Annat av Biskopen
Himmelske Fader. Vi tackar dig för att vi får vara dina barn, att vi får tillhöra dig, att varje steg vi tar kan föra oss närmare dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Först lite repetition. Vi började med att se på begreppet frälsningshistoria, ett bibliskt begrepp som också är ett vardagsbegrepp, eftersom vi får tro att hela vår mänskliga historia, allt det vi är med om, allt det vi kämpar med, allt det vi gläds åt utrycker att Gud försöker frälsa och befria oss, att han kommer till oss just i det vanliga livets alla omständigheter och inte bara i högtidsstunder, utan att det liv vi lever, den historia som är vår, är vår mötesplats med honom. Det försökte vi illustrera i Thérèse av Lisieux och hennes liv. Redan tidigt började hon förstå att Gud verkade i hennes liv, talade till henne och använde andra personer för att arbeta på henne för att fila av de små kanter och de små brister hon hade. Det är viktigt att hålla kvar denna insikt i bakhuvudet.
Nu på det andra steget skall vi ta upp ett liknande bibliskt begrepp: Guds folk. Vi ser, inte minst i det gamla förbundet, att Gud samlar sig ett folk. Gud vill inte frälsa oss som enskilda, åtskilda individer utan han vill föra ihop oss. Det tycker vi inte alltid om. Vi skulle hellre vilja att vi satt enskilt inför honom och hade ett enskilt samtal lite då och då. Det skulle vara lättare. Men Gud samlar ihop, rafsar ihop alla slags människor, onda och goda, för att göra något av det. Det blir ännu tydligare i det nya förbundet, när Kyrkan inte bara omfattar ett folk utan alla folk, judar, greker och alla andra folk. En viktig tanke är att vi möter Gud som ett folk och att vi som gemenskap möter Gud som gemenskap, eftersom Gud är en treenig Gud. Han är både en och tre. Det folk vi tillhör är den treenige Gudens folk.
Denna tanke som man kallar Ekklesia Trinitatis, Treenighetens Kyrka, betonas mycket starkt i det Andra Vatikankonciliet. Innebörden är att Guds folk förs ihop av den treenige Guden. Fadern samlar ihop ett folk i Sonen genom Anden. Allt i Kyrkan, allt i Guds folk, pekar vidare på den treenige Guden. Det blir tydligt inte minst i liturgin, där vi nästan alltid vänder oss till Fadern genom Sonen, Jesus Kristus, i den Helige Andes enhet. Själva folket, själva gemenskapen, pekar tillbaka på den Gud som samlar sitt folk. Vi möter Gud i detta folk. Vi möter honom tillsammans som koinonia, communio, som gemenskap.
Tanken att Gud inte bara möter mig utan också de andra och att vi hör ihop är en svårsmält tanke för oss som är så präglade av individualismen. Guds godhet och barmhärtighet sipprar vidare och kommer till mig som en del av folket. Gud använder också folket för att tala med mig. Att Gud samlar ett folk är en biblisk grundtanke. Gud talar till sitt folk. Han sänder sin Son till sitt folk och utgjuter sin Ande över det. Den treenige Guden som i sig är gemenskap mellan Fadern och Sonen i Andens enhet blir återspeglad i Kyrkans gemenskap även om det sker på ett bristfälligt sätt. Kyrkan skall efter fattig förmåga återspegla den Gud som är hennes Gud.
Det låter ganska spekulativt och abstrakt, men vi skall försöka se att också detta är något vi ser hos Thérèse av Lisieux, i hennes liv, men också i vårt eget liv. Det är viktigt att knyta denna syn till vårt eget liv. Vi såg lite av Thérèses barndom och hur hon där formades. Även vi formades i vår barndom och fick intryck av vem Gud är och vad han vill med vårt liv. Gud talade till oss och vi fick möta honom. När vi nu går över till den andra fasen fortsätter det att vara så. Thérèse blev mer och mer övertygad om sin plats i gudsfolket, i Kyrkan. Ju mer Gud kommer in i vårt liv, ju mer han talar och ju tydligare han är, desto tydligare ser vi att vi också har vår plats i den gemenskap som han har format till sitt folk, till sin Kyrka. Det är en tvåfaldig process, men det är egentligen inte två olika ting utan något som går samman. Guds folks frälsningshistoria är också min historia, där jag möter Gud. Jag får se att Guds barmhärtighet och godhet kommer till mig genom detta folk, ibland filtrerat. Ibland kan det framträda tydligare och ibland kan det döljas.
