Annat av Biskopen
Vi ber om Guds hjälp och nåd. Käre himmelske Fader, du har gett oss din Son, Jesus Kristus, som vår Herre och Kyrkans Brudgum. Hjälp oss att överlåta oss helt till honom, leva i ständig glädje över att han lever och verkar i sin Kyrka och i var och en av oss. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Vi börjar återigen med lite repetition. Vi pekade först på det bibliska begreppet frälsningshistoria, att vårt personliga liv, Kyrkans och världens liv alltid är en frälsningsprocess och att vi där möter Gud i Jesus Kristus som ständigt håller på att befria oss från synd, svaghet och vill föra oss in i ett allt djupare förhållande till honom.
Det andra nyckelordet är Guds folk. I Bibeln ser vi att Gud ständigt samlar sitt folk, i det gamla förbundet Israels heliga folk och i det nya förbundet Kyrkans universella folk. Frälsningen, mötet med Gud, når oss alltid i folket, i Kyrkan. Det är lite svårare för oss att ta till oss denna syn, eftersom vi är fostrade i ett individualistiskt klimat, där vi inte riktigt förstår att Gud så tydligt använder andra människor för vår frälsning och att vi också tas i tjänst för deras frälsning, att det är ett ömsesidigt beroende och påverkan, men att vi också kan hindra varandra. Lever vi som lemmar i Guds folk, möter vi den levande, treenige Guden. Då står vi i ständig kontakt med honom, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Gud i sig själv är alltid en treenig kärleksgemenskap. Det skall återspegla sig i Kyrkans gemenskap att det är den treenige Guden som håller ihop denna brokiga och ibland bråkiga skara. Det är inte lätt. Vi springer gärna hit och dit som yra höns. Men det är inte hönsgården som är bilden av Kyrkan, utan det är fårhjorden, de stilla kontemplativa fåren och lammen.
Det tredje bibliska begreppet vi skall använda är att Kyrkan är Kristi brud. Redan i det gamla förbundet ser vi, speciellt i Höga Visan, att folket liknas vid bruden som hela tiden längtar efter sin brudgum, han som hela tiden söker henne när hon går vilse och hamnar på avvägar. Denna tanke är djupt förbunden med den bibliska verkligheten. Samtidigt kan det vara lite svårt för oss att ta till oss den. Brudmystiken är ett klassiskt tema i hela Kyrkans historia. Men i vår tid är det lite svårare att ta till sig den här bilden, kanske beroende på att synen på sexualitet har förändrats. I den klassiska, bibliska, patristiska, monastiska spiritualiteten är detta tema mycket viktigt. Vi nämnde att en av de första bilderna i kristen ikonografi är bilden av kvinnan i bön i Priscillas katakomber och att kvinnan egentligen är både Priscilla, Kyrkan och Jungfru Maria. Det finns en parallellism i den kristna brudmystiken mellan Kyrkan som är Kristi brud i dess fullhet, Jungfru Maria som är urbilden för hur vi skall förhålla oss till Kristus och den enskilda människan eller själen som man i traditionen ofta kallar anima ecclesiastica, den kyrkliga själen. Det låter inte lika bra på svenska, men det är en klassisk tanke, att ju mer människan växer in i gemenskapen med Kristus, desto mer blir hon också medveten om sin kyrkliga karaktär, att Kyrkan konkretiseras i henne. För många människor idag finns det kanske bara en eller två kristna de överhuvudtaget har stött på. Då identifierar de nästan automatiskt dessa med Kyrkans väsen. Den karaktär som kristna har som anima ecclesiastica blir ännu tydligare i en sekulariserad omgivning. Det är egentligen i full överensstämmelse med den kristna traditionen att Kyrkan konkretiseras i varje döpt människa. Man har en uppgift, ett ansvar, en glädje att representera Kyrkan i sig.
