Annat av Biskopen
Vi ber om den Helige Andes ljus och varma fläkt.
Kom, Helige Ande, och fyll oss med öppenhet för det som Jesus Kristus vill ge oss, för det som kan hjälpa oss att hitta vår plats i tillvaron, i gemenskap med dig, för världens frälsning och i Kyrkans hjärta. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Vi kan lära oss oerhört mycket av Bibeln, men vissa saker har vi kanske inte riktigt tagit till oss för vårt vanliga liv. Ett ord som kan vara oss till stor välsignelse och nytta är begreppet frälsningshistoria. Begreppet används i exegetiken, och Bibeln lär oss att Gud leder sitt folk, i både det gamla och det nya förbundet. Men ibland glömmer vi att Gud fortsätter att leda oss och att vårt liv i alla dess små eller större händelser också är frälsningshistoria. I sin ofattbara godhet och försyn håller Gud oss i sin hand, så som vi ser på statyn av Carl Milles (1875-1955). De händelser vi är med om, både de inre och de yttre, syftar till att vi skall förvandlas och frälsas av Gud. Det är inte bara likgiltiga händelser utan Gud talar till oss genom det vi är med om, även om det sker genom ett filter. Skapelsen har sin autonomi och människorna har sin frihet. Guds försyn är som solen som alltid finns där. I sista hand kan allt det som vi är med om ge oss en aning om vad Gud vill och vad han gör för oss. Den insikten är oerhört viktig för att vi skall förstå vårt liv i en djupare mening.
I Bibeln lär vi oss också att Gud ser på oss som ett folk, en församling. Han samlar sig ett folk, som sedan i det nya förbundet blir ett universellt folk. Eftersom vi utan egen skuld är fostrade i ett individualistiskt klimat, där individen hela tiden står i centrum, har vi lite svårt att förstå att vi är infogade i ett folk, i ett nätverk, där Gud talar till oss och använder oss för varandra.
Det bibliska begreppet frälsningshistoria gäller fortfarande och kan vara oss till hjälp att bli mer hemma i tillvaron. Vi är inte en gäst hos verkligheten, även om Pär Lagerkvist (1891-1974) skrivit en bok med den titeln. Vi är hemma här. Gud har satt oss här och gett oss allt vi har. Han har gett oss varandra. Vare sig vi tycker om varandra eller inte, känner sympati eller antipati, likgiltighet eller kärlek till varandra, behöver vi varandra. Vi påverkar varandra. Vi kan både hjälpa och stjälpa varandra. När vi hör orden om att Gud låter sin sol gå upp över både onda och goda (Matt 5:45), identifierar vi oss genast med de goda. Men det är alltid en blandning av båda slagen hos oss, och därför vill Gud frälsa oss från det onda och det gör han också genom att vi påverkar varandra.
I vår egen historia har vi ofta mött Gud på ett förmedlat sätt. Ofta är det andra människor som har hjälpt oss att möta Gud. Vi får inte mobilsamtal, SMS eller twitter från Gud, utan vi möter honom i ett spektrum av vanliga människor. Det kan ibland vara bra att tänka efter vem som har hjälpt mig att möta Gud och vem som har gjort det lättare för mig att ta emot honom i mitt liv. På motsvarande sätt kan jag tänka efter vem som har gjort det svårare. Så småningom kan vi se djupare på både vårt personliga liv, vår omgivning och hela världens historia och våga tro att historien alltid är en frälsningshistoria. Då får vi också en mycket mer hoppfull syn på både vårt eget liv och världens liv.
Jag talade nyligen med en av de lärda män som hade varit med på seminariet ”Hedningarnas förgård” anordnat i Stockholm i september förra året av Vatikanen. Denne man hade inte någon direkt tro men var ändå intresserad av de djupare frågorna. Han var djupt oroad över vår tids förflackning och förytligande. Som kristna har vi ändå ett hopp att det aldrig är helt hopplöst, hur än tillvaron är. Vi vilar i Guds hand, även om allt tycks tala emot det. Gud överger inte sitt folk. Han är med oss. Gud vill infoga oss i det heliga folket och ge oss vår plats, som gör att vi kommer Gud närmare och öppnar oss för honom men också kan förmedla honom och ge honom vidare.
