Annat av Biskopen
Himmelske Fader, lär oss söka din Son, att följa i hans fotspår och göra honom känd och älskad. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Vi har nu kommit fram till den sista anhalten i Thérèse av Jesusbarnet och det heliga Anletets liv och budskap. Men först en kort repetition, eftersom det är mycket viktigt att vi har med oss hela den dogmatiska bakgrunden för hennes liv. I hennes liv ser man mycket tydligt hur trossanningar blir kött och blod. En av helgonens uppgifter är att illustrera, tydliggöra, det som är Kyrkans trosskatt.
Vi började med ett bibliskt begrepp, frälsningshistorien, att vårt liv här på jorden är en historia och att Gud verkar där. Naturligtvis finns det andra aktörer som ibland vill framhäva och ibland dölja Guds handlande. Men som kristna tror vi att Gud är den som i sista hand leder historien tvärs igenom det mänskliga. Tvärs igenom allt det andra anar vi Guds omsorg och Guds pekfinger. Det är vår personliga historia, Kyrkans historia och världens historia. Gud är själva horisonten, den som håller allt i sin hand. Det är en biblisk grundkategori.
Det andra begreppet är också en biblisk grundkategori, som innebär att vi tillhör Guds folk och att Gud samlar oss till en gemenskap, eftersom han själv är gemenskap. I sin enhet är Gud en treenig gemenskap mellan Fadern och Sonen i Anden. Därför återspeglas det i Kyrkans liv som Guds folk att Gud använder andra människor för att frälsa, helga och rena oss och vi är indragna i detta heliga nätverk. I det gamla förbundet börjar det med Israels folk, det utkorade folket. Men sedan vidgas det och i nya förbundet blir det ett universellt, globalt, katolskt, ekumeniskt folk. Alla dessa ord är egentligen synonymer. Gud vill att alla folk skall bli frälsta i Kristus.
Det tredje steget är att Kyrkan också är Kristi brud och att vi som lemmar i Kyrkan också har det innerliga brudförhållandet till Jesus Kristus. Vi får se lite bortom språket för att komma fram till den djupa verkligheten, att den djupaste kärleksrelationen är den till Kristus. Det återspeglas på det mänskliga planet i brudens och brudgummens ömsesidiga kärlek. Denna brudmystik har man alltid sett på tre stadier: Kyrkan som vi ser hos Paulus, Guds folk som vi ser redan i Höga Visan, men samtidigt är det något som konkretiseras i den enskilda människan eller själen, anima ecclesiastica, den kyrkliga själen som fäderna talar om och som Kristus har frälst på sitt kors och vill helga under hela hennes liv. Urbilden av detta ser vi i Jungfru Maria. Här ser vi själva kronan på detta verk, hon som helt och fullt är frälst och befriad. Men också detta vill Kristus låta komma oss till del.
Då är vi framme vid den sista bibliska kategorin och begreppet. Det är Kyrkan som Kristi kropp, Kristi mystiska kropp, som vi också ser hos Paulus. Vi är så innerligt förenade med Kristus genom vårt dop att vi är infogade i hans mysterium. I denna kropp har vi vår plats, vår uppgift. Där hör vi hemma. Därför talar fäderna om Christus totus, den totale Kristus, Kristus med hans mystiska kropp. Brudföreningen är så total att bruden blir ett med sin Brudgum. Naturligtvis förblir hon mänskligt svag, men förvandlad, helgad, renad i Kristus.