Det är denna tredje aspekt, Kristi brudtanken, som vi nu också skall försöka se hos Thérèse av Lisieux. Vi har redan betonat hennes kallelse att vara Guds barn, ”den lilla vägen” och det är någonting som alltid förblir. Samtidigt är hennes och vår förening med Jesus Kristus att likna vid brudens förening med brudgummen. Kristus är ju sin Kyrkas Brudgum som vill frälsa henne och föra in henne i den eviga saligheten, den himmelska bröllopsmåltiden. Därför kan vi se på vårt liv i ljuset av brudmystiken. Också här är det lite jobbigt för vår tid att ta till sig detta. Det var det redan på Teresa av Avilas tid. Hon berättar att när prästen började förklara och tolka Höga Visan började folk fnissa och skratta. Det är lite svårt för oss att tänka i de banorna, men Bibelns använder mänskliga bilder som talar om verklighetens djupaste mysterium för att peka vidare på Guds kärlek och omtanke om oss. Då måste man också använda detta bildspråk brudgum – brud, liksom man använder fader – son, fader – barn.
Thérèse har nu nått fram till slutet av sitt liv och året innan hon dör skriver hon en av sina viktigaste texter: en offerakt till Guds barmhärtighet. Det är också ett tidsbundet uttryckssätt, som vi finner i den kristna traditionen. När man vill uttrycka sin kärlek till Gud formulerade man det som en akt av offer: ”Jag ger mig helt till dig, o Gud”. Det ligger också i vår natur att vi är beredda att offra oss själva för något som är viktigt och stort. Det kan också slå fel. Det vi dag kallar självmordsbombare är egentligen en felaktig tolkning av att man offrar sitt liv och andras liv också. Ändå ligger det i vår natur att en mor offrar sig för sina barn. Barnen kanske inte alltid offrar sig för sina föräldrar. Men i vår tid blir det allt vanligare att man får räkna med att man också som barn måste vara beredd att ta ansvar för sina föräldrar, om man inte vill att de skall försvinna. Frågan om eutanasi tränger sig på i vår tid. Man säger att på många av våra hem för äldre ger man inte alltid längre antibiotika när någon får urinvägsinfektion. Man vill låta de gamla dö så fort som möjligt. Omärkligt kommer tanken in att vi har för många gamla, och om vi inte är beredda att ta hand om dem finns det ingen annan som gör det.
Tanken på offer kan vi aldrig helt avskriva om vi vill leva som Jesu vänner. Jesus har ju offrat sig för oss. Brudgummen har stigit upp på korset för att offra sig för sin brud. Då måste också bruden, vare sig det är Kyrkan, Jungfru Maria vid korsets fot eller den enskilda människan, besvara denna akt av kärlek genom att offra sin dag och sin bekvämlighet till Herren, ge sitt offer. Offret går som en röd tråd genom det kristna livet. Vi talar också om mässoffer. Vårt liv är ett offerliv. Samtidigt måste vi akta oss för att inte fastna i det som på franska kallas victimisme, som innebär att vi gonar oss i vårt offer. ”Jag måste alltid offra mig för andra, men det är ingen annan som offrar sig för mig”. Det kan komma in en snedvriden tanke att det alltid är jag som måste offra mig i familjen eller församlingen. Det är alltid jag som får ställa upp. Det hamnar lite snett, men i grund och botten inser vi att vi måste besvara Guds kärlek som har blivit tydlig på korset genom ett liv som rymmer någon form av offer. Begreppet är lite svårt, också psykologiskt, men vi får inte kapitulera och bara stryka ett ord ur ordboken för att det är lite jobbigt och kan ge felaktiga associationer.
Kanske Thérèse kan hjälpa oss att förstå vad offer i kristen mening kan och får innebära. Texten i hennes offerakt börjar: "O min Gud, lycksaliga Treenighet. Jag önskar älska dig och vill göra dig älskad". Här anger hon tonen mycket tydligt. Hon säger inte att hon älskar Gud över allting utan att hon önskar göra det. Det är en viss realistisk ödmjukhet. Ibland kanske vi alltför lätt säger: ”O, Herre, jag älskar dig” och i nästa ögonblick gör vi något helt annat. Realistiskt och ödmjukt får vi säga: ”O, Herre, det är min önskan att älska dig”. Det är också viktigt i våra mänskliga relationer att vi kan säga: ”Ja, kära du, ibland är du lite svår att älska, men jag skulle gärna vilja älska dig”. Det kan vara lite avväpnande ibland. Vi får realistiskt och ödmjukt säga till varandra att det inte alltid är så lätt att älska de andra som ibland är lite jobbiga och vi själva är det också. Om vi tar det från den sidan kanske det går lite lättare.