Den frälsning, kärlek och nåd som Gud ger mig skall inte stanna upp inom mig utan pulsera. Vi talar i trosbekännelsen om de heligas samfund. Vi är ett nätverk, en mystisk kropp, och Guds nåd pulserar mellan oss. Vi påverkar varandra. Men vi kan också klippa av och bli till hinder för varandra och bli stötestenar, vilket dock även det kan väcka någon annan. Vi ser i Kyrkans historia att när det har gått riktigt ner i botten och det bara tycks vara förfall och förflackning, kan det väcka andra att öppna sig ännu mer för Gud. Ett ”nej” till Gud för någon kan också innebära ett ”ja” till Gud för någon annan. Det som sker är aldrig determinerat. Guds nåd kan väcka stenar till liv. Han kan göra vanliga smålänningar eller skåningar till stora helgon. Guds nåd verkar aldrig i ett slutet rum utan överallt och alltid.
Vi skall med hjälp av en bestämd person försöka upptäcka hur också vi kan hitta vår plats i Kyrkans hjärta. Det är bara där vi kan komma Gud riktigt nära och samtidigt ge honom någonting. Jag har valt Thérèse av Lisieux, Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897), eftersom hon på ett sällsamt tydligt sätt visar hur hennes historia verkligen blir frälsningshistoria. Det som sker är på ytan tämligen händelselöst, men det hjälper henne ändå att komma Gud nära och ta emot honom på ett djupare sätt. Livet behöver inte vara speciellt händelserikt eller extraordinärt, utan också ett vanligt vardagsliv med alla dess trevliga och mindre trevliga händelser kan hjälpa oss att förstå och ta emot Guds liv. Vi har ibland en föreställning att helgonen och mystikerna är några extraordinära Mars-varelser som av tillfällighet har hamnat på jorden men inte riktigt berör oss vanliga knegare.
Därför är det viktigt att upptäcka att varje människa och hennes livshistoria är ett uttryck för Guds längtan att frälsa en människa. Gud vill frälsa alla människor. Han vill möta alla människor på djupet och förvandla dem och samtidigt binda ihop dem. Vi hör ihop och är inte åtskilda, enskilda individer som sitter i ett lufttomt rum och tar emot Guds nåd, utan nåden pulserar mellan oss människor. Gud använder andra människor för att frälsa mig och han använder även mig. Det är en omstörtande erfarenhet när det går upp för oss att Gud kan använda oss för att hjälpa andra människor att bli frälsta. Så handlar han i hela Bibeln och i hela Kyrkans historia. Gud har alltid tillit och tilltro till oss. Han litar på att vi kan samverka med hans nåd. Vi gör honom ofta besvikna, men han hoppas ända in i det sista att vi skall vilja ta emot hans nåd och frälsning och ge den vidare. Varje andetag kan vi andas in Guds nåd och frälsning och i varje utandning kan vi ge nåden vidare. Så sker när vi ber. Inte minst i Östkyrkan knyter man bönen till andningen. Vi behöver bara tänka på Jesusbönen: ”Herre, Jesus Kristus, förbarma dig över mig syndare”.
Att försöka knyta ihop det stora, underbara frälsningsmysteriet med vårt lilla livs alla händelser kan bli avgörande för hur vi förhåller oss till vårt liv och världens liv. Egentligen är det något självklart som vi alla har hört om, men ibland är det just det självklara som är svårast att omsätta i tillvaron, eftersom vi inte riktigt vågar lita på att vi kan vara så viktiga i Guds ögon. Kan han vilja göra så mycket med ”lilla mig”? Jag vågar liksom inte tänka på att jag också kan vara ”stora jag” och att Gud kan vilja göra något med ”lilla mig”.
Därför är det så befriande att möta lilla Thérèse och se att det i ett litet och inskränkt liv kan ske något stort, omstörtande och underbart. Den horisonten måste vi ha med oss. Det handlar inte bara om lilla Thérèse utan också om ”lilla mig”. Det som Gud har gjort i henne vill han göra också i mig. Gud talar till oss genom det vi är med om, den bakgrund och uppväxt vi har, genom vår psykologi, vår omgivning och våra närmaste. Allting är delaktigt i detta. Gud använder det material som finns.