Som Guds barn har vi förmågan att framhäva Guds godhet, men vi kan också skymma sikten på honom. Det blir speciellt tydligt i vår tid, då vi kristna är så fåtaliga att våra icke-kristna vänner och bekanta ofta bedömer Kyrkan och kristendomen efter vad de ser i oss. Det är inte så konstigt om de bara råkar känna en enda kristen eller i alla fall bara en enda katolik. Det innebär också en möjlighet. Vi ser att de har en slags trosblick, eftersom de tror att Kyrkan skall återspegla Gud, att varje kristen har fått Guds nåd för att kunna peka på honom. Att göra det är inte alltid så lätt, inte ens vid kyrkkaffet. Det är viktigt att förstå att vi som är Guds barn, Guds folk, har den stora uppgiften att ge Gud vidare och återspegla honom genom vårt sätt att vara, tänka och handla. För många människor är vi den enda kontaktytan. De skulle inte drömma om att slå upp en bibel eller gå in i en kyrka, men de kan inte undgå oss, för vi finns ju överallt: på arbetsplatser och på tunnelbanan. Det kanske är deras enda chans att möta den levande Guden. Det är en underbar möjlighet att tänka sig att Gud kan använda mig i min bristfälliga person för att hjälpa en annan människa att upptäcka vem Gud är.
Thérèse av Jesusbarnet och det heliga Anletet börjar i klosterlivet mer och mer upptäcka det andliga barnaskapet. Om vi tror att Gud är vår Fader, blir vi också hans barn. Då blir vi beroende av honom. Då talar hela livet om att han är en barmhärtig Fader. Det säger Jesus hela tiden i evangeliet. Han talar inte så mycket om sig själv, men han visar oss vägen till Fadern genom sin undervisning och sina liknelser. Han talar om att vi mer och mer skall bli tillitsfulla och förtröstansfulla barn. Genom vårt dop, är vi som kyrkofäderna säger, söner i Sonen. Vi får dela Jesu innersta relation till Fadern. Vi får säga Fader vår liksom Jesus gör. Evangeliet säger mycket tydligt att Jesus öppnar vägen till Fadern. I Jesus ser vi Fadern. Fadern kommer till oss i sin Son.
Insikten i hur nära Fadern vi är blir mycket tydlig för Thérèse. Den förstärks också genom hennes kärleksfulla relation till sin jordiske fader. En kort tid efter Thérèses inträde i klostret drabbas fadern av en mentalsjukdom. På den tiden var det en sjukdom man skämdes över. Även i vår tid kan det vara svårt att tala om att någon blivit mentalsjuk. För Thérèse var det speciellt svårt eftersom hon var i ett kloster med sträng klausur och inte hade någon möjlighet att besöka sin fader. Systrarna fick inte gå ut ur klostret. För Thérèse blev det en stor prövning att se hur hennes älskade far bröts ner av sjukdomen. Samtidigt fick det henne att på ett märkligt sätt mer och mer ta sin tillflykt till den gudomlige Faderns barmhärtighet. Hon fick överlämna faderns sjukdom i Guds hand.
Lidandet, speciellt när det drabbar någon närstående, kan öppna oss ännu mer för Gud och binda oss samman med honom. Det kan frigöra djupare källor inom oss av förtröstan och tillit, även om allt tycks tala emot. Lidandet kan bli en hjälp att frigöra oss från vår själviskhet och öppna oss för Guds barmhärtighet. Risken finns dock att lidandet får oss att fastna i bitterhet och knyta oss inom oss själva. Människan har sin frihet. Det är aldrig determinerat i den ena eller andra riktningen. Vi har en frihet att reagera på lidandets mysterium på olika sätt. Det finns också en skala i detta. Det finns ett moment av uppror, ifrågasättande och revolt, men det kan också leda över till överlåtelse. Det ser vi inte minst i psaltarpsalmerna. Psalmen kanske börjar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Ps 22:2) eller ”Hur länge skall min fiende triumfera?” (Ps 13:3). Så småningom går klagan nästan omärkligt över i lovsång. Något liknande kan vi också se i vårt eget och andra människors liv.