Thérèse säger alltså: ”Jag önskar älska dig och göra dig älskad”. Det tillägget är mycket viktigt för att förstå Thérèse. Hennes stora önskan är att vara någon som hjälper människor att älska Gud. Hon vill tas i besittning för att sprida Guds kärlek och väcka människor. Det handlar om den missionerande, evangeliserande, apostoliska kärleken. Fastän eller just därför att hon lever som strängt avskild karmelitnunna ser hon att hon måste bli fruktbar. Hon måste bli apostlarnas apostel som sprider Guds kärlek och uppväcker människor att älska Gud, att göra Gud älskad. Det är ett helt livsprogram. Vi kan alla hjälpa varandra att växa i kärlek till Gud. Ser vi på våra mänskliga relationer på det sättet, blir livet något annat. Vi kan göra Gud älskad genom att vara älskvärda, genom att göra Gud attraktiv, så att människor förstår att Gud är värd att älska.
Thérèse ser hur det går samman att älska Gud och göra Guds älskad. Det finns både en djup personlig aspekt av kärleken - hon vill växa in i brudförhållandet till Kristus - och samtidigt den mer moderliga aspekten, att hjälpa andra att älska Gud, så att kärleken blir fruktbar i andra människors förhållande till Gud. Det är inte enbart en individuell kallelse utan en universell. Det kyrkliga perspektivet finns med hela tiden, även om hon lever strängt avskild från världen. Hon lever helt bortom de aktiva, apostoliska insatserna, men just därför kan hon bli apostlarnas apostel. Därför blev hon faktiskt utnämnd till ett av missionens skyddshelgon tillsammans med den store, jesuitiske missionären Franciskus Xaverius (1505-1552) som har döpt hundratusentals människor i Indien och närliggande områden.
Thérèse representerade den inre, mystiska, apostoliska karaktären i Kyrkans liv. Alla Kyrkans lemmar har både kallelsen till en djup, personlig Kristus-förening och att som del i Kyrkans mysterium ge tron vidare och sprida den. Det kan ske i det fördolda, genom bön, förbön och offer. Det kan ske genom diakonala uppgifter. Hos Thérèse går det samman och är hela tiden parallellt. Förhållandet till Gud sker alltid i ett förhållande i och för Kyrkan. Man kan inte skilja det åt. Vi skall senare se att man talar om Kyrkan och totus Christus, den totale Kristus, Kristus och hans mystiska kropp. Också det perspektivet är lite svårt för oss som är så individcentrerade och ofta glömmer bort att vi tillhör en kropp, en gemenskap. Vi måste hela tiden påminnas om att vårt liv som kristna ständigt sker inom folket, inom gemenskapen och att vi påverkar varandra för att komma Kristus närmare.
Thérèse fortsätter i offerakten: "För att leva i ett tillstånd av fullkomlig kärlek frambär jag mig själv som ett brännoffer till din barmhärtiga kärlek och ber dig att oavlåtligen förtära mig och låta den oändliga ömhet, som finns hos dig flöda över i min själ, så att jag må bli din Kärleks martyr, o min Gud. Vid varje hjärtslag vill jag, o min Älskade, förnya denna invigning otaliga gånger, till dess skuggorna flyr och jag kan bedyra dig min Kärlek i det eviga skådandet."
Det är en ganska högstämd ton, men bakom finns en realistisk och konkret inställning. Hon inser att vårt liv här på jorden i Jesu tjänst är ett liv i offer, där man avstår från egenviljan. Att avstå blir tydligare i ett kloster med sträng klausur. Men även i en familj, i en församling och på en arbetsplats måste man hela tiden avstå från att följa sina önskningar, infall och nycker. I varje form av liv finns det tillfälle att avstå, träda tillbaka och låta de andra stå i centrum, vilket Thérèse uttrycker med begreppet brännoffer, ett bibliskt begrepp som vi möter inte minst i psaltarpsalmerna. För att utrycka att man vill älska Gud och ge sig till honom ser man sig som ett offer på altaret som sakta förtärs av kärlekens eld.