Det är denna verklighet, Kristi mystiska kropp som också utgör den fjärde etappen i Thérèse av Jesusbarnets väg. Naturligtvis går det in i vartannat, men mot slutet av hennes liv blir själva grundkallelsen för henne att upptäcka sin kallelse i Kristi mystiska kropp. Återigen är vi inte i första hand åtskilda individer utan är infogade i ett närverk, i ett sammanhang, i de heligas samfund där Kristi nåd pulserar mellan lemmarna, så att vi förmedlar nåden mellan varandra. Den tanken är bra att ha inför ögonen när vi sitter tillsammans som kristna. Där en eller två är samlade är Kristus ibland oss. Vi förmedlar nåden till varandra när vi sitter i kyrkbänkarna. Vi tänker kanske inte på det alltid men det är en viktig tanke, speciellt om det är någon som irriterar oss och prasslar för mycket med psalmböckerna eller med radbandet. Vi kan ibland bli irriterade på varandra. Men vi får se det som en väckarklocka och bli påminda om Kristi närvaro, om någon går oss på nerverna eller irriterar oss. Vi kan förvandla våra naturliga känslor till något bättre. Allting i skapelsen och i nåden pekar vidare. Det gäller att se på sina bröder och systrar som med-lemmar, lemmar med oss i Kristus. De har betydelse för min frälsning och jag för dem. Vi tar emot Kristus gemensamt. Han är inte bara till för mig utan han vill använda de andra för mig och mig för de andra. Det finns ett flöde av nåd, godhet och sanning som pulserar i kroppen. Denna bibliska tanke är mycket viktig.
När vi lämnade Thérèse var hon mitt inne i den mörka natten. Hon tyckte sig ha förlorat känslan av tro. Allt tycktes mörkt som i en tunnel och Gud tycktes oändligt långt borta. Men samtidigt som hon erfor förlusten av den kännbara tron bevarade hon sin längtan att älska och bli älskad av Kristus. När tron tycks svalna, kan ibland kärleken och hoppet styrkas. Vi talar om de teologala dygderna, tro, hopp och kärlek, som våra instrument för att komma i kontakt med Gud. Ibland tycks tron vara starkast. Ibland kan det vara kärleken och ibland hoppet. Det kan också vara lite olika för olika människor. Därför är det viktigt att vi ser det djupa sambandet mellan de teologala dygderna. När vi prövas på ett område kan vi stärkas på ett annat. Det kan vara en stor hjälp i trosprövningen att veta att vi kan växa i kärlekens längtan efter att komma Gud nära. Det är det som Thérèse erfar.
Thérèse ser sin oändliga fattigdom och oförmåga, hon som till synes inte ens kan tro, utan tron är bara något hon hoppas och längtar efter. Hon erfar en tomhet, en utblottelse, men ändå längtar hon samtidigt efter att ge sig helt till Jesus och stå till hans förfogande. Ibland kan vi erfara denna dubbelhet inom oss. Vi ser så tydligt vår fattigdom, oförmåga, och brist, men det gör oss inte frustrerade. Det får oss inte att tappa modet, utan tvärtom kan vi hoppas ännu mer på Jesus och inte på oss själva. Här tror jag att Thérèse är det katolska svaret på Luther. När vi ser vår oförmåga, svaghet och synd får det oss att hoppas ännu mycket mer på Jesus Kristus och hans frälsning.
Samtidigt är det här som många människor tappar modet, försvinner från Kyrkan och drar sig undan. De kan liksom inte hantera en sådan trosprövning. Därför är det något av det viktigaste för oss att hjälpa människor i förkunnelse och själavård att förstå vad det handlar om. Annars kan de mycket lätt tolka det som om Gud har övergivit dem, som om de inte längre tror, speciellt i vår individualistiska tid när vi ofta ser tron som något vi kan känna, uppleva och få ut någonting av. Det är en mycket viktig sak att komma ihåg när vi talar med människor i vår tid, att de ofta reducerar tron till en hemkänsla i Guds värld, att man känner sig väl till mods eller något liknande. Det kan vara svårt att sätta fingret på den ömma punkten. Men att erfara trons nakenhet, tomhet och torka är faktiskt väsentligt för att kunna växa djupare in i Kristus-föreningen. Därför skulle vi egentligen jubla, när ljuset släcks och vi hamnar i den mörka tunneln. Men det gör vi inte, för vi måste först bli så utblottade att vi är ”som en nål utan tråd” som Hjalmar Ekström (1885-1962) sade. Om vi omedelbart kommer med Johannes av Korset och hänvisar till ett speciellt kapitel och säger att så skall det vara, är det lite för enkelt. Natten anpassar sig efter personen för att vi verkligen skall erfara vår totala oförmåga och vårt totala beroende. Så småningom kan det växa fram en längtan, ett hopp som träder i funktion i natten. Kanske det enda vi har kvar är hoppet att Gud ändå skall älska oss fast allt talar emot.