Något liknande sker i döendets process. Först finns fasa, uppror, skräck och bitterhet. Men så småningom och nästan omärkligt kan det gå över till en förtröstansfull överlåtelse. Så är det också när Thérèse drabbas av faderns lidande. Det bereder väg för henne att överlåta sig ännu mer till den himmelske Fadern och överlåta sin far i Guds händer. Varje händelse i hennes liv öppnar henne för Guds faderliga mysterium. Man säger ibland att det är lättare för någon som haft en god fader att se Gud som en god och barmhärtig Fader. Men även de som kanske inte har haft en god jordisk fader kan uppleva Guds faderliga barmhärtighet. Gud är större än alla jordiska fäder. Många är dock sårade på det här området. Många som haft en svår relation till sin fader eller levt i frånvaro av sin fader fastnar i kriminalitet och missbruk. Men också det sårade kan leda till längtan efter Guds faderliga barmhärtighet. Man kan ana att det man saknar motsvarar ett djupt ingjutet behov som kan bereda vägen till en djup överlåtelse till Gud som Fader. Här är människan fri. Det kan vara svårare om man bara erfarit en far som varit dålig eller frånvarande, men det kan också leda till att man ser att detta lidande syftar till en överlåtelse till en Fader som är större än allt vad fader på jorden heter.
Det är mycket viktigt att inse att människan är fri. Vi är inte determinerade av arv och miljö. Vi kan hantera situationen mycket olika. Det såg vi mycket tydligt hos Therèse vid ”julnåden”. Det är en viktig insikt i vår tid, när man ibland tenderar att säga att om en människa är uppvuxen med en viss svårighet är hon dömd att alltid bli kvar där. Det är mycket lätt att ta ifrån människan hennes frihet och ansvar. Men då förminskar man människan och tar ifrån henne något av hennes värdighet, att hon också kan hantera ett lidande, en svårighet, en dålig uppväxt. Det svåra behöver inte leda henne till att bli kvar och fastna vid det, utan hon är fri, fri som fågeln som fågelfångaren inte kan fånga. Att hjälpa människor att förstå det är mycket viktigt, för det finns en viss tendens att tro att om det är på ett visst sätt, så är det så. När man inte längre har tro på Gud, då har man också en förminskad tro på människan. Något av människans värdighet och kallelse frånkänns henne då.
Erfarenheten av faderns mentalsjukdom blev märkligt nog för Thérèse ett steg att upptäcka Faderns barmhärtighet. En annan pusselbit i detta är en liten, sliten anteckningsbok som hennes syster Céline hade med sig då hon trädde in i klostret efter faderns död. Nästan alla Thérèses systrar ville bli nunnor och de flesta lyckades ta sig in även om det från klostrets sida fanns ett visst motstånd att få så många systrar från samma familj. Céline hade i sin anteckningsbok skrivit ner olika citat från Gamla Testamentet. I klostret fanns inte många biblar, något som kan vara svårt för oss att förstå. Naturligtvis användes Bibeln i liturgin. För Thérèse var det något sensationellt att få tillgång till citat från Bibeln, speciellt från Gamla Testamentet. Céline hade skrivit ner några citat som för Thérèse förstärkte insikten att hon var Faderns älskade barn. Det första citatet var från Ords. 9:4: "Om någon är helt liten må han komma till mig". Det är ett ord som vi har hört många gånger, men det kanske inte har sagt oss så mycket. Plötsligt kan ett bibelord få liv och vi förstår hela verkligheten utifrån det. Så blev det för Thérèse genom detta ord. Det andra citatet är Jes.66:12-13: "Som en moder tröstar sin son, så skall jag trösta er. Ni skall bli burna på armen och skall få sitta i knäet och bli smekta".