Återigen är det ett begrepp som är ganska främmande för oss. Men om vi förstår det rätt ser vi att det kan hjälpa oss att ta emot livets små eller större motgångar. Vi behöver inte fastna i bitterhet, även om livet aldrig riktigt blir som vi hade tänkt oss. När vi låter detta ske, blir vi befriade från mycket av vår själviskhet och inbilskhet och står till förfogande för Guds barmhärtiga kärlek. Det måste gå ihop med en tro på att det som sker är ett uttryck för Guds oändliga ömhet, för Brudgummens kärlek till sin brud. Det kan vara en stor hjälp, för vi vet att de människor som står oss nära ofta är de som sårar oss mest, inte med vett och vilja. Vi blir mer sårade av dem vi står nära och älskar än av en främling på bussen som skriker några okvädningsord. Ju närmare vi kommer varandra, desto mer kommer vi också att såra varandra. Är vi inte beredda på det, blir det mycket svårt att gå vidare, inte minst i ett äktenskap, i en familj men också i en församling. Vi får räkna med att livet alltid rymmer moment av sårbarhet.
När Kristus kommer in i vårt liv som vår Brudgum, kan vi tolka det svåra på ett helt annat sätt. Ingen sårar oss så mycket som våra föräldrar. Hur goda de än har varit har vi alla någon form av sår. Föräldrarna vill sina barn väl, men ibland vill de dem så väl att det går galet. Hur vi än bär oss åt kommer det alltid att finnas sår. Istället för att haka upp sig och gräva ner sig i det får vi se det som en brännofferprocess. När vi har offrat vårt liv till Gud och lagt det på altaret, då kommer livets sår att vara en del av denna process. Att se det som ett uttryck för Brudgummens oändliga ömhet kan tyckas vara lite långsökt, men det leder oss vidare.
I vårt eget liv har vi kanske blivit mest sårade av våra föräldrar och av våra syskon, av en präst eller ordenssyster eller i ett äktenskap. Människor som lämnar Kyrkan har ofta blivit sårade av någon som representerar Kyrkan, av dem som egentligen borde hjälpa dem allra mest. Mänskligt sett är det mycket lätt att klippa av tråden, vare sig det är i ett äktenskap, en familj eller en relation till Kyrkan. Vi måste lära oss att handskas med det. Att se på vårt liv som ett brännoffer kan bli oss en hjälp. Det bränner till ibland. Oftast är det inte planerat eller med illvilja. Hur mycket föräldrarna än älskar sina barn kommer de alltid att vålla dem sår. Det gäller även barnen. I vår tid ser vi att så många barn inte längre har kontakt med sina föräldrar. På våra pensionärshem sitter människor ofta och väntar på döden utan att någon kommer, ända tills det luktar arv. Jag hörde från en präst i Svenska kyrkan att de får mer och mer donationer till församlingarna, eftersom föräldrarna inte längre vill ge arvet till barnen som inte bryr sig om sina föräldrar.
Om vi ser på vårt liv som ett offer på brännofferaltaret, där Guds kärlek sakta men säkert förtär oss, kan vi lättare hantera de sår, nålstygn och besvikelser som livet rymmer. De som älskar oss och som vi står nära har alltid tillfogat oss vissa sår och vi dem, men om vi kan se det som ett uttryck för Brudgummens oändliga ömhet, kan något förändras. Samtidigt får det inte bli för lättköpt. Det är mycket smärtsamt att bli sviken och sårad, men detta kan mjuka upp det själviska hjärtat. Att kunna förlåta och gå vidare kan ibland fördjupa relationen till våra närmaste.
Johannes av Korset använder också bilden av vedträet som brinner. Först, när elden börjar, luktar det illa. Elden avslöjar vår själviskhet och allt det som hindrar kärleken. Så småningom blir det en sakta låga som brinner, en levande kärlekslåga, som han säger. Det är för oss en oerhörd glädje att upptäcka att mitt i smärtan kan det finnas en djup glädje över att Gud i sin ofattbara godhet kan använda också besvikelser och svek på det mänskliga planet för att befria oss och frigöra oss för en större kärlek. Vi behöver bara tänka på fadern till den förlorade sonen. Trots sonens svek var kärleken obruten.
Thérèse ser alltså på sitt liv som offret på brännofferaltaret. Vi får här anknyta till hennes hälsotillstånd. Tuberkulosen hade redan börjat sitt nedbrytande verk. Vi kan inte utesluta att det förhållandet också spelar in när hon använder denna bild. Sakta men säkert bryts hennes kropp ner. Istället för att bara se det som något negativt ser hon det som en del av sin process att växa in i den eviga kärleken. Dödsprocessen sätter in, men den skall leda till den eviga glädjen och härligheten. Allt detta verkar mycket högstämt och kanske lite för svårhanterligt för oss.