Vi behöver inte drömma oss bort någon annanstans, till en drömvärld eller idealisk värld där vi möter Gud. Vi måste undvika frestelsen att tro att det är bättre någon annanstans. Gud har skapat mig som ett unikt mästerverk för att jag skall finna honom, förvandlas av honom och ge honom vidare utifrån de förutsättningar jag har. Om jag kan ta emot detta har jag hittat min plats i frälsningshistorien, i Kyrkans Hjärta. Då kan jag mer och mer ta emot Gud där och låta mig frälsas och helgas av hans nåd och samtidigt ge honom vidare, på ett antingen mer aktivt eller passivt sätt.
Det är befriande att tänka på att lilla Thérèse levde ett mycket instängt liv. Det var inte många människor hon såg, men ändå har hon blivit ett av den Katolska Kyrkans mest älskade helgon. Hennes bild finns i de flesta kyrkor. 1900-talets spiritualitet har i hög grad präglats av henne, även om hon senare fått konkurrens av Syster Faustina (1905-1938). Båda två har dock samma grundbudskap som handlar om Guds barmhärtighet, om Gud som i sin ofattbara kärlek vill frälsa oss och låta sin nåd strömma ut över världen. Men om nåden strömmar ut, måste någon ta emot den. Uppgiften att ta emot nåden låter så självklar men kan vara mycket svår. Lilla Thérèse talar om att vi måste stå med två tomma händer. Vi vill så gärna pyssla med något. Ofta sitter våra spänningar i händerna. Vi kan bara ta emot nåden genom att vända händerna uppåt och ta emot Gud. Öppenheten, mottagligheten och fogligheten för Guds nåd är någonting vi ständigt måste lära oss på nytt, eftersom vi så lätt vänder händerna och fyller dem med någonting.
En av de äldsta kristna bilderna finns i Priscillakatakomberna i Rom. Man ser där en kvinna som står med uppsträckta händer i Orante-hållning. Samma hållning finns i vår liturgi för att fånga upp Guds nåd och ge den vidare. Man har diskuterat vem kvinnan är, om det är Priscilla som är begravd där, en bild av Kyrkan eller en bild av Jungfru Maria. Vi kan säga att alla svaren är riktiga. Det är samma grundhållning i varje enskild människas liv inför Gud som i Kyrkan och i Jungfru Maria. Vi tar emot Guds nåd, låter den strömma in i oss och omforma oss, så att vi kan ge den vidare. Detta kristna grundmysterium är egentligen mycket enkelt. Bara genom att öppna våra händer kan vi ta emot Gud, som gör stora ting med oss liksom med Jungfru Maria och Kyrkan.
Lilla Thérèse kan lära oss att ta emot Gud. Vi tycker att det låter så självklart att ta emot Gud, men ofta är det inte det. Vi vill ofta ha någonting annat och har våra förväntningar. Thérèse har två små ord som kan skaka om oss. Hon säger: "Sedan jag var tre år gammal har jag aldrig nekat den gode Guden något". Vi kanske istället skulle säga från fyra års ålder eller från trettio års ålder eller från i går. Att säga som hon låter heroiskt. Men det är den grundhållning vi har, när vi hela tiden låter oss översköljas av Guds nåd. Vidare säger Thérèse något som också kan skaka om oss. Hon säger: "Jag kunde inte låta tre minuter passera utan att tänka på Gud". För oss är det kanske tre timmar eller tre dagar.
Vi får inte tro att det rör sig om en spänd koncentration att hela tiden ha kvar en tankebild, utan det handlar om att hitta sin plats, vara medveten om att stå inför Gud, försöka ta emot det han ger och ge det vidare. Då blir det i mig en grundhållning att vara medveten om att Gud är medveten om mig. Ibland förväxlar vi bön och andligt liv med tankeverksamhet, men egentligen handlar det om hjärtverksamhet. Hjärtat slår hela tiden för Gud. Om vi har ett jobb måste vi tänka på jobbet, vare sig vi vänder omeletter eller undervisar i kvantfysik. Men människan är mer än tankarna. Ibland har vi lite svårt att förstå att vi inte alltid kan tänka på Gud, inte ens i bönen. Vi sitter några minuter i bön och börjar kanske sedan tänka på vad vi skall ha till middag eller hur jobbigt det är på jobbet. Det djupaste i oss är inte tankarna utan det Gud kallar hjärtat. Det kan alltid slå för Gud. Om vi kan sjunka ner på denna djupnivå blir livet någonting helt annat, och det är det Thérèse vill säga oss. Djupast inom sig vill hon inte neka Gud någonting utan alltid leva för honom.