Dessa två ord styrkte Thérèse i hennes förståelse av Guds oändliga barmhärtighet, att Fadern verkligen har en moderlig omsorg om sina barn, att vi är små, tillitsfulla barn som hela tiden blir smekta och burna på armen, att vi är föremål för en oändlig omsorg och omtanke, att Fadern i oss ser sitt älskade barn och att det i oss skapar barnaskapets ande, en förtröstansfull, tillitsfull ande. Små barn är nästan alltid spontant tillitsfulla. De litar på sina föräldrar, även om de inte har någon logisk försäkran att de är värda det, även om det så småningom kanske tunnas ut. Vi får tro att vi har fått denna fullständiga tillit och förtröstan på vår himmelske Fader, att han vill oss väl, att allt det som sker i sista hand syftar till att vi skall växa in i en djup, förtröstansfull relation. Djupast sett är det en delaktighet av Sonens tillit till Fadern. Det är inte bara ett naturligt förhållningssätt utan en övernaturlig gåva som vi har fått genom dopet, där vi verkligen blir Guds barn, söner i Sonen. När vi ber och vänder oss till Fadern gör vi det i och genom Jesus. Vi använder hans relation till Fadern. Vi får växa in i en kostym som är alla nummer för stor. Vi får använda oss av Jesu kärlek till sin Fader. Fadern ser Sonen i oss. Genom att se på oss med kärlek växer en större och större Kristuslikhet fram i oss. Det är en mystisk, övernaturlig relation vi har fått del av. Det är inte bara en liten, troskyldig, mänsklig känsla utan det är något djupare. Det är nåd utöver nåd.
Utifrån denna syn talar Thérèse om ”den lilla vägen”, barnaskapets väg. Det kan låta lite romantiskt och idylliskt, men bakom detta finns en stor realism. Hon vet att det är något som lyser fram mitt i livets svårigheter, kamp och lidande, för mycket i livet motsäger ju detta. För oss kan det tyckas lite märkligt att faderns mentalsjukdom kan vara en hjälp för henne att komma djupare in i tron på Guds barns härlighet. För många kan det vara tvärtom. Återigen ser vi att människans frihet är sådan att hon inte är bunden, determinerad att gå i ett visst spår.
På engelska kallar man ibland Thérèse för "The little flower", den lilla blomman. Det låter romantiskt. Det är bara på engelska man säger så. I den folkliga engelska fromheten har man en liten bön: ”Little flower, show your power” (Lilla blomma, visa din makt). Det är främmande för vår mentalitet att säga något sådant. På många statyer av Thérèse ser man henne stå med fång rosor som hon delar ut. Man talar ibland om Thérèses rosenregn. Efter hennes död gav man ut en samling böcker där man samlade ihop nådebevis som människor hade fått genom hennes förbön. Det kan kännas lite speciellt att läsa och det innehåller ibland mycket märkliga ting.
En episod har blivit mycket känd genom sångerskan Edith Piafs (1915-1963) självbiografi. Edith Piaf var en stor sångerska. Men hon växte upp på en bordell och det är inte den lämpligaste platsen för en ung flicka. Ändå var flickorna där mycket fromma på sitt sätt. De stängde bordellen en dag och vallfärdade till Lisieux. De skulle be för den lilla Edith som var blind. Hon fick också synen tillbaka. ”Thérèses rosenregn” är fylld med sådana berättelser, ibland det mest osannolika man kan tänka sig. Det finns också en liten anekdot som berör Sverige. Passionisterna skulle uppföra en kyrka i Jönköping. De skulle få några kyrkfönster från England. Men då var det strejk i Göteborg och hamnarbetarna släppte inte in något gods. Det var blockad. Då bad passionistbröderna, som kom från det fromma Liverpool, till lilla Thérèse: ”Little flower, show your power”. Faktiskt kom fönstren in. Det var det enda som slapp igenom hamnarbetarnas blockad. Det kan tyckas vara lite obetydliga och märkliga ting, men det är typiskt för Thérèse. Hon har också en känsla för humor. Bordellflickor och hamnarbetare, ja, alla kan på sitt sätt erfara Guds faderliga omtanke och nåd genom Thérèse.
Märkligt är att Thérèse samtidigt är uppvuxen i en miljö som är präglad av jansenismen, som man ibland har kallat en slags katolsk kusin till lutherdomen. Man betonade mycket starkt Guds rättfärdighet och att Gud fordrar ett offer av sin Son, att han är en sträng, krävande Gud, som mer betonar rättfärdighet än barmhärtighet. Sedan kan man diskutera vad Luther (1483-1546) egentligen menade. Man har alltså tolkar jansenismen, som går tillbaka till en biskop Jansenius (1585-1638) i Ieper i Belgien, som en slags luthersk infiltration i det katolska Frankrike. Länge präglades Frankrike av denna syn. Vi kan också tänka på Pascal (1623-1662) som har en mycket stark tonvikt på Guds rättfärdighet. Barmhärtigheten kom lite i skymundan. Vi vet att det ibland kan vara lite olika i teologi, spiritualitet och folkfromhet. Ibland är det mer rättfärdigheten och ibland barmhärtigheten som betonas. Samtidigt vet vi att i Gud är allt detsamma. I sin rättfärdighet är han barmhärtig och i sin barmhärtighet är han rättfärdig.