Men Thérèse använder också ett annat mer alldagligt uttryck, som egentligen säger samma sak, men på ett mer lättförståeligt sätt. På franska uttrycker hon att hela hennes liv går ut på att ”faire plaisir au bon Dieu”, att behaga eller förnöja den gode Guden. Allt som sker kan hon använda för att glädja, behaga, förnöja Gud. Det kanske är lite lättare att ta till sig en sådan ordvändning. Om vi förlorar alla våra pengar vi har spekulerat i Saab kan vi också behaga Gud genom att vilja stå ut med det. Samtidigt får vi inte gör det alltför lättköpt. Det kostar naturligtvis på, men grundattityden är att bruden vill behaga sin Brudgum, för Brudgummen har gjort allt för sin brud. Kristus har offrat sig på korset för att vi skall bli friköpta och nå fram till den eviga härligheten och vi försöker behaga, glädja hans hjärta genom det som livet medför. Grundintentionen är: ”Jag vill offra mitt liv till dig, Herre”, eller ”jag vill behaga dig, Herre. I dag vill jag glädja ditt hjärta”. Det uttrycker samma grundattityd, att vi vill besvara Guds kärlek.
Vi vill, som Thérèse säger, hjälpa honom att rädda själar. Genom att vi lever vårt liv som kristna så troget som möjligt, kan vi bära frukt i andra människors liv. Vi får medverka med Kristus som frälser världen. Det kan här finnas lite accentskillnader mellan en mer katolsk eller ortodox syn och ett mer strikt lutherskt synsätt. Naturligtvis är det Jesus Kristus som är den ende Frälsaren. Det är han som har vunnit nåden för oss. Men vi dras in i frälsningsmysteriet genom att ta emot det och ge det vidare.
Här brukar man i katolsk tradition peka på Marias roll vid korsets fot. Maria står ju där. Egentligen gör hon ingenting, men hon tar emot. Hon förenar sig med den Korsfästes kärlek till världen. Hon lider i och med honom. På det sättet blir hon indragen i frälsningsmysteriet. Något liknande är det med oss. När vi låter Jesus frälsa oss och låter hans nåd tränga in och genomsyra oss och bränna bort vår själviskhet, blir vi indragna i frälsningsmysteriet. Ett mycket älskat musikstycke som ofta spelas i många musikgudstjänster är Stabat Mater. Flera kompositörer har tonsatt det. Musikstycket uttrycker att Maria står vid korsets fot och representerar hela den återlösta mänskligheten, som låter Kristi frälsande blod tränga in och förvandla. Maria blir på det sättet också delaktig och fruktbar för frälsningen. Det kan här finnas teologiska accentskillnader, men i grund och botten tror jag att alla kristna inser att när man tar emot frälsningen, gör man det också för de andras skull. Det är inte bara jag som skall bli frälst utan detta skall sprida sig. Det skall samlas till en skatt som Jesus vill ge till alla. Vi vill hjälpa människor att ta emot skatten.
Tanken att vi dras in i frälsningsmysteriet genom att ta emot det och ge det vidare blir mycket tydligt i den sista delen av Thérèses liv när hon offrar sig själv. Samtidigt fortsätter nedbrytningsprocessen, tuberkulosen, som framskrider allt hastigare. Perioden mellan Trefaldighetssöndagen den 9 juni 1895, när hon skrev offerakten, fram till Långfredagen 1896 är en oerhört fridfull och glädjerik tid för henne. Hon får ta ut den fulla påskglädjen redan här på jorden. Hon har förstått sin kallelse i Kyrkan. Hon har förstått hur stor Guds kärlek är och att hennes liv är att ge sig, att offra sig till Brudgummen för världens frälsning.
På Långfredagen hände någonting som för de flesta enbart hade varit jobbigt. Hon får sin första uppkastning av blod. Tuberkulos var tidigare en folksjukdom. Den hade försvunnit, men har nu kommit tillbaka. I Stockholm finns det fler och fler tuberkulosfall. Naturligtvis finns det bättre medicin nu. I stort sett fick en tuberkulospatient då hosta sig till döds i en oerhört smärtsam process. Hur regerar då Thérèse, när hon får sin första uppkastning av blod. Hon säger: "Jag kände en så levande och klar tro, att tanken på himlen utgjorde hela min lycka". Hon reagerar med glädje och tacksamhet. Hon ser att nu kommer evigheten och himlen närmare. Det kan naturligtvis tyckas främmande och oförståeligt för oss, men Thérèse tolkar allt utifrån offermotivet. Jesus har offrat sig för henne och som svar vill hon offra sig tillsammans med honom, hennes älskade Brudgum.