Vem var då Thérèse Martin? Hon föddes 1873 i Alençon i en miljö, som någon sagt var den mest osannolika för att frambringa ett helgon: den franska bourgeoisien, som med näbbar och klor kämpade för att Dreyfus (1859-1935) skulle förklaras skyldig. Det var socialt, kulturellt och politiskt en ganska inskränkt miljö. Men ändå hade Thérèses föräldrar, som tillhörde denna socialgrupp, ett öppet hjärta för både Gud och de fattiga. Varje dag gick de till det som kallades de fattigas och arbetarnas mässa kl. 05.30. Att i vår tid komma till en mässa så tidigt på morgonen skulle inte vara möjligt i vår del av världen, men möjligen i USA eller Vietnam. Varje måndag togs tiggarna emot i deras hem. Thérèse växte upp i en samhällsklass som kunde tyckas mycket inskränkt, men där det också fanns människor som var mycket öppna för den man på franska kallar "le bon Dieu", den gode Guden.
Thérèse skriver: "Hela mitt liv har den gode Guden omhägnat mig med kärlek. Mina första minnen är präglade av leenden och ömma smekningar". Redan som litet barn erfor hon sin omgivning som genomskinlig för Gud. Det är ganska betecknande att hon talar om leenden. Genom ett leende kan vi evangelisera världen, kanske mer än genom ord. I vår tid har ofta orden svårt att nå ut. Vi skulle kanske lyckas sprida evangeliet bättre genom leenden. Thérèse växer upp i en familj där modern och fadern förmedlade kärlek liksom alla hennes syskon. Thérèse försöker svara med samma mynt. Hennes mamma berättar: "Lillan är en makalös skälmunge. Hon kommer och klappar mig, samtidigt som hon önskar mig döden. O, vad jag önskar att du fick dö, stackars lilla mamma. Det är ju för att du skall få komma till himlen. Du säger ju, att man måste dö för att komma dit".
Bara en så liten episod visar oss något av den trons och ömhetens atmosfär, som fanns i familjen. Det verkar faktiskt som om Gud alltid tycks höra Thérèses minsta önskningar. Mamman dör, endast 46 år gammal, i cancer. Då börjar en ny epok i Thérèses liv. Hon som nu är 4½ år gammal förvandlas. "Jag som hade varit så livlig och meddelsam, blev stilla, blyg och överdrivet känslig. En blick var nog för att få mig att gråta".
Thérèse blir ett överkänsligt barn. Vi vet att många barn blir överkänsliga och upplever tillvaron som svår och jobbig, inte minst i skolan, där många barn mobbas och inte trivs. Thérèses överkänslighet gränsar till det neurotiska. Hennes syster berättar om denna period när hon fick kriser av skräck. "Somliga spikar tycktes henne vara stora, förkolnade fingrar. När hon såg på sin fars hatt, utstötte hon ett skri av fasa: o, det stora, svarta odjuret. Hennes ögon fick ett skräckfyllt uttryck. Hon kastade sig framstupa ner från sängen på golvet. Hon bankade sitt huvud hårt mot sängens fot. Det finns inget att göra, sade doktorn. När jag såg, hur utmattad hon hade blivit av denna kamp, ville jag ge henne att dricka. Men hon skrek av fasa: de vill förgifta mig".
Det är tydliga tecken på neurotisk överkänslighet. Redan som liten flicka fick hon gå igenom en svår kamp. Bland det värsta som fanns var att gå i skolan. "De fem år jag gick hos benediktinsystrarna i Lisieux blev de tristaste i mitt liv", säger hon. Det märkliga var att Thérèse som först hade upplevt livet som ett underbart liv, där alla var kärleksfulla, hamnade i en neurotisk överkänslighet. Men viktigt att förstå är att man inte är determinerad att bli kvar i överkänsligheten. Redan som barn fick hon kämpa för att inte bli kvar där.