Det är något av detta som sker hos Thérèse av Jesusbarnet i den dunkla natten. Hon skriver den 8 september 1896 ett brev till en av systrarna i klostret. Man brukar säga att det är ett av den moderna spiritualitetens viktigaste brev eller skrifter. Man har ibland jämfört det med det kommunistiska manifestet, som kom ungefär samtidigt. Man har kallat brevet det kontemplativa, katolska manifestet, eftersom det finns en slags beröringspunkt med det kommunistiska. Kommunismen talar om att allt skall bli gemensam egendom. Vi skall inte ha någon privat egendom, medan man i det katolska manifestet talar om att i Kyrkan har vi de andliga skatterna gemensamma. Man kan säga att det är en korrigering.
Det ligger någonting i att människan längtar efter att ha allt gemensamt och att vi skall dela allt. De jordiska skatterna är mycket svåra att dela upp på ett rättfärdigt sätt. Men de andliga skatterna, Kristi frälsningsverk, är något vi har gemensamt. Därför skulle man kunna kalla Thérèses skrift ett kontemplativt, katolskt manifest som tar vara på det frö av sanning som finns i det kommunistiska manifestet: människans längtan efter ett universellt brödraskap. Thérèse bygger på det gemensamma i frälsningsmysteriet och inte på det gemensamma i jordiska tillgångar. Sedan är det en annan sak att tillgångarna borde fördelas bättre. Thérèse säger att det finns ett universellt brödraskap i Kristus och att vi i den mystiska kroppen, vilken uppgift vi än har, hör samman och binds samman av hans kärlek.
Thérèse börjar sitt brev så här: "Att vara din brud, o Jesus, att vara karmelit, att genom min förening med dig vara moder till själarna, det borde räcka för mig ... Men det gör det inte ... Dessa tre privilegier är visserligen min kallelse: karmelit, brud, moder. Men jag känner också andra kallelser inom mig: jag känner kallelse till krigare, präst, apostel, kyrkolärare, martyr, kort sagt, jag har behov och lust att för dig, Jesus, utföra heroiska gärningar ... O Jesus, min kärlek, mitt liv ... hur skall jag kunna förena dessa motsättningar? Hur skall jag förverkliga min lilla själs önskningar?"
Thérèse har dessa stora, helt orealistiska önskningar. Hon vill göra allt för Jesus. Så räknar hon upp alla dessa olika kallelser i Kyrkan. Samtidigt ser hon sin svaghet, sin oförmåga. Här ser vi något av det dubbla i människan. Samtidigt som vi inser vår svaghet, brist, synd och oförmåga kan vi känna en oändlig längtan och ett oändligt hopp att få göra och ge allt till Jesus Kristus, att han skall använda oss i sin tjänst så att vi blir fruktbara i Kyrkan. Vi kan också erfara denna paradoxala dubbelhet. Man ser sitt misslyckande på många plan. ”Jag som inte ens kan var sams med mina närmaste eller stå ut med de andra i församlingen längtar ändå efter att ge mitt liv till Jesus och omvända världen till honom”. Man ser och förstår det stora, oändliga som Jesus Kristus har gjort för oss och vad han vill göra genom oss samtidigt som man är smärtsamt är medveten om sin egen begränsning, svaghet och synd. Vi får tolka detta på det mystiska planet.