Thérèse var alltså präglad av en miljö där man mer betonade rättfärdighet. Därför är det intressant att se att hon så oerhört tydligt sätter Guds barmhärtighet i centrum. Gud är framför allt en barmhärtig, medlidsam Fader. Det blev utgångspunkten för det hon kallar ”den lilla vägen”, som innebär att vi måste bli små, fattiga, beroende och förtröstansfulla. Vi måste verkligen lita på att vi har en oändligt god Fader. Syster Marianne i Alsike säger att Thérèse av Lisieux är ett svar på Luther. Det är ett katolskt svar. Guds nåd är det viktiga. Människans förtjänster, kvalifikationer räcker inte, utan allt är nåd. Tout est grâce (allt är nåd), säger Thérèse. Det innebär inte att man inte skall försöka leva ett gott och moraliskt riktigt liv, men Gud är i sin ofattbara barmhärtighet så god att han vill leda oss alla på sin väg.
Thérèse talar mycket om Guds förekommande nåd. Hon säger att hon kunde ha blivit världens största synderska, om inte Gud hade tagit bort stenarna på vägen, som hon annars hade fallit över. Det är ett mycket vackert sätt att uttrycka hur Gud arbetar i vårt liv. Han tar bort alla de stenar som annars hade kunnat bli oss till fall. Sedan kan det hända att vi ändå faller, och det är hon också mycket medveten om. Men hon ser att hela livet är det Fadern som leder sitt barn förbi de stenar det kan falla på, förbi frestelserna som kan bli till undergång. I sin barmhärtighet bereder Gud väg för oss. Samtidigt utsätts vi för ständiga prövningar och frestelser av olika slag. Men den ”lilla vägen” är alltså människans väg.
Thérèse illustrerar ofta med små berättelser ur naturens värld. Hon talar om ett litet sandkorn, en liten daggdroppe, en liten blomknopp, en liten kyckling och ett litet halmstrå. Det är som med Jesus själv som ofta använder parabler från naturen. Själva naturen hjälper oss att förstå Faderns barmhärtighet och godhet. Det är också typiskt för den nordiska andligheten att vi nordbor uppfattar Guds närvaro i skapelsen som en faderlig omtanke och kärlek. Det naturmystiska draget, att vi hela tiden ser små liknelser genom det vi ser i naturen, är lite ovanligt i Thérèses kulturkrets. Men det är också en grundbiblisk tanke som hjälper henne att förstå Faderns oändliga barmhärtighet. Gud har skapat allt för att det skall återspegla hans godhet. Utan hans vilja faller inte ett hårstrå eller en sparv till marken. Allt vilar i hans hand.
Samtidigt upptäcker människan sin svaghet och oförmåga. Här har hon något mycket viktigt att säga till oss, eftersom vi i vår tid har svårt att acceptera att vi inte alltid är stora och duktiga, att vi inte alltid lyckas utan också misslyckas, att vi är oförmögna och inte klarar av allt. Här kan hon för många människor ha en stor helande betydelse. Vi måste också acceptera vår svaghet och bräcklighet, att vi misslyckas, att det inte alltid går bra. Också det illustrerar hon med små berättelser ur vardagslivet, små parabler om ”den lilla vägen”.
En berättelse om den lilla rackarungen kan vara mycket belysande. Thérèse säger: "Tänk på en liten pojke, som nyss har misshagat sin mor, därför att han var rasande eller olydig. Om han sitter och surar i ett hörn och skriker av rädsla för att bli straffad, skall hans mor säkerligen inte förlåta honom. Men om han kommer till henne med sina små armar utsträckta, leende och säger: 'Kyss mig. Jag skall inte göra så igen'. Skall då inte modern genast trycka honom ömt till sitt hjärta och glömma bort hans pojkstreck? Naturligtvis vet hon mycket väl, att hennes käre lille pojke skall göra det igen vid första bästa tillfälle. Men det spelar ingen roll. Om han på nytt vädjar till moderns hjärta, så skall han aldrig bli straffad."