Det är mycket lätt att fastna i överkänslighet eller självömkan. Jag kan lätt finna behag i min överkänslighet, tycka synd om mig och ge upp. Alla måste ta hand om mig och hjälpa mig. Människans frälsningshistoria innebär att hon också måste konfronteras med denna sida av verkligheten och frågan om vad Guds mening med detta kan vara. Är det meningen att jag måste bli en ömtålig porslinsvarelse som alla skall behandla med silkesvantar och tycka synd om, eller är det meningen att jag på ett djupare plan skall bli befriad från min själviskhet? Man kan ibland uppleva överkänsligheten och självömkan som gränslös. Det finns då ingen annan som det är så synd om som om mig. Vi kan alla drabbas av sådana tankar. Varför skall jag alltid ha sådan otur? Varför skall jag alltid hamna på en besvärlig arbetsplats? Hur kan Gud tillåta att jag har det så besvärligt? Det är mycket lätt att hamna i självömkan. Det gäller både människor vi möter och oss själva. Risken är att bli kvar i självömkan. Jag vill då att alla andra skall tycka synd om mig och ömka mig.
Thérèse försökte i alla fall kämpa. Det första steget i den helande processen kommer på Pingstdagen 1883, då hon får ett av de ytterst få nådebevisen i sitt liv. Till skillnad från många andra helgon fick hon inte uppleva många extraordinära, mystiska nådebevis. Men hon ser denna händelse som extraordinär. Det är en staty av Jungfru Maria som tycks ge henne ett leende. Hon skriver: "Plötsligt föreföll mig den heliga jungfrun vacker, så vacker, att jag aldrig förr sett något så vackert. Hennes ansikte uttryckte en outsäglig godhet och ömhet. Men det som trängde till djupet av min själ var den heliga jungfruns underbara leende. Då försvann all min smärta och två stora tårar flöt fram i mina ögon och rann långsamt ner för kinderna. Det var tårar av oblandad glädje".
Thérèse erfor Jungfru Marias ömhet och medkänsla i ett leende. Jag tror inte det är någon tillfällighet att det just var ett leende. Vi får alltid se på Jungfru Maria som någon som ler ömt och medkännande med oss. Ibland kan denna trosvisshet hjälpa oss. Det finns alltid någon som ser på mig med ett leende och med ömhet. Jungfru Maria som Kyrkans Moder ler hela tiden ler mot oss. Ibland har vi kanske mött ”leendets missionärer”, som bara genom att se lite vänligt på oss kan hjälpa oss. I nästan alla kloster kan man finna äldre munkar och nunnor som sitter och nickar vänligt mot dem som kommer dit. De kanske inte har så mycket att säga, men deras vänliga leenden betyder någonting. Vi kan också ibland försöka nicka vänligt, t.ex. på tunnelbanan där många ser så bittra ut.
Thérèse möter leendet som ett första steg i sin helande historia. Hon erfar att Jungfru Maria är intresserad av henne, vill henne väl och ser ömt och leende på henne. Bara det att det finns någon som visar henne intresse, kan bli till stor hjälp för ett ömtåligt och känsligt barn. Om det då är Guds Moder som visar intresse, ömhet och leende är det så mycket bättre. Detta första steg är mycket viktigt.
