jobbigt, att vi inte gör någonting. När fastan börjar kommer många för att få askkorset. De vill göra så mycket för Gud. De vill öva barmhärtighetsgärningar och ge allmosor och fasta. Efter någon vecka upptäcker de att det inte blev så mycket av det hela. Här måste vi se att vi behöver hjälp av vardagsmystiken. Vi behöver den Helige Andes hjälp för att tydligt se vad vi kan göra avkall på, vilka trådar vi kan klippa av. Vissa har en tendens att klippa av för mycket, så att det ingenting blir kvar. Andra har en tendens att inte klippa av någonting. Här behöver vi Andens urskillning för att se, hur vi kan hitta en form av askes och botgöring som passar för vårt sätt att leva. Här behöver vi också Andens påhittighet. Då bli det ganska roligt att tänka ut vad vi kan klippa av för tråd i dag. Vad kan vi göra för Gud i dag? Samtidigt vet vi att askes är lite jobbigt och tar lite emot.

Under fastetiden påminns vi ständigt om tre ord som hör ihop: bön, bot och barmhärtighet. I handling vill vi visa att vi vill avstå. Vi vill klippa av en tråd. Vi vill ge något av oss själva. Vi vill visa Gud och vår nästa att vi menar allvar med vår kärlek. Ibland är tiden det svåraste att offra, att ge sin tid till någon som vi tycker är lite jobbig eller lyssna på någon som behöver lyssnas till. Sedan är det viktigt att komma ihåg att mystik och askes alltid löper parallellt. Speciellt under svåra tider, när vi inte riktigt känner Guds närvaro, gäller det att ändå vara trogen de bönetider vi har och att gå i mässan, även om vi tycker att det är tråkigt. Barnen är ofta ärligare än de vuxna och säger att det är tråkigt att gå i mässan. Då brukar jag fråga vem som har sagt att det inte skall vara tråkigt. Kyrkan bedriver ingen underhållningsindustri, utan det är Kristi offer på korset som blir närvarande på altaret. Det är en liturgi som talar mer till det djupaste inom oss än till våra känslor. Ibland kommer vi Gud närmare, när vi tycker oss ha tråkigt. Tycker vi oss ha det tråkigt, blir det lite mindre tråkigt, om vi tillbringar en timme med Gud. Det ligger lite i vår tid, att det hela tiden skall hända någonting, att man hela tiden spelar på känslor och upplevelser.

Liturgin är en helt annan dimension, Det är en helig monotoni. Det är att lämna tid och rum för att få en liten smak av evigheten mitt i tiden. Vi behöver det liturgiska för att också vardagen skall bli en liturgi, där vi bär fram offergåvan: vår tid, vårt arbete och våra mödor. Det finns en symmetri mellan liturgi och vardag. Allt hör ihop i vårt kristna liv. I Guds ord och sakramenten får vi kraft för vardagens arbete och möda. Vi får den energi och kraft vi behöver för att bli kvar i Guds närvaro under vardagen. Vi ber för varandra om den nådegåvan.

Herre, Jesus Kristus. I den heliga mässan ger du oss oändligt mycket. Hjälp oss nu att ta emot just den gåva du vill ge oss idag, så att vi förstår att varje ord vi hör är riktat till oss och att du kommer till oss på så oändligt många sätt och talar till det djupaste inom oss. i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Föredrag 1 Föredrag 2 Föredrag 3 Föredrag 4