Thérèse vill göra allt för Jesus. Hon räknar upp dessa kallelser. Vi får mer se det som en bildlig längtan att hon skulle vilja göra allt för Jesus. Samtidigt inser hon att hon inte kan göra det. Hon kan inte vara både krigare, präst, apostel, kyrkolärare, karmelit och allt det andra. Det är något av kärlekens berusning hos en förälskad som säger: ”Du är den vackraste, den underbaraste”. Man vet att det är överdrift, men den äkta kärleken vill göra allt för den älskade och ge allt. Samtidigt som Thérèse har denna längtan säger hon: "Finns det en mindre, vanmäktigare själ än min?" Hon inser till fullo att hon ingenting förmår, ingenting kan. Vad gör hon då? Som alla goda protestanter läser hon Bibeln. "Min blick föll på första Korintierbrevets tolfte och trettonde kapitel. I det första läste jag, att inte alla kan bli apostlar, profeter, lärare osv., att Kyrkan är sammansatt av olika lemmar, och att ögat inte på samma gång kan vara en hand ... Utan att fälla modet läste jag vidare och fann lindring i denna mening: 'Sträva ivrigt efter de nådegåvor som är störst. Men nu vill jag visa er ytterligare en väg, en övermåttan härlig väg.' Och så förklarar aposteln, att de största gåvorna är intet utan kärleken, att kärleken är den yppersta vägen, som med säkerhet leder till Gud."
I Bibeln finner Thérèse svaret på sin längtan. Uppenbarelsen vill ge oss svar på våra frågor. Det är inte alltid vi omedelbart hittar exakt rätt bibelcitat. Ibland kan det dock hända, eller rättare sagt, det beror ofta på hur vi läser. Vi får tro att Bibeln är Guds tilltal till oss och att vi alltid där kan finna en väg, en öppning. Thérèse fortsätter: "Äntligen hade jag funnit ro. Då jag kände igen mig i Kyrkans mystiska kropp, hade jag inte känt igen mig i någon av de lemmar som Paulus beskriver, eller snarare, jag ville känna igen mig i alla”. Hon ville ju göra allt för Kristus. Hon ville göra allt tänkbart för att glädja hans hjärta och behaga honom. Då räckte det inte att bara vara en hand eller en fot. Hon fortsätter: "Kärleken gav mig nyckeln till min kallelse. Jag förstod, att Kyrkan har ett hjärta, och att detta hjärta brinner av kärlek. Jag förstod, att endast kärleken får Kyrkans lemmar att handla, att om kärleken slocknade, skulle apostlarna inte längre förkunna evangelium och martyrerna vägra att utgjuta sitt blod ... Jag förstod, att kärleken innesluter alla kallelser, att kärleken är allt, att den omfattar alla tider och alla orter, kort sagt, att den är evig! ... Då utbrast jag i min översvallande glädjeyra: O Jesus, min Kärlek, äntligen har jag funnit min kallelse, min kallelse är kärleken! Jag har funnit min plats i Kyrkan, och det är du, min Gud, som gett mig den: i min moder Kyrkans hjärta skall jag vara kärleken, och därmed blir jag allt ... min dröm blir verklighet!!!"
Thérèse ser alltså att om hon verkligen lever i Kyrkans hjärta som ständigt pulserar av kärlek till Brudgummen, kan hon vara allt detta. Samtidigt som hon är den vanmäktigaste och svagaste av själar kan hon göra allt för Jesus, inte av egen kraft, men eftersom hon där tar emot den kärlek som strömmar från Jesu Hjärta, från Brudgummens Hjärta till brudens hjärta. Hon står där med två tomma händer och fångar upp all denna kärlek som hon sedan låter gå vidare ut i kroppen. Från hjärtat passerar blodomloppet och levandegör kroppen. Här upptäcker Thérèse både Kyrkans djupaste mysterium och sitt eget - att hon är så identifierad med Kyrkans hjärta att hon ständigt kan ge Jesus det hon får av honom och sedan låta det pulsera i hela Kyrkan. Hon ser och inser att Kyrkan har denna personliga aspekt.
Kyrkan är inte bara en organisation eller institution utan det är ett personligt mysterium där Thérèse är Kristi brud och identifierar sig till den grad med Kyrkan att hon blir Kyrka. Hon blir anima ecclesiastica eller cor ecclesiasticum, det kyrkliga hjärtat. Språket kan vara lite främmande för många människor i vår tid, men själva innebörden av detta är något evigt som människor kan ta till sig. Oavsett vad vi gör, vem vi är, vad vi klarar av genom våra brinnande önskningar kan vi finna vår plats i Kyrkans hjärta. Det är den plats Jesus har reserverat åt oss ungefär som för lärjungen som vilade vid Jesu Hjärta.