Tre år senare kommer den stora, helande händelsen, det Thérèse själv kallar ”julnåden”. Det kan tyckas vara en ännu mer ordinär och vanlig händelse. Familjen kommer hem från julnattsmässan. På den tiden var det långa gudstjänster och barnen väntade på sina julklappar som lades i skorna. Pappan var lite trött och irriterad och sade utan att tänka sig för: ”Skönt att det är sista året”. Eftersom Thérése var en liten, mycket överkänslig flicka började redan hennes självömkan strömma fram, men hon lyckades förhindra besvikelsen att bryta ut, även om hon först kände en rörelse att ge efter för besvikelse och tårarna nästan kom henne i ögonen. Thérèse berättar: ”Céline, hennes syster, som visste hur känslig hon var och såg hur tårarna skymtade i hennes ögon, fick även lust att gråta, ty hon höll mycket av Thérèse och förstod hennes sorg. 'O Thérèse', sade hon, 'gå inte ner, det skulle göra dig ledsen att genast titta i skorna'. Men Thérèse var inte längre densamma. Jesus hade förvandlat hennes hjärta. Hon höll tillbaka tårarna, gick raskt ner för trappan, och medan hon försökte dämpa hjärtklappningen, tog hon sina skor, ställde dem framför pappan och drog glatt fram alla sakerna, strålande som en drottning. Pappan skrattade, han hade blivit glad igen, och Céline trodde att hon drömde! ... Lyckligtvis var det en härlig verklighet: den lilla Thérèse hade återfunnit den själsstyrka hon förlorat vid fyra och ett halvt års ålder, och nu skulle hon bevara den för alltid!"
Det är en liten och obetydlig händelse: en liten flicka som lyckas behärska sin lust att tycka synd om sig själv. Men Thérèse tolkar händelsen som Guds stora nåd, som nådens genombrott i sitt liv. Det kan tyckas märkligt att en till synes så liten händelse kan få en så stor, omvälvande betydelse. Thérèse menar att det var den definitiva omvändelsen i hennes liv. Om hon hade varit frikyrklig hade hon sagt att hon då blev frälst. Här erfor hon att frälsningen var starkare än egenkärleken. Hon såg att det fanns mycket egenkärlek i hennes överkänslighet och självömkan.
Viktigt för oss att komma ihåg är, att i de små, obetydliga händelser vi ställs inför – när någon är ovänlig, gör oss lite besvikna eller inte ger oss den present vi hade hoppas på till jul, ja, de små saker som kan få oss att tycka synd om oss själva – kan vi stiga ner som en drottning och leende ta emot det svåra, och se också det som Guds nåd, att människor inte behandlar oss så omtänksamt som vi hade tänkt oss. Det kan vara mycket belysande att Guds nåd förmedlades till Thérèse genom någon annan som gjorde henne besviken på ytan. Det var extra svårt att det skedde genom fadern som hon satte så högt. När någon vi älskar och sätter stort värde på inte gör vad vi hade förväntat oss, är det mycket lätt att bli besviken istället för att jubla. Men vi kan, även om den första spontana rörelsen börjar välla upp, stoppa den. Det är det Thérèse gör. Tårarna var redan på väg, men Guds nåd var starkare. Vi kan lära oss mycket av en sådan liten händelse och det kan bli nådens genombrott. Vissa, som har studerat Thérèse i jämförelse med andra mystiker, säger att egentligen var det då hon tog emot den djupaste mystiska nåden, det som mystikerna kallar den andliga förmälningen. Det låter ännu mer omvälvande och otroligt att en liten flicka bara genom att svälja sina tårar och övervinna sin besvikelse och överkänslighet kan förvandlas av nåden. Men faktum är att detta för henne var nådens genombrott.
Samma jul, år 1886, var det två andra gestalter i Thérèses hemland som också blev omvända. Det var Charles de Foucault (1858-1916), som grundade det som nu kallas Jesu små systrar och Jesu små bröder, och den store dramatikern Paul Claudel (1868-1955). Naturligtvis hade de helt andra livshistorier. Thérèse kallade alltså den händelse hon var med om ”julnåden”. Det är typiskt för Guds sätt att handla att han använder till synes obetydliga händelser i vårt liv för att frälsa oss och föra oss in på rätta banor, så att vi hittar vår plats i tillvaron.
Denna nåd följs av en annan insikt som faktiskt skulle komplettera ”julnåden”. Thérèse fick syn på en bild av Jesus på korset, där blodet droppade ner från hans sida och händer. Hon kände då en oemotståndlig kallelse att stå där och fånga upp blodet för att, som hon sade, ge det vidare till själarna. Hon hade fått möta Guds nåd för sig själv i ”julnåden” och blivit befriad från sin själviskhet och självömkan. Men då togs hon genast i tjänst för de andras skull. Hon fick som en kompletterande nåd erfara att hon var kallad att medverka med Jesus i frälsningsverket. Hon utryckte det så: "Var det inte just det som borde hjälpa ett skyggt barn, som Gud hade bestämt att genom bön och försakelse bli apostlarnas apostel?" Här anknöt hon till det, som man inte minst i dominikansk tradition brukar säga, att Maria Magdalena blev apostlarnas apostel, hon som kom först till den tomma graven och såg att Jesus hade uppstått. Hon skyndade sig iväg för att evangelisera apostlarna. Hennes kallelse har ofta knutits till det kontemplativa livet.