Utifrån det trosperspektivet ser Thérèse på döendet som sitt deltagande i Kristi korsoffer. För många kan det låta alltför högt och stort, men det är viktigt att hjälpa dem som håller på att dö att se någon form av motivation och mening i döendet. När man får ledsaga en människa fram till döden kan man se att den icke-troende ser på sin familj och sina anhöriga. Men för de troende är det viktigt att de också får hjälp att infoga sitt dödslidande i Jesu dödslidande och se att det som han gick igenom får de nu dela. Han hjälper oss, eftersom han har lidit för vår frälsnings skull, och vi kan också hjälpa honom att bära korset. Det ser vi hos Simon av Kyrene. På korsvägstavlorna i kyrkan finns det en tavla där Simon av Kyrene kommer fram och tar på sig korset och bär det.
På världsungdomsdagen i Sydney år 2008, då påven samlade ungdomar från hela världen, hade man en korsväg genom hela staden. Ända ute i hamnen hade man en båt där en av korsvägsscenerna utspelade sig. Då kom Simon från Kyrene för att hjälpa Jesus att bära korset. Man hade då utvalt en man som tillhörde Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna, som kanske har lidit mer än de flesta andra folk. De har jagats som kaniner och har ännu idag tjugo eller trettio år lägre medellivslängd än vanliga australiensare. Mannen hade ett känguruskinn på ryggen och bar korset. Det blev mycket åskådligt vad det innebär att Jesus har dött för alla folk och tagit på sig allas lidande. Genom att bära vårt lidande kan vi också lätta Jesu börda. Ett perspektiv som ibland kan vara avgörande är att jag faktiskt kan göra någonting för Jesus.
Här kan vi anknyta till en av Selma Lagerlöfs (1858-1940) jullegender, om den lilla grå fågeln som vill göra någonting för Jesus när han hängde på korset. En fågel kan inte göra så mycket, men den kan ta ut en tagg ur törnekronan. Alltsedan dess har vi fågel rödbröst som har det röda bröstet, eftersom han hjälpte Frälsaren att återlösa världen. Här kan vi också anknyta till Skara som under medeltiden var ett av de stora vallfärdsmålen, eftersom det fanns en törntagg som bevarades där. Den helige biskopen Brynolf (1248-1317) har gett ut ett helt officium till Kristi törnekrona, som vi får nu får fira i vår katolska liturgi den 2 september. Man vet inte om taggen finns kvar, men i Skara har man ett altare där man tror att törntaggen kan vara inmurad. Den försvann under reformationen men räddades kanske.
Temat att hjälpa Jesus att bära korset, att hjälpa Jesus att rädda själar, kan också vara lite ekumeniskt jobbigt. Men ändå ligger det i människans natur att hon vill göra någonting för Jesus. Hon står inte ut att se att han bara hänger på korset. Veronika, som är en icke-biblisk figur, kommer och torkar Jesu anlete, Det motsvarar en mänsklig längtan att göra någonting för den lidande Frälsaren. Det fanns under medeltiden en annan svensk vallfartsort, i Stockholm, där man hade en bild, Helga lösen, som motsvarade bilden Pieta, där Jesus tas ner från korset och läggs i Marias famn. Här uttrycks samma grundtanke, att Kristi frälsande lidande är någonting som vi vill lindra och hjälpa honom att bära. Här ser man ofta Maria som modell och förebild för varje människa.
När Brudgummen lider och dör för oss kan vi som Kristi brud inte vara likgiltiga. Det kan tyckas vara lite vi kan göra. Vi kan torka ansiktet, ta ut en tagg eller vi kan offra vårt liv tillsammans med honom som Thérèse, som ser tuberkulosens sakta nedbrytande verk som sin delaktighet i Kristi korsoffer. Hon får hans hjälp att bära sjukdomen, men hon får också hjälpa honom att bära korset för världens frälsning. Hon tror att hon som Kristi brud får hjälpa honom att rädda och frälsa världen. Kärlek är alltid ömsesidig.