Bakom det Thérèse säger är det naturligtvis Fadern hon tänker på. Vi syndar gång på gång. Vi går till bikt och säger att vi aldrig mer skall göra så. Men den mänskliga svagheten och bräckligheten är så stor att vi alla är som den här lilla rackarungen. Någonting i oss är svagt. Men hennes budskap är att Gud ändå har oändligt tålamod och så småningom kan han ibland göra rackarungen till en mönstergosse. Thérèse säger: "Guds enda sysselsättning tycks vara att överhopa själen med smekningar och ömhetsbetygelser, liksom en mor, som lyfter upp sitt barn och när det med sin mjölk".
Här ser vi också den feministiska touch som Thérèse har. Fadern är fader på ett moderligt sätt. Thérèse använder också bilden av modern för att peka på Faderns barmhärtighet, också i sin mest kända liknelse om trappan. Hon talar om att vårt liv är som att gå uppför en trappa. Vi är ett litet barn som står längst ner och skall lära sig att gå upp för en trappa. Barnet försöker, tar ett steg men det glider ner. Hela vårt liv är sådant. Vi försöker, men vi glider ner. Då skulle det bli en väldig frustration om vi inte visste att modern står vid trappan och vill lyfta upp barnet, men hon vill också att barnet skall försöka att lära sig att gå upp för trappan. Här kan vi citera Adrienne von Speyr (1902-1967), den schweiziska, nutida mystikern. Hon säger: ”Det enda vi egentligen kan göra som kristna är att försöka”. Det kanske inte blir ett gott resultat, men vi kan alltid försöka att gå evangeliets väg. Vi kan försöka att gå upp för trappan, men många gånger kommer vi att glida ner. Då vet vi att Gud är som en kärleksfull mor som vill lyfta upp barnet. Då blir vi inte förtvivlade utan vi försöker med våra små fötter om och om igen. Barn försöker hela tiden. Annars skulle ingen av oss ha lärt sig att gå.
Sedan fick Thérèse höra talas om en ny uppfinning: om hissen. Det är inte alla som genast kopplar hissen till Guds barmhärtighet, men det gjorde hon. Hon sade, att då är det ännu enklare med Guds barmhärtighet. Vi behöver inte gå upp för trappan. Gud sätter oss i hissen och då åker vi upp. Det typiska för Thérèse är att hon i allt det hon ser och möter ser något av Guds faderliga barmhärtighet. En motorcykel eller en racerbil förknippar vi inte omedelbart med Guds barmhärtighet. Men hon gör det när hon ser en hiss. En diskmaskin skulle man kunna förknippa med något som renar själens ingrodda fläckar. Den trosblick Thérèse har, gör att hon i tillvarons mest vardagliga ting anar Guds barmhärtighet och att denna barmhärtighet också knyter ihop oss människor med varandra, att vi växer samman till en gemenskap. När Gud visar mig barmhärtighet blir det också naturligt för mig att visa andra barmhärtighet och överseende.
Man har skrivit mycket om Thérèses medsystrar. Någon säger lite cyniskt att det är svårt att hitta en så medioker samling personer som de systrar som fanns i hennes kloster. Vi får inte tänka oss att det var världens bästa, trofastaste och heligaste nunnor, utan det var en samling vanliga människor med alla de små mänskliga svagheter, avundsjuka och annat, som vi människor har. Ibland tror man att alla i ett kloster är helgon. Det är inte alltid så. Däremot kanske man kan säga att man där är mer medveten om att man är på väg därhän. Men man kanske då också mer konfronteras med sorgen att inte vara helig. Georges Bernanos (1888-1948) säger: ”Den enda äkta sorgen är att vi inte är heliga”.