Thérèse förstår redan nu att Jesus vill använda henne för att bli apostlarnas apostel. Den insikten kommer att gå som en röd tråd genom hela hennes liv. Hon känner sig kallad att be för prästerna och för alla dem som stod i det aktiva apostoliska livet att sprida evangeliet. Hon vill stå inför Gud för deras skull. Hennes sätt att medverka i frälsningsverket är att fånga upp blodet som strömmar ned från den korsfäste Jesus och låta det spridas över hela världen. Thérèse har blivit fri från sin självupptagenhet genom ”julnåden” och nu tas hon i tjänst för denna uppgift. Hon finner sin plats i Kyrkans hjärta genom att vara apostlarnas apostel.
Ungefär samtidigt börjar hon känna en dragning att bli karmelitnunna. Allt går mycket fort i den här unga flickans liv. Gud har bråttom. I vissa människors liv går det mycket långsamt. Man talar om långsamhetens lov. I andra människors liv går det mycket fort. Vi skall inte jämföra oss med varandra i detta avseende. Också bland själarna finns olika typer. Vissa är lite långsamma och tröga. Några är mycket spänstiga och spatserar fram på fullkomlighetens väg med sjumilastövlar, medan andra går fram med tuppfjät. Vi kan inte gå med andras skor, utan vi måste också lära känna oss själva.
Hos Thérèse, den lilla flickan, gick det verkligen undan. Först kom ”julnåden” med stor befrielse. Men hon befriades inte bara för att njuta för egen del utan för att stå under korset. Denna dubbla karaktär är mycket tydlig hos Thérèse. När hon kom till klostret kallade hon sig inte bara Thérèse av Jesusbarnet utan också av det lidande Anletet. Det handlar både om det lite ömma och barnsliga och om kampen vid korset, om att stå kvar och låta Jesu frälsande kraft och blod strömma ut över världen. Även om hon är kallad till ett kontemplativt, stilla liv, så är det inte för egen njutning och för egen skull utan för att bli fruktbar för Kyrkan och för världens frälsning – hon får del av det som man tidigare kallade själatörst. Hon törstar efter att hjälpa Jesus att rädda själarna. Hon säger: "Jag bönföll apostlarna att be för mig och inge mig de ord jag skulle säga". Hon kände sig delaktig i apostlarnas verk, men som deras apostel, förebedjare och hjälpare.
Redan tidigt börjar Thérèse se det som är hennes plats i Guds plan, i de heligas gemenskap, de heligas samfund, Kyrkans kropp. För Thérèse är Kyrkan i hög grad Jesu mystiska kropp, där vi alla har vår uppgift, vare sig det är att vara lillfingrets nagel eller att få en till synes viktigare plats. Det spelar inte så stor roll vilken funktion eller plats vi har, bara vi vet att vi har vår plats. Så småningom kommer Thérèse fram till det ögonblick när hon säger att hon vill leva i Kyrkans hjärta. Det finns i hennes liv en kontinuitet redan från början när hon börjar upptäcka att Gud vill ta henne i sin tjänst. Under barnaåren växer kallelsen fram att bli karmelitnunna. Redan som fjortonårig flicka säger hon: "Vid femton års ålder vill jag vara karmelitnunna". Det kan tyckas att hon hade lite väl bråttom. I vår tid skulle man aldrig släppa in en så ung flicka i klostret. På hennes tid fanns också ett stort motstånd, men vi ser i hennes självbiografi att hon faktiskt lyckas. Både familjen och biskopen i Bayeux satte sig till motvärn, men Thérèse gav sig inte utan sade, att hon ville att de skulle åka till påven. Hon var viljestark av sig.