Motivationen, intentionen förstärks om vi ser på vår dödskamp och vårt dödslidande i detta ljus. Sedan måste vi genast betona att kampen kan gå samman med uppror och förtvivlan. Vi får inte tolka döendet enbart som om jag nu offrar mig och sedan blir allt bra. Men jag får ha kvar grundintentionen när min stund är kommen att lämna detta livet. Hur mycket man än försöker göra döendet lättare, så är det en kamp, men man kan se den i ljuset av Kristi dödsångest. Det finns t.ex. karmelitnunnor som heter Syster Maria av Jesu dödsångest. Det är en del av frälsningens mysterium att också Jesus har svettats blod i Getsemane. Även för honom var det en kamp. ”Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill” (Mark. 14:36). Också denna del av livet, för det är en del av livet, är mycket viktig att se i Kristi ljus, och detta är något som kan bära frukt för världens frälsning. Det är inte bara jag som ligger där och dör på långvården, utan jag är indragen i Kristi frälsningsverk. Jag låter honom återlösa mig. Jag förtärs som ett brännoffer eller, om vi väljer den mer alldagliga bilden, jag får behaga honom.
Vi kan se på hela vårt liv som en förberedelse till döden. Hur många filosofer har inte gjort det? Vi kan tänka på uttrycket ”Sein zum Tode” av Heidegger (1889-1976). Vi vet från början att vi skall dö och måste på något sätt integrera det i vårt liv. Vi kan inte undfly döden, även om den nutida kulturen till varje pris vill bortförklara den. Man hör ibland människor säga: ”Om jag skall dö”. Det finns en viss tendens att inte tro att döden kan drabba oss. På dödsannonser kan man se frågan ”Varför?”, även för någon som blivit nästan hundra år. Vi försöker fylla livet med tidsfördriv för att undgå konfrontationen med döden. TV:n står nästan alltid på i långvården. Då slipper personalen ha för mycket med de jobbiga patienterna att göra. Hela tiden vill man bortförklara och fly undan. Man säger att det är mycket svårt för en patient att få höra från en läkare att livet nu är slut. Man har gjort en undersökning där det framgick att mycket få hade fått veta att det nu var dags för dem. En av våra präster gick och besökte någon. Då kom han in och sade: ”Nu skall här dös”. Det kunde vara på sin plats, då alla hade varit rädda att säga någonting. Ibland måste man hjälpa människor att förstå att de måste släppa greppet. Sedan vet vi att de döende, som ofta har barn långt borta, väntar med att dö tills barnen har kommit dit. På något sätt kan människan också styra tidpunkten för döden. Man vill försonas, återses och gottgöra. Vi kan bevara något av vår mänskliga frihet också i dödsprocessen.
Då är det viktigt, när man går in i döden, att ha motivationen, intentionen, att jag tillhör Jesus i liv och i död och att jag nu får gå med honom den sista vägsträckan. Han kommer att bära mig, men ibland får jag bära en liten flisa av hans kors och också detta kan bli fruktbart för människor. Ett av de största privilegierna för prästerna är att vara med när mörkret släcks. Många människor som kanske under hela sitt liv har dragit sig undan Gud kan faktiskt öppna sig. Det kan ske stora ting vid dödsbäddar. Därför skall man inte undvika dödsbäddar. Det är tragiskt att så många gör det, att många är rädda för att vara med när människor dör, fastän det ibland kan vara livets viktigaste ögonblick att vara med när någon lämnar det jordiska. De sista ögonblicken i en älskad människas liv kan ha betyda mycket för vårt liv här på jorden.
Thérèse av Lisieux kommer alltså in i sin sista livsfas, döendets fas. Men efter det att hon har fått påskglädjen, släcks ljuset och hon erfar själens dunkla natt. Hon får till och med förlora känslan av tro. Tron är en naken realitet i överlåtelse till Gud. Men den är ofta ledsagad av en hemkänsla i tillvaron, en behagfull stämning. Ibland kan det vara svårt att skilja trons väsen från de sekundära följderna av tron. Thérèse säger att hon fick smaka gudsförnekarnas torra bröd. Men också det tolkar hon i frälsningens ljus, att hon på ett ställföreträdande sätt får sitta vid ateisternas bord för att genom sin tro hjälpa dem. Hon ser det också som en mystisk delaktighet i det tillstånd av icke-tro, som många människor drabbas av. Hon kände inte tron som något som gav henne hemkänsla och behag i tillvaron utan som en total utblottelse. Det är inte heller någon tillfällighet, för just under denna tid började ateismen bli en mer spridd erfarenhet. Tidigare var det normalt att man trodde på Gud även om man kanske inte alltid var så angelägen att efterfölja honom.