Det finns otaliga anekdoter om livet i klostret. Thérèse berättar att systrarna ofta låg och tvättade kläder. Det var en slags bassäng där man låg på knä och det var mycket mödosamt. Thérèse berättar hon att hon nästan alltid fick en släng smutsvatten i ansiktet. En syster var mycket kraftfull. Det var först mycket irriterande, men så tänkte Thérèse att detta var nådens regn. Det var Guds barmhärtighet som systern överöste henne med. Det finns en annan episod. Systrarna tillbringade varje två timmar i inre bön, där det skulle vara fullständig tystnad. Men en syster var lite spänd och hade något ljud för sig. Man vet inte riktigt om hon gnisslade tänder eller gned med naglarna, men hon höll på med oljudet hela tiden. Det var mycket irriterande för Thérèse som var mycket känslig. Men Thérèse sade att det var ljuvlig musik. Vi kan tycka att det låter lite tillgjort och att det hade varit bättre att säga till den här systern. Men Thérèse såg det som sin rening.
Sedan fanns det annan syster som var en riktig skräcktant. Man hade placerat henne där hon skulle vara ofarlig: i linneförrådet. Men ibland var det någon som måste hjälpa henne där. Också det som skedde i linneförrådet var ett uttryck för Guds omsorg. Så fanns det en annan syster som gick Thérèse mycket på nerverna. Men istället för att undvika henne ansträngde hon sig att visa henne speciell kärlek och omtänksamhet. Denna syster sade då: ”Men hur kommer det sig att ni älskar just mig så mycket, Syster Thérèse?”
Vi kan tycka att det låter lite tillgjort, men det är viktigt att inse att vi inte är determinerade av andra människors små egenheter. Vi kan istället försöka se det som ett uttryck för Guds barmhärtighet, att han sänder till oss de människor vi behöver. Vi kanske behöver detta för att inte bli så självupptagna. Vi kanske inte har människor som gnisslar tänder, men vi har alltid människor omkring oss som går oss lite på nerverna. Det allra värsta är att vi själva också gör det, vi som vill så väl. Det kanske är det allra svåraste att acceptera att jag, trots att jag gör så gott jag kan och anstränger mig, retar gallfeber på vissa människor. Men jag får då infoga det i det spektrum som innebär att vi alla är Faderns älskade barn, att vi alla tillsammans tar emot honom och att hans barmhärtighet förmedlas genom smutsvattnet, genom de gnisslande tänderna och genom irritationsmomenten. Det är något vi inte omedelbart kan ta till oss. Vi kan också tycka att det är lite tillgjort och konstruerat att Faderns smekningar och ömhetsbetygelser når oss på det sättet. Med det vill jag inte rekommendera att vi skall börja anstränga oss för att trampa andra på tårna och gå varandra på nerverna. Det behöver vi inte, för det gör vi ändå bara genom att vara det vi är. Men det är viktigt att våga tro att Guds barmhärtighet är verksam på det sättet.
Vi vill gärna göra om människor. Det ville Thérèse också i början när hon kom till klostret. Det brukar man kalla ”novissjukan”. Man kommer då inte till klostret för att själv bli helig utan för att göra de andra heliga. De andra skall vara heliga. Eller vi åker på reträtt för vi vill få ut någonting visst. Annars vill vi få pengarna tillbaka! Vi vill styra efter våra tankar. Människor skall uppföra sig såsom vi vill. Men så blir det aldrig. Ändå får vi tro att det folk som Gud samlar är Guds folk och att hans barmhärtighet kommer oss till del på det här sättet, även genom människor som gnisslar tänder eller kanske är elaka, avundsjuka och sårar oss. Det kan ingå i Guds plan att vi skall älska dem. Ibland sätts vi på prov på detta område. Det kan vara någon som motarbetar oss eller som är avundsjuk. Det möter vi alla i vilken miljö vi än hamnar, from eller icke from. Människor är ungefär desamma. I våra församlingar och våra kyrkliga sammanhang gör vi det också svårt för varandra.
Ändå är det Guds heliga folk som styrs av Faderns barmhärtighet och som tillhör Kristus. Det fordras en djup tro på Guds oändliga barmhärtighet och samtidigt en självkännedom. Här kan vi återigen citera det Thérèse säger: "Vi har snubblat många gånger under vårt liv och gjort fel. Ändå måste vi veta, att Gud har gått före oss och tagit bort en mängd stenar, som vi annars kunde ha fallit över. Han har rensat vägen från många faror". Om vi har den insikten kan vi också lättare förlåta vår nästa. Den sten som Gud tog bort kanske hamnade under hennes fötter istället. Jag kunde ha fallit i avundsjuka eller intrigmakeri. Det gäller inte att försvara dåliga beteenden men att också se det som en del av frälsningens mysterium.