Thérèse följde med på en pilgrimsfärd till Rom som hon skildrar på ett mycket klarsynt sätt. Det var den högre societeten hon åkte med. Under pilgrimsfärden förstod hon att inte alla präster var helgon. Hon såg också den mänskliga svagheten i kyrkan och i prästerna. Då förstärktes draget att be för prästerna och deras omvändelse. Samtidigt fick hon en insikt i att Kyrkan är till för både onda och goda, för halvonda och halvgoda. Det är där frälsningen sker. Hon blev inte bitter eller besviken, utan hon såg att hennes uppgift var att be för alla.
Vi kan inte förvänta oss att alla är helgon. Samma sak gäller i klostret. Thérèse säger att hon inte hade några illusioner om livet i klostret. Ofta har man illusioner vare sig man gifter sig eller går i kloster. Man förväntar sig att andra skall vara på ett visst sätt och vara goda, fina och osjälviska. Man förväntar sig att gifta sig med en drömprins eller en drömprinsessa. Så upptäcker man att det är en vanlig halvsur kille eller en shoppinggalen tjej, och då är det lite svårare. Eller kommer man till klostret och förväntar sig underbara människor men finner där lite halvjobbiga och knepiga människor som trampar varandra på tårna.
Vi kan inte förvänta oss att en människa skall ge oss den fullkomliga kärleken. Om vi förväntar oss det fullkomliga av en människa, brister vi också själva i kärlek. Vi kan inte förvänta oss fullkomlig kärlek av en ofullkomlig varelse. Det låter kanske lite cyniskt, men det är en viktig insikt både då man gifter sig, går i kloster eller börjar ett nytt arbete att man inte kan förvänta sig guld och gröna skogar. Man kan inte förvänta sig att få den oändliga och fullkomliga kärleken av en människa. Om man kan dra ner på förväntningarna är det större chans att det skall gå bra. Då blir man istället överraskad om man får mer än man förväntat sig. Men om man förväntar sig en drömprinsessa, underbara arbetskolleger eller fullkomliga nunnor och munkar, blir man nästan alltid besviken. Samtidigt kan man också såra varandra genom att förvänta sig för mycket. Om man går in i klostret eller äktenskapet utan illusioner blir man inte besviken.
Thérèse säger: "Vad illusioner beträffar hade Gud i sin nåd sett till att jag inte hade en enda, då jag gick in i Karmel". Resan till Rom hade befriat henne från illusioner vad det gällde präster. Då hon trädde in i klostret utan illusioner beträffande nunnor blev hon lycklig. I sin självbiografi kommer hon att skildra mötet med andra systrar. Hon beskriver möten som för någon annan människa kunde ha inneburit en besvikelse. Men för henne blev det inte så. Hon glömde aldrig att varje människas historia är en frälsningshistoria. För vissa av dem går det snabbare och för andra långsammare. Gud använder också våra små egenheter för att frälsa andra människor. Det är en gammal klostervisdom. Johannes av Korset (1542-1591) säger att vi skall se på alla andra i klostret som hantverkare som Gud har satt där för att de skall mejsla och hyvla av oss. Då blir vi inte besvikna utan vi tror att de avhyvlingar vi fick var något vi behövde och var oss till hjälp. Det är inte bara fullkomligheter vi skall ta emot, för då skulle vi kanske inbilla oss att vi redan är fullkomliga.
Thérèse hade redan som barn förstått att vårt liv är en frälsningshistoria. Det är Gud som styr och han använder det material som finns. Att lära sig att ta emot det är vishet. Det är Andens vishet. Det är inte lätt för vi skulle så gärna vilja att det i alla fall skulle vara lite bättre, att folk var lite mer hyggliga och snälla mot oss och förstod oss lite bättre. Men nu är det inte så, och det är bra. Då har vi något att lära oss, något som kan hjälpa oss att bli frälsta.
Vi ber för varandra att vi hjälper varandra på frälsningens väg.
Herre, Jesus Kristus, du har samlat dig ett folk av onda och goda som drar fram genom historien. Hjälp oss att se vår plats och finna vår glädje i den, även om det är en plats som vi kanske inte riktigt hade tänkt oss. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.