Nu börjar en period i historien då det blir mer och mer sällsynt att tro på Gud. Just då får hon gå igenom erfarenheten att förlora känslan och upplevelsen av tron. Det kan ibland vara en hårfin skillnad. Jag tror att många människor inte riktigt har förstått detta. Jag möter ibland människor som säger att de skulle vilja tro men inte kan. Egentligen är det en trosakt. Tron är ju mer en akt av viljans överlåtelse än en känsla. Men många förväxlar det. Här tror jag att Thérèse kan bli till hjälp för många människor som vill tro men inte känner någonting. Det ger dem ingen känsla eller upplevelse eller erfarenhet.
Thérèse ser förlusten av den kännbara tron som ett ställföreträdande. Hon får dela de icke- troendes mörker och tomhet. Hon får inifrån smaka vad det innebär att Gud är borta, frånvarande. Hon ser att hon får ta den yttersta konsekvensen av att tillhöra de heligas gemenskap, att hon står där för deras skull som inte kan tro och inte har upptäckt tron. Hon ser denna del av sitt liv, denna natt, som en gottgörelsenatt. Hon får å deras vägnar som inte har tagit emot tron eller kunnat ta emot tron stå där och dra ner nåd över dem
Vi kan, för att vara solidariska med våra icke- troende och bli dem till hjälp i deras trosnatt och troskris, få erfara hur det känns att inte ha tron, men ändå ha viljan och göra akterna av tro: ”Herre, jag tror på dig, jag överlåter mig till dig fast jag inte känner någonting, fast det inte ger mig någonting, fast jag inte får ut någonting av det”.
I vår tid är vi också präglade av konsumentattityden, som innebär att vi hela tiden är mer angelägna att få ut någonting, att det vi är med om skall ge oss någonting. Vi går till kyrkan inte i första hand för att tillbe och förhärliga Gud utan för att få ut lite stämning. Men även om man inte upplever någon stämning i kyrkan skall man ändå gå dit. Man vill ha vackra predikningar och fin psalmsång. Vi kan lätt fastna vid att vilja se vad vi får ut och känner. Ibland kan det vara bra att inte känna någonting och se allt som tomt, mörkt dystert. Då får vi dela något av den Korsfästes lidande. Vi får gå in i hans Getsemanenatt och på ett ställföreträdande sätt dela gudsförnekarnas tomhet och torka. Så tolkar Thérèse det.
Det förhållningssättet kan också vara en hjälp för många i dag som känner att det är så tråkigt att gå i kyrkan, eftersom det inte ger dem någonting och de inte får ut någonting av det. Man kan hjälpa dem att förstå att det kanske är Guds mening att de skall erfara tomheten och torkan för att gå med honom när han bär korset och samtidigt stå där för deras skull som inte kan tro. Här ser vi hur Thérèse konsekvent tolkar allting i ljuset av Brudgummens kärlek till henne. Vi vet att det kan vara svårt att integrera de delar av vårt liv som tycks motsäga trons värld: känslan av att förlora tron, känslan av meningslöshet, tomhet. Allt detta ser Thérèse i Jesu ljus. Det är naturligtvis en nåd att kunna göra det. För oss kan det ofta vara en kamp. Det var det också för henne. Hon säger på ett ställe att när man har med dödssjuka och lidande människor att göra får man inte ställa medicinen för nära. Frestelsen kan bli överhängande att ta sitt liv. Också frestelsen att ta sitt liv fick hon konfronteras med när smärtorna blev för svåra. Men hon bevarar grundintentionen att se på allt i sitt liv som någonting som för henne närmare Kristus, och inte bort. Det är något som vi också kan ta till oss. Vi får tro att allt som vi möter i vårt liv kan föra oss allt djupare in i föreningen med Jesus Kristus och samtidigt göra oss mer hemmastadda i gudsfolket, i Kyrkan.
Herre, sänd oss din Ande, så att vi i hans ljus förstår vårt liv i alla dess aspekter och upptäcker att du alltid är med vare sig vi ser dig eller ej, vare sig vi hör dig eller ej. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.