Det blir allra tydligast vid Kristi kors. Ingen försvarar dem som dömde Jesus till döden. Ingen vill bortförklara att det var något ont, men Gud använder det för att frälsa världen. Därför kan han också använda våra mänskliga felsteg och synder för att hjälpa andra människor att gå vidare. Det vet vi, men när det kommer till kritan är det aldrig lätt för oss att se att det som vållade mig så mycket lidande och besvär var just det jag behövde för att bli mindre självcentrerad och självupptagen. Jag behövde den jobbiga arbetskamraten som i sin tur tyckte att jag var jobbig. Vi kan aldrig döma i egen sak. Men vi får tro att den mänskliga gemenskap, som vi tillhör och Kyrkan med alla de människor som finns där, hjälper mig att komma Gud nära, även om människorna är som de är och jag också. Guds barmhärtighet strålar fram i denna mänskliga, brokiga skara.
I sin självbiografi satte Thérèse som motto för sitt liv: Misericordias Domini in aeternum cantabo (jag vill lovsjunga Guds barmhärtighet i all evighet) (Ps.89). De latinska orden misericordia Domini betyder också Guds nådegärning. Guds barmhärtighet och Guds nåd kommer till oss i de händelser och gärningar som vi möter i livet. Att besjunga Guds nådegärningar är liksom mottot för vårt liv. Det gäller också i de lite jobbiga livssituationerna, eftersom allt talar om Guds barmhärtighet. Allt får oss att längta mer efter honom. Allt får oss att överlåta oss till honom. Det finns ingenting som utestänger Guds barmhärtighet eller fördunklar den. Om så sker är det naturligtvis i oss som det finns en dimma eller en mask för ögonen, så att vi inte ser att det som skedde var Guds barmhärtighet. Om vi har några knutar i vår historia är det ofta där.
Har vi ett trauma från barndomen som vi inte har kommit över, beror det ofta på att vi inte har innefattat det i Guds nådegärningar. Tänk på Thérèses fars mentalsjukdom och tänk på hennes överkänslighet. Det är saker som för andra människor kan bli livshämmande. De stängs in i sin egen lilla puppa. Detta öppnar upp ett oändligt perspektiv. Vissa saker är så svåra, att man ibland kan behöva både andlig och psykologisk hjälp. Men ändå är det viktigt att betona att människan är fri att bearbeta livets material som hon vill. Har man som sin livsrubrik ”Jag vill lovsjunga Herrens nådegärningar i all evighet”, blir det lättare att konfrontera sig med de mörka och svåra tingen. Man kan inte trolla bort dem, men man kan se dem i ett annat perspektiv.
Här kan Thérèse av Lisieux bli oss till stor hjälp. Hon fastnade inte i överkänsligheten utan förvandlade den till en finkänslighet för Guds nåd. Vi kan vara överkänsliga för nålstygn från andra människor och för kritik, men vi kan också göra det till en finkänslighet för hur Gud verkar, så att vi känner igen honom i hissar och smutsvatten och allt det som de flesta människor bara skulle låta passera. Teresa av Avila har också samma motto. På gamla målningar av henne har hon en pratbubbla. Där säger hon: Misericordias Domini in aeternum cantabo. Det är en refräng som vi hela tiden kan ha i bakhuvudet. I vår tid har man alltid bakgrundsmusik i varuhus och ibland i vissa hissar. Ibland kan det vara till hjälp att ha Misericordias Domini in aeternum cantabo som bakgrundsmusik, om tåget är försenat eller gröten är vidbränd. Det kan få oss att se livet från ett annat perspektiv, också med lite humor.
Thérèse vågar alltså se på livet i Guds barmhärtighets perspektiv. Då får livet ett annat djup. Då ser vi vår plats i Guds folk, att vi tillsammans tar emot Guds barmhärtighet. Vi hjälper varandra, men vi stjälper varandra också, men tillsammans stretar vi oss fram genom öknen in i det förlovade landet.
Vi ber om den nåden. Herre, led ditt folk genom denna världens öken in i det förlovade land som aldrig skall ta slut. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.