Det uttrycker något av den djupa, vänskapliga gemenskapen, som samtidigt bär frukt, en apostolisk längtan. Vi såg från början att Thérèse hade en själatörst. Jag tar inte emot bara för min egen skull utan för att jag vill att Jesus skall bli älskad av alla. Då är den bästa positionen att bli kvar i Kyrkans hjärta. Man brukar säga att det inte är någon tillfällighet att Thérèse tillhör en kontemplativ gemenskap, där man inte gör någonting som syns, hörs och märks. När folk besöker t.ex. ett karmelitnunnekloster frågar de ofta systrarna vad de gör hela dagarna i klostret. Då säger systrarna att de inte gör någonting utan bara låter sig älskas för världens skull.
Vi lever i en kultur där man alltid måste göra en mängd saker. Vår identitet ligger mer i vad vi gör än vad vi är. Det orsakar mycket lidande, för om man ingenting har att göra, då är man ingenting längre. Att vara arbetslös är alltid jobbigt. Men om identiteten bara är knuten till det man gör, blir det ännu värre. Också människor som pensioneras kan ibland gå igenom samma kris. Man har liksom byggt upp sin existens kring det man gör och inte kring det man är. Det är någonting som många människor i vår tid utan att riktigt märka det har fastnat i. Det kan vara likadant i kyrkan. Där gör man en massa saker. Men om man inte är någonting, då förflyktigas allt när man inte längre får den uppgift man haft.
Här kan Thérèse vara till stor hjälp, när det går upp för oss att det inte i första hand är vad vi gör, åstadkommer och presterar som är viktigt utan vad vi är i Jesu ögon. Det kontemplativa ordenslivet skall påminna oss om att Kyrkan inte i första hand är en organisation, där man gör en massa saker, utan där är man till för att förhärliga Gud genom att låta sig älskas av honom. Vi går inte till en gudstjänst för att göra någonting, sjunga och bläddra i psalmböcker och läsa upp en massa böner, utan vi går dit för att ta emot Guds kärlek och tillbe honom. Det är lite svårare för vår mentalitet att ta till sig, eftersom vi är inriktade på att det skall göras så mycket, det skall vara så mycket prestation och effektivitet. Men det kan bli till evangelium för många människor i vår tid att inse att det viktigaste är att vara. Kanske kan man just i en kristid, när man inte har så lätt att få jobb, vakna till och se att man inte förlorar sitt existensberättigande bara för man just nu inte gör så mycket.
Är vi då i Kyrkans hjärta, är vi som brännoffret, som rökelsen som stiger upp, och då gör Gud någonting i och genom oss. Vi står till förfogande. Thérèse av Jesusbarnet har för många människor blivit den som har hjälpt dem att förstå evangeliets djupaste hemlighet. Hon har också kunnat mildra splittringen med Luther genom att betona Guds handlande. Våra förtjänster, våra verk betyder ingenting i jämförelse med det Gud gör, samtidigt som vi genom hans nåd blir aktiverade i Kyrkan. Vi får medverka genom vår bön men också genom vår utblottelse och oförmåga. Bara det att vi låter Gud handla i oss är ett uttryck för att frälsningen sker, att frälsningen pågår. Vi kan säga att Thérèse med ”den lilla vägen” hjälper människor att finna sin plats i Kyrkans hjärta vilken konkret uppgift de än har eller inte har i Kyrkan. Det är inte så mycket fråga om det som syns och märks och hörs utan om den inre attityden, att vara där och låta Jesu kärlek, Jesu Hjärta få sitt eko i vårt hjärta.
Kardinal Newmans (1801-1890) valspråk var: corad corloquitur (hjärta talar till hjärta). Det förhållningssättet blir mycket tydligt hos Thérèse av Jesusbarnet. När vi är i Kyrkans hjärta, kan vi också lyssna till hjärtslagen i Jesu Hjärta och låta hans kärlek pulsera inom oss och vidare ut i Kristi mystiska kropp. Man ser också de kontemplativa, monastiska klostren som en slags blodcentraler i Kyrkan, ett maskinrum som får nåden att pulsera. Därför har man också, som vi sade, utnämnt Thérèse av Jesusbarnet till skyddshelgon för missionerna. Faktiskt brukar man i missionsländer vara mycket angelägen att få kontemplativa kloster, eftersom de kan sprida den andliga verkligheten till de lokala kyrkorna. Utan en sådan kraftcentral är det som om någonting fattas i Kyrkans liv. Det gäller också vårt stift. Samtidigt är det ganska intressant att dessa kloster ofta får en djupt ekumenisk betydelse. Man ser då till det djupaste som förenar och inte bara till det som skiljer. De kontemplativa klostren där man ingenting gör, gör stor skillnad i Kyrkan.
Därför är det märkligt att när Kyrkan förföljs är det ofta dem man har stängt. Hur många kontemplativa kloster stängde inte Hitler (1889-1945) och Stalin (1879-1953)? Man skulle kunna tänka att de klostren gör ju ingen skada. Munkarna och nunnorna sitter bara där och ber inom sina murar. De står inte på barrikaderna och predikar utan de är bara där. Men alla som bekämpar kristendomen, tron och Kyrkan inser att de är de farligaste av alla. I vår nutid har man börjat masskanonisationer för martyrer från förföljelserna i Spanien, Mexiko, Östeuropa. Det finns förvånansvärt många martyrer bland munkar och nunnor som levde ett helt avskilt liv.
Eftersom vi talar om franska karmelitnunnor, kan vi nämna karmelitnunnorna i Compiègne under franska revolutionen. Det är en autentisk historia, som har romantiserats t.ex. genom Georges Bernanos (1888-1948): Dialogue des Carmélites och Poulenc’s (1889-1963) opera. Den har spelats förvånansvärt många gånger både i Malmö, Göteborg och Stockholm. Det är en opera som lite romantiserat skildrar karmelitsystrarnas martyrium, men i stort sett bygger den på en autentisk händelse, när systrarna i Compiègne arresterades och avrättades.
I Bernanos’ opera utmejslas två gestalter: priorinnan och den lilla novisen Blanche. Priorinnan var en kraftfull kvinna som ledde sina systrar i klostret, medan den yngsta novisen; Blanche, drog sig undan när förföljelsen kom. Hon var en liten varelse som var rädd för allt möjligt. Det berättas att priorinnan, som dog innan systrarna avrättades, fick en fruktansvärd dödskamp. Den modiga, tappra kvinnan kunde inte hålla tillbaka sina ångestskrin som ekade i hela klostret, och alla var förvånade eftersom hon alltid hade varit en stark och tapper kvinna. Sedan kommer arresteringen och domen, som blev dödsstraff för alla systrarna. Det skildras mycket teatraliskt att giljotinen är rest och den ena systern efter den andra går upp för att avrättas. Medan de går upp sjunger de Salve Regina. Först hör man många röster, men de blir allt färre och färre. När man tror att sången är slut hör man i folkmassan en liten, späd röst som fortsätter att sjunga. Det är den räddhågade novisen Blanche som fått styrka att stämma upp sången. Det förklaras som att priorinnan bytte död med novisen Blanche. I de heligas samfund kan man så att säga också byta död. Den som är starkare kan ta på sig en svag människas död. Man kan alltså byta död. Det är naturligtvis någonting man kan diskutera om det verkligen är möjligt. Men vid dödsbäddar kan vi tänka oss att det inte är helt omöjligt att man kan hjälpa någon att gå igenom döden genom förbön och stöd och samtidigt ta på sig någonting av en annans dödsångest.
Det är en evig sanning att när Kristus och Kyrkan förföljs angrips ofta de till synes ofarliga klostren, de som inte har någon direkt uppgift i samhället, de som inte syns och märks. De som förföljer Kyrkan tycks bekräfta att det är här de troende hämtar kraft och därför måste de förgöras. Det är intressant att se genom hela Kyrkans historia att de här klostren drabbas mycket hårt. När man väljer att stänga kloster är det ofta de kontemplativa som stängs, alltifrån Josef II (1741-1790) i Österrike till Hitler. Det var de klostren man stängde först eftersom man sade att de var onyttiga och inte behövdes.
Samtidigt ser man i missionsländerna hur viktiga dessa kloster är för att sprida tron. Därför var karmelitnunneklostret i Glumslöv det första kloster man upprättade i Sverige efter reformationen. På den tiden var det ännu klosterförbud i Sverige, och det varade i princip ända till 1977. Det fanns andra ordnar som kom in, men det skedde då under täckmantel av t.ex. sjukvård eller gästverksamhet. Karmelitsystrarna gjorde ingenting. De kunde inte säga att de undervisade barn eller tog hand om sjuka. Märkligt nog lyckades de få dispens från både riksdag och regering. Men när man läser riksdagsprotokollen får man bekräftat att dessa nunnor ansågs vara farliga och att man skulle akta sig för dem. Man ville inte få in dem i vårt land, eftersom de då skulle kunna underminera ordningen. När de till sist fick dispens var det med ett förbehåll, att alla systrarna måste vara svenska medborgare och ha en viss ålder. Det illustrerar att man inser att dessa systrar inte är några ofarliga mähän utan att de kan underminera ett samhälle där man bara är inriktad på att göra. Också nu försöker man upprätta kontemplativa kloster lite varstans i världen, där Kyrkan har det svårt. På arabiska halvön har man gjort försök. I Gulfstaterna har man nu möjlighet att bygga kyrkor, men man har inte haft möjlighet att stifta något kontemplativt kloster. Däremot skall man nu bygga en stor kyrka i Bahrain till Vår Fru av Arabiens ära.
Vi får tro att det inte bara är de kontemplativa klostren med deras munkar och nunnor som får leva i Kyrkans Hjärta utan den platsen är reserverad för var och en. När det går upp för oss att det är så lite vi kan göra för Jesus – vi skulle vilja göra allt, men vår svaghet, bräcklighet och oförmåga gör det omöjligt för oss att förverkliga alla våra önskningar att göra något stort för Jesus – kan vi i alla fall vara i Kyrkans hjärta, tätt vid Jesu Hjärta. Vi kan finna vår plats där. Vi kan ta emot hans kärlek å hela Kyrkans vägnar och hela världens vägnar. Då kommer de två tomma händerna till pass. Om vi står inför Gud i bön med två tomma händer och låter kärleken strömma ner, då strömmar den vidare. Då blir vi så att säga en del av detta Hjärta som pumpar ut tro, hopp och kärlek till Kyrkan utan att vi egentligen gör någonting. Vi är bara där. Sedan kan det hända att vi kanske också har en aktiv uppgift, men det är en annan sak. Här är det tal om den djupaste identiteten i det vi är. Det är viktigt att understryka i vår tid eftersom många har knutit sin identitet mer till vad de gör än vad de är. Ofta är den första frågan man får när man möter någon ny person vad man gör. Gör man då ingenting så är man ingenting.
Vi får hjälpa människor att upptäcka att deras djupaste identitet ligger i det de är. I Kyrkan får vi alla trängas i Kyrkans hjärta. Det är öppet för alla. Men för att nå dit måste vi också kunna avstå från våra förmågor, gärningar, resultat och prestationer. Det kan vara en viss svårighet. Vi vill ju gärna tillgodoräkna oss det vi gjort. Vi har ju varit med i syföreningen i fyrtio år eller i alla fall hjälpt till att dela ut församlingsblad. Vi har stått ut med alla de jobbiga kyrkoherdarna som har varit här, skulle vi inte ha presterat någonting? Det är så lätt att ta till någonting och säga att vi har i alla fall gjort det och det. Att bli totalt utblottad på prestationer, gärningar, resultat är det som sker i den dunkla natten. Vi är tiggare vid Jesu fot. Vi har ingenting att komma med eller tillgodoräkna oss, utan allt är nåd, tout est grâce. Vi står där inför Gud i vår fattigdom, men inte helt utan barnets charm.
Så återvänder vi till barnet. Thérèse är både Guds barn och Kristi brud och hon har sin plats i Kyrkans Hjärta. Alla dessa bibliska kategorier går samman. Det underbara är att i Kyrkan får vi vara allt för Jesus. Vi kan inte göra allt, men vi får vara allt eftersom Jesus är allt för oss. På så sätt får vi tro att det också finns en dold fruktbarhet. Det ser vi mycket tydligt i Thérèses liv. Vi talade om rosenregnet och om att otaliga människor har fått hjälp av henne att se på sitt obetydliga liv som något vackert och stort, att upptäcka att det är underbarare att vara Guds barn än att prestera en massa saker och att vi på det sättet kan bidra till världens frälsning om vi står kvar vid Jesu kors tillsammans med Jungfru Maria och tar emot Guds nåd för världens räddning.
Hos lilla Thérèse kan vi bortom det språk som ibland kan vara lite jobbigt för oss – vi är ju mer korthuggna och det får inte vara för blommigt och romantiskt språk – ana ett djupt, universellt innehåll, som gör att hon också på våra breddgrader kan slå an en sträng, inte minst på det ekumeniska planet. I Kyrkans hjärta ser vi det som förenar, binder ihop, binder oss vid Jesus och med varandra. Vi märker ofta att det är den formen av ekumenik som just nu tycks fungera bäst, den så kallade andliga ekumeniken. Vi får tro att vi i Kyrkans hjärta får en försmak av den fulla enheten.
Jag tror att vi i många avseenden kan få hjälp av Thérèse att bli kvar i det som hon kallar confiance amoureuse, en kärleksfull förtröstan. Helgonen har ofta en lite snärtig sats som kan hjälpa oss helt konkret att leva i Jesu ständiga närhet. Johannes av Korset talar om atención amorosa, en kärleksfull medvetenhet. Men egentligen är det samma sak: att vi förtröstar på Jesus Kristus och hans frälsning. Vi gör det med hjälp av hans egen kärlek, så att det inte bara är vår egen mänskliga kärlek. Om vi lever i Kyrkans hjärta har vi del av Jesu kärlek som hela tiden flyter in och flyter över i Kyrkan. Det är ju den som pulserar i Kyrkan och håller Kyrkan vid liv. Det är den som håller oss alla vid liv, när vi upptäcker att vi hela tiden kan låta oss älskas av honom.
Vi kan låta kärleken pulsera mellan oss i Kyrkan. Då sker något stort. Så titta gärna lite extra på den som sitter bredvid er och tänk att där kan jag möta något av Kristi kärlek. Jag får våga tro att även den människa jag aldrig har sett och som kanske på ett annat plan är min motståndare eller kanske röstar på ett annat parti ändå kan förmedla Jesu kärlek. Vi kanske tycker att någon är speciellt jobbig eller så blir vi avundsjuka på någons vackra klänning. Det alltför mänskliga försvinner när vi upptäcker att vi tillsammans får plats i Kyrkans hjärta. Även om vi har olika funktioner är det detta som håller oss ihop. Därför tror jag att Thérèse på många sätt kan göra vårt kristna liv lite mer konkret. Kom också ihåg trappan! Vi försöker gå upp och rutschar ner, men modern lyfter upp oss. Thérèse har så många små historier liksom Jesus själv har parabler som hjälper oss att se mer konkret på det kristna livet.
Vi ber till sist om hennes förbön och hjälp att leva till Jesu ära och behaga honom.
Herre, Jesus Kristus, du har givit oss en liten syster, Thérèse av Jesusbarnet. Hjälp oss att tillsammans med henne bli kvar i Kyrkans hjärta. Hjälp oss att som hon vara ett barn som ständigt försöker gå kärlekens väg. Hjälp oss att som hon vara en brud för ditt Hjärta, där du fullbordar ditt frälsningsmysterium, och hjälp oss att se på hela vår historia som din frälsande kärleks historia där du ögonblick för ögonblick ger oss nåd i överflöd, frälsningen i dess fullhet och den kärlek som aldrig skall ta slut. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.